Hopp nr 3 2020 – Svenska kyrkan Uppsala – Uppsala pastorat

Nr 3 hรถst 2020

om ensamheten vi alla delar vad finns i det innersta rummet? te ma

inom oss

eller läskigt?

På vinden hos min mormor fanns det en långsmal garderob som man kunde gå in i. Den var mörk och trång, varm och luktade malkulor. Det var både lockande och lite läskigt att gå in där, man visste ju inte vad som fanns där längst in.

Men när kläderna skulle vädras en gång per år kunde man passa på att leka därinne.

I det här numret av Hopp är vi på spaning efter rummet som inte syns – det innersta rummet i oss själva, eller ensamhetsrummet som sjukhusprästerna Kerstin och Lars kallar det.

Det som är osynligt för blotta ögat kan förstoras upp och göras synligt i mikroskop. Nu vet vi alltför väl hur det osynliga coronaviruset ser ut – både vackert och skrämmande.

Virusverkligheten är skrämmande så det räcker men ändå lockas vi att läsa om skräck, fantasy och science fiction.

Varför?

Det kan vara en liten vaccination mot döden att från sin trygga plats bekanta sig med och utsätta sig för de här skrämmande sakerna, säger bokhandlare Klas. Sådana berättelser berättas för att vi ska vara nöjda med hur vi har det nu, menar lärarstudenten Erik. Det finns en poäng med böcker som slutar olyckligt, tror Uppsalaförfattaren Sara.

Många av oss har läst och lyssnat på böcker under årets hemester och många har gett sig ut i skog och mark. Vad är det naturen ger oss, i en svår och utmanande tid? Vad händer i vårt inre när vi söker oss ut? Följ med på en tur ut i Hågadalen med Khaled och Hanan och lyssna på deras erfarenheter. Det är naturen som är livet, säger förre pressfotografen Sven-Olof som har kommit fåglarna nära genom sin kameralins.

Vi har nu hösten framför oss, fortfarande med restriktioner och osäkerhet om vart viruset tar vägen. När väder och vind gör det svårt att mötas utomhus blir tillvaron begränsad på äldreboendet, i lägenheten och i sjuksalen. Det kan kännas trångt i både det yttre och det inre rummet.

Varför inte gå på upptäcktsfärd i ditt inre i höst! Låter det lockande eller läskigt? Om någon skulle sätta mitt innersta rum i ett mikroskop – vilka hemligheter skulle då avslöjas?

Men tänk om det bortom bråten finns Någon, något spännande att utforska som jag själv inte visste fanns i mitt innersta.

Hur ser ditt inre rum ut? Är det en lekstuga, ett bollhav, ett kyrkorum, ett tält, en björksal, ett fågelbo med flera sköra ägg eller kanske ett helt hus med många olika rum?

Fantasy och fantasi – ”Allt har sin tid” skriver Predikaren i Gamla testamentet. Och fortsätter: ”Gud låter människor urskilja ett sammanhang …” Pred. 3:11 Låt oss söka efter meningsfulla sammanhang i höst!

Annica Anderbrant, domprost

Hopp ges ut med 4 nummer per år och distribueras till alla hushåll i Uppsala pastorat

Upplaga 87 000 ex Distribution Svensk Direktreklam

T

S

Ansvarig utgivare Annica Anderbrant Redaktör Henrik Viberg Redaktion Johanna Blomkvist Maria Hammarström Kajsa Måhl Dag Tuvelius Johanna Wallin M Kontakt uppsala.hopp@svenskakyrkan.se 018-430 35 00 NE N Ä R KE VA Tidningen Hopp finns på svenskakyrkan.se/uppsala/hopp Form Lars-Erik Elebjörk Tryck Wikströms Tryckeri Trycksak 3041 0051

Uppsala pastorat består av Gamla Uppsala församling, Gottsunda församling, Helga Trefaldighets församling, Uppsala domkyrkoförsamling, Vaksala församling samt Uppsala kyrkogårdar

Foto Ledarsidan: Henrik Viberg Omslagsbild: Anders Tukler Innehållssidan / omslagets baksida: Henrik Viberg Henrik Viberg Patrik Lundin Johanna Kallin (illustration) Helena Berzelius

det inre rummet – lockande

kärlek, fåglar och cigarrer Text Matilda Nilsson Foto Patrik Lundin

s

3 | hopp

om pressfotograf har Sven-Olof Ahlgren dokumenterat det mesta, från mordrättegångar till kungligheter. Efter tre decennier i yrket gick han i pension i våras. Han var då den sista fast anställda fotografen som var kvar på regionaltidningen Upsala Nya Tidning.

Många Uppsalabor har fotats av Sven-Olof genom åren.

– Alla människor har en intressant historia, bara man sitter ned och lyssnar på den, säger han.

Fotografyrket har tagit honom till många olika platser över hela världen. Men lugnet hittar han hemma, långt bort från stadens stress.

– Det är naturen som är livet. Vi är en del av naturen, säger han.

Mest känd är Sven-Olof kanske för sina prisade fågelbilder. Han fångar fåglar mitt i flykten, när de breder ut sina vingar och visar lite av sin personlighet. Blicken talande: arg, förnärmad eller rent av förvånad.

– När jag ska fota fåglar vill jag vara ensam och ha obegränsat med tid. Det blir lite meditativt, säger Sven-Olof.

I trädgården i Knutby har han flera ställen där han brukar fota småfåglar och ekorrar. De är vana vid hans närvaro.

– Man ser mycket mer när man är avstressad. Det är inte alltid man får bra bilder, det är egentligen sällan. Men man har fått en bra stund.

Om det känns rätt sitter han gärna just här i paviljongen med en cigarr i munnen.

– En cigarr ska avnjutas vid rätt tidpunkt, i rätt sällskap och i rätt miljö. När man rökt färdigt låter man cigarren självslockna. Det är av respekt för ett gott hantverk, säger Sven-Olof.

Cigarren har på något sätt blivit hans signum. När fotografen Thor Johnsson intervjuar honom i kortfilmen ”Den siste fotografen” finns den med.

I medievärlden är Sven-Olof Ahlgren allra mest omtalad som pressfotografen som tog de första bilderna efter Knutbydramat 2004.

– Det är ofrånkomligt och märkligt, säger Sven-Olof Ahlgren.

Det har gått 16 år sedan skotten, men medieuppståndelsen kring den senare upplösta Filadelfiaförsamlingen i Knutby fortsätter.

– Ordet Knutby har blivit lika med en knasig sekt. Det är riksmediernas fel. Det är tråkigt för det är en fin bygd med gamla anor.

Vi går över till att prata om kärlek. Kärleken till en livskamrat: SvenOlofs hustru Siw. – Vi har varit gifta i 34 år. Vi kan läsa av varandra utan ord, men vi

Han är naturfotografen som fångar småfåglar och ekorrar från paviljongen därhemma.

För pensionerade pressfotografen Sven-Olof Ahlgren finns livets bästa i den lummiga trädgården hemma i Knutby.

inne håll

ger varandra egen tid och egen luft, säger Sven-Olof. Årets projekt har varit en träveranda, kallad Ahlgrens dansbana, som paret invigde med en svängom till Sven-Ingvars ”Jag ringer på fredag”.

– Man måste ge varandra respekt och möjlighet att vara sig själv.

Man behöver inte alltid vara tillsammans, även om det är roligast när hon är med.

Rofyllda utflykter 4

I mystikens universitet 18

Dikter om det svåra 8

Domkyrkans dolda bibliotek 20

En glipa av ljus 9

Gästkrönika: Ulrika Knutson 21

Vaccin mot dödsskräck? 12

Aktuellt 22

Dystopisk debut 16

ene fรถr kr och s

Text Johanna Wallin Foto Patrik Lundin

ergi ropp själ

5 | hopp

Från landets alla delar vittnas om att människor vallfärdat till naturen under coronapandemin. Friluftslivet har fått ett uppsving i hemestertider och den som innan coronavirusets intåg brukade vandra ensam i skog och mark har fått vänja sig vid sällskap, om än på avstånd.

Vad är det naturen ger oss i en svår och utmanande tid?

Vad händer i vårt inre när vi söker oss ut?

s

må stackmoln drar fram över en i övrigt klarblå himmel. En lätt bris fläktar pojken som tar sig över stock och sten på en mountainbike. Ett äldre par med vandringsstavar i händerna stannar upp för att läsa på en naturkarta.

En joggare närmar sig slutet på sin löprunda och saktar ned stegen. Det är vardagseftermiddag och sommarlovet ett minne blott men det råder ändå full aktivitet i HågadalenNåsten, ett av Uppsalas många naturreservat som blivit än mer betydelsefulla andningshål under en tid som starkt präglats av coronapandemin. En promenad blir ett sätt att ta en paus från hemmakontoret och en utflykt bryter den isolering som kommer med fysisk distansering.

På en blå picknickfilt sitter Khaled Dahuk och Hanan Wali Alali, ursprungligen från Syrien och uppsalabor sedan fem år tillbaka. Khaled häller upp rykande te som smakar sött av kardemumma medan Hanan bjuder runt dadelkakor som hon bakat till Eid al Adha, den muslimska offerhögtiden som brukar firas med besök hos släkt och vänner. I år blev det annorlunda.

– På grund av corona kunde vi inte fira med så många andra men grillade och badade ute i Graneberg, berättar Hanan.

Hon och Khaled tar sig ut varje dag.

– När jag har lämnat jobbet på förskolan och kommer ut i naturen är det som magi i kroppen. Pulsen sjunker, stress och negativa tankar klingar av och jag blir lugn.

Khaled har med sig kärleken till naturen sedan barnsben. Han är uppväxt på landet och saknar sin by.

– Jag odlade druvor, oliver, fikon och grönsaker. Att bruka marken, att känna hur svetten från kroppen rinner ned i jorden där nytt liv skapas … När ska jag få uppleva det igen? Khaled ler sorgset och skakar på huvudet.

– Vi ska skaffa en kolonilott, säger Hanan och klappar honom på armen.

Hanan, uppväxt i huvudstaden Damaskus, tillbringade fyra år tillsammans med Khaled i en stuga på den syriska landsbygden, innan de flydde till Sverige.

– I Damaskus är det trångbott, högljutt, mycket avgaser och inga parker. Att bo på landet förändrade allt i mig. Jag sov färre timmar men vaknade pigg. Vi brukade äta frukost under ett valnötsträd, kan du tänka dig?

Efterlängtade utflykter När Hanan och Khaled kom till Sverige sökte de efter sammanhang där de kunde träffa svenskar och lära sig språket. Genom Svenska kyrkans och Uppsala kommuns vänprojekt kom de i kontakt med Sara Beckman som tillsammans med kollegor på Upplandsstiftelsen arrangerade utflykter för bland annat nyanlända.

– Jag tycker om att vara i naturen och tänkte att det var ett bra sätt att mötas, att gå ut och göra saker tillsammans. Det ger så mycket positiv energi till både kropp och själ att dela upplevelser utomhus.

hopp | 6 Naturen som mötesplats visade sig vara ett vinnande koncept och det har under årens lopp blivit många, varierade och efterlängtade utflykter.

Sara, Hanan och Khaled skrattar vid minnet av de kulturkrockar som ibland uppstått, när skillnader i synen på naturen ställts på sin spets.

– Det var ovant för oss i början att ge oss ut mitt i vintern i minusgrader, men som alla svenskar vet: det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder, säger Khaled.

– Några i gruppen var förfärade när vi åkte till Rävsten och skulle övernatta i stugor utan toalett eller rinnande vatten, berättar Hanan. De hade förväntat sig ett hotell! Men efter svampplockningen dagen efter ville ingen åka hem.

Pratar med träden Naturen ger nästan bara positiva associationer för oss svenskar men det kan också vara skrämmande med stora skogar att gå vilse i, påpekar Sara.

– Vi får tidigt lära oss att vistas utomhus och söker oss gärna till det enkla och avskalade friluftslivet, vilket inte alls är självklart för den som har växt upp under svåra förhållanden.

Hanan instämmer.

– I Syrien går man helst inte ut när det regnar och som kvinna skulle folk tro att jag var galen om jag cyklade, som jag gör här. När jag berättar för min syster, som bor i Turkiet, att till och med gamla människor cyklar här, tror hon mig inte. Hur orkar du promenera efter jobbet, undrar hon, är du inte trött? Tvärtom, jag hämtar kraft av att vara ute.

Att veta att det finns en dörr att öppna har gjort stor skillnad under coronapandemin, menar Khaled.

– Det känns ännu viktigare nu att hitta en plats dit corona inte når, som är densamma oavsett vad som händer i världen. Att sitta vid vattnet och höra vågorna. Det behövs inga ord, naturen pratar och vi ska bara lyssna.

– Den tid vi lever i är så full av

teknologi, ljud och intryck. Att gå ut en stund varje dag hjälper oss att rensa sinnet och tänka klart, säger Hanan. Naturen är som en mor som tröstar.

– Ja, ibland vill hon inte prata med mig, inflikar Khaled och skrattar, då går hon ut och pratar med träden.

Hanan nickar bekräftande: – Om jag mår dåligt sätter jag mig vid ett träd och pratar med det. Jag ser hur starkt trädet är, hur det står emot vind, sol och snö, fäller sina löv i sorg om hösten men lever upp i glädje igen till våren. Det är livets cirkel.

j

ag är ingen scout, påpekar Ami Dahlblom medan hon sätter sig tillrätta på en fallen trädstam alldeles invid vattnet. Men jag förstod tidigt i livet att jag blev lugnare och gladare när jag gick ut. Vandringen påminner mig om min existentiella resa. Att ta sig fram på vindlande stigar, i medlut eller uppförsbacke, oavsett väderlek, är som livet självt.

Ami är uppvuxen i en liten stad med asfalt utanför lägenhetsdörren men föräldrarna var noga med att barnen skulle komma ut varje helg, året runt, till skidspåret, sjön eller bärskogen. I det spartanska sommarvistet utan elektricitet och rinnande vatten föddes lekarna av sig själva bland skogstomtens hällar och tallar.

Orörd och otämjd blev skogen till Amis och syskonens eget rike. Den frihetskänsla naturen gav henne som liten sitter i än idag. I fjällen, där Ami upplever att vandringen blir en möjlighet att möta sig själv, att sätta

bästa tankarna tänks utomhus Text och foto Johanna Wallin

I naturen upplever vi med alla sinnen. Vi lyssnar till vindens sus, insekternas surr och fåglarnas ständigt pågående samtal. Vi ser träden skifta färg och förnimmer de särskilda dofter som hör naturen till. Vi rör på kroppen och känner hjärtats slag. Det är numera konstaterat att stresshormoner minskar, immunförsvaret stärks, blodtrycket sjunker, koncentrationen skärps och kreativiteten släpps loss när vi är ute i naturen.

Många har erfarit att de bästa tankarna tänks utomhus. Ami Dahlblom, präst i Vaksala församling, är en av dem.

prov på sin uthållighet och finna sig i att naturen alltid är starkare. På Jakobsleden i stark sol på väg mot Santiago de Compostela i Spanien, där pilgrimens lätta ränsel blir en övning i måttfullhet. Eller på Linnéstigen hemma i Uppsala, där det räcker med en timmes promenad för att Ami ska landa både i kroppen och i tanken.

Pratar med Gud Ami har körkort men ingen bil och när cykeln för ett par år sedan blev stulen började hon ta för vana att gå, nästan vart hon än ska. Ami ber ofta under sina promenader, eller pratar med Gud som hon föredrar att kalla det.

– Det är som ett sällskap på vägen, en naturlig dialog som ibland är ordlös. Ser jag något gripande tackar jag för det, är jag orolig säger jag ”Gud, jag förstår inte det här” och medan jag går får jag nya tankar och landar i tillit till att Gud finns där och tar emot.

I kristen tradition är det ganska vanligt att texter ur Psaltaren läses under vandringar och även om Ami uppskattar sådana uppläsningar går hon helst i tystnad, utan sällskap eller telefon som avleder uppmärksamheten. Behöver hon få struktur i tankarna använder hon sig gärna av pilgrimens krans, ett armband där pärlorna står för frihet, enkelhet, tystnad, bekymmerslöshet, långsamhet, andlighet och delande.

– Bara de orden kan räcka att tänka på, säger Ami. Bra att förstå våra begränsningar Även om många av oss svenskar inte är så medvetna om vår andlighet är vi stora naturlyriker, menar hon.

– Vi älskar våra skogar, stigar, sjöar, bär och svampar. Det talar till oss, oavsett tro.

Coronapandemin har lett till ett uppsving för friluftslivet och kanske har pandemin också förstärkt

insikten om klimatförändringarnas alltmer skenande konsekvenser.

– Det är länge sedan vi var beroende av marken på ett direkt och konkret sätt, vi har generationer av manipulering av naturen bakom oss, påpekar Ami. I ett globalt perspektiv är vi oerhört privilegierade. Därför tror jag att det är bra för oss att uppleva hur det är att underkasta sig naturen, att förstå våra begränsningar och vårt beroende av den jord som föder oss.

Pilgrimens krans representerar sju nyckelord vars första bokstav bildar ordet fetblad, en tålig växt som påminner oss om uthållighet på vår pilgrimsvandring. Till de sju nyckelorden har Franciskusleden tagit fram text och armband som Pilgrimscentrum i Vadstena säljer till förmån för ofrivilliga pilgrimer, flyktingar, genom pilgrimsdiakoni och unhcr:s flyktingarbete.

a i

hopp | 8

dikter om det svåra

u

ppsalabon Malin Tyberg känns kanske av vissa igen från årets Poetry Slam på Reginateatern eller sajten poeter.se där hon varit aktiv det senaste året. I slutet av augusti kom hennes första egna diktsamling Att leva mellan ut (Lilly förlag). I den berör hon erfaren-

heter av att leva nära psykisk ohälsa, missbruk och allvarlig sjukdom.

Malin poängterar att dikterna inte bara gestaltar mörker. Där finns också kraft, hopp och styrka att hämta.

Bokens titel knyter an till det pendlande mellan å ena sidan oro och sorg, å andra sidan ett ”vanligt” tonårsliv med kompisar och fester

Text Henrik Viberg Foto Privat

Dold av natt Jag ville blända Reflektera mitt ljus Strö dig med ord Ge värme och mod Utan rus Jag ville tindra Se med ögon lena Stryka ömt och hela

Tankarna hos barnet som upplevde psykisk ohälsa och cancer på nära håll och som till sist blev ensam kvar har 25 år senare blivit en diktsamling.

Barnet var Malin Tyberg. Många av dikterna kom till när hon var i tonåren och visste att hennes mamma snart skulle dö i cancer.

Genom att i dikterna ge sitt unga jag en röst hoppas Malin nu kunna förmedla stöd och igenkännande för människor som befinner sig i liknande situationer.

Jag ville glittra Pulverisera ditt bittra Marinera med lek och skratt Mjuka upp Ge smak för liv Men ändå Din dag var mörk Kompakt svart Du var dold av natt

och framtidsutsikter, som Malin vet är en verklighet för många unga: – Jag pluggade på gymnasiet och var hela tiden orolig för mamma, till exempel för om hon skulle ha ramlat och blivit liggande när jag kom hem eller så. Jag lagade mat, städade, fixade under hela sjukdomstiden förutom de sista veckorna då hon var på Hospice.

Eftersom mamma hade missbrukat tabletter och det fanns mycket psykisk ohälsa i kretsarna omkring oss vande jag mig vid att ständigt tassa: ”Hur mår mamma idag?”. En person som kunde ha blivit en fadersfigur för mig tog sitt liv. Tillvaron innehöll mycket oro.

– Samtidigt levde jag mitt tonårsliv – livet var på väg att börja på samma gång som jag visste att jag snart skulle bli ensam.

Att leva mellan är också infriandet av ett löfte som Malin gav sin mamma vid ett tillfälle då hon läste sina dikter för henne vid sjuksängen.

”Livet var på väg att börja, på samma gång som jag visste att jag snart skulle bli ensam.”

– Mamma sa att jag måste ge ut dem och det lovade jag henne att jag skulle göra. Det är ungefär 25 år sedan.

Några av dikterna är skrivna som vuxna tillbakablickar men många

Ohälsa

skrevs alltså av den unga Malin för att kanalisera den sorg och oro

Fler än 1,6 miljoner svenskar brukar tabletter för att lindra den psykiska ohälsan (Mental hälsa 2016). Enligt Socialstyrelsen fortsätter andelen som får antidepressiva att öka bland unga och äldre.

Enligt Cancerfonden dog drygt 91 000 personer i cancersjukdom 2016 och över 63 000 individer fick cancerbesked 2018.

Malin Tyberg medverkar även i boken När mammor dör som kommer ut 25 september.

hon kände. Nu hoppas hon att dikterna ska hjälpa fler människor, inte minst barn och unga, att känna att de inte är ensamma om sina upplevelser och att fler bär på erfarenheter som liknar deras egna.

I kommentarsfältet under hennes dikter märks tydligt att många känner igen sig och hittar tröst i det som Malin formulerar.

att släppa in ljuset i ensamhetsrummet

Text Henrik Viberg Foto Anders Tukler

Möt sjukhusprästerna och författarna Lars Björklund och Kerstin Dillmar i ett samtal om att öppna glipor till inre rum som blivit för trånga och mörka.

Ingen människas liv är helt fritt från kriser eller existentiella frågor som tynger.

Kanske har det blivit extra påtagligt för fler av oss i år? Som sjukhuspräster har Kerstin Dillmar och Lars Björklund lång erfarenhet av att möta människor i sorg och smärta och av att tala om det som skaver i oss.

n

är jag möter människor i samtal vet jag att jag inte når längst in i den enskilda människan.

Det gäller att respektera det och ta hand om det på något sätt, säger Lars Björklund.

Vi sitter i Botaniska trädgården. Året som kommit en bra bit förbi halvvägs har på grund av coronavirusets härjningar varit en annorlunda tid för Lars och kollegan Kerstin Dillmar. Just nu handlar samtalet dock om något annat som vi människor delar. Vi pratar om vad de två i sin bok Rum för livet beskriver som ett inre ensamhetsrum. Kerstin tror att ensamhetskänslan är något som alla bär på och menar att det hjälper att vara medveten om det: – I ensamhetsrummet inuti finns det värsta i våra liv, det som gjort ont eller som vi skäms över, men också det finaste som betyder allra mest och är så vackert att det är skört. Ingen annan människa kan riktigt komma in i det där rummet. Det är bara jag och Gud som kan finnas där.

– Den som inte är troende kanske skulle beskriva det som en plats för livet, för tillvarons djupdimension. Jag tror att alla som lever vet något om detta och att den upplevelsen kan bli som en gemenskap, till skillnad från känslan av att ”jag är ensam och ingen förstår mig”. Även om vi kanske inte pratar så mycket om det.

Existentiellt skav och trauman De beskriver hur det kan skava i oss under olika tider i livet, ett slags smärta som hör ihop med ensamhetskänslan men som inte behöver vara ett sjukdomstecken.

– Ett existentiellt skav är en frisk reaktion på att livet blivit för trångt, säger Kerstin. Det betyder inte att man är sjuk, snarare att ens själ behöver mer plats. Ungefär som ett par skor man växt ur – man behöver en ny storlek.

– Det här handlar inte om psykisk ohälsa utan behöver tas om hand på annat sätt, menar Lars. Eftersom vi måste leva med ensamhetsrummet måste vi också få tillgång till ett språk för det.

I sitt arbete möter han och Kerstin ofta människor i kris.

De vet hur viktigt det är att få sätta ord på det som gör ont trots att det kan vara svårt.

– När en människa är med om ett trauma uppstår ett ”nu” som kan väckas om och om igen, till exempel av särskilda ljud eller intryck, säger Lars. När hon då får berätta för någon som lyssnar och tar emot finns en möjlighet att koppla traumat till den särskilda händelse hon varit med om, att förstå att det inte längre händer.

– Att sätta ord på känslan kan skapa en glipa mellan en själv och det som är svårt eller det som har hänt, säger

Kerstin och fortsätter: – Det finns en staty vid Lunds universitet som föreställer en man som till hälften har klivit ut ur ett stenblock* … det är lite så vi tänker om själavård.

Människan får möjlighet att kliva ut ur en upplevelse och få ett nytt perspektiv på den.

Tecken på att livet vill en väl När sorgen är som störst för en människa är det som att inget annat existerar, men Kerstin beskriver också hur en svårt drabbad människa plötsligt häpet kan konstatera att hen faktiskt inte dött, hur det kan vara en överraskning att märka att ”jag verkar ju faktiskt leva!”.

– När någon väl har kommit på det tror jag att det går att börja förnimma de här tecknen, upplevelser bortom ord som visar på att någon, livet, vill en väl.

– Igår talade jag med en person som upplevt att livet varit stängt men nu började öppna sig, berättar Lars. Att mitt i en sorg börja se blommor spricka upp, lägga märke till soluppgången, värmen på köksgolvet … att uppleva att livet är och pågår.

Tunnelseende och verkliga möten I Kerstins och Lars arbete är det ofta ett enskilt samtal som ger öppningar för det som skaver och smärtar. Idag är det också vanligt för många människor att höja sin röst i mer eller mindre virtuella rum där det inte alltid är lika tydligt vem som lyssnar eller hur det som sägs tas emot. Mycket sorg, ilska och rädsla tar plats i kommentarsfält och inlägg.

Hjälper det? Lars funderar: – Vi behöver ofta återberätta vår historia flera gånger.

När vi gör det varieras och förändras berättelsen, det är så vi utvecklas. Men risken finns att vi fastnar i ett ältande som kan behöva brytas på ett varsamt sätt. I längden orkar omgivningen inte med en berättelse som upprepas om och om igen, och till slut kan en människa verkligen bli övergiven.

Det finns förstås de som är fast i detta även i sociala medier.

– Jag tror att ett sådant klagande väldigt ofta handlar om att gestalta sin oro och sitt engagemang, säger Kerstin. Men oro, sorg och rädsla skapar lätt ett tunnelseende hos oss, vi blir inte så bra på att se ur olika perspektiv.

Hon gör en liknelse: – De som varit svårt sjuka under pandemin har fått använda all sin kraft till att bara försöka andas. Vårdpersonalen kommer in med den rymddräktsliknande klädseln på sig, det väcker ångest att inte kunna röra sig fritt … Det är en väldigt stark bild för att vara fångad i sin förtvivlan, hur det känns mentalt när man är verkligt ledsen. * Mannen som bryter sig ur klippan, Axel Ebbe (1918).

11 | hopp – Men när man inte kan skilja ut sig själv från det sorgliga kan det verkliga mötet göra skillnad, säger Lars.

Hur kan vi hjälpa varandra med detta i vardagen som den nu är? I och med pandemin finns kanske en större gemensam oro i samhället än tidigare.

– Jag tror att själva kreativiteten är viktig. Att hitta på nya sätt att hantera situationen är välgörande och kan ge perspektiv lite från sidan. Vi kan glädja oss dels över att kunna fika med varandra på distans och dels över att faktiskt ha hittat ett nytt sätt att vara tillsammans och liksom lura distanssituationen lite, skrattar Kerstin.

– När vi känner oss maktlösa, övergivna och stumma är vi väldigt utsatta, säger Lars. Maktlösheten bryts när vi upplever att det åtminstone går att göra något. Och stumheten … Det har ju varit en otrolig aktivitet i samhället där människor verkligen har tagit initiativ, skapat och uttryckt sig.

Delad oro för det oöverskådliga Våren och sommaren 2020 har inneburit nya erfarenheter.

Lars och Kerstin berättar om närstående som inte kunnat vara hos sina sjuka, om trött och ibland ledsen vårdpersonal som gör sitt yttersta och om den märkliga upplevelsen att klä på sig alla skyddskläderna inför möten med covid-19patienterna och därefter nästan bara ha ögonen att kommunicera med.

– Tidigare har jag varit med om att hantera händelser som främst drabbat någon annan, som Estoniakatastrofen och tsunamin 2004, säger Lars. Nu är jag indragen i samma oro som alla andra. En pandemi som pågår är på något sätt oöverskådlig, hela samhället är attackerat och jag är en del av det.

– Det här uppfyller förstås de flestas tankar och vardag, säger Kerstin. Hon konstaterar att pandemin inte bara inneburit att vi blivit distanserade från varandra utan också att vi kanske blivit mer ensamma med våra egna funderingar om livet, tiden och varandet. De existentiella frågorna har kommit ikapp oss.

Rum för att vårda det inre Var kan vi då hitta gemensamma platser där de innersta funderingarna ryms? För Lars och Kerstin går tankarna till kyrkorummen.

– Detta med att tända ljus har vuxit till att vara den största gemensamma riten vi har idag, säger Lars. Det är alltid det som sker när vi är med om svåra offentliga saker. Att erbjuda rum för detta är en av kyrkans viktigaste uppgifter.

– Vi kan leka med tanken att kyrkorummet har så högt i tak för att allt som vi känner ska kunna få plats, säger Kerstin. Jag brukar säga att det är livet som för oss till kyrkan, till en plats där var och en får vara med sina egna förutsättningar och vårda sitt inre rum.

Kerstin Dillmar och Lars Björklund har skrivit flera böcker tillsammans.

Senast Rum för livet – att hitta språk för verkligheten (2019). Andra titlar är Kan du förstå mig? Om livet, frågorna och sorgen (2017) samt Identitet och uppdrag: själavård när livet går sönder (2015). Samtliga utgivna på Argument förlag.

”Kreativitet kan lura distanssituationen lite.”

hopp | 12

därfÜr vill vi ta del av Text Matilda Nilsson Foto Patrik Lundin

13 | hopp

Gillar du att dyka ned i skildringar av våld och skräck i litteratur, poddar, tv-serier och filmer? Du är inte ensam.

Men varför är läskiga skildringar så populära?

Johanna och Johan

b

utiken är liten och gotiskt brunmurrig. Bland böckerna finns underliga föremål som en liten apa med cymbaler och en stor uggla med ett trasigt öra. Det är en blinkning till de rysliga berättelser som fyller rummet.

Klas Augustsson startade bokhandeln för ett år sedan. Tidigare jobbade han på ett antikvariat i Stockholm.

– De här genrerna ligger mig varmt om hjärtat. Jag ville testa och se om det funkar, säger han.

I Fantastikbokhandeln i centrala Uppsala samlas nya och gamla böcker inom skräck, fantasy och science fiction. Här finns klassiker i skräckgenren skrivna av Edgar Allan Poe och H.P. Lovecraft, men också mer okända titlar gömmer sig i hyllorna.

Själv blir Klas inte skrämd av skräckhistorier i böcker längre. Han har läst för många. En av hans favoritförfattare är Robert Aickman som skrev novellen The Inner Room.

Varför lockas så många, till synes vanliga människor, av brutala våldsskildringar?

– Det finns något sug åt det hållet, fast man är världens snällaste människa, konstaterar Klas.

Han är lugn och hjälpsam, lyhörd för kundernas frågor och funderingar. Han kan sina böcker och hittar ofta det de letar efter.

– Det är en stor dedikerad målgrupp som kommer hit. I alla åldrar och alla kön.

Uppsalaborna Johanna Dahl och Johan Olsson har just kommit in i butiken. De är sambor, men har helt olika smak när det kommer till ryslig kultur.

– Jag gillar inte skräck. Jag är lättskrämd av mig och blir för mörkrädd, säger Johanna.

Hon föredrar fantasy, medan sambon Johan tycker om en bra mordhistoria. Han blir mer rädd av spökhistorier. Ändå lyssnar han på

P3:s Creepypodden.

– Det är en mysig berättarröst och en konstrast mot vardagen. Och det väcker frågor som känns igen från religionen. Det övernaturliga, finns det?

Finns det något mer, något annat? säger han.

Johanna som inte gillar skräck, har funderat över varför andra gör det.

– Man kanske har lite känsla av trygghet när man sitter med sina familjemedlemmar. Det är läskigt på filmen, men jag är här och det är mysigt.

Johan som har sommarlov från psykologistudierna vågar sig på en kort analys.

– Jag tänker att det har något med vår fascination för döden att göra.

Döden är omöjlig att förstå, men skräcken är ett sätt att närma sig det där.

Butiksägaren Klas Augustsson har liknande tankar kring vad som lockar med skräckgenren.

15 | hopp – På något sätt tror jag det hänger ihop med slutet som väntar oss alla.

Det kan vara en liten vaccination mot dödsskräck att från sin trygga plats bekanta sig med och utsätta sig för de här skrämmande sakerna, säger han.

– Det kan också vara en verklighetsflykt. Om man haft en stressig dag, är trött och behöver koppla av lite, då är det skönt att fly bort i något spännande.

I det bakre, lite mörkare rummet i Fantastikbokhandeln står paret Beatrice Krüger och Erik Skagersten.

De är nyinflyttade i Uppsala. Även de har skilda favoritgenrer.

Han gillar mystik och lite udda. Erik har älskat Dracula sedan han var liten.

Beatrice tycker om skräck och true crime-poddar.

– Jag blir så fascinerad av hur hemsk människan kan vara. Det är på riktigt. Det är så nära, men känns

Beatrice och Erik

långt bort. Vad är anledningen till att folk blir som de blir, undrar hon.

Beatrice är skräddare vid Uppsala stadsteater. I höst sätter teatern upp pjäsen Det händer inte här som är en dramatisering av Uppsalakidnappningen 2011. Beatrice har förstås försökt ta reda på allt om fallet med den kidnappade Uppsalastudenten.

Sambon Erik är van vid att lyssna när Beatrice hört något läskigt som hon behöver bearbeta. Trots att han själv inte gillar skräckfilmer eller true crime-poddar får han dem återberättade för sig, suckar han, men låter inte alltför uppgiven.

Erik är lärarstudent och han har ett svar på varför människan fascineras av skrämmande historier: – Det har rötter i grekiska filosofen Aristoteles tankar om katarsis (rening). Sådana här berättelser finns för att att vi ska vara nöjda med hur vi har det nu, säger han.

en förvrängd bild som känns trovärdig?

Text Matilda Nilsson Foto Helena Berzelius

Hon skrev en framtidsdystopi om folktro, som har paralleller till dagens nedstängda samhällen.

För bokdebutanten Sara Engström får sagan gärna kännas som en spegling av verkligheten.

u

ppsalaförfattaren Sara Engström debuterade nyligen

– När boken utspelar sig har städerna varit mer eller mindre

med boken Falsksken (Undrentide förlag). Boken

isolerade från varandra under lång tid och människorna som växt upp

bygger på en mörk framtidsbild av en verklighet där

där är vana vid det. På sätt och vis var den isolering som uppstod i

människan blivit undanträngd av mytologiska väsen

berättelsen nästan motsatsen till vår. De kunde inte längre kommuni-

som saboterat vår teknologi.

cera över distans, men de kunde vara fysiskt nära varandra.

– Jag vill helst att en dystopi ska kännas som en förvrängd spe-

Författarinnan, som är uppväxt i Uppsala, har hämtat inspiration till

gelbild av vår egen värld. Tillräckligt mycket behöver vara likt för att

boken i nordisk folktro.

resten ska kännas trovärdigt.

– På skolbesök på Bror Hjorths hus fick vi höra om näcken som

Medan skräcken är nära och personlig, tycker Sara Engström att

spelar så att människor dansar ihjäl sig och om huldrans ruttna, ihåliga

dystopier ofta kan vara intressanta tankeexperiment på samhällsnivå.

rygg. Sedan fick vi skulptera i lera och jag gjorde en staty av huldran.

I skräcklitteratur och dystopier kan rysliga scenarion utforskas.

Alla gamla sagor från barndomen, från John Bauers målningar till trol-

– Tänk om din värsta mardröm blir verklig. Tänk om du förlorar din

ska skogar har väl legat och puttrat och väntat på att få komma ut.

frihet. Tänk om människan får hybris och skapar ett monster. skildringen är människorna splittrade och avskurna.

Uppskattar vi litteraturen och filmen mer i fall det slutar gott?

– På sätt och vis handlar Falsksken mer om människorna än om

– Jag tror att de flesta uppskattar en ljus-

varelserna i vildmarken. Jag skriver om både det vackra och hemska

glimt. Vi vill inte behöva lämna en tung be-

hos människor. Då är det lätt att hitta inspiration från egna känslor,

rättelse med världens tyngsta sten i magen.

andras beteenden och hur människor behandlar varandra, nu och

Men jag tror också att det finns en poäng

genom historien.

med berättelser som slutar olyckligt. Det

Det går att dra paralleller mellan bokens städer och dagens ”lock-

skulle inte kännas trovärdigt om alla skildring-

downs”, men Sara Engström skrev boken innan covid-19 dök upp.

ar slutade med solsken och sockervadd.

Hennes bok släpptes i maj, mitt under coronapandemin. I framtids-

varför lockas vi av skräck och dystopier?

b

Text Matilda Nilsson Foto Hedwig Lundquist Määttä

Världen går under gång på gång i filmer, litteratur och tv-serier.

Att dyka ned i dystopier och skräck tycks bara ha blivit ännu mer populärt under rådande pandemikris. Uppsalaforskaren Jerry Määttä reder ut varför.

erättelser om katastrofer, krig och andra hemskheter

science fiction och dystopier. Just nu skriver han på ett kapitel till en

har alltid lockat oss människor, kanske för att det ofta

antologi om svensk dystopi.

rör sig om spännande händelser som avviker från det

– Undergångsberättelser finns ju redan i Gilgamesheposet

vardagliga, säger Jerry Määttä.

(ca 2000 år före vår tideräkning), Bibeln och i antikens litteratur, så

Hans forskning rör allt från litteratursociologi till

det är knappast något nytt. Det som är nytt är att dessa berättelser

17 | hopp

fiktionen hjälper oss att orka Text Henrik Viberg Foto Anders Tukler Illustration Gustave Doré

p

Prästen och författaren Lars Björklund menar att vi genom att ta del av hemska saker i böcker, film och spel får möjlighet att leka och leva oss in i livets svårigheter på ett sätt som hjälper oss att orka med dem. å en annan plats i detta nummer av Hopp talar Lars

– Tänk på Bibelns berättelser som kan tolkas som människans

Björklund och hans kollega Kerstin Dillmar om vikten

existentiella kamp! Det finns förfärliga texter, både vid påsk och jul,

av att få berätta om och gestalta sorg, förtvivlan och

till exempel när kung Herodes låter döda alla gossebarn i Betlehem.

övergivenhet för någon som lyssnar och tar emot.

Berättelsen handlar ju om Jesu födelse och väjer inte för det onda

Ibland handlar det om att sätta ord på något som skaver

men slutar i att ett hopp föds. Att bara berätta goda historier ger

eller smärtar. Det kan även handla om att använda bild eller musik –

kanske inte så mycket på djupet.

och ibland kanske också om bearbetning genom att ta del av andras

Bibelns skildringar är i vissa fall tusentals år gamla, men Lars ser

skildringar i böcker, spel och på film.

en viss likhet mellan den funktion de fyllt och fyller för människor i

– Dels kan jag skapa och gestalta själv, men om jag går och ser en

nutidens dataspel.

film eller teaterföreställning eller läser en bok, så talar ju dessa till just

mig. Tänk sedan hur vanligt det är att vi säger ”det var som på film”

tentiella dimensioner. De är också ett slags lekplatser. Det är positivt

när vi är med om en stor olycka eller dramatisk händelse.

om människor kan hitta referenspunkter för det egna livet i dem, så

– Ibland när någon säger ”den här boken måste du läsa” så blir den

länge spelvärlden inte blir det enda rum de rör sig i.

– Många av de spel som finns idag innehåller dramatiska och exis-

som fått tipset besviken. Det beror på att vi läser in våra egna liv i berättelserna, ser oss själva i dem. Det som gör starkt intryck på en människa kan därför kännas helt annorlunda för någon annan.

Lars Björklund tror att vi tar del av skräckskildringar och dystopier för att hantera den tid vi lever i, på samma sätt som barn i krigsdrabbade länder leker krig, eller som barn med sjukdomsfall i familjen leker sjukhus: – Med våldsam död omkring oss blir fiktionen ett sätt att hantera de skräckkänslor vi bär på. Det kan nog skapa en glipa mellan mig själv och min rädsla som gör att jag orkar ta mig fram.

Att använda berättelser som verktyg för att tolka livet är förstås inget nytt. Behovet av att skildra och gestalta mänskliga villkor och svårigheter tycks mer eller mindre alltid ha funnits:

gudarnas straff, utan orsakade av människan, naturkrafter eller

Har människan ett behov av att möta våldsskildringar?

slumpen.

– Ja, det tror jag. Våld, konflikter och katastrofer har alltid varit en

Dystopier skildrar framtida skräcksamhällen som till exempel

del av den mänskliga existensen, så det vore konstigt om det inte

totalitära stater, medan postapokalyptiska berättelser skildrar livet

fanns i konsten och kulturen. Men det är klart att olika människor har

efter en katastrof.

olika behov, och inte minst trösklar för vad de mäktar att ta in.

– De postapokalyptiska berättelserna har kommit i olika vågor,

Jerry Määttä hänvisar till en ny dansk-amerikansk studie som

ofta i orostider, säger Jerry Määttä.

visar att personer som gillar att se på skräckfilm har haft lättare att

De senaste två decennierna har dystopier och postapokalyptiska

känslomässigt hantera pågående pandemi. De som föredrar att titta

berättelser åter blivit populära. Det märks inte minst i ungdomslitte-

på preppergenrer som till exempel zombiefilmer visade sig, kanske inte

ratur som Suzanne Collins Hunger Games.

helt oväntat, mer förberedda när covid-19 spreds över världen.

– Det beror nog till stor del på att världen varit så instabil. Det ena

Samtidigt fick filmer och litteratur om smittor ett uppsving i början

hotet efter det andra har avlöst varandra. Från terrorism och finans-

av pandemin.

kris till klimatkris, pandemier och högerpopulism. Berättelserna blir

– Det kanske är just för att bearbeta sin oro genom fantasin. Men

ett sätt att utforska det allra värsta, och kanske söka tröst i att det

om detta intresse fortsätter än i dag är jag osäker på. Kanske har folk

(förhoppningsvis) inte kommer att gå riktigt så illa som i fiktionen.

börjat tröttna på allt vad pandemier heter.

sedan 1800-talet blivit mer sekulära. Katastroferna är inte längre

hopp | 18

vägar till vårt innersta

Text Karin Johannesson, biskop Illustration Johanna Kallin

Strax utanför ringmuren som omger den medeltida stadskärnan i Avila ligger en fascinerande utbildningsanläggning. Vid Universidad de la Mística – mystikens universitet – möts människor i en byggnad som är något utöver det vanliga. Huset är stjärnformat och det medför bland annat att korridorerna är allt annat än raka. Olika våningsplan skär genom byggnaden på ett sätt som innebär att vissa våningar bara finns i vissa delar av huset. Rummen på de olika planen varierar i storlek och form. Här och var dyker det upp en trappa eller ett sluttande plan som gör att man kan förflytta sig mellan två eller flera våningar.

Universitetsbyggnadens arkitektoniska utformning är en mycket påtaglig illustration av ett budskap som 1500-talsnunnan Teresa av Avila vill förmedla till oss. Hon vill att vi ska föreställa oss att vår själ är som en oändligt värdefull borg, helt och håller av diamant eller mycket klar kristall. I borgen finns många rum – långt fler än en miljon rum – och de

är inte ordnade i långa och överblickbara rader. Istället ligger de i cirklar, utspridda på lite olika våningsplan, i skiftande höjd och storlek. Vi människor kan inte överblicka alla rummen men en sak gör att vi trots allt kan röra oss tillitsfullt i vårt eget inre. På något vis är alla rummen i borgen förbundna med ett rum som ligger i mitten av byggnaden. I det rummet äger de mycket hemliga mötena mellan Gud och själen rum. Från det rummet strömmar ett solljus som når vartenda rum i hela byggnaden.

Det ljuset är Kristus.

Aposteln Paulus är en inspirationskälla för Teresa av Avila. I Första Korinthierbrevet betonar han att vi är Guds tempel och att Guds Ande bor i oss. En annan inspirationskälla är Jesus. Han säger: ”Känn ingen oro.

Tro på Gud, och tro på mig. I min faders hus finns många rum. Skulle jag annars säga att jag går bort för att bereda plats för er?” När Teresa tänker sig att det finns miljontals rum inuti oss betonar hon samtidigt att vi inte behöver vara rädda, trots att vi

aldrig kan överblicka hela byggnaden eller veta vad som döljer sig bakom nästa dörr. Hon ger oss rådet att vandra i ljuset, i Kristus. Då hittar vi riktningen i de vindlande gångarna.

Det finns yttre byggnader som är uppförda för att underlätta vår vandring mellan inre rum. De har fått en arkitektonisk utformning som väcker vår längtan lite längre in. Det finns ett universitetshus i Avila som tillhör den kategorin men vi måste inte åka dit för att besöka en sådan byggnad.

Alla som går in i en kyrka befinner sig i ett hus som ska hjälpa oss att hitta vägar till vårt innersta rum, rummet där det livgivande solljuset flödar och de mycket hemliga mötena med Kristus äger rum. Någon av Uppsalas kyrkor har en arkitektonisk utformning som hjälper dig att röra dig mellan dina inre rum. Har du hittat dit? Har du hittat hem?

Ur Jesus avskedstal Johannesevangeliet 14:1–2.

det dolda biblioteket Text Annika Franzon, visningsansvarig Foto Henrik Viberg

Uppsala domkyrka är Nordens största katedral och här finns mycket att se. Men alla utrymmen är förstås inte öppna för allmänheten. Ett av de gömda rummen är librariet.

I den medeltida domkyrkan fanns ett flertal mindre rum och kammare dolda i väggar och torn. De flesta av de rummen har försvunnit vid senare restaureringar. Ett av de bevarade rummen är domkyrkans librarium eller bibliotek.

Under medeltiden var det just institutioner som kloster och domkyrkor som hade större boksamlingar.

När reformationen inleddes på 1500-talet och kyrkan i Sverige lämnade den romersk-katolska kyrkan fick kungarna mer makt över kyrkans rikedomar och kunde beslagta mark, hus, kyrksilver – och böcker!

Vad som hände med Uppsala domkyrkas äldsta böcker är oklart. Det inte dokumenterat vad som beslagtogs här under reformationen. Troligen försvann delar av boksamlingen redan då men det finns också vittnesmål om att de böcker som fanns kvar vanvårdades under 1600-talet. En del måste slängas för att de var ”förmultnade”.

I slutet av 1700-talet flyttades därför librariets böcker till universitetsbiblioteket. Två handskrifter från just den medeltida samlingen finns nu på Carolina Rediviva.

Vid restaureringen 1885–93 monterades librariets inredning ner.

Men i början av 1900-talet fick domkyrkan ta emot en bokdonation och då beslöt man att återställa librariet.

Vad är då speciellt med domkyrkans librarium? Jo, rummet är en mycket välbevarad medeltidsmiljö. Denna del av kyrkan byggdes i början av 1300-talet och fönsteröppningar och väggnischer i librariet är ursprungliga. Läspulpeten från 1400-talet är också bevarad med spår av hakar som böcker kunde låsas fast vid. Och även om inte golvplankor och dörren av järnplåt är medeltida så är de förmodligen så gamla att de överlevt stadsbranden 1702 Välkommen till Uppsala domkyrka för att upptäcka mer av vårt gemensamma kulturarv! Även om inte librariet är öppet för besök så finns många andra spår av medeltiden och senare århundraden.

På uppsaladomkyrka.se kan du se en kort film om librariet.

21 | hopp

alla är vi ömtåliga Text Ulrika Knutson Foto Sören Håkan Lind och Historiska Media

elin wägner hade inte nära till hoppet, påstod hon. Hon kallade sig pessimist, vare sig det rörde freden, framtiden, miljön eller kvinnosaken. Hon misstrodde karlarna, men kvinnorna var inte en bit bättre. Så här skrev hon till Ellen Key: ”Jag är mycket pessimistisk allra innerst. Men jag har märkt att när förtvivlan når en viss punkt är det lätt att falla över i, om inte optimism, så en halvt trotsig halvt hoppfull handlingskraft. Man står inte ut med att göra ingenting.”

Det kunde vara hennes motto. Ingen blir så besviken som Elin Wägner. Efter tjugo års slit för rösträtten så röstade människor fel! Ja, många kvinnor gick inte och röstade över huvud taget. Gubbarna tyckte att de kunde stanna hemma.

Elin blev så besviken att hon nästan förlorade hoppet om demokratin.

På 1930-talet när Elin och hennes radikalpacifistiska vänner ville bojkotta civilförsvaret var det bara 20 000 kvinnor som skrev under på deras vansinniga krav – att kvinnorna inte skulle sätta gasmask på sina barn. ”Bara” 20 000 ...

Elin Wägner blev besviken, på de slöa kvinnorna och deras bristande solidaritet. Hon drog sig tillbaka till Lilla Bjärka i Småland och slickade såren. Men hon reste sig på nio. Det gjorde hon alltid.

Elin Wägners engagemang för miljön väcktes tidigt. Redan som femtonåring anklagade hon Domänstyrelsen för att vilja ”kalhugga hela Småland”, och plantera granar som soldater i givakt i ändlösa rader.

Elin var ofta extremt före sin tid. Inte minst i synen på naturens knappa resurser. Redan 1924 skriver hon ett kåseri i tidningen Tidevarvet, med titeln ”Lampan och världshushållningen”. Hon varnar för rovdriften på råvaror: ”I allt snabbare takt förbrukas den vilande kraften som sparats från tidigare, eldigare jordskeden. Allt mer glupska blir behoven.”

Kåseriet avslutas med vardagens billiga glödlampor, producerade för att snabbt gå sönder, kastas och ersättas av nya. Fabrikören tänker rentav förkorta lampornas livslängd ytterligare. Wägner avslutar: ”Denna historia riktar ljuset på det stora, slamrande, kraftförbrukande maskineriet, i vilket vi alla är indragna.”

enligt mig

Vi är alla indragna. Nu vet vi det, om inte förr. Men Elin Wägner varnade oss för nästan hundra år sedan. Folk lyssnade inte då heller, och Elin blev besviken.

”Man är ett ägg bland ägg.” elin wägner

Elin Wägner hatade Hitler. Hon var tidigt medveten om hotet mot judarna. Hon har judiska vänner i hela Europa, försöker hjälpa några av dem. Hon blir mycket besviken på sin exman John Landqvist – de skilde sig 1922 – som är imponerad av Hitler. När han kommer i gräl med gamle vännen förläggaren Tor Bonnier, som är jude, blir Elin ledsen.

Hon skriver till John 1938: ”Man ska väl inte utan tvingande skäl bli ovänner med judar NU, när det är så modernt att kasta sig över dem – och de är ömtåliga som ägg. Förresten är vi alla ömtåliga som ägg. Man är ett ägg bland ägg.”

Det är något av det finaste Elin Wägner skrivit. Så enkelt och sant. Ofta krånglar hon till det, men inte här. Man är ett ägg bland ägg. Kanske ligger hoppet just i det.

Ulrika Knutson är journalist och författare. Hon är aktuell med boken Den besvärliga Elin Wägner (Historiska Media).

Tid att minnas Alla helgons dag 31 oktober är kyrkogårdarna bemannade kl 12–19 och marschaller tänds kl 15.

Läs mer på svenskakyrkan.se/ uppsalakyrkogårdar Gamla kyrkogården 31/10 Expeditionen är öppen kl 12–19.

Stillhetens kapell är öppet kl 13–18.

Musikandakter ges kl 14 och 16.

Samtal med präst kl 14.30–15.30 och 16.30–17.30.

Berthåga kyrkogård 31/10 Musik i Trädkyrkan kl 12–19.

Gottsunda kyrka firar 40 år Gottsunda kyrka invigdes för 40 år sedan – första advent 1980. Jubileet uppmärksammas hösten 2020 och våren 2021 med fanfarer, utställning, musik, gudstjänster, samtal och intressanta teman.

Läs mer på på svenskakyrkan.se/ uppsala/gottsundakyrka40

Vägar till inre mognad Lördag 3 oktober finns det möjlighet att ge dig själv tid till andlig fördjupning, i år i Katedralkaféet intill domkyrkan.

Katedraldagens program innehåller talare som författarna Maria Borelius och Ylva Eggehorn, forskaren Mikael Kurkiala samt sjukhusprästerna Lars Björklund och Kerstin Dillmar som du kan läsa en intervju med i detta nummer av Hopp.

Platserna är begränsade men samtalen kommer också att videosändas.

I år behövs ingen föranmälan och ingen avgift tas ut.

En dag om tröst Lördag 14 november är du välkommen att delta i en retreatdag som hålls i Almtunakyrkan. Temat är ”Om den inre trösten” och dagen leds av Hans Carlsten och Gudrun Rosén, präster i Almtunakyrkan respektive Sjukhuskyrkan. Max 10 deltagare. Avgiften är 100 kr och du tar reda på mer och/ eller anmäler dig genom att skicka ett mejl senast 1 november till hans. carlsten@svenskakyrkan.se

Mer information: jonas.lindberg@ svenskakyrkan.se

Vi är rädda om varandra

Familjefokus i Löten I Lötenkyrkan ordnas i höst språkoch gemenskapscafé för alla åldrar med ett särskilt välkommen riktat till föräldrar med barn. Varje tisdag kl 14–16 är familjerna välkomna att komma och lära känna nya vänner som bott både längre och kortare tid i Sverige. Kontakt: Kristin Helm, 018-430 38 01.

Svenska kyrkan Uppsala följer Folkhälsomyndighetens rekommendationer och anpassar verksamheten för att minska smittspridning. Vi reserverar oss därför för eventuella ändringar. Se aktuell info på svenskakyrkan.se/uppsala

Nästa nummer av Hopp i mitten av december

Stillhet och eftertanke under rörelse Pilgrimsvandra i höst i Gottsunda med omnejd.

4 oktober Gottsunda till Sunnersta. Samling kl 10.45 i Gottsunda kyrka.

Anmälan senast 24 september till mona.gustavsson@svenskakyrkan.se 1 november Efter gudstjänsten kl 11 i Gottsunda, vandring till Hammarby kyrkogårds minneslund via Gula stigen. Ta med egen lykta vid mulet väder.

Ingen anmälan.

Var med och dela livet – välkommen som medlem!

Som medlemmar i Svenska kyrkan tar vi tillsammans ansvar för en värld där människovärde, kärlek och en hållbar livskvalitet får stå i fokus.

I det arbetet är varje medlem viktig, inte minst du!

I Svenska kyrkan delar vi många av livets skeenden med varandra. Vi möts i svårigheter och i glädje.

Vi möts vid dop och konfirmation,

vigsel och begravning, i barngrupper och gudstjänster, på konserter och körövningar, i samtal och på språkcaféer.

Varje medlem är också med och bidrar till ett rikt kulturliv, till att bevara vårt kulturarv och till det internationella bistånds- och utvecklingsarbetet.

För att gå med i Svenska kyrkan behöver du fylla i en inträdesblankett. På svenskakyrkan.se/uppsala/ medlem kan du både läsa mer och ladda hem den blankett du behöver.

Du kan även mejla namn och adress till uppsala.medlem@svenskakyrkan.se så postar vi blanketterna till dig.

Vi sår ett frö – Eriksbergskyrkan 60 år

Att våga prata om det skamfyllda

Taizémässor hela hösten

På Café Genomfarten, Drottninggatan 13, finns det möjlighet för dig som tonåring att prata med en ungdomsdiakon tisdagar kl 13–15.

Det går bra att droppa in men du kan även ta kontakt med oss i förväg: Ulrika, 076-622 58 58 Daniel, 076-622 58 50 Att få sätta ord på det som tynger innebär ofta en stor lättnad. Läs mer på svenskakyrkan.se/uppsala/hopp

En Taizémässa innehåller mycket stillhet, tid för reflektion och sång.

För många är denna form av gudstjänst en uppskattad paus och kraftsamling i vardagen. I höst kan du fira Taizémässa i Tunabergskyrkan på onsdagar kl 18.30 med efterföljande kvällsfika.

I oktober 2020 fyller stadsdelskyrkan på gränsen mellan Kåbo och Eriksberg 60 år. 23 oktober är Eriksbergskyrkans födelsedag och alla åldrar välkomnas till att fira – men även att se framåt.

Se programmet på svenskakyrkan.se/ uppsala/eriksbergskyrkan60

Välkommen till Svenska kyrkan!

Prenumera på nyhetsbrevet som kommer en gång i veckan.

Allra senaste programmet finns på vår webbplats.

svenskakyrkan.se/uppsala/nyhetsbrev

svenskakyrkan.se/uppsala/program

Foto Allhelgona: Sara Bruggeman Katedraldagen: Henrik Viberg Gottsunda: Magnus Aronson /IKON Språk och gemenskap: Johannes Frandsen /IKON Pilgrimsvandring: Magnus Aronson /IKON 60-grafik: Lars-Erik Elebjörk Samtal: StockSnap /Pixabay Taizé: Winam /flickr

aktuellt

sidan 20

sven-olof varvar ner sidan 3

lockelsen i det förskräckliga

sidan 12

plats för hemligt möte

sidan 18

sara speglar verkligheten

inre frid utomhus

sidan 16

sidan 4

Samhällsinformation till hushållen Tidningen Hopp betraktas som samhällsinformation och distribueras till alla hushåll – på samma sätt som information från politiska partier, landsting, kommuner och andra religiösa organisationer. Det innebär att även du som undanber dig reklam får tidningen. Den är en Svanenmärkt trycksak och Klimatkompenserad gruppförsändelse.

döljer sig i domen