Mötet Ann-Helén Andersson

Efter en psykos och med kronisk hjärncancer har hon inte tid att skämmas mer. Nu är Ann-Helén Andersson öppen med både sin uppväxt och sin nyfunna tro.

Text Ulrika Ljungblahd Foto Malin Grönborg

Pandemin och en tredje hjärnoperation har gjort att boksläppet skjutits fram flera gånger. Men i april var det äntligen dags för diktsamlingen Som nyanserna på min favorittavla att presenteras på Bokcafé Pilgatan. När vi träffas på Gamla Bibliotekscaféet ett par dagar senare är Ann-Helén Andersson både glad och lättad. – Jag är genuint förvånad att jag orkade läsa högt, berättar hon, som lätt blir hjärntrött på grund av en kronisk hjärntumör.

Diktsamlingen är inte självbiografisk, men många känslor är självupplevda. Som de jobbiga minnena av att bli kallad jehåvas eller giraffen på skolgården. Ann-Helén växte bland annat upp i Arvidsjaur, där familjen var medlemmar i Jehovas vittnen. Själv döpte sig aldrig Ann-Helén Andersson och betraktas därför inte heller som avfälling. Så när hon flyttade till annan ort för att börja gymnasiet och inte gick in i en kyrka på nästan 20 år kunde hon fortfarande ha kontakt med sin familj. – Mina föräldrar har alltid stöttat mig, betonar hon.

Däremot fortsatte hon att skämmas över sin uppväxt. – Det var som ett trauma. Om någon nämnde Jehovas vittnen fick jag fysiskt ont i kroppen. Jag har ljugit för andra om min uppväxt. Det är den utfrystas logik – att vara tyst för att inte bli mobbad.

2015 BLEV EN DRAMATISK vändpunkt. Med ett misshandelsförhållande i bagaget och tecken på en depression lämnade AnnHelén jobbet som litteraturvetare vid Umeå universitet för att flytta till Barcelona. Där fick hon en paranoid psykos i kölvattnet av det destruktiva förhållandet, blev suicidal och hoppade nästan från en bro. Det blev en fråga om att ”dö eller berätta”. – Jag hade skämts hela mitt liv, men bestämde mig för att inte skämmas längre, utan prata! Jag tycker absolut att saker inom Jehovas vittnen ska kritiseras, men inte att enskilda personer ska hånas, säger hon.

Kanske berodde psykosen på hjärntumören som upptäcktes av en slump tre år senare, kanske inte. Den långsamt växande hjärntumören var i alla fall ett faktum och Ann-Helén läste att det var 80 procents risk att dö inom fem år. Då drabbades hon

…upptäckte en författare var när jag återförenades med Salman Rushdies sagoklassiker. För närvarande umgås jag med Midnattsbarnen. …röntgades lyssnade jag på The Script. Sorgsna dagar finner jag tröst i Danny O’Donoughes stämma – ”I’m still in love but all I heard was nothing.”

utantill var när jag sträckläste Cecilia Alstermarks Fosterlandet. ”Hur många gånger har jag sett dig dö / Varje gång har du fortsatt leva”. …drömde small det i öronen av granateld. Mardrömmar är otäcka. Krig är vanvett och sadism. …bad inledde jag med några rader av poeten Azita Ghahreman: ”detta samtal är ganska mulet /…/ drömmarna bakom mig / har klätt sig i svart”. Du som är behagligare än alla våra hårda ord du som övergår vårt mänskliga förstånd.

Först nu förstår jag att jag inte förstår ett enda dugg. Den insikten gör mig enaståendelycklig och livslångtglad.

Jag kunde aldrig tidigare känna det i mitt hjärta, det som jag känner nu.

Så jag lägger mina struntbekymmer och andra cancerdiagnoser i dina skimrande händer som håller om mig och samtidigt släpper mig fri.

Ann-Helén Andersson ur dikten Du allvarsvackra

av dödsångest. Tanken på att inte existera i någon form var förfärlig. Hon var utanför, det fanns ingen nåd och evigheten var inte för henne. I diktsamlingen kallar hon det ”gudssorg”. – Det är lätt att vara utan gud när man är frisk, säger Ann- Helén, som ville tro, men inte kunde.

Redan några år tidigare hade hon sökt sig till Svenska kyrkan. Hon var med i en Alphagrupp på Tomtebo och pratade då och då med en diakon. Hon valde att ”vilja tro”, men det var mer teori än erfarenhet.

Månaderna efter cancerbeskedet började hon skriva brev till Gud. De påminde om kärleksbrev till en partner som gjort slut. Hon var ofta arg och skrev saker som: ”Varför hör du inte av dig!?” Så kom dagen för den första hjärnoperationen. – När jag vaknade upp efteråt var jag så otroligt glad! Och jag fortsatte att vara vanvettig glad, dag efter dag.

Den euforiska känslan höll i sig i flera månader. Bara att stiga upp på morgonen och dricka en kopp kaffe var fantastiskt. Läkaren sade att kortison kan ge ett glädjerus, men att lyckoeffekten inte borde bestå så länge. – Jag har valt att tolka det som universums svar på mina brev. Jag är inte rädd längre. Om det finns en gud så är han, hon eller den på min sida. Även om Gud inte ingriper eller utför mirakel är han någon att krama om och hålla fast i när jag vinglar omkring med döden hack i häl.

”Det är roligt att tro på dig, käre Gud” skriver hon i diktsamlingen.

Nu har det stora glädjeruset gått ur kroppen, men friden är kvar. Ann-Helén är inte medlem i någon kyrka, men kallar sig troende. Hon betonar att hon inte är bokstavstroende, utan dras till den kristna mystiken. – På halvgamla dagar har jag för första gången i livet fått en personlig relation till Gud. I vardagen kan jag uppleva att jag är omfamnad.

HANDSKRIVNA BREV ÄR FORTFARANDE AnnHeléns främsta bönespråk. – Jag är en skrivande person, det känns mer tafatt när jag ska prata.

I sin väska har hon alltid sitt skrivblock, och ofta en knallrosa bibel. – Det låter kanske lite extremt med Bibeln i väskan, men jag tycker det är trösterikt.

Hon läser gärna bibeltexter i olika översättningar, kanske är det litteraturvetaren i henne. I sorgen och ilskan i inledningen av kriget i Ukraina läste hon mycket i Jobs bok. – Som troende vill jag engagera mig och bry mig. Jag sitter inte och väntar på himmelriket, säger Ann-Helén, som ser Jesus som en kärleksaktivist.

Det egna skrivandet är också en frizon, men på kvällarna slår hon av teven och lyssnar på klassisk musik och läser sagor som Tove Janssons Pappan och havet. – Jag föredrar texter som inte är språkfilosofiska lekar som skiter i omvärlden. Min litteratursyn är att skönlitteratur ska ha ett budskap.

Bor Arvidsjaur, men besöker ofta Umeå. Här bodde hon 1999–2013, doktorerade 2010 med en avhandling om Kristina Lugns författarskap och behandlas för sin hjärncancer vid Norrlands universitetssjukhus. Arbetar halvtid på Arvidsjaurs Hembygdsmuseum Gamla Prästgården. På Instagram poesi_i_dod_och_lust Aktuell med boken Som nyanserna på min favorittavla