Temaartikel

Kvinnor i Bohusläns historia!

Margareta Huitfeldt, Emma Jacobsson, Hilma AngeredStrandberg

I detta avsnitt om Bohuslän presenteras några betydelsefulla kvinnor i Bohusläns historia.

Margareta Huitfeldt

Margareta Huitfeldt är ett namn som torde vara bekant för de flesta i Göteborg, om inte annat så genom Hvitfeldska gymnasiet i Göteborg. I Pedagogens C-hus, ”Insikten”, (Gamla latinläroverket vid Hvitfeldtsplatsen) finns numer också Margareta Huitfeldts Auditorium. Det är en stor föreläsningssal med en mycket vacker ridå tillägnad Margareta Huitfeldt. Beata Losman, historiker från Göteborg har skrivit en biografi om Margareta Huitfeldt (1984). Här berättas om henne som osynlig dotter och hustru, som driftig änka. Vidare om hur hon blir svensk undersåte. Hur hon efter makens död fortsatte att förvärva jordegendomar.

Enligt Losman var Margareta Huitfeldt en ”tidstypisk kvinna, som utan egen förskyllan hamnade i en både personligt och politiskt egendomlig situation”. Vilken sorts utbildning kan hon månne ha fått? Det finns inga dokument efterlämnade. Gården Sundsby, där troligen familjearkivet fanns, brann 1720. Förmodligen fick hon en utbildning liknande den som andra adelsflickor/kvinnor fick på 1600talet. De skulle kunna läsa och skriva, ha kunskaper i kristendom, men tonvikten låg på det praktiska. Lanthushållningens alla moment, kunskaper i praktisk-ekonomisk lagstiftning för att kunna köpa och sälja gods, och naturligtvis behärska ”den inre hushållningen”, dvs det man skulle leva på och av. Alltså producera, konsumera men också omvandla till kontanta medel.

Donationen Margareta Huitfeldt föddes 1608 och dog 1683. Hon blev 75 år. När Bohuslän blev svenskt 1658/59 var hon 50 år och änka efter maken Thomas Dyre, som hade dött några år tidigare. Vid Thomas Dyres död levde endast sonen Ivar. Paret fick tre barn. En dotter född 1636, dog

kort efter födseln, en son, född 1638, var obotligt sjuk och dog 1646 (8 år gammal). Det tredje barnet, en son, Ivar föddes i november 1644. I sena tonåren reste han till Frankrike för att studera. Han blev sjuk och dog efter tre veckors feber den 14 augusti 1663, vid 18 års ålder. Han var då i Montpellier i södra Frankrike.

Det sägs att sonen Ivar oroade sig för att han inte skulle bli frisk och skrev därför hem till modern att han önskade att hon skulle stifta en del av sitt gods eller pengar där räntan skulle gå till fattiga ”skolebarn och studerande ungdom i Bohuslän efter hennes död, henne och honom till en evig ihågkommelse” (Losman, 1984, s 65).

Margareta Huitfeldt testamenterade/donerade sin stora förmögenhet till undervisning av gossar i Bohuslän. Vid sin död ägde hon omkring en tredjedel av hela Bohuslän.

Beata Losman gör tydligt att hon i biografin endast skildrar Margareta Huitfeldts egen verksamhet, inte vad Margareta Huitfeldts donation betyder i nutid. Inte heller tar Losman upp något om alla de berättelser och myter som finns om Margareta Huitfeldt. Att det lär finnas många historier om henne och hennes hårda nypor vittnar artikeln Mytedannelsen omkring Fru Margarethe Huitfeldt til Sundsby – og bakgrunnen for den. Et forsøk på en ny fortolkning av overleveringerne, av Dagny Jørgensen publicerad i Bohusläns Hembygdsförbunds årsskrift, 1969. Kontentan av artikeln, så som jag uppfattar den, är att det saknas belägg för historierna om Margareta H och att mycket tillkommit långt efteråt. Att hon var en driftig affärskvinna tror jag nog man kan skriva under på.

Än idag delas det ut stora summor pengar från Huitfeldtska stipendiefonden och som kuriosa kan nämnas att i ett av husen på Pedagogen vid Grönsakstorget (Gamla Latin) där en gång Huitfeldtska skolan startade hänger idag ett vackert draperi tillägnat Margareta Huitfeldt

Emma Jacobsson

Hon var eldsjälen bakom Bohus stickning, som kan beskrivas som ”Från nödhjälpsarbete till exklusivt konsthantverk”. Upprinnelsen till Bohus stickning var att den bohuslänska stenindustrin drabbades hårt av depressionen på 1930-talet. Gatsten byttes ut mot nya billigare vägbeläggningar, mastodontstora byggnader av granit var inte längre på modet. Arbetslösheten blev stor. De ekonomiska problemen blev svåra för familjer vid kusten. Länets yrkesskolor, med rektor Ester

Moseson i spetsen ordnade sysselsättning för kvinnor i form av kurser. Hembiträdeskurser, kurser i klädsömnad, landstingen stod för materialkostnaderna. Men det räcker inte. Kvinnor från Fågelviken och Åbyfjorden söker upp landshövdingskan Emma Jacobsson. En första kurs i Fågelviken leddes av Clara Cavallin, pensionerad handarbetslärare från Göteborgs Högre Samskola. Man tillverkade julprydnader och sålde på julmarknaden. Men det var bara en nödlösning, det som behövdes var en ordentlig produktion av något handarbete som skulle kunna ge arbete och inbringa pengar. Och man kom efter en del försök fram till stickning. Bohus Stickning bildas 12 oktober 1940 (Hägglund, 1999; Overland, 2015). På den tiden kunde alla sticka. Alla kunde vara med!

Målet för föreningen var att väcka intresse för stickning som bedrivs i Bohuslän att söka sysselsätta dem inom landskapet som syssla därmed

En nyckelperson var Emma Jacobsson, landshövdingskan Hon var utbildad i konstvetenskap i Wien, konstnärlig men också utbildad i naturvetenskap och medveten om vikten av bokföring, berättar hennes dotter Ingrid Mesterton i boken Bohus stickning från 1999. Det blev status att klä sig i Bohus Stickning. För mig är bilderna av Ingrid Bergman och Barbro Alving, Bang i Bohusjumper och Bohuskofta exempel på den status Bohus Stickning hade. Plaggen var mycket populära i USA. Det berättas att då en amerikansk lyxkryssare låg i hamn kunde dagskassan överstiga resultatet av en hel månads försäljning.

Men allting har en ände, så även Bohus Stickning. År 1969 beslöt man att lägga ner verksamheten. De köpstarka turisterna hade blivit färre, exporten till USA sjönk. Nya material tillkom, till exempel konstfiber. Modet växlade, och ”Köp, slit och släng” var parollen för dagen. Där hörde inte exklusiva, dyra tröjorna med ömtåligt material hemma.

Bohus stickning återuppstår Bohusläns museum får som gåva en samling av Bohus stickning. När museet invigs visas en utställning av stickningen. Många ställer frågor om alster och mönster och önskan om att återuppliva Bohus Stickning. Sextio år efter starten och trettio år efter den lades ner återupplivades Bohus Stickning med utställningen ”Bohus Stickning 1939-1969”. Solveig Gustafsson hade tagit fram en kollektion plagg i mönstret Gröna Ängen, både stickpaket och färdiga alster till försäljning. Nu kan man köpa garn och mönster till tröjor, handledsmuddar, mössor, halsdukar på Bohus läns museum och via www.angoragarnet.com Bohus stickning firade 80 år, 2020. Men Bohus Stickning menar att det

hela började 1939 och lades ner 1969 och återupplivades 1999. Lite otydligt alltså.

En intressant jämförelse kan göras med Erika Aittamaa, en fattig kvinna i norra Norrbotten, med många barn, som stickade vantar åt de rika i byn för att få lite pengar. Av en slump kom Lovikkavantarna till.

Schartauanerna. Den stränga religionen?

”Hennes verk skall prisa henne…” (Ord. 31:31)

I mitt sökande efter material om schartauanerna och tipsades jag om en avhandling om kvinnorna inom rörelsen. Kvinnofromhet i tjugonde seklet av Katarina Lewis (1997). Det inledande stycket, (som nästan skulle kunna vara skrivet av mig) i avhandlingen lyder:

Kvinnors vardagsliv och livsinriktning har länge intresserat mig. Under de senaste decennierna (1970-1990-talen, min anm) har mycket av den offentliga debatten rört sig om kvinnors villkor på arbetsmarknaden och i hemmen. Vid universiteten har speciella fora för kvinnoforskning bildats med kurser avsedda att öka kunskapen om kvinnors liv och arbete ur såväl synkrona som diakrona perspektiv. Jag deltog i en kurs i ”kvinnokunskap” 1986, vilket betydligt ökade mina insikter ”om kvinnorna i männens samhälle” och den undanskymda roll som tillagts många kvinnor. Dessutom har jag över åren följt och reflekterat över de skiftande teorier som har använts för att problematisera kvinnors ställning i samhället (Lewis, 1997, 11).

Lewis är uppvuxen inom schartaurörelsen och hon tar med sina egna erfarenheter och upplevelser in i forskningen. Hon pekar på den förförståelse, de fördomar som råder kring schartauanismen. Den utbredda uppfattningen av schartauanismen menar att den är en moraliserande och förtryckande trosform, förkunnad av tyranniska präster. Den fördomsfulla bilden av kvinnorna inom rörelsen är att de är svartklädda, inskränkta, intoleranta, högfärdiga kvinnor, förtryckta av mannen och själva förtryckande mot barn, särskilt döttrar, skolelever och oliktänkande. (Lewis, 1997, s 49).

I sin forskning kring kvinnorna inom schartauanismen börjar Katarina Lewis där. Hennes etnologiska fokus är tid, rum och social miljö. Sammanfattningen ger en bild av stabilitet i förändring1 . Sammanfattningen gäller situationen i slutet på 1990-talet. Hon fann tre olika grupper, olika generationer kvinnor med skilda

förhållningssätt till tron, vardagslivet och adiafora (likgiltiga ting, oväsentligheter, småsaker, petitesser etc). Äldsta generationen hade ett konservativt mönster i det andliga livets fromhet, ett vardagsliv med fokus på familjen, men små förändringar i adiafora dvs i det lilla, vardagliga. Mellangruppen fanns kvar i det traditionella men hade förändrat sig, valt det moderna livet, med en kombination av familjeliv och arbete, åtminstone halvtid. Kläder, håruppsättning och dylikt var i takt med tiden. Slutligen fann Lewis en grupp yngre kvinnor som gått tillbaks till ”mormors tid”. Hemmafru, många barn. Detta var alltså i slutet av 1990-talet. Hur det ser ut nu har jag inte mäktat ta reda på --- ännu.

Hilma Angered-Strandberg

I mitt sökande efter texter på temat Bohuslän fann jag en superintressant novellsamling från 1887. Boken, som finns dels som nytryckt bok (2019), dels som pdf på Göteborgs universitetsbibliotek, heter Västerut och är skriven av Hilma Strandberg. Hon kallas också för Hilma Angered-Strandberg. En recension i DN av Gunnar D Hanssons bok Garbo går iland (2020) berättas om Hilma AngeredStrandberg som 1887 orsakade skandal med novellsamlingen där hon med dialog på dialekt skildrade schartauanskt maktmissbruk i ett bohuslänskt fiskeläge. I novellen En af den äkta sorten (Strandberg, 1887, s 183-194) diskuterar lilla fröken Loman och fru Svartfeldt välgörenhet. Fröken Loman socialist och fru Svartfeldt kapitalist. Språket är briljant, skarpt, roligt skrivet. Och, som sagt en kritik av förljugenhet, överlägsenhet, nedlåtenhet. Lilian Perme (2019) har skrivit en biografi om Hilma AngeredStrandberg. Här berättas hennes levnadsöde. Hon föddes i

Sänd gärna bidrag till Vävanredaktionen vavan@folkdansringen.se

Stockholm 1855, utbildade sig och arbetade som telegrafist i Fjällbacka. Hon var förlovad ’under sitt stånd’, betydligt under (enligt Hansson) med brädgårdsarbetare Hjalmar Angered. Hilma Strandbergs far, Carl Gustaf Strandberg var medlem av Svenska Akademien och under en tid också sekreterare i Akademien och nära vän till Oscar II. Livet var inte så nådigt för Hilma Angered-Strandberg. Många blev förorättade och arga över det hon skrev, hon hade det svårt. Bodde en tid i USA, har skildrat livet som invandrare där. I referenslistan nedan finns lästips.

/Marianne Pipping Ekström

Referenslista

Angered-Strandberg, Hilma (1887/2019). Västerut. Göteborg: Korpen.

Angered-Strandberg, Hilma (1898/2019). Den nya världen. Göteborg: Korpen.

Angered-Strandberg, Hilma (1904/2019). Lydia Vik – en själs historia. Korpen

Hansson, Gunnar D. (2020). ”Skandalskriverskan”. Om Hilma Angered-Strandberg. I Garbo går iland. Essäer & småstycken. Mölndal: Ekphrasis. 149-160.

Hägglund, Ulla (1999). Bohus stickning. Uddevalla: Bohusläns museums förlag.

Jørgensen, Dagny (1969). Mytedannelsen omkring Fru Margarethe Huitfeldt til Sundsby – og bakgrunnen for den. Et forsøk på en ny fortolkning av overleveringerne. I Bohusläns Hembygdsförbunds årsskrift 1969.

Larsson, Marika (1978). Stickat från Norrbotten. Vantar, sockor, mössor. Stockholm: LT:s förlag.

Lewis, Katarina (1997). Schartauansk kvinnofromhet i tjugonde seklet. En religionsetnologisk studie. Akademisk avhandling, Etnologiska institutionen Uppsala universitet. Uddevalla: Bohusläns museum.

Losman, Beata (1984). Margareta Huitfeldt. En biografi. Göteborg.

Nilsson, Mats (1998). Dans - kontinuitet i förändring. En studie av danser och dansande i Göteborg 1930 – 1990. Göteborg: Etnologiska institutionen, Göteborgs universitet. Skrifter från Etnologiska föreningen i Västsverige 25.

Overland, Viveka (2015). Bohus stickning på nytt. The Revival. Uddevalla: Bohusläns museums förlag.

Perme, Lilian (2019). Hilma AngeredStrandberg. En levnadsteckning. Göteborg: Korpen under två sekel. Stockholm: SNS, Studieförbundet Näringsliv och Samhälle.

Strandberg, Hilma (1887). Västerut. Skisser och noveller. Göteborg: Wettergrens & Kerber.

/Marianne Pipping Ekström