Hur vi hamnade här

from Solbacka - bevara, berätta och skapa historia

Förord

Historien är en startpunkt för oss när vi tar oss an nya projekt – också här på Solbacka. Med platsen som utgångspunkt har vi fått ta del av en spännande berättelse med allt man önska av entreprenörer, framtidsidéer, storhet och fall. På ett djupare plan rymmer historien om Solbacka en berättelse om visioner och tankar kring naturen och vad den gör med människan. Men vi tar det från början.

HUR ALLT BÖRJADE

Det var för drygt 4 000 år sedan som trakterna som senare skulle utgöra Solbacka började sticka upp över vattenytan efter att ha varit nedtryckta av inlandsisen. Fynd av stenyxor på markerna runt Kyrksjön vittnar om att människor funnits här redan från den stund då klipporna tittade upp ur vattenytan som skärgårdsöar. I takt med den tilltagande landhöjningen, då landet knöts ihop alltmer, befolkades trakten av människor, och deras jordbruk, boningshus och gravplatser formade kulturlandskapet.

Landet söder om Mälaren, Södermanland eller Sörmland som det ofta kallas, blev en centralbygd för bosättning. Från järnåldern finns minnen bevarade i gårdsnamn i närheten, till exempel Odensberga – Odins berg – som antyder kultplatser i området. Traditionellt har man talat om att det funnits en borg uppe på Vårdkasberget ovanför Solbacka. Med kristendomens intåg i Sverige ändrades landskapets karaktär med såväl nya byggnader som administrativa indelningar av samhällen i socknar, härader och stift, ordnade kring kyrkor. Invid Grytsjöns strand uppfördes kring år 1200 en liten stenkyrka som skulle bli församlingskyrka i Gryts socken. Den står kvar än i dag, i kraftigt utbyggt skick och som en konstant i landskapet. Någon gång under århundradena bytte Grytsjön, som gett namn åt kyrkan, namn till Kyrksjön. I dag ingår Gryts kyrka med andra närbelägna kyrkor i Daga församling.

ETT KULTURLANDSKAP FORMAS OCH MINNS

Sörmland utvecklades till en av Sveriges rikaste trakter, med sin kombination av geografisk tillgänglighet och bördiga jordar. Kanske har den omvittnade skönheten också bidragit? Redan under medeltiden etablerades här stora gårdar, och biskopar som räknas som några av medeltidens största kulturmecenater residerade här. Under 1300-talet ingick stora delar av landskapet i den stormrike Bo Jonsson Grips domäner. Han var Sveriges genom tiderna största markägare, och det är från hans släkt som Gripsholm har fått sitt namn. Inom det som i dag är Daga församling gick Eriksgatan – den traditionella väg som nykrönta kungar tog för att bekräfta sin status efter att ha blivit valda vid Mora stenar – förbi. Kyrkans makt bröts under dramatiska former av Gustav Vasa på 1500-talet med reformationen som införde

protestantismen och drog in kyrkors och klosters rikedomar till staten. Kungamakten kom att bli storägare i Sörmland. Klostret i Mariefred revs, och ett av Sörmlands första slott, Gripsholm som tidigare varit Bo Jonsson Grips borg, byggdes om till den nya Vasaättens säkraste fäste. Renässansen, en våg av återuppväckt intresse för antiken, strömmade in i landet med nya idéer om form, filosofi och livsstil. Slottsbygget markerar resan mot bekvämare familjebostäder för eliten. Vid sidan om den nya stora, kungliga egendomen fortsatte Sörmland att vara ett viktigt landskap för högadeln som också hade stora egendomar här, och dessa började då byggas ut efter kungliga förebilder.

SLOTTENS OCH HERRGÅRDARNAS LAND

Kronans stora jordegendomar i Södermanland skulle komma väl till pass under 1600-talet när de bit för bit styckades av och delades ut i betalning till dugliga statstjänstemän som byggde upp det svenska stormaktsprojektet. Nya ambitioner och förmögenheter parat med Sörmlands centrala läge gjorde att det just här skapades fler och större sätesbildningar än någon annanstans. En sätesgård var ett slags skattebefriad ägandeform för adeln. Högadeln uppförde nu storslagna anläggningar i sten, medan den spirande lågadeln ofta nöjde sig med hus i trä, rödmålade för att efterhärma det åtråvärda teglet. Man kan säga att stormaktstidens politiska expansion omvandlar Sörmland till ett slottens och herrgårdarnas landskap.

Jättna säteri med sitt läge på en udde i Kyrksjöns norra strand är representativ för adelns ägande i Sörmland och har också en huvudroll i vår historia. Det omnämns första gången Jätnom 1383, dess första namngivna ägare var Hans von Masenbach som på 1500-talet bland annat var ståthållare på Stockholms slott och i Uppland. Säteriet drogs tillfälligt in till kronan på 1680-talet, då nästan allt vad staten givit bort i betalning i de många krigen drogs tillbaka. Jättna kom att återgå i privata händer, ärvdes och bytte familj flera gånger genom åren.

Trots att Sveriges storpolitiska ambitioner gick om intet i destruktiva krig fortsatte herrgårdslivet att kultiveras och forma det sörmländska landskapet under kommande århundraden med tillägg i tidens

stilar. Livet som levdes här i kulturellt förfinad samklang med naturen omhuldades som ett ideal. Läget med den relativa närheten till Stockholm fick många framgångsrika familjer att markera sin status med en egen lantegendom på bekvämt avstånd från den viktiga men stinkande huvudstaden. Den speciella kombinationen enskildhet, skönhet och närhet var avgörande.

JÄRNVÄGEN SOM SKAPADE GNESTA – OCH STJÄRNHOV

Under 1800-talets senare hälft förändras det svenska samhället i grunden med reformer inom politik, ekonomi och inte minst inom teknik. Ingenstans syntes den nya tiden bättre än i Sveriges största infrastruktursatsning dittills: stambanorna. Nu skulle tågen knyta ihop landet. Efter en sen och trög start hade staten gått in i det nya transportmedlet järnvägen med full kraft, och 1857 påbörjades byggandet av västra stambanan som skulle länka samman Göteborg och Stockholm. Längs det nybrutna spåret lades stationer och nya samhällen ut som ett pärlband, både för att tågen skulle kunna servas och som en medveten strategi för att sätta fart på näringslivet. Ett exempel på ett sådant samhälle är Gnesta som snart utvecklades till ett lokalt centrum med samhällsservice. Inte långt därifrån, på markerna av Stjärnhovs säteri, upplät ägarna mark för en station på behörigt avstånd från den egna herrgården.

För orter som Gnesta och Stjärnhov innebar tåget nya möjligheter för lokalbefolkning och inflyttande på bygden. I ett omvänt perspektiv öppnade det snabba och bekväma fortskaffningsmedlet delar av Sörmland, som tidigare varit svårtillgängliga, för en ny köpstark krets entreprenörer. Dessa män, den nya bourgeoisien, hade ofta skapat sin framgång på den enorma ekonomiska utveckling som skedde i Sverige på i stort sett alla områden under 1800-talets senare decennier. Det var en grupp herrar som skapat sin framgång utifrån industrialiseringens strömvirvlar. I och med framstormande teknik- och samhällsutveckling föddes också en ängslan inför urbaniseringen och rotlösheten som följde med moderniteten. Som svar på detta växte ett starkt intresse för mer ursprungliga, hälsosamma och kultiverade sätt att leva. Många anrika gods bytte nu händer och skepnad i en längtan efter det ursprungliga och vackra. Det ger oss anledning att bekanta oss med en av dessa entreprenörer, med fötterna i framtiden och en längtan till landet, Anders E. Jeurling.

TIDNINGSENTREPRENÖREN MED INTRESSE FÖR BILDNING

Anders E. Jeurling föddes 1856 i Kristinehamn, Värmland. Han skulle redan under studietiden i Uppsala börja verka som medieman och bedrev sedan omväxlande tryckeri, tidnings- och bokhandelsrörelse åt andra och i egen regi. Han var en man som hämtade inspiration från bland annat England. Han drev nya former av verksamheter som inte sällan utmanade konvention och myndigheter. Bland annat försökte han konkurrera med Postverket genom en egen transportfirma i Stockholm, vilket slutade med att Postverket förbjöd hans verksamhet. Efter ytterligare ett affärsäventyr, nu med brännvinskungen L.O. Smith (Absolut Vodka) grundade han 1889 en egen rörelse med StockholmsTidningen. Affärsidén – en billig

tidning för medelklassen där mycket av finansieringen skedde genom försäljning av riktade reklamplatser – gjorde snart tidningen till en av landets största. Den bildade med tiden basen i ett eget tidningsimperium i engelskt snitt med intressen över hela Sverige och Finland.

I karaktärsskildringar från den tiden framstår bilden av en vital, ibland hetsig man med ett starkt patos i sociala frågor utifrån sin liberala, borgerliga synvinkel. Han kastade sig in i många projekt, bland annat ställde han upp i två riksdagsval till andra kammaren. Han var gift två gånger, i andra äktenskapet med Louise Kuylenstierna som ska få avgörande betydelse för vår historia. I Anders Jeurlings egna texter finns ett vurmande för landsbygden och dess värden samt vikten av barns koppling till naturen under uppväxten. Kanske var det avgörande när han som så många andra män i hans situation sökte sig ut på ”landet” till en vacker egendom som låg avsides men ändå i Stockholms närhet. År 1896, två år efter giftermålet med Louise, köpte han Jättna.

Han engagerade sig med intresse för den lokala bygden och verkar av allt att döma intensivt ha omfamnat herrgårdslivet och gett sig i kast med frågor i lokalsamhället. Här fanns nu förutsättningarna med en plats, goda förbindelser och en resursstark, pedagogiskt intresserad entreprenör. Allt som fattades var idén.

SKOLANS TID

Kring sekelskiftet 1900 hade Sverige sedan drygt 60 år haft folkskola som utvecklats till en sexårig grundskola som var obligatorisk och avgiftsfri. De barn som hade ekonomiska förutsättningar kunde söka sig till enskilda skolor och högre läroverk. Dessa bedrevs ofta separerat i pojk- och flickskolor. Efter examen kunde man sedan söka sig vidare till universitetsstu-

För sambandet mellan naturen och människan och för den harmoni som vistelsen i skog och mark skänker, hade Anders Jeurling en stark känsla. Han ville på alla sätt lära ungdomen att umgås med naturen, en modern uppfattning som vid sekelskiftet annars inte gavs mycket utrymme i skolundervisningen.

dier. Inom detta så kallade parallellskolesystem fanns det en rad olika varianter, men kan kort beskrivas som att barn och ungdomar tidigt sorterades efter sin socioekonomiska bakgrund och fallenhet. Det var inte ovanligt att pedagogiskt intresserade personer var med och drog i gång läroverk i enlighet med nya teorier. Skoldebatten dominerades av folkrörelserna och kulturpersonligheter som Ellen Key. I praktiken var vägarna till fortsatt utbildning få för dem som inte hade råd med de dyra avgifterna för högre studier, och röster höjdes i debatten för en enhetsskola som gav bättre möjligheter till fler. Samtidigt pågick en debatt kring innehållet i skolan, bland annat att utbildningarna inte gav tillräckligt utrymme för praktiska färdigheter och friluftsliv och därmed inte gav de unga rätt verktyg att föra sig i livet. Skoldebatten var ofta en del i den större samhällsdebatten då den på så många sätt berör frågan om vilken typ av medborgare man ska fostra och vilket samhälle man vill ha. De sociala och ekonomiska klyftorna i Sverige var av en karaktär som många i dag skulle ha svårt att sätta sig in i omfattningen av. Enhetsskolan skulle till slut införas i Sverige successivt fram till 1970-talet, grundskolan. Det är genom denna lins vi kan förstå internatläroverkens intåg i Sverige som en del i debatten om hur barn bäst skulle förberedas för sitt tänkta intåg i vuxenlivet.

För att förstå internatskolorna får vi höja blicken från Sverige och mot England. De brittiska internatskolorna, public school-systemet, hade rötter bak till medeltiden med skolor som Eton och Rugby (där sporten med samma namn formaliserades). Skolformen expanderade kraftigt under 1800-talet. Det skedde i tandem med Storbritanniens politiska expansion och den industriella revolutionen. Skolformen hade en tydlig betoning på karaktärsfostran, med kyrka, tävlingsinriktad idrott och en hög grad av självständighet i elevernas uppfostran av varandra (som låter sig beskrivas både som social gemenskap och pennalism). I detta tar platsen för lärandet en central plats, i bästa fall en enkel lantlig miljö med höga skönhetsvärden. Avgifterna som finansierade verksamheten skapade också en avgränsning där barnens inträde i skolan ofta innebar ett stort kontaktnät med inflytelserika familjer. Med det brittiska imperiets framgång var det många runt om i världen som sneglade på skolsystemet som en delförklaring till dess internationella dominans. I Sverige var det många som pekade på public school-systemet, som helhetskoncept eller valda delar. Tillskyndarna menade att utbildningen i allmänhet och fostrandet av tänkta tjänstemän i synnerhet här hade lämpliga förebilder. Årtiondena runt Solbackas grundande skapades en hel flora av läroverk med liknande inriktning runt om i landet.

VERKSAMHETENS BÖRJAN

Vad var det då som föranledde att ett läroverk grundades på Anders Jeurlings Jättna? En vän till familjen, läraren Louise Hansson, besökte familjen på Jättna nyåret 1898. Hon var väl bekant med Anders pedagogiska intresse, och när hon fick se de vackra omgivningarna kom hon med idén att han borde starta ett eget läroverk där för sina söner. Idén om ett internatläroverk på landet låg i tiden, och några år tidigare hade Lundsbergs skola grundats nära Jeurlings barndomshem i Värmland.

En lämplig plats på Jättnas marker sågs ut på de låglänta sluttningarna mellan Kyrksjön och sjön Misteln, vid ett torp som gick under namnet Väster-Jättna. Namnet Solbacka verkar vara nytaget. Det var väl funnet med tanke på optimismen i projektet och

det öppna läget. En skolbyggnad nyuppfördes, liksom tillbyggnader på det gamla torpet. Några befintliga hus flyttades. Verksamheten fick formen av ett aktiebolag med företagsnamnet Lantläroverk. Namnet förespeglade kopplingen till naturen.

Louise Hansson, som utpekats som idégivaren till skolan, tillsattes som föreståndare, och det annonserades i flera tidningar om den förestående skolöppningen som skedde den 17 augusti 1901. Som skicklig pr-man fick Jeurling mangrann uppslutning till öppningen. I ett passionerat tal drog han upp sina visioner för satsningen om ett blivande gymnasium: idrotten, friluftslivet och konstens centrala plats i fostrandet av ungdomen, friplatser för bygdens barn och mindre bemedlade.

Skolans första år tänkte man sig som en prövotid för att hitta formatet. Elevkullarna hölls små och man levde nära tillsammans. Den familjära stämningen framhålls i bevarade minnesanteckningar från eleverna. Det lilla formatet innebar att verksamheten var skör för plötsliga förändringar. Bara fem år in i projektet avled Anders Jeurling efter att en längre tid ha kämpat med sviktande hälsa. Kvar vid rodret stod hustrun Louise som tog över förvaltningen av skola och tillgångar, fast besluten att driva vidare sin makes pedagogiska vision.

NYA SKOLAN

Verksamheten var framgångsrik och elevantalet utökades successivt med fler årskurser, byggnader och lärare. Bland dem fanns Jean Berglund. Han anställdes 1908 som lärare i moderna språk och beskrivs som en engagerad pedagog. Jean och Louise verkar av allt att döma ha fattat tycke för varandra och gifte sig 1910, året efter tillsattes Jean som rektor för skolan. Nu skulle många komponenter av det som utgör Solbacka komma på plats. Utöver fortsatta satsningar på pedagogiken, där man införde latin och konversationsövningar i engelska på schemat i humanistisk anda, så var det nu man tog fram Solbackas märke och grundade den första intresseföreningen för skolan. ”Kamratringen” var inte långlivad men kan ses

Rektor Jean Berglund startade 1911 Kamratringen som var en för alla elever gemensam intresseförening. Föreningens uppgift var bland annat att ordna en årlig bal för anhöriga och flickbekanta. Den starkt växande elevkåren vid Solbacka vårteminen 1905.

Tidstypiska idrottsmännen. Den nya skolhuset stod klart för invigning 1918. Länge fick den nya byggnade heta Nya Skolan, och den var Solbackas stolthet.

som ett embryo till föreningen Solbackapojkarna. Högt upp bland rektor Berglunds mål satt visionen om ett nytt skolhus med de faciliteter och den pondus som han önskade förmedla genom skolans verksamhet. Trots att första världskriget bröt ut och skakade kontinenten så fortskred utvecklingen av planerna för Solbacka. År 1915 var lån, arkitekt och byggmästare klara för att skapa en storslagen byggnad. Det var ett vågat projekt, särskilt då man räknar med att skolan hade ett rätt blygsamt elevantal, drygt 50 elever gick här. Arkitekten Ragnar R. Hjorth, nyss hemkommen från en lång studieresa i Europa engagerades för uppdraget. Byggnaden fick tydlig inspiration från tysk stram jugendarkitektur. Inuti byggnaden gavs korridorer, lektionssalar och rum ett värdigt uttryck. Särskilt aulan med välvt tak och fodrade väggar i mörk ek gav anläggningen en ny storslagenhet som kan anas än i dag, trots landstingets hårda framfart med anpassningar under 1990-talet.

När den nya skolbyggnaden kunde tas i bruk 1917 var den hett efterlängtad av elever och lärare, med en rad tekniska bekvämligheter och anpassade lektionssalar. Trots sin elegans hade den kostat mycket mer än man tänkt och mer än vad aktiebolaget Lantläroverk då hade resurser till. Vid krigsslutet var mat- och materialbristen svår, och spanska sjukan ansatte också skolan där de flesta av eleverna insjuknande och en sköterska dog. Efter de tuffa krigsåren hade man stora förhoppningar på framtiden. Men nedslag från skolmyndigheterna och den allmänna ekonomiska nedgången slog hårt. År 1923 tillsattes den tidigare läraren Alfred Enlund som ny rektor och gav sig i kast med att ordna realexamensrätt för skolan som ett led i att öka elevtillströmningen. Ansträngningarna lyckades, men Enlund ville snart söka sig vidare, enligt uppgift nedslagen av de dåliga ekonomiska omständigheterna han hade till att genomdriva sina idéer. Den ekonomiska situationen var också fortsatt mycket svår i spåren av en finanskris, och ansökningstrycket var lågt. Bolagsstyrelsen företog nu ett grundligt arbete med att rekrytera en pedagog utanför skolan med omvittnat god ledningsförmåga. Av 14 sökande föll valet efter granskning på Folke Goding, och en ny epok i skolans historia tog sin början.

GODINGS SKOLA

Folke Goding blev den rektor som kanske mer än någon annan skulle forma Solbackas verksamhet. Han var själv bördig från Sörmland, men det var främst erfarenheten från andra internatläroverk som gjorde att valet föll på honom. Det skulle snabbt visa sig att Goding var en person med stora visioner och att han ställde mycket höga krav på engagemang och följsamhet från sina anställda. Målet var inställt på att bredda och utöka skolans elevantal, åtgärda anläggningens eftersatta underhåll och stärka kontakterna med skolöverstyrelsen för det fortsatta arbetet. Initiativen föll i god jord, och på 1930-talet passerade elevantalet 200-strecket. Vid samma tid upplevde Solbacka något av en byggboom: många byggnader tillkom för att möta det ökande elevantalet. Liksom Jeurling satsade Goding på goda kontakter med pressen. Det märks genom sviter av uppskattande reportage i dagstidningar som höjde skolans rykte. Värt att notera i sammanhanget är att några av tidens mest populära ungdomsböcker var Singletonböckerna, författade av Louis de Geer som på ett spännande men inte alltid helt korrekt sätt skildrade internatskoleliv i England. Reportrarna som skrev om internatskolor i olika sammanhang spekulerade gärna huruvida de ökande elevantalen kunde ha koppling till böckernas popularitet.

Som en förlängning av det sociala livet från skoltiden grundades 1936 föreningen Solbackapojkarna för elever, alumner och andra knutna till verksamheten. Vänföreningen kom att få en stor roll i skolans verksamhet och, som vi snart ska se, förvaltandet av dess arv. I början fanns bland annat planer på att förvärva aktiemajoriteten i skolan och uppföra ett hus för medlemmarna i dess närhet, men det var planer som bemöttes med ett vänligt men bestämt nej från rektorn som hade egna planer.

Även om Goding senare tog tydligt avstånd från liknelsen med engelska internatskolor – han menade att detta var en svensk skola för svenska förhållanden – så kan man se hur Goding vid sitt tillträde implementerar några centrala tankar från public school-systemet. Bland annat satsar man stort på idrotts- och friluftsinriktningen. Detta genom deltagande i mästerskap, successivt utbyggda idrottsanläggningar och utbildningar i idrottspedagogik för andra läroverkslärare. Man delegerade efter hand alltmer av ansvar och översyn bland eleverna utanför skolsalen till de äldre årskullarna. 1944 tog elevinflytandet ett steg längre genom att man på Godings initiativ formaliserade självstyret genom ett elevråd. En uttalad tanke var här, liksom i England, att systemet skulle säkra elevens uppfostran, stärka

Rektor Goding i samband med ett styrelsemöte. Rekror Goding överlämnar Solbacka-staven till vinnande laget i traditionella fotbollsmatchen mellan skollaget och "föredetting-laget".

karaktären i gruppen och inte bli föremål för lärarnas godtycke. Tanken om delegering av uppfostran till äldre elever är något som gått hand i hand med internatskolans idé. Elevrådet, under ledning av en vald elev, kallad kurator, hade rätt att utdela disciplinstraff under rektors överinseende. Vid sidan av det rättsliga ansvaret ordnade de också med det sociala livet på skolan. Många av eleverna stannade på skolan över helgerna, och det fanns mycket fritid att omvandla i aktiviteter. Elevrådet var en företeelse som bildar del i det mest långvariga arvet av Solbacka, både som romanstoff och kanske ännu mer som en del i utvecklingen av ett ökat elevinflytande inom undervisning. Något som efter hand blivit en föreskriven skyldighet för skolor.

Utbrottet av andra världskriget påverkade alla aspekter av livet på Solbacka, men inte lika drastiskt som det förra. Elevantalet sjönk tillfälligt, men man kunde rida ut stormen. Solbacka hade med sitt lantliga läge alltid varit delvis självförsörjande. Detta kom särskilt väl till pass nu. 1941 firade skolan 40-årsjubileum med en påkostad minnesskrift där historia och verksamhet redovisades. I dess efterföljd började en egen tidning ges ut i regi av föreningen Solbackapojkarna. Tidningen har sedan dess verkat för att vårda nätverket och berättandet kring Solbacka in i samtiden. Åren efter kriget kännetecknades av en stadig tillväxt i elevantal och verksamhet. Goding hade redan 1928 köpt aktiemajoriteten i AB Lantläroverk och kort därefter Jättna gård. Med mark och verksamhet samlade i sin hand gick han vidare med en plan för att bevara sitt livsverk för framtiden. Folke och Karin Goding, som inte själva hade några barn, grundade 1953 en stiftelse för skolans drift åt vilken de skrev över aktieinnehav och stora ekonomiska värden. I styrelsen för stiftelsen tillsattes representanter för skolan, tidigare elever och företrädare för skolöverstyrelsen och landstinget. Tanken var att denna form av styrning skulle skydda skolan från kortsiktiga intressen och garantera dess fortlevnad. En liknande stiftelse fungerar än i dag på Lundsberg. I en förutseende passage i stadgarna står det att stiftelsen, i händelse av läroverkets upphörande, skulle övergå i landstingets ägo att drivas vidare med verksamhet i Folke Godings anda. Ett förutseende drag skulle det visa sig.

Efter att i stort sett helt ha drivit verksamheten på elevavgifter tilldelades skolan från 1955 statsbidrag som delfinansiering. Detta medgav lägre skolavgifter, och därmed kunde fler söka till skolan. Något år tidigare hade elevantalet passerat 300-strecket. Räknar man in all tillkommande personal och deras familjer förstår man att Solbacka utgjorde en mycket stark närvaro på bygden, inte minst för de barn som beretts plats på skolan. I minnestexter talar många ändå om att Goding på sin tid, trots sin välvilja, ändå helst såg att världarna hölls på ett vänligt men bestämt avstånd från varandra. Fokus på idrott och hälsa hade funnits med från början, och arbetet med en stor samlad idrottsanläggning kulminerade i en invigning av ”Sveriges främsta idrottsplats” 1958. Året efter avslutade Folke Goding sin verksamhet som rektor vid skolan efter 33 år, men satt kvar som ordförande i stiftelsens styrelse.

Solbacka-tidningen från olika decennier. Samtliga nummer finns att läsa på solbackapojkarna.se.

Skolsköterskan hette Elisabeth Anderklev och ansvarade för sjukstugan som låg i Klostrets bottenvåning.

Utanför den gamla mässen som senare blev Reserven. Läraren i mitten delar ut efterlängtad post. Lärarna såg också till att varje elev skrev det obligatoriska brevet hem en gång i veckan. Kriget härjade och läder var en bristvara.

Magister Erik Larsson, kallad "Storsparris", undervisade i engelska och tyska. Här med realskoleelever i en lektionssal i skolhuset. Mässens matsal hade plats för 270 sittande. Vid varje bord satt 20 elever samt 2 lärare som bordsvakter.

Solbackamärket

Solbackas symbol, Karlavagnens stjärnbild, öppnar för spekulation om valet av bild. Karlavagnen – karlarnas vagn – är en asterism, det vill säga en ljusstark del av en större stjärnbild. I detta fall Stora björnen. Den grekiska myten bakom stjärnbilden Stora björnen bjuder inga passande förebilder utan är en rätt oanständig historia om Zeus jakt på kvinnor. Karlavagnen har däremot en stark nordisk koppling då man i äldre tid kallade den för Odins vagn och associerade den med den vise härskarguden. I den närbelägna stjärnbilden Lilla björnen ingår också den stjärnkonstellation som traditionellt kallas för kvinnovagnen. I Karlavagnen ingår därtill Polstjärnan som populärt använts som symbol för kungamakten i Sverige sedan stormaktstiden. Karlavagnen ingår också i Sveriges stora riksvapen, som en del i huset Bernadottes sköldemärke. Inramat av stämningsfulla tallkvistar, i stället för till exempel lagerblad, är Solbackamärket en passande analogi för pojkars bildning i den svenska skogen.

På Österbo bodde "femmorna", det vill säga sista klassen i realskolan, och eleverna i första ring. Bilden visar obligatoriska läxläsningen mellan klockan fyra och sex på eftermiddagen.

Skolhusets aula fungerade som en central samlingsplats. Här visades biograffilm på helgerna, men lokalen användes också som konsert- och teatersalong.

Utbyte mellan internatskolor både i Sverige och utomlands började nu förekomma. Här visar några elever upp de emblem de fått som minne från Liverpool College.

Husmödrarna spelade en viktig roll under hela Solbackas historia. De ansvarade för ordningen på hemmen, inklusive lappning och lagning av elevernas kläder. Trots regn och kyla genomfördes invigningen av den nya idrottsplatsen med entusiasm 1958.

Elevrådet 1946. Många av de anställda i köket var unga och ogifta och kom från trakten.

Kiosken vid Solberga var ett polulärt utflyktsmål. Norr om Jättna fanns ett område där skjutbanan låg. Skytte var en populär sport som drog publik, icke minst beroende på de många framgångarna i tävlingar mot andra skolor.

STORHET OCH FALL

Solbackas utveckling till att med tiden bli en av landets största internatskolor fortsatte under ny ledning med Tor Lundberg som rektor. Nya hus och samhällsfunktioner tillkom. Bland annat bildades en egen hemvärnsgrupp och brandkår, bemannade av elever och lärare. När Folke Goding 1966 gick bort satte det definitivt punkt för det som av många ses som Solbackas storhetstid. Från mitten av 1960-talet fram till Solbacka Läroverks sista år skulle framtiden avgöras i den bredare skolpolitiska debatten och samhällsklimatet bortanför skolan. Idén om enhetsskolan hade anförts redan vid samma tid som Solbacka grundades. Under 1940-talet hade utformningen av grundskola och gymnasium liknande det vi har i dag förhandlats fram och börjat implementeras vid landets folkskolor och läroverk. Enhetsskolans mål var bland annat att göra upp med parallellskolesystemet som inneburit att eleverna, delvis efter betalningsförmåga, redan från tidig ålder fick sina fortsatta karriärmöjligheter avgjorda. Samtidens debattklimat började också svänga från sin tidigare välvilja till att kritiskt tala om internaten, med sina avgifter och slutna miljöer som snobbskolor.

Viljan till större konformitet och kontroll i skolsystemet var man inte ensam om i Sverige. Även i Storbritannien, internatskolornas förlovade hemland, höjdes med tiden alltmer kritiska röster. Public school-systemet som omfattade hundratals skolor blev successivt av med sina statsbidrag, med en våg av nedläggningar och omstruktureringar som följd under 1970- och 80-talen. Detsamma gäller flera andra länder med kopplingar till det anglosaxiska skolväsendet. Med enhetsskolans framväxt i Sverige under efterkrigstiden fasades de gamla skolformerna ut fram till början av 1970-talet. Utöver den obligatoriska grundskolan påbörjades införandet av gymnasieskolformen i Sverige för de frivilliga studierna som innebar en sammanslagning av flera tidigare utbildningsformer. Frågan vad man skulle göra med de privatskolor som fanns runt om i landet på grundskole- och gymnasienivå, där de flesta av dem var internat, kvarstod. En utredning genomfördes där man framförde att det visserligen var önskvärt med en jämlik skolform men att det ändå fanns ett existensberättigande för internatskolor. Särskilt utlandssvenskars behov av utbildningsplatser för sina barn, kommuners behov av platser till socialt utsatta barn och barn där hemförhållandena av olika anledningar inte medgav hemmaboende pekades ut som kategorier av elever som motiverade visst bevarande av internatplatser. Utredningen landade i ett förslag med en lista över skolor som borde ges status som riksinternat med ett särskilt utökat anslag som tillät skolorna att avsevärt sänka elevavgifterna. Detta innebar i praktiken ett kraftigt ökat anslag till en mindre krets av skolor.

Med hänsyn till kommunikationer och verksamhet föreslogs skolorna i Sigtuna, Gränna och Lundsberg i Värmland som lämpliga. Det fördes en stor diskussion om inte Solbacka som vid tiden för utredningen var den största internatskolan i Sverige och hade goda betygsunderlag i avgångsklasserna också skulle kunna komma i fråga som riksinternat. Trots omfattande ansträngningar, påverkanskampanjer och motionerande i riksdagen ändrades inte utredningens rekommendation, även om man sköt det definitiva beslutet något på framtiden.

Efter att ha genomlidit "muntan" tågar de nybakade studenterna med första kuratorn och skolfanan i täten upp mot rektorsvillan. Där utbringas ett leve för och ett tack till rektor Goding.

Det har diskuterats hur utredningens utfall påverkades av de skriverier som figurerade kring skolan vid samma tid, som föranledde inspektion av Skolöverstyrelsen med en del reformer av elevstyret till följd. Det som av många setts som karaktärsdanande under överinseende av äldre elever började problematiseras och bemötas på andra sätt, bland annat med större insyn från äldre och vuxna på skolan. Nu under 1960-talets senare del skedde en rad reformer och förändringar: 1966 öppnade man för första gången intaget till skolan för flickor som internatelever, idrottsanläggningen och föreningslivet växte parallellt och tidens sociala frågor speglades i skolan, med politiska föreningar och diskotek.

Interiör från mässen under den period då skolan hade största elevantalet. Bordsvakterna eller elevrådet kunde beordra en olydig elev att ställa sig med näsan mot väggen i till exempel två minuter, andra till varning.

Läxläsning i dagrummet på Västerbo. Att bära böckerna lösa var absolut förbjudet. Portfölj var ett måste.

"Gamfest" var ett väl inarbetat begrepp som stod för de små och intima middagar som ofta ordnades på hemmen, och då i allmänhet efter släckningen. Hösten 1967 kom de första internatflickorna till Solbacka. Flickornas ankomst blev också ett uttryck för skolans modernisering.

Hallå där, Jan Guillou, hur känns det att du genom din bok Ondskan redan för längesen satte Solbacka på kartan? – I romanen heter skolan Stjärnsberg, men det har väl sipprat igenom att den handlar om Solbacka, och det passar mig utmärkt. Det var trevligt att skolan fick bli ökänd.

Hur mycket av din tid på Solbacka ligger kvar inom dig? – Inte särskilt mycket, det är alltså ett halvt århundrade sedan jag gick där. Jag var väldigt opptat, som det heter på norska, av de erfarenheterna fram tills jag var nästan 30 år fyllda, men när jag skrev boken som kom ut 1971 så blev det också någon sorts rensning av systemet, så efter det behövde jag aldrig mer tänka på saken. Om någon frågar om saker från den tiden så tänker jag efter och svarar, men de minnena är i sig inte annorlunda än andra minnen.

Hur tycker du att tiden på Solbacka har format dig? – Ja, jag är förvånad över att jag inte blev en elakare person (skratt). Det vanligaste sättet att överleva var ju att anpassa sig till systemet, att fjäska uppåt och sparka nedåt. Det var meningen att vi skulle uppfostras att bli någon sorts nationens ledarskap, och därför skulle vi vara hårdare och tuffare än alla andra, bättre i idrott, kunna ta en smäll, kunna utdela en smäll, allt enligt den brittiska förebilden, där internatskolorna var till för att uppfostra dem som skulle leda imperiet, och då ansåg man att det behövdes en särskild hårdhet för att kunna göra det.

Varför blev du inte en elakare person då? – Jag fick utlopp för min elakhet redan på Solbacka. Jag hämnades ganska grundligt och jag hämnades fysiskt, och det kan man ju tycka vad man vill om som vuxen men för en tonåring så fungerade det som balsam för själen.

Har du några positiva minnen från den tiden? – Nej! Eller jo, visst kamratskap och idrotten naturligtvis. De två sporter jag var bäst i, handboll och simning, funkade inte på Solbacka, så jag fick hålla till godo med fotboll och friidrott. Där sysslade jag med allt utom möjligen höjdhopp och stavhopp.

Men det finns ingen simbassäng på Solbacka? – Nej, det har aldrig funnits. Jag kom dit som simmare vid 14–15 års ålder, när jag kom därifrån efter två år så simmade jag fortare trots att jag bara hade tränat lite på somrarna. Men det var för att den tidens simtekniska föreställningsvärld skiljer sig så väldigt från dagens. Man simmade mer på styrka än på teknik, och bara genom att växa under de åren, jag la väl på mig 10–15 kilo, så simmade jag alltså fortare när jag kom därifrån. Att det finns en simhall i romanen är av två skäl. Det ena är att det är en idrott som jag behärskade kunskapsmässigt på den tidens nivå och som jag kan beskriva initierat. Det andra är att för romanens skull så måste man ha ett ljus som kontrasterar mot allt mörker, annars blir läsningen outhärdlig. Så därför är idrottsmomenten med i berättelsen, inte för att de är viktiga utan för att de får själva samhällsreportaget i boken att fungera bättre.

Vad tänker du om att Solbacka har fått ny ägare? – Det är underbar natur, ett fint ställe och det ligger inte omöjligt till geografiskt, så visst är det bra att ett sådant stycke vacker natur kan komma till positiv användning.

Kan du tänka dig att åka dit om du får en inbjudan? – Jadå. Jag hittar.

SLUTET

Trots ihärdiga ansträngningar från många lyckades man inte vända riksdagens beslut om riksinternaten eller bli inkluderade i urvalet. Utan grundfinansieringen pressades skolan allt hårdare ekonomiskt till den punkt då man till slut fattade beslut om nedläggning av skolverksamheten. Enligt Godings förutseende stadgar övergick stiftelsens tillgångar och fastigheten till Södermanlands läns landsting att driva vidare i stiftarens anda. Solbacka läroverk skulle nu bli Solbacka konferens. Övergången kulminerade med en högtidlig ceremoni den 16 juni 1973 med tal, sång och överlämnande av gåvor. Solbackas tid som skola, traktens överlägset största arbetsgivare och födkrok hade efter mer än 70 års verksamhet lagts ner. Men minnet och nätverket levde i högsta grad vidare.

Solbackadagen den 16 juni 1973 ägde Solbacka läroverks sjuttioandra och sista årsavslutning rum. Rektor Godings änka Karin Goding delar ut guldklocka för lång och hängiven tjäsnt till Sir Harry Berger. Han hade verkat på skolan sedan 1930.

SAGAN OM EN KURSGÅRD

Vad gör man med en anläggning som Solbacka, organiskt framväxt kring visionen och syftet att vara en skola med en tydlig sport- och idrottsprofil? Med stiftelsens stadgar var målsättningen att omvandla Solbacka till ett centrum för utbildning, friskvård och idrott. Vid landstingets tillträde sattes ett omfattande om- och nybyggnadsprogram i verket. Det mest påtagliga var uppförandet av en ny, stor idrottshall, bekostad av stiftelsens medel, och en sammanlänkande tillbyggnad till gamla mässen. Efter stora investeringar initialt skulle en lång period av förfall infinna sig hos de yttre sportanläggningarna, där gräsplan, joggingspår och skjutbana var dyra i underhåll.

Landstinget fyllde till viss del anläggningen med kursverksamhet för den egna organisationen. Det svenska näringslivet hade under 1980-talet en utbredd konferenskultur, och det var inte ovanligt att större myndigheter och intresseorganisationer höll sig med egna anläggningar. Arvet från skoltiden var länge inte fullt så självklart, men hölls vid liv av engagerade föreningsmedlemmar. Däremot fanns inte den självklara kopplingen till platsen kvar när den gått över i landstingets regi.

ÅTER TILL HISTORIEN

Inriktningen på verksamheten omformulerades 1984 i ett försök till bättre lönsamhet. Man utökade programverksamheten på kursgården med att öppna för utomstående att hålla konferens-, idrotts- och ungdomsverksamhet. Kursomläggningen innebar en omfattande om- och nybyggnation där man också försökte bevara särprägeln i miljön. Den breddade inriktningen innebar också att man successivt knöt an

till det breda nätverket av tidigare Solbackaelever, av vilka många var resursstarka och kände starkt för platsen. Inför Solbackapojkarnas 50-årsjubileum 1986 gavs en mycket omfattande dokumentation av skolans historia ut i den tidigare eleven Lennart Jarnhammars försorg. Några år senare kom en ny kraft in som vd för konferensanläggningen, Lars Nordzell (senare von Stockenström), som kom in med stora visioner. Som framgångsrik restauratör hade han sedan 1984 varit ensam ägare till det närbelägna Grytsberg som han rustat upp.

Vid sidan om att stärka anläggningens hälsoprofil och exklusivitet var förvaltandet av Solbackas tidigare historia en central del. I samarbete med tidigare elever etablerade man 1989 ett skolmuseum i det gamla skolhuset. Nu drogs också planerna för en golfbana upp, i de tidiga planerna talade man om norra Europas mest magnifika golfprojekt. Det som skulle realiseras några år senare på ängsmarkerna mellan Solbacka och Grytsberg blev en av Sörmlands vackraste golfbanor. Efter ett antal intensiva år där landsting och entreprenör inte alltid drog jämnt gav sig Lars Nordzell vidare för att utveckla den egna gården Grytsberg till ett besöksmål, en verksamhet som numera utvecklas vidare av familjen Brandberg. Ett kvarvarande arv från hans tid i Solbackas ledning är att han rensade bort den tidigare kursgården och tog tillbaka internatskolans historia.

1990-talet skulle bli en svår tid för Sveriges konferensanläggningar. Finanskrisen och ändrad syn på administration med new public management ledde till att konferensbokningarna överlag minskade. Satsningen på golfen skulle visa sig lyckosam då det gav ett alternativt kundunderlag. Klubben hade sitt hus och övningsområde invid idrottshallen. Golfklubben

Solbackas skolhistoria är väl dokumenterad med mycket läsning för den intresserade. 1986 utkom det eleganta verket Solbacka läroverk: 1901-1973- en historisk bildkavalkad från en internatskola i sörmland. Redaktör var Lennart Jarnhammar och huvudtexten skrevs av den ’Sir’ Harry Berger, som var långvarig lärare på skolan.

och konferensanläggningen hade en framgångsrik symbios genom att kunna erbjuda golfpaket med mat och övernattning.

År 2001 firade både vänföreningen Solbackapojkarna och konferensen 100-årsjubileet av Solbacka. Men framtiden låg ändå inte för konferensanläggningen. Alltsedan Solbacka övergått till landstingets ägande hade man försökt driva den för att lösa egna och omvärldens behov av en mötesplats. Under resans gång hade man omprövat verksamhetens inriktning och syfte. Trots goda intentioner och satsningar hade man inte lyckats få bärkraftighet i verksamheten, utan varit i behov av tillskott från ägaren. Ägt av landstinget hade en eventuell avyttring av Solbacka varit uppe för diskussion flera gånger. I mars 2007 föll rösterna för en försäljning av anläggningen. Stiftelsen Solbacka bevarades och finns ännu kvar och förvaltar medlen efter Folke Godings donation. Numera i form av årliga stipendier till framstående idrottsutövare samt för utbildning.

EFTER LANDSTINGET

Efter drygt ett år på marknaden slöts ett köpeavtal med Solberga Invest för konferensverksamheten och fastigheten. Bakom företaget stod entreprenören och det tidigare tennisproffset Anders Johansson. Den uttalade målsättningen var att fortsätta konferensverksamheten med en förstärkt sport- och golfprofil, där ett enskilt ägande skulle ha bättre möjligheter att mobilisera resurser och marknadsföra platsen. Samma höst inleddes en av de största finansiella kriserna i modern tid och planerna gick om intet. I stället för den utveckling man planerat gick man ut med beskedet att konferensanläggningen skulle läggas ner helt från 2009. Tidigare anställda gick in för att rädda verksamheten, och en del av konferensen återöppnade till sommaren. Tillsammans med golfklubben och Gretzers gård diskuterade man hur man skulle kunna skapa varaktiga samarbeten.

Runtom på solbacka finns minnen om den långa tiden som konferensanläggning. Särskilt den stora entrén som kopplar an till den gamla mässen, står som ett monument över tiden. Bänkarna utanför är ett återbruk från det gamla ´kaxis’-rökrutan som var det verkliga navet under skoltiden. Så vis band man ihop den sociala funktionen mellan då och nu. Ett hemligt meddelande till gamla Solbackaelever.

ÅTER NY ÄGARE

Planer och diskussioner resulterade inte i den vändning man hoppats på, trots namnändring till Solbacka Golf & Country Club. I stället tecknades ett köpeavtal med det kinesiska fastighetsbolaget Dalian Dayou Housing Development Company. Verksamma som en av Kinas största byggare inom nischen ekologisk och energisnål byggteknik hade företaget sedan ett par år etablerat en närvaro genom ett dotterbolag i Sverige. Vid förvärvet gav man ut en presskommuniké med visionen att Solbacka skulle bli en ”pilot- och referensanläggning för hur man driver en hotell- och konferensanläggning klimatneutralt”. Ett lifestyleboende för 50-plussare nämndes också. Förvärvet kan ses som en del i en större trend av företags- och markförvärv i hela Europa under 2000-talet. Vid rodret hade man knutit an tung hotellkompetens, och nu skulle det hända saker! Samtidigt flaggade man för att flera av de gamla husen möjligen skulle få stryka på foten i etablerandet av den tänkta anläggningen. Den planerade öppningen sommaren 2011 flyttades fram igen. Och igen. Kringboende och Solbackapojkarnas nätverk började fatta misstankar om att saker skulle ta en annan vändning. Planer lades fram för en energieffektivisering men resulterade i att anläggningen stod tomställd utan att arbetena sattes i gång. Närboende började uppmärksamma det uteblivna underhållet som tog ut sin rätt i allt högre grad. Om orsakerna kan man spekulera, men initierade källor talade om att betydande kulturskillnader och ömsesidig oförståelse la hinder på vägen och bland annat innebar indraget utskänkningstillstånd.

FÖRENINGEN SOLBACKAPOJKARNAS TIDNING GRUNDAD 1942 År 2007 1.125 exemplar; 1 nummer per år Postgiro: 13 09 19 – 4 Redaktör: Stig Engzell Tidningens adress: c/o Textbolaget, Linnégatan 61 216 14 LIMHAMN Avsändare: Gudrun Carlstén, St. Annegatan 9, 611 33 Nyköping

TILL SALU!

Med osäkerheten kring Solbackas framtid flyttade golfklubben sitt säte från Solbacka till Grytsbergs säteri. Också föreningen Solbackapojkarna började fira sina minnesdagar på annan ort, och flera tog enskilda initiativ till att flytta föreningens samlingar från Solbacka. Arbetet med att utveckla Solbacka fortsatte med planer på lågenergibyggnader, rehabiliteringscenter, seniorboende och utbildningscenter men stannade på grund av finansieringen på förhandlingsbordet utan att komma vidare. Under tiden öppnades 2015 möjligheten för ägarna att genom ombud hyra ut anläggningen till Migrationsverket som flyktingförläggning. Sverige befann sig nu i upptakten till vad som skulle bli en av de största topparna i flyktingmottagande vi haft, och myndigheterna sökte med ljus och lykta för att lösa sitt platsbehov. Trots uteblivet underhåll och sparsamma kommunikationer ansågs Solbacka uppfylla behoven, och anläggningen som en gång byggts som ett andra hem för många människor fick en ny funktion.

SOLBACKA INTEGRATIONSCENTER

I augusti 2015 öppnade officiellt Solbacka i sin nya funktion som asylboende. Förberedelserna hos ägarna var otillräckliga, och det var genom ett mycket stort engagemang från civilsamhället som man kunde erbjuda plats. Under hösten ökade Stjärnhovs befolkning med nästan 25 procent, och en intensiv period i bygdens historia inleddes. Lite förvånande för många skulle tiden som flyktingförläggning innebära en större interaktion mellan Solbacka och bygden än någonsin tidigare när behoven kallade och Stjärnhov mobiliserade. I enlighet med lagen om offentlig upphandling avvecklades Solbacka integrationscenter från och med 2017 trots starka protester på bygden. Samma år lades Solbacka ut till försäljning igen, för tredje gången på tio år.

Med det hårda slitaget och uteblivet underhåll skulle det visa sig svårt att hitta en ny förvaltare av Solbacka. Under tiden var underhållet, som tidigare varit undermåligt, nästan helt obefintligt. Snart började ovälkomna besök och koppartjuvar också sätta sina spår. Särskilt beklämmande är den omfattande förstörelsen av skolmuseet i den gamla skolbyggnaden. På bygden bildades initiativ för att rädda anläggningen och man talade om att Solbacka nu befann sig i fritt fall, ansatt av vandalism och fukt.

I maj 2021 tillträdde Solbackas nya ägare, redo att förvalta den historia som finns och att, tillsammans med dem som vill, skriva nya kapitel in i framtiden. •