Synapsis nr 3-4 2014

Läkarprogrammets tidning | Nr. 3-4 November 2014 | Årgång 16

Studenter på indiens landsbygd Volontärarbete med IFMSA SIDAN 12

Vården av de sjukaste sidan 21

Den sista matlådan sidan 24

Programmet i siffror sidan 28

SYNAPSIS

LED ARE Kära läsare!

Jag kan knappast vara ensam om att tycka att tiden bara flyger förbi. Det känns som att det bara var ett halvår sedan jag satt med grön kirurgmössa på huvuvdet i B42, men i själva verket har det snart gått två år sedan jag började på läkarprogrammet.

Snart sitter jag väl där, med en skinande röd läkarskylt på bröstet, och funderar på vad jag ska söka för ST-tjänst.

Mei Lan Svensson Goh, Synapsis tidigare chefredaktör, tar examen till våren. Till detta nummer har hon skrivit en resumé över sin studietid. Emelie Hollsten, en av Synapsis prisbelönta illustratörer, är också inne på sin sista termin och har bl.a. bidragit med en bild till mittuppslaget där hon tar sitt farväl av Uppsala.

När jag reflekterar över det är kanske fem och ett halvt år inte en så lång tid. Det gäller att förvalta den väl så att man får ut så mycket av den som möjlig! Ett sätt

att göra det är att ta de chanser man får att åka utomlands på placering. Det har Fredrik Wikander, som läser termin åtta på programmet, gjort. Han spenderade delar av föregående och nuvarande termin i Australien, vilket han berättar om på sidan 18. Även om Synapsisredaktionen är lite ledsna över att vi har förlorat så många härliga medarbetare i och med att de tar examen är vi samtidigt glada för att nya redaktionsmedlemmar förgyller vår tillvaro. En av dem är Bardia Soltanabadi som har skrivit en mycket läsvärd novell om vårdhierarkier som du finner på sidan 8.

Vi i redaktionen är väldigt nöjda med detta nummer, som har extra många personliga texter. Ta dig tiden att läsa dem!

Jag hoppas att tidningen, som även är lite längre än vanligt, kommer att bjuda på god läsning i höstmörkret!

Frida Blamkenau Chefredaktör

SYNAPSIS

24

ALLTID I SYNAPSIS 24

Mei Lans matlåda

26

Folkbildning

23

Avslutningsvis

I DETTA NUMMER

Slutet på en era

04 | Det handlar om Dr. L En resumé över studietiden

06 | Studieteknik Synapsis guidar

08 | En karikatyr av vårdlandskapet

04

Mei Lans reflektioner

06

Plugga effektivare

08

Om vårdens hierarki

12

Volontärarbete i Indien

15

Kåseri: Inte-lätt-medicin

16

Farväl från Emelie

18

Kandidatliv i Australien

21

Hur ska doktorn orka?

28

Enkätundersökning

Novell av Bardia Soltanabadi

22 | När läkarrollen tynger

Intervju med Nina Cavalli-Björkman

REDAKTION synapsistidning@gmail.com

Bildredaktör Sofia Eriksson

HEMSIDA www.synapsis.se

layout Sofia Eriksson Frida Blankenau

Annonsförsäljning synapsistidning@gmail.com Chefredaktör Frida Blankenau Ansvarig utgivare Linda Goudarzi WEBMASTER Jesper Hessius

Illustratörer Marcus Bergström Sofia Eriksson Emelie Hollsten Textredaktörer Frida Blankenau Linda Goudarzi Mei Lan Svensson Goh Sofia Eriksson

Omslagsbild Gustaf Drevin Skribenter Björn Edgren Felix Starlander Sofia Eriksson Fredrik Wikander Mei Lan Svensson Goh Linnea Johannesson Maria Öhman Tryggve Nevéus Bardia Soltanabadi Linda Goudarzi Johanna Bungerfeldt Frida Blankenau

Utges av Föreningen Synapsis Kontakt Synapsis Akademiska sjukhuset Ing. 15, Medicinarcentrum UAS 2 tr 751 85 UPPSALA Tryck: Exaktaprinting 2014

För åsikterna i tidningen står respektive skribent. Redaktionen förbehåller sig rätten att redigera i insänt material.

Det h

S | ďťżr eflektion

L . r D m o r a l d n a

text: Mei lan svensson goh illustration: Emelie hollsten

4 | Synapsis

reflektion | S

D

et slog mig en eftermiddag i augusti. Jag hade just stigit av tåget på Uppsala station. En sommar visare – det första underläkarviket. Jag drog min tunga väska förbi taxibilarna utanför och vände blicken upp mot slottet, stannade till.

Medan texten ”välkommen hit, välkommen hem” skiftade färg på skylten en bit bort insåg jag att det här var sista gången jag återvände till Uppsala efter ett sommarlov. När löven blir gula i slottsbacken nästa gång är jag långt härifrån.

Elva terminer. Jag sa till redaktionen att jag skulle skriva något avslutande om tiden på programmet. Förutom Ackis har jag varit placerad på sju olika sjukhus.

Den här texten är ett axplock från klinterminerna. Den handlar om Dr L, mannen i källaren, RPK Säter, urologen i Bollnäs och mitt bästa tips för tentaplugg.

Dr L var mitt livs tredje kliniska handledare, PU inräknat. Det var termin fem, allt var nytt och man var livrädd för att bli lämnad ensam på sjukhuset. Jag blev utplacerad i åtta veckor i regionen. Dr L var först min kursares handledare i två veckor och hon pratade jämt om honom. Hur han lärt henne blåsljud genom att med fingret skrapa fram de olika ljuden på stetoskopets membran, hur han kramat om hennes axlar i den glada stund som följt hennes första lyckade artärgastagning, hur trevlig han var, hur kunnig han var…

På väg hem från en kandidatöl frågade jag henne om det var så att hon var lite förtjust i Dr L? Det var hon och en vecka senare förstod jag precis vad hon menade.

Var han medveten om vilken dragningskraft han hade på unga, vilsna kandidater?

Definitivt. Är det så att jag fortfarande, termin elva, minns exakt vad Dr L sa om hur jag skulle tänka kring hyperkalcemi eller AV-block? Absolut.

Termin sex skulle jag återigen bege mig iväg på utplaceringsäventyr. Den här gången till Mora för en veckas kirurgi i kalla februari. När jag anlänt till stationen ringde jag ägaren till vandrarhemmet jag skulle bo på. ”Jag kommer och hämtar

dig!”, sa han och tio minuter senare rullade en svart Volvo in på den snötäckta stationsparkeringen. En framruta vevades ner. ”Är det du som är kandidaten?”, sa en mansröst inifrån bilens mörker. Väl framme vid den röda villa som utgjorde vandrarhemmet stannade ägaren upp på farstutrappan och vände sig mot mig.

Han såg besvärad ut och sa: ”Du, det bor en man här i källaren. Jag vill bara säga att han inte är farlig. Visst, han har sina problem men han har aldrig gjort någon något. Han hjälper till med lite vaktmästeri och sådant. Jag ville bara att du skulle veta det.” En tystnad följde. ”Okej…”, svarade jag och kontrollerade låset till min dörr tre gånger innan jag somnade den kvällen.

”Du, det bor en man här i källaren. Jag vill bara säga att han inte är farlig.”

Termin sju. Tentaplugget förlades till en resort vid Röda havet medan snön vräkte ner här hemma och det årliga tågkaoset var ett faktum. Facebookfeeden svämmade över av snöbilder och klagomål medan jag och tre kursare låg på stranden, drack drinkar och bläddrade lojt igenom handouts om malignt melanom. Den av hotellet anställde lekledar-killen gjorde tappra försök att få med oss på både ”aqua-aerobics” och boule, men icke. Vi muttrade ”maybe tomorrow” och återgick till Rorsmans Dermatologi. Jag fyllde 25 och blev uppvaktad av hotellet med en tårta och en medelålders man som i en silkig och alltför v-ringad skjorta sjöng Happy Birthday och The way you look tonight samtidigt som han vaggade rytmiskt från sida till sida i ljuset av en discokula. Det gick bra på tentan, konstigt nog.

Termin åtta och återigen förpassad i exil, den här gången till Bollnäs. Jag och två stafett-urologer bodde i en villa.

Den ena av dem såg jag aldrig men den andra gjorde mig sällskap i det tygblomsdekorerade tv-rummet med ljusa skinnsoffor. Vi såg på bonde söker fru och House tillsammans och pratade om livet. Det var skönt att åka hem.

Termin nio och därmed även den märkligaste av placeringar, rättspsykiatriska kliniken i Säter. Veckorna började med en dryg timmes säkerhetsgenomgång med klinikens säkerhetsansvarige, klädd i säckiga militärbyxor och tajt undertröja.

Jag och min kursare sov på ett vandrarhem en liten bit bort från klinikens gallerstängsel. I de långa korridorerna flimrade lysrören. På första morgonmötet råkade jag sätta mig på chefsöverläkarens stol…

Termin tio svischade förbi och nu har nästan halva termin elva passerat. Projektarbetet har granskats och nu sitter jag återigen i föreläsningssalen. Jag har längtat. Och när julen är över och den sista jouren avbockad på flitlistan är det dags att ta emot det där diplomet med det röda bandet. Det blir slutet på en resa men början på en ny. I maj börjar AT - en ny möjlighet att gå vilse och sätta sig på fel stol, men också att få göra det man studerat och tränat på så länge. Väl på plats kommer jag att inse hur mycket jag glömt, det som en gång var så självklart.

Fast en del saker sitter som berget ändå.

Som hur man ska tänka kring hyperkalcemi till exempel. Det glömmer jag aldrig.

Hur slutade egentligen historien kring Dr L? Var det så att jag och min kursare avslutade våra placeringar, lämnade orten och aldrig såg honom igen? Eller var det så att vi nominerade honom till en pedagogisk ros och en sen kväll letade upp honom på den aktuella akutmottagningen under hans nattjourspass, läste upp vår nominering, överräckte det inramade diplomet med en ros och efter det fick varsin kram av en mycket rörd Dr L? Jag lämnar det osagt. ■

Synapsis | 5

S | Pluggtips

STUDIETE KNIK .

Två dagar innan tentan. En hög med föreläsningar som inte gåtts igenom och v högvar på går n yggare Kaffebr itet.

Naglarna är nedbitna av nervos dig? stressklumpen i magen växer sig större och större. Känner du igen is har Synaps eknik. studiet bra en hittat har inte som dem av en du är Kanske för guide en till t interne från ips försökt koka ner en del av uppsjön av studiet dig som vill plugga effektivare.

Text: Sofia Erikss on

Lär känna dig själv

Alla är olika. Inlärningsstilar är inte ”one size fits all”. I grunden finns det fyra olika kanaler för inlärning; den visuella - där man lär sig bäst genom att se bilder och text, den audiella - där man bäst tar in informationen genom att lyssna, den kinestetiska - där känslor hjälper en att knyta an till fakta, och den taktila - att lära genom att göra. Förmodligen kan du lära dig bra via flera av kanalerna, men om du vet vilken stil du trivs bäst med kan du göra inlärningen lättare. Var och när man lär sig bäst är också viktiga faktorer.

Kanske känns det stimulerande med lite bakgrundssorl från TV:n hemma, eller så ger Carolina Redivivas tystnad maximal koncentration. Är du en morgon- eller kvällsperson? Testa dig fram!

Undvik att undvika

Även om man känner sig själv väl och vet när den ultimata tidpunkten att plugga är kan det vara svårt att komma till skott.

Ett problem för många när det gäller studier är att motivat ionen inte finns där.

I stunden känns det bra att göra något roligare i stället för att plugga, men i längden kan det leda till ångest och stress. Du kan undvika uppskjutandebeteenden på flera sätt: plugga tillsammans med andra - har ni bestämt en tid ni

6 | Synapsis

ska ses är det inte lika stor risk att du drar dig ur. Sätt upp mål och delmål, det ger flera små kickar när du når dem. Belöna dig själv när klarat av ett mål. Gör det där som var roligare efter pluggandet. Se studierna som ett arbete - och följ dina arbetstider. Ställ rimliga krav - oklara eller för höga krav kan blockera lärandet.

Behåll koncentrationen

När man väl satt sig ner och fått till sin pluggstund gäller det att hålla koncentrationen uppe. För att få ut det mesta av tiden kan du ta pauser och röra på dig, fem till tio minuter en gång varje halvtimme eller timme. Ta också pauser för att låta informationen ”sjunka in”, och glöm inte att äta om du pluggar länge.

Fokusera på det du gör just nu - tänk på målet med passet du håller på med.

Planera mera

För att allt inte ska hopa sig till sista minuten kan det vara en bra idé att göra ett pluggschema. Och då menas inte bara att skriva in ”plugga” i kalendern på måndag förmiddag, utan skriv upp exakt vad du ska plugga. Försök uppskatta hur mycket tid du ska lägga på olika moment så kan du se till att tiden räcker till. Gör de svåraste uppgifterna när du är som piggast. Och ta en sak i taget! ■

pluggtips | S

dents’ Learning With I studien”Improving Stu iques” från 2013 unEffective Learning Techn tek niker. Olika sät t die dersöktes tio vanliga stu tidpunkter och inlärpassar olika personer, men en bedömning av ningsmaterial olika bra, s. generell effektivitet gjorde Inte så effektiva tek niker: » Överstrykning » Omläsning av text ar » Sk riva sammanfattning amsor esr nn » Nyckelord och mi textmaterial av er bild la » Skapa menta

an föreläsningar. » Läs på lite om ämnet inn h din a eg na oc » Lä s ige no m ha nd ou ts ma dag, ell er sam an red ar ing kn antec dage n eft er. flö de ssche ma n » Sk riv up p ko ncept, er och sät t up p och lik na nd e på pa pp em pe lvis fra mex dä r du ser de m oft a or det. ksb kö vid för toa let ten ell er genom att gar nin eck ant » Organisera -m mind aps. göra listor, tabeller och frågor när du ngs » Sk riv egna instuderi och spara till r nga sni går igenom förelä tentaplug get. sik medan du » Lyssna på TV-spelsmu att göra dig för pluggar - den är gjord koncentrerad. en innan tentan. » Sov ordentligt! Särskilt dag mpisar och d ko » Diskuter a problem me förklara för var andra.

Mycket effektiva tek niker: tentor, flash cards, la » Självtestning - med gam de an likn r elle r go instuderingsfrå a, relativt korta, pass fler till et nd gga plu » Sprida ut tonplugga” än att inte Det är bättre att ”mara läg ger ner samma tid plugga alls, men om du kortare pass så är det och sprider ut den över r på lång sikt! tna större chans att infon fas

Obs!

Rå d frå n e n ä l d re k u rs a r

tör Mei Lan Svensson Synapsis före detta chefredak funkat under alla niker Goh intygar att dessa tek på läkarprogrammet. er hennes snart elva termin ll ihop med gruppen » Tentaplugga i grupp! Hå m det går bra på (O genom hela programmet! tentorna vill säga.)

e

Smarta tips!

>

Medeleffektiva tek niker: klara var för fakta eller » Ut förliga förhör - för

ör?-fr ågor”) koncept stämmer (”varf klara hur ny information för lv sjä » Förklara för sig ation, eller förklara de är relaterad till känd inform der problemlösning steg som gåtts igenom un blem eller material i pro av » Blanda olika typer ett pluggpass

>

Men vad funkar då?

Under grupp-plug get: der tentaplug get med » Ha minst ett kalas un ballonger och gott fika. isco till 90 -tals-hits i » Ta paus och ha dag-d lug get i några mitap grupprummet under ten i! erg en Ny nuter. d hjälp av projek tor » Gör gamla tentor me gardiner vid plugg till (alla ser !). Obs! Dr a för hudkursen! or tningar. » Gör bra kom-ihåg-förk nga var andra (på ett tvi h » Sk riv på tavlan oc resten av gruppen gå kärlek sfullt sät t) att för svårt för. igenom sådant man har på en str and. (Obs! » Åk utomlands och plugga Disciplin krävs.) e och ha på rummet. » Ta med en vattenkokar

Synapsis | 7

8 | Synapsis

Novell | S

E n k a r i k at y r av

vårdlandskapet text: Bardia soltanabadi illustration: marcus bergström

”Alice, överläkare. Överläkare Alice.

Läkare, Alice, nybliven överläkare.”

Löjligt. Personen i spegeln behövde knappast fler introduktioner. Det var uppenbart – hon var Alice, överläkare eller överläkare Alice. Hur hon presenterade sig spelade mindre roll för det större sammanhanget, framför allt nu när hon var försenad till det.

slirade in vid ingång 8,5 på vad som allt mer av sten föreställande Direktoratet och Direkbörjade se ut som ett riktigt djur. Ingång tören; en man i en krona av skalpeller. Un8,5? Var det så det alltid hade hetat, hade der dessa kantades korridoren av rostiga det inte varit 0,85 någon gång i tiden? Vad bårar med det som en gång måste ha varit gjorde detta kreatur på sjukhusområdet patienter; övervuxna, uttorkade växtoch framför allt; vem tillhörde rösten som liknande varelser som ingen riktigt ville ställde alla dessa frågor? Det hela kändes eller hann vattna längre. Det hela stank som en dröm som någon drömt för inte av en rutten och omisskännlig doft av så länge sedan. Sjukhuset höjde sig mot misslyckande. Hon kunde se dess källa; en rosa himmel likt en jättelik borg, kom- sipprande, nästan krälande ut i bruna ”En trogen cykel väntar aldrig för länge” plett med torn och flagg. Alice satte fart moln längs springorna till en dörr av -Tidsoptimisten mot porten – det var bråttom; mötet, den återanvända metallbord från dissektionsstora sammanslutningen väntade. Just tiden. Skylten ovan: Konferensrummet.

Upp på sadeln, genom kyrkogården, för- denna dag var av största vikt. Idag skulle bi Engelska parken, undvik BMC, mot alla professioner samlas under samma tak ”Rätt genom högmod och auktoritet” sjukhuset och rött ljus i sikte. ”Vi har – den fula tvist som länge svärtat vården – Direktoratets motto klarat värre” lugnade hon metallramen skulle öppnas, lösas eller skäras upp en under sig med en klapp. En spurt till en gång för alla. Idag var en viktig dag. Hon Inuti rådde tumult. En population av vinande vind, snabb titt åt sidorna och hade tilldelats äran, nej pärsen att hålla i vårdprofessioner, vitt skilda i karaktär sedan ett öronbedövande tjut. Paniken det hela. och utseende bredde ut sig som en mural brände ut i fingrarna och skinkorna över det molnfyllda rummet. Ett skarpt smektes av asfaltens våld. Ramlade hon? Rösten - som entusiastiskt följde henne öga skulle kanske ha kunnat urskilja Blev hon påkörd? Runda ansikten ovan- - berättade alltjämt detta medan Alice fem grupperingar bland bänkraderna. för antydde en katastrof. ”Jag är Alice, sprang längs borgens gröna korridorer Närmast var folk som förutom med sina överkörd. Jag mår bra menar jag. Jag är mot Konferensrummet. Runtom henne mantlar av stetoskop framför allt särläkare, överläkare, nybliven. Alice.” Var kastade avmagrade barn i bussaronger skilde sig med sina huvuden; globartade, de övertygade? Det gjorde ingen skillnad ned blickarna och tryckte ryggen mot överdimensionerade och fulla av piller.

– förseningen, den vinkade på andra sidan väggarna medan andra gick ned på knä Ett korus av ihåligt klankande hördes gatan. De fick ta henne på orden. Upp på och mage. Osäkerhet, undergivenhet från stetoskopens möte med bänkarna. sadeln, fötterna i byglarna och iväg till sken från de sömnberövade ögon som Från andra sidan rummet kunde man trummandet av hovar. vågade möta hennes. Längs hallen ekade klart uppfatta ljudet av hundratals saxar skanderingar och en röst från något mel- – saxar vars egg vässades mot skalpeller ”En trogen cykel får stå ut med mycket” lan trombon och megafon: ”INGA FLER och slogs mot hammare. Inte ens det - Alice NÅLAR! INGA FLER DUSCHAR! VI skarpaste öga skulle ha kunnat urskilja KRÄVER ERKÄNNANDE! HÄNG var individerna började och var redskaEn halv sjukhusbacke senare såg dagen HIERARKIN!”. Väggarna var beprydda pen slutade. Här fanns också de rödinte ut som den börjat. Överläkare Alice med samma budskap, rödmålat över reliefer målade demonstranterna, med flaggor Synapsis | 9

S | Novell och nålar i höga, hotfulla grepp sköljde deras megafoner över den kakofoni som genomsyrade rummet. Bland saxar och piller kunde också enstaka till synes tysta människor urskiljas, nedsjunkna i böcker, med ögon som liknade mikroskop mer än något annat. Längst bak i rummet, närmast dörren på ovanvåningen kunde man i en stol ana en man med buskiga ögonbryn och en krona av skalpeller. Runtom honom en tyst rad kostymklädda individer utan ansikten. Det tycktes som om de alla hade något otalt med varandra - såväl i grupperna som sinsemellan - och var och en gjorde sitt yttersta för att göra sitt missnöje till känna.

Det var in i detta rum som Alice kom och med dessa människor som hon förväntades resonera. Just som detta var sagt så tystnade salen och glober, redskap, megafoner, mikroskop och pannor utan ögon riktades mot henne. ”Få det överstökat” hörde hon sig själv mumla. Hon stegade längan ut mellan bänkraderna och upp på en röd scen där ännu en trombonliknande megafon fanns uppsatt mot åskådarna. Ett djupt andetag: ”God morgon. Alice, heter jag, överläkare på avdelning X på ingång 8.5. Ska vi börja?”

Det mest provocerande som kunde ha uttalats var sagt och ut bröt total och vild oordning. Kakofoni. Fullständigt och oreglat kaos. Vilken dum fråga –

10 | Synapsis

självklart ville de börja. Den riktiga frå- tutade missnöjt över uppehållet i trafiken. gan var egentligen vem som hade rätt. ”Jag… jag var på ett viktigt möte” fick hon Saxarna slogs återigen mot skalpellerna ur sig medan hon rotade i minnet. ”Ja… och stetoskopen svarade återigen klan- ett möte där ingen kunde komma överens. kande som om de var stötta över att andra Ja!” Ögonen ovanför tittade frågande tillbaka. sidan såg sig ha rätt att göra så mycket oväsen. De röda trombonerna tjöt med Så Alice berättade om sjukhuset där ännu större kraft för att ingen såg åt deras kandidaterna var så rädda och så ynkliga håll medan mikroskopen fokuserade än att de knappt vågade titta överläkarna djupare och djupare i böckerna. Mannen i i ögonen. Där sköterskor och biträden kronan av skalpeller såg tyst på och klap- hade blivit alldeles galna av att ingen tog pade händerna än åt ena gruppen och än dem på allvar och där patienterna – ja åt den andra medan de ansiktslösa indi- patienterna var bortglömda för att alla viderna viskade i hans öron och emellan var så upptagna med att hävda sitt. Hon sig själva. Alice stod som förstenad, hade berättade om det förfallna sjukhuset som hon misslyckats innan hon ens börjat? hade blivit till en politisk krigszon och Hon öppnade munnen för att säga något som av någon anledning stank något frukmen drabbades med detsamma av and- tansvärt. Hon berättade om medicinarna nöd. Stanken var outhärdlig nu och den och kirurgerna och hur de skrek på varspred sig som en löpeld inom henne med- andra och inte kunde enas. Hon mindes an oljudet satte alla sinnen i ett skruvstäd. också mannen i bakgrunden, men han Det gick inte, det var över. Muralen bör- verkade så obetydlig så honom berättade jade smälta bort och svartna inför hennes hon inte om. Allt detta stammade hon ur ögon. Klankande, vässande, hackande, sig medan hon återupplevde berättelsen i tjutande fyllde hennes huvud och medan minnet. Förskräckta ögon och en bekant hon sakta förlorade sig i det så övergick mun svarade henne lugnande: ”Det låter allt i ringande, ruskande och tutande. ju hemskt! Men oroa dig inte, det var inte på riktigt! Du är tillbaka nu.” Överläkare Alices näsa fylldes av lukten av avgas, Alice tittade sig runtom; förseningen stod möjligtvis också bensin eller kanske kaffe. och vinkade på andra sidan gatan. Sedan Runda ansikten ovanför antydde en svarade hon med en lättad suck: katastrof. ”Ligg still, du har slagit i huvudet. Hur mår du?” sade en bekant mun ”Åh, tur det. En sådan verklighet skulle med tillhörande ögon. Ringklockor från vara alldeles för bisarr för att vakna upp passerande cyklar hördes runtom. Bilar till varje dag.” ■

gästkrönika | S

Om att dra lärdom.

För tjugo år sedan, efter trägen telefonterror, fick jag ett sexveckors underläkarvikariat på Barnsjukhuset. Jag var alldeles grön och det var bråttom att ge intryck av att vara en lovande yngling. En dag dök professor T, som är en lång man, upp och ställde sig en halv decimeter för nära mig, varvid han med myndig stämma talade ner i min hårbotten och frågade om jag ville engagera mig i ett forskningsprojekt om enures som pågick på Barnsjukhuset. Därvid for två tankar genom mitt huvud.

Den första: nu testar han mig. Genom att stå en liten aning för nära vill han se om jag backar. Den andra: forskning på enures – nattväta – usch vad tråkigt! Det låter lika upphetsande som att forska på öronvax eller snorkråkor. Så jag stod kvar på min plats med blicken riktad mot professor Ts struphuvud och svarade honom käckt att det låter ju hemskt intressant.

Och det blev det. Jag fick förlängt vikariat och så småningom ST-block. Och professor T skötte sig utmärkt som forskningshandledare. Det blev en avhandling om enures, sedan en docentur och nuförtiden åker jag jorden runt och föreläser om denna nobla åkomma. Senast jag var i Japan fick jag åka business class.

Av denna historia kan vi dra tre lärdomar.

För det första: ett fungerande sätt att göra underhuggarna medgörliga är att ge dem dålig anställningstrygghet. Tyvärr. För med ett lite längre vikariat hade jag varit mera sparsmakad med vad jag hade tackat ja till. Och det är nog så att Barnsjukhusets underläkare nuförtiden, som knappast får kortare

vikariat än ett halvår, hellre hoppar på projekt som handlar om att lösa barncancerns gåta än att jobba med kiss i sängen (men får de åka business class till Japan?). Men det får vi leva med. Tillbaka till tiden med otrygga sexveckorsvikariat vill vi ju ändå inte.

För det andra: man skall inte försmå de ospektakulära forskningsfälten. Att få grotta in sig och bli expert i ett lagom litet ämne är jättestimulerande. Det hade nog till och med varit kul att åka jorden runt och föreläsa på kongresser anordnade av International Society of Earwax. (Den som tvekar kan slå upp öronvax i Wikipedia – skitintressant!)

Men huvudlärdomen för mig är den tredje: jag ljög för professor T. De som står lägre på rangskalan tenderar att ljuga för dem som står ovanför. Man far med osanning för att ställa sig in. Nu när åren har gått och jag själv har blivit överläkare, lektor och allt det där, gör det mig ibland lite ledsen. När jag var yngre fick jag beröm och nu får jag smicker.

Berömmet kunde jag nog lita på, men när en yngre kollega säger någonting positivt till mig nuförtiden vågar jag inte ta det till mig – jag måste fråga mig själv: vad tycker hen egentligen? För den bistra sanningen är ju att man är lika beroende av uppmuntran när man är kring femtio som när man är kring tjugofem. Och vad som är ännu värre: man är lika orolig nu som då för att någon ska sticka hål på bubblan och det ska bli uppenbart hur lite man egentligen kan. Enda trösten är att man genom åren har lärt sig att sådär känner nog alla.

Tryggve Nevéus, överläkare Synapsis | 11

S|

*The Institute for Indian Mother and Child

Flakmoppe på Indiens landsbygd » En reseberättelse från min tid som volontär med IIMC* « foto: gustaf drevin

12 | Synapsis

VOLONTÄRARBETE | S

D

et är fortfarande morgon. Jag sitter på ett flakmoppeliknande fordon, dinglandes med benen och ser ner på mina skitiga fötter och den guppiga grusvägen som passerar under dem. Jag tittar upp och ut över växelvis beiga åkrar, där jorden spruckit upp av torka, och gröna odlingsplättar som får vatten från de utgrävda dammarna. Vi passerar ombonade hus, människor i full gång med sina vardagssysslor, en by med en SIM-kortsbutik och en grönsakshandlare, en annan flakmoppe på väg att ta upp liftare och såklart ett antal kossor som stillsamt vänder på huvudet efter oss.

Till höger om mig sitter Silvia, en italiensk läkarstudent och en av ungefär 15 andra volontärer som arbetar på IIMC (The Institute for Indian Mother and Child) samtidigt som mig. På min vänstra sida sitter Ratna-Di, ansvarig för “The Network Programme” inom IIMC som syftar till att stötta, kontrollera och samordna mindre NGOs (non-governmental organizations) i området kring Kolkata. Det är Ratna-Di (en extremt handlingskraftig kvinna med ett av Indiens bredaste leenden) som tagit med oss på dagens utflykt. Efter ett par timmar i minibuss och en timmes båtfärd är vi långt ute på Indiens landsbygd och på väg till en by där vi ska medverka på ett så kallat “Nutrition Camp”, vilka arrangeras några gånger i månaden i olika byar runt om Kolkata för att informera om hälsa och nutrition.

Det har gått ungefär tre veckor sedan jag kom till projektet och jag har så smått börjat komma in i rutinerna. Jag trivs bra med att åka till “outdoor” (de vårdcentralsliknande inrättningarna som IIMC driver) där vi tar blodtryck, ger injektioner och tvättar sår på löpande band. Det är trots allt den här typen av utflykter och besök med projektets olika program, ofta till mindre byar ute på landsbygden, som jag nog uppskattar allra mest, och många av de andra volontärerna med mig.

För den läkarstudent som är intresserad av global hälsa och utvecklingsfrågor kan jag inte annat än att rekommendera dig att åka. Det är en fantastisk chans att få inblick i hur ett utvecklingsprojekt kan drivas och att försöka se vad som fungerar bra, och vad som fungerar mindre bra.

Du kommer få nya perspektiv på utveckling, hälsa, Indien som land och inte minst dig själv.

Linnea Johannesson Läkarstudent och volontär på IIMC april 2014 Synapsis | 13

text: Maria Öhman

Fakta

IIMC

Bakgrund Institute for Indian Mother and Child (IIMC) grundades 1989 i staden Kolkata i Västbengalen, Indien. Grundaren Dr. Sujit Kumar Brahmochary hade målsättningen att hjälpa fattiga människor ute på landsbygden med grundläggande hälso- och sjukvård. Organisationen har sedan dess expanderat mer och mer och innefattar i dag en rad olika projekt, bland annat utbildnings- och sponsorskapsprogram, ekonomiska och sociokulturella projekt samt agrikultur och produktion. IIMC har kommit att bli ett heltäckande samhällsbyggnadsprojekt som i dag också har ett globalt samarbete med IFMSA. Volontärarbete IIMC tar varje månad emot volontärer från olika delar av världen. Volontärerna, vanligtvis studenter, åker och jobbar med projektet i Kolkata under cirka en månad och får då möjlighet att ta del av allt som IIMC är verksamma inom, både det medicinska och det rent samhällsutvecklande.

Som läkarstudent får man till exempel ronda patienter och föra journal, lägga om sår, ta blodtryck, ge intramuskulära injektioner, göra hälsoundersökningar på skolor och informera om kost, hälsa och hygien.

Man får även delta i andra projekt, till exempel ”Women Peace Council”, som syftar till att stärka kvinnors positioner ute i byar, ”Micro credit”, ett program som bygger på mikrolån och

14 | Synapsis

som hjälper människor ur fattigdom, samt ”Sponsorprogrammet” där man får åka och hälsa på fadderbarn och deras familjer.

Att åka som volontär är en unik möjlighet att få en inblick i den indiska hälso- och sjukvården, uppleva en främmande kultur och samtidigt bidra till att förbättra levnadsförhållandena för de allra fattigaste och mest utsatta på den indiska landsbygden.

Sponsorskap IIMC bedriver ett sponsorprogram för att fler barn i Kolkata ska få möjlighet att gå i skolan och på så sätt kunna ta sig och sin familj ur fattigdom. Genom att bli fadder åt ett barn i Kolkata betalar man 200 kronor per månad som går till att finansiera barnets skolgång och skolmaterial, mat, kläder, regelbundna hälsokontroller med mera. Vill man vara flera och sponsra ett barn tillsammans går det jättebra. Alla barn som ingår i IIMC’s sponsorprogram kommer från familjer som lever under extremt fattiga förhållanden och där föräldrarna inte är läs- eller skrivkunniga. Som fadder kan du brevväxla med ditt fadderbarn och följa barnets utbildning och utveckling. Reser du till Kolkata får du självklart möjlighet att hälsa på hos barnet och familjen.

Av de barn som ingår i IIMCs sponsorprogram fullföljer mer än hälften en universitetsutbildning. ■

k åseri | S

intelättmedicin.se Tentaorsakad panikångest (Tentamina Anxietica) Läkarkandidat Felix Starlander, APA - akutpluggsavdelningen, UAS Fejkprofessor emeritus Björn Edgren, Avdelningen för kliniska ovetenskaper, UAS 2014-11-01 Ingen alls egentligen

Bakgrund Vårdnivå Patienter med tentaorsakad panikångest (Tentamina Anxietica) vårdas i de flesta fall ej på sjukhus utan i lägenhet eller studentkorridor. I vissa fall sker en 24-timmars övervakning på BMC (se behandlingsöversikt ”Allt-hopp-är-uteplugg”). Omkring 95 % av studenter har någon gång upplevt tentapanik.

Epidemiologi Tentaorsakad panikångest är av multifaktoriell etiologi och därför varierar orsakerna till det akuta anfallet. Vanliga orsaker är:

text: Felix Starlander bild: Frida blankenau

• Dålig följsamhet i utbildningen • Övertro till sin egen förmåga att hinna med allt • Preklin – anordnande och rehabilitering efter tillställningen Det finns teorier om att det sensoriskt reglerande locus coeruleus i hjärnstammen utövar en ökad noradrenerg stimulering av limbiska strukturer, bland andra hippocampus. Detta leder till att man med bitterhet ser på den där gången efter förra tentan då man sade ”nästa gång ska jag ligga i fas hela terminen”.

Symptom Kännetecknande för tentaorsakad panikattack är enligt DSM-IV-klassifikation minst tre av nedanstående

symptom. Dessa utvecklas längs med terminens gång för att kulminera cirka två dagar innan tentamen: • Palpitationer, bultande hjärta eller hastig puls • Slut på all mat i kylskåpet • Slut på rena underkläder • Rädsla att mista kontrollen eller bli tokig • Ifrågasättande av vad som egentligen är viktigt i den här kursen • Ifrågasättande av sin egen existens • Ifrågasättande av alltings existens Differentialdiagnoser Koffeinöverdos Riktig panikångest, den man egentligen inte skämtar om Utredning/provtagning • Penetrera ev. tankar på uppehåll (Se självskattningsskalan C.H.I.L.L.A – Chansen Har du Innan Livet Löper Annorstädes) • B-glukos Behandling • Se över kursens målbeskrivning, försök att inse att det inte är så mycket • Sov ordentligt • Plugga med andra • Ät god mat • Gör något roligt på kvällen • Kaffe, 1 stor v.b. max 4 ggr/dag ICD-10 Tentaorsakad panikångest – F41.9

Synapsis | 15

S | r eseberättelse

Kandidat Down Under Jag avslutar min sista sutur, känner mig riktigt nöjd med mitt arbete och söker kirurgens blick för att fiska beröm. Han säger “You are very good in saving stiches Patrick, I’m surprised you get taught that in such a rich oil country as Switzerland.” Jag svarar “My name is Fredrik and I’m from Sweden, and we don’t have any oil. Neither does Switzerland. That’s Norway.” Kirurgen säger ingenting och det blir alldeles knäpptyst i operationssalen. Fan också, varför sa jag så? text: fredrik wikander foto: Privat

Jag är på min andra utbytessväng till Australien och läser nu i Sydney. Det är min tredje dag på urologen och jag har assisterat på en operation. I det ögonblicket tvivlar jag på att det blir fler. Men jag skall börja från början. Jag har i två omgångar varit på utbyte på Australiens östkust och gjort samtliga T7-placeringar och urologi under T8. Jag har varit borta från mitt favoritland Sverige i 8 månader, med undantag för tentamensskrivning och midsommarfirande. Jag tänkte berätta för dig hur jag upplever Australien som land, dess kultur och människor.

Men mest kommer du att få läsa om mina upplevelser och bravader från Brisbane och Sydney.

Allt började i februari när jag

och min nära vän och kursare Andreas skulle börja vår första dag på Princess Alexandra Hospital i Brisbane.

Jag skulle gå på ortopeden och Andreas på dermatologen. Vi hade tagit på oss australiensiska läkarkläder och var väldigt nöjda med att få gå i kostymbyxor, skjorta och fluga eller slips på kliniken.

Hygien kommer nämligen i andra rummet i Australien. Att se stilig ut, få ha på sig sin vigselring och Breitling-klocka är mycket viktigare.

18 | Synapsis

Vi var väldigt spända och när vi

skildes åt rättade Andreas till min slips och sa lycka till. Jag visste att det skulle gå bra, ortopeder är ju de trevligaste

Jag tänkte att det skulle bli bättre på op-

eration. När jag kommer in i operationssalen står kirurgen och förbereder. Jag frågar om jag får vara med och observera och presenterar mig själv. Han skrutiniserar mig från topp till tå och säger sedan ”8, 7½, and a flat white”. Vad betyder det?

Jag såg uppenbarligen så förvirrad ut att en lokal läkarstudent gick fram till mig och viskade i mitt öra att hon kunde fixa det.

En stund senare hade hon lagt fram handskar i storlekarna 8 och 7½ och hämtat kaffe med mjölk. Hierarkin var minst sagt annorlunda här. När jag kom den morgonen hade jag förväntat mig en välkomstkommitté, en kram och kanske lite tårta.

Fredrik Wikander Istället hatade de mig, förhörde mig argt på ST-kunskap och såg till att jag visste min plats. Självförtroendet var i botten. Dessläkarna. Men, de hade ingen aning om utom kände jag mig tjock. Min första dag att jag skulle komma och blev lite bittra var en katastrof. när jag berättade att jag skulle vara där Med tiden gick det bättre. Jag blev bäthela tre veckor. De började förhöra mig om ortopediska åkommor och anatomi. tre på australisk accent och utryck. Jag pluggade ortopedi och när jag inte kunde Jag kunde ingenting om ortopedin och svaret på frågor löste jag det helt enkelt anatomin ville de ha på engelsk latin och inte den fina latin som blev inpräntad med att säga ”I know what it is in Swedish”. Under min placering fick jag se skottunder KARL. Jag kapitulerade och skador och motocrossolyckor med tiotals svarade ”I don’t know”. De suckade och frakturer. Jag fick träffa fängelsepatienter gav upp.

reseberättelse | S

F re d r i

k och A

n d re a s

själv (vi var tvungna att ta av oss slipsarna pga. stryprisken). En patient hade satt en kniv i låret på sig själv för att visa att hon vågade och två andra genier hade haft en manlighetstävling som de kallade kicking chins. (De sparkade helt enkelt sina skenben mot varandras tills en av dem hamnade hos oss med både tibia och fibula helt av.)

Det fanns dock ljusglimtar. Jag var en

av mycket få doktorer eller blivande dito som ofta bar fluga. En dag när jag gick i trapphuset mötte jag en mycket korpulent läkare med fluga, läsglasögon och flint. Han tittade på mig och sa ”That’s a very nice bow tie, Doctor” och jag svarade ”Likewise, mate! Have a nice day.”

Vi nickade mot varandra och gick åt motsatta håll. Jag träffade aldrig honom igen men vi har ett speciellt band än idag. Det vet jag. Det är något magiskt med fluga.

Det var en gång under min period i Brisbane jag faktiskt kände mig smart och kunde något min handledare inte kunde. Jag var på reuma och läkaren pratade om något ”Chogenn Syndrome”.

När jag efter en stund förstod att det var Sjögrens syndrom hon åsyftade berättade jag att det var en svensk doktor som namngett sjukdomen. Hon blev imponerad och bad mig lära henne uttalet.

Efter det sa jag att det fanns isbjörnar på gatorna i Stockholm. Det är på riktigt typ hälften av alla australier som går på det - riktigt lättlurade.

När jag hade gjort klart min dermatologiplacering var det dags för en kortare semester. Efter de hundratals hudcancrar vi sett laddade vi med solfaktor 50+ och köpte en bil vi döpte till Sven. Men innan vi begav oss från sjukhuset gav vi våra handledare presenter. Alla fick en flaska vin och en kandidatkalender. Hybris?

Nej, nej. [Fredrik var projektledare för

kalendern och doktor maj, reds. anm.]

Vi sov i Sven, som var en Land Rover från ’93, och våra surfbrädor hade vi på taket. Vilken dröm tänker du. Nja, säger jag. Tänk dig att dela en 90 cm bred och 150 cm lång säng med en annan stor man som älskar din sida av sängen. Men vi delade många fina ögonblick också. En kväll körde vi ned på stranden, hällde upp vin och åt kex, ost och vindruvor samtidigt som det simmade delfiner tio meter från strandkanten i en rosaröd magisk solnedgång. Det var nog det mest romantiska jag varit med om.

Fram tills att Andreas örfilade mig för att jag lutade mig över och försökte kyssa honom.

Efter tre månader ”down under” reste vi hem, skrev tenta och gick på sommarlov.

När nästa termin började befann jag mig i Sydney men inte heller här var jag ensam svensk från Uppsala. Jag hade Anna med mig som skulle läsa ÖNH och psyk, också på Westmead Hospital i västra Sydney.

Vi hade väldigt roligt ihop och bodde tillsammans med andra utbytesstudenter i var sitt 8 kvadratmetersrum i en korridor på sjukhuset som lokalt gick under namnet ”The Dungeon”. Det fanns fönster på rummen, men de var igenspikade med plywoodskivor. Mindre bra för Annas klaustrofobi, som vi försökte lindra så gott det gick med att sjunga Disneysånger och baka chokladbollar.

"Han skrutiniserar mig från topp till tå och säger sedan ”8, 7½, and a flat white”.

Nu kan man tro att Anna enbart förgyllde min tillvaro, men ibland kunde hon vara mindre hjälpsam. Jag och Anna

Synapsis | 19

S |reseberättelse

"Sverige är fortsatt mitt favoritland, men jag tror att jag insåg det på riktigt när jag fick något annat att jämföra med."

underhöll några lokala läkarstudenter vi precis träffat med historier, ironi och diverse humor. Australierna skrattade och efter en stund frågade tjejen som satt bredvid mig vad jag ville bli för doktor när jag blev stor. Jag sa att kirurgi är kul men jag vill jobba med barn. Sen blev jag avbruten av Anna. “Bla bla bla, jag vill jobba med barn och bota cancer, jag har till och med en Bamseplåster på mitt stetoskop, bla bla bla” härmade hon mig på sämsta möjliga halvboråsengelskan. [Fredrik är från Borås, reds. anm.] “Det säger du alltid till alla tjejer”, tillade hon. [Det gör han, reds. anm.] Där var mina chanser borta. Tack kompis!

Vad är det då för skillnad på Australien och Sverige? Jag tror i mångt och mycket att vi är ganska lika. Deras sjukvårdssystem är uppdelat i private- och public care. Public care är helt okej och alla är täckta av systemet, men om man ska ha riktigt bra vård inom rimlig tid krävs det att man betalar för privat sjukförsäkring. Vidare tjänar läkare och sjuksköterskor enormt mycket mer och de har en mycket högre status än i Sverige. Dock bryr de sig galet lite om hygien.

Privata kläder, dåligt med sprit 20 | Synapsis

och MRSA i nästan varje sal. Du kan förstå att mitt hjärta bultade när jag öppnade brevet med resultatet från min MRSA-screening.

Australien är bra på många sätt men ibland kändes det som om de låg 20 år efter. Det är dumt att dra alla över en kant men jag vill säga att många har en mer konservativ syn på livet än vad svenskar har. Till exempel var det några läkare, oberoende av varandra, som ville försäkra sig om att jag inte var homosexuell. Jag var ju så välklädd, hade fixat blont hår och bar rosa skjorta ibland. Suck. De undrade också varför jag inte satsade fullt ut på att flytta till Australien. Jag hade ju tjänat så pass bra att min fru kunnat

stanna hemma med barnen och jag hade ändå haft råd med en Porsche. Jag svarade att jag faktiskt också vill vara hemma med barnen varpå en skrattkavalkad utan dess like bröt ut och jag hörde ”crazy Swede” från höger och vänster. Suck igen.

Jag älskar Australien, dess tillbakalutade folk, djuren, stränderna och havet. Men jag gillar att betala skatt, få gratis utbildning, pappamånader och snö.

Sverige är fortsatt mitt favoritland, men jag tror att jag insåg det på riktigt när jag fick något annat att jämföra med.

Men hur gick det för mig efter att jag förklarat att jag inte heter Patrick och att jag inte kommer från Schweiz? Jo, trots min fadäs gick det ganska bra.

Det var lite kall stämning i några dagar men sen fick jag vara med Fredrik och Anna på flera operationer och gjorde faktiskt en lättare operation nästan helt själv min sista vecka.

Kirurgen i fråga skrev under för min närvaro och vi skiljdes som vänner (nåja) när jag lämnade Sydney.

Tack till Andreas Åkerström och Anna Sundin för att ni stod ut med mig och för att jag fick skriva om er. ■

när läkarrollen tynger

Synapsis möter Nina Cavalli-Björkman ”Jag kan ringa till Hospice och fråga om det finns en säng ledig där, vore inte det bättre för dig?” frågar sköterskan. ”Mä! Men vad säger du, egentligen?!” dundrar mormor. ”Du talar ju till mig som om jag vore döende.”. Sköterskan är stum. Mormor ser rasande ut. ”Har ni gett upp på mig?!”. Jag och mamma tittar på varandra. Vi hänger inte med. I vintras fick mormor besked om att hon hade pancreascancer. Den inplanerade Whippleoperationen fick avbrytas då hennes lever var full av metastaser. Under sommaren hade man i dialog tagit beslutet att avsluta den antitumorala behandling på grund av svåra biverkningar och utebliven effekt. Har mormor ändå inte förstått? text & bild: frida blankenau

Viktiga frågor hopar sig i mitt huvud. Hur accepterar en människa att hennes sjukdom inte går att bota? Hur ska jag i min framtida gärning mäkta med att leverera svåra besked ingen vill ta emot?

Hur ska jag få en människa att förstå att hennes liv inte kommer att vara ett av de som vi kan rädda? Hur ska jag klara av att möta dessa patienter och deras anhöriga och hur kan jag samtidigt förmedla hopp och vara ett stöd för dem? Kanske viktigast av allt – hur ska jag klara av att göra allt detta på ett bra sätt utan att själv bli alltför påverkad av situationen? Och vad ska jag göra när eller om

jag känner att jag inte mäktar med min uppgift?

Jag möter Nina Cavalli-

Björkman för ett samtal i hopp om att få svar på några av de här svåra frågorna.

Nina är onkolog och sedan tio år specialiserad på gastrointestinal cancer och sarkom.

I sin kliniska vardag möter hon väldigt sjuka patienter som i allmänhet inte har så lång tid kvar att leva efter att de fått sin diagnos.

Det är en fin dag. Jag och Nina har stämt träff utanför caféet vid ingång 70. Vi köper var sin kopp kaffe med mjölk och sätter oss mitt emot var-

andra vid ett bord utomhus för att njuta av den milda höstdagen. Jag tittar på mitt papper med prydligt nedskrivna frågor och funderar lite på vart jag ska börja. Jag inleder med att fråga Nina om något som jag är genuint nyfiken på. ”Blir inte ditt arbete väldigt tungt emellanåt?”

Det blir det, svarar Nina, men kanske är det just därför det känns så meningsfullt.

– Min dotter frågade mig vid middagsbordet ”är det inte jobbigt när du kommer hem när alla dina patienter är så sjuka och dör?”. Då svarade min man, som också är onkolog, att ” ja, men någon måste ta hand om dem och

mamma gör det ganska bra”.

Det var fint!

Det märks att Nina är nöjd med sitt yrke och sitt val av specialitet. Hon berättar att hon först funderat på att bli kirurg men sedan insåg att det var inom onkologin hon kom till sin rätt. För närvarande jobbar Nina i Falun, men under sju års tid arbetade hon på Akademiska sjukhuset. Hon ansvarade då också för undervisningen i tumörsjukdomar på läkarprogrammet i Uppsala och föreläste på både Medicinsk introduktionskurs samt Professionell utveckling.

– Jag är egentligen en helt

Synapsis | 21

S | intervju

vanlig cellgiftsonkolog. Jag jobbar med cancerpatienter.

Men märkte att det fanns ett slags sug efter föreläsningar om de känslomässigt tyngre sidorna av läkaryrket. Jag tycker sådana saker är väldigt roligt att prata om och jag delar gärna med mig av hur jag upplever dessa.

Nina berättar att hon också började få inbjudningar om att föreläsa även från andra håll och för en tid sedan blev hon av ett förlag erbjuden att skriva en bok. Hon nappade omgående på erbjudandet och tidigare i år kom boken ”Vård av våra sjukaste – hur ska doktorn orka?”.

– I boken utgår jag från mitt arbete med svårt sjuka och döende patienter och hur man som doktor ska mäkta med. Oavsett vad man jobbar med, om man forskar eller arbetar på lab, så blir läkaryrket väldigt tungt emellanåt.

Det är något som vi pratar väldigt lite om.

Där vi sitter är det nästan lä. Pappersarken i mitt anteckningsblock ligger helt stilla.

Jag skalar av mig jackan. Nina tar en klunk av sitt kaffe.

– Nu har jag varit specialist i tio år och de flesta situationer har jag upplevt väldigt många gånger vilket ger en stabilitet. Men jag inser ju att jag genom hela yrkeslivet kommer jag hamna i situationer där det bara svider!

Nina berättar om en man som kom till hennes mottagning häromdagen.

Han trodde att han hade blivit botad från sin sjukdom.

Röntgensvaret som vilade tungt i Ninas hand bevisade motsatsen. Levern var full av metastaser. Mannen hade endast ett fåtal veckor kvar

22 | Synapsis

att leva.

– Tänk dig att sitta med honom och hans fru. De kommer och förväntar sig en sak och är helt oförberedda på beskedet som komma skall.

För honom var det bara att åka hem och göra det mest väsentliga och sen skulle livet bara ta slut. Man kan ju själv inte åka hem och steka fiskpinnar efter det och känna att det bara var en vanlig dag på jobbet. Men jag brukar tänka att någon måste göra de här sakerna, och att man kan göra dem på lite olika sätt.

Man kan göra det hafsigt, eller så kan man göra det så bra det bara går även under svåra omständigheter. Och så försöker jag känna mig lite stolt att jag gör det.

Min egen kliniska erfarenhet är fortfarande mycket begränsad, men likväl har jag redan suttit med i samtal där dystra besked har levererats.

Nina berättar att hon i början av sin yrkesverksamhet ofta blev märkbart påverkad i de här situationerna. Inte sällan blev hon darrig på rösten och flammig i ansiktet. Trots att Nina fortfarande ofta blir väldigt berörd av människors berättelser. (”De lägger ju fram sina liv på doktorns skrivbord!”) har hennes mångåriga erfarenhet gjort att hon idag hanterar dessa utmaningar på ett bättre sätt. Det viktigaste när man bemöter svårt sjuka patienter, anser Nina, är att vara vanlig.

Att våga se att personen på andra sidan skrivbordet också är en människa och inte en sjukdom.

– Nu för tiden så försöker jag tänka på att det hjälper en människa med att jag bara lyssnar på det personen har att berätta. ”I det här rummet så får man berätta om hur

"... jag inser ju att jag genom hela yrkeslivet kommer jag hamna i situationer där det bara svider!"

eländigt man har det. Och doktorn dömer inte mig.”

Jag försöker hålla mig lugn.

Men det tog några år att komma dit hän! När man inte har så lång tid kvar i livet så måste man även få skoja och skratta ibland, och vara allvarlig ibland.

– Som doktor måste man våga lyssna också. Man ska inse att man inte kan lösa alla problem, men man kan i alla fall lyssna.

Nina är lätt prata med. Hon ger ärliga och välformulerade svar. Det märks att frågorna vi diskuterar ligger henne varmt om hjärtat. Jag berättar om en av mina största farhågor med mitt framtida yrke – att göra fel. Nina förklarar öppenhjärtligt att det kanske är en del av läkaryrket att vara någon slags hjälte, men att sitta hemma och våndas över vad man gjorde fel är också en väldigt stor del av jobbet.

– Jag kan fortfarande vakna mitt i natten och känna hjärtklappningen över en patient jag glömde att sätta in Waran på och som sedan fick en stor propp. Men alla har vi gjort det. Vi gör det för att vi bara är människor.

– Man ska vara snäll mot sig själv. Man måste inse att läkare inte har några superkrafter på något sätt.

Vi måste också ha möjlighet att reagera på det vi utsätts för! Störst och viktigast i att hantera svåra situationer är nog att man tillåter sig själv den tankegången. ”Det här är tungt. Hur ska jag hantera det?”

Jag tror att många, och kanske framförallt äldre kollegor, aldrig har tillåtit sig själva den tanken. Man har inställningen att är man läkare så ska man klara av vissa saker för att det är ens jobb.

– Det är lite det jag vill

intervju | S

säga med den här boken.

Det är så synd att alla ska behöva göra den resan. Att ha de där sömnlösa nätterna där man våndas. Man måste nog genomgå sin egen process, men kanske kan det hjälpa någon att läsa vad en halvgammal doktor tycker. Hur processen har varit för mig.

Jag avslutar vårt samtal

med en fråga som kan tyckas banal.

Varför är det viktigt att reflektera över hur man bemöter patienter?

Nina pausar en stund. Sedan ger hon mig, med eftertryck i rösten, ett mycket enkelt men klokt svar.

– Därför att det sätter så stora spår om vi inte gör det på ett bra sätt.

Det har Nina upplevt många gånger när patienter återberättar situationer de varit med om.

– Tyvärr så minns de så väl när det inte har blivit bra.

Då menar jag inte att man ska ha stor prestationsångest kring exakt vad man säger eller hur man gör. Oftast så räcker det ju bara med att vara vänlig; enkel hyfs, liksom. Man är vänlig, man lyssnar, man ber om ursäkt om det strular till sig.

– Folk har överseende med det mesta, men de glömmer aldrig doktorn som var ointresserad, som satt och kollade på klockan eller som petade sig i näsan medan de lade fram sin själ på bordet.

Och det kommer de ihåg tio, femton, tjugo år efteråt!

– Därför är det viktigt. De kommer aldrig att minnas om du höjde eller sänkte blodtrycksmedicinen med femtio

milligram, men de kommer ihåg om du var ointresserad eller bitchig. Faktiskt… Så är det!

Vi reser oss upp. Kaffet är

uppdrucket. Jag samlar ihop mina saker och sätter på mig jackan. Vi vandrar ut mot Sjukhusvägen och styr sedan fötterna mot ett gäng brandgula rönnbärsträd där jag snabbt knäpper av lite bilder på Nina. Jag tackar så mycket för vårt samtal och våra vägar skiljs åt.

Många frågor snurrar fortfarande i mitt huvud. Men även om jag fortfarande inte vet hur jag kommer tackla min läkarroll i framtiden så känns allt ändå lite bättre och kanske lite enklare. För mycket handlar nog ändå helt enkelt om att se människan bakom patienten. Men framförallt känner jag mig nog lite tryggare och inser att vi nästan alla brottas med samma tankar.

För min mormor var nog rädslan för att bli övergiven den svåraste – det fanns inget mer att erbjuda henne, trodde hon. Det palliativa rådgivningsteamet kopplades in och hon kunde fortsätta hoppas, känna sig trygg och avsluta sitt liv på bästa sätt. Hon fick en fin sista tid. Fri från både smärta och illamående.

För läsaren som är intresserad av eller nyfiken på en äldre kollegas erfarenheter och som vill lära sig mer om copingstrategier när läkaryrket blir tungt kan jag med varm hand rekommendera Nina Cavalli-Björkmans bok ”Vård av våra sjukaste – Hur ska doktorn orka”. ■

”Vård av våra sjukaste – hur ska doktorn orka?” av Nina Cavalli-Björkman ... handlar om arbete med svårt sjuka människor och hur man som läkare ska mäkta med det arbetet. Målgruppen är framförallt yngre kollegor såsom kandidater och AT-läkare, men den kan självklart även läsas av mer erfarna doktorer.

På frågan om varför man ska läsa boken svarar Nina Cavalli-Björkman ”Så att man sover lite bättre om nätterna. Så att man förstår att äldre kollegor också har lite svårt med det här jobbet ibland.”

Synapsis | 23

S | m ei lans matlåda

Den sista matl

Det började som ett tillfälligt inslag – att jag skulle skriva ett recepttips i det första numret av Synapsis. Sedan hängde den där matlådan kvar, termin för termin. Det här är sista gången och därför blir det även efterrätt. Billigt, höstigt och festligt är temat för den sista matlådan – smaklig måltid!

text: mei lan svensson goh bild: per skärdin

24 | Synapsis

Färsbiffar med rödbetor 4 port 400-500 g ekologisk(!) nötfärs 2 små rödbetor eller en stor 1 pressad vitlöksklyfta 3 msk ströbröd 4 msk mjölk eller vatten 2 tsk dijonsenap Salt och peppar Sås: En klick smör En knapp matsked mjöl Matlagningsgrädde 1 tsk dijonsenap Hackad persilja Lite soja Salt och peppar

mei lans matlåda | S

lådan

Gör så här: Färsbiffar

Sätt ugnen på 200-225 grader. Om du vill ha klyftpotatis eller rotfrukter till biffarna - in med dem i ugnen så fort den blir varm. Om du vill ha mos – koka potatis. Blanda ströbröd och mjölk i en skål. Riv rödbetorna grovt.

Blanda samman alla ingredienser i skålen med ströbröd och mjölk. Forma biffar av smeten och bryn ordentligt i smör i en stekpanna. Lägg biffarna på en plåt med bakplåtspapper. Om du gör klyftpotatis kan biffarna läggas på samma plåt. Låt biffarna gå klart i ugnen, ca 10 minuter. Gör såsen i samma panna du stekte biffarna. Ha i en klick smör och vispa i mjölet.

Späd med lite vatten. Häll i grädde. Låt småkoka en stund och blanda i soja och dijonsenap. Tillsätt persilja efter tycke och smak. Smaka av med salt och peppar.

Äppelpaj 4 port 4 äpplen 100 g smör 2 dl havregryn 1 dl vetemjöl 1 dl socker 1/3 dl ljus sirap 1 msk mjölk 1 tsk bakpulver 1/2 tsk salt

Äppelpaj

Klyfta/skiva äpplena och lägg i en form. Smält smöret i en kastrull. Blanda i havregryn, vetemjöl, socker, sirap, mjölk och bakpulver och salt – helst flingsalt. Sprid ut över äpplena. Grädda i 175 grader i ca 25-30 minuter eller tills ytan är knäckig med fin färg. Servera med valfritt tillbehör!

Synapsis | 25

S | folkbildning

Folkbildning Text: Björn Edgren, felix starlander Illustration: Emelie Hollsten, Sofia eriksson

Apropå ingenting:

Visste du att...

Två meddelanden till SVT

Folk som ställer en pump med handkräm vid handfatet.

... det tidigare fanns en tjänst som hette smsvaskning? När det framkom att pengarna gick till välgörenhet så slutade folk att vaska.

Ny programidé: Byt deltagarna i Genikampen mot deltagarna i Atleterna.

Vi såg nyligen en dokumentär på tvåan om spindlar. "De kan färdas flera tusen kilometer med vinden" fick vi lära oss. Nu är Folkbildningsredaktionen livrädd för den där jäveln vi hotade på Kreta 2012. *Spikar för ytterdörren* *Beväpnar oss med gasolbrännare* *Blickar panikslaget ut genom fönstret* Såg kille på tåget med kamouflage-jacka. Antar att det var väldigt dålig kamouflage då.

Mifu Uppsala borde ha Coldplays låt Warning Sign som sin signaturmelodi: Yeah the truth is, that I Mifu.

Att läsa medicin är att följa Sokrates bevingade ord ”Det enda jag vet är att jag ingenting vet” samtidigt som Patrik Micke säger ”Man ska alltid kunna allt”.

I skrivande stund har vi precis skrivit i skrivande stund.

26 | Synapsis

... i riksdagen sitter alla och röstar på sig själva? Vilken otroligt självisk hållning! ... SJ har anmält stöld av järnvägräls mellan Märsta och Uppsala? Polisen har inga spår. ... Elisa Lindström som vann körslaget 2013 säger i en intervju att ”Hon tänker fortsätta och köra vidare”?

Folkbildnings kungarike för ett underhållningsprogram på SVT som inte programleds av Rickard Olsson eller Micke Leijnegard.

folkbildning | S

En lista som listar:

Ig Nobelpriset Det finns ett alternativt nobelpris, Ig Nobelpriset, som varje år delas ut för upptäckter som först får folk att skratta och sedan får dem att tänka efter. Här kommer ett urval av 2014 års vinnare: Neurovetenskap – Jiangang Liu för upptäcken om vad som händer i folks hjärnor när de ser en bild på Jesus i en smörgås.

Biologi – Vlastimil Hart för dokumentationen av att när hundar kissar och bajsar föredrar de att ställa sina kroppar parallellt med jorden nordsydliga geomagnetiska linjer.

Konst – Marina de Tommasi för att ha mätt smärtan folk känner när de kollar på fula målningar, jämfört med fina målningar samtidigt som de skjuts med en kraftig laserstråle i handen.

Medicin – Ian Humphrey för att ha lyckats behandla tidigare okontrollerbara näsblödningar med bitar av konserverat fläsk.

Fem riktigt dåliga sångtexter I kick plenty of ass, so call me an astronaut.

Dr. Dre - Keep Their Headz Ringin Only time will tell if we stand the test of time Van Halen - Why Can’t This Be Love?

I’m serious as cancer, when I say rhythm is a dancer Snap! – Rhythm is a dancer Now you get to watch her leave out the window / Guess that’s why they call it window pane.

Eminem - Love The Way You Lie Someone left the cake out in the rain / I don’t think that I can take it / Cause it took so long to bake it / And I’ll never have that recipe again.

Jimmy Webb – Macarthur Park

Uttryck som spelat ut sin roll för läkarstudenter Att dra sin sista suck – Med respiratorer är inget omöjligt Fjärilar i magen – Händer inte ens gravida fjärilar Få blod på händerna – Svårt att undvika vid operationer Gå i graven – Då har man nog ställt fel diagnos Ha kött på benen – Annars har man muskeldystrofi Ta pulsen på någon – Självklar del av ABCDE Lägga benen på ryggen – En anatomisk omöjlighet

Roliga saker vi läst på twitter Pierre Mathisson

Att snoppa är detsamma som att olla va?

Annars har jag gjort bort mig rejält med jordgubbarna här.

Nille af Ekenstamp

Börjar äntligen få lite kläm på, det här med kommatering.

Johannes Finnlaugsson

Två tomater gick över en väg. - Va, passerade tomater?

Synapsis | 27

S | UNdersökning

Läkarprogrammet i Vilket kön identifierar du dig med?

Var kommer du ifrån?

Söder om Sthlm [28%]

Kvinna [56%]

Tittar du på Paradise Hotel?

Ja [23%]

Stockholm [29%]

Inget/båda [1%]

Nej [77%]

Man [43%] Norr om Sthlm [39%]

Har du legat med någon på programmet?

Nej [53%]

Skulle du helst gå restan av studietiden utan cykel eller kaffe?

Civilstatus?

Ja [47%]

Ej singel [46%]

Kaffe [63%]

Cykel [37%]

Singel [54%]

Tycker du att vården är jämställd?

Är du tillsammans med någon på programmet?

Ja [18%]

Ja [25%]

Nej [75%]

28 | Synapsis

Nej [82%]

Vill du återinföra läkarrocken?

Nej [50,5%]

Ja [49,5%]

undersökning | S

siffror

Enkät: linda Goudarzi analys: två anonyma "statistiker"

Har du barn/är gravid/har partner som är gravid?

Skillnader Samband

Ja [5%]

Nej [95%]

Vilket parti röstade du på i riksdagsvalet 2014?

FP [17%]

F! [17%]

PP [0,003%] Annat parti [1%] M [12%]

S [12%]

C [8%]

V [6%] MP [15%]

KD [6%]

SD [1%] Röstade inte [2%]

Började du på läkarprogrammet direkt efter gymnasiet?

Ja [25%]

Av de som tittar på PH har 51,2 % legat med någon på programmet.

Av de som inte tittar på PH har 45,1 % legat med någon på programmet.

Det var dock ingen signifikant skillnad mellan gruppen som tittar på PH och de som inte tittar gällande om man har legat med någon på programmet beräknat.

efter gymnasiet och de som inte gjort det gällande om vården är jämställd (p=0.006) där fler av de som börjat direkt tycker att vården är jämställd.

31/86 av de som började direkt tycker att vården är jämställd.

54/356 av de som inte började direkt tycker att vården är jämställd.

Av de som inte kollar på Paradise Hotel var det en större andel som hellre gick utan kaffe än cykel.

De från Stockholm var i lägre utsträckning tillsammans med någon på programmet men det fanns ingen signifikant skillnad.

Samtliga personer som röstat på Sverigedemokraterna är män.

Det fanns en signifikant skillnad mellan könen gällande vilket parti man röstar på (p=<0,003).

FI har fått 20,9 % (n=40) av de kvinnliga rösterna och 12,5 % av de manliga.(n=18).

Det fanns en signifikant skillnad mellan könen gällande läkarrocken där män i högre grad vill införa rocken (p=0,005). Obs! Det var många som valt att inte svara på frågan.

Ja: 72 av 169 kvinnor Ja: 80 av 136 män 42 av 144 män tycker att vården är jämställd, 30 av 193 kvinnor tycker att vården är jämställd.

Det fanns en signifikant skillnad mellan könen i frågan (p<0,001).

Nej [75%]

&

Det fanns även en signifikant skillnad mellan de som börjat direkt *Studien är inte statistiskt säkerställd

De som började direkt är i större utsträckning singlar (p=0,024) De som legat med någon på programmet tenderar att inte vilja införa läkarrocken, men det var ingen signifikant skillnad mellan grupperna.

De som inte har legat med någon på programmet har i större utsträckning (jämfört med de som legat med någon på programmet) röstat på Miljöpartiet (9,4 % jämfört med 21,1 %).

De som har legat med någon på programmet röstade i större utsträckning på FI än de som inte har legat med någon på programmet (22,6 % jämfört med 12,8 %).

De som hellre är utan cykel är i större utsträckning gravida/har en gravid partner än de som är hellre är utan kaffe, vilket var signifikant (p=0,005). ■

Synapsis | 29

S | undersökning

Eftertanke Ett supervalår går mot sitt slut. Ett år fullspäckat av tidningsuppslag med diverse prognoser och undersökningar om hur Sveriges befolkning skulle lägga sina värdefulla röster. Ett hav av cirkel- och stapeldiagram fick undertecknad att börja fundera över vad Synapsis läsare tycker och tänker i frågor såsom läkarrocksdebatten och riksdagsval. Plötsligt uppenbarade sig också chansen att en gång för alla ta reda på om incesten på läkarprogrammet verkligen är så uppseendeväckande vanlig som den sägs vara. Och vips, låg det uppe en enkät på Facebook, med en rad frågor som ni ombeddes svara på.

Under valåret har man stött på undersökningar som hävdat att de varit statistiskt säkerställda, och andra som varit tvungna att diskret uppge motsatsen i ett hörn. Vad ”statistisk säkerställt” egentligen betyder är förmodligen inte helt solklart för majoriteten läkarstudenter och inte heller för mig. Däremot kan jag garantera att resultaten som presenteras i denna undersökning absolut inte når upp till kraven. 343 personer på vårt program svarade på enkäten, alltså knappt en tredjedel av programmets studenter. Förmodligen var det också just de som är mest aktiva på Facebook som deltog, vilket troligen är en viss typ av läkarstudent som inte nödvändigtvis speglar resterande programmet. Nåväl, ska vi bestämma oss för att se mellan fingrarna och tycka oss lära känna varandra lite bättre genom att försöka avläsa diagrammen på föregående uppslag?

30 | Synapsis

Enligt undersökningen är medelstudenten på programmet en singelkvinna, uppväxt norr om Stockholm, som röstar på Feministiskt initiativ och med största sannolikhet har kysst någon på programmet.

Hon tog ett uppehåll innan hon började på läkarprogrammet och tycker inte att vården är jämställd.

Om hon vill återinföra läkarrocken är svårt att svara på då ja- och nej-sidan fick i stort sett lika många röster. Om man bara ser till de kvinnliga rösterna är det knappt 43 procent som vill ha tillbaka rocken, jämfört med hela 59 procent på ja-sidan hos männen. Det ska dock framhållas att inte alla deltagare i undersökningen svarade på denna fråga.

Om läkarprogrammet i Uppsala hade fått bestämma hur riksdagen skulle se ut hade 43 procent av rösterna gått till alliansen och 34 procent till de rödgröna.

Sverigedemokraterna hade inte kommit in i riksdagen, då de endast hade fått med sig en procent av väljarna. Om Feministiskt initiativ hade fått vara med och bilda regering hade det kunnat bli en rödgrönrosa majoritet på 51 procent och supervalårets minoritetsregeringssituation hade inte uppstått. Äntligen! Äntligen har vi kartlagt vilka politiska färger som dominerar på vårt program. Tråkigt att behöva erkänna att euforin över denna triumf snabbt bedövas av det faktum att i ett av uppslagets hörn behöva uppge att studien inte är statistiskt säkerställd.

Linda Goudarzi

Avslutningsvis | S

Fyrisån 1a Jag tycker om att cykla genom stadsparken på morgnarna. När löven bränner röda och gula mot den regngrå himlen innan de faller ner och dränks i Fyrisåns livliga virvlar. Finast av allt är båtarna. Jag tycker verkligen om de förankrade pråmarna på andra strandkanten. Min favorit är en faluröd husbåt med ett litet stugfönster i. Den ser så ombonad ut, och i fönstret skymtar krukväxter. Där skulle jag inte ha något emot att bo.

En husbåt måste vara det ultimata studentboendet. Där skulle man kunna ha en solstol på däcket och äta frukost en meter från ån, och varje gång man gick ombord skulle däcket gunga lite hemtrevligt.

Man skulle kunna köra båten till en lämplig kajplats nära nationerna, eller ha hemmafester med pirattema. Tänk att ha ett litet husbåtskollektiv, och fiska middagsmaten genom köksfönstret.

Jag inser nog någonstans att jag har en lite romantiserad bild av husbåtar. När jag tänker på husbåtar ser jag framför mig allt från det svärande, skrattande kompisgänget i The boat that rocked, som kajkar runt och sänder otillåten brittisk radio från Nordsjön, till de mystiska pråmarna med glittrande ljuslyktor i den sockersöta filmen Chocolat. En husbåt kan vara allt från mysig till cool, men den symboliserar alltid en alternativ livsstil i någon form. Att bo på en husbåt är intressant.

I många andra städer i Europa har trenden sedan länge varit ett faktum, och i London och Nederländerna är det redan välkänt med husbåtar för studenter. När jag var i Metz i norra Frankrike, bodde min franska väns familj på en husbåt. Jag var där i januari, och då låg den mossgröna båten infrusen i isen efter en ovanligt kall vinter, men i kaminen inuti båten brann det för fullt. Dessutom luktade det tjära. Det var underbart.

Frågan är dock hur roligt det är att vara båtägare här i Sverige när vintervindarna viner in? När det är kallt och regnigt och Fyrisån täcks av ett lager is. När man måste hämta ved och vatten för hand. När båten börjar läcka och när något måste repareras för dyra pengar, och när avgiften till kajplatsen ska betalas… Hur mycket är drömmen om det perfekta studentboendet värd?

“Inneboende sökes till husbåt. Vi delar på allt, inklusive reparationsavgifterna.” Det finns nog faktiskt en anledning till att det aldrig blivit en hit. Om jag hade fått syn på en sådan kontaktannons, hade det nog ändå huggit till lite i hjärtat. Hade jag inte kastat en blick runt mig och sedan sträckt mig efter min mobil. Hade jag ändå inte ringt?

Antagligen inte, om jag ska vara helt ärlig. Min blick går från husbåtarna ner till Fyrisåns bruna virvlar.

Bort flyter höstlöv och naiva drömmar. Och jag cyklar vidare.

Johanna Bungerfeldt

Synapsis | 31

2014

& MF UPPSALA & UPPSALAEKONOMERNA PRESENTERAR

#

STUDENTKAMPEN

Musikhjälpen är ett välgörenhetsprojekt som drivs av Sveriges Radio. Projektet samlar varje år in pengar till olika akuta ändamål. Denna gång kommer pengarna att hjälpa forskare och HIV-drabbade runt om i världen. Då projektet går av stapeln Uppsala tar tar Uppsalaekonomerna i Uppsala Uppsalaläkarna täten och utmanar landets övriga studentföreningar att samla in pengar. Glasburen på Stora Torg gästas mellan den 8 och 14 december av artister, kändisar och studenter för att öka medvetenheten. Du borde också vara med.

Ta chansen och gör världen till en bättre plats, samtidigt som du visar vad din förening och en uppsalastudent kan göra!

HIV

Det är dags för Musikhjälpen 2014 - det årligen återkommande evenemanget som syftar till att samla in pengar till välgörenhet i humanitära syften!

HUMANT IMMUNBRISTVIRUS

35 000 000 smittade i varlden

6000

4

0

0 0

smittas varje dag avlider varje dag Majoriteten av de smittade lever i länder söder om Sahara, såsom Sydafrika, Nigeria, Moçambique och Tanzania. Viruset är också vanligt i bl.a. Indien, Kina, Ryssland, Brasilien och Haiti. De flesta drabbade har inte tillgång till bromsmedicin.

I Sverige upptäcks ca 450 fall varje år, varav 90% får behandling.

HIV kan överföras via oskyddat sex, sprutor som använts av en person med HIV-infektion, blodtransfusioner eller från en mamma till sitt barn under graviditet, förlossning eller amning.

Trots det berättar många inte att de är smittade, för rädsla att bli utstötta, eftersom det kan ses som ett resultat av ett dåligt leverne. Även religiösa skäl bidrar till att HIV-smittan ofta ses som ett straff för omoraliska handlingar, såsom homosexualitet eller sex utanför äktenskapet. Detta minskar antalet behandlade patienter och bidrar till ett stort människor blir demoniserade. Många barn blir också föräldralösa och tvingas sluta skolan för att försörja sig själv.

DU KAN HJALPA: STOD MUSIKHJALPEN $$$$$$$$$$ $$$$$$$$$$ $$$$$$$$$$ $$$$$$$$$$ $$$$$$$$$$

$$$$$$$$$$ $$$$$$$$$$ $$$$$$$$$$ $$$$$$$$$$ $$$$$$$$$$

$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$ $$$$$$$$$$$$$$$$$$$$ $$$$$$$$$$$$$$$$$$$$ $$$$$$$$$$$$$$$$$$$$ $$$$$$$$$$$$$$$$$$$$

- Bromsmedicin i cirka en månad söder om sahara, där flest har HIV.

- Ett års förbrukning av preventivmedel.

- Räcker till HIV-test för 13 blivande mammor och deras barn.

50 SEK 50 SEK

100 SEK

VAR MED UNDER #STUDENTKAMPEN MF UPPSALA OCH HJALP UPPSALAEKONOMERNA SAMT VARA PARTNERFORENINGAR ATT FORBATTRA VARLDEN!

(#)STUDENTKAMPEN

Detta år går de insamlade pengarna till bekämpningen av HIV-epidemin. Med information och sexualupplysning kan man göra mycket för att bromsa spridningen.

Medicinska Föreningen tar nu, tillsammans med flera andra studentföreningar i Uppsala, initiativ till att starta en gemensam insamling till Musikhjälpen 2014. Vi anordnar #Studentkampen - som är en kamp mellan föreningarna som syftar till att sporra varandra att samla in så mycket pengar som möjligt!

Parallellt med insamlingen, som sker 8 - 14 december, kommer en rad olika event av olika karaktär äga rum. Håll utkik i Facebookevenemanget som är länkat i QRkoden nedan för att ta del av den senaste informationen!