Issuu

Läkarprogrammets tidning | Nr. 1 Februari 2016 | Årgång 18

EN annan syn på beroende SIDAN 6

Redaktionens Lena Kjellén Ett sjukhus som bästa boktips inpå livet skiljer sig från andra sidan 13

sidan 16

sidan 20

SYNAPSIS

LED ARE Bästa läsare, kanske gör du något annat samtidigt som du läser detta. Du kanske just nu doppar gaffeln i matlådan och tar en tugga. Kanske har du börjat bläddra i tidningen under föreläsarens utläggning om sin egen forskning. Kanske använder du sidan bredvid som underlägg för en manikyr. Eller kanske sitter du som jag och kollar på andra avsnittet i rad av Scrubs. Simultankapacitet är bra, men inte alltid. Det finns mer och mindre lyckade kombinationer av aktiviteter. Matlagning plus telefonsamtal brukar gå alldeles utmärkt (beroende på receptets svårighetsgrad). Tentaplugg däremot, är en syssla som inte går ihop med många andra. Nu när föreläsningarna bara finns i plattan är det svårare att inte glida in på annat. Ibland känns det som att pekfingret helt av sig självt, med hjälp av motoriskt minne, tar sig ut ur PDF-läsaren och in på Facebook. Och helt plötsligt har IMDb skrivits in i stället för internetmedicin, och jag kollar upp vilket år Forrest Gump kom i stället för symtom vid follikulärt lymfom.

Trots dessa distraktioner under pluggandet kändes det som att förra terminens tenta gick bra. När vi fick höra att sjuttio procent av klassen kuggat började dock ändå tvivlet gnaga i mig. När tentaresultaten väl kom visade sig detta bara vara ett helt påhittat rykte, men det var inte första gången jag tvivlat på mina egna förmågor under läkarprogrammet. På sida 4 finner du Celina Lindgrens krönika om sådana känslor, med en igenkänningsfaktor som jag misstänker ligger på topp för de flesta. Om du tagit dig ända hit antar jag att eventuella simultanaktiviteter inte tagit överhanden. Fortsätt läsa för att komma till bland annat Lovisa Löfstrands djupdykning i mekanismen bakom drogberoende på sida 6 och Eyla Mohlins intervju med härliga Lena Kjellén på sida 16. I mittuppslaget finns redaktionens bästa tips på böcker värda att ge sin odelade koncentration till. Mycket nöje!

Sofia Eriksson Chefredaktör

SYNAPSIS

Linda Goudarzi har varit på utbyte i Indien

I DETTA NUMMER 04

Krönika

Reflektion

Föreningsinfo

Reportage: Mediscenarna

Redaktionen tipsar

Intervju: Lena Kjellén

Reseberättelse: Indien

Folkbildning

Avslutningsvis: en vintersaga

04 | Om tvivel

Krönika av Celina Lindgren

10 | Mediscenarnas första storspex Bildreportage av Katinka Tell

13 | Vinterläsning

Redaktionen tipsar om sina favoritböcker

16 | Pärlplattor och proteoglykaner Eyla Mohlin har träffat Lena Kjellén

REDAKTION synapsistidning@gmail.com Chefredaktör Sofia Eriksson Ansvarig utgivare Linda Goudarzi Bildredaktör Sofia Eriksson

layout Sofia Eriksson Eyla Mohlin

Textredaktörer Linda Goudarzi Sofia Eriksson

Illustratörer Sofia Eriksson Celina Lindgren Johanna Bungerfeldt Lovisa Löfstrand

Skribenter Celina Lindgren Lovisa Löfstrand Katinka Tell Eyla Mohlin Linda Goudarzi Felix Starlander Johanna Bungerfeldt

Omslagsbild Lovisa Löfstrand

Utges av Föreningen Synapsis Kontakt Synapsis Akademiska sjukhuset Ing. 14, Medicinarcentrum UAS bv 751 85 UPPSALA Tryck: Exaktaprinting 2016 För åsikterna i tidningen står respektive skribent. Redaktionen förbehåller sig rätten att redigera i insänt material.

S | k rönika

Om tidstvivel, tarmar och

takykardiska blodtryckstagningar

lockan är 12.47 en vanlig vintrig söndagmorgon. Jag ligger under femton lager filtar med halsont och en blåsvägg som verkligen vill kontrahera. Men någon är ute i korridoren och dammsuger och jag är inte riktigt säker på om det är min städvecka eller inte. Jag ligger kvar.

Jag tänker mig att detta är ett exceptionellt tillfälle att använda mina mästerliga medicinska kunskaper för lite enkel självdiagnostik. Efter tre långa terminer lär ju någonting ha tagit sig hela vägen till hjärnbarken. Sedan inser jag att jag ännu inte har läst Attack och Försvar och det enda jag kan om halsinfektioner är att spatium retropharyngeale kan sprida dem till lungorna. Jag är inte ens säker på om jag vet skillnaden på pharynx och larynx. Någon av dem är i alla fall mjuk. Och gör för tillfället väldigt ont. Jag trodde nog att jag skulle kunna mer vid det här laget; spontant svänga fram stetoskopet och höra perikarditen på meterlångt avstånd. Inte hyperkinetiskt placera membranet i vad som förhoppningsvis är interkostalrum två och frenetiskt försöka komma på om det är trikuspidalisklaffen eller aortan som jag hör. Vi ska inte ens tala om hur många gånger jag har rivit mina patienter med kardborren på blodtrycksmanchetten och i sympatikuspåslagets värmevåg glömt bort att kolla värdena. ”Jag tror att vi tar andra armen också, bara för att vara säker.” 4 | Synapsis

Det blir mer påtagligt såhär i nya terminstider. Hur i hela fridens namn blev jag T4? Hoppade jag en termin eller två? Glömde jag anmälamig till tentorna? Är jag ens på rätt kursupprop? Hetsigt bläddrande genom kursmålskompendier. Sonic Hedgehog? Är inte det ett datorspel? Alla dessa tvivel som susar genom nedgångna nervbanor. En skarp röst som väcks till liv. Hur tusan ska jag en dag bli en skaplig läkare när jag inte ens kommer ihåg halva T1? Men resonemangets orimlighet ekar mellan pannlob och frontalben. Sådant tänk är som att självförvållat kapa tibia mitt itu och samtidigt förvänta sig att man ska kunna springa ett maraton utan att drabbas av hypovolemisk chock. Kanske är läkarprogrammet lite som ett maraton. Inte för att jag någonsin har sprungit ett. Men vi kan ju i alla fall låtsas att mina femkilometersrundor i Stabby är betydligt längre än vad de faktiskt är. Vi börjar utvilade och entusiastiska på startlinjen; tänker oss hur vi susar förbi skogsbryn och stadsjubel med lätta fötter för att några timmar senare glida in i mål med en puls på 52 slag/minut. Men verkligheten innebär snarare takykardi efter 200 meter, en mjölksyraproduktion som skulle kunna ersätta hela Verums produktionslinje samt en vätskeförlutst som inget RAASsystem i världen skulle kunna kompensera för. Men vi tar oss ändå hela vägen in i mål, om än på dubbelt så lång tid som vi först trodde.

text: Celina lindgren foto: eyla Mohlin

krönika | S

”Vad hände med smöriga klyschor som 'vägen är målet' och 'livet är nuet'? Har 'carpe diem' försvunnit bland handlovsben och halsbrännekurer? ”

Varav denna brådska egentligen, frågar jag mig; denna eviga strävan efter att kunna allt precis i början? Vad hände med smöriga klyschor som vägen är målet och livet är nuet? Har carpe diem försvunnit bland handlovsben och halsbrännekurer? Jag tänker på den där hemtjänstsommaren när jag skuttade runt med vad som måste vara historiens största stomirelaterade adrenalinkick. Jag hade nämligen fått peta på ett stycke tarm och fascinerat utbrustit ”den rör på sig!” varpå mannen vars distala ilium slingrade ur sig grönt slem skrattade och sa ”du ska se hur lång den är när jag står upp!”. Med våtservett i hand och tarmsekret på byxorna erkände jag för mig själv att jag inte hade någon aning om vad jag höll på med - fem minuter tidigare hade jag trots allt trott att en stomipåse var en kateter genom rektum. Men erkännandet av min allmänna inkompetens blev ändå dagens bästa beslut. Den skarpa lilla rösten i cavum tympani tystnades, och rädslan för miserabelt misslyckande försvann. Det var bara jag och tarmen och möjligheten att lära mig någonting nytt.

Själv kryper jag ned under mina femton filtar, dricker en kopp ingefärste och ignorerar faktumet att det förmodligen inte är en evidensbaserad behandlingsmetod mot pharyngit (eller var det laryngit?). Om ett halvår kommer jag att gå ut på klin, men det är någonting som framtiden får sköta. Det enda jag ska göra nu är att njuta av tiden; säga fel tusen gånger om, fumla vidare med perkussionstekniken och vinkla vidare med otoskopet. För en dag kommer jag säga rätt. En dag kommer jag att höra skillnaden på brosk och ben och med ett handledsknyck se trumhinnan torna upp sig bakom hörselgångens vindlingar. Kanske inte idag. Men snart nog. ■

Så tänk på det när du sitter hemma och önskar att extracellulärmatrix vore en actionspäckad sci-fi-triologi, när du förväxlar aorta med esofagus och när du för femte gången försöker förklara varför fett brinner i kolhydraters låga. Släpp kraven. Våga göra fel. Synapsis | 5

S | r eflektion

Blir man en pundare av heroin? text: Lovisa löfstrand illustration: Johanna bungerfeldt, Lovisa Löfstrand

6 | Synapsis

reflektion | S

”Medicinskt heroin är som sagt av samma skrot och korn som gatuheroin, till och med lyxigare.” Jag tänkte orda lite om drogberoende.

Eller egentligen missbruk i allmänhet. Till detta förknippas ju i hög grad det som vi traditionellt kallar droger, men följande rader kan väsentligen sägas handla om alla möjliga sorters manier, vore det shopping, porr, nätkasinon, mat, crack... ja, ni fattar. Vad är det som orsakar ett beroende? Om vi tar ett ytterligt exempel – heroin – så lär vi oss att det är heroinet självt som på fysiologiska grunder orsakar beroendet. Heroinets egenskaper medför efter långvarigt intagande en desensitisering såväl som internalisering av receptorerna i synapsklyftan, resulterandes i toleransutveckling (du behöver högre doser för samma effekt). Det händer också något som gör att personen snart kräver drogen för att fortsätta fungera normalt, så kallad abstinens. Det är relevant att skilja mellan just detta och beroende. Det som har med abstinens (eng. ’withdrawal’) att göra är huvudsakligen receptoreffekter, medan beroende är ett förändrat DA(Dopamin)system. Det sistnämna ses som generellt gällande för alla typer av beroende. Gällande receptorernas internalise-

ring sker den när de utsätts för agonistisk stimulering över lång tid. Att just detta händer är väl känt, men kan betraktas som en opoid effekt snarare än generell. Men, och nu kommer vi till en brännpunkt – till vilken grad detta är kliniskt relevant är kontroversiellt, speciellt på lång sikt. Data i studier som behandlar frågan är inte entydig.

Och grunna på det här: i de flesta hög-

moderna länder (Sverige är ett undantag) används diacetylmorfin som bedövnings-

medel vid omfattande trauman. Diacetyl- att välja mellan vanligt vatten och vatmorfin är rent heroin – mycket effek- ten utspätt med kokain eller heroin. Retivare än det du får från gatan, eftersom sultaten från dessa experiment behöver knappast redogöras, ni känner till dem gatuheroinet ofta blandas ut med lite vad som helst. Den genomsnittlige farmorn – råttorna väljer drogen framför det vanliga vattnet, i många fall till sådan grad att med höftledsoperation har fått det. De flesta som behandlas för svårare olyckor de knarkar ihjäl sig. Professor Alexander får det. Ofta sker dessutom behandlin- tyckte emellertid att det saknades något gen över en relativt lång tid – flera veckor i experimentens upplägg. Så han gjorde till månaders exponering är inte ovanligt. om dem, och den här gången fick råttorna Denna generösa leverans torde ju pro- – till skillnad från tidigare experiment – ducera en hel drös av heroinmissbrukare, inte bara vara ensamma med drogen i sin ifall nu heroinet i sig är det som orsakar bur. Här fick de bo i ”Rat Park”– ett paraberoendet? Nej, det verkar inte vara rik- dis med många råttkompisar, gömställen, tigt så enkelt. Varken gamlingarna som mycket mat och det råttor älskar mest av genomgår höftledsoperation eller de svårt allt: sex. olyckstraumatiserade kommer ut från Och grejen är, att under dessa omsjukhuset som missbrukare. ständigheter – när råttorna fick leva det Nu känns det trögt. Något som inte ideala livet i Rat Park – väljer djuren inte går ihop. Det måste vara något alldeles drogen framför det vanliga vattnet. En särskilt med medicinskt heroin, eller hur? helare tillvaro lockar inte djuren att ta De har lagt till något fiffigt (som Leif till knarket. Alexander menar att dessa kanske skulle uttryckt det) så att man resultat påvisar vad det egentligen är som inte blir beroende på samma sätt. Men orsakar missbruk. Det är inte drogen i nä, så roligt fick vi inte ha det heller. sig som utlöser det destruktiva beteendet, Medicinskt heroin är som sagt av samma utan buren. Överdrivet bruk av drogen skrot och korn som gatuheroin, till och blir en anpassning till extrema omstänmed lyxigare. digheter som i grunden inte är naturliga för hjärnan att handskas med. Utifrån Det finns de som vill trycka på att Alexanders forskning är det framför missbruksberoende framför allt bottnar allt "social dislokation" – brist på social i något annat, alltså inte de fysiologiska meningsfullhet och tillhörighet – som verkningarna från den ensamma sub- är den huvudsakliga utlösaren. stansen. Den kanadensiske psykologiprofessorn Bruce Alexander, till exempel. Men experimenten gjordes ju på Han funderade på grunden till varför man råttor. Människor är blott åttio proantog att det var de fysiologiska reaktion- cent genetiskt identiska dessa gnagare, erna på drogerna i sig som orsakade miss- hur ta reda på om samma mekanismer bruk. Dessa antaganden bygger delvis gäller för oss? Lägligt nog pågick ett på resultat från djurexperiment gjorda IRL-experiment på människor ungefär under första halvan av 1900-talet, där samtidigt som Rat Park-forskningen inråttorna, placerade i burar, fick ynnesten leddes (under 70-talet) – Vietnamkriget. Synapsis | 7

S | r eflektion

”[...] slagfältets blodiga hetta genererade behovet av heroin, medan hemmiljön tycktes fylla i det behovet med något annat.” ”In the shit” (ute på slagfältet) pågick nämligen ett omfattande heroinbruk bland amerikanska soldater. Hemma i Staterna var man mäkta orolig att drösen av hundratusentals återvändande efter krigsslutet skulle förbli fast i denna vana. Det hela följdes noga upp av psykologer och forskare, varpå de fick se på maken – i princip samtliga av soldaterna slutade helt, utan abstinensproblem, vid hemkomsten. Vissa med svårare problem fick hjälp genom extrainsatser från Nixonadministrationen, men även dessa slutade inom förvånande kort tid. Den enda förklaringen man kunde se till det oförväntade mönstret var miljöombytet; slagfältets blodiga hetta genererade behovet av heroin, medan hemmiljön tycktes fylla i det behovet med något annat. Härigenom urholkas det moderna samhällets vedertagna föreställningar om vad orsaken till missbruk är. Varken högerversionen - att missbruk är ett moraliskt rotat problem, eller vänstervarianten där man framförallt skyller på biologin (att drogen "tar över" kroppen) – håller tätt i längden. Uppkomsten av missbruk vilar huvudsakligen på sociala grunder. Eller snarare på frånvaron av dem. Att ha detta i huvudet - både som vårdanställd och privatperson, i bemötandet av människor (och andra djur) som brottas med beroenden av olika slag - torde kunna minska stigmatiseringen och göra behandlingen mer rättriktad. så som behandlingsmetoderna inom statlig sjukvård till största delen ser ut idag så innefattas knappast alls insikten att missbruk väsentligen beror på sociala faktorer. Vad som sker är nämligen att missbrukarna isoleras ännu mer. De straffas för sitt beteende, både socialt genom skambeläggning och stigmatisering, samt strukturellt genom krimi-

8 | Synapsis

nalisering och vårdstrategier vilka bygger på att separera personen från det främsta som ger hen tillfredsställelse, utan att egentligen erbjuda något annat i dess plats. Sverige råkar vara ett av de länder som straffar drogmissbruk hårdast. Kort: vi jobbar mest genom att göra livet för missbrukarna ännu surare, och hoppas att de ska bli bättre genom att konstant påminnas om hur fel de gör. Det finns undantag från denna strategi. I Portugal, som för femton år sedan toppade listan över mängden drogmissbruk bland befolkningen – beslutade man att ändra riktning i drogpolitiken, eftersom den tidigare, internationellt förhärskande taktiken bevisligen inte ledde någonvart. På inrådan från det tillsatta specialistteamet av läkare och vetenskapsfolk avkriminaliserade man den småskaliga användningen av alla droger, från cannabis till kokain. Samtidigt investerades i jobbprogram och mikrolån för missbrukarna. Målet var att koppla ihop dem med samhället, att ge var och en av dem en anledning att gå upp på morgonen. Resultaten av allt detta är massiva – droganvändningen i allmänhet och överdoseringen i synnerhet har gått ner drastiskt, och ingen i landet vill gå tillbaka till det gamla systemet. En annan forskare inom fältet, holländske Dr. Peter Cohen, har föreslagit att vi kanske inte ens borde kalla det beroende. Vi kanske borde kalla det för bonding. Vi tvåbeningar föds med ett starkt behov av att bonda, att skapa kontakt och uppleva utbyte, med varandra och vår omgivning. Men hindras vi av någon anledning av att göra detta, på grund av traumatisering av något slag, kommer vi alltid att försöka bonda med något. Och det är samhällets utformning som styr vad som finns till hands, vad som blir detta något. ■

REFERENSER För den som är intresserad av huruvida förklaringsmodellerna bakom det fysiologiska opoidberoendet är kliniskt relevanta: » Kreek, Mary Jeanne. Molecular and cellular neurobiology and pathophysiology of opiate addiction (kap. 14 i Michael J Zigmonds Neurobiology of Brain Disorders: Biological Basis of Neurological and Psychiatric Disorders (2014) ) » Julie Le Merrier, Jérôme A.J. Becker (2009). Reward Processing by the Opoid System in the Brain. Physiological Reviews, vol. 89 no. 4. För den som vill veta mer om historien bakom dagens drog-policys (eller som bara vill läsa en storartad bok): » Hari, Johann (2015). Chasing The Scream: The First and Last Days of The War on Drugs. Bloomsbury Circus

föreningsinfo | S

Föreningar GLANSBANDET Är du ny på programmet? Eller har du kanske länge funderat på att engagera dig i en förening men inte kommit igång? Som tur är har du här presentationer från några av läkarprogrammets föreningar. På sida 26 hittar du info om hur du kan vara med och göra Synapsis!

KOM OCH SPELA MED OSS! Vi är en studentorkester som spelar storbandsjazz samt även lite pop, rock och soul. Förutom att vi repar varje vecka och har kul tillsammans spelar vi på baler, gasquer och andra festliga tillfällen. Låter detta intressant? Hör av dig via ordforande@ glansbandet.se eller 073-9979235. PS. 11 februari 1981 startades Glansbandet, vilket innebär att vi i år firar 35 år! 23/4 kommer en sittning hållas för gamla medlemmar och vänner.

SVERIGES LÄKARFÖRBUND STUDENT MSF har bytt namn till Sveriges läkarförbund Student! Sveriges läkarförbund Student är en partipolitiskt obunden organisation för Sveriges läkarstudenter och för svenskar som studerar till läkare utomlands. Vi har nästan 7000 medlemmar - cirka 70 procent av de svenska läkarstudenterna är med. Som medlem är du också med i Sveriges läkarförbund. Vi försvarar läkarstudenternas intressen - inom Läkarförbundet och Saco Studentråd, men även gentemot makthavare, utbildningsledningar och i media. I Uppsala arbetar vi med frågor som rör ortens studenter. Vi anordnar temakvällar och föreläsningar om bl.a. löneförhandling och forskning. Vi anordnar även en AT-mässa varje termin där du har möjlighet att träffa din blivande arbetsgivare. Gilla Läkarförbundet Student Uppsala på Facebook för mer information om vår verksamhet! Vi har snart årsmöte. Kallelsen kommer anslås på våra anslagstavlor och på facebook. Vi ses!

MEDICINSKA IDROTTDFÖRENINGEN MIFU är Läkarprogrammets idrottsförening. Välkommen att träna med oss och spela med våra lag i studentserierna! Träningstider: Simning: Mån 20.20-21.30 (Fyrishov) Löpning: Tis 18.00 (Oftast BMC A1, se facebookgruppen för exakt plats) Fotboll: Ons 21.00-22.30 (Fyrishov, A-hallen) samt sön 21.00-22.30 (Lundellska skolan) Innebandy: Tor 21.00-22.30 (Fyrishov, A-hallen) Volleyboll: Sön 19.45-21.00 (Lundellska skolan) Förutom träningarna arrangerar vi läkarprogrammets julfest, fotbollsresor, Åreresor och annat. Dessutom kommer Medicinar-SM till Uppsala i vår. Kom på uttagningarna för att ha chans att komma med i laget! Man får provträna några gånger men sedan ska man betala medlemsavgift. Medlemskap kostar 200 kr/läsår eller 120 kr/termin. Mer information hittar du i vår facebookgrupp MIFU samt på mfuppsala.se/mifu.

MEDISCENARNA Mediscenarna är läkarprogrammets nystartade spexförening med anor från 1200-talet, tror vi. I slutet på varje hösttermin sätts ett storspex upp och senast blev ”På Brunostfronten Intet Nytt” en global succé (min morfars kusin som bor i Australien likeade på Facebook) och sågs av nästan 1000 personer i Uppsala. Vi gör även middagsunderhållningar och skall snart börja ha öppna improkvällar där vi lurar ut spexstjärnan ur alla som kommer. Roligare kommer du inte ha i Uppsala.

MEDICINARKÖREN

CRESCENDO

Saknar du stämmor när du sjunger i duschen? Önskar du att du fick sjunga i varje preklinspex? Det finns en räddning! Medicinarkören Crescendo är läkarprogrammets nya kör för dig som älskar stämsång med lite Glee-feeling! Vi repar en gång i veckan, och strävar efter att ha uppträdanden minst en gång per termin. Låter det spännande? Kliar det i stämbanden på ett bra sätt? Hör av dig till oss via crescendo@ mfuppsala.se! Vi vill bli fler!

SYMPATICUS Sympaticus verksamhetsområde är studiesociala aktiviteter som främjar välbefinnande, gemenskap och förbrödring hos studenter på läkarprogrammet i Uppsala. Vi anordnar med ojämna mellanrum pubkvällar, fester, gasquer, baler, pubrundor, filmkvällar och mycket annat. Datum att hålla reda på denna termin: 11/3 P3- den traditionsenliga och fantastiska sittningen med ekonomerna och juristerna går av stapeln 11/3! I övrigt planeras pubquiz, cykelsittning, spelkväll på MedC och prepostklinsittning till våren! Några bubblare är fortfarande i pre-planeringsfasen så håll utkik efter mer information på facebook. Synapsis | 9

S | r eportage

Mediscenarnas f Höstterminen led mot sitt slut och i december fick de äntligen visa vad de filat på det gångna året. Den nyskapade gruppen Mediscenarna satte upp sitt första storspex på Slottsbiografen i Uppsala. Det blev fem slutsålda föreställningar och spexet sågs av nästan 600 personer. text & foto: katinka tell

10 | Synapsis

I förra årets vårnummer av Synapsis kunde ni läsa om den nya spexföreningen Mediscenarna. Vid den tiden var det ett tjugotal läkarstudenter som samlats med en gemensam vision om att sätta upp en egen föreställning. Ett knappt år senare hade produktionen växt enormt och cirka 90 personer var med och bidrog. Den absoluta majoriteten av produktionen består av läkarstudenter, men även utexaminerade läkare och andra studenter har varit med. Jag träffar Mediscenarnas producent Lovisa Reutherborg två veckor efter föreställningshelgen för att höra hur hon tycker att allt har gått. "Det har ju verkligen varit helt fantastiskt,

allt blev så bra och jag tror att resultatet var över allas förväntan", säger hon. "Även responsen från publiken har varit jättebra!". När hon tänker tillbaka på vad som stod i förra vårens nummer av Synapsis ler hon och konstaterar att de då visste att det fanns intresse för gruppen, men att ingen hade förväntat sig ett så stort intresse. Hon förklarar att i och med de höga ambitionerna och engagemanget så kunde de höja nivån på hela produktionen. Lovisa beskriver med stor glädje hur hela gruppen har utvecklats tillsammans, både de som syntes på scenen under spexet men även grupper som jobbade med exempelvis uppbyggnad av scen, kostym eller scenografi.

reportage | S

Lovisa Reutherborg var producent för spexet.

På brunostfronten intet nytt handlar om en påhittad norsk ockupation av Sverige. En tid där all annan ost än brunost är förbjuden och svenskar tvingas att arbeta i fabriker med orimligt korta arbetsdagar och hurtiga kollegor. Historien presenteras av en svensk familj med kluvna åsikter gällande bland annat regeringen, en maktgalen trojka och nationens nya ledare. Tillsammans med dansare, band och kör blev det ett livligt spex med många välskrivna låtar och koreografier. På nästa uppslag finns bilder från föreställningen.

första storspex "Det bästa har nog ändå varit att se alla i produktionen lära känna varandra, som när Rasmus från T1 och Tobias från T11 umgås. Det är riktigt kul!", säger Lovisa. Hon menar att en stor del av deras arbete och ambition har varit att skapa nya kontakter och vänner inom programmet. Gruppens planer för framtiden berättar hon är att sätta upp ett årligt storspex på hösten, men att även ha en förening som ordnar med underhållning, middagar och workshops. Redan i februari kommer styrelsen ha årsmöte där det ska diskuteras manus, regi och allt möjligt till nästa produktion. Lovisa berättar även om viljan om att detta ska vara en förening som alla ska kunna engagera sig

”Det har ju verkligen varit helt fantastiskt, allt blev så bra och jag tror att resultatet var över allas förväntan”

i, oavsett om du går preklin, är utplacerad på klinik eller är examinerad och arbetar. Hon förklarar att detta är något som inte alltid är så lätt för läkarstudenter i andra spexföreningar. "Jag har varit utplacerad i Karlstad en del denna termin och har kunnat jobba lite med spexet därifrån, sen har möten och repetitioner skett när vi studenter varit här i Uppsala igen". Gruppen hoppas att det även detta år kommer finnas ett intresse för föreningen och hoppas på nya medlemmar. Är du nyfiken på Mediscenarna så hittar du dem på Facebook, där du även kan spana in lediga poster som finns ute till årets produktion. ■ Synapsis | 11

S | ďťżr eportage

12 | Synapsis

Reportageï»¿ | S

Synapsis | 13

Redaktionen tipsar: bรถcker Illustration: Celina lindgren

14 | Synapsis

Synapsis | 15

S | intervju

pärlplattor &

proteoglykaner Ett möte med Lena Kjellén

text: Eyla Mohlin foto: celina lindgren, Eyla mohlin

Hon slår sig ned i stolen mittemot. Bikupans matsal är nästintill tom på folk, trots att det är en januaritisdag och klockan precis slagit tre. Lena Kjellén är professor vid IMBIM, Institutionen för Medicinsk Biokemi och Mikrobiologi. Jag, och många med mig, känner dock henne mest som kursansvarig och föreläsare på kursen Homeostas och Endokrin Reglering. Jag ber henne berätta om vem hon är utanför föreläsningssalen, vad hon gillar att göra på fritiden och hur det kommer sig att hon är just här, på BMC, i Uppsala. ”Ska jag berätta min livshistoria?” frågar hon och skrattar. Jag nickar. Tanken var egentligen att bli veten-

skapsjournalist. Att skaffa sig en naturvetenskaplig bakgrund och sedan läsa vidare vid journalisthögskolan. Vägen dit bjöd andra möjligheter. Förutom kemi pluggade Lena både engelska och matte och var engagerad i Utrikespolitiska Föreningen. Hur hamnade hon på BMC? Ett sommarjobb som forskaraspirant växte till en halvtidstjänst och resulterade senare i ett examensarbete. ”Sen var jag lite… fast. Tyckte att det var kul med forskning. Så då påbörjade jag en forskarutbildning.

16 | Synapsis

att jag hade disputerat så var jag där i tre månader. Det var jättekul! Jag fick kompisar där och lärde mig mycket kring hur man ska skriva så att alla ska ha möjlighet att förstå, vilket jag haft nytta av senare.” Arbetet var dock ensammare än vad hon hade föreställt sig. ”Man satt mycket ensam på sin kammare och skrev. Det fick mig att längta tillbaka lite till forskningen, till samarbetet.” Tillbaka till forskningen alltså. Efter

en sväng, närmre tio år, på SLU där fokus låg på forskning, undervisning Tänkte att det där med journalistik kan och introduktion av PBL på Veterinärjag väl i så fall göra senare.” programmet, återvände Lena till BMC och en professur i medicinsk glykobiEn USA-vistelse tillsammans med ett ologi. ”Så jag har varit här på IMBIM sen forskarlag och en avslutad avhandling dess. Jag har fortsatt jobba med heparansenare stod hon återigen inför valet av vad sulfat… Och det har jag i princip gjort unhon skulle göra härnäst. Ett stipendium der hela min karriär men på väldigt olika från Naturvetenskapliga Forskningsrådet sätt. Och det finns mycket kvar att göra! gav henne möjlighet att testa på journal- Och så har jag undervisat en del också.” istdrömmen. På skakiga ben gick hon upp Dagarna fylls inte bara av forskning och till redaktionen på Forskning och Framsteg undervisning. Lena är sedan 2007 även och frågade om det fanns en chans att få invald i Kungliga Vetenskapsakademin. komma och jobba där. Svaret var ja. ”Efter ”Det är ganska mycket som kommer på

intervju | S

Ett av Lenas stora intressen är sång. Hon sjunger i kvinnokören Cikada.

en som man ska försöka sätta ihop till ”En annan sak som jag också tycker är en rimlig arbetsdag. Fast det mesta är roligt! Det är väl en barnslig sida…” Hon jättekul, även om det kan vara stressande.” får något busigt i blicken och ler. ”Jag gillar att göra sådana där… pärlplattor! Inte Tidigt i vårt samtal, innan hon lade ut ofta, men jag har gjort ett porträtt som sitt liv på bordet mellan oss, berörde hon sitter på min dörr. Och så gillar jag att försiktigt ämnet sång och musik med göra mönster. Det är lite matte i det.” kommentaren att vi skulle komma till det senare. När hon plockar upp tråden igen Tiden börjar rinna ur det timglas som inser jag att vi är tillbaka där vi började. avsatts åt vårt samtal den här tisdagen Hennes berättande har skett till synes i januari. Jag tittar på kvinnan i stolen obesvärat, och när jag i efterhand lyssnar mitt-emot, och kan inte låta bli att se på samtalet tycks det mig att hon talar upp till henne. Jag hasplar ur mig en utan punkter. Hennes meningar är sam- sista fråga, undrar vad hon hade sagt till manvävda, huvudsatser och bisatser i våg- sig själv som 20-åring, om hon hade fått formad harmoni. Pauserna mjuka, fjäder- möjligheten. ”Jag skulle nog säga åt mig lätta, knappt en inandning i längd, med själv… Som jag faktiskt sa till en flicka i ständiga löften om en fortsättning. Och en basgrupp en gång, som inte sa så myhon fortsätter. cket. Att man ska… Försöka övervinna de där känslorna. Man behöver inte lysa, ”Annars så har jag sjungit mycket, ända eller vara längst fram, men det är bra att från början egentligen. Det började redan utmana sig själv och inte krypa undan. i småskolan, och sen har det fortsatt.” Nu Jag tycker att det tog lång tid för mig att sjunger hon i kvinnokören Cikada, men våga göra saker, våga synas. Så det tror har tidigare varit med i flertalet körer och jag att jag hade försökt hjälpa mig själv konstellationer, bland annat Schola Can- med. Kanske är det många som behöver torum och Pigor och Drängar. höra det.” ■

Lenas boktips

På mittupslaget tipsar Synapsisredaktionen om sin favoritläsning. Lena tipsar om sina bästa böcker: Kärlek i kolerans tid – Gabriel Garcia Márques Hundra år av ensamhet – Gabriel Garcia Márques Ett hus åt Mr. Biwas – V.S. Naipaul Stiller – Max Frisch Den afrikanska farmen – Karen Blixen Hitom himlen – Stina Aronson Anaïs Nins dagböcker

Synapsis | 17

S | intervju

MINA VÄNNER

18 | Synapsis

intervjuďťż | S

Lena KjellĂŠn

professor

Synapsis | 19

S | r eseberättelse

Ett sjukhus som skiljer sig från andra text & Foto: Linda goudarzi

Hur mycket pengar har din morfar på banken? Har du en kvinnlig anhörig som kan ta hand om dig? Om du, som kandidat vid CMC (Christian Medical College) i Vellore, inte ställer dessa två frågor till en patient som ska genomgå en höftprotesoperation kommer din handledare förmodligen att skälla ut dig. Dessutom har du endast två minuter på dig att ta anamnes – tre om du har tur. Detta exempel belyser flera signifikanta skillnader mellan den indiska och svenska sjukvården. Blir du nyfiken? I denna text kommer dessa och andra skillnader, samt några likheter, att förtäljas.

20 | Synapsis

reseberättelse | S

I december gjorde jag min ortopedplacering på ett universitetssjukhus i sydöstra Indien. Ett sjukhus som inte bara skiljer sig från svenska sjukhus, utan även från majoriteten av de indiska. CMC startades i början av 1900-talet av den amerikanska läkaren Ida Scudder. Det är ett privat sjukhus där de stora klasskillnaderna i Indien utnyttjas för att ge vård till så många patienter som möjligt. De har skapat ett system som bygger på att välbärgade patienter vårdas på en inrättning vars standard är jämförbar med den svenska vården – både vad det gäller bekvämligheter på patienternas rum och mediciniska resurser. Denna patientgrupp betalar för sin vård ur egen ficka. Överskottet från deras betalning används sedan dels för att subventionera medelklassens vård, och dels för att täcka samtliga vårdkostnader för de ekonomiskt mest utsatta patienterna. Utöver att täcka vårdkostnader investeras överskottet i miljö-, utbildnings- och utvecklingsprojekt i Vellore. Att som läkare i Sverige fråga sin patient hur mycket hen tjänar skulle förmodligen kännas obekvämt. På CMC är det däremot otroligt viktigt att kunna ta en grundlig ekonomisk anamnes.

På sjukhuset i Vellore förväntas kvinnliga anhöriga stanna kvar och ta hand om patienterna.

”Male relatives are only allowed dur-

ing visiting hours”. Ovanför ingången till den ortopediska avdelningen på CMC hängde en skylt som avslöjade att Indiens jämställdhetsutveckling tyvärr inte kommit så långt som jag hade hoppats på. Män är bara välkomna in på avdelningen under vissa specifika tider. Kvinnliga anhöriga däremot, är inte bara välkomna alla tider på dygnet, utan förväntas vara där större delen av dagen. Alla patienter som ska ligga inne en längre period behöver ha minst en kvinna vid sin sida som kan axla i princip samma sysslor som en undersköterska gör i Sverige. Att det är kvinnan som sköter större delen av omvårdnaden i ett hem i Indien, hade jag mina misstankar om – men att det finns tydliga regler på ett sjukhus (vars grundare dessutom är en kvinna) som omöjliggör mannen att hjälpa till var jag inte beredd på. Alltså är även detta något som en läkare vid CMC måste säkerställa att hens patient är medveten om.

Ännu en skillnad från mina tidigare

upplevelser som läkarkandidat var det extremt stora patientflödet. Utanför Synapsis | 21

S | r eseberättelse

mottagningsrummen trängdes hundratals människor. Varje patientbesök tog endast några få minuter, och när den ena patienten var på väg ut genom dörren hade nästa redan trängt sig in. Under en dag hinner en läkare träffa minst femtio patienter, ofta upp mot hundra. Min handledare blev oerhört chockad när jag berättade om att svenska läkare knappt träffar femton patienter under en mottagningsdag. Däremot spenderade de läkare jag träffade inte särskilt mycket tid på de administrativa sysslor som en stor del av en läkares arbetsdag i Sverige kan handla om. Sjukhuset heter som sagt Christian Medical College, och är som du kanske redan har gissat ett mycket kristet sjukhus. I december var lokalerna mysigt juldekorerade och det spelades kristen julmusik ur högtalarna. Officiellt sett var alla sjukhusets medarbetare kristna och några dagar i veckan inleddes morgonen med högläsning ur bibeln med efterföljande reflektionsstund. Ämnen som diskuterades var exempelvis hur kristendomen ska bibehållas i vårt samhälle på bästa sätt, eller hur julen borde firas med fokus på det kristna istället för på julklappar. Själv förespråkar jag inte att vi ska göra de svenska sjukhusen mer religiösa eller ha gemensamma bönestunder. Däremot fann jag det inspirerande med ett återkommande moment där kollegor får sitta ned runt ett bord och reflektera om frågor som inte berör medicin. Skulle det exempelvis inte vara spännande att en gång i veckan avlägga tid åt att prata om hur samarbetet i arbetsgruppen fungerar? Eller bara låta någon få lätta sitt hjärta om en jobbig händelse som inträffat under veckan? Eller varför inte diskutera hur vi ska kunna bedriva en mer jämlik vård? Framför allt var det fascinerande att se hur CMC prioriterar att ge tid åt reflektion när resursbristen och den stora arbetsbelastningen gör att tid inte är något som det finns gott om. Under mina veckor på sjukhuset i Indien fick jag alltså upp ögonen för de enorma skillnaderna mot det svenska vårdsystemet, men man får inte glömma de fascinerade likheterna! Precis som på

22 | Synapsis

Ackis journalförs samtliga patienter i ett system som är skrämmande likt Cosmic. På sin datorskärm kan läkarna se exakt vilken tid en inbokad patient har anlänt till mottagningen. I samma program går det att få upp både röntgenbilder och EKG för varje patient. Dessutom är ronderna upplagda på liknande sätt som i Uppsala (förutom att läkarna viskar så lågt när de pratar att en knappt förstår vad de säger) och en knäprotesoperation utförs enligt samma regimer som i Sverige. Något som egentligen är för basalt för att ens nämna men som slår mig varje gång jag är på ett sjukhus utomlands är att det medicinska språket är så universellt. Efter ett dygns flygresa från Arlanda till en helt ny värld i Vellore känns det välkommande och familjärt att den indiska ortopeden också kallar lårbenet för femur och skiljer på en meta- och diafysär fraktur. ■

reseberättelse | S

”Varje patientbesök tog endast några få minuter, och när den ena patienten var på väg ut genom dörren hade nästa redan trängt sig in.”

Linda Goudarzi gjorde sin ortopediplacering på termin sju i Vellore i södra Indien.

Synapsis | 23

S | folkbildning

Folkbildning Text: felix starlander Illustration: Emelie Hollsten, Sofia eriksson

Visste du att...

Star Wars Holiday Special släpptes 1978. Se inte den på Youtube.

Flest barn föds i augusti enligt en säker internetkälla. Det finns en app på Island där man kan kolla om man är släkt med varandra via mobilen. Leksaken jojo var ursprungligen ett jaktvapen från Filippinerna. På engelska är i snitt var åttonde bokstav man skriver ett E. Den modiga lilla grisen Babe spelades av fler än 50 olika grisar.

24 | Synapsis

Folkbildningsredaktionens tankar Folk som följer Mozart på Spotify. Väntar de på att han ska släppa nåt nytt? Det vore kul med ett politiskt klimat som handlar om vad folk tycker och står för istället för vad de inte står för. När en förskola blir anmäld för att ha visat en film med åldergräns noll år för att ett barn fick mardrömmar måste man kanske börja fundera på om det kan finnas andra anledningar. Kanske mår barnet

helt enkelt dåligt? En procent äger mer än resten av världen. Hur kan man äga mer än det som är kvar av världen? När upphovsrätten går ut kan vem som helst göra Bondrullar, säg det till Timothy Dalton. Samma människor som hävdade att Wikipedia inte är en säker källa baserar nu allt sitt vetande på länkar de läser på Facebook.

folkbildning | S

Medicinsk vetenskap som alltid blir fel på film Man defibrillerar på f lat-line på EKG. Hur schizofreni framställs. Sylvester (och alla andra actionhjältar) drar ut kniven de fått i magen. Samma läkare gör allt från att tolka röntgenbilder till att kolla på blodprover till neurokirurgi.

Världens tre mest svåruttalade ord 1. Defibrillera 2. Defibrillatorn 3. Defibrillering

p Spådomar för 2016 P Ett antal skolskjutningar i USA sker med efterföljande debatt hur fantastiskt det är att alla har rätt att bära vapen. ÖFK vinner allsvenskan. Folk blir återigen chockade över bilder på f lyktingar som dör men diskuterar mer kring att de inte vill ha sådana bilder i sitt f löde på Facebook. Folk demonstrerar för att ordet Glurr ska få en plats i SAOL. SJ blir återigen förvånade över att det blir kallt på vintern och all tågtrafik stannar av. Uppsala ansöker om att få bli Sveriges kulturhuvudstad och har studenterna som sin unika säljpoäng men fortsätter konstant klaga på dem. Joaquin Guzman rymmer och fängslas åter fem gånger. Rektor Magnificus konverterar till PDF.

”Rör inte patienten! Jag debiff... debrifi... JAG KÖR MED HJÄRTCHOCKSGREJEN!”

Synapsis | 25

Synapsis

söker

Skribenter Fotografer Grafiker layoutare

Vill du vara med och göra en av Uppsalas bästa studenttidningar? Synapsis letar efter nya medarbetare. Vi efterfrågar dig som tycker det är kul att skriva, fota, illustrera eller layouta. Har du någon annan talang att bidra med eller bara vill gå på ett möte är du självklart lika välkommen! Synapsisredaktionen kan aldrig bli för stor! Vill du veta mer? Maila redaktionen på synapsistidning@gmail.com eller gilla och skriv på vår facebooksida Synapsis.

Avslutningsvis | S

En vintersaga Det var bara några dagar kvar till jul när hon gick till butiken runt hörnet för att handla kaffe och pålägg. Hon ville verkligen inte handla för mycket. Det kändes onödigt att ha mat kvar i kylen när hon skulle åka till familjen i Stockholm för att fira en välförtjänt och efterlängtad jul. Stressig höst, första kliniska terminen, utplaceringar, nya intryck och tentan skriven för bara några dagar sedan. Nästa termin kan jag väl inte hoppas på lika bra utplaceringar, tänkte hon dystert. Den grå bistra våren kommer jag säkert få spendera ensam i någon liten håla, så det är lika bra att passa på att nju… – Kaffe, kaffe, tack så mycket… En skrovlig röst avbröt hennes resonemang. Hon var på väg in genom dörrarna till mataffären och hade passerat en hopkrupen gestalt i grå filtar utan att lägga märke till honom. – Eh, kaffe, visst… sa hon häpet. Bryggkaffe eller…? – Ja, tack, ja. – Jag fixar. Hon skyndade sig in i affären så fort hon kunde, utan att se sig om. Jag Hon ville ju inte låta nedvärdefixar, tänkte hon. Jag fixar. Var det rätt sak att säga? Hon ville ju inte rande, som om det var världens låta nedvärderande, som om det var världens enklaste sak för henne att ordna. Fast det var det ju… enklaste sak för henne att ordna.

Fast det var det ju… Hon kom tillbaka till mannen med ett paket Gevalia i handen. – Varsågod, sa hon. Hon undvek att se honom i ögonen och tog sedan ett snabbt steg därifrån, men det var för sent. Skulden slog till henne i magen, och hon frös mitt i steget. Det var inte rätt. Hon tog ett djupt andetag och snurrade runt mot honom igen. – Vad heter du? frågade hon försiktigt.

Hon satt på huk utanför matbutiken i en kvart och pratade med honom. Han skrev siffror i rimfrosten på fönsterrutan bakom honom. 40. Hon skrev 22 bredvid. Han nickade. Hon lade märke till att han hade lagt en hög träslevar vid sidan om sig. – Hur mycket kostar en sån där, frågade hon. Han tog upp två slevar och sträckte dem mot henne. – For you, sa han. Hon ville först inte ta emot dem, men han insisterade. Så hon la dem i väskan, tackade och gick. När hon kommit en bit nerför den grå gatan såg hon sig över axeln. Han lyfte på handen och vinkade. Hon satt i sin lilla vita soffa med de två slevarna framför sig. De skiljde sig i detaljerna och mönstren: lika, men ändå olika. Som två siffror skrivna i rimfrost. Som två människor från olika världar. Det var inte rätt, tänkte hon. Det är inte jag som borde få en gåva. Till sin förlägenhet insåg hon att hon hade börjat gråta. Hon fick totalt 24 julklappar den vintern. Det var bara en som rörde henne till tårar.

Johanna Bungerfeldt

Redaktionen Hur piffar du till tillvaron?

Sofia, T8 Om jag har lite extra tid på morgonen brukar jag värma och skumma mjölken till kaffet, och sprinkla lite kardemumma på. Tar också konsekvensen att diska en hyvel och har ost och gurkskivor på mackan. Linda, T8 Badar skumbad!

Celina, T4 Köper brieost. Rostar granola. Sippar på sojamjölkskaffe till 07:30-sändningen av Rapport och cyklar till BMC med filmmusik i lurarna. Frida, T7 Jag dricker väldigt mycket kaffe!

Felix, T11 Jag tappar bort mina nycklar. Det blir alltid lika spännande.

Katinka, T3 Jag använder min finsmakar-kaffe-anordning. Det är en hipsterpryl som gör kaffet gott genom att droppa det långsamt i en tratt. Det tar kanske 10 minuter för en kopp så fungerar även bra som prokrastineringsmedel! Eyla, T4 Tillvaron blir alltid lite bättre när mottot vad gällande skönlitteratursbudgeten lyder ”The limit does not exist”. Johanna, T6 Jag brukar lägga strykbrädan över badkaret som ett bord för datorn så att jag kan bada bubbelbad medan jag ser på Vampire diaries på Netflix. Lovisa, T4 Läser populärvetenskaplig kvantfysik och dricker rödvin av sorten "fruktig, ungdomlig, med ton av lakrits". Blir en och annan fjällvandring också.