VIETNAM

– RES TILL FLERA LÄNDER I ETT

Vietnam – visst kommer många tankar upp när du hör det landsnamnet? Ett litet avlångt land med ett “stort” folk som alltid kämpat för sitt land var något jag hade med mig när planet lyfte från Arlanda den där grådaskiga dagen i januari. Ganska många timmar och en mellanlandning senare landar vi på Hanois flygplats i norra Vietnam som är landets huvudstad men bara landets andra största stad. Saigon/Ho Chi Mihn City är landets största och också det kommersiella navet i landet. Men mer om Saigon längre fram… Första gången Hanoi blev huvudstad var år 1010 då under namnet Thăng Long. Detta år räknas som stadens grundande. I gamla tider kallades Hanoi för Tonkin och än idag kallas bukten utanför Hanoi för Tonkinbukten. Hanoi var huvudstad i Franska Indokina från 1902, i Nordvietnam till 1954 och i det enade Vietnam från 1976. Staden skadades svårt av amerikanska flygbombningar under Vietnamkriget.

Men tillbaka till flygbombningar, det var något som de amerikanska styrkorna gjorde mycket under Vietnamkriget. Ja, så heter det kriget hos oss, men i Vietnam heter det “det Amerikanska kriget” (så klart). Det officiella startskottet för Vietnamkriget – då USA gick med – är den 4 augusti 1964 och det s k Tonkinbuktsintermezzot. USA menade att ett antal nordvietnamesiska torpedbåtar helt oprovocerat angrep ett amerikanskt krigsfartyg på internationellt vatten. Bara några dagar efter hän

delsen i Tonkin-bukten började USA bomba Nordvietnam. Nordvietnam hade dock litet luftvärnsförsvar och än i dag så kan vi turister samlas runt en kvadratisk bassäng där en nedskjutet bombplan av typen B52:a ligger kvar. Den är illa åtgången efter nedskjutningen och bara delar av vingen och hjulen sticker upp från vattnet. I Hanois gamla stadsdel så finns en speciell teater – en sk vattenmarionetteater. Konstformen utvecklades av risbönder under den delen av året då risfälten låg i träda. Dagens utövare är konstnärer som med stor skicklighet hanterar stora marionetter ståendes i midjehögt vatten bakom en bambujalusi och dockorna styrs av långa störar och trådar underifrån. Teater utvecklades på 1100-talet och den har ändrats ganska lite, även om man byter program minst en gång om året. Musiken är vietnamesisk, liksom allt tal. Ändå är det lätt att följa med i handlingen, bara man vet att det rör sig om berättelser från livet på landet för nästan 1000 år sedan (och ibland som nu) och om vackra sägner och legender. Alla förstår våndan hos pojken som inte kan få flickan han älskar att gifta sig med honom och hans glädje när hon till slut säger ja. Känslor är internationella, kärlek ser likadan ut överallt. Apan som klättrar upp i ett träd efter kokosnötter, fiskar som hoppar i vattnet, drakar som dansar och flyger…. Det är tjusigt! Innan vi lämnade Hanoi så fanns det ett måste och det var att besöka ordförande Ho Chi Mihns mau

soleum. Mittemot det vietnamesiska parlamentet så finns det en mycket stor yta som också används för parader och mitt i detta så tronar mausoleet. Det var inte Ho Chi Mihns vilja att det skulle byggas ett mausoleum över honom – tvärtom – han ville att hans aska skulle spridas i de tre landsändarna: Norra, centrala och södra Vietnam, för att på så sätt ena det delade landet. Ho Chi Mihn fick dock inte uppleva ett enat Vietnam så länge han levde. Väl inne i Ho Chi Mihns mausoleum är det tyst och ingen fotografering är tillåten och du måste ha dina händer väl synliga, annars kommer de vitklädda vakterna att ilsket skälla på dig. En lite udda “bucket-list” skulle kunna vara att besöka kommunistiska diktatorers mausoleum – för det är vad Ho Chi Mihn, Mao och Lenin och har gemensamt där de två förstnämnda inte alls ville ha det så, utan bägge dessa herrar ville bli kremerade och inte “sparade” för framtiden.

Så var det dags för att lämna Hanoi för en av Vietnams bäst bevarande handelsstäder – Hoi An, som med sitt centrala läge i mellersta Vietnam tidigt blev ett säte för handel mellan olika asiatiska länder och Europa. 1999 blev Hoi An del av UNESCOs världsarvslista med motiveringen: då den gamla stadskärnan är ett ovanligt välbevarat exempel på en sydasiatisk handelshamn från perioden mellan 1400-talet och 1700-talet. För att bevara staden är flera gator i centrala staden avstängda för motortrafik och restriktioner finns för hur höga husen får vara. Idag är staden nästan en förort till Da Nang där Vietnam satsar stort på turism, handel och sjöfart. Det var också till Da Nang som de amerikans

ka trupperna tog sig för vidare transport mot övriga delar av landet. De styrande i Hanoi satsar stort på orten Da Nang och när vi landade på flygplatsen noterade vi både dess storslagenhet och effektivitet. Det är hit turisterna ska komma tycker den vietnamesiska regimen. Med sina casinon och nybyggda hotell längs stränderna kan det mycket väl bli så.

Vad kan man nu se och uppleva i Hoi An som gör att staden är en del av vårt gemensamma världsarv? Allra mest känd är den s k japanska bron – som fått sitt namn av att för att komma till den del där japanerna bodde fick man gå över just den bron. Den utmärker sig eftersom den är täckt och det finns en pagod på ena sidan. Numera måste du ha särskild biljett för att gå över den och den är stängd nattetid. Den har stått pall för mycket och byggdes med en teknik som japanerna kände till och står därför emot t ex jordbävningar (även om just det inte är så vanligt i Hoi An tack och lov). Men man kan ju inte vara kulturell hela tiden! En dag på stranden hann vi med och det var rejäla (inte läskiga) vågor som mötte oss. Just utanför Hoi An finns fina och ganska oförstörda stränder men vi kunde se i fjärran de höga hotellkomplexen i Da Nang. Det blev åter dags att bryta upp och denna gång gick flyget till Saigon/Ho Chi Mihn city – det sistnämnda namnet är det bara kamraterna i Hanoi som använder. Saigon är som vilken kosmopolitisk stad i världen som helst. Med sin blandning av fransk och internationell arkitektur upplevde jag att jag kunde vara i vilken stor stad i Europa som helst. Trafiken var bara ännu mer hysterisk! Mopeder överallt och med övergångsställen där jag

nästan fruktade för mitt liv (men bilarna stannade alltid precis intill mig – det var läskigt!). Naturligtvis finns det en kreativitet när det gäller filkörning, ja nästan i klass med den i Milano. Staden ligger naturligt i Mekong-deltat. Mekong-floden som med sina ca 4500 kilometer är en av Asiens längsta floder och som rinner igenom Kina, Burma, Thailand, Vietnam och Kambodja. En båttur på floden stod nu på programmet och vi lämnade Saigon för en tidig bussfärd till det inre av Mekongfloden. Den vackra naturen med sin variation och prakt är det som slår en när man lämnar staden och närmar sig de inre delarna av deltat. Men tanke på att ca 90 miljoner människor är beroende av floden (även Laos och Kambodjas huvudstäder ligger längs floden) så hjälps alla länder utom Kina åt att hålla floden vid god vigör och det är påtagligt att utsläppen är minimala. Om vi i Sverige hade s k roddar-madamer (främst nedresta dalkullor som arbetade på t ex Strömmen i Stockholm) så har Mekong deltat en motsvarighet. Vi satt 4 i varje träbåt som dessa damer manövrerade med stor skicklighet. Allt som oftast susade någon motorbåt förbi oss, men våra skickliga roddare hanterade vågorna utan problem. En rogivande utflykt som gjorde att vi verkligen kom nära naturen och vi fick ducka när trädgrenarna sträckte sina grenar över floden. Efter ytterligare en färd längs floden hade vi nu kommit till de s k Cu Chi tunnlarna. Cu Chi-tunnlarna som byggdes av Vietkong under åren 1940- 1960. De byggdes i första hand för att försvara människorna på landsbygden mot helikoptrar och annan modern krigföring. När Vietnamkriget nådde sin höjdpunkt, sträckte sig tunnlarna hela vägen från Ho Chi Minh City till den kambodjanska gränsen. Bara i Cu Chi-distriktet finns det över 250

kilometer underjordiska tunnlar. Tunnlarna fanns i 3 nivåer för att skydda och lura fienden var soldaterna fanns. De amerikanska trupperna försökte förgäves förstöra tunnlarna med hjälp av rök och hundar, men det gjorde att Vietkong antingen sökte sig till en annan nivå i tunnlarna eller helt enkelt grävde nya. Självklart fick de som ville pröva att gå i tunnlarna och det kan jag säga: det går inte att stå upprätt i dem utan du måste antingen gå på dina knän eller gå i huk-ställning. Inget för den som lider av klaustrofobi eller har dåliga höfter! Det var bl a till dessa tunnlar som den s k Ho Chi Mihn leden ledde och även fast leden bombades i stort sett varje dag, ansvarade 100-tals arbetslag för ca 1 km var som de med stor möda underhöll, så att förnödenheter kunde transporteras från norra Vietnam till södra. En liten anekdot om Vietkong: de tog vara på allt och bl a så tillverkade de sandaler av amerikanernas gummidäck och de gjorde dessa sandaler så fiffiga att det gick att använda i bägge riktningarna. D v s fienden kunde inte se om vietkong soldaten som bar dem gick i en särskild riktning. För om soldaten vände på sandalen förvirrade det fienden och som då felaktigt antog att soldaten gick åt ett annat håll. Väl tillbaka i Saigon så ingår det att besöka det s k Reunification Palace. Palatset tjänade som arbetsplats för den Sydvietnamesiska presidenten under Vietnamn-kriget och det var här som kriget slutade i och med att Saigon föll den 30 april 1975 när en Nordvietnamesisk stridsvagn bröt igenom palatsets grindar. Det stod alltid en startklar helikopter på palatsets tak och än idag står en relik av samma helikoptermodell där originalet en gång stod. Idag invaderas palatset främst av skolklasser och turistgrupper, men det händer att stora kongresser och konferenser samlas här, då det finns re-