Forsrännarens Lo – Årets brittiska stående fågelhund
• • • Till Serbien lockas europaeliten inom fågelhundsport
• • • Ordförande har ordet: Pointern ska vara ledande
POINTER
#1/2026
Tidningen Pointer ges ut av Svenska Pointerklubben, med två nummer per år som publiceras digitalt på pointerklubben.se
Svenska Pointerklubben (SvPK) bildades 1903. Dess syfte är att verka för pointerns goda utveckling, med tanke på jaktegenskaper, utseende och mentalitet, samt att verka för god jaktkultur och bra viltvård.
E-post: svenskapointerklubben @gmail.com
Hemsida: pointerklubben.se
Redaktion:
Lisbeth Bodén, Roger Larsson, Maria Rydlöv, Jens Larsson
Allt redaktionellt material lagras elektronisk. Eftertryck, kopiering eller spridning av text och bild är förbjuden, om inte överenskommet. Redaktionen tar inte ansvar för inskickat, ej beställt material.
Pointern ska vara den ledande brittiska stående fågelhunden
Vid årets årsmöte i Sörfjärden valdes jag till ordförande i Svenska Pointerklubben. Ganska underligt faktiskt. Jag kan inte rabbla stamtavlor, är inte domare eller innehavare av en välrenommerad kennel. Kort sagt har jag många brister när det gäller pointer men förhoppningsvis kan jag trots detta hålla i klubban och med hjälp av alla andra duktiga styrelseledamöter föra pointern framåt. Vi vill ju att pointern ska vara den ledande brittiska stående fågelhunden.
FÖR DE AV ER SOM INTE känner mig kan jag berätta att jag är inne på min tionde pointer och har jagat med egen pointer i cirka 30 år. Några bra, men långtifrån alla. Den första fick jag av en kamrat och när vi jagade på Öland frågade min hustru varför jag skaffat en sådan hund. ”Du går ju bara och skriker och är på dåligt humör”, sa hon. Hon hade rätt men det blev bättre. Första gången jag besökte eller deltog i ett prov vann jag guldpokalen och fick blodad tand. Andra gången på prov noterade domaren en flygande fasantupp utan stjärt och efter kom min guldpokalvinnare. Provkarriären hamnade på hyllan tills jag blev pensionär men nu går jag gärna på ett jaktprov. Det är lärorikt och inspirerande och nästan alltid trevlig samvaro med andra provdeltagare.
JAG JAGAR I FJÄLLEN, I SKOGEN och på fälten och då oftast på Öland. På senhösten gärna en tur till Danmark där morkulla och enkelbeckasin erbjuder ganska utmanande situationer. På Öland är det de vilda rapphönsen som är den solklara favoriten. Inte bara framför hunden utan kanske lika mycket när de dyker upp framför traktorn eller bilen. En härlig fågel som det borde finnas flera av!
INOM RAMEN FÖR Fågelhundarnas Arbetsutskott har under året bedrivits ett gediget arbete gällande etik och moral. Resultaten presenterades på årsmöteshelgen i Sörfjärden. För er som inte deltog och fick presentationen ”live” kommer mera information på FA:s hemsida. Egentligen är resultaten på intet sätt revolutionerande. Det bör vara en självklarhet för oss alla att vi ska upp-
träda hyggligt mot varandra och våra hundar. Ibland är det någon som i ”stridens hetta” brusar upp och kanske uppträder mindre lämpligt. Arbetsgruppens förslag, som ännu inte är beslutat, är att om man upplever något som bryter mot god etik och moral så ska man kunna anmäla detta till en ny kommitté inom FA som ska försöka stävja olämpligt beteende. Låt oss hoppas och se till att sådana anmälningar blir mycket ovanliga. Vi håller ju på med våra prov och vår jakt för att det ska vara trevligt.
FÖR POINTERKLUBBEN FINNS hur mycket som helst att ta tag i. När det gäller jakten är givetvis frågan om jakten i fjällen central och förutsättningarna för de vilda rapphönsen. När det gäller avel handlar det om genomtänkt avel där goda egenskaper förs vidare och mindre goda egenskaper förhoppningsvis försvinner genom att hundar med sämre egenskaper inte används i avel. Visst kan duktiga uppfödare se på sina hundar och avgöra om de är lämpliga för avel men framförallt måste resultaten på jaktprov och utställningar vara vägledande. Då tar vi ytterligare steg mot att göra pointern till den ledande stående fågelhunden.
NU ÖNSKAR JAG ALLA en fin sommar och ser fram emot att träffa många av er på pointerklubbens huvudprov på Dundret i början av september.
Med vänliga hälsningar PER OLSSON
Nya i styrelsen. Vid årsmötet valdes en ny ledamot, Martin Hallberg, och två nya suppleanter, Johathan Öhman och Mats Johansson, in i Svenska Pointerklubbens styrelse. Utöver dessa tre består styrelsen av Per Olsson, ordförande, Sandra Carlander, vice ordförande, Jens Larsson, sekreterare, Jenny Bodell, ledamot, B-O Johansson, ledamot, Bjerke Andersson, ledamot, och Henrik Nilsson, suppleant.
Martin Hallberg
Jag bor utanför Skövde i Västra Götaland med familj och hundar. Nära vårt boende har vi tillgång till marker som sträcker sig till Hornborgasjön. Här jobbar vi med att skapa förutsättningar för fälthöns och möjligheten för våra och andras hundar att skaffa erfarenheter och utvecklas genom träning och jakt. Passionen för jakt på samtliga underlag är lika stor men senaste åren har vi tillbringat stora delar av vår tid i skogen där vi trivs väldigt bra.
Valet av pointer kom inte av en slump utan av att rasen uppfyllde samtliga kriterier vi letade efter. Hög lägstanivå, frisk, elegant, stor jaktlust, tålig och uthållig, lättdresserad och social.
Intresset att engagera sig i Pointerklubbens styrelsearbete kommer sig av intresset för pointerns historia, nutid och dess framtid vad gäller avel för jakt, jaktprov och exteriört för hälsa och hållbarhet. Att kunna bidraga till denna anrika klubb ser jag som ett hedersuppdrag.
Drivkrafterna för mig är pointerns framtid genom väl fungerande avelsarbete. Att bibehålla och utveckla den höga lägstanivån. Hur hundar avprovas, och hur egenskaperna för hunden bedöms i enighet med våra gällande jaktprovsregler. Att skapa förutsättningar, utveckling och erfarenhet för hundar genom träning och jakt. Att träffa likasinnade, ha det trevligt och berikande utbyte av tankar, idéer och erfarenheter. Detta utvecklar oss och är grunden för framtidens beslut.
Jag vill vara med och påverka. ”
Jonathan Öhman
Jag är 39 år gammal och bor i Gällivare med två barn, sambo och fyra stycken pointrar.
Jag fastnade för deras ärlighet, de vackra strama stånden och att de kan hålla den otroliga farten men fortfarande bibehålla den vackra stilen. En fröjd för ögat.
Jag känner att jag vill vara med och påverka och då är det bästa sättet att engagera.
Mitt fokus just nu kommer bara vara att komma in i arbetssättet och bli varm i kläderna. Sen kan man börja fokusera på det man tycker är viktigt.
Det känns spännande. ”
Mats Johansson
Jag är 62 år och lever i Gällivare tillsammans med min sambo Magdalena, två pointrar och en engelsk setter.
Första pointern kom in i hushållet 1984, och sedan dess så har det alltid funnits minst en, oftast flera, pointrar hemma. Jag och min sambo älskar att motionera ripor i fjällvärlden. Jag har börjat trappa ner mitt företagande och när jag fick frågan från valberedningen så hoppade jag på den utmaningen. Det känns spännande att kunna vara med att förvalta och förädla pointern som ras.
Pointern i konsten – en uppskattad invigning på SKK:s museum
Svenska Kynologiska Akademin förvaltar Svenska Kennelklubbens samlingar och värnar om att bevara samt visa upp det kynologiska kulturarvet genom SKK:s museum och bibliotek. Tillsammans med Svenska Kennelklubben har Pointerklubben nu tagit fram den tillfälliga temautställningen ”Pointern – en jakthund i konsten”, som visas på museet i Stockholm.
Den 8 juni invigdes utställningen med en inspirerande föreläsning av Kalle Stolt, som tog oss med på en resa genom pointerns dåtid, nutid och framtid.
Ett tjugotal pointerentusiaster satt som trollbundna när Kalle delade med sig av sin gedigna kunskap om rasens utveckling i Sverige. Med en imponerande detaljrikedom berättade han om allt från historiska linjer till nutida avel, och det kändes stundtals som om han hade kännedom om varenda pointer som levt sedan 1800-talet. Vi påmindes om det ansvar vi har att förvalta och föra rasens historia vidare.
Samtidigt väckte Kalle tankar kring vikten av öppenhet och mod i avelsarbetet, där han lyfte fram både planerade kombinationer och tillfälligheter som format några av våra mest betydelsefulla pointrar. För oss som hade förmånen att lyssna var det tydligt: det finns få som besitter så omfattande kunskap om pointern som Kalle Stolt. Eftermiddagen avslutades med ett besök
i museet, där vi fick ta del av utställningens många vackra föremål. Bland höjdpunkterna fanns den imponerande Guldpokalen, vandringspriset Skogis Leila och Nils Obels detaljrika träarbeten samt vackra målningar av pointrar från både förr och nu. Ett stort tack riktas till alla medlemmar som generöst lånat ut sina föremål till utställningen – den är verkligen väl värd ett besök.
Utställningen pågår fram till 30 november.
JAG VILL RIKTA ETT varmt tack till pointerentusiasterna Jenny Bodell, Anna Olsson, Eva Mia Sjölin och SKK:s Lotta Bengtsson för ett fint arrangerat invigningsevenemang.
Läs mer om öppettider och hur du besöker museet på www.skk.se/om-oss/kansli/ museum
ERSGÅRD
jak T hu N d I kON s TEN
Utställningen pågår 8 juni till 30 november 2026. Boka ett besök!
Flera svenska pointrar till final i Dansk Jagthunde Derby
Danskt Jagthunde Derby 2026 gick av stapeln fredagen 27 mars samt lördagen 28 mars. 55 hundar kom till start i fredagens kval och det delades under dagen ut 17 första premier i UKL samt fyra andra premier. Samtliga hundar med första premie gick vidare till dag två. Av finaldagens startfält på 17 hundar var åtta hundar pointrar!
DE POINTRAR SOM gick vidare till final i Danskt Jagthundederby var följande:
• Top Point Tania, uppfödare: Mila Lago och Bertil Mårtensson, ägare och förare: Bertil Mårtenson
• Black Luckys Dionysis, uppfödare: Kent Svensson, ägare och förare: Bengt Johansson
• Fugledes Gaia, uppfödare: Fleming Fuglede Jörgensen, ägare och förare: Erik Winkler
• Goppolens Freja, uppfödare: Andre Stenumgård, ägare och förare: Sören Mullvad Johansen.
• Skawboens Björk, uppfödare: Kasper Beck Hansen, ägare och förare: Tom B Hansen
• Jutevattnets Shogun, uppfödare: Ole Fröland och Ståle Lingaas, ägare och förare: Ole Fröland
• Engenhögdas GJ Scary Imp, uppfödare, ägare och förare: Kjersti Roland Engen
EFTER EN SPÄNNANDE DAG där det inte fanns utrymme till många misstag längs vägen stod det klart att segraren i 2026 års derby var Fugledes Gaia. Uppfödare av Gaia är Flemming Fuglede Jörgensen och hon ägs och förs av Erik Winkler. På tredje plats kom Goppollens Freja, uppfödare Andre Stenumgård, ägare och förare är Sören Mullvad Johansen.
Sammanfattningsvis ur pointerns perspektiv ett väl genomfört derby där rasen hållt sig väl framme och visat sig konkurrenskraftig i förhållande till övriga engelska fågelhundsraser.
MARIA RYDLÖV
Svensson med Black Luckys Merkel tog hem segern i danska vårmästerskapet. FOTO
Svensk segrare i ”Forårets Mesterskabsprøve” 2026
Vårmästerskapet i Danmark är ett prov med hög status. Ekipagen som får starta där har kvalat med första-, andra- eller tredjeplaceringar under vårens fältprov och konkurrensen är hård. 2026 års segrare blev Black Luckys Merkel med Kent Svensson (ägare och uppfödare).
Det var en av stunden tagen Kent Svensson som tog emot gratulationer vid prisutdelningen.
– En stor seger för såväl mig själv som för kennel Black Luckys avelsarbete, säger Kent om vinsten.
MARIA RYDLÖV
Sören Mullvad Johansen med Goppolens Freja placerade sig på tredje plats i finalen i Dansk Jagthunde Derby.
FOTO LINDA LARSEN
Kent
PRIVAT
Tommy Dunder, till höger, tillsamans med Paris Eschini och pointerhanen Caos.
RESA
Staden Niš i östra Serbien är just nu den hetaste platsen i Europa för stående fågelhundar – i alla fall för den som vill tävla. Hit lockas många av världens främsta hundförare för att pröva lyckan.
Jussi Junti och Tommy Dunder reste från Torneå och Haparanda för att med egna ögon uppleva jaktprovens Formel1.
TEXT & FOTO JUSSI JUNTI
ÖVERSÄTTNING & FOTO TOMMY DUNDER
Ingen plats för misstag när europas bästa sökare tävlar
i Serbien
Stående fågelhundar fascinerar mig – det måste erkännas –enligt många till och med på en nästan osund nivå. Jag vet att det finns många bra hundar ute i världen, och att både de och deras avkommor regelbundet importeras till Norden. Ändå ville jag veta mer. Sommaren 2025 bestämde jag mig för att ta reda på saken på plats, där det verkligen händer – och den platsen är numera Niš i Serbien.
Serbien är för närvarande Europas Mecka för stående fågelhundsport. Fältfågelbestånden i södra Serbien är otroligt starka. Jag känner inte till tätheten per kvadratkilometer, men en serbisk bekant berättade att han under vårens inventeringar med en enda hund hittade 41 par under en dag. Av den anledningen kommer folk från hela Europa dit för att pröva lyckan på tävlingar, och flera italienska professionella hundförare bor permanent i Serbien eller tränar regelbundet sina hundar där.
Jag frågade Facebook-bekanta som jag visste tävlade i Serbien om kommande säsongs prov. Från flera håll fick jag höra att den första veckan i december är den bästa tiden att åka dit och följa proven eftersom det då arrangeras Grande Cerca-tävlingar
– F1-prov för stående fågelhundar – varje dag under veckan.
Jag började leta flyg till Serbien i god tid, tur- och returresan kostade ungefär lika mycket som en flygbiljett mellan Kemi och Helsingfors. Resor blir alltid trevligare med gott sällskap. Tommy Dunder från Haparanda behövde inte tillfrågas två gånger – det verkar som om det fortfarande finns plats för mer pointerkunskap i hans huvud, och just det var huvudsyftet med resan till Serbien.
Hösten gick snabbt med jakt runt om på Nordkalotten och arbete däremellan. Jag höll regelbunden kontakt med människor jag visste skulle delta på proven och fick mycket hjälp med arrangemangen, särskilt av den rutinerade ”pointeruppfödaren” Ilona Joustra från Nederländerna. Ilonas hundar har tävlat runt om i Europa i över trettio år, och just nu tävlar fyra CACIT-hundar i hennes kennel. Den senaste mästaren i hennes kennel är den numera pensionerade pointerhanen Caronte del Cangia.
TILL SLUT VAR DET DAGS att resa. Jag åkte hemifrån i Torneå kl. 03.45 finsk tid, och en kvart senare var jag redan på svensk sida för att hämta Tommy. Vi körde till Kallax Luleå Airport, lämnade in bagaget och gick
in i terminalen för morgonkaffe. Ombordstigningen blev nästan en halvtimme försenad och väl i planet fick vi vänta ytterligare en halvtimme på avgång.
Vi skulle byta både flyg och flygbolag på Arlanda. Jag hade reserverat två och en halv timme för bytet, vilket visade sig vara för lite på grund av Norwegians försening. Vid Lufthansas disk i Stockholm fick vi beskedet att vårt bagage inte längre skulle hinna med planet.
Vi satte oss i incheckningshallen på Arlanda och började planera om resan. Alternativen var antingen att flyga tillbaka till Luleå och åka hem, eller att leta efter ett nytt flyg till Balkan. Vi valde det senare. Jag hittade ett billigt direktflyg från Stockholm till Belgrad med Air Serbia, bokade biljetter och väntade på att incheckningen skulle öppna.
Sju timmar passerade långsamt, men till slut satt vi på planet till Serbien. Även detta flyg var en halvtimme försenat, och vi landade i Belgrad kl. 23.30. Ilona Joustra hade ordnat transport från Belgrad till Niš. Vi steg in i bilen vid ett-tiden på natten och anlände till hotellet kl. 03.30 lokal tid.
EFTER BARA TRE TIMMARS SÖMN steg vi upp och fick i oss frukost inför dagen. Därefter hämtade Ilona Tommy på hotellet och
körde honom till biluthyrningen. Tommy hyrde en liten Jeep som vi kunde använda för att följa provgrupperna under de kommande dagarna.
Den första morgonen i Niš hann vi inte till överdomarens genomgång och lottning av marker, så vi följde Ilona till den närmaste Grande Cerca-gruppens område i Molina. Ilona presenterade oss för hundförarna och domarna. Gruppens huvuddomare var italienaren Cuccarollo Guglielmo. Han lät oss följa med honom vilket gav oss möjlighet att följa tävlingen från bästa möjliga plats.
DEN FÖRSTA TYDLIGA skillnaden mot nordiska prov var att det fanns tre domare i stället för en. ”Presidente” rörde sig i mitten av sökområdet, medan assisterande domare följde hundarna på vardera sidan, cirka 300–400 meter bort. På detta sätt hölls hundarna under domarkårens uppsikt under hela släppet, även om det råkade finnas vinodlingar eller äppelodlingar mellan huvuddomaren och hunden.
Tävlingen organiserades så att alla hundar i möjligaste mån fick söka i motvind. Vindförhållandena var dock svåra den första dagen – vinden var svag, växlade riktning ofta och ibland stod luften helt stilla. Detta ledde till skarpa diskussioner mellan huvuddomaren och hundförarna.
Trots de svåra förhållandena presterade hundarna väl. Vi fick se utmärkta sökarbeten och vackra fågelarbeten. Efter provet diskuterade Tommy och jag det vi sett och konstaterade att den allmänna kvalitetsnivån var mycket hög. Särskilt engelsksettrarna höll en häpnadsväckande nivå – varenda hund låg sökmässigt på nivå med de allra bästa i Norden. Stil, fart, intensitet och nivån på dressyren var i absolut toppklass.
Bland pointrarna var nivån mer varierande. Alla pointrar vi såg den första dagen hade hos oss motsvarat klasshundar, men stilen skilde sig stort – från lättare skandinavisk typ till tung, kontinentalt präglat fälttyp.
EFTER PROVET STANNADE VI på ett café längs vägen mot Niš tillsammans med Ilona. Där fanns även andra tävlingsdeltagare, och en kakofoni av serbiska och italienska fyllde det rökiga lilla caféet. Efter kaffet fortsatte vi till hotellet.
Vi bodde på Hotel Crystal Light, som rekommenderats av den lokala professionella hundföraren Dejan Gavrilovic. Hotellet låg bra till i förhållande till tävlingarnas centrum, Hotel Zeleni Vir där jag hade försökt boka rum men hotellet var fullbokat redan i augusti. De flesta domare och hundförare bodde på Zeleni Vir.
Vi åt en tidig middag på hotellet och
gick sedan och lade oss för att ta igen föregående dygns förlorade sömn.
NÄSTA MORGON ÅKTE VI efter frukosten i god tid till Zeleni Vir för att delta på uppropet med inledande genomgång och marklottning för partierna. Ilona berättade att tillställningen vanligtvis börjar runt kl. 08.30. Vi var på plats strax efter åtta, och huvuddomaren Dusko Zormas började genomgången strax före nio.
Ilona hade varnat oss i förväg för att tillställningen kunde upplevas som kaotisk för en förstagångsbesökare – och hon hade rätt.
På Balkan passar det gamla ordspråket även in på arrangemangen av stående fågelhundsprov: ingenting fungerar, men allt ordnar sig. I takt med att det hektiska uppropet fortskred och grupperna blev klara samlade domarna hundförarna och grupperna försvann en efter en från parkeringen. Här gällde bara att hänga med i de italienska instruktionerna och vara snabb att hoppa in i bilen och följa den grupp vars hundar man ville se.
Grande Cerca bestod av sju grupper med 20–24 hundar i varje, alltså cirka 150 hundar som startade varje dag. Dessutom deltog omkring 100 hundar i en annan — tävling, Caccia Starne. Vi valde en grupp där två förare dominerade: italienaren Richard Simeon och serben Dejan Gavrilovic. Gavrilovic hade tio hundar, Simeon nio. Jag ville särskilt se Gavrilovics unga grekiska jaktchampion, pointerhanen
Best of Mitropoulos som startade i sista släppet.
Gruppens huvuddomare var den rutinerade italienska settermannen Nobile Oliviano, och marken som lottades fram var Lalinacka Slatina. Området består av två delar: dels ett flackt mosaiklandskap i floddalen med allt från majs och vete till äppelträd och vinrankor, dels ett högre beläget område mot bergssluttningen med betesmarker och små odlingar. En helt enastående fältfågel terräng.
Olivianos gallring var hård och släppen korta. Hund efter hund slogs ut efter bara några minuters sök. Hundarna klarade inte standarden i den stillastående vinden, flera av hundarna tappade det regelbundna täta fältsöket som krävdes. Det räknades som minus om hunden vände fel i ytterkant av slaget eller tog för mycket djup i söket. I den här tävlingsformen ges knappt några andra chanser.
VARJE HUND FICK MAXIMALT femton minuters söktid. Om släppet tog slut tidigt på grund av att partnern misslyckades kunde en hund som höll tillräcklig kvalitet få en så kallad ”ricciamo” – ett nytt släpp med en annan partner – så att varje hund av tillräcklig kvalitet fick gå den föreskrivna söktiden.
Under dessa femton minuter skulle hunden visa ett felfritt sök och helst göra minst ett fågelarbete. Grande Cerca är inte särskilt lik jakt även om nordiska prov inte heller i någon större utsträckning liknar
Förarna Simeons och Gavrilovic.
Morgonsamling och upprop.
praktisk jakt ur ett rent jaktligt perspektiv, är Grande Cerca ännu längre från jakt. Det är snarare en löptävling där man förväntar sig att hundarna ska presentera fågelarbeten.
Det är inte nödvändigtvis den hund som först hittar fågel som vinner släppet, utan den som hittar fågeln på rätt sätt enligt idealet och som inte gör misstag i sök eller fågelarbete.
KRAVEN PÅ FÅGELARBETE i Grande Cerca skiljer sig mycket från de nordiska. Hunden ska stå mycket nära viltet. Om avancen från stånd till fågel blir för långt – 10–20 meter – beordrar domaren att hundarna kopplas och söket startas om, och ståndet noteras som tomt i protokollet. Vi bevittnade ett fall där en hund stod fast, föraren avancerade cirka 20 meter och kopplade hunden. Söket startades om, och partnern till hunden som tidigare stått hittade samma rapphönsflock och vann släppet. Under den korta vindstilla dagen hittades sammanlagt sexton rapphönsflockar. Med tanke på antalet hundar var provet snabbt avklarat – tre timmar utan pauser, och vinnaren var klar. Inget CAC tilldelades den här dagen. CAC motsvarar ungefär ett förstapris i öppen klass hos oss. Hundar som tilldelas CAC får delta i en tävling följande dag tillsammans med andra CAC-belönade hundar kallad ”barrage”, där CACIT-titeln står på spel.
Efter provet åkte vi tillbaka till hotellet för vila och bestämde med Ilona att äta
middag tillsammans på restaurang Refren. Restaurangen ligger nära tävlingarnas centrum Hotell Zeleni Vir och är platsen där tävlingsfolket tillbringar kvällarna med mat och umgänge.
Italienarna äter middag först efter klockan åtta, vilket är sent för oss nordbor. Tommy och jag åkte till Refren i god tid. På grund av språkbarriären ville servitören först inte släppa in oss eftersom det var en ”privat tillställning” på restaurangen. Som tur var såg Dusko Zormas oss vid dörren och ropade från andra sidan lokalen: ”Finlandia e Svezia!” – och vi fick till slut ett bord med ursäkter.
Dusko bjöd oss på första rundan, och vi beställde förrätter medan vi väntade på Ilona. Serbien är med sitt mellanölsindex utan tvekan ett av Europas billigaste länder: en halvliter öl serverad vid bordet kostar 2–3 euro, och en middag på två till tre rätter med dryck kostar 20–30 euro beroende på restaurang. Det är bra att alltid ha lokala dinarer i fickan eftersom kort inte accepteras överallt. Euro används informellt parallellt men då till en ofta ofördelaktig växelkurs.
MYCKET FÅ LOKALBOR i Serbien talar engelska. Italienska är tävlingarnas officiella språk, och alla nationaliteter verkade behärska det hjälpligt. Ilona imponerade stort på oss med sina språkkunskaper –hon tycktes tala ett nytt språk med varje person hon mötte. För den som planerar en Grande Cerca-resa är det klokt att åt-
minstone lära sig grundläggande italienska fraser och bygga upp ett rimligt ordförråd för att få ut det mesta möjliga av resan. Vi satt länge med Ilona på Refren och pratade främst om pointrar. Med sin långa erfarenhet gav hon oss bakgrundsinformation om många europeiska hundars linjer och deras avkommors meriter i Grande Cerca och Europacupen.
DEN TREDJE MORGONEN körde vi efter Dusko Zormas instruktioner bakom provgruppen till Molina. Huvuddomare var spanjoren Javier Bermudez. Redan på samlingsplatsen märkte vi att nationaliteterna var lika många som människorna: Spanien, Finland och Sverige som följde domaren och hundarna, samt Frankrike, Italien, Ungern, Serbien och Turkiet.
Den legendariske hundföraren Paris Eschini bjöd hela gruppen på snapsar med grappa innan första paret gick ut i marken. Vindförhållandena hade inte förbättrats jämfört med dagen innan. Vi började på de högre fälten bakom byn, men redan efter tre släpp flyttade domaren gruppen ner till dalbotten i hopp om bättre vind. Även där var vinden svag och skiftande.
Tävlingen genomfördes trots förhållandena, men inga kvalitetspriser delades ut. Däremot fick vi följa Europas bästa hundar och förare under en lång dag i ett viltrikt landskap.
Nästa morgon bestämde vi oss för att följa Caccia Starne-tävlingen i området Medosevac. Reglerna liknar Grande Cerca,
men kraven på fart och sökvidd är inte lika extrema. I Caccia Starne fanns två domare, och hundarna visade ett bra marktäckande sök, även om tempot generellt var mer modest jämfört med F1-serien Grande Cerca. Sökområdet var snävare, och hundarna förväntades inte gå utanför det. Kvalitetsmässigt motsvarade hundarna dem man ser på nordiska prov.
VI FÖLJDE ENDAST sex släpp i Caccia Starne innan vi kände oss nöjda. Kvalitetsmässigt låg hundarna på ungefär samma nivå som segrarklasshundar i Norden – alltså bra hundar. Därefter åkte vi till Lalinacka Slatina för att följa Grande Cerca-gruppen som dömdes av den engelsktalande grekiske domaren Chinos Apostolos.
Apostolos grupp drog ut på tiden, och först i skymningen blåste domaren i hornet och avslutade provet. Sex hundar nådde kvalitetspris. Dagens bästa var den engelska setterhanen Aris, förd av Richard Simeon. Paris Eschinis pointrar Caos och Veron blev tvåa respektive trea.
Förhållandena var betydligt bättre än tidigare dagar, vilket syntes i hundarnas arbete: söket var jämnare och fågelarbetena lyckades bättre.
Efter provdagen tog vi en ordentlig tupplur på hotellet och åt middag i hotellrestaurangen. Båda hade vi dragit på oss en lätt förkylning som krävde en kraftig dos ibuprofen, så vi tog det lugnt och vilade den kvällen.
DEN SISTA DAGEN ÅKTE VI åter till Lalinacka Slatina för att följa Chinos Apostolos grupp. De flesta förare och hundar var nu bekanta; endast italienaren Davide Brunis hundar hade vi ännu inte sett.
Redan på morgonen var vinden jämn och frisk, temperaturen runt fem plusgrader, och det fanns bevisligen gott om fågel i marken. Vi förväntade oss en högklassig tävling – och det fick vi.
Vi fick njuta av Brunis settrars magnifika sökarbete och vackra stånd under förmiddagen i floddalen. På eftermiddagen flyttade vi upp till bergssluttningens betesmarker och odlingar, som blev scen för Eschinis pointrar. Tävlingen var extremt jämn, och varken Tommy eller jag kunde avgöra vem som skulle vinna dagen.
I SISTA SLÄPP GJORDE Stefan Catovics setter ett utmärkt fågelarbete, och utan full insikt i poängsystemet inväntade vi domarens kritik.
Sett genom ”pointerglasögon” såg Eschinis hundar ut som vinnare. Domaren utsåg dock Davide Brunis engelska setterhane Tiago od Grabovnice till dagens bästa hund. Andra och tredje plats gick till Eschinis pointerhanar Caos och Apollo. Efter tävlingen bjöd Paris Eschini och
hans tyska partner Michaela Urlhardt mig och Tommy på middag i deras serbiska hem. Det erfarna pointerparet hade flyttat till Serbien för några år sedan för de utmärkta tränings- och tävlingsmöjligheternas skull.
Innan middagen tränade vi unga hundar på fälten innan mörkret föll. Paris förde pointerhanen Kuwait Squadra Speciale och Michaela pointerhanen Sicoti Del Duda. Hundarna fick söka fritt. Michaela berättade att de vill att unga hundar först ska lära sig att hitta fågel och bli bra på fågelbehandling, innan söket formas till tävlingskrav. Båda unghundarnas intensiva, snabba och rena rörelsemönster visade tydligt potential för Grande Cerca-nivå. När skymningen övergick i nästan totalt mörker kopplade vi hundarna och gick
tillbaka till bilarna. Vi följde Paris långa hundbil över floden till deras hem. Paris började ta hand om hundarna, och Michaela tog oss med för att titta på deras senaste valpkull. Valparna var tio veckor gamla, trevliga och lovande. Tiken var avkomma efter den gamle mästaren Hitchcock, och hanen var den unge jaktchampionhanen Best of Mitropoulos, förd av Dejan Gavrilovic.
EFTERSOM VI SETT BÅDE Best och Eschinis hundar frågade vi försiktigt om det möjligen fanns någon valp till salu. Michaela svarade att de behåller kullen åtminstone tills valparna är sex månader gamla innan de säljer någon.
Hundhandeln kring Grande Cerca är något som kan kännas främmande för
Pointerhanen Best of Mitropoulos.
nordbor. Professionella hundförare får ofta valpar gratis från sina kunders bästa hundar, selekterar de bästa individerna, tränar dem till tävlingshundar och säljer dem vidare när de visar potential. Förarna behåller hundarna, får ersättning för träning och uppehälle och tävlar med dem runt om i Europa. Stora kennlar kan också vara kunder – de behåller avelsrätten men låter föraren tävla med hunden.
I URLHARDTS OCH ESCHINIS kennel fanns tjugo pointrar, en stövare som liknade en istrisk stövare, en ung boskapsvaktande hund, nio valpar och Eschinis silky terrier som följer honom överallt – åker med i bilen, följer tävlingarna bakom vindrutan och sitter i hans knä mellan heaten. Hundföraryrket är ett heltidsarbete
utan räknade timmar. Paris berättade att han stiger upp klockan fem varje morgon för att rasta hundarna, mata valparna och rengöra gårdarna. Om det inte är tävlingsdag packar han bilen med hundar före soluppgången och tränar de på fälten. Vid middagstid åker han hem, äter, byter hundar och tränar igen till kvällen. Michaela tränar också flera hundar – sina egna.
Vi satt i flera timmar hos Michaela och Paris och pratade pointer. Vi fick veta att flera hundar i en av våra pointrars stamtavlor varit ägda av Michaela. Hundvärlden är i slutändan ganska liten.
Efteråt åkte vi till hotellet för att byta kläder och for sedan till restaurang Refren. Där höll Dusko Zormas och Giuliano Baricci prisutdelning för veckan. De bästa prestationerna, bästa sökare, bästa pointerhane, bästa settertik med mera belönades. Veckans Cup-vinnare – bästa hund i Grande Cerca respektive Caccia Starne – sparades till avslutningsceremonin följande dag.
Dusko tackade även den ”nordiska delegationen” för deltagandet i Sydeuropas viktigaste stående fågelhundsevenemang.
DEN INTENSIVA VECKAN i Serbien gick mot sitt slut. Vi tog farväl av tävlingsfolket vid Zeleni Vir före dagens genomgång. Vi hade knutit många värdefulla kontakter på högsta europeiska nivå och framför allt fått uppleva vad Grande Cerca verkligen är. Vi tvättade av den värsta leran från jeepen och lämnade tillbaka den. Därefter tog vi taxi till centrum, där vår buss mot Bulgariens huvudstad Sofia avgick. Vi hade några timmar på oss att bekanta oss med Niš mångfacetterade och blodiga histo-
ria. Balkan har alltid varit en mötesplats mellan folk och en port till Europa – och mötena har sällan varit fredliga.
Bussen tog oss till Sofia på kvällen. Vi sov över på hotell och fortsatte nästa morgon med flyg till München, vidare till Stockholm och på kvällen var vi tillbaka på Luleå flygplats, där vi grävde fram bilen ur snödrivan.
DET ÄR SANT ATT RESOR vidgar vyerna. Jag hade länge drömt om en resa till Sydeuropas fälttävlingar. För drygt ett år sedan var jag och hämtade valp på Irland och fick där följa en kvaldag till Irlands öppna mästerskap på de Irländska hedarna. Då bestämde jag mig för att åtminstone åka på en helgresa som Grande Cercaturist.
Grande Cerca går inte att jämföra med någon nordisk provform. Det är mer professionell sport än jaktprov. Hundarna som lyckas där är inte direkt anpassade för våra behov och marker. Ändå ser jag att Grande Cerca-hundar kan vara mycket värdefulla i avelsarbetet i våra små nordiska populationer. Den genomsnittliga kvaliteten, särskilt i sökegenskaper, är imponerande.
Jag tror dock inte att Sydeuropas bästa hundar är bättre viltfinnare eller mer lätthanterliga än våra bästa hundar, tränade på vild fågel i Norden.
Man ska heller inte låta sig bländas av den höga nivån. 2024 registrerades 11 440 engelska settervalpar och 1 423 pointrar i Italien. När man dessutom räknar med Spanien, Frankrike och Balkan blir den årliga valpmängden enorm. Ur denna massa sållas den promille fram som lämpar sig bäst för Grande Cerca.
Pointerhanen Texas Des Haut Du Jet med förare Roche.
Den svenska pointern har i många generationer stått sig stark som en av de främsta stående fågelhundarna. Men hur fortsätter vi att avla friska hundar och samtidigt behåller rasens utmärkande egenskaper. Vi lät fem uppfödare dela med sig av sina tankar.
”Den praktiska jakten och proven är helt avgörande för att få en ärlig och god bild av vad mina hundar har, och inte har, för kvaliteter.”
Hur tänker du som uppfödare kring förvaltande och utveckling av vår ras?
Hur behåller vi rasens ursprungliga goda egenskaper och samtidigt utvecklar och skapar en frisk och modern jakthund?
SANDRA CARLANDER, KENNEL SIKABÄCKEN:
• För mig handlar förvaltandet av pointern om att säkra dess position som den absolut bästa stående fågelhunden. För att lyckas med det krävs det att vi som uppfödare behåller förankringen i pointerns faktiska ursprung. Jag kommer att fortsätta starta och meritera mina hundar, men givetvis använda dem till praktisk jakt – något som tyvärr inte är helt givet för alla idag. Den praktiska jakten och proven är helt avgörande för att få en ärlig och god bild av vad mina hundar har, och inte har, för kvaliteter. Det är den enda vägen framåt för att veta exakt vad jag kan avla på och vad som bör väljas bort.
Min vision är att avla på hårt gående hundar med en naturlig reviering och en solid fågelbehandling. Hundarnas temperament ska vara rastypiskt vänligt och fungera lika bra i vardagen som i fält. Dessutom ser jag det som ett stort plus om de har en prima exteriör i form av goda vinklar, en djup, välformad bröstkorg och en stark rygg vilket krävs för att hunden ska hålla bättre rent fysiskt.
Jaktprov och utställningar ger oss en bra bild av vad vi faktiskt har i händerna, både jaktligt och exteriört.
Pointerns ursprungliga goda egenskaper behåller vi genom att hålla ribban högt och aldrig nöja oss med det som bara är ”okej”. Jag anser att det är otroligt viktigt att vi fortsätter att meritera våra pointrar och
Carnbrings Rosebank
Sikabäckens Springbank
att vi vågar avla på överskott hos hundar för att hela tiden höja nivån på rasen som helhet. Genom att kombinera dessa höga jaktliga och exteriöra krav med fakta och linjer som är beprövade sedan bakåt i tiden skapar vi en frisk och funktionell jakthund som står sig stark i framtiden.
Utveckling av rasen är bidrag från många uppfödare. En av de största tillgångarna med att aktivt starta på prov och visa upp våra hundar är den fantastiska gemenskap det skapar. När vi möter likasinnade i fält, i skogen och på fjället utbyter vi erfarenheter, lär av varandra och av historien.
JAN SVENSSON & LOLLO JOHANSSON, KENNEL FLEXVYA:
• Vi hade vår första pointerkull 2020 och har hitills haft fyra kullar och en till på gång i slutet av maj. Innan detta har vi haft 40-talet kullar med främst slädhundar men också en med kapplöpnings greyhound. Jan har jagat med stående fågelhundar sedan mitten av 70-talet och med pointer sedan mitten av 90-talet. Det som jag tycker kännetecknar en god pointer är en utmärkt reviering och skarpa fågelarbeten, att alltid stå på direkt vittring. Jag ser hellre att unghunden råkar stöta fågel än att stå på för långt håll. Det är en skönhetsupplevelse att se en pointer i sitt karektiristiska sök i hög fart kasta sig i stånd.
Med detta sagt så tror jag att vi behöver fundera över hur vi bäst förvaltar denna fantastiska jakthund. Där tror jag Svenska Pointerklubben skulle kunna spela en betydligt större roll, kanske skulle man kunna arrangera uppfödarseminarier där rasens uppfödare får möjlighet att utbyta erfarenheter och diskutera problem inom rasen. Hur jaktprovsregler och rasstandard tolkas och hur det påverkar aveln. Man kunde också vid sådana tillfällen försöka att ta tillvara rasens erfarna uppfödare som lätt glöms bort.
KALLE STOLT,
KENNEL GAMEKEEPER:
• För min egen del som uppfödare känner jag mig ödmjuk inför att jag förvaltar ett genetiskt arv som sträcker sig hela vägen tillbaka till Arkwrights pointrar, via de som under ett drygt sekel lagt grunden till de hundar vi har idag.
Om man, som jag, nördar ner sig i pointerhistorien blir det tydligt att dagens hundar som är i topp säkert hade hävdat sig väl mot pointrarna på jaktprov för hundra år sedan, och vice versa. Jag tänker att en pointer egentligen inte kan springa snabbare än vad fysikens lagar tillåter. Jag tror att det handlar mer om förvaltande än om utveckling – mer om att bibehålla positiva egenskaper och kanske inte lägga till så mycket nytt, utan snarare sålla fram och anrika det som är bra. All utveckling kommer till ett pris och det är
helheten som räknas; till exempel är det viktigt med fart och stil hos en pointer, men det är minst lika viktigt att den finner fågel och har vettig mentalitet. Aveln går i mångt och mycket ut på att söka en balans mellan många egenskaper.
När det gäller min egen avel tar jag aldrig en kull om jag inte vill behålla en valp själv. Jag föder upp pointer primärt för att jag tycker att det är så förbaskat spännande och intressant att följa en ny valp och dess resa mot att bli en färdig jakthund.
Det främsta syftet är att jag själv ska få en hund som skänker mig glädje på jakt och när jag är ute och tränar med den. Fungerar den bra i de sammanhangen brukar den också vara ganska vettig på jaktprov och kanske rent av göra sig bra i framtida avel.
Jag har aldrig tänkt att jag ska föda upp pointrar som ”alla kan klara av”. Därmed inte sagt att mina hundar är svårdresserade, men jag tycker om hundar med mycket jaktlust och stor uthållighet. Sådana hundar kräver oftast lite mer av sin förare, men ger också så mycket mer tillbaka.
Jag vill inte föda upp hundar som är medelmåttiga och därigenom lite lättare att dressera och styra.
Sist men inte minst tror jag på linjeavel, vilket i praktiken innebär släktskapsavel under någon generation och därefter en utavel med något mer obesläktat för att öka den genetiska variationen igen, innan man åter avlar med något närbesläktat.
Hittar man en linje av pointer som man verkligen tycker om, vilket jag anser att jag har gjort, vill man också bevara den och få samma typ av hundar generation efter generation. Linjeavel kombinerat med ärlig selektion är, enligt min uppfattning, det säkraste sättet att få ett förutsägbart resultat – både när det gäller jaktegenskaper, men också hälsa, mentalitet och exteriör.
En snabb titt i backspegeln, både i modern tid – alltså under 2000-talet –och ännu längre tillbaka, ända till förra sekelskiftet, visar att det just är den typen av avel som har producerat hundar som verkligen har betytt något och lämnat ett bestående arv i pointerrasen.
Hur behåller vi rasens ursprungliga goda egenskaper och samtidigt utvecklar och skapar en frisk och modern jakthund?
Jag har väl redogjort för mina åsikter i svaret ovan, men sammanfattningsvis tror jag att det är viktigt att vi är ärliga, både mot oss själva som uppfödare och mot varandra, om vad som är bra och mindre bra med våra hundar. Det är först då vi kan göra kloka val av avelsdjur.
Jag tror också att vi ska värna det provsystem vi har, med ordinarie jaktprov där alla har samma möjligheter att delta och meritera sina hundar. Att vi upprätthåller en positiv konkurrens, både mellan uppfödarna, mellan pointern och setterraserna, och kanske i viss mån också mellan de nordiska länderna. Historien har visat
Vi ska passa oss för att likrikta aveln alltför mycket och tro att alla måste göra på samma sätt.
att just konkurrensen har varit en positiv drivkraft för att bibehålla och anrika goda jaktegenskaper hos pointern.
Jag tror också att det är viktigt att varje uppfödare har en egen plan, en egen idé och en egen övertygelse om hur aveln ska bedrivas. Vi ska passa oss för att likrikta aveln alltför mycket och tro att alla måste göra på samma sätt.
Pointeraveln har alltid präglats av ett stort förtroende för uppfödarna och gett dem frihet att bedriva sin avel utifrån sina egna idéer. Jag tycker att det är viktigt att det får fortsätta vara så. Vill man huvudsakligen utavla, så gör det. Vill man linjeavla, så gör det. Vill man använda en viss hane eller en annan, så gör det och så vidare …
Historien får sedan visa vilka beslut som var de rätta. Det vet vi inte i dag – det är något som bara framtiden kan utvisa.
BJÖRN MEIJEL, KENNEL RIDDARSPORREN:
• Förvalta rasen gör vi genom att valparna hamnar hos jägare eller jaktprovsintresserade och att rasen används till det som den är avsedd och framavlad för. Utveckla rasen gör vi genom en genomtänkt avel där man sätter högt ställda krav på avelsdjuren, kvalitet före kvantitet.
Vidare för att utveckla rasen måste vi ”vidga vyerna” och inte bara avla med ”grannens” hund för att det är så vi brukar göra.
Avla med förstånd och se till att både funktion och exteriör finns med.
ÅRSMÖTESHELGEN
Minnesrik årsmöteshelg
Konceptet med en gemensam årsmöteshelg med de andra brittiska raserna, kombinerat med en utställning, är verkligen ett trevligt arrangemang. SPK var väl representerat vid årsmöteshelgen på Sörfjärden i maj. Trettiotre medlemmar närvarande vid vårt årsmöte.
Sörfjärdens Camping ligger vackert, nästan helt ut till havet, vid Gnarp söder om Sundsvall. Trevliga campingstugor med fina badrum gör boendet bekvämt för dem som inte kommer i eget boende – det vill säga husvagn eller husbil. Det vore kul om ännu fler vill delta nästa år, det kan verkligen rekommenderas! Visserligen är det en utställning, men att få träffas och umgås några dagar utan att vara i tagen med prov och förande av hundar är också viktigt för klubbanda och samhörighet. Fredagseftermiddagen avhölls SISK:s utställning med Ölands Nisse som domare. Alltid trevligt att se, särskilt unghundarna, tycker jag. Här utmärkte vi oss med flest hundar – 17st. pointrar – där Jenny Bodells Rypeparadisets Stella blev BIR och BIS-3. Resten av dagen förflöt med trevligt umgänge, med en grillafton där gott att äta och dricka fanns. En och annan lögnhistoria berättades också, törs jag påstå. För några av oss blev det en sen afton.
Huvudpunkterna under lördagen var
främst redovisningen av arbetet som gjorts av projektgruppen Etik och Moral (EoM), samt de fyra klubbarnas respektive årsmöten.
EOM GRUPPEN, bestående av Lasse Sjöblom, B-O Johansson, Björn Danås och undertecknad, presenterade sitt förslag till värdegrund och uppförandekod. Se hemsidan för att läsa hela dokumentet. Värdegrunden, liksom uppförandekoden, har till stor del tillkommit utifrån de inspel som kommit från medlemmar och de regelverk som genom SKK styr vår verksamhet. Arbetet inriktades sedan på att strukturera materialet utifrån den logik som ligger i relationen mellan värdegrund och uppförandekod. Man kan säga att uppförandekoden – vårt sätt att vara – ska avspegla de principer som fastlagts i värdegrunden. Kortfattat baseras värdegrunden på respekt, ansvar och ett sportsligt förhållningssätt i vår gemenskap kring stående fågelhundar och jakt. Engagemang, kunskap och ambition är centrala för att lyckas med hundarna och klubbens verksamhet. Även om vi har olika erfarenheter och mål, ska vårt gemensamma intresse för hundarna och sportens framtid alltid gå före individuella intressen. Medlemmar förväntas följa lagar, regler och vår uppförandekod, som främjar samarbete
och ansvarstagande inom gemenskapen. Det har varit grannlaga och omfattande uppgift för projektgruppen. Redovisningen mottogs mycket positivt och materialet har nu överlämnats till FA-VU för vidare handläggning.
Vi fick också en presentation av ”SVK Insight” (www.insight.vorste.se) som är Svenska Vorstehklubbens plattform för avelsdata, jaktprovsresultat och utställningsresultat. Här finns eventuellt en möjlighet för oss att få tillgång till ett verktyg som ger oss mycket god hjälp i avelsarbetet. Plattformen är ännu under utveckling och hur ett eventuellt samarbete med SVK skulle kunna utformas är ännu för tidigt att säga. Dock är det helt klart ett intressant projekt att följa upp.
RICHARD BRÄNNSTRÖM, vår värd och ägare till Sörfjärdens Camping, tillhandahöll en gästfrihet på hög nivå. Lunch – en välsmakande lasagne med tillbehör – serverades innan det var dags för eftermiddagens årsmöten.
När det blev vår tur valdes Richard, som väl de flesta känner, till ordförande för SPK:s årsmöte. Med säker hand och stämma leddes förhandlingarna i god ordning. Protokollet kan läsas på hemsidan. Valen avklarades snabbt; Per Olsson valdes till ordförande för att efterträda Sverker Örmin. Vi önskar alla
NilsErik Nilsson tilldelades klubbens hederstecken i blå emalj. Kent Svensson tilldelades Silverplaketten.
Avgående ordförande Sverker Öhrmin delade ut hederstecknet grön emalj till bland andra Olov Åhman och Mona Hammar.
iSörfjärden
Per lycka till i sitt viktiga värv. Under övriga frågor fördes fler olika saker på tal. Det hedrar deltagarna och vår klubb att, även när vi har olika synpunkter om saker och ting, förs diskussionerna på ett artigt och värdigt sätt.
VID 15-TIDEN VAR VI KLARA. Kombinationen av solsken och försommarvärme, samt Olle Thulins utomordentligt generösa delande av innehållet i sitt reseschatull, gjorde resten av eftermiddagen till en ytterst behaglig stund för oss som funnit vägen till altanen utanför Mona Hammars stuga. Även flera andras, inte minst Monas, generositet vederfors oss snyltare, vilket senare föranledde behovet av en gemensam promenad med hundar till havet. Väldigt trevligt!
Det drog sig mot kväll och avslutande festmiddag. Enligt Richard fick vi gnaga på samma ren som serverats också förra året. Hur det nu än var med den saken blev det en delikat middag där inget saknades. Stämningen var hög när det blev dags utdelande av utmärkelser ifrån de olika klubbarna. Två personer kom att stå i centrum för dessa hedersbetygelser: Kent Svensson och Nils-Erik Nilsson ”Ölands Nisse”.
Kent Svensson, Kennel Black Lucky, tilldelades SPK stora plakett i silver. Kennel Black Luckys betydelse för
pointeraveln kan inte överskattas. Arvet efter Anders Wassberg har inte bara förvaltats väl, utan också utvecklats storartat sedan Kent övertog kenneln. Kent var inte närvarande, men framförde genom ombud sitt varma tack. Det kan nämnas att det var andra gången Silverplaketten tilldelades Black Lucky. Första gången var 1960 då just Anders Wassberg mottog utmärkelsen.
Ölands Nisses mångåriga insats för klubbarna och deras verksamhet är välkänd. Han har alltid varit till hands med råd och dåd, samt varit generös hjälpsam och uppskattad som domare. Pointerklubben visade sin tacksamhet genom att utnämna Ölands Nisse till hedersmedlem och tilldelade honom klubbens hederstecken i blå emalj.
Hederstecknet i grön emalj tilldelades: Olov Åhman, Pia Jelkeståhl, Mona Hammar och Per Mattsson vilka vederbörligt hyllades med tacksamhet för sina insatser.
TREVLIGA OCH MINNESRIKA dagar led mot sitt slut. Sorlet runt borden dämpades, och snart var bara några få kvar för att tömma den sista bägaren.
Länge leve Svenska Pointerklubben! Länge leve våra underbara pointrar!
JONAS KJELLBERG
Olov Åhman
– en av fyra personer som hedrades med klubbens gröna emalj
• Hur kändes det att bli uppmärksammad med Pointerklubbens plakett i grön emalj vid årsmötet?
– Fantastiskt roligt och hedervärt.
• Vad har motiverat dig att engagera dig så länge i pointerrasen?
–Jag har alltid vurmat för pointern och dess utveckling. De jag har haft har varit väldigt snälla, tillmötesgående och godmodiga med en tydlig av och på knapp. När det skall jagas så kopplar dom på den knappen och slår av den när jakten är över. När jaktsäsongen är över så är dom perfekta sällskapshundar som tycker om att mysa.
– Jag och Rolf Sandström har kennel Skeirutj tillsammans och det har gjort att man försökt engagera sig mer och bidra med det man själva har lärt sig.
• Vilka minnen från ditt engagemang i pointern betyder mest för dig?
– Blev väl lite idiotförklarad när jag köpte min första hund (en hanhund) 1982 att den inte skulle gå att jaga i skog med då det var där jag tillbringade min största del av jakten. Men snälllare och mer godmodig hund får man nog söka efter och det blev en utmärkt skogs-, fjällhund och en riktig jaktmaskin.
– Mitt första jaktprov på fjäll blev dock en riktig flopp. Fick släppet där det inte fanns en buske och han fattade inte vad han skulle söka där. Nåja ett 10-minuters-släpp och en resa på 120 mil, men en erfarenhet rikare. Gick sedan skogsprov hösten efter och fick ett fint tröstpris, en pokal med en snidad orre, av Bertil Dagermo, för hans sök och arbete trots att vi inte hittade någon fågel under provet.
– När jag vann mitt första SM i skog och det arbete Borgeflons KN Kikki gjorde minns man såklart.
– När jag hade min första kull på tiken Bella där flera hundar har fått höga premieringar och vi tilldelades Axel Hedlundmedaljen.
• Vad hoppas du att framtida generationer inom Pointerklubben ska ta med sig och bygga vidare på?
– Att det kommer att finnas en bred avelsbas. Att man kommer ihåg att det är en ypperlig jakthund och inte bara ett tävlingsredskap. Se till att de hundar som tas fram är revierande och tillmötesgående hundar så att en bred massa kan använda och hantera dom både i jakten och på prov. Är rädd att de så kallade överskottshundarna, som går alldeles för stort och med öppen reviering, blir för svåra att hantera för gemene jägare. De kommer säkert att vara först i fågel och vinna prov men klarar pointerns nya valpköpare av att dressera dom?
ROGER LARSSON
Jenny Bodell med Rypeparadisets Stella blev bästa placerade pointer på utställningen, med BIR och BIS3.
KRÖNIKA •••
Från jägare till hundförare!
Man måste vilja döda dem!” Så kommer mina norska vänner ihåg min debut som jägare uppe på Väst-Kjoland i Jämtland. Och där träffades vi sedan 43 år i rad.
Jag minns så väl: Hunden står. Jag går sakta men ändå raskt dit. Där är hunden. Var är min jaktkompis? Riporna brukar lyfta mot vinden. Jag greppar min bössa. Fullt beredd och hjärtat tickar. Vi nickar åt varandra och han manar på sin hund. Jag osäkrar. En flock på sju ripor lyfter och jag svingar min bössa. Siktar aldrig, bara pekar. Pang! En ripa faller.
Hunden apporterar och jag trär stolt ripans huvud och ena klo in i fågelsnaran som hänger på min ryggsäck. Dunk, dunk och vi går vidare. Jag böjer mig ner och plockar mogna hjortron. Det här är paradiset. Trodde jag då, men det visar sig att jag ännu inte hade kommit dit!
NÄSTA MINNE: Jag sitter i min läsfåtölj. Jag minns så väl hur jag tänker ”Nej, nu Marianne får du gå till handling och skaffa dig en pointer. En valp som du själv får fostra till stående fågelhund. Inte bara jaga med injagade pointrar och settrar som du knappt känner”.
Jag går till min dator. Pointerklubben. Valpar. I Skåne, för långt att åka. I norra Sverige, likaledes. Lindesberg! Jag ringer upp. Kenneth svarar. ”Jo, Lyra är en duktig mamma. Ja, jag jobbar på ett verkstadsföretag.” Klockrent och jag säger ”Får jag köpa en valp? Gärna en tik”. Vi gör upp om affären.
SJÄLVSTÄNDIGA MARIANNE har nu bundit upp sig för minst 14 år framåt. Och Tippe kommer. Och kärlek uppstår. Och vi tränar. Och vi tar hjälp. Och vi tränar.
Så äntligen den 25 augusti, och ripjakten börjar. Tippe och jag bilar norrut. Vi blir hämtade med båt och sen går vi backen upp mot Kjoland. Alla hälsar på Tippe och hon får förmånen att bo i stora huset.
Vi brer våra mackor och lägger i smörgåspapperet som vi självklart sparat från förra året. Uppställning. Vi kan våra roller. Vet vem som bär kaffepannan, tändstickorna, etcetera. Två ivriga norska settrar virvlar omkring. Tippe står lugnt intill mig. Vi går i samlad tropp upp till ”Platta tallen” med hundarna i koppel. Min son Wilhelm förbarmar sig och säger att han gärna går med sin mamma och den debuterande pointern Tippe. ”Skit jakt” och vi skiljs åt.
VI SKA JAGA I HÖGERVARV. Nu ligger vinden rätt och jag böjer mig ner för att släppa Tippe. Spänning. Hon flyger i väg. ”Lita på din hund.” Och se, hon vänder fint upp mot vinden. Hon dansar över fjället och vi följer sakta med.
Där! Hon står! Min puls går upp i högvarv. Jag går upp mot hennes vänstra flank och min son mot hennes högra. Lugn, lugn – hon står stadigt.
Våra blickar möts. Vi nickar och jag säger ”Avance!”. Tippe flyger,
riporna flyger och min son skjuter. Inte jag. Min koncentration är helt på Tippe. ”Stanna.” Och hon stannar. Jag är framme och öser beröm. Sedan ”apport”. Tippe rusar runt, hittar fågeln och kommer tillbaka till mig. ”Loss.” Den varma fågeln faller i min hand. Jag tittar upp på Wilhelm: ”Tack!” Jag kvider av lycka och kramar Tippe. Så himla glad!
ÅTER PÅ KJOLAND EFTER JAKTEN. Jag går inte ens med ut i boden för att hänga upp ripan och titta på de andras ripor. Jag är med Tippe. Snart går vi kvinnor ner och badar bastu. Ja, även Tippe! Hon ligger på golvet men följer inte med ner i det klara vattnet. Hon har sin integritet! Detta är paradiset! Tack Kenneth för Milrökens Rembs Gioia!
Marianne Hamilton författare, näringslivsprofil och styrelseproffs
Fågelkärrs Vittra med ägare Jörgen Helgersson. FOTO PRIVAT
Forsrännarens Lo med ägare Mats Johansson. FOTO PRIVAT
ÅRSPRISER •••
Pointer blev Årets brittiska hund 2025!
Flera årspriser har delats ut under våren. Här
är några exempel på pointrar som gjorde det bra under 2025.
• Årets brittiska fågelhund och årets brittiska unghund: Forsrännarens Lo, ägare Mats Johansson, uppfödare Anders Fors.
• Champion Skogis Leilas Minnesstatyett (tilldelas bästa amatörförda pointer i unghundsklass): Top Point Tania, ägare Gull-Marie och Bertil Mårtensson, uppfödare Bertil Mårtensson.
•Margarethe Bägaren (tilldelas den kvinnliga förare som uppnått högst poäng enligt den skala som gäller för Rausings fond): Sandra Carlander.
• Storetruts VP (tilldelas den manlige förare som uppnått högst poäng enligt den skala som gäller för Rausings fond): Sören Mulvad Johansen.
AXEL HEDENLUND:
Årets Axel Hedenlundmedalj tilldelades kennel Forsrännaren för kullen efter Vet Points Mink och Forsrännarens Johanna. Kullen har uppnått följande premier: • Sex av åtta avkommor har gått till pris i unghundsklass.
•Forsrännarens Lo, ägare Mats Johansson: 6x1UKL varav tre med HP, 1x2UKL.
• Forsrännarens Albin, ägare Peter Backe: 1x1UKL , 1x2UKL, Vinnare av skogspokalen.
• Forsrännarens Milla, ägare Leif Wanhainen: 2x1UKL varav en med HP, 1x2UKL.
• Forsrännarens Irre, ägare Anders Fors: 1x1UKL, 1x2UKL, 1x3UKL.
•Forsrännarens Ville, ägare David Tallhed: 1x2 UKL, 1x3 UKL.
Hundfoder av högsta kvalité
Optimalt anpassade foderserier för alla åldrar, krav och behov
HAPPY DOG JÄGARKLUBB
REGISTRERA DIG DIREKT PÅ
HAPPYDOG.SE
FÅ 25% PÅ DITT FODERKÖP!
Unghundar i fokus när klubben satsar på framtiden
Pointerklubben tar i år ett tydligt och efterlängtat grepp för att stärka framtiden för rasen. Med nya initiativ som riktar sig både till uppfödare och unga hundar vill klubben uppmuntra tidig aktivitet, engagemang och långsiktig utveckling inom pointeraveln och provverksamheten.
En av årets stora nyheter är att Pointerklubben instiftar ett Hederspris till uppfödare som lyckas engagera sina valpköpare tidigt. Priset delas ut till de uppfödare som får minst 50 procent av en kull att starta i unghundsklass innan hundarna fyllt två år. Syftet är att uppmärksamma och belöna
ett aktivt uppfödararbete där motivation, stöd och samarbete mellan uppfödare och valpköpare står i centrum.
– Unghundsåren är avgörande för både hundens och förarens utveckling. Genom att uppmuntra tidiga starter vill vi sänka trösklarna och skapa en mer levande och inkluderande provkultur, säger Pointerklubben.
Som ytterligare ett steg i samma riktning införs även en konkret lättnad för de yngsta deltagarna i en av klubbens mest prestigefyllda tävlingar. Alla unghundar bjuds i år på startavgiften under kvalet till Guldpokalen. Initiativet ska göra det
enklare för fler att våga ta steget och ge sina unga hundar chansen att delta, samla erfarenhet och synas i större sammanhang. Sammantaget markerar satsningarna ett tydligt fokus på framtiden – där unghundar, nya förare och engagerade uppfödare ges bättre förutsättningar att utvecklas tillsammans. Pointerklubben hoppas att initiativen ska bidra till ökad aktivitet, fler starter och en starkare gemenskap inom klubben.
Med årets nyheter visar Pointerklubben att framtiden börjar tidigt – och att den byggs tillsammans.
JENNY BODELL
The Laughing Grouse Sam
Flexvyas Polly tvåa i fjällpokalen
Vinterfjällpokalen och Fjäll-SM 2026 arrangerades av NNFK i slutet av april.
Det blev fem placerade hundar varav en pointer, Flexvyas Polly med förare och uppfödare Jan Svensson. Polly placerade sig som nummer två i vinterfjällpokalen.
Fjäll-SM hade två placeringar, men tyvärr var det ingen pointer med.
SAXAT
FRÅN SKK.SE •••
Svenska Kennelklubben välkomnar Konkurrensverkets förslag att förbättra pristransparensen och konkurrensen på veterinärvårdsmarknaden men menar att en benchmark är nödvändig för att kunna
göra jämförelser. En glädjande överraskning är dock att Konkurrensverket även tar steget att föreslå ett utökat konsumentskydd.
Vid Uppfödarkommitténs,
LISBETH BODÉN
UpK, senaste möte togs bland annat frågor upp om användning av affekterade hundar i avel, informationsinsatser till uppfödare samt fråga om uppfödning av silken windsprite.
UPPFÖLJNING – AVELSUTVÄRDERING
RASSPECIFIK AVELSSTRATEGI (RAS) är en handlingsplan för aveln inom en specifik ras. 2001 fattade SKK:s kennelfullmäktige om att det för varje ras
UTVÄRDERING MOT RAS 2018:
ska finnas en rasspecifik avelsstrategi. Uppdraget att utforma dessa lades på speicalklubbarna, för pointerns del, är det lika med rasklubb. Det vill säga
Mål Status Kommentar
Svenska pointerklubben har ansvar för att det ska finnas en RAS. I RAS så finns mål och strategi beskrivna. Målen ska utvärderas årligen.
Öka Avelsbasen Ej uppnåt Minskat från 37 till 27 unika hundar
Inavelsgrad under 2,5 % Uppnått 2,0 för 2025
Bibehålla låg HD-ferekvens Uppnått Låg nivå bibehållen
Öka andelen röntgade Uppnåt 53,7 för 2024
Rastypiska pointrar Uppnåt Utifrån enkäter och intervjuer
Sund mentalitet Uppnått Utifrån enkäter och intervjuer
(Mål om fler jaktprovsmeriterade poointrar: Svårt att bedöma – beror på mätmetod.)
Del 3. Valparna hos Venatios kennel, som vi fått följa från planering till födsel och leverans, är inte så små längre.
I sommar fyller de 1 år. Valpköparen Eva ger oss en kort uppdatering hur status är för hennes Ester.
Venatios ElsklingsEster.
”Vi
har inte bråttom med Ester”
Ester är mycket kärleksfull och älskar att kramas, är väldigt snäll och tycker mycket om barn. Hon tillbringar alla sina nätter i mattes säng och sover lungt och stilla hela natten.
Hon har mycket energi och är ute mest hela dagen och aktiverar sig själv men vi är också ute på promenader och äventyr och organiserad träning tillsammans med andra hundar.
Hon tycker mycket om mat och lämnar alltid skålen tom. Hon är mycket köldtålig för att vara pointer och var gärna ute i snön i vintras.
Ester har inte presenterats för så mycket fågel än, men har hittat lite morkullor hemmavid som hon stått för och rest. Mer fågel kommer till hösten, vi har inte så bråttom. Apporten likaså, nu städar vi tomten från alla leksaker. Bada och leka i vattnet är kul, men simma njaa. Det här är Ester för tillfället. VALPKULLEN
Jenny och JanErik Bodell vill med kennel Viijägaren avla funktionella hundar som både är mentalt trygga och jaktligt starka.
Viijägarens – med hjärta för pointern och jakten
För kennel Viijägarens är valet av ras både självklart och djupt förankrat i egna erfarenheter. Pointern har kommit att bli en självklar del av vardagen – en hund som förenar lugn och harmoni i hemmet med skönhet, intensitet och arbetsglädje ute i fält.
– Vi gillar pointern för att det är en lugn och behaglig hund inne, samtidigt som den är en fantastisk syn i sitt rätta element ute.
VÄGEN TILL POINTERN började mer av en slump än genom lång planering, men blev snabbt ett val som kändes helt rätt. Genom åren har flera hundar satt avtryck, men en står särskilt ut.
– Den bästa hund vi har haft är Höytjönnas Luna. Hon var vacker som en dag i fältet och gav oss många fina jaktchanser, oavsett underlag. En hund som verkligen hade allt vi uppskattar hos en pointer.
NÄR KENNEL VIIJÄGARENS planerar en valpkull sker det med stor omsorg och tydliga värderingar. Fokus ligger inte på tillfälliga trender, utan på egenskaper som håller över tid och som skapar funktionella, mentalt trygga och jaktligt starka hundar.
– För oss är mentalitet och stark jaktlust helt avgörande, liksom en bra näsa hos båda föräldradjuren. Vi vill avla hundar som fungerar i praktiken – i vardagen såväl som på jakt.
MED SITT GENOMTÄNKTA avelsarbete och sin tydliga kärlek till rasen fortsätter kennel Viijägarens att bidra med fokus på funktion, jaktglädje och hundar som gör avtryck, både i fält och i hjärtat.
namn Jenny & Jan-Erik Bodell. bor Kungshusby, Enköping. kennel Viijägaren. uppdrag Avelsfunktionär, hjälper till med Årets hundar, ordinarie styrelsemedlem. hundar Viijägarens Super Nova, 8 år, Viijägarens Flamma 3 år, Rypeparadisets Stella, 5 år.
Skicka in dina bilder från jakten!
I nästa nummer av Pointer, som publiceras i slutet av 2026, vill vi ha in bilder från er läsare på temat: höstjakt. Mejla dina bilder till thelaughinggrouse@icloud.com. Skriv vilken eller vilka hundar bilden föreställer, var den är fotograferad samt eventuell annan information som kan vara intressant. Alla bilder som föreställer höstjakt med pointer är välkomna! /Skitjakt önskar redaktionen!
Den svenska pointern har en lång historia. Följ med tillbaka i tiden, till 1919, och klubbens dåvarande tidskrift ”Svenska PointerKlubbens Meddelande”. I detta utdrag berättar Einar Wibom om den oslipade juvelen Nelli.
När Nelli skulle vänjas av med att rusa
Nelli var en oslipad juvel. Dotter av Sess och Gun var hon jaktpassionen inkarnerad, hon flög fram över fälten.
Och hönsen skötte hon mönstergillt – ända tills de gingo upp. Ty då flög också Nelli och sin iver gav hon tillkänna genom skall.
Visserligen var hon i sin första säsong, då blodet sjuder som hetast, men så hade hon också fått en husbonde, som icke nändes att genom kraftigare medel försöka få henne på den rätta vägen utan ville göra folk av henne genom lämpor och förmaningar. Men appell var och förblev för Nelli ett okänt begrepp.
EN GOD DEL AV SÄSONGEN jagade vi tillsammans, Nelli, hennes husbonde, Sess och jag. Och många nöjsamma stunder beredde hon mig. Men också mång andra. När hon lurat sin gamla, stadiga mamma att själv forcera upp hönsen och jag sade hennes husbonde mina tankar om hennes behov av strängare färla än hans, så ville han partout, att vi skulle jaga var och en på sitt håll för återstoden av säsongen. Men som jag absolut måste han min pålitlig till det instundande jaktprovet, förstod han till sist att vi nu mer än någonsin voro nödsakade att hålla ihop. Och så fortgick jakten med ideliga rusningar av Nelli under det att hennes mamma förhåll sig stadigt på ståndet och sekunden, genom
tjänliga medel övertygad om det lämpligaste av ett sådant förhållande.
UNDER SÄSONGEN BLEV Nelli allt magrare. Till sist blev hon så mager, att jag tror mig knappast någonsin ha sett en så mager hund. Och till trots för att hon fick stadiga portioner. Men flyga över fältet kunde hon! En dag passerade vi efter slutat jakt på Solingen ett torp. På bakgården hittade Nelli ett ben med en smula kött på, som hon genast anammande. Vi slog oss ned i en backe att vila ut, ty ännu hade vi en bra bit hem. Och Nelli åt upp sitt ben. Men efter uppbrottet var det inte samma fart i Nelli. Hon som hade förut alltid legat långt före, sackade alltmer och började skritta. Till sist gick hon bakom till sin husses stora bekymmer. Så började hon vingla på benen och så med ens slog hon i backen. Vi stodo där båda två och undrade vad i Herrans namn kommit åt hunden. Kunde det ha varit gift i benet? Det var dock inte gärna möjligt. Hennes husse stod där över sig given. Jag erbjöd mig att springa hem till gården efter någon konjak att hälla i henne. Ack, det var den tiden!
NÅ, JAG SPRANG ALLT VAD tygen höllo, fick konjaken i en flaska och gav mig på återväg. Efter en stund möter jag min vän bärande Nelli i sin famn, som man bär ett litet barn. Men bördan var tung och han var glad att jag kom. Nelli lades ned och ihälldes en försvarlig dosis konjak. Tiken var emellertid slut och bars hem. Senare
”Hennes husse stod där över sig given. Jag erbjöd mig att springa hem till gården efter någon konjak att hälla i henne.
repade hon sig rätt hastigt oh vi kommo underfund med att hon stupat av trötthet. Nå, när tiken repar sig och åter fått tillfälle att några dagar under skall förfölja hönsen, beslöt hennes husse att på allvar ta ur henne lusten att rusa. Till den ändan förfärdigande han av ett par gamla hänglsen och en särskild apparat, bestående av den ena hängselremmen med en krok i vardera ändan. Nästa gång Nelli stod, skulle han haka fast den ena kroken i hennes halsband, den andra i ett knapphål i sin väst. Tillfället kom, apparaten fastgjordes. Färdigt gevär, avance! Vid uppfloget fäll ett skott i luften, dressyrapparaten jämte en del av husses väst följde med Nelli hönsen åt. Min vän brydde sig inte om att konstruera någon ny apparat. Nelli fick följa sin vana och förblev i hela sitt liv en oslipad juvel.
