foto: Marcus Gustafsson/Kyrkans tidning
Diakon Magnus Ahlqvist och volontärer utanför Migrationsverket i Sundbyberg.
60 ungdomar & 400 mackor När grannförsamlingen i Sundbyberg bad om hjälp var Solnas ungdomar inte sena att haka på! Så för andra kvällen på en vecka rådde munter och fokuserad stämning bland ungdomarna som samlats i Kyrkans hus. Med bord dukade som det vore en tomteverkstad i december, men uppgiften och målet något helt annat – smörgåsar, inte klappar, och skivad ost och gurka, inte sax, snöre eller tejp. Till slut är över 400 mackor färdiga att delas ut av volontärer utanför Migrationsverket. kön
n age i d report 1 7 mar s
4
utanför
migrationsverket
i Sundbyberg har ringlat lång de senaste veckorna. Nyheterna har rapporterat om köer, lång väntan, ovisshet och frustration. Hoppfullt är däremot att flera frivilligorganisationer närvarar på plats. Magnus Ahlqvist är diakon i Sundbybergs församling. Han berättar att situationen är väsentligt
mycket lugnare nu, samtidigt som han tar emot tunga kassar med dryga 400 ostsmörgåsar och säger att ”åh bra, runt lunch kommer mackorna gå åt”. Alternativet att inte vara där fanns inte. Migrationsverket ligger på en tvärgata ner från kyrkan. Magnus står inte ensam, utan tillsammans med flera
andra volontärer och medarbetare. Nu är det fredag och de har funnits på plats i två veckor och samarbetar även med andra församlingar i Svenska kyrkan. Västerleds församling satte snabbt igång en list-specificerad insamling av hygienartiklar som också delas ut här.
bildning som är öppen för alla som konfirmerat sig. Utbildningen löper på med program och läger under två år då de får lära sig om ledarskap, kristen tro, första hjälpen och mycket mer.
Arbetsivern är det ingen brist på.
UKRAINA
Sebastian Ullvén, Cornelia Niréus, Felicia Färnqvist och Clara Kronstedt arbetar ivrigt på i smörgåsverkstaden.
ni bidra? Kan ni? så visste han ganska säkert att ungdomarna skulle anta möjligheten. Han känner ungdomarna väl och hans instagraminlägg samma eftermiddag gav genast positiv respons: Hjälpa till, självklart, ja absolut!
Innan kvällen drar igång tar Axel ordet. Han drar en parallell mellan kvällens uppgift och 18-snåret och det brukar bli ett När Axel Kroon, ansvarig för Taizé och livet som munkarna 60-tal ungdomar, alla mellan 16 barn & ungdom i Solna försam- lever där, och som de delar med och 18 år som går den ledarut- ling, fick frågan från grannför- besökare. samlingen i Sundbyberg: Vill
torsdag kväll i Kyrkans hus. De första dyker upp runt
››
5
– Kommunitetslivet handlar om att dela på uppgifter för att gemenskapen och livet ska fungera. Precis som samhället i övrigt, så gör inte alla exakt samma saker. Vi måste hjälpas åt. – Okej, innan ni sätter er vid er station, tvätta händer och ta handskar. Mackorna ska vara vegetariska, så smör, ost och gurka och sedan plastas. Ungdomarna har delats in i olika pass så att kvällens program av ledarutbildningen också kan hinnas med. De kör så det ryker! Arbetsivern är det ingen brist på, snarare är det ingredienserna som tar slut. Runt ett bord sitter Emmie, Kai, Sandra och Elsa. En mobil bredvid dem spelar ledmotivet till filmen Star Wars medan blåhandskade händer lägger ost och skivad gurka på runda brödkakor eller rullas in i tunnbröd.
Hjälpa till, självklart, ja absolut! – Hallå, osten är slut, ropar Emmie, men upptäcker att ett välfyllt fat står förberett på bordet bredvid. I kapellet står ljusbäraren tänd. Det gör den under hela dagen, ända från morgonandakten som äger rum när Kyrkans hus öppnar för dagen. Där kan besökare, vem som helst, sitta en stund, tända ett ljus, eller be en bön i enskildhet. 6
Vid det runda bordet utanför sitter Cornelia, Felicia, Sebastian och Clara. De har fått fart på en effektiv smörgåsverkstad. Men som Cornelia säger, bara för att det går snabbt betyder det inte att det blir dåligt.
Det som kan få det att krypa av oro i de flesta av oss. Ungdomspedagogerna Axel och Daniel cirkulerar bland borden. Det är god stämning och det märks att de känner varandra. Axel lämnar över ett just påfyllt fat med skivad gurka. Han står kvar en stund, kollar läget, vad mer håller på att ta slut och undrar också om hur mycket det pratas om Ukraina i skolan.
När ingredienserna börjar ta slut är klockan halv nio. Emil sopar upp brödsmulor, Hugo bär den sista kassen till kylen. Minst 400 mackor har det nog blivit även ikväll. Ljud börjar höras från Birgitta-salen, dags för andakt. Ledarkvällarna avslutas alltid med en andakt som ungdomarna själva utformar och leder. Mattor rullas ut på golvet och i mitten av rummet står tända ljus. Tygstycken formulerar ordet fred. Tätt tätt sätter sig ungdomar sida vid sida längs med salens väggar, med sånghäften uppslagna i knäet. Volymstarka röster fyller salen, följer gitarrernas melodi, trummornas rytm. Rösterna så starka att Axel mellan sångerna, och ett leende på läpparna säger:
– Hallå hörr’ni! Tänk på att vi sjunger till– På vår skola har vi sammans för att känna ett Trygghetsråd som gemenskap, med varandra gick ut och pratade, beoch med Gud, inte för att just rättar Felicia. Ville att vi Axel Kroon ens egen röst ska höras. skulle veta att man kan komma till dem om man är orolig och inte Ledarkvällens tema har varit har någon att prata med. ökenvandring och vad i livet som kan liknas vid det. Corona kom – Hemma hos oss står nyheterna så klart upp, att pandemin kunde på hela tiden, på kvällen och vid kännas just så. Oviss, tung, lång, middagen, säger Cornelia. ensam. En annan säger: – Nej, jag kollar inte så myck– Skolan kan kännas så. Som när et själv, jag hör mest från andra, prov på prov, eller inlämningskompisar och så, säger Clara. uppgifter radas på varann. Tills – Jag kollar nyheter mest på da- efteråt, när det är skönt att det är torn, säger Felicia, vi har så att vi över, att man klarat det. kan läsa flera tidningar på våra skoldatorer.
upphovsrättsskyddat material
upphovsrättsskyddat material
tema: kyrka i pandemi
Kyrkan och pandemin - och mötesplatser som försvann Pandemin påverkade samhället och hela livet, i stort och smått. Att vara en närvarande kyrka krävde plötsligt en ny karta. När biskop Anderas Holmberg mötte kyrkoherdarna i Stockholms stift var ämnet just denna nyorienteringstid som pandemin inneburit. Att på nytt ställa frågan: Vad är kyrkans uppgift? och Hur kan kyrkan vara närvarande på ett säkert sätt?
foto: Ikon/Magnus Aronson, Gustaf Hellsing, Kristin Lidell, Alex Giacomini m.fl
text: Anders Isacsson
Den 16 november höll biskop Andreas Holmberg ett tal i Storkyrkan till alla diakoner och präster i Stockholms stift. Det var en reflektion över ”att vara kyrka under en pandemi” och hade kommit till sedan biskop Andreas träffat kyrkoherdarna i Stockholms stift för att samtala om erfarenheter i samband med pandemin. Biskop Andreas framhöll att vi befinner oss i en nyorienteringsfas och de frågor som han ställde till kyrkoherdarna var: Vad kan vi lämna? Vad ska vi bevara? Vad ska vi utforska?
en kristen gemenskap skapas och öppen för alla Att vara en evangelisk luthersk fördjupas, Guds rike utbredas och kyrka, som Svenska kyrkan de- skapelsen återupprättas”. finierar sig som, är att finnas till för alla som är medlemmar men också för alla som vistas inom församlingens gränser. Vi utesluter ingen som söker oss.
Uppdraget är tydligt: att göra Kristus känd. Sättet vi gör det på kan variera, men vi har en kyrkoordning att rätta oss efter som i demokratisk ordning har utformats av många olika människor med många olika erfarenheter. Enligt kyrkoordningen ska kyrYtterst handlar detta om en re- kan: fira gudstjänst, bedriva diaflektion som kyrkan ständigt står koni, undervisa och missionera. i, som handlar om vad vi ska göra Och allt detta ska det syfta till som kyrka? Vad är det viktigaste? att: ”människor skall komma till tro på Kristus och leva i en tro,
Stor utmaning att vara närvarande på ett säkert sätt.
Frågan till oss blir då: Gör vi rätt saker? Hur har det varit under pandemin? Pandemin har inneburit en tid för reflektion och rannsakan. Biskop Andreas uttryckte att det ur allt det svåra ändå kan växa något gott. Pandemin har fått oss att verkligen tänka efter vad vi gör och hur vi gör. Svenska kyrkan består av en mängd församlingar runt om i
››
11
landet och alla har arbetat på sitt sätt under pandemin. Något som har märkts även här i Stockholms stift och i församlingarna närmast kring Solna. Vår utgångspunkt var att försöka vara så öppna och tillgängliga som möjligt, samtidigt som vi arbetade med riskanalyser för att göra vår verksamhet och våra gudstjänster så säkra som möjligt. För det var den stora utmaningen: hur är vi närvarande på ett säkert sätt?
I kriser kan det vara svårt att tro och hoppas.
sig fungera bra. Att vi kunde ses fysiskt i kyrkorummet blev väldigt uppskattat. Vi erbjöd också digitala gudstjänster varje söndag för dem som inte kunde eller ville komma till kyrkan.
Det vi också vi vill lämna är den verksamhet som inte svarar på syftet i kyrkoordningen. Vi vill som sista måltiden En trogen gudstjänstbesökare be- bevara nyfikenheten att våga prörättade senare för mig om en för va nytt, att våga tro att även behenne minnesvärd påskgudstjänst gränsningar har möjligheter. Vad under pandemin. Nattvarden var vi vill utforska är att våga vara uppdukad med särkalkar, det lik- kyrka och församling på ett nytt nade nästan den sista måltiden. och tydligare sätt. Så trots eller egentligen tack vare
mindre men fler Vi arbetade för att kunna fira fysiska gudstjänster i alla våra kyrkor men med restriktioner som begränsade antalet deltagare kraftigt tvingades vi tänka till. Vi landade i att fira minst två gudstjänster i varje kyrka varje söndag med max 8 deltagande per gudstjänst. Under den här tiden dubblerades alltså antalet gudstjänster. Vi fick samtidigt fundera över hur man firar en Anders Isacsson, präst gudstjänst med så få som åtta deltagare. Och med dubbla guds- pandemin blev skärtorsdagsmästjänster varje söndag behövde de san för henne väldigt speciell. Det också bli kortare. var fint att höra hur en kompromiss i en väldigt annorlunda tid Vi utformade en kort, men kärn- kunde skapa en andlig upplevelse. full gudstjänstordning som visade Som svar på biskopens frågor: Vad 12
vill vi lämna? Vad vill vi bevara? Vad vill vi utforska? skulle jag svara att det vi vill lämna är rädslan för att ompröva och gå nya vägar.
Rätt som det är återvänder ljuset och livet. Pandemin är att betrakta som en kris och det vi med stor sannolikhet vet är att det kommer att komma nya. I kriser kan det vara lätt att misströsta och att bli handlingsförlamad. Det kan vara svårt att tro och hoppas, men så kommer det en vändpunkt och rätt som det är befinner vi oss i en ny fas, där ljuset och livet återvänder. Så har kyrkan levt och trott genom hela sin långa historia. Det känns hoppfullt.
•
tema: kyrka i pandemi
Trygghet att få ses i en orolig tid När nedstängningarna under pandemin kom blev det ensligt, tomt och tyst för många. Både för äldre, nyblivna föräldrar och ensamhushåll. Utomhus var det enda som var riskfritt. Men när alla var med på att gilla läget så blev det ändå rätt bra. Pandemin till trots. text: Carin Hedberg & Johanna Norin
svann blev det ännu viktigare att bor ensamma är det ett så kravlöst ansvarar för sopplunchen i Kyr- kunna erbjuda någon form av so- sätt att hitta en vardagsgemenskap, att bara komma ut och se kans Hus på onsdagar och den cial samvaro. människor. Ta en fika eller en tallöppna träffen på torsdagar i Haggunilla walden har i 40 år bott rik soppa och säga ”Hej, hur mår alunds kyrka. och trivts i Hagalund. För några du idag?”. – Många kommer till de här träfNär allt är som vanligt har träffarna som är öppna för vem som farna haft lite olika karaktär, på helst för den trivsamma sociala Onsdagsträffen är det fokus på samvaron. samvaro och musik, och efter den inledande andakten serveras soppa. På torsdagarnas Träffpunkt Hagalund är det olika teman, ibland konstutställningar. Alla är välkomna med enda Under delar av pandemin gick krav att deltagarna är nyktra och det inte att träffas inomhus fastdrogfria. än behovet att ses var stort, och pandemin flyttade verksamför en del ännu större än tidigaheterna utomhus. Onsdagsträfre. fen möttes i en park vid Solna – Vi fick avväga vikten att bevacentrum. I Hagalund inleddes Hanna Holmlund, präst ra den psykiska hälsan mot att det med andakt på kyrktrappan skydda den fysiska. och sedan en promenad med tanår sedan blev hon övertalad av en kekorn att fundera över eller samEfter riskbedömningar skapades granne att besöka församlingens tala kring under vandringen. nya mötesplatser under så pande- lunchträffar i Kyrkans Hus och i Hagalunds kyrka. misäkra former som möjligt. – Jag har förstått att det betydde mycket för många under den ti– När samhället stängdes ner och – Och det har jag inte ångrat! Det den att ha någonstans att kunna de vanliga mötesplatserna för- har varit jättetrevligt. För oss som träffas, säger Hanna Holmlund. hanna holmlund är präst och
Utan att ses hade det varit lätt att deppa ihop.
››
13
deltagaren gunilla fortsätter:
– Man behöver ju komma ut, och inte bara gå för sig själv. Så hela sommaren sågs vi utanför kyrkan i Hagalund. Alla tog med sig egen picknick och så gav vi oss ut på promenad tillsammans. Det hävde känslan av isolering som följde med karantänen. Utan träffarna hade det varit lätt för många att deppa ihop mellan varven. När prästerna bidrog med tankar och med psalmer som man kände igen - kändes det som en trygghet i en orolig tid. ut i ur och skur Att ses utomhus blev även melodin för öppna förskolan. Gugge Strandh och Eva Broström jobbade tillsammans på Solvändan i Järvastaden under pandemin. De var utomhus på heltid från oktober 2020 till november 2021, i ur och skur, sol, snö och blåst.
– När det blåste som mest på vintern satt vi på innergården under balkongen, fikade och sjöng. Men oftast gick vi iväg till parker i närområdet. Många föräldrar har berättat att de satt hemma och kände sig så ensamma. Att kunna komma hit och träffa andra var otroligt uppskattat. – Så det blev bra ändå, säger Gugge, fast vi fick tänka om helt. Alla glada föräldrar lyfte oss, gjorde att det kändes värt det att hålla igång. Statistiken visar att vi hade 2 731 besök fastän verksamheten var så begränsad. Och att flera nya hittade faktiskt hit! Den öppna förskolan i Kyrkans hus var stängd under pandemin, och personalen flyttade över till Solvändan. I januari öppnade den igen och Eva Broström är tillbaka på sin gamla arbetsplats efter nästan två år på Solvändan. Hon säger att det är som att starta från noll igen.
En förälder sa: Jag har känt mig så ensam!
– Det kanske man inte tänker på, men som öppen förskola vänder vi oss ju till nyblivna föräld– Många har frågat om jag blev ledig under pande- rar och våra stammisar min, säger Gugge. De tror att vi fick stänga igen, men från innan pandemin har vuxit ifrån oss, så det är det gjorde vi ju inte. bara att starta om på ny Pandemireglerna gjorde att de fick lov att ha anmä- kula. lan på allt, istället för drop-in och fastän aktiviteterna hölls utomhus behövde grupperna vara väldigt – Men nu är vi igång, och små. det känns skönt!
•
Gugge Strandh
Eva Broström 14
foto på verksamheten: Öppna förskolan Solvändan porträttfoto: Johanna Norin
tema: kyrka i pandemi
”Kyrkklockorna ringde bara för vår Ebba!” Restriktioner innebar att bara sju fick bära min. Det blev väldigt personer fick närvara i kyrkan vackert och högtidligt i kyrkan. utöver doppräst Anders Isacsson. Därför bestämde Oskar och Malin att livesända dopet för gästerna som inte kunde komma. Det text: Carin Hedberg oväntat positiva var att de kunde – Vi är båda döpta i kyrkan och bjuda in många fler till dopet än vår son Alfred döptes på Gotland annars, något som blev mycket där Malin kommer ifrån, berättar uppskattat! – Gudstjänsten började med att Oskar Dahlin. Malin och jag gick fram med bar– När Alfred döptes bar han Ma- nen till stilla orgelmusik. Det var Pandemin hade varit dyster och lins gamla dopklänning och Ebba både glädje och allvar. Kyrkklocktråkig, Malin och Alfred hade vaorna ringde bara för vår rit långvarigt sjuka och Ebba! Och både prästen, nu ville familjen planera organisten och kyrkvaktnågot roligt. Så att vänta mästaren hade kommit med att döpa deras ettdit bara för vår skull – åring Ebba ville de inte, för att ta emot och döpa trots att släktingarna på Ebba. Gotland inte kunde resa hit. – Vid dopfunten sjöng vi psalmen ”Lilla liv nu är du – Vi ville inte vänta tills här, känner inte världen”. restriktionerna var över, Det kändes stort att där ingen visste ju hur länge i kyrkan få förena Ebba de skulle vara kvar. Vi i det stora livssammankunde inte hålla Ebbas hanget på jorden. Präsdop på Gotland så vi ville tens doptal gjorde ett välja en kyrka som låg oss starkt intryck på oss, han varmt om hjärtat. Solna talade direkt ur hjärtat. kyrka blev självklara valet, där har vi bara lyckli– Det så var fint att vara ga minnen – det var där tillbaka i kyrkan där vi vi gifte oss! berättar Osgifte oss. Den här gången kar. mycket mindre nervösa! Pandemin medförde att både dop och vigslar ställdes in. Att inte kunna samla släkten gjorde att många ville vänta. Det gjorde inte föräldrarna Oskar och Malin.
Trots pandemi en oväntat positiv upplevelse.
foto: Privat
•
15
sjukhuskyrkans uppdrag:
Skapa värdighet inför döden Trots vanan att arbeta nära liv och död blev covid-19 en tuff och ovan verklighet för Sjukhuskyrkan på Karolinska i Solna. När anhöriga inte längre fick vara med vid avsked blev deras närvaro ofta oändligt värdefull för svårt medtagna patienter. Och även för utmattad vårdpersonal. Pandemin har varit tuff och intensiv för Sjukhuskyrkan, liksom för all vårdpersonal som arbetar på sjukhuset. – Med pandemin kom en stor ovisshet, man kände till så lite om sjukdomen, personalen visste inte hur smittsamt det var, så rädslan var väldigt stor.
16
lerade Sjukhuskyrkan på Karolin- Lindgrens barnsjukhus som varit ska under våren ett avskedsord att på plats hela pandemin. användas av all personal som han– Det vi allt mer kom att förstå terade döende eller döda. under pandemin var vilket trauma det innebar för närstående att utdrag ur avskedsord: inte kunna finnas med vid avsked (Förnamn:s) liv är nu slut. av en svårt sjuk anhörig. Vi önskar frid över de dagar hon/ han fick och över den hon/han var. I avsaknad av anhöriga fick präst, pastor eller diakon i Sjukhuskyr...Vi önskar frid över dem/oss som kan ofta träda in istället. denna sista tid mött och vårdat – Att vara medmänniska har ald(förnamn). rig varit viktigare, säger Camilla. Frid över det arbete som nu fortsätter på denna avdelning. Många gånger ringde anhöriga och bad dem gå med en hälsning Vi är nu tysta en kort stund. till en svårt covidsjuk anhörig. Patienter som var så svårt medViktigt var att avskedsordet var tagna att de inte orkade, eller kanallmänmänskligt formulerat för ske inte heller kunde, tala. Innan att kunna riktas till alla, oavsett Camilla och hennes kollegor fick tro, eller avsaknad av det. Tryckgå in i rummet gällde full munta kort med avskedsorden gjordes dering, munskydd och visir, bara tillgängliga för all personal med ögon och prästkrage synliga. enda tumregel att uttalas som det allra sista innan den döda krop- – Det var väldigt svårt. Att ha en pen lämnade avdelningen. sån där tät mask som det nästan är
Det var som en overklighetskänsla, berättar Camilla Vinberg-Österberg. Den allvarliga situationen den där första pandemivåren gjorde det angeläget att skapa värdighet inför döden och döendet. Och med omständigheter som begränsade anhörigas avsked var det extra viktigt för all personal att få Vanligen arbetar Sjukhuskyrkan hjälp att hantera döden i pande- med alla tre grupper patienter, vårdpersonal och anhöriga. Unmins inledande fas. der pandemin är det patienterTillsammans med Myndigheten na som behövt dem mest. Och för stöd till trossamfund formu- de föräldrar med barn på Astrid
svårt att andas i, och så fick vi inte stå för nära, men ändå så nära att de hörde vad jag sa. Och jag pratar dessutom skånska, säger Camilla och ler trots allvaret.
tema: kyrka i pandemi
Pandemin ökade trycket på kyrkogården rejält – Under den första tiden var kistorna markerade med ”droppsmitta”, men som vi vet nu smittar corona via luften framförallt. Samtidigt var vårt mål att vi skulle ge varje avliden och dödsbo samma värdiga avslut och service som tidigare. Vi kände en ödmjukhet inför uppgiften och tänkte även Tommy Östher är chef för Solna på vårdpersonalen och hur de fick kyrkogård och Ulriksdals begrav- kämpa. Vi skulle också klara av vårt arbete. ningsplats i Solna församling. Under pandemin blev vi alla medvetna om vilken tung börda coronan blev för vårdpersonalen. Stabsläge på sjukhusen, överfullt på intensiven och många dödsfall. Men vad många kanske inte tänkte på var att det blev samma höga tryck på våra kyrkogårdar.
lag som fick gå i olika skift för att inte smitta varandra. Det var viktigt att minimera riskerna från att smitta varandra för vi behövde ju all personal till den ökade arbetsbördan. I stort kunde vi hålla oss friska, tack och lov – och till och med sköta trädgårdsarbetet så att våra kyrkogårdar förblev lika vackra som de brukar vara.
•
Målet var hela tiden att ge varje dödsbo samma värdiga avslut.
foto: Johanna Norin
– När pandemin startade under vinterhalvåret har vi bara den fast anställda personalen i tjänst och samtidigt ökade vår arbetsbörda med beställningar av ceremonier och gravsättningar med mer än det dubbla över en förhållandevis lång period. Tommy fick med sig personalen, som alla gav järnet för att det – Till en början var det ju inte sä- skulle fungera. Och de lyckades! kert hur corona smittade och det fanns en osäkerhet kring hur vi – När sen säsongspersonalen kom skulle arbeta med smittskyddet i tjänst inför sommaren delade när vi träffade anhöriga och han- vi in utepersonalen i fyra arbetsterade de avlidna. text: Carin Hedberg
18