Kyrkmagasin Limhamns kyrka vår 2021

ENOMBRO GENOMBR OTTET KYRKMAGASIN @limhamnskyrka

utsatt

TILLSAMMANS AV PIAMARIA ENGVALL REDAKTÖR

SOM MÄNNISKOR ÄR VI kanske aldrig mer utsatta

än när vi föds. Ett alldeles nyfött barn är fullständigt beroende av att andra tar hand om det och från den dagen handlar hela livet om att ständigt bli starkare och självständigare för att minska utsattheten. Utan den sårbarheten kanske vi inte skulle ha samma vilja att utvecklas, att lära oss nya saker och att, så småningom, kunna hantera de stunder av utsatthet som livet otvivelaktigt kastar in oss i även när vi lärt oss ta hand om oss själva. Att vara människa ÄR att vara utsatt och det finns stunder och situationer i livet när vi känner oss oerhört oskyddade och sårbara. När vi hukar oss mot stormen som försöker få våra fötter att förlora kontakten med marken eller när vi tar emot beskedet att sjukdomen vägrat släppa sitt grepp om kroppen; när vi förlorar jobbet eller en älskad vän säger adjö. Vi mister fotfästet i tillvaron och hittar kanske inte ens det där sista halmstrået att gripa tag i. När hoppet är förlorat är utsattheten som störst.

I VÅRT MODERNA SAMHÄLLE är vi kanske ännu

mer sårbara än våra förfäder var i sina grottor med rovdjur nosande utanför ingången. Vårt sätt att leva har fört med sig en mängd risker, både hälsomässigt, ekonomiskt och rent fysiskt. En rejäl snöstorm med

tillhörande elavbrott lamslår hela samhället i flera timmar, dagar eller till och med veckor. Vi är beroende av en digital uppkoppling i snart sagt alla situationer och vår förmåga att överleva i en allvarlig krissituation blir sämre och sämre för varje generation. Ju bekvämare liv vi lever när allt fungerar, desto större är vår utsatthet när någonting havererar.

VI LEVER JUST NU i en tillvaro där i stort sett hela

jordens befolkning är hotat av ett osynligt virus.

I denna gemensamma utsatthet kan vi också finna en tröst. Vi genomlever detta tillsammans och allas tillvaro präglas av osäkerhet, isolering, väntan och längtan efter normalitet. Alltför många har mist en närstående och utan möjligheten att ta avsked och sörja under normala omständigheter ökar också utsattheten. Men kanske det är i den största utsattheten som vi kan finna den mesta trösten och styrkan?

Tillsammans blir vi starkare.

I DETTA NUMMER BJUDER vi på en resa genom

människans utsatthet: bland annat får vi läsa om barnhem i Malmö, forskning om våld i nära relationer, och vi får följa med en fiskarens kamp mot havet och myndigheterna.

maskrosbarn AV ROBERT WAHLSTRÖM HARR LIMHAMNARE

L

ivets prövningar handlar ibland om den utsatthet, eller skall vi säga sårbarhet, man kan få möta i vardagen. För det mesta kan vi hantera detta som vuxna personer med beredskap att i någon mån möta prövningar när de kommer.

Men ibland kan sådana prövningar komma oväntat eller bli oss övermäktiga och som kan ge svåra konsekvenser. Riktigt illa blir det när barn har att möta dessa prövningar utan att vara rustade för detta. I dessa pandemitider kan man kanske också påminna sig hur det var när spanska sjukan, TBC och andra farsoter drabbade stora delar av befolkningen en gång i tiden och som kunde slå hårt mot familjebilden. Även när familjer mötte sociala problem och inte kunde hålla emot prövningarna, kom familjesplittring att bli ett tydligt inslag. Flertalet kände till att det fanns barnhem eller liknande institutioner i vårt närområde. Men få kände till bakgrunden om dessa.

För inte så länge sedan medföljde det en skam i att misslyckas i ett socialt sammanhang och tonen kunde vara ganska rå och utan empati.

BARN SOM STOD utan familj blev hänvisad till barnhem eller fosterhem. Tidigare kunde man till och med hamna på fattigstugan eller bli utauktionerad genom kommunens försorg till lantbrukshem där man många gånger blev en billig arbetskraft. I perioden kring 1900-talets början växte det fram nya barnhem.

Oftast genom frivilliga insatser och församlingars medverkan.

utan familj

SJÄLVASTE CEMENTKUNGEN PÅ Limhamn, R. F. Berg med en djup kristen tro var själv med och skapade ett barnhem vars byggnad fortfarande finns kvar och ingår i det skolkomplex som finns kvar på Rådmansgatan i dag i höjd med Johanneskyrkan.

Prästen Hagbard Isberg var en annan som la ner mycket ansträngning på socialt arbete. Han såg till att Malmö fick möjlighet att ta hand om ogifta gravida kvinnor på mödravårdshem som i början drevs av stiftelser innan kommunen tog över. Botildenborg var ett av dessa. →

BARNOMSORGEN FÖR MALMÖ har sin egen historia som vittnar om insatser för att ta hand om barn i förskingringen. Redan på 17–1800 talet hade man dessa problem där gatubarn tillhörde stadsbilden. På den tiden tog man hand om dessa genom att föra in barnen till den tidens väveri och textilindustri där man fick arbete, kost och husrum enligt den tidens regler.

Från mitten av 1900-talet har vi flera exempel på Limhamn med olika barnhem. Bergs efterträdare för cementfabriken blev Ernst Wehtje som lät bygga sig en ståtlig villa på Strandgatan. Den villan fick Frälsningsarmén överta efter hans död och där drev man sedan ett barnhem under flera år. Detta övertogs sedan av vårdhemmet Sjöstjärnan som därefter blev Förenade Care Sjöstjärnan.

”gosshemmet”

UPPE VID GEIJERSGATAN – Nordanväg låg en gång ”Stormby”. Ett projekt som den gode Frans Suell drev på Limhamn under andra halvan av 1800-talet i ett system för att få arbetskraft till kalkbrotten och andra verksamheter på Limhamn. Men här på samma område låg senare också ett stort hus som mellan 1940 och1970 talet hyste det då kända eller kanske till och med ökända ”Gosshemmet”. Detta drevs av en stiftelse vars tjänster Malmö kommun tog i anspråk.

Jag bodde själv här under två korta perioder innan jag en natt band ihop två lakan med vars hjälp jag firade mig ner från andra våningen och försvann i nattmörkret. Det var inte alltid lätt för en ung pojke att anpassa sig till vad som erbjöds. Detta stora hus revs på tidigt 70-tal. Här ligger i dag två vanliga villatomter just där Västanväg ansluter till Geijersgatan och alla spår efter ”Gosshemmet” är borta sedan länge och med detta även många minnen och berättelser.

MALMÖS HANTERING AV ärenden som krävde omedelbara åtgärd vid omhändertagning av barn hette ”Barnupptagningsanstalten”. Alla institutioner kallades förr ”anstalt” innan man ändrade detta. Det blev med tiden “Barnupptagningshemmet” och låg ute vid Nobelvägen på samma område där VÄS (Värnhems

sjukhem) fanns. Även detta hus revs på 70-talet. Hit forslades alla barn akut innan de fördelades ut på andra vårdplatser. Även från denna plats har jag minnen från en märklig start här i livet. Det fanns fortsättningsvis även ungdomshem och inackorderingshem runt om Malmö för vård när barnen kom upp i ålder.

NÄR JAG VÄXTE upp på Limhamn under 50-talet upplevde jag att det ganska ofta förekom att barn hamnade hos mor- eller farföräldrar. Dessa barn kunde vara fosterbarn inom familjen, eller bara skrivna i ett familjehem på den tiden. Limhamn blev ett bättre alternativ om så var möjligt, istället för innerstadens trånga lägenheter och skuggiga bakgårdar. Hur gick det för alla de barn som hamnade i en form av utsatthet senare? Det man kan säga är att upplevelserna säkert satte sina spår hos dessa barn. Flertalet gick vidare i livet och skapade sig en framtid och lämnade dessa barndomsminnen bakom sig. En hel del blev riktigt framgångsrika och i några få fall kom att hamna i ”kändisvärlden”.

samhällets styvbarn

Men för en mindre grupp gick det riktigt illa. Med dålig utbildning, social eftersatthet, missbruk och ibland brottslighet, hade de inte några större chanser att komma tillrätta i livet. Jag känner väl till denna sida av samhällsbilden då jag under några år var Riksförbundsordförande för ”Samhällets Styvbarn”. Barn som genom sin sårbarhet blev styvmoderligt behandlade av samhället.

→

En fiskare med passion för havet AV PIAMARIA ENGVALL REDAKTÖR För ovanlighetens skull har Limhamn bäddats in i ett mjukt snötäcke och solen skiner från en klarblå himmel när jag styr stegen mot fiskehamnen. Doften från Fiskrökeriet färdas långt i den klara luften och möter mig redan innan jag skymtar de små hoddorna och båtarna som ligger vid kajen. Trots den bitande kylan känns det inte omöjligt att tänka sig en tur på havet i det strålande solskenet. Men livet som fiskare är ingen nöjestur på ett stilla, blått hav.

JAG MÖTER UPP med Mats Lövstedt och han kan intyga att fiskare är en yrkeskategori som är utsatt från många håll: vädret, miljön och myndigheter är tre faktorer som har stor påverkan på deras liv.

“Man håller ju alltid koll på vädret, man är uppdaterad på flera sidor och med ålderns rätt har man ju blivit lite mer försiktig. Man utsätter sig kanske inte för så mycket väder som innan. Då körde jag ut i vilket väder som helst men det gör jag inte längre.”.

SOM NYUTBILDAD FÖRSKOLLÄRARE i slutet av åttiotalet hade han i några år fisket som binäringssyssla men i början av nittiotalet valde han att satsa helt på fisket och på den tiden var vattnen utanför Limhamn fulla av friska torskar. “Nu är den nästan utplånad”, berättar Mats. “Ett problem är att sälarna breder ut sig. De äter upp torskarna och sprider en parasit även till andra fiskar, som gör att de blir helt avmagrade och odugliga till försäljning”.

“Då hade jag riktig dödsångest, och kände mig liten”

ÄVEN VÄDERLEKEN HAR förändrats, säger han, och berättar att det nuförtiden småblåser hela tiden men det kommer ingen riktigt storm som rensar upp och byter ut och syresätter vattnet. “Det skummar bara på ytan men gör ingen nytta för havet. Och nu börjar även Östersjöns död påverka här så fjolårets fiske var en katastrof. Hade detta skett ovan vattenytan hade alla larmklockor gått angående miljön!”. Han upplever att intresset för miljön i havet är lågt bland politikerna, och om det diskuteras, så är det den småskaliga fiskeribranschen som får skulden för fiskdöden. →

“UNDER HELA 2000-TALET har man med olika regelverk gjort det nästintill omöjligt för vår bransch och de flesta har slutat fiska men ändå har inte fisken kommit tillbaka!”. Denna fråga präglar hela branschen. “Utsattheten från myndigheter skapar mängder av ångest.

Man vet aldrig vad som ska hända, förutsättningarna ändras varje år. Men nu har jag blivit så gammal så jag skiter i vilket”, medger Mats. Att vara fiskare har för honom gått från att vara ett yrkesval till att bli en livsstil men det är en livsstil som ibland medför direkt fara för livet. Mats berättar om den gången i början av sin karriär när han, utanför Trindelen, kom i vägen för Dragörfärjan, fastnade med ankarlinan i dess bogpropeller och släpades med ända till linan släppte. “Då var jag dödsrädd och en tid efter det hade jag problem med hjärtklappning”. En annan gång, i tjock dimma på väg hem från Kriegers Flak, fick han gasa undan en lastare som inte väjde. “Då hade jag riktig dödsångest, och kände mig liten”. Även utrustningen i båten kan utgöra en fara och Mats berättar att flera fiskare har dött när de åkt med garnen ut i havet och fastnat i dem. Är man ensam på sin båt finns det ingen hjälp när olyckan är framme. “Det kan söka mig ibland, det kommer över mig. Men än så länge är jag här!”, säger han med ett skratt.

JAG UNDRAR VAD det är som driver honom att fortsätta, trots utsattheten från alla håll. Han medger att det, trots regelverk och restriktioner, är frihetskänslan som driver honom. “Jag är lite av en ensamvarg och när jag började i det här yrket var det det friaste yrket man kunde ha”. Det råder inga tvivel om att Mats är fiskare i både själ och hjärta. Hans passion och engagemang för havet, fisken och miljön genomsyrar hans berättelser och trots de dystra framtidsutsikterna för både fiskeribranschen och livet i havet så låter han sig inte besegras. ÄNDA SEDAN 1887 har det funnits en riktig fiskehamn i Limhamn och när jag lämnar Mats, fiskebåtarna och hoddorna bakom mig hoppas jag innerligt att denna gamla yrkeskår ska ges möjlighet att leva kvar i många år framöver.

Genom utsatthet AV RICHARD ASPEGREN PRÄST OCH ANSVARIG UTGIVARE

till styrka

Varje människa vet vad det är att vara utsatt. Det räcker att som barn behöva flytta, byta skola, tala en annan dialekt, förlora sina kompisar. Som vuxen prövas vi rätt hårt både i arbetsliv och privat. Alltför många kan berätta om hur det är att bli överflödig på arbetsplatsen, eller än värre, överflödig i kärlekslivet. Sjukdom, förlust av en anhörig, oro och ängslan hör också till raden av exempel på det normala livets utsatthet.

Vi vet vad det handlar om. Utsatt är inget att önska sig eller längta efter. Det bara händer.

Konsten är att inte identifiera sig med sin utsatthet, bli ett med den. Och jag tror att som med all konstutövning går det att öva upp sin skicklighet i att förvandla utsattheten till styrka, ja till och med glädje.

Men hur gör man? Hur tänker man?

Själv är inte bäste dräng.

Det första handlar om att inte fly från känslan eller situationen. De kloka säger att man ska erkänna sin sårbarhet, erkänna det som gör ont. Det är inte livsfarligt att se sig själv som hjälplös eller försvagad även om det ligger obehagligt nära i ett samhälle styrt av framgång och perfektion. Börja inte med att söka olika flyktvägar, utan granska det som får mig att känna missmod och utsatthet. Var ärlig och släpp bortförklaringar och förskönande omskrivningar. Se verkligheten som den är.

Själv är inte bäste dräng och ensam är inte stark. Det är rätt så underbart att kunna prata med människor man litar på. Som vill en väl. När jag berättar om hur saker och ting ligger till så hör jag vad jag själv säger, tankar och känslor sätts i rörelse och – beskriver

många – plötsligt ser jag vägen framåt, vägen ut ur det svåra. Det är nu ingen flyktväg utan en väg där jag kan vara mycket mer av mig själv, också sårbar. Det kan verka motsägelsefullt men sårbarheten, det som gjort mig utsatt och ansatt, innebär att jag kan leva fullt ut, att våga möta mina rädslor, utsätta mig för obekväma situationer, utmana mig själv och gå min egen väg. Jag blir en modigare människa som vågar se mina starka sidor. Och använda dem.

Vi vet vad det handlar om.

Ibland är det som om vi behöver gå genom smärta och motstånd för att uppleva glädje och tacksamhet över allt som livet faktiskt ger. Och märker jag – problem och svårigheter försvinner inte ur mitt liv men jag kan hantera dem med betydligt större lugn och kapacitet.

Bibeln, kristendomens heliga skrift, är fylld av berättelser om drabbade människor. Inte många ytliga framgångssagor där inte. Nej, istället möter vi rader av utsatta människor, som längtar efter förändring och befrielse. Både av inre och yttre tvång. Bibelns berättelser både i Gamla och Nya Testamentet handlar om att Gud vill befria människor och folk – då som nu – från instängdhet och sorg, rädsla och förtryck. Gud ser på varje del av sin skapelse med ömhet, vill att vi ska leva som fria och skapande individer med hjärtat öppet för oss själva och våra medmänniskor. Resultatet av alla dessa Gudsmöten – då som nu – stavas förändring. Bort från missmod och oro fram till en ny styrka och en ny glädje att möta livet med. Gud vet vad utsatthet är och Gud vet vad befrielse är. Så bra!

Utsatthet av

VÅLD I NÄRA RELATIONER – kan vi kommunicera det?

AV SVERKER SIKSTRÖM PROFESSOR I KOGNITIV PSYKOLOGI, LUNDS UNIVERSITET Om du läser tidningen eller lyssnar på nyheterna idag

kommer du förmodligen att höra om personer som är utsatta för fysiskt våld. Detta förmedlas dagligen i media i form av berättelser om krig, mord, misshandel, etcetera. Men om du har haft ett fördjupat samtal med en nära vän nyligen så har du kanske hört om en annan typ av våld, nämligen psykologiskt. Här handlar det kanske om att din vän utsatts för en olämplig eller nedsättande värdering, inte fått tillåtelse att träffa en person, eller inte fått den information som den personen borde ha fått. Vi utsätts ofta för psykologiskt våld, och ibland för fysiskt våld och detta sker inte sällan av dem som står oss allra närmast: våra partners.

När detta sker mår vi ofta dåligt, men hur bra kan vi beskriva detta för andra personer som lyssnar på oss?

Och bra hur bra är vi att lyssna på närstående som drabbas av dessa typer av våld?

Jag har intresserat mig för dessa frågor och arbetar

med empiriska studier för att kunna besvara dem. Vi lät deltagare skriva texter om situationer där de blivit utsatta för fysiskt eller psykiskt våld av en romantisk partner. Dessutom fick de bedöma hur allvarligt de uppfattade dessa händelser. Dessa berättelser lästes

sedan av andra deltagare som också fick bedöma händelserna allvarlighet. Vi kunde sedan jämföra allvarligheten i berättelsen som gjordes av person som blivit utsatta för händelsen, med person som läst om den.

Det intressanta här var att i många situationer skiljde sig allvarligheten mellan de utsatta och de som läst om händelsen. Skillnaden kallar vi biaser, eller systematiska fel i bedömningar av allvarligheten av våldet. Och som man kanske skulle kunna tro, så var det inte alltid de som blivit utsatta för våldet som uppfattade det som allvarligast.

När deltagarna beskrev fysiskt våld så fann vi, något

oväntat, att våldet uppfattades allvarligare av de som läste om det, än av dem som utsatts för det.

Våldet överdrevs alltså av läsaren. Resultaten var det motsatta för psykologiskt våld: de som läste om våldet underskattade det. Det vill säga de som var utsatta för psykologiskt våld kunde inte beskriva det så att mottagarna förstod hur illa de behandlades. Vi kallar denna felaktighet i kommunikation av våld kaliberingsbias, där sändare och mottagare av våld inte är kalibrerade i sin bedömning av hur allvarligt våldet är.

→

Detta fynd är i sig själv intressant, men påverkar det

hur vi ska förhålla oss till våld i vårt samhälle? Min uppfattning är att dessa kaliberingsfel kan få stora konsekvenser på hur vi ser på varandra och hur samhället utformas. Om fysiskt våld överskattas och psykologiskt våld göms bort, så får det implikationer både för samhället i stort och för mellanmänskliga relationer.

På en samhällsnivå kan det innebära felaktiga prioriteringar där resurser fokuseras mot fysiskt våld med förstärkningar av resurser till polisen, försvarsmakt, domstolsväsen som ofta behandlar denna typ av våld.

Samtidigt prioriterar samhället ofta inte resurser som kan stävja psykologiskt våld, till exempel psykoterapi, socialtjänster, förenings- och kyrkoliv.

Men framför allt har dessa resultat implikationer för

hur vi kan och bör förhålla oss till varandra i mellanmänskliga relationer. Här handlar det om hur våra resultat kan hjälpa oss att förbättra empati. Vi behöver bli bättre på att förstå när andra blir utsatta för psykologiskt våld. Det är både svårare att bedöma än fysiskt våld och ofta allvarligare än vad vi själv bedömer det när andra berättar det för oss. Lyssna på dina nära!

Stilla veckan I veckan före påsk är Limhamns kyrka öppen extra mycket. Våra musiker är på plats och framför lugn musik. I kyrkan finns fotoutställningen Via Dolorosa av Elisabeth Ohlson Wallin; 15 bilder om mobbing som bygger på berättelsen om Jesu väg mot Golgata.

Måndag, tisdag och onsdag är kyrkan öppen kl 13-18.

Påsken Påsken firas i Limhamns kyrka med flera olika gudstjänster, de flesta livesända men några på plats. För att delta i livesändning på Facebook, sök på Limhamns kyrka och gilla/följ sidan. Då får du en avisering när livesändningen startar.

Du kan även följa sändningen via Facebookflödet på limhamnskyrka.se Skärtorsdag - stilla mässor kl 16, 17 och 18 samt livesänd skärtorsdagsmässa kl 19 Långfredag - livesänd gudstjänst kl 11 samt inspelad gravläggningsgudstjänst kl 17 Påskdagen - livesänd festgudstjänst kl 11 Annandag påsk - Vandringsgudstjänst på Limhamns kyrkogård

Våren Besök gärna limhamnskyrka.se för ytterligare information om påskens händelser. Där hittar du även aktuell information om kommande mötesplatser.

Utsatthet En dålig dag Varför går alla förbi mig?

Ingen verkar vilja/våga sätta sig bredvid just mig Vad är det som gör att man undviker mig?

Ser jag farlig/konstig/otrevlig ut? Är det hur jag klätt mig/hur jag luktar? Är det mitt kala huvud som syns nu när min mössa kommit på sned igen?

Ser det otäckt/läskigt ut?

Tror de att jag har något som kan smitta?

Tankarna går till hur det var i skolan, tystnaden som föll bland grupperna av elever när jag gick förbi i korridoren De bortvända blickarna när ingen ville att jag skulle sätta mej bredvid dem i matsalen Alltid så ensam

En bra dag?

Det är nästan fullt på bussen, och jag som inte kommer orka stå hela vägen Men så ser jag en ledig plats, bredvid sitter en man, han ser ovårdad och ledsen ut Folk har undvikit att sätta sig bredvid honom Jag sjunker tacksamt ner på platsen Han tittar förvånat och lite skyggt upp på mig Jag sitter i mina egna tankar tills det är dags att stiga av Då ser jag smutsen på hans ena byxben, hålet på hans knä, skrapsåret på handen och det slår mig, han måste ju ha ramlat!

Har ingen brytt sig, är han på väg hem för att bli lite omplåstrad av någon?

Eller är han också ensam?

Jag vågar mig på ett leende och får ett försiktigt ”ha en bra dag” tillbaka Det värmer min frusna själ och kanske värmer mitt leende honom lite Lite delad omtänksamhet, visst kan vi väl dela det, även i dessa tider Hej! Jag ser dig!

Leenden med en nick, kanske till och med ”ha en bra dag” I vårt ibland utsatta och ensamma liv, kan det räcka så långt Ett ljus i ensamhetens mörker

Stöd Act Svenska kyrkans arbete för fred, jämställdhet och rättvisa. Swisha din gåva till 900 1223.

För att rädda generationer AV SANNA BÜLOW ACT SVENSKA KYRKAN Mat och mediciner kan rädda liv men det kan också

sagostunder på youtube, språklektioner som får dig att våga hoppas på en framtid och ett hembesök av en vuxen som orkar se dig göra. Pandemin har allvarligt förvärrat den humanitära krisen i Irak. Hoppet har börjat rinna ut för både barn och vuxna och läget är allvarligare än vad många av oss i Sverige känner till.

Tillsammans kämpar vi mot klockan för att barn och unga som redan har förlorat allt annat inte också ska förlora sin framtid.

Tillsammans kan vi göra skillnad I Irak är nu 11 miljoner barn utan skolgång. Regerin-

gen i norra Irak har börjat stänga ner flyktingläger men människorna där har ingenstans att återvända till.

Jasmina och hennes syskon räknas till den grupp av barn i området som löper allra störst risk att utsättas för trafficking, våldsextremister eller barnäktenskap.

Tillsammans med partner försöker Act Svenska kyrkan få in dem i olika aktivitetsprogram.

Pandemin har allvarligt förvärrat den humanitära krisen

i Irak, som på så många andra platser. Leveranser av förnödenheter och stöd till de allra mest utsatta har tvingats avbrytas. Många människor saknar det allra mest basala. De flesta av de hundratusentals människor som lever på flykt i Irak är livrädda att återvända till sina hemorter eller hemländer på grund av Islamiska staten som fortfarande hotar dem.

Act Svenska kyrkans absoluta fokus är nu att se till att

kraftigt minska sårbarheten och stärka människors egen kapacitet att klara av att hantera sin livssituation och de effekter som väpnat våld och akuta psykosociala påfrestningar ger. Vi vill också minimera effekterna och spridningen av coronapandemin och tillföra trygghet och framtidsmöjligheter för barnen.

Act Svenska kyrkan vill vara en aktiv del i att rädda framtida generationer och förhindra att de här barnens liv och behov faller i glömska. Vi ser att det ligger i allas våra intressen att barn inte hamnar i barnarbete, trafficking, barnäktenskap eller extremisters järngrepp.

Tillsammans kan vi göra skillnad.

Lilla

GENOMBROTTET VATTEN

Vad händer med vatten när det ändrar temperatur? Prova hälla lite kallt vatten, kanske med lite karamellfärg, i en ziplockpåse och stäng påsen. Tejpa fast påsen på ett fönster när solen skiner. Vad händer då?

ETT FISKESPEL

Knyt ett snöre runt en pinne/gren/rundstav.

Limma fast en liten magnet på andra delen av snöret. Rita och klipp ut fiskar, gärna i lite tjockare papper. Sätt ett litet gem i fiskens mun.

Turas om att försöka fiska fiskarna, kanske på tid.

Man kan också göra flera metspön och tävla om vem som hinner fånga flest fiskar.

HÄR FINNS VI! LIMHAMNS FÖRSAMLING BESÖK Linnégatan 17, 216 12 Limhamn POST Box 346, 201 23 Malmö TELEFON 040 279480 EPOST namn.namn@svenskakyrkan.se ansvarig utgivare RICHARD ASPEGREN 279462 församlingsherde KENTH CARLSSON 279281 vaktmästare ROY PENDLETON 279468 AXEL TRUMPFHELLER 279164 församlingskurator STEFAN KAMENSKY 279494 diakoniassistent IDA GYNNING 279475 assistent HELÉN ÖVERGAARD 279488

husmor MARTINA EBERHARDSSON 279485 musiker MARGARETA HAKSTEN 279472 ALBIN JOHANSSON 279482 MARIA WALLIN 279387 lokalvårdare AZHAR BEKLI 279480 präster RICHARD ASPEGREN 279462 MIA HJERTQUIST 279483 ANNA MALMQVIST 279497 SYLVIA ROSKVIST 279331 redaktör PIAMARIA ENGVALL redaktion PIAMARIA ENGVALL, RICHARD ASPEGREN, BODIL ROLF OCH AXEL TRUMPFHELLER layout BODIL ROLF illustrationer AXEL TRUMPFHELLER

assistent/kommunikatör BODIL ROLF 279480 församlingspedagoger ANDERS CHRISTENSSON 279490 CHARLOTTA ORTIZ 279049 LOTTA SUNEMARK 279495 pedagog CHARLOTTE ENGSTRÖM 279493

SOCIALA MEDIER #limhamnskyrka WEBB limhamnskyrka.se