När Ivar och Alfred döptes

– Det känns lite mer som att man hör till när man är döpt. Att man är en del av gemenskapen, säger Ivar när han visar korset i silver som han fick av mormor i doppresent.

Jag träffar syskonen Ivar och Alfred i Mariakoret i Domkyrkan, där dom döptes för bara några dagar sen. – Först fick vi ställa oss här framme och dom bad lite för oss och sen gick vi fram till dopfunten, visar Ivar. Eftersom vi är ganska långa så fick vi böja oss och då tog Karin, som var präst, vatten på oss i Faderns, Sonens och den heliga Andens namn.

– Jag ville inte att det skulle vara så jättemycket folk och ståhej, säger Alfred. Jag tänkte att jag bara döper mig och så fikar vi efteråt. Jag ville inte heller ha någon dopdräkt, utan mina vanliga kläder och det sa Karin att det var helt okej.

– Jag ville ha ett stort dop och att många skulle komma. Så kan vi säga att brorsan vann. Vi kom ändå ganska bra överens, säger Ivar med ett leende.

– I efterhand så kändes det faktiskt bra att det bara var sex personer med och inte massor av folk, konstaterar Ivar. Vi kan säga att vi vann båda två, men jag vann i efterhand.

– Jag var lite pirrig innan för hur allt skulle gå, berättar Alfred.

– Jag var nog inte lika pirrig, säger Ivar. Jag körde ju efter dig så jag kunde bara härma.

– Jag döptes först eftersom jag är äldst, fortsätter Alfred. Ivar och jag fick läsa två bibeltexter som vi hade bestämt och vi fick tända våra dopljus själva. Alla i familjen fick olika uppgifter. Farmor hällde upp dopvattnet, moster Eva läste en dikt, mormor bad och mamma bar korset när vi gick in i procession.

Farmor, mormor och mamma grät lite. Så det var väldigt fint på det sättet.

– Sen efteråt drog vi hem till oss och åt semlor, ler Ivar.

– Men det kändes mysigt och kul att bli döpt, berättar Alfred. Vi blev ju inte döpta som bebisar för att mamma och pappa tänkte att vi skulle få bestämma själva.

– Jag tycker att det är härligt att man döps när man är lite äldre för då minns man sitt dop, tänker Ivar. Man kan berätta för sina barn att här döptes vi när vi var små.

– Vi kommer alltid ha ett minne från den här platsen, instämmer Alfred.

– Jag kände att jag gärna ville döpa mig för jag är väldigt mycket i kyrkan och tycker det känns skönt att vara här, säger Ivar. Jag testade att ta nattvarden utan att vara döpt och tyckte att det kändes väldigt bra så då bestämde jag mig för att döpa mig.

– Mamma frågade om jag också ville döpa mig, säger Alfred. Jag låg hemma på kvällen och funderade. Ska jag döpa mig? Ska jag inte döpa mig? Om jag ska konfirmera mig sen, vilket jag gärna vill, så är det bra att göra det redan nu. Jag är också väldigt mycket i kyrkan eftersom jag är med i Linköpings gosskör och vi sjunger mycket på gudstjänster. Så jag kom fram till att jag ville döpa mig. Sen pratade vi med Karin om vad dopet innebär och varför vi ville döpa oss.

– Vi fick veta att förr i tiden gick man ner i en bassäng eller en flod och dop- pade hela sig, förklarar Ivar. Det betyder döden och när man kom upp betyder det uppståndelsen.

– Det bästa med dopet är att det inte ändrar en som person, berättar Ivar. Jag vet inte hur jag tror imorgon, men jag har en samhörighet med kyrkan och alla kyrkor som jag kommer gå till. Om jag till exempel går till en kyrka uppe i Piteå så har jag en gemenskap med den kyrkan fast jag är döpt i Domkyrkan i Linköping. Jag kommer vara en del av den kyrkan.

– Och alla kyrkor i hela världen också, fyller Alfred i.

Grabbarna fortsätter att prata om att Karin berättade att i altaret ligger en benknota från heliga Birgitta. Det är lite äckligt och coolt samtidigt.

– Vet du att Jesus på den där bilden med regnbågen där står han och håller ut händerna så här, visar Ivar. Då säger han: – Hej! Välkommen! Jag känner dig! Nu ska vi festa och ha kul!

När man är döpt så har man en gemenskap med allt och jag tror nog det för Jesus var också döpt. Det gör att man har en gemenskap med honom. Och har man en gemenskap med honom då är man kristen. Och det som är lite skönt är att i jobbiga stunder så kan man tänka så här. Gud finns här och det kommer att bli bra.

– Det blir alltid bra, hur svårt man än har det, avslutar Alfred. ■

Läs mer om dopet på svenskakyrkan.se/linkoping/dop

Får jag slå mig ner en stund? Miss Li, tack för din fantastiska sång med texten som fångar det som många tänkt och känner den senaste tiden. Jag känner särskilt igen mig i det du sjunger om längtan efter hopp.

Varför är det så brutalt i världen? Varför har livet så mycket lidande och varför mår jag så dåligt?

O denna kontrast mellan liv och död, skönhet och banal ondska. Så mycket skuld och skam att hantera. Så många anklagelser att kasta ur sig. Så många tankar en hjärna tänker och så många fantasier och erfarenheter vi gör på bara en dag och ändå gör vi om misstag och fel.

”Fråga Gud” samklingar så bra med det vi ropar på söndagen i kyriet och sjunger ”Herre, förbarma dig” och ber förbönen för hela världen. Kyrkan är verkligen en samlingsplats för mig och för alla som söker och vi söker också något från den Gud vi hoppas på. Det är inte en samling för dem som har hittat instruktionsboken för livet, snarare för dem kommit på att det är ett bra ställe att söka djupare på.

Jag behöver söka tillsammans med andra och få perspektiv, när vi delar våra tankar och liv och mening, men jag måste hitta mina egna svar.

Är svaret en närvaro som är även i lidandet och till och med döden? Är svaret också en blick som kan se allt och ändå älska? Är svaret inte möjligt att fånga? Ingen kan ju äga hela sanningen. Vi äger mest våra frågor, men även de är ju gåvor, för utan frågorna vore vi inte mänskliga.

Så tack igen för dina frågor, Miss Li, tack för att du påminner om Guds närvaro mitt i det mänskligt sårade och plågade livet och tack Jesus för att du också lyssnade en stund.