Historia

DEN KRIGSTRÖTTE prästen från Poltava

Någonstans där i myllret vid Poltava 1709 fanns han, Johannes Hedenius. Och han överlevde, för i slutet av år 1717 kom han till Västervik och började sin tjänstgöring som kyrkoherde. Hans liv blev kort men äventyrligt.

TEXT: Eva Johansson

Johannes Hedenius är en av de mer namnkunniga präster som verkat i Tjust. Hans stora äventyr i livet måste ha varit när han följde med Karl XII ut i kriget, var med vid Poltava, följde med kungen till Bender och sedan hem igen efter den stora kalabaliken.

Så blev han utnämnd till kyrkoherde i Västervik och Törnsfalls pastorat, långt från händelsernas centrum i storstäder och ute i Europa. Kanske tänkte han sig ett liv i lugn och ro här i norra Småland, eftersom han verkar ha blivit medtagen av sina krigsäventyr.

Johannes föddes 1679 i Sundborn i Dalarna, där hans far Johannes Hedenius var präst. Hans mor hette Christina Flodæus och hans yngre bror Nicolaus blev präst i Katarina församling i Stockholm.

Enligt herdaminnet (katalog över stiftets präster genom tiderna) ska han ha kommit till Uppsala för att studera redan som 13-åring men en del uppgifter om honom är motstridiga. Han prästvigdes i alla fall den 15 maj 1701 i Västerås, stiftsstaden i stiftet där han var född.

Först var han huspredikant hos friherre Fleming och blev sedan komminister i Ulrika Eleonora församling i Stockholm 1704. Nu hade han hunnit bli 25 år och några år senare reste han till Greifswald och Wittenberg för att förkovra sig. Detta var de två stora utbildningsorterna för unga män i Sverige vid den här tiden, framför allt för de som skulle bli präster. Greifswald låg i Pommern och ingick i det svenska riket. Wittenberg i Sachsen hade ett universitet som ansågs som ett av de förnämsta i Europa.

Eftersom han var anställd som präst krävdes domkapitlets tillstånd. Kanske sågs han som en lovande ung man i ämbetet för resa fick han. Och det gav utdelning. I Wittenberg tog han sin magisterexamen 1707. Så i kyrkboken i Västervik kallas han långt senare för Herr Magister Kyrkoherden.

Johannes var inte en man som stannade där han var. Efter examen återvände han hem till Sverige och blev regementspastor i Livdragonerna, vilket blev avgörande för hans livs resa.

1. Konstnären Pierre Denis-Martins målning av slaget vid Poltava. Säkert var det betydligt mer kaotiskt än så här. Bildkälla: Wikipedia.

2. I Västerviks kyrkbok C:2 sidan 392 har Johannes Hedenius själv skrivit om att han motvilligt tvingats bli prost, trots att han plågades av minnen från ”kriget och sjukdomar i Turkiet”. Bildkälla: Arkiv Digital.

Under de tidiga åren i Stockholm hade han gift sig med bryggardottern Christina Ladau och fått två döttrar. De var småbarn när han gav sig iväg ut i det pågående stora nordiska kriget.

Eftersom Johannes var regementspräst följde han med ut i fält och hamnade i hetluften vid Poltava den där junidagen 1709, Sveriges stora krigsnederlag. Efter Poltava hade den svenske kungen tagit sig till Bender i Osmanska riket tillsammans med omkring 1500 man, däribland Johannes Hedenius. Där slog de läger och blev kvar i fyra år, officiellt som sultanens gäster. 1710 befordrades Johannes till notarie i fältkonsistoriet, den kyrkliga organisationen i fält.

Turkarna tröttnade så småningom på sina svenska gäster och försökte få bort dem med våld, genom ett anfall den 1 februari 1713, det som kallas kalabaliken i Bender.

Johannes följde sin kung hemåt och resan blev lång. De kom till Stralsund, som då var svenskt, i november 1714 men där valde kungen att stanna i över ett år och först strax före jul året därpå stod de på fast mark i Sverige.

Det finns inga uppgifter om Johannes från de här åren mer än att han åtföljde Karl XII och kom till Västervik via Karlskrona. Kungen ska ha utsett honom till kyrkoherde här redan i maj 1717 men han anlände inte förrän i december. Det första paret han vigde i Västervik var handelsmannen Herman Tun och jungfrun Elisabeth Johansdotter Dichman den 15 december.

Troligen var han krigstrött. I församlingens ministerialbok har han inlett anteckningarna för 1718 med att skriva om att han anlänt utmattad ”efter svåra fatiguer [umbäranden] med hans Kongl Majt i Turkiet och annorstädes”.

I Västervik blev han kvar livet ut. Först som kyrkoherde i Västervik och Törnsfall och från 1720 som kontraktsprost. Det var inte något han själv ville, om vi ska tro vad han skrev i kyrkboken den 28 juli 1722. Han skriver om prostämbetet ”som mot min vilja blev tvingat på mig, utlegade man" och att han var märkt ”av kriget och sjukdomar i Turkiet”.

Inom ett år var han död. Han ”avsomnade om morgonen kl 7” den 4 mars 1723, har hans efterträdare noterat i kyrkboken, efter fem år som präst i Västervik. Han blev 44 år.

Eftermälet blev vackert. Han hade ”med stor flit och beröm betjänat” sina församlingar. Johan Isak Håhl skriver i herdaminnet från 1846 att Johannes var ”en frikostig välgörare och den lyckligaste predikant.”

Men frågan är hur lycklig han var. När han kom hem från kriget ville hans hustru skiljas. Hon vägrade följa med honom till Västervik och Johannes vände sig till domkapitlet i Linköping för att tvinga henne till sig. Domkapitlets protokoll från den 10 september 1719 finns bevarat och där kan vi läsa att Johannes påstår att hustrun förlovat sig med en annan man under hans långa frånvaro.

Om det blev skilsmässa framgår inte. Efter Johannes död gifte hon i alla fall om sig med kaptenen Robert Qvillfeldt. Båda döttrarna var då ”hederligen gifta” enligt Håhl. ■ 2