Ung i kyrkan: Kärlek, tid och ungas hälsa

Kärlek, tid och ungas hälsa

Ien ny forskningsrapport om dagens skolelever skriver man ungefär såhär: ”De är duktigare än föregående generationer men de är också ömtåligare emotionellt. De är i stort behov av bekräftelse som på något sätt ska ge styrka mot någon osäkerhet.”

Många unga i dag mår psykiskt dåligt, det är ingen nyhet. Varför är det så? En del menar att det beror på att förr i tiden fick de lära sig att lösa konflikter sinsemellan och lära sig bita ihop. I dag skyddar vi curlingföräldrar våra barn från svårigheter och misslyckanden så att de inte lär sig hantera konflikter eller tåla smärta. Kanske är detta en del av sanningen men troligen inte hela. Känslomässig tålighet har nog inte så mycket att göra med att vara hård. De som är tåliga är inte hårda eller kaxiga. Det är snarare så att de är engagerade. De tror på något eller på någon och det gör att de kommer igen trots misslyckanden och motgångar. Vi är alla sköra när vi inte vet vad vi vill med livet, när vi inte känner någon mening. Så emotionell skörhet och psykisk ohälsa har inte så mycket med curlande föräldrar att göra, utan orsakas mer av allt som gör det svårare för människor att upptäcka sin mening i livet.

I dopet sätts vi in i livets osynliga helhet och får ett uppdrag, en uppgift att upptäcka vår eller våra uppgifter i livet. Konfirmationen betyder bekräftelse men det är inte konfirmanderna som bekräftar sitt dop eller sin tro utan det är Gud som bekräftar det stora sammanhanget och sitt förtroende för oss. Att uppdraget fortfarande gäller. Konfirmation betyder också ”att ge någon styrka”.

Vill man bli lite tuffare och tåligare, inte lika beroende av bekräftelse och gillande från andra, tror jag man ska försöka hitta något att entusiasmera sig för och öppna sina ögon för en livsåskådning som placerar dagens tillfälliga svårigheter och motgångar inom ramen för ett större hopp.

Känslomässig ömtålighet kan se ut som ett psykologiskt problem, men det har bara ett filosofiskt eller till och med teologiskt svar.

Vi blir tåliga när vi har tagit steget fullt ut till en sanning, en uppgift eller kärlek. När vi gjort det, tål vi nästan vad som helst. Kanske är det så att vi behöver se sammanhang, se att saker och ting hänger ihop för att se en mening. För att kunna se helheter och sammanhang behövs det tid, utan tid tappar vi bort möjligheten att upptäcka en mening.

Det är min fasta övertygelse att om vi bara ger oss själva lite kärlek och framför allt lite tid, hittar vi alla förr eller senare något som hjälper oss att leva!

/Karin Sanell