Svenska freds pax nr 2 tema

F R E D ST I D N I N G E N

NR 2 / SPECIALTIDNING FÖR BURMA/MYANMAR | 2014

MEDLEMSPUBLIKATION FÖR SVENSKA FREDS- OCH SKILJEDOMSFÖRENINGEN

TEMA: CIVILSAMHÄLLET I BURMA/MYANMAR

FOTO:PAX

Utmaningar – och lättnad

Glädje i gemenskapen. Byborna i New Tone har samlats för att berätta om problemen med koppargruvan i området (reportage på sid 2-3).

Lättnad. Många problem återstår i Myanmar, men nu vågar allt fler engagera sig öppet.

Svenska Freds har rest runt i olika delstater i Burma/Myanmar och träffat aktivister och vanliga människor. Gemensamt för dem vi träffade var en känsla av lättnad. Fattigdomen är utbredd, övergrepp sker fortfarande och det är långt kvar till hållbar demokrati. Men människor vågar prata öppet om problemen

FOTO: KENNETH HOTZ

FÖRTROENDE I STÄLLET FÖR HÄMND

Khin Zaw, före detta politisk fånge.

8 sida

Tortyren var outhärdlig, de 20 åren i fängelse var ännu värre. Men Khin Zaw vill inte hämnas. Det viktigaste för honom är att det blir demokrati i Myanmar. De fyra före detta politiska fångar Pax träffar tror på att bygga förtroende, inte på straff och hämnd.

och engagera sig. Pax temanummer berättar om dem.

Svenska Freds samarbetar med det burmesiska civilsamhället i olika projekt för att främja freds-och demokrati­ arbete. Civilsamhället i Burma/Myanmar består av en rad olika grupper som nu får organisera sig och uttrycka sina åsikter. Det finns

”FRED MED TOM MAGE OMÖJLIGT”

5 sida

Chin Khan Lian lämnade ett välbetalt jobb för att kunna göra skillnad på riktigt. Organisationen Ar Yone Oo arbetar både med att hjälpa fattiga och med att stärka fredsprocessen.

Han menar att fred med tom mage är lika omöjligt som god försörjning utan fred.

en enorm längtan och kraft hos människorna som väntat i 60 år på chansen att få sina rättigheter tillgodosedda.

Svenska Freds partnerorganisationer är måna om att informera och verka tillsammans med människor på landsbygden och på så sätt få med sig hela folket i processen för fred och demokrati.

KUKI-KVINNOR ARBETAR MOT VÅLD I HEMMEN

6 sida

Nu Ngangai är ordförande för en kvinnoorganisation som både kämpar för att uppmärksamma de brott som begåtts mot folkgruppen Kuki av regimen, och mot det våld som många Kuki-kvinnor drabbas av i sina hem. Nu Ngangai har själv erfarenhet av det.

2

F R E D STI D N I N G E N PA X | N R 2 / S P E C I A LTI D N I N G O M B U R M A /M Y A N M A R / 2 0 1 4

FOTO: SAVE THE LETPADAUNG-KOMMITTÉN

Bybors kamp för överlevnad utmanar regimens löften Byborna som drabbas av kopparutvinningen i Letpaduang-gruvan är förtvivlade.

Hela tillvaron står på spel. Deras protester utmanar regimen och dess löften om demokrati och reformer.

Protesterna mot koppargruvan fortsätter. De berörda kämpar både för sin överlevnad och för miljön.

sation har erbjudits, men de flesta vägrar ta emot den. Dels vill de helt stoppa gruvan, dels anser de att kompensationen inte på långa vägar täcker den förlust de står inför.

– De kan kompensera bortfallet för ett år eller kanske upp till fem år, men vad händer sedan? Och det handlar inte bara om pengarna, säger Aung Than Myo.

Byborna är också oroliga för hur gruvnäringen kommer att påverka miljön – den riskerar att förgiftas av de kemikalier som används och vattnet kanske till och med försvinner. Det finns ingen plan för hur effekterna på miljön ska hanteras och ingen tar ansvar för de sociala konsekvenserna, påpekar byborna.

– De har inte konsulterat FOTO: EKF

V

i kör på träbron över vattnet som riskerar förgiftning, längs med bergen fulla med koppar där maskinerna arbetar och in på de smala sandvägarna i byn New Tone, en av de byar som riskerar att drabbas när gruvorna expanderar.

Utanför ett buddistiskt tempel har bybor både från New Tone och omgivande byar samlats för att berätta sin historia för oss. På ett bord har de dukat upp lokalt odlade ekologiska bananer, majskolvar och jordnötter.

– Vi är helt beroende av våra små jordlotter. Hur ska vi kunna överleva? undrar Aung Than Myo. I byn New Tone bor omkring 500 människor. Totalt är ungefär 40 000 människor i 26 byar berörda av koppargruvans expansionsplaner.

Gruvnäringen ger inga lokala arbetstillfällen, i stället tar den bort försörjningsmöjligheterna för alla dem som bor i området. Viss kompen-

Ma San Win visar upp ärren efter brännskadorna hon fick när hon blev beskjuten med vit fosfor.

Fredstidningen Pax ges ut av Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen.

Redaktör och ansvarig utgivare: Eva Kellström Froste 08 55 80 31 89, pax@svenskafreds.se Skribent om inte annat anges: Redaktören Adress: Polhemsgatan 4, 112 36 Stockholm ISSN: 0048 – 3087

oss lokalt, det råder en total brist på rättssäkerhet. Vi anser att naturresurserna borde ägas av oss som bor här, säger en av byborna.

Besvikelse Oppositionsledaren Aung San Suu Kyi satt med i undersökningskommissionen som tillsattes efter det att polisen använt vit fosfor mot demonstranterna (se faktarutan).

Besvikelsen på henne blev stor när kommissionens rapport kom. Rapporten ansåg inte att gruvarbetet skulle stoppas, även om den medgav att gruvan saknade kraftfulla miljöskyddande åtgärder och inte skulle skapa arbete för boende i området. Den föreslog att mer kompensation skulle erbjudas till de drabbade.

Ingen hölls ansvarig för att vit fosfor användes. I stället

www.svenskafreds.se

3 FOTO: PAX

F R E D STI D N I N G E N PA X | N R 2 / S P E C I A LT I D N I N G O M B U R M A /M Y A N M A R / 2 0 1 4

Samling utanför byns tempel. Ma Sandar Tun berättar vid mötet med Svenska Freds om bybornas oro och behov.

rekommenderade rapporten att polisen skulle tränas bättre i att kontrollera upplopp.

– Aung San Suu Kyi måste förstå att gruvnäring inte är som vilken industri som helst. När gruvan väl tagits i bruk är miljöförstöringen ett faktum, menar Myint Aung, generalsekreterare i Save the Letpadaung-kommittén. Förra året satt han i fängelse för att han demonstrerat mot gruvan.

Letpaduang-gruvan har blivit en symbol för de problem med landkonfiskering som Burma har. Det är ett stort bekymmer för den civila regeringen under president Thein Sein. Fattiga bönder ställs mot mäktiga intressen, inklusive militären och de affärsmän som den vill gynna. Det har också blivit en symbol för hur Aung San Suu Kyi förlorar sin hjältestatus. Hon anklagas för att gå militärens och regimens ärenden.

Ber om hjälp Byborna som samlats utanför templet ställer sig upp, en och en, och ber om hjälp i sin kamp.

De vill lära sig engelska, få tillgång till datorer och internet, få kunskap om ef-

fektiva påverkansmetoder. De är fattiga och ofta outbildade.

Om deras odlingsmöjligheter försvinner har de inga försörjningsmöjligheter alls. En av byborna framhåller att det är hög risk att det blir ett konfliktområde – men de kommer att kämpa tills de vinner.

Det många också lyfter fram är bristen på öppenhet och rättssäkerhet.

– Det finns ingen trans-

parens. Bybornas lidande till följd av koppargruvan negligeras. Vi vill ha öppenhet mellan oss och företaget och mellan företaget och regeringen.

Oftast är företagen skyddade av regeringen, berättar Aung Than Myo. Ma San Win är en av dem som besköts med vit fosfor i november 2012. Hon visar upp brännskadorna på låret.

– Det gjorde ont, men det

Vit fosfor mot demonstranter Gruvan ligger i Saganjregionen, ett par timmars bilväg från Mandalay, och ägs av ett gemensamt företag med det kinesiska gruvföretaget Wan Bao, dotterbolag till ett kinesiskt krigsmaterielföretag, och den burmesiska militären. I november 2012 slogs en ockupation av gruvområdet ner med våld av den burmesiska polisen, som använde vit fosfor mot demonstranterna. Vit fosfor orsakar fruktansvärda brännskador som är svåra att släcka. Över 100 människor ska ha skadats, bland dem många munkar (buddistiska tempel är också hotade av expansionen). Detta upprörde hela landet och orsakade demonstrationer även i Rangoon.

Tre kullar har exploaterats men ytterligare omkring 30 kullar står på tur. Byar och odlingsfält kommer att begravas när gruvarbetet expanderar. Efter våldsamheterna i november 2012 pausades arbetet ett tag medan en kommission undersökte vad som hänt och föreslog åtgärder.

Kommissionens slutsatser har mötts av besvikelse, och någon överenskommelse har inte nåtts med byborna.

Men arbetet vid gruvorna har ändå satts igång igen, och byborna fortsätter demonstrera.

värsta var inte den fysiska smärtan, utan sorgen över vad som hände, berättar hon.

Inte rädd Ma Sandar Tun är 32 år, bonde och innehavare av en matvarubutik. Hon berättar att många kvinnor är med i rörelsen för att stoppa gruvan, och hon har en ledande roll.

Hon är inte rädd för att bli arresterad.

– Jag kämpar för mina rättigheter och därför är jag inte rädd. De begår brott mot de mänskliga rättigheterna, och mot kvinnornas rättigheter.

– Många av de boende här överlever på jordbruket. De älskar sin mark. Om deras mark tas illegalt förlorar de sina mänskliga rättigheter, säger Ma Sandar Tun. Hon vill gärna ha hjälp med ickevåldsstrategier.

– Ickevåld är mer effektivt än våld för att försvara våra rättigheter.

Hon drömmer om mer än att försvara byarna mot koppargruvan.

– Jag skulle vilja bli frivilligarbetare för humanitär hjälp. Jag vill förbättra människors liv, säger hon.

EVA KELLSTRÖM FROSTE

4

F R E D STI D N I N G E N PA X | N R 2 / S P E C I A LTI D N I N G O M B U R M A /M Y A N M A R / 2 0 1 4

FOTO: EVA KELLSTRÖM FROSTE

”Det var bäst att hålla tyst” Nichulas Thang Po Pau växte upp under britternas styre, var lärare under militär­ regimernas tid och känner nu att någonting har lättat i Burma.

D

et har varit många tuffa år, både psykiskt och fysiskt.

– Det fanns ingen frihet, ingen yttrandefrihet. Ja, jag var rädd. Det var bättre att hålla tyst. De hade många spioner här, säger han om tiden som lärare.

Schemat ändrades under den första militärregimen.

– Vi tvingades undervisa om den goda socialismen, det var propaganda. För de nya lärarna var det lättare att acceptera, men vi äldre kände oss inte bekväma med det. Elevernas kunskaper blev sämre och sämre.

Nichulas Thang Po Pau bor i byn Tonzang där husen klättrar på bergen på 2000 meters höjd i Chin-staten. Utsikten är svindlande vacker, luften klar och kylig trots solen. De som bor här får arbeta hårt för att få mat på bordet, några svälter och det finns stora problem med opiumodlingar och drogberoende. Men de vi träffar älskar sin by och sina berg. Vi träffar Nichulas Thang Po Pau på organisationen Ar Yone Oos kontor i byn.

Här arbetar de med att dela ut ris och matolja till familjer som svälter. Som motprestation får människorna bygga vägar till byn.

Nichulas Thang Po Pau föddes 1931 och är näst äldst i byn. Han har haft fru och tio barn men hans fru dog 2005 och alla barn utom två döttrar har också dött. Nu lever han med en av sina döttrar, också hon lärare.

Upplevt många förändringar. Nichulas Thang Po Pau fick fly till djungeln under andra världskriget, tvingades undervisa socialistisk propaganda under militärregimen och känner nu en viss lättnad.

Intervjun med Nichulas Thang Po Pau blir en personlig resa genom Burmas historia, från britternas tid till i dag. Han pratar väl om tiden under britternas styre.

Mat och skola – Utbildningssystemet var bra, vi kunde äta och dricka.

När burmeserna tog över var det inte så, vi blev fattiga och hade lite mat, berättar han.

Han pratar om burmeserna som ett annat folk. Majoritetsbefolkningen i Burma är burmaner, som har annan

Byn Tonzang klättrar på berget.

kultur, språk och religion. I Chinstaten är de flesta kristna, majoriteten i Burma är buddister. Missionärer har haft stort inflytande i Chinstaten och det skriftliga språket skrivs med latinska bokstäver, till skillnad från burmesiska.

Under en period förstördes kyrkor och kors.

Men innan Burma blev självständigt kom andra världskriget till Tonzang. I maj 1944 inledde japanerna en ockupation av byn. Byborna flydde ut i djungeln och levde där i sju månader, tills britterna tog tillbaka Tonzang.

– Vi odlade majs, jams och mango och samlade ätbara saker från djungeln, likt apor.

Det var svårt med maten.

Många barn led av dysenteri. Ingen dog av kriget, men många dog i dysenteri, berättar Nichulas Thang Po Pau. Burma blev självständigt från britterna 1948. Den första perioden efter självständigheten var det ändå rätt bra, menar Nichulas Thang Po Pau. Problemen kom när general Ne Win 1962 störtade regeringen i en militärkupp och upprättade ett militärt revolutionsråd som införde

socialism i Burma. Allting skulle nationaliseras och centralstyras.

Tyst av rädsla Det kallades den burmesiska vägen till socialism. Väldigt annorlunda, säger Nichulas Thang Po Pau och skrattar lite.

Alla som försökte opponera sig fängslades. Nichulas Thang Po Pau berättar hur bra personer, bland annat en rektor, försvann. Själv valde han att vara tyst, han var rädd.

– Vad vi kände? Vi hatade, mer och mer.

Men den värsta perioden inföll efter 1989, när en ny junta tog över. Militärerna styrde överallt, fanns överallt.

Burma har behandlats som pariastat av omvärlden. Till slut föll regimen för trycket och började införa reformer.

2010 hölls val. Även om det ännu är långt till verklig demokrati är det en enorm skillnad mot tiden före 2010.

– Nu har vi en så kallad demokrati. Många saker händer, det känns bra. Även om inte så mycket ändrats finns det en lättnad i allas hjärtan.

EVA KELLSTRÖM FROSTE

F R E D STI D N I N G E N PA X | N R 2 / S P E C I A LT I D N I N G O M B U R M A /M Y A N M A R / 2 0 1 4

5

FOTO: EKF

Fred och försörjning hör ihop Cin Khan Lian blev frustrerad på det välbetalda jobbet för UNDP och startade en egen organisation.

Han ville jobba på gräsrotsnivå och se att arbetet gjorde verklig skillnad.

I

dag har han över 100 anställda och kontor över hela Burma/Myanmar. Ar Yone Oo – gryning på burmesiska – arbetar för att människor ska ha drägliga levnadsförhållanden och tar aktiv del i fredsprocessen i landet. Kontoret i Kalay arbetar till exempel med mikrolån, kontoret i Tedim i Chinstaten arbetar med konflikthantering kring markrättigheter. Svenska Freds har samarbete med Ar Yone Oo. – Vi tror att fred är lika viktigt som försörjning. Bra försörjning utan fred är omöjligt, samtidigt som fred med en tom mage är lika omöjligt.

Demonstration En viktig händelse i hans liv ägde rum 1988. I augusti hölls demonstrationer nästan varje dag. Cin Khan Lian var inte så politiskt intresserad då, men han arbetade som volontär och samlade in mat och vatten till demonstranterna.

Den 7 augusti var en väldigt varm och kvav dag. Tusentals demonstranter fyllde de flerfiliga vägarna i utkanten av Rangoon. Militären samlades på en bro och hade pansarvagnar på vägen.

– Omkring klockan två på eftermiddagen byttes soldaterna ut mot nya. Efter omkring tjugo minuter skrek de åt oss att gå hem, annars skulle vi skjutas. Det kom en första varning, sedan en andra, sedan sista. Plötsligt sköt de.

Jag var bara 50 meter från

direkt med människorna, och därför lämnade han UNDP 1998 och startade Ar Yone Oo.

Mat och skola

Nära hembyn Tonzang i delstaten Chin äger Cin Khan Lian mark där han låtit påbörja odling av grödor som ska hjälpa fattiga bybor.

människorna i frontlinjen. Jag vet inte hur många som dog, tiotals, kanske hundratals.

Jag såg allt blod. Det var en mardröm. Människorna var chockade och livrädda men det fanns ingenstans att fly.

– Först var jag chockad.

Sedan blev jag arg. Nästa dag demonstrerade vi igen, berättar Cin Khan Lian.

Hans politiska intresse väcktes där. Han lyssnade på Aung San Suu Kyi när hon höll tal och blev inspirerad. Han engagerade sig lokalt i hennes

parti NLD, men kort därefter fick han arbete som ingenjör för FN:s utvecklingsorgan UNDP och arbetade bland annat i hemstaten Chin. Men han blev alltmer besviken.

– Det var toppstyrt. De var inte så intresserade av att lyssna på folket. De brydde sig bara om projektens framgång, inte om de gjorde livet bättre för människorna. Det fanns en stor klyfta mellan UNDP:s arbete och människor på gräsrotsnivå.

Cins vision var att arbeta

Förtryck sedan militärkuppen 1962 Burma blev fritt från det brittiska kolonialväldet 1948.

1962 störtades regeringen i en militärkupp. Inbördeskrig, militärt och politiskt förtryck har präglat landet sedan dess.

1988 inleddes en protestvåg i Burma som slogs ner brutalt av militären.Tusentals människor dog eller fängslades.

Styret togs över i en kupp 1989 och Burma har sedan dess styrts av olika mycket hårdföra militärjuntor.

Under den så kallade Saffransrevolutionen 2007 inleddes en ny protestvåg som även den slogs ner brutalt. Landet behandlades som en pariastat av omvärlden och isoleringen ledde till slut till att regimen började införa reformer. I november 2010 hölls det parlamentsval. Militären garanterades dock 25 procent av platserna. I fyllnadsvalet 2012 fick oppositionsledaren Aung San Suu Kyi plats i parlamentet.

Politiska fångar har släppts, fredsförhandlingar pågår med de etniska arméerna och censuren har släppts. Det är dock långt kvar till verklig demokrati och fred i Burma.

Konstitutionen ger fortfarande militärerna stort inflytande och alla arméer är inte med i fredsförhandlingarna. Övergrepp fortsätter begås framför allt mot etniska minoriteter.

Särskilt utsatta är muslimer i gruppen Rohingyas.

Landets officiella namn är Myanmar sedan 1989. Det börjar användas alltmer både inne i landet och av omvärlden.

1998 var det svårt att verka som ideell organisation. Hans organisation var varken legal eller illegal. Den började med socialt arbete bland fattiga.

Vändpunkten kom 2008 när cyklonen Nargis drabbade Myanmar. Militärjuntan vägrade ta emot internationell hjälp. Ar Yone Oo kunde snabbt göra insatser i de drabbade områdena eftersom de redan var etablerade där. Regimen uppskattade deras arbete och de fick också internationellt stöd. Därmed kunde Ar Yone Oo registrera sig och verka som en legal organisation, och den har vuxit alltsedan dess.

2010 såg de över organisationens uppdrag och bestämde sig för att, förutom det sociala arbetet, också aktivt ta del i fredsprocessen. Även här riktade de in sig på gräsrotsnivån.

Cin Khan Lian.

Fredsförhandlingarna och vapenstilleståndsavtalet sker på en hög nivå, men människorna på de lägre nivåerna får inte delta.

– Det oroade oss. De som är på den högre nivån kommer inte att bryta mot freds­ överenskommelsen, men de beväpnade människorna på lägre nivåer kan komma att göra det.

De tillfrågades aldrig.

Ar Yone Oo har till exempel arbetat i delstaten Karen. De arbetar på informella sätt med att bygga vänskap och förtroende och involverar kyrkoledare, munkar och lokala myndigheter.

Kanske var det lite galet av Cin att lämna det välbetalda jobbet på UNDP, även om han hade ett eget företag så att han kunde försörja sin familj.

– Visst är pengar viktigt, men de kan inte göra allt. Jag ville inte slösa bort min tid.

EVA KELLSTRÖM FROSTE

F R E D STI D N I N G E N PA X | N R 2 / S P E C I A LTI D N I N G O M B U R M A /M Y A N M A R / 2 0 1 4

FOTO: EVA KELLSTRÖM FROSTE

6

Nu Ngangai har själv erfarenhet av det våld i hemmen som ofta drabbar Kuki-kvinnorna. Hon arbetar för fredlig konflikthantering men är gift med ledaren för Kuki-armém och försvarar dess existens.

Vill uppmärksammas. ”Snälla, låt världen veta hur Kuki lidit under Myanmars regim”, vädjar Seigin, från Kuki National Organization of Burma. Kukifolket eftersträvar inte självständighet, säger han,men vill att deras existens erkänns i Burma, vilket inte riktigt är fallet i dag. Deras armé har inte fått svar på sin begäran att delta i fredssamtalen.

Kuki-kvinnor jobbar mot våld i hemmen och för fred Nu Ngangai kämpar för Kukikvinnornas rättigheter och mot det våld som många drabbas av i sina hem. Hon har personlig erfarenhet av det.

gränsen till Indien i norra delen av Saganjregionen.

Kuki finns både i Indien och i Burma/Myanmar.

I likhet med många andra etniska grupper har de förföljts av den burmesiska militären och de har också en egen armé, Kuki National Army. Men till skillnad från 135 andra folkgrupper i Burma räknas de inte som en folkgrupp i landet. En stor folkräkning pågår just nu i Burma och där finns Kuki inte med. Kuki-armén har heller inte fått möjlighet att delta i

de nationella fredssamtalen som pågår.

Närheten till Indien och Manipur har betydelse av flera skäl. Gränsen är porös och drogerna flödar över gränsen.

Opium som odlas i Burma hittar till Indien och kemiska droger tar sig från Indien till Burma.

– I varje hem är minst två drogberoende. Det är en av orsakerna till att det finns så mycket våld i hemmen, berättar Nu Ngangai.

Olika rebellarméer verkar också på båda sidor av

Urartar lätt

N

u Ngangai är ordförande för Kuki Women’s Human Rights Organization (KWHRO) som också, bland mycket annat, arbetar med att uppmärksamma de brott som begåtts och begås mot folkgruppen Kuki av regimen.

Vi träffar Nu Ngangai, La Lum och Boi Nu från Kuki Women’s Human Rights Organization (KWHRO) i Tamu, en stad som ligger precis vid

gränsen. I Manipur pågår en väpnad konflikt mellan Indien och rebellarméer, och på den burmesiska sidan finns etniska arméer som stridit mot den burmesiska regimen. De indiska rebellsoldaterna vilar ut på den burmesiska sidan, samtidigt som de burmesiska etniska arméerna har sin bas i Indien. Just nu pågår inga strider på den burmesiska sidan om gränsen, men vapnen och soldaterna finns där och en konflikt kan lätt utvecklas till att bli väpnad.

Manipur på andra sidan floden.

Mitt på bron går gränsen mellan Myanmar och Indien.

La Lam förklarar hur enkelt en konflikt kan urarta. Det kan handla om två grannkvinnor som tidigare varit vänner. Så försvinner den ena familjens hundvalp, och de anklagar den andra familjen för att ha tagit den. Konflikten tas upp till byns ledning, som troligen ställer sig på den rikare kvinnans sida.

– Det blir en konflikt för hela byn. Den här typen av konflikt kan växa, du förstår,

F R E D STI D N I N G E N PA X | N R 2 / S P E C I A LT I D N I N G O M B U R M A /M Y A N M A R / 2 0 1 4

FOTO: EVA KELLSTRÖM FROSTE

systemet är korrumperat.

Orättvisor finns överallt. Vi måste börja på gräsrotsnivå.

Om det inte finns rättvisa uppstår konflikter lätt, säger La Lam. KWHRO har många punkter på sin agenda. De dokumenterar övergrepp som begåtts under många år mot Kuki och tar fram vittnesmål.

De arbetar med fredsträning för kvinnor och flickor, bland annat en tvådagarsträning där deltagarna diskuterar vad fred innebär, vilket inte alltid är så självklart.

KWFRO arrangerar också workshops och andra utbildningar för kvinnor i mänskliga rättigheter, kvinnors rättigheter och kunskaper för att ge kvinnor mer inflytande. De har också säkra hus för våldsutsatta kvinnor och barn.

Diskrimineras Nu Ngangai är självsäker, talar utmärkt engelska, är proffsig och driven. Men sådan är inte kvinnans typiska roll i Myanmar/Burma och bland Kuki, inte heller hennes egen visar det sig senare. KWHRO vill förändra Kuki-traditioner som diskriminerar kvinnor och bedriver påverkansarbete mot religiösa ledare, inflytelserika personer och Kuki-armén.

Det handlar till exempel om arv. I en familj som inte har några söner får döttrarna ändå inte ärva.

– Och om mannen i ett par som inte har barn dör, så får kvinnan inte ärva. Det är inte rättvist. Det är diskriminerande, säger hon Kvinnorna lever ofta ett hårdare liv än sina män, berättar Nu Ngangaj. De sköter allt hemarbete, odlar grönsaker och tar hand om djuren. Om männen är arbetslösa, vilket många är, är det inte ovanligt att de tar droger och missbrukar alkohol.

De flesta familjer är drabbade av våld i hemmet, men många av kvinnorna är rädda för att berätta om det. De känner skam, säger Nu Ngangaj.

Kvinnorna i KWHRO behöver komma flera gånger till samma by innan kvinnorna vågar berätta om våldet. De berättar om ett besök i en by lördagen innan vårt möte.

– Omkring 40 kvinnor kom för att lyssna. Vi frågade dem om våld i hemmet, men de

Folkgruppen som inte räknas. Burma/Myanmar genomför just nu den första folkräkningen sedan 1983, med hjälp av det internationella samfundet. I folkräkningen registreras också etniska folkgrupper, men stammen Kuki finns inte med. Lhu Kho Pao är engagerad i kukiernas egen folkräkning, och han visar upp de listor de använder. De kräver att också räknas som en av Myanmars etniska grupper. Enligt kukierna ska det finnas 80 000 kukier i Myanmar och 200 000–300 000 i Indien.

var tysta, rädda. En kvinna förklarade att om de berättade för oss, skulle de få problem sedan. Efter mötet medgav de att alla familjer hade drogproblem hemma, men om männen skulle få reda på att de berättat det skulle de straffas med misshandel.

– I andra byar, där vi varit tre, fyra gånger, vågar de berätta mycket mer.

Make leder armé Nu Ngangai tror på att lösa konflikter med fredliga medel.

Det kan då tyckas märkligt att hennes make leder Kukiarmén. Men i Burma är det inte så enkelt. I ett land där staten inte skyddat sina medborgare, utan tvärtom stått för det största hotet mot dem, uppfattas de etniska arméerna ibland som det enda skyddet för civilbefolkningen. De etniska arméerna begår också övergrepp och är inte alltid populära, men det är inte svartvitt. ”Vi behöver Kuki-

armén” säger Nu Ngangai.

Hennes man tränades av Kachinarmén och har suttit i fängelse för att han är aktiv i en rebellarmé, totalt 11 år. För att träffa honom måste hon åka till Indien – han kan inte komma till Burma, eftersom Kuki-armén inte har något fredsavtal med Burma.

– När vi gifte oss 2007 behandlade han mig som en soldat och gav mig order.

Efter ett år började jag jobba med kvinnors rättigheter och han fick mer respekt för mig.

Våldet i hemmet minskade, berättar hon som i en bisats.

Jag frågar om hennes man misshandlade henne, och svaret är ja.

– Men inte nu längre, konstaterar hon.

Hon berättar också om deras problem med att få barn.

Nu har de en tio månaders baby. En dotter.

– Jag kämpar för min dotter, för att hon ska få ett bra liv.

EVA KELLSTRÖM FROSTE

7

”ALLA FOLKS HISTORIA SKA ERKÄNNAS”

A

ntropologen Saw Eh Htoo och hans forskarkolleger har startat ett ideellt institut för att dokumentera hela Burmas historia. Under åren med militärregimer påtvingades burmeserna en enda historia, en kultur, ett språk, en religion och en enda politik.

Majoriteten i Burma tillhör folkgruppen burmaner och är buddister. Men Burma, eller Myanmar som allt fler börjar säga, inte bara regimen, består av över 100 olika folkgrupper med olika bakgrund, kultur och språk.

De senaste årens reformer har gjort det möjligt för Saw Eh Htoo och hans kolleger att arbeta öppet med ”Institute of Alternative Histories and Popular Culture”. Institutet drivs av historiker, ekonomer, sociologer och antropologer.

Om Burma ska kunna lösa sina konflikter fredligt och bli en demokratisk välfungerande nation i framtiden är det en nödvändighet att alla folks historia och kultur erkänns och får samma värde, påpe- Saw Eh Htoo. kar Saw Eh Htoo.

– Vi kan inte ha en grupp som dominerar över de andra.

Saw Eh Htoo tillhör folkgruppen Karen.

– Jag har alltid känt mig som andra klassens medborgare. Mitt första språk är karen. När jag började skolan fick jag slåss mot en stor barriär – språket.

Samtidigt som han framhåller hur viktigt det är att varje folkgrupp känner till sin historia och sina traditioner, vill han också att burmeserna ska känna att de har mycket gemensamt: – Vi är alla människor och vi ska behandla varandra lika, som människor. Alla folkgrupper behöver erkänna varandra, och känna varandra, för att kunna bygga en nation tillsammans.

F R E D STI D N I N G E N PA X | N R 2 / S P E C I A LTI D N I N G O M B U R M A /M Y A N M A R / 2 0 1 4

FOTO: KENNETH HOTZ

8

Kyaw Sway Linn, Tham Tham Htay, Wanna Nwe Nwe och Khin Zaw är engagerade i en organisation som ger stöd till politiska fångar.

Förtroende i stället för hämnd Efter tortyren försökte Khin Zaw ta livet av sig. Men tanken på att kämpa för ett demokratiskt Burma fick honom att härda ut.

H

an satt fängslad i 20 år, varav sju i total isolering. Men någon hämnd vill han inte ha, inte ens en juridisk process i domstol.

– Det viktigaste för mig är att det ska bli demokrati och bra i Burma. Om jag samarbetar med regeringen ökar chansen för det, förklarar Khin Zaw. Vi träffar fyra före detta politiska fångar i ett kvavt rum i Rangoon. Lugnt och odramatiskt berättar de sina fruktansvärda historier. De är svåra att ta in. Ännu svårare är det att förstå att ingen av dem vill ha hämnd på något sätt, och att de fortsatt kämpa. Men de har inte glömt och drömmer fortfarande mardrömmar.

Khin Zaw engagerade sig i NLD, National League for Democracy (lett av Aung San Suu Kyi), från starten 1988.

Han fick skulden för att vara delaktig i en explosion, vilket han understryker att han inte var. Han menar att polisen ville se honom i fängelse.

Efter gripandet inleddes tortyren. Den pågick i en månad. Ansiktet täcktes med en mask, de slog och torterade honom och förstörde hans tänder. Han fick ingen mat.

När de tog av masken försökte han ta livet av sig.

Han sprang in i väggen med huvudet före.

– Jag stod inte ut med mer tortyr. Om jag är död känner jag ingenting, tänkte han.

Först efter den månadslånga tortyren började de fråga ut honom, och samtidigt fortsatte tortyren. Till slut erkände han och skrev under.

Då upphörde tortyren och först då fick han mat.

Dömd till döden Men Khin Zaw var inte beredd på att dömas till döden.

– Vi var medvetna om att vi riskerade att gripas om vi höll på med politik, men dödsstraff hade vi inte räknat med.

De första sju åren satt han i isoleringscell. Det var mörkt dygnet runt. En kvart om dagen släpptes han ut. Han sov direkt på golvet.

– 20 år i fängelse är en mycket större påfrestning än tortyren, det leder till depression.

Ändå sitter han här, blid och vänlig och utan hämndkänslor. Hur överlever man något sådant?

– Efter tortyren accepterade jag att de måste göra sitt jobb. Jag överlevde för att jag ville förändra Burma. Jag behövde överleva för att kunna kämpa för demokrati, svarar Khin Zaw. – Jag kan förlåta, men jag kan inte glömma det som hänt.

Tham Tham Htay var studentledare i Democratic Party of new society. Hon utsattes för samma typ av tortyr som Khin Zaw. Hon dömdes till sex års fängelse men släpptes efter 1,5 år. Också hon fick sitta i isoleringscell. När hon släppts fortsatte hon att arbeta för demokrati, trots att hon visste exakt vad hon riskerade.

– Burma behöver demokrati. Före tortyren var jag rädd, men sedan, när jag hade erfarenhet av den, var jag inte rädd längre.

– Jag arbetar för det som är rätt. Därför var jag inte rädd.

Hon hade kontakter med burmeser i exil. Regimen fick reda på detta och hon greps på nytt. Denna gång blev behandlingen annorlunda och straffet längre.

– Jag fick inte sova, fick ingen mat. Under två dagar fick jag inte sätta mig. När jag föll ihop tvingade polisen mig att ställa mig upp igen. Jag

hade huvudet täckt hela tiden, berättar Tham Tham Htay.

Hon dömdes till 17 års fängelse. I samband med reformerna och valet 2010 började den burmesiska regimen släppa politiska fångar fria. I oktober 2011, efter elva år och fyra månader i fängelse, blev hon fri.

Mardrömmar – Jag arbetar för att alla före detta politiska fångar ska få hjälp. Jag drömmer fortfarande mardrömmar. Min familj vill ha hämnd, men inte jag, berättar hon.

Kyaw Sway Linn greps för att han haft samröre med exilrörelsen. Han satt sex år i fängelse, och släpptes 2005.

– Jag vill att regeringen ska säga att det var fel, det som hände. Jag behöver ingen ursäkt och jag vill inte ha hämnd, men jag vill att sanningen ska komma fram. Jag tror inte på någon straffdomstol. Vad vi behöver i vårt land är att bygga förtroende, säger Kyaw Sway Linn.

Det är långt kvar tills Burma/Myanmar är en riktig demokrati. Minst tio år kommer det att ta, gissar de, och utgången är inte given. Men en sak är säker – de kommer att göra allt de kan för att det ska bli bra i Burma. De har offrat mycket för den drömmen.

EVA KELLSTRÖM FROSTE

F R E D STI D N I N G E N PA X | N R 2 / S P E C I A LT I D N I N G O M B U R M A /M Y A N M A R / 2 0 1 4

9

FOTO: EVA KELLSTRÖM FROSTE

”En del mödrar gillar inte mig för jag stöttar döttrarna att stå på sig” Sao Haymar Taike, dotter till Burmas förste president, drog sig tillbaka till Shans huvudstad Taunggy när hon tröttnat på förföljelserna i Rangoon. Hon engagerar sig för att stärka kvinnorna i området.

S

ao Haymar Taikes far Sao Schwe Taike var den siste saopha av Nyaung­ schwe, en kunglig titel. Sao Haymar Taike växte därför upp i palatset där och minns kurragömmalekarna och ”byta pelare”-leken. När militärjuntan tog över i Burma och fadern dött 1962 konfiskerades palatset.

Vi träffas på delstaten Shans nationaldag, som kommer att firas på två olika ställen denna dag. Ett officiellt firande och ett alternativt, och hon är engagerad i det senare.

I stället för nationaldagsfirande kallar de det statsfirande.

– Vi kallar den för Shan State Day. Det är för att alla de närmare 50 olika etniska grupper som bor i Shan-staten ska känna sig inkluderade, förklarar hon, som själv tillhör gruppen shan.

Det alternativa firandet har bara varit möjligt att genomföra de senaste åren sedan regimen börjat inför reformer.

President 1948 Sao Haymar Taikes far blev president i Burma 1948 när engelsmännen lämnade över styret. Han var president i fyra år och därefter talman i nationaliteternas kammare i parlamentet. Under militärkuppen

Sao Haymar Taike i trädgården till sitt hem i Taunggy. Där bor hon med sin mor och ett syskonbarn.

i mars 1962 dödades en av hans söner, 17 år gammal, och han själv fängslades. Han dog i fängelset den 21 november samma år.

Sao Haymar Taike och hennes mor, som då inte längre var gift med honom, fick höra om hans död på radion.

Hennes fars dåvarande hustru och deras son Han flydde landet (boken ”White Umbrella” handlar om dem) men Sao Haymar Taike och hennes mor stannade kvar i hembyn Nyanungschwe. Hon gick klart gymnasiet och läste sedan ekonomi på universitetet.

1972 började hon arbeta på amerikanska ambassaden som revisor på ambassadklubben.

– Jag arbetade också som guide för amerikanska gäster.

Varje gång jag varit på en utflykt kom militären till mitt hem och frågade ut mig om vad jag gjort.

– Jag tror att det var för att min pappa varit president.

De ville ha bort mig från den amerikanska ambassaden. Militärerna ställde också frågor om jag hade någon kontakt med min bror Han, säger hon.

Sista gången militärerna

kom grep de henne. Hon hölls fängslad i 59 dagar, sedan släpptes hon.

– De sade efteråt att det varit ett misstag.

Det blev droppen för henne. Hon orkade inte jobba kvar längre på amerikanska ambassaden utan återvände 1986 till hemmet i Taunggy.

Hur var det att leva i en diktatur?

– Det var bäst att stänga ögon, öron och mun, förklarar Sao Haymar Taike.

Kvinnonätverk Hon är engagerad i arbete med att stärka kvinnor och flickor på olika sätt, bland annat i Shan Action Women Network.

– Det är svårt att arbeta med genderfrågor i Burma.

Det finns en tradition att kvinnor ska stanna i hemmet.

Ibland måste man acceptera att man först måste säga att det inte handlar om att så split mellan män och kvinnor, att det inte handlar om att förolämpa traditionerna. Annars går det inte att komma vidare med att arbeta för att kvinnor

ska få sina rättigheter, berättar hon.

Många fattiga kvinnor åker till Kina eller Thailand för att de inte kan försörja sig hemma. I nätverket försöker de ge kvinnorna möjligheter att stanna kvar, bland annat genom olika typer av verkstäder och genom lektioner i engelska.

– Vi vill ge kvinnor medel och vägar att komma ut ur sina celler, beskriver hon det.

– En del mödrar gillar inte mig för att jag stöttar unga kvinnor att stå på sig.

Sao Haymar Taike förhåller sig lite avvaktande till reformerna i Burma.

– Den nya regeringen är öppnare, men inte särskilt öppen. Systemet är fortfarande centraliserat. Administrationen måste decentraliseras, understryker hon.

Men en odelat positiv sak har reformerna fört med sig.

För första gången sedan 1962 har hon kunnat träffa sin halvbror Han. Han fick äntligen tillstånd att besöka Burma.

– Jag var så lycklig. Lycklig, och lättad.

EVA KELLSTRÖM FROSTE

10

F R E D STI D N I N G E N PA X | N R 2 / S P E C I A LTI D N I N G O M B U R M A /M Y A N M A R / 2 0 1 4

FOTO: EVA KELLSTRÖM FROSTE

Nätverk länk i konflikter Nätverket Upper Chin Dwin Youths Network löser lokala konflikter genom att vara en neutral länk mellan gräsrötter och myndigheter.

F

örst ville Ko Phyo Wai Aung ta till vapen mot den burmesiska regimen, som han hatade för vad den gjort mot hans far. Men fadern gick inte med på det.

I stället kämpar Ko Phyo Wai Aung för demokrati i Burma/ Myanmar med fredliga medel i nätverket Upper Chin Dwin Youths Network.

När Ko Phyo Wai Aung var sex år torterades och fängslades hans far, som var advokat och politiskt aktiv. Fadern satt sju år i fängelse. När han släpptes förlorade han sitt tillstånd att arbeta som advokat.

Fadern var en bruten man och ett år senare dog han.

– Vi levde under starkt tryck från den militära regimen. Jag bestämde mig för att följa i min faders spår och kämpa för demokrati, berättar Ko Phyo Wai Aung när vi ses i staden Kalay i regionen Saganj, precis vid gränsen till Chinstaten, och nära gränsen till Indien.

Ko Phyo Wai Aung är 32 år och arbetar som lärare i engelska. Han undervisar också ideellt om landets historia, inbördeskrigen och om vad demokrati innebär. Men när han var riktigt ung ville han gå med i en armé i Chinstaten och bekämpa regimen med vapen. Fadern sa att det inte var rätt väg att gå.

– När jag blev äldre och mognare insåg jag det själv.

Jag bestämde mig för att engagera mig på andra sätt.

Jag tror på ickevåld, för vi i Myanmar har lång erfarenhet av att bekämpa varandra med vapen och det är fortfarande

Ko Phyo Wai Aung ser nätverket som pionjärer som arbetar för samhället. Målet är verklig demokrati.

inte fred. Ickevåld är enda sättet att få verklig demokrati.

Den burmesiska militärjuntan, som behandlats som paria av bland annat EU och USA som hade hårda sanktioner mot landet, började införa reformer i samband med valet i november 2010. Reformerna är långt ifrån tillräckliga.

Misstänksam Å ena sidan, menar Ko Phyo Wai Aung, är det fortfarande generalerna som styr, om än i civil skepnad, och därför finns det skäl att vara misstänksam mot demokratiprocessen. Å andra sidan har landet deklarerat att det ska införa demokrati, vilket gjort det möjligt för Ko Phyo Wai Aung, och många andra, att öppet verka för att engagera människor i demokratiska processer.

Nätverket, som är baserat i Kalay och verkar i områdena i närheten, består av omkring 900 personer. Nätverkets mål är att verka för demokrati. För att uppnå det samarbetar de ibland med lokala myndigheter, till exempel mot droghandel och för att förebygga gränskonflikter med Indien.

Nätverket fungerar bland annat också som en länk mel-

lan bybor och myndigheter.

Ko Phyo Wai Aung förklarar att de som jobbar med nätverket försöker vara så neutrala som möjligt, för att både lokalbefolkning och myndigheter ska lita på dem.

Ett vanligt problem är ”land grabbing”, det vill säga att bönder blir av med mark som ska användas till exempelvis gruvnäring. Det leder lätt till konfrontationer med armén eller polisen.

Nätverket uppmärksammar olika fall av landgrabbing, vilket också lett till att land lämnats tillbaka.

Nickelgruva Aktuellt just nu är planerna på en nickelgruva. 2012 tog ett kinesiskt företag kontakt med bybor och delade ut information om att de skulle starta nickelgruvor, och därmed hjälpa byborna med elektricitet och skolor. För många bybor är detta goda nyheter.

Det nätverket vill verka för, genom Chin natural resources watchgroup, är att allt sker öppet. Viktiga frågor är hur kompensationen ser ut till de bybor som drabbas, och hur miljökonsekvenserna blir och hanteras.

Nätverkets engagemang kring nickelgruvan har lett till flera möten med både lokala och statliga myndigheter och ministrar.

Det som från början troddes vara ett färdigt kontrakt är nu under förhandling, och byborna har fått löfte om att de ska konsulteras innan kontraktet skrivs på.

– Vi är pionjärer. Jag ser det som att vi verkligen arbetar för samhället. Vi vill ge det lokala civilsamhället en röst som myndigheterna lyssnar på. Vi försöker att inte attackera utan bygga vänskap och förtroende med den lokala regeringen, berättar Ko Phyo Wai Aung.

Nätverkets strategi i Kalay är att samarbeta och se till att gruvnäringen blir så bra som möjligt för bybor och miljön, inte att stoppa gruvan som trots allt kan ge byborna – ofta mycket fattiga – sådant som de saknar, som skola och el.

Ko Phyo Wai Aung drivs av tron på en fungerande rättsstat.

– Min far hade inte begått något brott, men blev torterad.

Vårt land behöver bli en rättstat – om vi blir det, får vi fred.

EVA KELLSTRÖM FROSTE

11 FOTO: DIANNE BAASCH, PHOTOGRAPHER C2013

F R E D STI D N I N G E N PA X | N R 2 / S P E C I A LT I D N I N G O M B U R M A /M Y A N M A R / 2 0 1 4

Oppositionsledaren Aung San Suu Kyi tackade Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen och alla andra som gjort utställningen med Richard K Dirans bilder möjlig: ”Fred och skiljedom, eller snarare, fred genom skiljedom, är vad vi strävar efter i det här landet”.

Unika bilder för försoning

F

otografen Richard K. Diran har med sina bilder dokumenterat Burmas ursprungsbefolkning.

Projektet vill väcka frågan om nationell försoning och lika rättigheter för alla.

Den 28 september öppnade oppositionsledaren Aung San Suu Kyi och Svenska Freds ordförande Anna Ek den unika fotoutställningen i Burma. Våren 2014 visas den i Sverige och Norge.

– Verklig fred kommer från erkännandet att vi alla måste leva tillsammans, och tillsammans arbeta för välstånd i framtiden. Känslan av samhörighet kan stärkas av sådana här utställningar. De visar att vi kan vara stolta över vårt arv, stolta över att tillhöra ett land med olika folkgupper, olika kulturer och språk, stolta över att kunna möta utmaningarna, sade Aung San Suu Kyi. Med finansiering från Svenska PostkodLotteriet arrangerar Svenska Fredsoch Skiljedomsföreningen fotoutställningen i Burma

och i Sverige. Svenska Freds arbetar tillsammans med fotografen Richard K. Diran och sin lokala partnerorganisation i Burma, Ar Yone Oo – Social Development Association.

Projektet vill väcka frågan

om nationell försoning och lika rättigheter för alla människor och grupper, genom bilder av den etniska mångfalden i Burma.

Efter att Richard K Diran fotograferat över 35 etniska

Svenska Freds i Burma/Myanmar Svenska Freds har arbetat med olika Burmaprojekt sedan 2010. Då inleddes ett samarbete med grupper ur den burmesiska demokratirörelsen. Projektet gick ut på att ordna seminarier kring SSR, säkerhetssektorreform. Svenska Freds har också startat ett nytt projekt med det burmesiska civilsamhället kring fred och demokrati, som man hoppas kunna fortsätta med i större skala.

Det senaste projektet är fotoutställningen ”Vanishing tribes of Burma” som finansieras av Svenska PostkodLotteriet. Utställningen visades i Uppsala i mars och visas i Stockholm, Oslo och Göteborg i maj 2014 (se exakta tider och platser på Svenska Freds hemsida). I projektet ingår också att berätta om situationen i Burma, med utgångspunkt i utställningen. I februari reste därför Eva Kellström Froste och projektledaren Kenneth Hotz från Svenska Freds runt i olika delstater och gjorde de intervjuer som ligger till grund för detta temanummer.

grupper, under mer än 20 år, publicerade han bilderna i boken ”The Vanishing Tribes of Burma” som lanserades under introducerandet av FN:s permanenta forum för ursprungsfolk 2002. Många av de grupper som fotograferats lever inte längre enligt sina ursprungliga traditioner och bilderna är ett kulturarv som nu har donerats och hängts upp som en permanent utställning på Nationalmuseet i Rangoon.

Anna Ek höll ett tal om vikten av en sann, hållbar freds- och demokratiprocess i Burma.

– Vi hoppas att dessa fotografier kommer att bli en stor konstnärlig upplevelse för alla som ser dem, men vi hoppas också att de kommer att bidra till både kunskap och diskussioner om betydelsen av att involvera minoritetsgrupper i demokratiprocessen i alla världens länder, sade Anna Ek. För mer information: www. thevanishingtribesofburma. com.

Svenska Freds arbetar internationellt Vi arbetar för fredlig konflikthantering, demokrati och mänskliga rättigheter i Burma, Afghanistan, Ryssland och Moldavien-Transnistrien. Vi är Sveriges största och världens äldsta fredsförening med en 130-årig historia.

Vi är över 8000 medlemmar idag men vi behöver bli fler för att kunna utveckla och nå ut med vårt viktiga fredsarbete. Ditt medlemskap gör skillnad i vårt engagerade arbete för en fredligare värld.

SMS:a FRED nu och läs mer på www.svenskafreds.se