Spånga kyrkogård Spånga-Kista församling, Spånga kontrakt, Stockholms stift kv Tensta 3:16, 3:17, Bussenhusvägen 9, Tensta, Spånga socken, Stockholms kommun och län, Uppland
1
Spånga kyrkogård är skyddad enligt 4 kapitlet kulturmiljölagen. TEXT: Lena Lundberg BILD: Ingrid Johansson, Stadsmuseet Omslagsbild: Vy norrut över Spånga kyrkogård. Foto: Leif Gustavsson ©Svenska kyrkan, Stockholms stift Stockholm 2015 www.svenskakyrkan.se/stockholmsstift info.stockholmsstift@svenskakyrkan.se
2
Spånga kyrkogård På platsen för Spånga kyrkogård eller i dess omedelbara närhet antas kristna begravningar ha bedrivits alltsedan mitten av år 1000. Dagens stenkyrka har dock en historia som börjar vid 1100-talets mitt. En karta från 1600-talet visar att kyrkan i äldre tid omgavs med en nästintill kvadratisk, inhägnad kyrkogård. Den tidigast kända utvidgningen av kyrkogården skedde 1905, då den gamla kyrkogården utökades mot söder och väster. Därefter har utvidgningar skett mot nordost 1923 samt mot norr år 2002, med olika särskiljande drag beträffande gångsystem, gravkvarter och vegetation. I början av 1980-talet tillfördes kyrkogården även en minneslund på dess norra del. Sedan 1985 ägs och förvaltas Spånga kyrkogård av Stockholms kyrkogårdsförvaltning.
HISTORIK Spånga kyrka kan på konsthistoriska grunder dateras till 1150–1170 och är därmed en av Stockholmstraktens äldsta kyrkor. Efter arkeologiska fynd har dessutom antagits att stenkyrkan föregicks av en träkyrka med kyrkogård. Vid Tensta by väster om kyrkogården skedde kristna begravningar som upphörde vid 1000-talets mitt, vilket har använts som stöd för tanken att man därefter begravde de kristna på kyrkogården till den nyuppförda träkyrkan. Spånga kyrkogård skulle därmed kunna vara Stockholms äldsta kyrkogård i kontinuerligt bruk. Den tidigaste bilden av kyrkogården hänger samman med en avmätning av prästgårdsmarken från 1636. Kyrkogården framstår som nästan kvadratisk, men med en något längre östsida, som dessutom har en liten ”knyck”. Formen överensstämmer med vad som på senare situationsplaner beskrivs som den äldsta kyrkogården. Kyrkogården omgärdades på alla sidor genom en stenmur. Utanför muren tog åkermarken vid utom i öster, där en avstickare från norra landsvägen till och från Stockholm nådde kyrkogården norr om prästgårdstomten. Denna östra ingång var kyrkogårdens huvudingång. I nordväst
mötte kyrkogården ett parti obrukad mark, som ledde upp mot klockargården. Senare kartor bekräftar en ingång till kyrkogården även i detta läge. Den gamla muren var lagd av kluven gråsten i murbruk samt avtäckt med bräder. I entréerna fanns stigluckor uppmurade av tegel, med välvda ingångar under sadeltak. Stigluckorna revs 1787 och ersattes med murade och putsade grindstolpar. Sannolikt satt tidigast träportar i entréerna, men år 1813 sattes grindar av smidesjärn in ”lika med Klara kyrkogårds västra grindar”. Året före hade även kyrkogårdsmurens brädavtäckning tagits bort, möjligen ansågs den gammalmodig. Kyrkogården hade även en klockstapel, tidigast omnämnd 1604. Klockstapeln stod invid en mindre väg Spånga kyrka kan mellan kyrkogårdens nordpå konsthistoriska västra ingång och klockargrunder dateras till gården, och framställs tidigast på en karta från 1723. 1150–1170 och är Vid tiden var klockstapeln därmed en av Stockspånklädd och rödfärgad. Efter att klockorna hade flyt- holmstraktens äldsta kyrkor. tats till kyrktornet år 1825 revs klockstapeln. På en karta från 1844 har kyrkogården samma utsträckning som på tidigare kartor. Stenmuren och de två ingångarna från öster respektive nordväst är utsatta och åkermarken omsluter kyrkogården som tidigare. Varken gångsystem eller trädplantering redovisas, men fotografier från cirka 1900 ger vid handen att den äldsta kyrkogården hade en trädkrans innanför muren, att gången mellan kyrkogårdens två entréer var planterad som en allé samt att det stod dubbla trädrader längs kyrkogårdsmuren öster om kyrkan. Samtliga dessa träd var kraftigt hamlade. Den tidigast kända utvidgningen av kyrkogården skedde mot söder och väster år 1905, till dagens utsträckning i dessa riktningar. Då de nya delarna anslöts till den gamla kyrkogården revs den gamla muren i söder och väster. I kyrkogårdens nya sydoch västgräns planterades en häck samtidigt som 3
Spånga kyrka och prästgård på en avmätningskarta från 1636. A står för Spånga kyrka. Kyrkogården omges med en mur medan prästgårdstomten, symboliserad med B, hägnas av en gärdsgård. Kring kyrkogården ligger prästgårdens relativt omfattande åker- och ängsmarker, respektive klockarens ”täppa” i norr. Den rödprickade linjen markerar gränsen mellan klockarmarken och prästgårdsmarken. Kyrkogården är dels tillgänglig österifrån via landsvägen norr om prästgården, dels från klockargården via en remsa obrukad mark. Norr är uppåt i bild. (Utsnitt ur Lantmäterikarta.) (Lantmäteristyrelsens arkiv A98-22:a10:4)
stenmaterialet från de rivna murarna användes till förlängning av den gamla östra respektive norra muren, så att kyrkogården blev helt muromgärdad i dessa väderstreck. De nya murarna kom att läggas som kallmurar. Innanför murar och häck planterades
lindar som komplettering av den gamla trädkransen. Kyrkogårdens gångsystem drogs enkelt och pragmatiskt. Den gamla gången mellan de två kyrkogårdsentréerna och kyrkans huvudentré i väster bevarades. Ytterligare raka gångar lades längs kyr-
Karta från 1723 över den mark som kunde räknas till Spånga by.. Från kyrkogårdens nordvästra stiglucka leder en väg upp mot klockstapeln och klockargården. Strax nordväst om klockargården ligger ett soldattorp, en ”ryttarestuga”. Norr är uppåt i bild. (Utsnitt ur Lantmäterikarta.) (Lantmäteristyrelsens arkiv A98-37:1)
4
kogårdsgränserna, med tillägg av en särskilt betonad nord-sydlig gång med utgångspunkt från sakristian. Den gamla kyrkogårdens rumsliga enhet bevarades i viss mån trots rivning av murarna, genom att den del av den gamla trädkransen som nu hamnade inne på kyrkogården fick stå kvar. Kyrkogårdens utvidgning skedde samtidigt som kyrkan genomgick en omfattande renovering under ledning av arkitekten vid överintendentsämbetet Gustaf Petterson (1855–1933). Det är troligt att denne även ansvarade för planeringen av kyrkogården. Efter Pettersons ritningar hade vid tiden uppförts flera kyrkor och han hade stått som arkitekt till restaureringar av både Visby domkyrka och Vadstena klosterkyrka. Även det gravkapell som uppfördes mitt på Spånga kyrkogård år 1905, på axeln för den nord-sydliga huvudgången, har attribuerats till Petterson. 1923 tillfördes kyrkogården en ny avdelning i nordost. Området låg i en lätt sänka, på tidigare åkermark som inramades av backigare par-
tier i nordost, delvis med berg i dagen. Utvidgningen genomfördes efter ritningar av Knut Nordenskjöld (1882–1950), arkitekt vid både Överintendentsämbetet och Kungl. Byggnadsstyrelsen. (Nordenskjöld hade vid tiden främst arbetat med profan bebyggelse, varav Frans Schartaus handelsinstitut från mitten av 1910-talet var genombrottsverket. Från 1920-talet förknippades han dock alltmer med kyrkoarkitektur, och efter hans ritningar kom ett flertal kyrkor att uppföras. Nordenskjöld genomförde kyrkorestaureringar samt ritade kyrkogårdar, gravkapell, prästgårdar och församlingshus över hela landet.) I samband med utbyggnadsförslaget 1923 formulerade Nordenskjöld ett antal punkter som illustrerar vad han eftersträvade i utbyggnaden. Förutom en harmonisk anslutning till den gamla kyrkogården ville han använda den befintliga terrängen och vegetationen för att på ett naturligt sätt inlemma den nya kyrkogården i den omgivande landskapsbilden. Slutligen framhöll han som viktigt att med den nya avdelningen uppnå ”något av det värdiga lugn
Vy österifrån mot kyrkogårdens gamla huvud entré. Mellan de drygt två meter höga grindstolparna sitter svartmålade smidesgrindar, på bilden uppställda in mot kyrkogården. Den gamla 5 kyrkogårdsmuren ansluter till grindstolparna på var sida.
och den monumentalitet som förmå skapa den allvarliga stämningsfullhet, som ofta karakteriserar sådana gamla kyrkogårdar …” På den nya avdelningens flacka mittparti skulle gångsystemet läggas ut som ett stort kors utgående från en ny entré öster om kyrkan. I korsmitten tänkte sig Nordenskjöld en mindre, kvadratisk plats, som skulle markeras genom fyra hängpilar. Förutom fyra större, rektangulära kvarter skulle ytterligare två mindre kvarter läggas längst i söder, på var sida om mittaxeln. På kullarna i norr och öster skulle man bevara befintliga träd, med komplettering av ”vanliga svenska träd”, för att ytterligare skärma av mot vägarna i norr och öster. Det högre liggande områdets särskilda karaktär beskrevs vara lämpligt för anläggning av en ”gravpark” och planerades friare, med svängda gångar. Den nya avdelningen skulle hägnas mot öster och söder med en kallmur, i övriga väderstreck med en granhäck. I den gamla murens nordöstra hörn skulle man ta upp en öppning och i söder iordningställa den nya entrén
Vy söderut längs östra sidan av den del som Vy söderut längs östraårsidan avDen den tillagda del som lades till kyrkogården 1905. lades till kyrkogården år 1905. Den tillagda delen hägnades på östra sidan genom en kallmur delen hägnades på östra genom enen kallmur av natursten, i söder och sidan i väster genom av natursten, i Innanför söder och i väster en hagtornshäck. muren ochgenom häckarna hagtornshäck. och Gravkvartehäckarna planterades en Innanför trädkransmuren av lindar. planterades trädkrans av lindar. ren ramades en delvis in av häckar ochGravkvarteinom gravren ramades delvis in av häckar och inomfinns gravkvarteren planterades rygghäckar. I dag 6 kvarteren rygghäckar. I dag finns här häckar planterades av tuja, liguster, spirea och vresros. här häckar av tuja, liguster, spirea och vresros.
med smidesgrindar mellan putsade grindstolpar, efter förebild från de gamla entréerna. Rader av lindar skulle förstärka inramningen mot väster samt markera entrépartiet i söder. Längst i sydost skulle man bevara en omkring 1920 uppförd stallbyggnad för kyrkogårdsförvaltningen. I planen ingick även att bygga ett nytt gravkapell på den östra sidan, något som dock aldrig kom till stånd. En uppmätning från 1956 illustrerar att planen genomfördes i huvudsak, dock kompletterad av ytterligare lindrader i nordsydlig riktning, samt en bättre anpassning till terrängen vad gäller de slingrande gångvägarna på höjderna i norr och öster. På uppmätningen syns även en under de närmast föregående åren utförd tillbyggnad av kyrkan mot norr, med ett skrudhus bredvid sakristian. Utbyggnaden ingick i en större restaurering och grundförstärkning, genomförd efter ritningar av arkitekten och professorn Erik Lundberg (1895–1969). Lundberg, en av 1900-talets mer framstående, svenska restaureringsarkitekter, var även arkitekt till en byggnad för kyrkogårdsper-
sonalen, uppförd 1963 mellan den gamla kyrkogården och klockargården. Likaså ritade han 1967 ett monumentalkors av ek, som ställdes upp i en slänt på den nordöstra avdelningen, som ett fondmotiv i förlängningen av den nordsydliga huvudgången. 1983 tillkom en minneslund på den norra delen av kyrkogården. Partiet hade tidigare inte använts till begravning utan präglades av lite tätare vegetation. Den befintliga kullen utnyttjades i utformningen av lunden som en tallbacke, inringad av en gång och med platser för kontemplation och vattenspel. Arkitekt till minneslunden var Uno Söderberg (f. 1924), som hade rika erfarenheter av arbeten i såväl kyrkliga som kulturhistoriskt värdefulla profana miljöer. Vid tiden hade han ritat minneslunden till Hässelby begravningsplats. Efter att ha samarbetat med Erik Lundberg i projekteringen av Spånga kyrkas stora restaurering på 1950-talet, och dessutom år 1971 lämnat förslag till både nytt begravningskapell och kolumbarium på Spånga, var Söderberg väl förtrogen med Spånga kyrkogård.
Uppmätning av Spånga kyrkogård från 1956. Den första kända utvidgningen av kyrkogården skedde 1905, söder och väster om den gamla kyrkogården. Nästa utvidgning skedde 1923 genom tillägg av avdelningen nordost om kyrkan. Genom den senare tillkom en friare planerad del, en parkkyrkogård, på de högre liggande områdena längst i norr och öster. Kyrkogården tangerade fortfarande 1956 den gamla landsvägen från Stockholm och norrut, dåvarande Enköpingsvägen. (Ur Tuulse 1959.)
Innanför kyrkogårdens huvudentré ansluter en gång som leder mot vapenhuset och kyrktornet. Gångens sträckning torde vara av samma ålder som läget för entrén, åtminstone från 1600talets förra del. På andra sidan kyrkan mynnar gången i den gamla nordentrén. Vid sekelskiftet 1900 var gången en allé. I dag kvarstår en av alléns gamla lindar, som en av paret lindar på 7 var sida om den gång som går rakt söderut från vapenhuset.
Den senaste i raden av utvidgningar skedde år 2002, då marken norr om kyrkan lades om till kyrkogård. Inom området hade Spånga kyrkskola uppförts 1873, men skolbyggnaden var riven sedan mitten av 1900-talet. Den nya avdelningen fick en mjukare utformning jämfört med de äldre områdena. Genom svagt svängda gångar skapades några större, lätt oregelbundna gravkvarter inom tre olika höjdnivåer. Flera äldre lövträd sparades inom den nya avdelningens utkanter medan en inplantering av olika varianter av prydnadsträd i fri placering fick understryka avdelningens mer informella karaktär.
Västra grindstolpen till den norra entrén, med smidesgrind. Den norra entréns grindstolpar 8 bevarar de krönande kloten. Grindarna är av karakteristisk modell från sengustaviansk tid.
Församlingen fick dagens omfattning år 2010, då Spånga och Kista församlingar lades samman och namnändrades till Spånga-Kista församling.
BESKRIVNING Omgivningen Spånga kyrkogård ligger i stadsdelen Tensta nordväst om Stockholms innerstad. Fram till 1960-talet låg kyrkan och kyrkogården i ett gammalt agrarlandskap, Järvafältet, med villasamhällena Bromsten
och Solhem i söder. Förutom villasamhällena i söder präglas kyrkans omgivningar i dag av bostadsområdet Tensta. Området uppfördes mellan åren 1966– 1972 och var en del av den dåvarande regeringens s.k. miljonprogram, ett löfte om att under tio år uppföra en miljon bostäder i Sverige. Tensta utmärks av stadsmässighet och hög exploateringsgrad, men närmast kyrkomiljön håller husen en mindre skala. Då det nya Tensta byggdes sparades den äldre bebyggelsen i kyrkogårdens närhet. Sydost om kyrkan ligger prästgården från 1800-talets andra hälft, nu använd som församlingslokal. Utanför kyrko-
gårdsmuren norr om kyrkan ligger en gammal timrad tiondebod och strax bortom boden en personallänga för kyrkogårdsförvaltningen, den senare ritad av arkitekt Erik Lundberg och uppförd 1965. Strax norrut ligger Klockargården, uppförd under 1900-talets första hälft som ersättning för ett äldre klockarboställe, och längre norrut soldattorpet Bussenhus från 1700-talets första hälft. Västerut ligger en grupp trähus med rödfärgad panel, av vilka några utgör den kvarvarande resten av gamla Spånga by. I dag finns inom Spånga by en 4H-gård. Invid parkeringen vid kyrkogårdens huvudentré i
Vy österut över kyrkogården närmast väster och söder om kyrkan. Den år 1905 tillagda delen syns närmast i bild medan huvuddelen av den äldsta kyrkogården ligger närmare kyrkan samt mellan kyrkan och begravningskapellet till höger i bild. Kapellet tillkom 1905. Gravvårdarna här är av 9 blandad ålder och karaktär och många av dem är lite större familjegravar.
Minneslundens jordningsyta inramas genom en stensatt gång, som även knyter samman tre 10 Trädraderna av formklippta lindar har stora olika kontemplationsplatser.
upplevelsevärden och ramar in kyrkotomten.
öster finns en rödpanelad byggnadslänga, ursprungligen uppförd omkring 1920 som stall, men som i dag inrymmer en blomsterbutik och förråd för kyrkogårdsförvaltningen.
Omgärdning och grindar Kyrkogården har en areal om drygt 4,2 hektar och omgärdas av naturstensmurar respektive häckar. Murarna är kraftiga, meterhöga kallmurar av natursten i skiftande storlek och karaktär. De är tillkomna vid olika tillfällen, dels som omgärdning av den äldsta kyrkogården, dels i samband med kyrkogårdens utvidgningar under 1900-talet. I söder, i sydväst respektive i norr inramas kyrkogården genom häckar av hagtorn respektive tuja, medan den senast tillagda nordvästra delen av kyrkogården är utan särskild gränsmarkering mot väster. Kyrkogården söder om kyrkan omges dessutom i stor utsträckning av en trädkrans. Det finns fem entréer till kyrkogården. Den gamla huvudentrén i sydost och den norra entrén till den gamla kyrkogården är bevarade från 1787, då de ersatte tidigare stigluckor. Entréerna är utformade
med kraftiga grindstolpar på var sida om pargrindar av smide, ursprungligen tillkomna 1813. Stolparna är avfärgade i vitt på spritputs och listverk, under tältformade plåthuvar. Den norra entréns huvar bevarar ursprungliga krönande plåtklot. Den östra entrén tillkom i samband med kyrkogårdens utvidgning mot nordost 1923, men i en utformning snarlik de äldre entréerna. Längst i söder finns en i senare tid upptagen entré med murade och putsade grindstolpar till pargrindar av järn, i en förenklad variant av de äldre entréerna. Upp mot kyrkogårdens nordvästra hörn finns slutligen en entré med höga järngrindar mellan enkla grindstolpar av natursten.
Gravkvarter och gångsystem, belysning m.m. Kyrkogården har en oregelbunden form, som ett resultat av utvidgningar samt omgivande vägdragningar och fastighetsgränser. Tre större avdelningar kan särskiljas från varandra genom inramning, gångsystem och vegetationens karaktär: den äldsta kyrkogården med utvidgningen från 1905 närmast söder och väster om kyrkan, området i nordost til�-
Minneslunden på kyrkogårdens norra del tillkom 1983 efter ritningar av arkitekt Uno Söderberg. Vy mot nordost över smyckningsplatsen strax innanför minneslundens portal. En rundad granit11 barriär mot jordningsytan fungerar även som hållare för blommor.
lagt 1923 och slutligen området utanför muren norr om kyrkan, som lades till kyrkogården 2002. Gångarna är i huvudsak asfalterade, åtminstone sedan 1980-talet, på enstaka gångar finns en markbeläggning av betongplattor med yta av natursingel. Många av gravkvarteren inramas av klippta häckar av främst tuja och i någon mån av liguster, men på kyrkogården finns även mer friväxande häckar av spirea och vresros. På den äldsta delen av kyrkogården är gångsystemet enkelt och rationellt och delar in avdelningen i lätt oregelbundna rektanglar. De gångar som markerar de yttre gränserna för de två större gravkvarteren närmast söder om kyrkan illustrerar även den äldsta kyrkogårdens utsträckning mot söder och väster. En diagonal gång strax söder om kyrkan går emot mönstret. Gången representerar kyrkogårdens äldsta och har en naturlig sträckning som den närmaste vägen mellan kyrkogårdens två äldsta entréer och ingången till kyrkan. Inom den nordöstra avdelningen kontrasterar en formell del med strikt vinkelräta gångar mot ett
Vy norrut över en av minneslundens kontempla12 tionsplatser, med två fasta bänkar och vatten spel i form av en sakta rinnande bäck.
högre liggande parti i öster med en svängd gång, följsamt utlagd längs terrängens höjdkurvor. De vinkelräta gångarna är utlagda som ett stort kors med mittaxeln utgående från den östra kyrkogårdsentrén. I korsmitten finns en mindre, utsparad kvadratisk plats där ett par bänkar har placerats under tre högvuxna almar. Inom de vinkelräta gångarna ligger gravkvarteren som regelbundna rektanglar med gravvårdar på raka rader, medan gravkvarter och placering av gravvårdar på var sida om den svängda gången i öster i huvudsak följer det svängda mönstret. Den senast tillagda norra avdelningen har gravkvarter med lätt oregelbunden form inom vilka gravplatserna läggs ut på raka rader, men ännu finns här även helt outnyttjade gravkvarter. Längs kyrkogårdens huvudsakliga gångstråk finns en galvaniserad stolpbelysning av modernt snitt. I synnerhet kyrkogårdens gångar i östvästlig riktning är dessutom använda för allmän gångtrafik mellan Tensta och Rinkeby. Här och var invid gångarna står parksoffor av enkel modell med grönmålad benställning till sitsar av träribbor.
Gravplatser och gravvårdar Spånga kyrkogård rymmer cirka 4500 gravar, och med den senast tillagda avdelningen finns utrymme för att möta efterfrågan på gravplatser till såväl kistgravar som urngravar. Kyrkogården utmärks av en ovanligt stor bredd vad gäller gravvårdarnas ålder, utformning och kulturell hemvist. Spånga kyrkogård är en av Upplands rikaste vad gäller runstenar. Sammanlagt finns i dag elva runristningar kända från kyrkan och dess omgivningar. Fyra av dem är någorlunda fullständigt bevarade. Tre står uppställda söder om kyrkan och kan dateras till tiden kring år 1000 respektive tiden efter 1000-talets mitt. Runstenarna är resta till minne av döda personer och på alla finns förutom runinskrifterna även kors. Den fjärde runstenen är en gravhäll, sannolikt från senare delen av 1100-talet, vilken står uppställd inne i vapenhuset. Kyrkogården domineras av gravanläggningar från 1900-talet i olika typer av utformningar, även om här också finns äldre gravvårdar, de senare koncentrerade till kvarteren söder om kyrkan. Bland de äldsta finns stora liggande hällar av kalksten i en utformning som hör hemma i 1600- och 1700-talet. Ett exempel är vården över häradsdomaren Karl Erson i Rinkeby med familj, strax öster om vapenhuset. Vården bär dateringen 1767. Inom området finns även exempel på 1800-talets gravkonst, som en stående vård av kalksten med gavelformat krön och vingliknande, utbyggda hörn invid muren nära östra entrén. Vården restes över ägaren till Hägerstalunds gods Erland Gabriel Östlund, gravsatt 1819, med maka Maria, gravsatt året efter. Strax intill finns exempel på de för tiden kring 1800-talets mitt så typiska gjutjärnskorsen, genom en vård rest över järnkramhandlaren Hasselhuhns maka år 1853. Gravanläggningarna från tidigt 1900-tal uppvisar en stor bredd i utformningen. Utmärkande är de många olika yrkeskategorier som representeras genom inskriptionen på vårdarna över gravsatta män, exempelvis kopparslagaremästare, postiljon, flaggmaskinist, konstsmed, hemmansägare, byggmästare, missionär, lokförare, läroverksadjunkt, hovblomsterhandlare, plåtslagare, timmerman. Kvinnor kan tituleras Lilla mor, Fru eller älskad maka. Listan illustrerar en församling mellan stad och landsbygd samt en tid där mannens identitet är ett yrke, medan kvinnans identitet knyts till att vara maka och mor. Närmast kyrkan vilar flera personer som hade engagemang inom kyrkan. På södra sidan om den diagonala gången mot vapenhuset vilar kyrkoher-
den i Spånga 1946–1958, därefter pastor primarius Åke Zetterberg, gravsatt 1985. Zetterberg invaldes i riksdagen som socialdemokratisk ledamot 1958 och blev året efter pastor primarius i dåvarande Storkyrkoförsamlingen. Vården är stående med en mjukt formad överlinje. Till den svarta stenen kontrasterar en förgylld inskription. En annan politiker som vilar på Spånga kyrkogård är Albert Forslund, gravsatt strax väster om begravningskapellet år 1954. Forslund var förbundsordförande i järnvägsförbundet före han blev socialdemokratisk riksdagsledamot mellan åren 1931–1951. Under perioden satt han som minister i Per Albin Hanssons koalitionsregering 1936–1939. På västra sidan av den södra kyrkogårdsgränsen finns en gravanläggning tillhörig Axel och Sofia Alms stiftelse. Stiftelsen, grundad av änkan efter
Spånga kyrka tillhör en av Upplands mest runstensrika. Stenen på bilden dateras till ca 1050– 1100 och påträffades i kyrkans norra grundmur i samband med en grundförstärkning på 1950talet. I dag står den söder om kyrkan tillsammans 13 med ytterligare två runstenar som har påträffats relativt hela i eller i närheten av kyrkan.
byggmästaren Axel Alm, drev mellan åren 1886– 1946 Rådans barnhem vid Edsviken. Sedan dess verkar stiftelsen för att stödja behövande ungdomar genom stipendiesummor. På en meterhög mur av skiffer sitter marmorplaketter med inskription som minner om dem som begravts här genom stiftelsens försorg. I dag utmärks Spånga kyrkogård även av den mångkulturella miljö som präglar de närliggande bostadsområdena. Inom församlingen är omkring 70 procent av invånarna födda i ett annat land än Sverige eller av utländska föräldrar. I synnerhet de yngre vårdarna minner, genom utformning och inskription, om dessa relativt nya invånare med ursprung i vitt skilda delar av världen. I vårdarnas utformning kan detta uttryckas genom kontrastrika stensorter, eller kontrastverkan genom polering och förgyllning, samt porträtt av de avlidna på vårdarna.
Minneslundens kontemplationsplats inramas av Vy österut över kyrkogårdens norra del, det östfasaden till gravkapellet samt av tuja. I detparti som den utökades med år finns 1923. Bortom gravstenkantade vattenspelet ställningar för kvarteret och närmast i platsens bild står ett monumentalkors blommor längs utsidor enkla bänkar 14 av natursten trä, utfört och av arkitekt Erik Lundberg. Strax av trä, en bänkutformning som bortom korset syns kullen med minneslunden. återkommer på flera platser på kyrkogården.
Minneslund Minneslunden från 1983 är belägen på kyrkogårdens nordöstra del, på en kulle vid kyrkogårdens norra gräns. Inom och kring minneslunden finns kyrkogårdens största bestånd av tallar. I övrigt bidrar blommande prydnadsträd, som schersmin, rosentry, syren och gullregn, buskar och skuggtåliga perenner till en lummig och inramande grönska. Ingången till minneslunden markeras genom en portal av ek, som också kan fungera som ett regnskydd. Utformningen av portalen associerar till äldre tiders stigluckor men har även ett tydligt släktskap med Erik Lundbergs träkors strax väster om minneslunden. I dag är de ursprungliga sittbänkarna under portalens tak borttagna. Innanför portalen finns en smyckningsplats med en halvrund barriär av granit mot minneslundens jordningsyta. En lätt svängd gångväg löper kring minneslunden via kullens krön. Nivåskillnaden tas delvis upp
genom en trappa av typen åsnetrappa, som har breda, låga steg. Längs gången ligger tre kontemplationsplatser med fasta soffor av enkelt snitt och med sits och rygg av brädor. Vid den översta kontemplationsplatsen finns ett vattenspel med en liten bäck, som även framträder längre ner. Minneslundens gångytor är lagda med smågatsten av granit.
Vegetation Kyrkogården präglas av grönska, genom gravkvarterens täta gräsytor, trädkransen i söder, trädraderna nordost om kyrkan, de många inramande häckarna samt friväxande träd av olika höjd och karaktär. Vegetationens starkaste karaktärsdrag är lindarna i trädkrans och trädrader, samt raderna av klippta häckar i kyrkogårdsgräns och kring gravkvarter. Karaktärsskapande är likaså ett antal äldre, högvuxna lindar och lönnar samt vissa solitärträd som
ask och rönn med hängande växtsätt strax söder om kyrkan. Höjderna i norr och nordost har en särskild karaktär kopplad dels till den ”gravpark” som anlades på 1920-talet, dels till minneslunden. Här finns några högvuxna, karakteristiska brynträd, som skogsalm, ek och lönn, tillsammans med lägre prydnadsträd, men området präglas av barrträd som tall och en uppe på kullarna. I det nordöstra hörnet samlas ett antal blågranar. I dag bildar höjderna en naturlig inramning av kyrkogården och ett skydd mot de omgivande vägarnas trafik. Den senast tillagda delen norr om den gamla kyrkogården domineras av en friare karaktär och mer moderna växtslag. Här finns enstaka äldre träd som ask, skogslönn, skogsalm och lind med koncentration mot utsidorna i väster och norr. Avdelningens vegetation utmärks dock av mindre och mer exotiska träd i fri placering, blommande eller med
Vy mot sydväst över ett parti av den nordöstra kyrkogården, som tillkom 1923. Rakt genom denna del går en nord-sydlig lindallé, medan gravkvarteren inramas genom klippta häckar av tuja. Gravkvarteren på Spånga kyrkogård präglas av den mångkulturella miljö som finns inom närområdet och många av vårdarna vittnar om15 personer med en historia som kan knytas till vitt skilda kulturer.
Erik Lundberg ritade det stora ekkorset 1967. Enligt uppgift var det tidigast svärtat, men i samband med anläggningen av minneslunden togs den rena träytan fram. Korset står som ett fondmotiv i slutet av den huvudsakliga nordsydliga gången på kyrkogårdens nordöstra avdelning.
På den västligaste delen av den år 1923 tillagda kyrkogården finns mjukt svängda gångar, utlagda i16 följsamhet med de topografiska förutsättningarna. Mönstret har även fått ge avtryck i hur raderna av gravvårdar har planerats.
spektakulärt bladverk, som olika sorters prydnadskörsbär eller prydnadsäpple samt ryska lönnar och några pyramidavenbok. De olika höjdnivåerna inom avdelningen inramas av berberishäckar.
Konstnärlig utsmyckning I fonden av den nordsydliga huvudgången från den östra entrén står ett monumentalkors av ek, ritat av restaureringsarkitekten och professorn Erik Lundberg 1967. Korset har en speciell utformning, inramat genom snedlagda brädor under en liten gavelformad överliggare. Enligt uppgift var det ursprungligen svärtat, men gjordes trärent i samband med att minneslunden anlades.
Övriga byggnader och anläggningar Mitt på kyrkogården söder om kyrkan, i fonden av den gång som går rakt söderut från vapenhuset, ligger en vit, spritputsad byggnad under ett tältformat plåttak med dubbla fall. Byggnadens rundbågiga entré har panelade pardörrar beslagna med dekorativa, smidda band samt en slätputsad omfattning med kvadrar i förenklad form. Byggnaden uppfördes år 1905 som begravningskapell, men har inte kvar sin ursprungliga funktion. Utformningen är enkel och samtidigt typisk för jugendtiden, en tid som både präglas av mjuka former och lånar drag från den svenska barocken.
Kulturhistorisk karakteristik Spånga kyrkogård torde, med sitt ursprung som kyrkogård till den träkyrka som antas har föregått dagens stenkyrka, vara Stockholms äldsta i kontinuerligt bruk varande kyrkogård. I dag är kyrkogården en aktiv och mycket välbesökt kyrkogård i en väl avgränsad miljö. Kyrkogården är visserligen kringbyggd med tätbyggda bostadsområden i olika slags förortskaraktär, men närmiljön bär ändå en påtaglig prägel av ålderdomlig landsbygdskaraktär. Till det senare bidrar bevarade byggnader som prästgården och f.d. stallet, tiondeboden och Klockargården, soldattorpet Bussenhus och bevarade delar av Tensta by, från vilken det fortfarande sprids dofter av landsbygdens djur. Den ålderdomliga karaktären präglar även själva kyrkogården närmast kyrkan och uttrycks genom gråstensmurarna, entréerna med murade grindstolpar och järngrindar, trädkransen, de högvuxna lövträden samt
de öppna gravkvarteren och enkla gångarna närmast kyrkan. Även begravningskapellet från 1905 bidrar till kyrkogårdens ålderdomliga prägel och är dessutom ett tidstypiskt och välgjort exempel på tidens arkitektur för kyrkogårdar. Kyrkogårdens olika utbyggnader är fortfarande avläsbara och bevarar sina särdrag mycket väl. Dessa särdrag uttrycks genom såväl gångsystem, gravkvarter som vegetation och utgör intressanta exempel på kyrkogårdens utvecklingshistoria. De äldsta delarna exemplifierar ett praktiskt synsätt på kyrkogården, vilket efter hand övergick till ett mer arkitektoniskt hållet synsätt. Det senare uttrycks främst i det stramt klassiserande partiet av 1923 års utvidgning. Den friare parkkyrkogården i nordost är ett intressant och relativt tidigt svenskt exempel på de nyare tankar om planering av kyrkogårdar som bryter igenom i det tidiga 1900-talet. I dessa idéer gestaltades den eftersträvade monumentaliteten i högre grad genom ett tillvaratagande av platsens naturliga förutsättningar och karaktär, som gärna även förstärktes. I den senaste utvidgningen är det likaså planering och växtval som är särskiljande från de äldre avdelningarna. Samtidigt är en påtaglig grönska gemensam för alla kyrkogårdens delar. De konst- och kulturhistoriskt värdefulla runstenarna och runstensfragmenten invid och i kyrkan understryker begravningsplatsens mycket långa hävd. De har bidragit till antagandet att här levde kristna människor i cirka 150 år före stenkyrkans uppförande, eller från omkring år 1000. De bevarade gravvårdarna från seklerna före 1900-talet ger goda exempel på äldre tiders gravkonst och bidrar till kyrkogårdens ålderdomliga prägel. Bland det senaste seklets gravvårdar finns prov på både tidstypisk och ovanlig gravkonst i en intressant blandning. Sammantaget ger de uttryck för ett samhälle i förvandling, från landsbygd till förort, från ett relativt isolerat bondesamhälle via industrialismen till ett modernt och mångkulturellt samhälle. Det stora tidsdjup och den samhällsomvandling som illustreras genom gravvårdarna på Spånga kyrkogård, alltsedan år 1000 till i dag, ger kyrkogården en alldeles särskild plats bland Stockholms kyrkogårdar. Minneslunden från 1980-talets första år är exempel på den nyare tidens gravskick, med en intressant arkitektonisk gestaltning av portalen, samt med hänsyn till platsens naturliga förutsättningar.
17
Att särskilt tänka på i förvaltning och användning av kyrkogården • Kyrkogårdens omgärdning genom kallmurar av gråsten respektive klippta häckar. • De två äldre entréerna från 1780-talet med järngrindar, samt 1920-talets entré i de äldre entréernas efterföljd. • Trädkransen som omger kyrkogården söder om kyrkan. • De ursprungliga särdragen inom kyrkogårdens äldsta del, med den enkla, diagonala gången och öppna gravkvarter utan inramning eller rygghäckar. • De ursprungliga särdragen inom kyrkogårdens utvidgningar, kopplade till gångsystem och vegetation.
Översiktskarta Situationsplan över Spånga kyrkogård. Utsnitt ur DP/Map, Stockholms stads digitala kartarkiv.
18
• Exemplar av äldre, högvuxna träd, för det tidsdjup som de förmedlar. • Runstenarnas, liksom de äldre gravvårdarnas, stora kulturhistoriska och konstnärliga värden. • Kyrkogårdens många olika typer av gravvårdar och gravanläggningar, som visar på olika tiders och kulturers begravningsskick. • Minneslunden norr om kyrkogården och dess särskilda karaktär av gestaltad tallbacke. • Det före detta gravkapellet från 1905, som exempel på sekelgammal arkitektur väl inpassad i en äldre kyrkomiljö. • Det stora ekkorset som ett fondmotiv i slutet av den nordöstra avdelningens huvudgång.
Kronologi 1000-talets mitt. En träkyrka med kyrkogård antas
uppföras på platsen för nuvarande Spånga kyrka. (Wändesjö)
1150–1170, ca. En stenkyrka ersätter den cirka hundra år gamla träkyrkan. (Tuulse, Wändesjö)
1300. Spånga kyrka omnämns första gången. (Tuulse) 1604. En klockstapel omnämns. (Tuulse) 1637. En ny klockstapel ersätter den gamla. (Tuulse) 1787. Kyrkogårdens stigluckor rivs och ersätts med murade grindstolpar i två entréer. (Tuulse)
1813. Kyrkogårdens två entréer får smidesgrindar av järn. (Tuulse)
1825, efter. Klockstapeln rivs efter att klockorna flyt-
KÄLLFÖRTECKNING ATA Antikvarisk-topografiska arkivet, Riksantikvarieämbetet DP/Map Stadens digitala kartmaterial med stadsplaner, aktuella och historiska Kyf Kyrkogårdsförvaltningens uppgifter om Spånga kyrkogård på internet Lantmäteriets digitaliserade kartarkiv SSA Stockholms stadsarkiv SSM Stockholms stadsmuseums arkiv Uppgifter från församlingen respektive kyrkogårdsförvaltningen Tuulse, Armin, Spånga kyrka, Sveriges kyrkor, band VIII häfte 2, Stockholm 1959 Jermsten, Elisabet, Spånga kyrka, Låt kyrkorna berätta. Kulturhistoriskt skyddade kyrkor i Stockholms stift, cd utgiven av Stockholms stift 2008 Wändesjö, John, Spånga kyrkogård, förhistorisk boplats & medeltida bygghytta, Raä 380. Ark. rapport 2009:2, SSM
tats in i kyrktornet. (Tuulse)
1905. Kyrkogården utvidgas mot väster. (Tuulse) 1905. Ett begravningskapell uppförs invid den gamla
kyrkogårdens sydgräns. Arkitekt: Gustaf Petterson (tillskriven). (Tuulse)
1923. Kyrkogården utvidgas mot nordost, samtidigt rivs delar av den äldsta kyrkogårdsmuren. Arkitekt: Knut Nordenskjöld. (Tuulse, ATA)
1949. Större delen av Spånga införlivas med Stockholms stad. (Jermsten)
1953–1955. Samtidigt med renovering och grundförstärkning byggs kyrkan till mot norr med ett skrudhus. Arkitekt Erik Lundberg. (Tuulse, ATA)
1967. Ett monumentalkors av ek ritas, och placeras därefter på kyrkogårdens norra del. Arkitekt Erik Lundberg. (SSA)
1983. En minneslund anläggs på kyrkogårdens norra del. Arkitekt Uno Söderberg. (ATA)
1985. Stockholms kyrkogårdsnämnd övertar ansvaret för Spånga kyrkogård. (Kyf)
2002. Kyrkogården utvidgas mot norr. (ATA) 2010. Spånga församling läggs samman med Kista församling under namnet Spånga-Kista församling. (Församlingen)
2012. Den norra sträckan av den äldsta kyrkogårdsmuren renoveras genom omläggning. Rester av äldre bruk tas bort, ny sten tillförs delvis. (SSM)
19