S:t Johannes kyrkogård

S:t Johannes kyrkogård S:t Johannes församling, Domkyrkokontraktet, Stockholms stift kv Johannes Mindre 9, Kammakargatan/Johannesgatan, Norrmalm, Stockholms kommun och län, Uppland

1

S:t Johannes kyrkogård är skyddad enligt 4 kapitlet kulturmiljölagen, KML. Stockholms innerstad med Djurgården utgör ett riksintresse för kulturmiljövården, där kyrkorna med sina kyrkogårdar och kyrkotomter är ett av många viktiga karaktärsdrag. Kyrkogården ligger inom fornlämningsområdet 103:1, som är ett skyddat stadslager och innebär att äldre byggnadsverk och kulturlager under jord skyddas i enlighet med 2 kapitlet KML. TEXT: Lena Lundberg BILD: Ingrid Johansson, Stockholms stadsmuseum Omslagsbild: Vy över S:t Johannes kyrka och kyrkogård mot sydost.

©Svenska kyrkan, Stockholms stift Stockholm 2015 www.svenskakyrkan.se/stockholmsstift info.stockholmsstift@svenskakyrkan.se

2

S:t Johannes kyrkogård S:t Johannes kyrkogård har sin upprinnelse i en enkelt anordnad begravningsplats på Brunkebergsåsens krön, som låg inom S:t Jacobs församling då den bildades på 1640-talet. På 1650-talet tillfördes ett begravningskapell av timmer, som så småningom kom att få status som kyrka. I början av 1800-talet lades ett första gångsystem ut på kyrkogården, av enkelt men strikt mönster med raka, trädkantade gångar. 1884–1890 uppfördes S:t Johannes nya stenkyrka efter ritningar av arkitekten Carl Möller (1857–1933), samtidigt som kyrkogården kompletterades med asymmetriska gångar samt träd och buskar i en mer fri placering. På 1990-talet ordnades en minneslund inom ett befintligt gravkvarter och 2011 kompletterades samma gravkvarter med en askgravlund.

HISTORIK

Vid bildandet av S:t Jacobs församling år 1643 fanns en begravningsplats inom församlingens norra del kallad Brunkebergskyrkogården eller Nya kyrkogården. Kyrkogården låg inom dagens Johannes kyrkogård och är ursprunget till Johannes församling.

Möjligen hade den anlagts för att ta hand om offren för pestens framfart i Stockholm under det tidiga 1620-talet, en tanke som stöds av att kyrkogården betjänade såväl Norrmalm som Södermalm samt stod under magistratens förvaltning.

Kyrkogården inhägnades med ett träplank år 1647 och strax efter, under åren 1649–1651, uppfördes ett begravningskapell av timmer på dess östra sida.

Efter att församlingens kyrkovärdar år 1653 hade beklagat sig hos magistraten och begärt att Brunkebergskyrkogården endast skulle betjäna befolkningen på den Östra malmen och på Ladugårdslandet, så fastställdes detta liksom att det nybyggda kapellet skulle tillhöra Jacobs församling. Åtminstone vid denna tid benämndes kapellet S:t Johannes. Från 1650-talets slut ersattes kyrkogårdens omgärdande plank med en stenmur av gråsten. Vid tiden gränsade muren till privata tomter i norr och i nordost, liksom i sydost.

Från 1671 började Johanneskapellet mer regel-

mässigt att användas för gudstjänstfirande och fick därigenom status som kyrka. Sannolikt var det bidragande till ett förslag om att uppföra en klockstapel av trä, genomfört år 1692 på kyrkogårdens södra del.

Den till ytan relativt stora kyrkogården var av ekonomisk betydelse för S:t Jacobs församling. Kyr­kogården fungerade främst som allmän begrav­ningsplats för fattigare folk. De enskilda begravningsplatserna var billigare jämfört med dem på Jacobs kyrkogård, men församlingen sålde betydligt fler gravplatser på Johannes. Kyrkogården tjänade även Kungl. gardet och övriga regementen samt tog emot s.k. politilik, begravda genom polisens försorg.

Den bergiga trakten kring kyrkogården var sparsamt bebyggd, tidigast med mindre gårdar. Fortfarande i slutet av 1700-talet låg området på gränsen mellan stadsbebyggelsen och mer lantlig bebyggelse med odlingar och trädgårdar. Kyrkogården var enkel och hade varken en tydlig indelning till gravkvarter, ett anlagt gångsystem eller trädplanteringar. I kyrkogårdsmuren Från 1671 började fanns portar från söder, väsJohanneskapellet ter och öster, efter 1770 även mer regelmässigt att från norr. Kartor visar att användas för guds­ det även fanns en öppning i murens nordvästra hörn. Den tjänstfirande och södra entrén fungerade som fick därigenom status kyrkogårdens huvudentré som kyrka. och hade redan år 1740 försetts med murade grindstolpar och smidesgrindar med delvis förgyllt överstycke. Det fanns även bårhus och bodar av trä längs sydöstra utsidan av kyrkogården. På andra sidan Döbelnsgatan låg i sydväst skola och klockaregård medan fattighus med tillhörande tomt gränsade till kyrkogården i sydost. Mitt emot träkyrkan låg på andra sidan Johannes­gatan kyrkvaktmästarens tomt och söder­ut det gamla Drottninghuset, uppfört av en stiftelse som hem för främst äldre kvinnor.

I slutet av 1700-talet beklagade sig kyrkorådet över trängseln på kyrkogården. Detta till trots uppläts 3

kyrkogården år 1806 även för Hovförsamlingen. Då dessutom begravning enligt Kungligt brev år 1808 förbjöds på Jacobs kyrkogård ökade trycket ytterligare på Johannes. Samtidigt ökade insatserna för att ordna kyrkogården. Ett nytt bårhus uppfördes efter ritningar av arkitekten Carl Fredrik Sundvall, kyrkan och klockstapeln rödfärgades och ett beslut fattades att de allmänna gravarna nu skulle tas upp efter raka linjer. 1814 breddades Döbelnsgatan i höjd med kyrkogården, varför västmuren fick flyttas in. En ny västport murades med grindar av smidesjärn. Samtidigt stängdes muröppningen i det nordvästra hörnet. Ett system med rätvinkliga och diagonala gångar mellan kyrkogårdens entréer och träkyrkan anlades. Till detta beslöt kyrkorådet år 1815 om en trädplantering ”liksom de senare åren skett på andra stadens begravningsplatser”. De träd som förordades var lind, lönn, alm och kastanj. Planteringen genomfördes 1817. Träden planterades som alléer samt som trädkrans innanför muren, undantaget mot det bergiga området i nordost samt bebyggelsen i sydost.

1881 utlyste församlingen en tävling om förslag till en ny kyrkobyggnad av sten, en tanke som i princip hade funnits alltsedan träkapellet stod färdigt, men som förverkligades först på 1880-talet.

Den nya kyrkan, i storslagen nygotisk stil efter ritningar av arkitekt Carl Möller, uppfördes mellan

Johannes kyrkogård präglades efter omdaningen i slutet av 1800-talet av omfattande grönska.

Här fanns en stor mängd träd, såväl i formella rader som i fri placering. De gräsbevuxna gravkvarteren inramades av järnvajer mellan låga gjutjärnsstolpar, liksom kyrkogården i sin helhet.

Bruket med gravkullar vårdades fortfarande.

Här och var längs gångarna stod parkbänkar av en modell som bland annat producerades på Näfvekvarns bruk. Vy mot gravkvarter A en försommardag under något decennium in på 4 1900-talet, möjligen med en fortfarande i dag bevarad hängask strax bakom parkbänken.

åren 1884–1890. För bygget införlivades ett bergigt område i nordost med kyrkogården.

Som en av stadens sista hade S:t Jacobs församling år 1873 anslutit sig till Norra begravningsplatsen och upptagning av nya gravar på Johannes kyrkogård upphörde. Med anledning av detta, och av uppförandet av stenkyrkan på en nyanlagd terrass, genomfördes förändringar av kyrkogården mot ett mer parkliknande utseende. De gamla gråstensmurarna revs och ersattes av stödmurar av huggen granit, liksom terrassmurar uppfördes kring den nya kyrkan. Befintliga raka gångar kompletterades med mindre, svängda gångar. Större och mindre träd och buskar planterades i en mer fri placering. I ett kvarter kring klockstapeln planterades en björkdunge. Många av de mindre träden hade hängande växtsätt, så kallade sorgträd. Ovanpå den nya kyrkogårdsmuren monterades en järnvajer mellan låga tenar av gjutjärn. Gravkvarteren inramades på lika sätt. Lägena för kyrkogårdens befintliga entréer behölls, men kompletterades med ytterligare tre entréer i öster respektive nordost. Entréerna utfördes som öppningar i stödmuren eller stenkanten, ibland med trappor, men utan särskild markering.

För entrén från väster och Döbelnsgatan bevarades dock befintliga murade, rusticerade grindstolpar och sannolikt även krönande gjutjärnsurnor. Den

Karta från 1885, som visar Johannes stenkyrka uppe på en ny­ anlagd terrass bredvid den gamla träkyrkan. Det skulle dröja yt­terligare 5 år till invigning. Längre söderut syns den fortfarande i dag bevarade klockstapeln av trä. Den gamla kyrkogårdsmuren har ersatts med en stödmur och gångsystemet har kompletterats med mjukt svängda gångar genom de gamla gravkvarteren, förmodligen inte exakt ritade på kartan. (Utsnitt ur A.R. Lundgrens karta över Stockholm, SSM:s arkiv.)

gamla huvudentrén från söder fick en särskilt generös bredd i fonden av Malmskillnadsgatan.

Om S:t Johannes kyrkogård vid sekelskiftet 1800 låg på gränsen mellan stad och land så hade denna del av staden hundra år senare utvecklats till en tätbebyggd stenstad. Den ökade befolkningen bidrog tillsammans med den nyuppförda stenkyrkan till att en församlingsdelning kunde genomföras. År 1907 bröts Johannes ut från Jacobs församling och bildade en egen församling. Till Johannes lades det nyuppförda Stefanskapellet vid Vanadislunden.

1906 fick kyrkans arkitekt Carl Möller i uppdrag att rita ett gravkapell åt församlingen. Det uppfördes på kyrkogårdens södra sida, med ena gaveln mot brandstationstomten, vitputsat i jugendstil, och invigdes 1908.

Efter att bruket med kremering hade etablerats i början av 1900-talet diskuterades inom flera av stadens församlingar möjligheten att anlägga urnlundar på de gamla kyrkogårdarna. Inom Johannes lyftes frågan i början av 1930-talet och kyrkorådet förordade 1934 ett förslag till urnlund samtidigt med ny inhägnad av kyrkogården. Det fanns dock röster emot dessa förändringar, bland vilka uttrycktes att innerstadens kyrkogårdar nu hade blivit ”gemensamma, öppna parker för de levande”.

Johannes stora, gröna kyrkogård ansågs vara av

Vy från början av 1870-talet som visar Johannes kyrkogård med korsformigt kapell samt klockstapel. Gångsystem och trädrader har hunnit bli drygt femtio år och kompletterats med några fristående popplar på den södra delen.

Det bergiga området i nordost, där det i äldre tid hade funnits en väderkvarn och där Johannes stenkyrka skulle komma att uppföras, har ännu inte införlivats med kyrkogården. Stenstaden omger kyrkogården på övriga sidor.

(Utsnitt ur Panorama över Stockholm av litografen Heinrich Neuhaus. SSM:s arkiv.)

5

Via den södra kyrkogårdsentrén nås den raka, nordsydliga gång som leder fram till monumen­ taltrappan till kyrkoterrassen. Den breda gången ingår i det gångsystem som lades ut i början av 1800-talet. På västsidan kantas den av högvuxna lindar och hästkastanj, på motsatt sida står mindre prydnadsträd, även de av hög ålder.

Till höger går den diagonala allén med hamlade lindar upp mot Johannesgatan, till vänster syns en svängd gång som tillkom under 1800-talets senare del. Gångarna är i huvudsak grusade med ränndalar av storgatsten.

S:t Johannes kyrka står på en bergsplatå som inkorporerades med kyrkogården för kyrkobygget på 1880-talet. Monumentaltrappan leder upp 6 till kyrkans huvudentré. På var sida om trappan finns utbyggda terrasser som ursprungligen inrymde gravkor.

särskild betydelse eftersom det saknades parker i närområdet. Dessutom fungerade kyrkogården som rastplats för tre kringliggande skolor. Kungl. Byggnadsstyrelsen, Riksantikvarieämbetet, Skönhetsrådet, Stadsmuseet och Gatunämnden förkastade alla förslaget, liksom till slut även Domkapitlet. Följden blev att projektet lades ner.

Vid mitten av 1950-talet byggdes från Kammakargatan en nedgång till ett skyddsrum under kyrkogården. Projektet medförde bland annat att den norra entrén byggdes om och blev mindre framträdande i ett läge något längre västerut jämfört med tidigare.

Sannolikt i samband med ett tunnelbygge för fjärrvärme på 1960-talet minskades kyrkogårdens södra entré i bredd samt försköts västerut. Förändringen medförde att kopplingen mellan Malmskillnadsgatans slut och kyrkogårdens nordsydliga huvudaxel bröts.

1972 återkom frågan om att ordna ett nytt begravområde på kyrkogården genom en minneslund på dess nordvästra del, inom gravkvarter B. Trädgårdsoch landskapsarkitekt Sven A Hermelin stod för förslaget, som om det hade realiserats skulle ha inneburit den första minneslunden på en församlingskyrkogård inom staden. Det dröjde dock till 1995 innan en minneslund invigdes. Vid minneslundens kontemplationsplats placerades ett järnkors, ett ornerat smidesarbete med gallerverk och rosor, framför vilket iordningställdes en liten plats med en låg mur för blommor och gravljus. Korset var utfört av ornamentssmeden G. A. Allstrin i det tidiga 1900-talet, ursprungligen för Stefanskyrkans västra kyrktrappa, som ett krucifix med en Kristusfigur av trä.

På 1980-talet var begravningskapellet från tidigt 1900-tal i dåligt skick. Kapellet hade under lång tid inte använts för sitt ändamål och underhållet var eftersatt och 1984 revs det.

Under 1990-talets senare hälft planterades en hagtornshäck kring gravkvarter C, väster om monumentaltrappan upp till kyrkoterrassen, och en häck av samma material sattes mot Johannesgatan tio år senare, som en förlängning av den oxbärshäck som sedan 1970-talet växte mot Johannesgatan vid lekplatsen. Av de lekplatser som sedan länge hade funnits på kyrkogården lades en mindre, strax sydost om monumentaltrappan till kyrkoterrassen, igen år 2006 och lekytan införlivades med gångytorna.

2011 anlades en askgravlund inom minneslundens gravkvarter, med bevarande av minneslundens järnkors i ett nytt arrangemang. För askgravlunden, som förlades till den lätta sluttningen inom kvarterets västra del, utökades de stensatta gångytorna samt kompletterades med rader av stenhällar för ingravering av de gravsattas namn.

BESKRIVNING Omgivningen S:t Johannes kyrka och kyrkogård ligger i stadsdelen Norrmalm i centrala Stockholm, uppe på en kvarvarande rest av Brunkebergsåsens höjdrygg. Omgivningen präglas av rätvinkliga kvarter och stenstadens täta bebyggelse, främst bestående av fem till sex våningar höga bostadshus alltifrån 1600-tal till 1960-tal. I söder ligger dock Johannes brandstation med sitt karakteristiska utsiktstorn, vars äldsta delar är från 1870-talet. På andra sidan Johannesgatan i öster ligger det tvåvåniga Drottninghuset från 1680-talet, uppfört som hem för äldre kvinnor. Norr om Drottninghuset ligger Stockholm International School, fd Brummerska skolan, i ett femvånigt skolhus från 1890-talet och på Döbelnsgatan i väster ligger Franska skolan, inrymd i ett par tidigare bostadshus.

Omgärdning Johannes kyrkogård omfattar ett helt kvarter om nästan 2,3 hektar och är därmed en av innerstadens större kyrkogårdar. Kyrkogården har en oregelbunden form och begränsas av Döbelnsgatan i väster, Kammakargatan i norr och Johannesgatan i öster. I söder möter kyrkogården Johannesplan samt Johannes brandstation. Kyrkogården inhägnas genom stödmurar av oregelbundet formade, relativt stora och grovhuggna naturstensblock med avtäckning av rektangulära granitstenar. Murhöjden varierar mellan cirka 4 meter på norra sidan för att i söder övergå till endast en låg kantsten. I murens ovankant syns spår av avsågade järntenar, som tidigare ingick i inhägnaden av kyrkogården.

Kyrkogården har i dag nio mer eller mindre markerade entréer. Flertalet av entréerna framträder endast som öppningar i den omgivande muren eller stenkanten, men i väster, norr och nordost kompletteras de av granittrappor med järnräcken. Entréerna från öster och väster har hävd åtminstone sedan tidigt 1800-tal, västentrén bevarar dessutom rusticerade grindstolpar av huggen sandsten, sannolikt från ombyggnaden av muren 1814. Stolparna är krönta med blomsterfyllda hänkelurnor av gjutjärn, ett arrangemang som fanns vid sekelskiftet 1900, men som mycket väl kan vara äldre. Entréerna i norr och söder har lika lång hävd, men har förminskats samt förskjutits västerut under 1900-talets senare hälft.

7

Gravkvarter och gångsystem, belysning m.m.

Johannes kyrka har en monumental placering uppe på en bergsplatå i kyrkogårdens nordöstra del. Kyrkoplatån omges av en terrass med stödmurar av olika höjd utom mot öster, där gatunivån möter kyrkoplatåns nivå. En bred monumentaltrappa av huggen granit leder från kyrkogårdens öppna, grusade mittparti, där gångsystemets huvudstråk korsas, och upp till terrassen och kyrkans huvudentré. På var sida om trappan är terrassen symmetriskt utbyggd genom murar och räcken av sandsten, räckena dekorativt huggna i nygotisk stil. Under de utbyggda terrasserna finns förråd tillgängliga från kyrkogården, i utrymmen ursprungligen tänkta som gravkor.

Gångsystemets stomme utgörs av rätvinkliga gångar i de fyra väderstrecken tillsammans med en diagonallagd gång från söder och mot nordost. Dessa gångar förstärks av mer eller mindre kompletta trädrader, och utgjorde stomme i kyrkogårdens gångsystem från tidigt 1800-tal. Mellan de raka gångarna löper mer mjukt formade gångar, i huvudsak tillkomna i samband med uppförandet av stenkyrkan på 1880-talet. Tillsammans delar gångarna in kyrkogården i flera mindre, oregelbundet formade gravkvarter.

Gravkvarteren är utan inhägnad, med undantag av

Vy söderut längs den raka nordsydliga gången.

Den högre nivån kring kyrkan övergår mot öster och väster i kraftigt sluttande slänter samt terrassmurar av stora naturstensblock. Längre fram till vänster syns terrassen invid monumentaltrappan, klädd med sandsten samt med ett 8 räcke av huggen sandsten. Till höger i bild en rad hamlade lindar.

gravkvarter C samt minneslunden på kyrkogårdens nordvästra del, vilka inramas av häckar av hagtorn, planterade på 1990- respektive 2010-talet.

Merparten av gångvägarna är grusade, huvud­ sakligen mellan ränndalar av storgatsten. Den västra delen av den östvästliga allén är stensatt med storgatsten mellan kullerstenslagda sidopartier, en stensättning som finns dokumenterad på fotografier från sekelskiftet 1900. På terrassen kring kyrkans huvudentré ligger flera olika material av olika ålder på gångytorna: rektangulära plattor av gnejs mellan den breda trappan och entrén, smågatsten i bågsättning på var sida respektive betongplattor på de utbyggda terrasserna. Från kyrkogårdsentréerna i norr respektive nordost löper raka gångar med storgatsten fram till de anslutande kyrkoentréerna, i övrigt är gångytorna kring kyrkan grusade, liksom även den parkeringsyta som finns mot Johannes­gatan.

Här och var längs gångarna finns fasta sittbänkar av sentida, enkel modell med sitsar av gröna brädor. Även den stolpbelysning med runda plåtskärmar som kantar gångarna är sentida och utförd i en renodlad, enkel design. På var sida om monumentaltrappan är terrassens sandstensräcken krönta med dekorativa lyktor av gjutjärn och smide, samtida med räckena. Nattetid är kyrkan fasadbelyst.

Gravplatser och gravvårdar Huvuddelen av gravplatserna koncentreras till kyrkogårdens västra gravkvarter. Beroende av de gångvägar som tillfördes kyrkogården i slutet av 1800-talet har gravkvarteren en oregelbunden, lätt rundad form. Flertalet av gravanläggningarna är från 1800talet, många av dem påkostade. Sammantaget finns på kyrkogården cirka 220 gravvårdar. Förutom i minneslund och asklund jordas i dag askor och urnor i befintliga familjegravar, medan nya gravplatser upplåts i mycket liten utsträckning. Merparten av de äldre vårdarna är stående av huggen sten, som raka vårdar på postament av klassiserande typ, obelisker, brutna kolonner, kors samt ett fåtal bautastenar. Här finns även några exempel på liggande hällar, några av dem uppbyggda som tumbor, samt mindre liggande stenar. Det saknas inte heller exempel på gravvårdar av gjutjärn, som hade sin glansperiod under 1800-talets andra hälft. Flertalet av dessa är utformade som kors, några är flata och enstaka är rent skulpturala med figurmotiv. Flera av vårdarna bevarar även ursprunglig omgärdning i form av gjutjärnsstaket. Gravarna är utlagda i rader, men där de ligger glest blir intrycket att de ligger i en mer fri placering.

Bland bevarade gravvårdar och minnesstenar finns ett flertal över personer som på olika sätt hade framträdande positioner i sin samtid. Av dessa kan exempelvis nämnas vården över generallöjtnant Georg Carl von Döbeln (1758–1820) på östra sidan av gravkvarter C, en gavelformad, stående sten med en rikt utformad medaljong uthuggen i stenen. Vården inramas av ett järnstaket. von Döbeln utmärkte sig flera gånger under tidens ryska krig. I drabbningen vid Porrassalmi skadades han genom en gevärskula i pannan, varefter han bar ett svart sidenband runt huvudet, som ses på porträt�ten av honom. Efter slaget vid Jutas odödliggjordes han genom Runebergs dikt ”Döbeln vid Jutas” som ingår i det nationsbyggande verket Fänrik Ståls sägner. Strax intill finns vården över Axel Notini (1842–1914), bildhuggare och stuckatör som på 1880-talet inredde sin bostad på David Bagares gata synnerligen påkostat, inte minst genom rika stuckaturer. Den så kallade Stuckatörens våning visas i dag genom Stockholms stadsmuseum. Även denna grav är stående med gavelformat krön samt har en infälld medaljong med Notinis profil. I samma gravkvarter återfinns vården över Gustaf ”Frippe” Fredriksson, (1832–1921), framgångsrik skådespelare och chef för Dramatiska teatern under många år

Kyrkogårdens tuktade rader av lindar samsas med flera äldre träd i fri placering, i bildens mitt en högvuxen lönn. Trädkransen mot Döbelnsgatan syns till vänster i bild och i vinkel mot 9 trädkransen syns den östvästliga allén, båda med hamlade lindar.

10

Gravkvarter C, på bilden, är tillsammans med kvarter A de gravkvarter som rymmer flest gravvårdar. Till vänster i bild syns en ovanlig vård av gjutjärn i form av en ängel med svärd, möjligen ärkeängeln Mikael. Vården restes över spegelfabrikör Johan Fredrik Svanström 1864.

Flera av gravarna bevarar ursprungliga inhägnan11 de gjutjärnsstaket. Kvarteret inramades med en hagtornshäck på 1990-talet.

kring sekelskiftet 1900. 1912 testamenterade han sin blivande kvarlåtenskap till ett hem för äldre skådespelare genom stiftelsen Höstsol. På den stående vården av granit är även här infällt en medaljong med Fredrikssons profil. Graven hägnas av ett gjutjärnsstaket. Längre söderut, i gravkvarter E, finns vården över ”hävdatecknaren” Jacob Ekelund (1790–1840), en stående tredelad sten enligt texten rest av H.M. Konungen. Ekelund skrev en stor mängd biografier men även ett flertal historiska läroböcker som kom att dominera den svenska skolundervisningen under decennierna kring 1800-talets mitt. Inom gravkvarter G öster om den nordsydliga mittgången står gravvården över den framgångsrike landskapsmålaren Carl Johan Fahlcrantz (1774–1861), en oregelbundet formad bautasten med polerad inskriptionsoval samt medaljong med den dödes porträtt. Även denna grav hägnas genom ett bevarat gjutjärnsstaket.

Askgravlund och minneslund Askgravlunden och minneslunden ligger inom gravkvarter B på kyrkogårdens nordvästra del. Centralt i kvarteret finns en gemensam kontemplationsplats, tillgänglig söderifrån. Kontemplationsplatsen

Minnes- och askgravlunden ligger på kyrkogårdens nordvästra del. Den korsformade gången lades ut i samband med askgravlundens tillkomst 2011. På var sida om gången ligger vinkelräta rader med inskriptionsplattor av granit. Längre upp är kontemplationsplatsen inrättad. Närmast i bild en rad äldre gravvårdar, den till vänster typisk för gravvårdar av gjutjärn från mitten av 1800-talet och 12 strax efter. Texten på korset lyder U.J.E.R. Moderlig ömhet respektive M.S.E.R. Barnslig kärlek.

domineras av det rikt ornerade järnkorset av smide från tidigt 1900-tal. Korset står på ett postament av huggen granit omgivet av en låg smyckningsmur av granit med järnbeslag. Bakom muren och korset växer en rygghäck av hagtorn, vilket även inramar kvarterets östra del. För besökare finns två parkbänkar av sentida modell i aluminium och trä. Som rumskapande element mot väster har prydnadskörsbär planterats. Kvarterets gångytor är lagda med smågatsten. Från kontemplationsplatsen leder västerut en gång, utlagd som ett kors i askgravlundens område. Symmetriskt på var sida om gången ligger rader av granitplattor för ingravering av de jordades namn. Både i gångens korsmitt och mitt på kontemplationsplatsen är stora blomsterurnor placerade.

Vegetation På Johannes kyrkogård finns en påtaglig grönska, uppbyggd genom ett varierat trädskikt, olika prydnadsbuskar samt gravkvarterens gräsytor. Längs kyrkogårdens utkanter mot väster och nordväst finns en i huvudsak äldre trädkrans av hamlade lindar. Uppe på platån mot kyrkogårdens hörn i nordost övergår trädkransen till en mer oregelbun-

den och varierad rad av bland annat hängalm, lönn, rönn och björk. De raka gångar som är en del av gångsystemets grundstruktur från tidigt 1800-tal är i princip samtliga trädkantade, varav den östvästliga gången samt den diagonala över kyrkogårdens sydöstra del är genomförda alléer med hamlade lindar. Till de olika trädraderna kommer stora solitärer av skogslönn, ask och hästkastanj samt ett antal mindre solitärträd, inte minst ask och alm med hängande växtsätt. Dessa typer av mindre solitärträd torde ha tillkommit under 1800-talets andra hälft, och främst i samband med förändringen av kyrkogården i sammanhang med den nya kyrkan.

Inne i gravkvarteren, med viss koncentration mot nordväst, finns solitära prydnadsbuskar som syrener, rosentry, häggmispel samt schersmin. På fotografier över kyrkogården från tiden strax efter sekelskiftet 1900 syns prydnadsbuskar av liknande typ och även dessa sorter kan hänga samman med kyrkogårdens förändring mot en parkkyrkogård i slutet av 1800-talet.

Här och var på kyrkogården finns dessutom buskage och inramande häckar, tillkomna vid olika tillfällen under 1900-talets andra hälft. Av dessa kan nämnas häcken kring gravkvarter C samt min-

neslundens östra sida, blandhäck och buskage på den höga stödmuren mot Kammakargatan samt häcken längs kyrkogårdsgränsen mot Johannesgatan. Invid lekplatsen i sydost samt på olika platser nära kyrkan finns avskärmande buskage.

Övriga anläggningar Klockstapeln på kyrkogårdens södra del uppfördes 1692 och torde vara en av innerstadens äldsta träbyggnader. Stapeln står på en sockel av natursten och är klädd med en rödfärgad, slät panel. Taket, ett svartmålat brädtak med fyra gavlar, kröns av ett plåtklätt litet torn med vindflöjel.

Strax norr om klockstapeln finns resterna av en gammal brunn som likaså har lång hävd på kyrkogården. Den omtalas 1762 som gammal, och finns exempelvis med på Josabet Sjöbergs vy över kyrkogården från mitten av 1800-talet. Brunnen är täckt av ett brunnslock samt är inhägnad genom ett enkelt, svartmålat järnräcke av äldre karaktär.

I kyrkogårdens sydöstra hörn, inom kvarter J, ligger en lekplats med bollplan inhägnad genom ett lågt, omålat trästaket. Även lekredskapen är till största delen konstruerade av omålat trä. Bruket

Den östvästliga allén, på tvärs i förgrunden, är på den västra sidan satt med storgatsten mellan kullersten. Inom kyrkogårdens västliga gravkvarter finns en rik blandning av äldre, men även yngre, gravvårdar. Till vänster i bild syns vården över överstelöjtnant Isaac Sebastian Silfverswärd och hans hustru Johanna Paulina, begravda 1862 respektive 1869.

Den klassiserande vården är utformad som en kolonn som bär upp en urna av gjutjärn.

Kremering i samband med begravning var vid 13 tiden inte etablerat, utan urnan var en symbol och referens till antikens askurnor.

med lekplatser på innerstadens kyrkogårdar har att göra med omvandlingen av kyrkogårdarna till ”allmänna promenadplatser” under det senare 1800talet och förekom på flertalet av kyrkogårdarna under 1900-talets förra del och mitt. På bilder över Johannes kyrkogård från strax efter sekelskiftet 1900 ses lekande barn på den stora, grusade ytan framför monumentaltrappan och omkring 1930 hade de närliggande skolorna etablerade lekytor på kyrkogården som användes av både skolelever och närboende barn.

Kulturhistorisk karakteristik S:t Johannes kyrkogård har en lång och sammansatt historia som ger uttryck för stora samhällshistoriska värden. Här har funnits en begravningsplats under närmare 400 år. Den var tidigast obebyggd och utan gångsystem, men har efterhand bebyggts och planlagts i enlighet med idealen för innerstadens kyrkogårdar. Det bergiga och avskilda läget, som var den ursprungliga, enkla kyrkogårdens anvi-

Vy över det sydöstra gravkvarteret G mot klock­ stapeln. Här finns flera högvuxna träd, som den gamla hästkastanjen till vänster i bild. Rakt fram en grav från 1870-talet med ursprungligt gjutjärnsstaket. I fonden finns, strax hitom klocksta14 peln och allén, den gamla brunnen med enkelt järnräcke, sannolikt från 1700-talet.

sade plats och som gav den dess oregelbundna form, vändes genom 1880-talets magnifika kyrkobygge till en av dess mest framträdande kvaliteter. Det specifika läget på Brunkebergsåsens krön innebär dessutom att Johannes kyrkogård är den enda plats i staden där ett relativt orört parti av Brunkebergsåsen fortfarande går i dagen.

Kyrkogårdens plan och vegetation präglas både av det tidiga 1800-talets indelning av kyrkogården i gravkvarter genom ett fåtal raka, trädkantade gångar samt inramning genom trädkrans, och av det sena 1800-talets förändring mot en parkkyrkogård genom ett tillägg av mindre, svängda gångar samt mer friväxande träd av olika sorter. Uttrycken för dessa två ideal, det klassicistiska och det nationalromantiska, är båda relativt välbevarade och samverkar på ett pedagogiskt och välfungerande sätt, vilket bidrar till kyrkogårdens stora parkhistoriska värden. Kyrkogårdens många äldre träd med åldriga, knotiga stammar, ger en känsla av tidsdjup, som är ett viktigt karaktärsdrag på Johannes kyrkogård. Klockstapeln från 1692 ger både tidsdjup och en betydelsefull koppling till kyrkogårdens äldsta historia, men genom sin höga ålder har den även

Vy från kyrkogårdens södra entré och mot nordost. Klockstapeln från 1692 torde vara en av innerstadens äldsta byggnader av trä. Den står på berg som går i dagen kring stapelns sockel. Till vänster om klockstapeln syns en av de alléer som lades ut i början av 1800-talet och som fortfarande vårdas genom hamling av alléns lindar.

Vy österut mellan de två sydöstra gravkvarteren H och G. Den svängda gången mynnar vid lekplatsen mot Johannesgatan. På denna del av kyrkogården är det mer sparsamt med gravvårdar. Till vänster i bild syns en av de mer framträdande: en hög bautasten med råhuggen yta, rest 1870 över professorn vid Musikaliska akademien Erik Drake. Gravvårdstypen hör samman med de nationalromantiska strömningarna under det senare 1800-talet. Drake odlade ett stort intresse för musikhistoria och gjorde bland 15 annat betydelsefulla insatser för studiet av äldre folkliga visor.

ett stort kulturhistoriskt egenvärde. Detsamma gäller för den gamla brunnen strax intill, som med sitt enkla, gamla järnräcke ger uttryck för kyrkogårdens äldre historia.

Kyrkogårdens många gravar representerar gravskick från åtminstone tre sekler. Här finns stora liggande hällar av 1600-/1700-talskaraktär, ett synnerligen rikt utbud av 1800-talets gravkonst, 1900-talets mindre gravstenar samt det sena 1900-talets minneslund tillsammans med 2000-talets askgravlund. Många av gravvårdarna och minnesstenarna är dessutom av stort samhällshistoriskt, konstnärligt och personhistoriskt intresse.

Att särskilt tänka på i förvaltning och användning av kyrkogården • Gångsystem och trädrader som kan kopplas till kyrkogårdens plan från tidigt 1800-tal.

• Svängda gångar och mer friväxande träd som kan kopplas till det senare 1800-talets tillägg.

• Gångarnas markbeläggning av grus, alternativt storgatsten mellan kullersten, samt ränndalar av storgatsten som bidrar till kyrkogårdens historiska karaktär.

• Öppna gravkvarter, utan tät omgärdning.

• Kyrkogårdens äldre entréer, särskilt västentrén, och dess koppling till de två historiska gångsystemen och till omgivande gator.

• Kyrkogårdens stödmurar och terrasser, i kyrkogårdsgräns och kring kyrkan.

• Kyrkogårdens många olika typer av gravvårdar och gravanläggningar som visar på olika tiders begravningsskick.

• De äldre gravvårdarnas stora kultur- och personhistoriska samt konstnärliga värden.

• Klockstapeln som en av Stockholms äldsta klock­ staplar och som uttryck för den äldre kyrkogården.

• Den gamla brunnen med sitt enkla järnräcke som en ovanlig men välbevarad rest av den äldre kyrkogården.

• Exemplar av äldre träd, som autentiskt växtmaterial och som ingång till en upplevelse av historiskt djup.

• Kyrkogårdens betydelse som parkmiljö på Norrmalm, där lekytor länge har varit en viktig del.

16

Översiktskarta Situationsplan med S:t Johannes kyrka och kyrkogård. De olika gravkvarteren markeras med bokstäverna A–O. (Utsnitt ur DP/ Map, Stockholms stads digitala kartarkiv.)

Kronologi 1620-tal. Brunkebergskyrkogården antas användas för

1873. Jacobs församling ansluts till Norra begravningsplat-

1643. Brunkebergskyrkogården, eller Nya kyrkogården,

1875. Den gamla gråstensmuren kring kyrkogården rivs. En

att ta hand om de många offer som skördas efter pestens härjningar 1623. (Hedlund & Quensel) ligger inom den nybildade S:t Jakobs församling. Begravningsplatsens utsträckning motsvarar dagens S:t Johannes kyrkogård, med undantag för det på 1880-talet tillkomna nordöstra hörnet. (Hedlund & Quensel)

1647. Brunkebergskyrkogården inhägnas genom ett träplank. (Hedlund & Quensel)

1649–1651. På kyrkogården uppförs ett kapell i timmer, S:t Johannes kapell. (Hedlund & Quensel)

1657–1658. Kyrkogårdens plank ersätts delvis med en stenmur. (Hedlund & Quensel)

1692. En klockstapel av trä uppförs på kyrkogårdens sydöstra del. (Hedlund & Quensel)

1740. En murad port med grindar och överstycke av smidesjärn sätts upp i kyrkogårdens huvudentré från söder.

(Hedlund & Quensel)

1700-tal. Bilder visar att kyrkogården är enkel och sak-

sen och upptagning av nya gravar på Johannes kyrkogård upphör. (Stockholms kyrkogårdsnämnd)

stödmur av stora, oregelbundna stenblock uppförs i kyrkogårdsgräns mot omgivande gator. (Hedlund & Quensel)

1884–1890. En ny stenkyrka uppförs i nordost, på en utökad och terrasserad del av kyrkogården. Arkitekt: Carl Möller. (Hedlund & Quensel)

1880-tal. Kyrkogården rustas upp och kompletteras med

nya, svängda gångar. Nyplanteringar av träd av olika slag.

Kring den nya kyrkan uppförs terrassmurar. (SSM, Sandberg Landskap)

1890, cirka. Det gamla träkapellet rivs. (Hedlund & Quensel)

1908. Invigning av ett nyuppfört gravkapell, beläget invid brandstationstomten i sydost. Arkitekt: Carl Möller.

1930, cirka. Tre närliggande skolor har sina rastplatser på kyrkogården. (ATA)

1951. En nedgång till ett skyddsrum under kyrkogården

nar genomarbetat gångsystem samt högre vegetation. Vid träkyrkans ingång från väster står dock parträd. (SSM, ATA)

iordningställs från Kammakargatan. Kyrkogårdens nordvästra entré byggs om till dagens utseende och förskjuts västerut. (ATA)

1762. En brunn, som funnits på kyrkogården sedan länge,

1960-talet. I samband med ett fjärrvärmetunnelbygge

rensas, stensätts och får ett nytt räcke av järn. (Hedlund & Quensel)

1808. Upptagande av nya gravar på S:t Jacobs kyrkogård

upphör och all nybegravning inom församlingen sker på S:t Johannes kyrkogård. (Hedlund & Quensel)

1810-tal. Kyrkogården ordnas med raka respektive diagonallagda gångar. (Hedlund & Quensel)

1814. I samband med Döbelnsgatans breddning flyttas

läggs en ny stenkant i den södra kyrkogårdsgränsen. (Sandberg Landskap)

1984. Gravkapellet från 1908 rivs. (SSM) 1995. En minneslund invigs på kyrkogårdens nordvästra del.

Ett järnkors av genombrutet smide, utfört av ornamentssmeden G. A. Allstrin under tidigt 1900-tal, har flyttats från Stefanskyrkan till minneslundens kontemplationsplats. Arkitekt: Örjan Lönngren. (ATA, SSM)

kyrkogårdsmuren på denna sida inåt kyrkogården. Sannolikt är de bevarade, murande grindstolparna i västentrén från denna tid. (SSA)

1990-tal. En hagtornshäck planteras kring gravkvarter C.

1817. Kyrkogården planteras med träd, längs gångarna

hade legat strax öster om monumentaltrappan till kyrkoterrassen. (SSM)

eller i kyrkogårdens utkant som trädkrans. (Hedlund & Quensel, SSM)

1800-talets mitt. Kyrkogårdens gravkvarter systematiseras ytterligare och indelas i ”kvadratiska” kvarter. (Hedlund & Quensel, SSM)

(SSM)

2005. Igenläggning av en mindre lekyta som sedan länge

2011. En askgravlund anläggs inom samma gravkvarter som minneslunden. Arkitekt: Nyréns arkitektkontor. (SSM)

17

KÄLLFÖRTECKNING ATA Antikvarisk-topografiska arkivet, Riksantikvarieämbetet DP/Map Stadens digitala kartmaterial med stadsplaner, aktuella och historiska SSA Stockholms stadsarkiv SSM Stockholms stadsmuseums arkiv Uppgifter från församlingen Hedlund, S. och Quensel, A., Johannes kapell och kyrka, S:t Stefans kapell. Ingår i serien Sveriges kyrkor, Stockholms kyrkor, Band IV häfte 3, Stockholm 1934 Lindhagen, Suzanne, S:t Johannes kyrka, Låt kyrkorna berätta.

Kulturhistoriskt skyddade kyrkor i Stockholms stift, CD utgiven av Stockholms stift 2007 Sandberg Landskap, Kulturhistorisk inventering och vårdplan för S:t Johannes kyrkogård, 2003-02-17 Stockholms kyrkogårdsnämnd 1886–1986. Jubileumsskrift.

Stockholms kyrkogårdsnämnd 1986 Svenskt biografiskt lexikon, http://sok.riksarkivet.se/SBL, 2014-03

18