SK Katalog 37

KATALOG

STATENS KONSTRAD 2007

/ f//y/). y.!<

\0 V\^\N

37 KATALOG

KATALOG STATENS KONSTRAD 2007

KATALOG 37 © Statens konstråd 2008 © Respektive författare, fotograf och konstnär Där inget annat anges ansvarar redaktionen för texten Redaktör: Anna Nyström Redaktion: Mikael Adsenius, Patrik Förberg, Inger Höjer Aspemyr, Björn Lamin Kivelä, Anna Nyström Bildredaktör: Björn Lamin Kivelä Faktagranskning: Deta Liljenfeldt Översättning: Magnus Nordén (engelska/svenska, s. 78-83), Valtasana Translations Helsinki (finska/svenska, s. 106-110) Grafisk form och illustration: BankerWessel Typsnitt: ITC Franklin Gothic, Times Ten Papper: Arctic the Volume 115g (FSC-certifierat), Invercote Create 240g Tryck: NRS tryckeri, Huskvarna 2008 ISSN 1651-4564

Innehåll 7 Förord ANNA NYSTRÖM 9 Den fantastiska blicken MIKAEL ADSENIUS Konstprojekt 2007 Tings- och länsrätter, kriminalvården och Fortifikationsverket 12 Marco Cueva Moln JACOB KIMVALL is Aleksandra Stratimirovic staden JACOB KIMVALL 24 Emma Kronvall Lysande utsikter MILOU ALLERHOLM 30 Inger Andersson Jag menade inte här, jag får åka tillbaka ANDERS BOQVIST 36 Edward Jarvis strävan SUSANNA SLÖÖR 42 Hanna Stahle och Mårten Medbo Silverraster LOVE JÖNSSON 50 Anna Nordenskiöld Vid den yttersta kanten ANNA NORDENSKIÖLD 56 Carl Hammoud Reception JOA LJUNGBERG Bostadsområden, torg och andra offentliga platser 62 Håkan Rehnberg Inbjudan till himlen CATHARINA GABRIELSSON 68 Berit Lindfeldt Är du prins i någon saga?

PONTUS KYANDER 72 Åsa Herrgård välkommen GUNILLA GRAHN-HINNFORS 78 Peter Ojstersek Ovan där MIKA HANNULA 84 Sture Collin Arkivet JÖRGEN NILSSON

88 Kent Karlsson Hemligheten KARIN WIDEGÅRD 94 Joachim Carlsson Lyckan är en gul kloss LARS GÖRAN KARLSSON loo Johanna Schartau Platser jag bott vid MARTIN WEST Kultur- och kommunhus, konsert- och kongresshallar 106 Jorma Puranen Vad deras ögon såg, Luftspeglingar TIMO VALJAKKA 114 Renata Francescon Fruset ögonblick LOVE JÖNSSON 120 Anna Berglund BiingBiing LOVE JÖNSSON 128 Staffan Redin VulcanosVallonen ANNIKA ÖHRNER 136 Katarina Löfström coloratura POWER EKROTH 142 Monika Gorå Silverträdet DAN JÖNSSON 150 Katarina Norling Balladen om vaktchefen NICLAS ÖSTLIND Universitet och skolor 158 Albin Karlsson Mirror Digital Clock JAN ÅMAN 162 Julia Peirone Sharphead JOA LJUNGBERG 166 Anna Brag Tänka-Flyga-Vila-Vara INGER HÖJER ASPEMYR 172 Malin Bogholt Kontakt ANNIKA ÖHRNER 179 Mosaik - om Hagaskolan i Sundsvall INGER HÖJER ASPEMYR OCH JÖRGEN NILSSON 185 Ortregister 186 Konstnärer 186 Fotografer 187 Författare 188 Publikationer

Förord Sedan tjugo år har Statens konstråds kataloger dokumenterat och pre­ senterat beställd konst för det offentliga rummet. Katalogerna har haft olika format och varierande text- och bildinnehåll. I år står Jonas Banker och Ida Wessel för formgivningen, vilken vi hoppas än mer kan synliggöra något av den unika upplevelse varje konstprojekt förmedlar.

Varje projekt som presenteras är resultatet av ett samarbete mellan konstnären, Statens konstråds projektledare, byggherren, arkitekten och brukarna av platsen i fråga. Konsten är således alltid platsspecifik. Under 2007 finns de konstnärliga gestaltningarna inom tings- och läns­ rätter, kriminalvård och Fortifikationsverket, i bostadsområden, på torg och andra offentliga platser, i kultur- och kommunhus, konsert- och kongresshallar samt på universitet och skolor. Det är konst som är direkt tillgänglig för allmänheten eller tillåter besök efter kontakt med perso­ nal på plats.

Katalogens skribenter och fotografer är utvalda för att ge sin egen tolkning av de konstnärliga gestaltningarna. De bidrar med sitt specifika kunnande, som exempelvis curatorer, konstvetare, konstnärer, kritiker och entreprenörer. I texten ”Mosaik — om Hagaskolan i Sundsvall beskriver Inger Höjer Aspemyr och Jörgen Nilsson hur upplevelsen av

konst kan växa med kunskap, i det här fallet genom Anna Brags Tänka -Flyga - Vila - Vara och en workshop på Hagaskolan i Sundsvall. Även Mikael Adsenius tar avstamp i en miljö för lärande, nämligen universi­ tetet i Linköping där Julia Peirones Sharphead hänger, när han närmar sig frågan om vilken betydelse konstverk kan ha i vår vardag, idag och i morgon.

Genom konst och olika tolkningar av den kan vi få nya perspektiv på det förflutna och vår samtid, vilket är avgörande för hur vi kommer att skapa vår framtid. Man kan uttrycka det så att konst kan ge upphov till nya sätt att känna och tänka, den kan skapa nya verkligheter. Här fyller katalogerna en viktig roll som kunskapsbank som fördjupar kun­ skapen och upplevelsen av Statens konstråds beställda konst- och samarbetsprojekt.

Så ta med katalogen på resan runt om i landet eller på orten där du bor, kanske tillsammans med några av de tidigare katalogerna också (se s. 188 för bokbeställning), och möt konsten på plats i sin miljö.

ANNA NYSTRÖM REDAKTÖR

Den fantastiska blicken Årets katalog speglar verksamhetens kärna, de beställda konstverken för offentliga miljöer runt om i landet 2007. Allmänheten har möjlighet att nå fram till konsten och betrakta densamma. Offentlig konstnärlig gestaltning är inte alltid lätt; det finns ingå skyddande utställningsrum eller vakande museipersonal som hjälper till. Konsten finns där mitt ibland oss och är plötsligt tillgänglig där vi kanske inte väntat oss det. Känslor väcks och vi upplever konst mitt i vardagen.

Just i vardagen, vid invigningen av Julia Peirones konstnärliga gestalt­ ning för Linköpings universitet, uppstod en intressant fråga för alla som närvarade. Vad säger konstverket oss? Julia Peirones verk med titeln Sharphead är ett stort silikonmonterat fotografi med ett tillhörande objekt (vitt, ihopskrynklat papper) i vitlackerad aluminium placerat på ett räcke mitt emot fotografiet på andra sidan av den öppna hallen i Ahuset på Linköpings universitet. Så fort konstverket var monterat på plats började en diskussion mellan studenter, lärare och övrig personal om konstverkets budskap. Skulle inte det här konstverket kunna påverka studenternas studiemoral negativt? Den unga flickan på bilden visar med sin blick hur en tanke kan göra att vi svävar iväg. Hon kanske inte kan lösa uppgiften på pappret, hon tänker sig bort, kanske uppgiven. Julia

10 Peirones bild är meningsfull för oss alla; när vi ser bilden känner vi igen oss i precis en sådan situation, oberoende av ålder, kön eller varifrån vi kommer, bilden blir ett minne. Tveklöst har ett kontemplativt mervärde skapats i universitetsmiljön genom konstverket. Offentliga konstverk lever ofta under lång tid, men tiderna förändras och därmed också våra värderingsgrunder - vilket innebär att den offentliga konsten hela tiden kan ges nya värden. Det som en gång var kontroversiellt är kanske det man idag uppskattar mest. Det är svårt att tänka sig hur våra historiska miljöer, som vi så högt värderar och vårdar genom regler och riktlinjer, skulle te sig utan sekler av konstnärers avtryck genom målningar, skulpturer, färger och former. Statens konst­ råds uppgift är här viktig: att genom den beställda konsten skapa göda förutsättningar för att samtidskonsten skall få en framträdande plats i samhällsmiljön, och därmed kunna bli kommande generationers kultur­ arv i våra offentliga rum.

MIKAEL ADSENIUS DIREKTÖR

Konstprojekt 2007 Tings- och länsrätter, kriminalvården och Fortifikationsverket

12 Marco Cueva Marco Cueva är född 1965 Bosatt och verksam i Stockholm och Maputo, Mogambique Moln Material: Alabaster och wire Placeringsort: Stockholm Placering: Länsrätten i Stockholms län; skulptural gestaltning i entréplan Arkitekt: ÅWL Arkitekter genom Per Wångstedt (byggnad), White genom Kåre Lundberg (inredning) Fastighetsägare: Vasakronan Projektledare: Martin West/Statens konstråd moln, samling av i luften svävande vattendroppar eller iskristaller alabaster, finkornig, genomskinlig bergart av gips, varierande i vitt, rött och grått. Den kan förväxlas med marmor men är mindre hård och verkar vid beröring varm p.g.a. sämre värmeledningsförmåga Definitionerna är hämtade ur Nationalencyklopedin och pekar på det paradoxala draget i Marco Cuevas verk Moln placerat på Länsrätten i Stockholms län. Fyra stycken moln är upphängda i grova stålvajrar spända mellan golv och tak. Även utan titeln är skulpturerna omedel­ bart igenkännbara som moln. Samtidigt är varje betraktare medveten om att de består av sten och inte är en ”samling av i luften svävande vat­ tendroppar”.

Cueva, som är utbildad vid Kungliga Konsthögskolan i Stockholm, är nu bosatt och verksam i Mozambiques huvudstad Maputo. Skulptu­ rerna på länsrätten är frammej släde ur tunga alabasterblock vid det berömda stenbrottet i Volterra i Italien, vilket inte saknar betydelse. I Volterra har bildhuggare arbetat sedan antiken och Cueva är en traditionsmedveten och hantverksintresserad konstnär vars verk präglas av

ISÄfe:

mäemre*" wf'

-4*

t***«ii

..itittlW-

(pniM

- k* iPiiP

g||jjj§jjg

en återhållet dynamisk precision. En vanlig drivkraft bakom hans arbete ligger i utmaningen i att betvinga och övervinna materialet.

Att hugga i sten är ett tidskrävande arbete och Cueva ser det snarast som en motståndshandling i en tid präglad av kortsiktighet och snabba resul­ tat. Men tiden är inte bara en viktig aspekt i arbetsprocessen utan också i och med den färdiga skulpturens beständighet. Cueva arbetar med att ur vardagen lyfta upp och bevara såväl enskilda ting som svårfångade före­ teelser. Ett intresse för tradition, form och hantverk behöver naturligtvis inte stå i konflikt med ett konceptuellt avancerat förhållningssätt till sam­ tiden och Cueva tar ofta upp aktuella frågeställningar i sina verk.

I Cuevas konst är också motsägelsefulla möten vanliga. Det handlar om föreningar mellan olika sfärer, mellan olika ting och material, mellan olika kulturer, olika tider, myter och berättelser. I Moln är det mötet mellan den fasta tunga stenen och det efemära viktlösa molnet; i tidigare verk av konstnären, som exempelvis det mer politiska El Hombre Invi­ sible [Den osynlige mannen], 1996, handlar det om korsningen av antik Medelhavskultur och samtida svenska samhällsfrågor.

Moln är en illusionistisk paradox som rör sig åt två håll där det svävande, formlösa och efemära molnet förlorar sin viktlöshet och ges en fast, oför­ änderlig form. Men samtidigt förlorar också stenen sin egentliga tyngd och förankring. Detta är också en illusionism som inte söker lura betrak­ taren utan pekar tillbaka på det maskineri som skapar bilden. Molnen går lika mycket att känna igen som illusion och som konstruktion.

Molnet är förvisso inte ett motiv unikt för Cueva, otaliga poeter och målare har gett sig i kast med det. I svensk kulturhistoria har romantikern Erik Johan Stagnelius (1793-1823) använt molnet som titel på en dikt där det får vara bild för den enskilda människans tillfälliga tillvaro på jorden; Molnet är även namnet på en av Prins Eugens mest kända verk. I denna molnets tradition karvar Cueva in ett eget tonfall och han har arbetat med det under flera år. Ett tidigare verk med titeln Moln visades redan på Konstmässan 2005 och samtidigt som verket på länsrätten installerades

16 så ställde han ut skulpturen Lågtryck, 2007, på Galleri Charlotte Lund i Stockholm. Den sistnämnda bestod av två stenar vertikalt sammanbundna av långa svagt lutade armeringsjärn. Överst ett moln mycket likt de på länsrätten och underst ett block som bildar en bit mark eller kanske en pol och mellan dessa järn som likt ett ösregn står som spön i backen.

Jämfört med de tidigare verken med molnmotiv är stenkaraktären i Moln, 2007, mer framhävd genom en relativt rå och opolerad yta. Sam­ tidigt känns den stringenta materialbehandlingen och de böljande och flödande formerna igen, inte bara från de tidigare molnverken utan från stora delar av Cuevas produktion.

Rummet där Moln svävar finns i det sydvästra hörnet av länsrätten i Stockholm och ligger i slutet av en korridor med förhandlingssalar på bägge sidor. Det är ingen passage, inte heller någon självklar mötesplats eller väntsal - det finns ingå möbler att slå sig ner i. Ur ett strikt funktio­ nellt perspektiv är det ett ändamålslöst tomrum. En lyx som få samtida arkitekter kostar på sig men som man här tagit fasta på och bevarat vid ombyggnaden av det gamla Philipshuset från 1963.

Det som finns är Cuevas fyra moln samt en avgränsad rumsvolym vars glasväggar i en vass vinkel skjuter ut i staden, och i skymningen där utan­ för kastar sig tunnelbanan fram över mitt huvud. Den korsar Lidingövägen där bilarna rullar i dubbla led; vid rödljusen på Tegeluddsvägen vän­ tar ytterligare fordon på att få försvinna ut i strömmen. En cyklist svischar förbi med jackan fladdrande i vinden. På insidan av glaset finns en stillhet som får mig att vilja röra mig långsamt och som gör att trafiken på andra sidan får något främmande över sig och jag tror att det är de frusna stil­ lastående molnen som ger rummet dess säregna prägel. De bromsar upp tillvaron och får den häftiga rörelsen i stadens puls att kännas vanvördig.

JACOB KIMVALL © Marco Cueva/BUS 2008. Foto: Max Plunger.

18 Aleksandra Stratimirovic Aleksandra Stratimirovic är född 1968 Bosatt och verksam i Stockholm Staden Material: Programmerat LED-ljus, MDF-skiva Placeringsort: Stockholm Placering: Länsrätten i Stockholms län; ljusinstallation i entré Arkitekt: ÅWL Arkitekter genom PerWångstedt (byggnad), White genom Kåre Lundberg (inredning) Fastighetsägare: Vasakronan Projektledare: Martin West/Statens konstråd Aleksandra Stratimirovics verk Staden syns direkt från länsrättens huvud­ entré. Det består av fyrahundrafemtio ljuspunkter uppbyggda av vardera sju lysdioder, vilket möjliggör en flexibel styrning av såväl färgton som ljusstyrka av varje enskild punkt. Tekniken är ursprungligen utvecklad för ljusskyltar i Las Vegas och utnyttjas av diskotek över hela världen. Här har de fått en mer lågmäld användning. Spridda över en drygt sex gånger sju meter väggyta styrs ljusens styrka, färg och tempo av noggrant utar­ betat dataprogram som efter drygt tre veckor börjar om. Ibland är för­ ändringen knappt märkbar, ibland sker den snabbare. Vid ett tillfälle när jag betraktar Staden börjar en röd prick röra sig snabbt runt i bilden.

Staden är ett verk som erbjuder många öppningar men ger få tydliga ledtrådar och därför lämnar mycket åt betraktaren. Det blir olika bilder beroende på vilken läsart man väljer att använda i mötet, om man väljer att se det som ett figurativt, abstrakt eller konkret verk.

Titeln gör att mina första tankar går till en nattlig stad sedd högt ovani­ från, från ett flygplan eller en satellit. Myriader av ljus strukturerade som en karta över stadskärna, motorleder och förorter. Det går också

IllISI ■: ÉSKili

■Mia

■

..TtT

ssms .•»•'fl»

j i

20 att se likheter med de kontrollrum som finns i science-fictionfilmens dystopiska framtidsvisioner. Ljusen blir i båda dessa fall punkter på ett ytplan, och verket figurativt, eller alternativt abstrakt men med referen­ ser till en yttre verklighet.

Stratimirovic säger själv att hon har strävat efter att gestalta stadens melodi i en ljusberättelse, vilket istället inbjuder till en konkret läsning utan några egentliga kopplingar till synintryck från en yttre verklighet. Men det får mig också att tänka på den stilistiska figur som går under namnet synestesi och där man väver samman olika sinnesintryck till ett gemensamt uttryck. Det är en typ av sinnesanalogi som finns i det dag­ liga vardagsspråket i form av figurer som stelnat till verbala fossiler, såsom när man talar om skrikiga färger i bilder eller en ljudbild inom musik. Inom instrumental jazzmusik är skildringen av storstadens natt­ ljus ett så vanligt motiv att man knappast reflekterar över att det är en synestesi. Betraktat ur det perspektivet vänder Stratimirovic på förhål­ landet och arbetar med att skapa ett synintryck utifrån ljud.

Precis som en melodi har Staden också en utsträckning i tiden och det tar totalt hundrafemtio timmar innan programmet börjar om. Omfatt­ ningen gör det i praktiken oöverskådligt på samma sätt som varje verklig storstad är oöverblickbar. Tillsammans med uttrycket ”stadens melodi” leder detta min tanke till att verket kanske inte handlar om en specifik stad utan snarare om staden som generell idé. Ett verk där de skiftande bilderna berättar om staden som möten och rörelse, som både konstant förändring och cyklisk upprepning.

Länsrätten har ett brett ansvarsområde och är scen för bland annat skattetvister. Hit kommer människor från hela världen eftersom den även fungerar som migrationsdomstol dit utländska medborgare kan över­ klaga beslut om avvisning. För dessa riskerar domstolsförhandlingen att leda till att hela tillvaron slås i spillror, samtidigt som den också innebär en verklig möjlighet att få slå sig till ro. Många av besökarna kommer alltså att komma in i byggnaden i ett tillstånd av anspänning och oro, vilket är något som Straimirovic har vält att förhålla sig till.

Konstverket Staden är så placerad att varje besökare i länsrätten korn- 21 mer att passera det och i sin skissbeskrivning skriver Stratimirovic att Staden lever sitt liv utan att kräva betraktarens uppmärksamhet. Som jag förstår konstnären så gäller detta såväl verket som hennes syn på staden som idé. Verket syns men ska inte ta för mycket plats och inte tränga sig på någon, samtidigt som det för den som vill och tar sig tid alltid ska fin­ nas något nytt att upptäcka. På samma sätt omsluter staden den urbana människans liv. Den är ständigt närvarande och allt som oftast så själv­ klar att vi knappt lägger märke till den, samtidigt finns det alltid något att se och upptäcka - för den som vill.

Aleksandra Stratimirovic är uppvuxen i en större stad och flyttade till Sverige i vuxen ålder, från Jugoslavien. Hon är utbildad både vid Konst­ högskolan i Belgrad och på Konstfack i Stockholm. Hon arbetar med konstprojekt såväl i Sverige som i det före detta Jugoslavien och andra delar av världen. Stratimirovic är också en av initiativtagarna till Trans­ national Lighting Detectives, TLD - ett internationellt nätverk som samlats kring den namnkunnige japanske ljusdesignern Kaoru Mende (se www.tanteidan.org för mer information). Det grundades 1999 som en utveckling av det japanska Lighting Detectives och består av konst­ närer, formgivare, arkitekter och andra förenade av ett gemensamt intresse för ljus som konstnärlig strategi, som miljö eller som kulturellt fenomen. Världen över arrangerar de seminarier där de praktiskt och teoretiskt analyserar belysningsmiljöer i olika urbana metropoler.

Erfarenheterna från arbetet med TLD ger avtryck i hela Stratimirovics konstnärskap och faktum är att de flesta av hennes verk på ett eller annat sätt är ljusbaserade, även om det ibland inte är direkt uppenbart.

Baby blue sky, 2005, är ett omfattande platsspecifikt konstverk på Jakobs­ bergs pendeltågsstation utanför Stockholm. En central del av verket består av en rund halvtransparant glasskiva infogad i golvet på statio­ nens övre våningsplan. Till det undre planet släpper glasskivan ner ett milt ljus och nerifrån blir de förbipasserande pendlarnas fotsteg försvin­ nande mönster över ytan. Det tar en bra stund innan jag inser att ljuset

::

___

K: .......

.

——

är en avgörande del även i detta konstverk, och att det liksom i Staden finns en rörelse där verket ständigt förändras med de passerande trafi­ kanternas skuggor. Konstnären har också arbetat med flera monumen­ tala verk, bland annat med två olika ljusinstallationer på Stockholms Stadsmuseums fasad 1999 samt 2000-2001.

I en bok som sammanfattar och presenterar en råd av TLD:s olika pro­ jekt, Transnational Lighting Detectives, Kajima Publishing, 2004, läser jag om deras noggranna och systematiska undersökningar av ljuset i storstäder som Istanbul, Las Vegas, Singapore och Buenos Aires. De använder det svåröversatta ordet ”nightscapes” (närmast nattlandskap) för att beskriva stadens nattliga ljusbild: ”There are two types of vantage points - the ground level and a height - from which to observe a nightscape. First, whatever the city, we search for an appropriate height over­ looking the city [...] One comes to understand the structure or nature of a city by observing it from a height in the evening and can deduce the secret to various light-related matters.”

Den höga utblickspunkten har vi redan varit inne på i läsningen av Sta­ den som en föreställande eller delvis abstrakt representation av en stad. Men även markplanets synvinkel går att använda då man betraktar Stratimirovics verk. Istället för förflyttningar och skiftningar på ett ytplan uppstår då en rörelse i djupled, där lyktor avlägsnar och närmar sig i stadsrummet och lamporna tänds och släcks inne i byggnaderna. Det innebär ett perspektivskifte från makronivå till mikronivå; från en position där betraktaren främst ser olika flöden till en där det går att uppfatta enskilda rörelser. En utblickspunkt där man skulle kunna upp­ fatta silhuetten av någon som drar för vardagsrummets gardiner, numret på en registreringsplåt från en passerande bil eller den fladdrande jackan på en förbisvischande cyklist.

JACOB KIMVALL © Aleksandra Stratimirovic/BUS 2008. Foto: Max Plunger.

24 Emma Kronvall Emma Kronvall är född 1976 Bosatt och verksam i Stockholm Lysande utsikter Material: Lackerad, laminerad polyester och gelcoat (figurer), fiberoptik, gatsten, galvaniserad plåt, aluzinkplåt, ugnsgjutet glas, tegel, kopparplåt, akrylglas, akrylplaströr, wire med mera Placeringsort: Huddinge/Flemingsberg Placering: Södertörns tingsrätt; exteriör skulptural gestaltning i 4 delar på atriumgårdar Arkitekt: Svante Forsström Arkitekter genom Svante Forsström i samarbete med Blomqvist och Lallerstedt Arkitektkontor genom Hans Blomqvist Fastighetsägare: Nordisk Renting Projektledare: Anders Boqvist/Statens konstråd ”Objection, your Honour!”

Hollywoods dramaturgi sitter i ryggraden: advokaternas gester, de fartfyllda klippen mellan anklagad och målsägare.

Vid entrén till Södertörns tingsrätt annonseras pågående rättsfall ut med korta och koncisa ord på en elektronisk anslagstavla: ”stöld”, ”miss­ handel”, ”mord”, ”bedrägeri”. I förhandlingssalarna är stämningen låg­ mäld och samlad, långt från filmens melodramatiska eller vitsiga ton­ läge. Mellan fiktionens och verklighetens domstolar löper om inte en avgrund så i alla fall ett mindre dike.

Emma Kronvall har fått i uppdrag att göra en konstnärlig gestaltning till fyra gårdar i den nya tingsrättsbyggnaden. I sin projektbeskrivning skri­ ver hon: ”Kring gårdarna har jag funderat kring äventyr, spioner och hjältar/antihjältar. Ett ämne som på olika sätt ligger tingsrättens verk­ samhet och område nära. Jag har inspirerats av filmen och fiktionens karaktärer, och jobbar med ett slags Robin Hood-estetik.”

A&hi*.£±:

t» är >—■.

■ ■ --. ■ 5é&3b$

-•-

- ••

-

_V.:-"

^ 5T* ä -4*S^

Wr^!SB0 V'm j£

■-• ;-A

«• a:*”"

äK..;T*T*--'-»' ' '•'Sj-WHy

Ä?'*i

.v~- i ’*y' <35 < ^ ^

rSygSri

■ ■ .. -

■'

■—«ja

* ':i. l' .&islMsÉÉpÉ^i r iijgr* ****

fe,

52’*“*

»vVu> Är* »aifci^viO- #«Ä

«• T*'

' •»->' y r’V -i

^ x;

rÄiSb-SC*'"-S'^%'*-'

«iér?K.

*sg§^

•i•.3■ö»- > -*w • •-' ••* :-: >-:L

, *» .->**■> , _ ~yj^~ - - - -" "*

:**Vs

*•1*%3?w£r

S^ie-

'j£S&r*Å >.*>• )&&*& » < -r>.

JSSMS

« mSL^- *■ £?■ 4v<;

30 Inger Andersson Inger Andersson är född 1963 Bosatt och verksam i Gustavsberg Jag menade inte här, jag får åka tillbaka turkos, lod, teckning, flak Material: Lamineratglas, tegellera, askträ, betong och ugnsgjutetglas Placeringsort: Solna Placering: Solna tingsrätt; skulptural gestaltning i fyra delar i entrérum Arkitekt: bsk arkitekter genom Anna Rolf och PerWestin (byggnad), Ahlgren Edblom Arkitekter genom Annika Askerblom (inredning) Fastighetsägare: Vasakronan Projektledare: Anders Boqvist/Statens konstråd Entrétorget i Solna tingsrätt domineras av ett arkitektoniskt snitt i form av en trappa. En funktionsform som effektivt delar upp rummet och skapar en spänning, en vibration som konstnären Inger Andersson tar upp kampen med genom att befolka rummet med gestalter.

Först möter vi ett liggande flak. En kamouflerad kropp i betong, vilande och meditativ med gjutna glastoppar som fångar och reflekterar ljus från takets screentryckta bladverk. Till vänster, en bit in i rummet, en snirklig teckning av ask. En stor träkrumelur, bastant som en ohyvlad och råbarkad sälle. Ytterligare en bit bakom till vänster om trappan står keramiklodet tungt och stadigt. Lodet, eller pendeln till klockan som tillhör tiden, en vågmästare i rättvisans värld, stabil och alltid något klumpig. Till höger om trappan - kokongen eller frökapseln som inne­ håller växandet och livet - det turkosa glaset som genom sin massiva materialitet och storlek inger respekt och värdighet.

Fyra objekt som tar plats och tränger sig på. Ockupanter som både väl­ komnar och gör platsen levande men samtidigt också överbefolkad. Abstrakta figurer som ställer sig i vägen, nästan människolika konstiga

—

A——.

I 1 Site

34 typer, kanske schackpjäser i en värld där ”normal” är en generalisering, likt det mått som skolan, arbetslivet eller den sociala världen ställer fram för att vi skall mätas, vägas och värderas. Skulpturernas material och varierande form ger också något annat för handen, ett hopp om att olik­ heter i utseende, åsikter, kunskaper och färdigheter är de enheter som gör samhället mångfasetterat, intressant och levande. Titeln på installationen skvallrar om något som misstolkats, en kom­ munikation som brakat samman, något som måste åtgärdas med en återblick både rumsligt och i tiden.

ANDERS BOQVIST Inger Andersson/BUS 2008. Foto: Max Plunger (s. 31,35), Inger Andersson (s. 32-33).

SlltÉf®*

ftr::!”5 C fy 4* 7U ■•■■•.. 5i*T4'

36 Edward Jarvis Edward Jarvis är född 1964 Bosatt i Solna, verksam i Stockholm Strävan Björktrast, Korp, Stort landskap, Pojke med flygplan, Giotto i trädet, Flicka på Skuleberget Material: Olja på duk Placeringsort: Ronneby Placering: F17 Kallinge; 6 målningar i störa matsalen respektive officersmässen Arkitekt: White genom Per Axenborg och Anders Andersson Fastighetsägare: Fortifikationsverket Projektledare: Anders Boqvist/Statens konstråd Temat för Edward Jarvis svit målningar på F17 Kallinge i Ronneby är en strävan uppåt, en längtan som också möter ett visst motstånd. I huvudmålningen i den stora matsalen uppför barn på en äng en virv­ lande dans med drakar som cirklar uppåt i luften. Den minsta pojken far fram med utsträckta armar för att härmande upprepa drakjaktens rörelser. Symboler för flygande och flykt kan läsas som drömmar om en annan tillvaro. För barnets del kretsar kanske tankarna kring den åtrå­ värda vuxenvärlden.

Edward Jarvis fyller gärna sin bildvärld med stämningar inspirerade av äldre tiders bildkonst. Impulserna till detta projekt har kommit från ita­ lienskt kyrkomåleri, och då särskilt från Giotto och Piero della Francesca. Den stiliserade svarta fågeln på barnens drakar är exempelvis hämtad från just Piero della Francesca. Men dess forna uppgift som kraftsymbol i stridens hetta har fått ge vika för nya uppdrag. Fågelsymboliken står nog snarare för förmågan att lätt kunna färdas från ort till ort och att över­ brygga till synes oöverstigliga hinder. Korpen som kikar in igenom fönst­ ret på den lilla figuren i en målning går även att se som en budbärare - en helig ande som förmedlar liv, eller en aha-upplevelse om livet.

■* ▼ HM

■ !§

Mr *.JP Éfgipll

SiÄlB

i.'-___ j

v<\

\i

Växande och mognad innebär också att utsättas för prövningar och motstånd. Vissa djup kan man heller inte ta sig över utan att invänta den rätta tidpunkten. Det finns ett tydligt memento kring tiden som ett parallellt tema i målningarna. Kraniet och timglaset är klassiska sym­ boler för vår utmätta tid här på jorden. Skatan i sin tur upphäver med sina löften om vingars flykt tidens och rummets bojor. Det som förbin­ der livets olika skeden är en strävan. Vad vi söker får bli vars och ens hemlighet. Edward Jarvis ger oss en spelplan för tankarna och en möj­ lighet att reflektera kring hur det känns att leva.

SUSANNA SLÖÖR © Edward Jarvis 2008. Foto: Lena Ason.

42 Hanna Stahle och Mårten Medbo Hanna Stahle är född 1964 Mårten Medbo är född 1964 Bosatta och verksamma i Kräklingbo Katthammarsvik, Gotland Silverraster Material: Polerad stålplåt, 10 000 delar fördelade på ca 250 löpmeter Placeringsort: Sala Placering: Kriminalvården Verksamhetsområde Salberga; reflekterande rasterpunkter i varierande storlekar på mur Fastighetsägare: Salberga Fastighetsförvaltning Samarbetspartner: Kriminalvården, Sala kommun Projektledare: Kjell Strandqvist/Statens konstråd Som tillfällig besökare till Salberga, Salas nybyggda kriminalvårdsanstalt - den största av sitt slag i Sverige - är det lätt att först förvånas över hur centralt belägen anläggningen är. Anstalten ligger på gångavstånd till centrala Sala, på en plats som tidigare hyst en militärförläggning och senare ett mentalsjukhus. I de nära omgivningarna finns bostads- och friluftsområden och välfrekventerade vägar. Människor passerar förbi, till fots, med cykel eller bil. I högre grad än de flesta av landets större kriminalvårdsanstalter blir Salberga en del av den intilliggande stadens dagliga liv. Detta förhållande kommenteras och tydliggörs i Hanna Stahles och Mårten Medbos Silverraster, det konstverk som utförts på delar av anläggningens mur. Verket består av en serie molnformationer som likt motivet i en tidningsbild är uppbyggda av rasterpunkter. På Salbergas mur består punkterna av cirkelrunda, blankslipade plattor i rostfritt stål som reflekterar solen, himlen och det som finns runtom­ kring anläggningen. Muren görs både till bärare av en serie bilder och till en spegel för sin egen omgivning.

Beroende på var man står och hur man rör sig i förhållande till muren skapar metallskivorna ett skiftande ljus- och färgspel som förstärker

rnSfSSm!?*

r \ ' ->

• ■

-- . ..

fttåESN

/

anstaltens karaktär av blickfång. Men samtidigt som byggnadskroppen därmed framhävs, utmanar konstverket det uttryck av soliditet och styrka som muren i sig utstrålar. Likt alla speglar lånar sig dem vi möter här gärna till illusionistiska tricks. Ibland är det som om ljusreflektionerna slår upp tusentals små hål i betongen och man kan tro sig se him­ len genom dem. Andra gånger får spegelpunkterna den grå muren att till synes glöda av färger. Men det konstnärliga tillägget syftar inte till att dölja byggnadsverket eller leda uppmärksamheten bort från dess grundläggande funktion. En mur som denna byggs inte för konstnärliga syften utan för att hålla människor åtskilda. Fängslandet kan ses som den mest kraftfulla tillämpningen av den offentliga maktens kontroll över eller repression mot oönskade beteenden. Att fängelseinstitutionen tillhör och måste förstås utifrån detta sociala sammanhang gestaltas här genom att muren - anstaltens både symboliska och fysiska gräns - bok­ stavligen speglar det som finns runtomkring den. Muren tar emot och skickar tillbaka ljus och bilder. På detta sätt signalerar konstverket att fängelset inte är någon avskärmad icke-plats utan utgör, vare sig man vill det eller inte, en del av samhället.

Kriminalvårdsanstalter brukar inte ges omfattande konstnärliga til­ lägg, åtminstone inte som här på murens utsida, synligt endast för dem som befinner sig i frihet. Det kan vara berättigat att fråga varför ett konstverk med denna placering beställs och utförs. Onekligen har anläggningens närhet till bostads- och friluftsområden ansetts för­ stärka behovet av en konstnärlig gestaltning. Förbipasserande skall kunna möta något mer än bara en grå betongmur. Kriminalvårdens säkerhetskrav har emellertid medfört omfattande begränsningar. Till exempel har varje form av reliefer varit uteslutet eftersom sådana skulle kunna användas vid försök att klättra på muren. Artificiell ljussättning har inte heller tillåtits, eftersom strålkastare kan störa de kameror och rörelsedetektorer som bevakar området. Förutsättningar av dessa slag är inte alltid enkla att handskas med, och risken att ett beställt konst­ verk i slutändan framstår som en kompromiss eller en naiv dekoration kan inte ignoreras. I det här fallet har konstnärerna skickligt undgått fällorna genom att konsekvent utgå från själva byggnaden och dess

..

‘ * •!?* • é ^9 fwmmm

• ^

• .

* ••••••••» **/•••••• Wmmm

-■ v» -

• 211111 ägÉgS

*•' •

ihi 'i'&tfih mm

ÄW •■ VÄ*«

•VÄV-

//?:.*//Ä:V/ ;V.V/.* -VÄV

/•VÄ*. mit •'••V//•/V.V/.ÄV*/./V/://. ‘.•.•/.V/:*//:*

RES

mwå KW

sm.

»fe /;WUl

*'

r :

48 symboliska band till det samhälle som skapat den. De fragmentariska spegelbilder av omgivningen som konstverket låter muren återkasta blir ett sammanlänkande element som inte döljer själva anläggningens brutala och repressiva drag. Samtidigt spelar konstverket också med kontraster. Speglandet ses i vår kultur gärna som något feminint, kokett, medan fängelset framförallt är en maskulint kodad miljö, upp­ fattad som hård och våldsam. Arrangemanget av de pärlformade spe­ gelskivorna på den råa betongmuren blir ett möte mellan skilda teck­ ensystem. Sammantaget bildar konstverket med sina spegeleffekter ett motsägelsefullt gränssnitt mellan kriminalvårdsanläggningen Salbergas slutna och säregna värld och dess alldagliga, närmast idylliska omgivningar.

Men Hanna Stahles och Mårten Medbos projekt, som var det vinnande bidraget i en öppen tävling, är intressant också ur andra avseenden. Verkets framställningsprocess och konstnärernas roller i denna är på många sätt utmärkande för dagens konstnärliga klimat, där gränserna mellan genrer och praktiker tänjs eller suddas ut. Hanna Stahle är skulp­ tör och har arbetat med brons, betong, textil, glas, keramik och video. Mårten Medbo har sin utbildning inom glas och keramik och har ägnat sig åt både mindre objekt och stora offentliga verk. Silverraster, som är det senaste i en serie av samarbeten mellan de båda konstnärerna, för samman kunskaper och färdigheter från deras olika professioner. Ver­ ket präglas av en förtrogenhet att handskas med volym, yta och ljus, liksom med handfasta material och deras visuella egenskaper. Till det förunderliga med arbetet i Sala hör inte minst hur konstnärerna lyckats locka fram en lätthet, en poesi, ur det kyliga och industriella rostfria stålet. Rent praktiskt började arbetet med att konstnärerna fotografe­ rade moln, bilder som sedan rastrerades i en dator. De cirkelformade rasterpunkterna standardiserades till femton storlekar som därefter med vattenskärning skars ut ur stålskivor. Till sist monterades de färdiga plattorna på muren med hjälp av projektioner av de ursprungliga rasterscheman. Varje arbetsmoment kräver precision av både den teknologi som används och de mänskliga händer som styr den. Liksom i många andra liknande projekt blir det här tydligt att teknologin inte bör ses

som ett hot mot konstens och konsthantverkets materialbaserade kun- 49 skaper, utan som en expansion av deras möjliga tillämpningar. Något bör också sägas om själva molnmotivet. Om konstverkets place­ ring och produktionssätt tydligt speglar vår tids förhållanden, har mol­ net som motiv en längre historia. Vi möter det i många kulturer som en symbol för det gudomliga, och även för fruktbarhet - det är ju molnen som kommer med det livgivande regnet. Men att ”ha ett moln över sig” kan också betyda att man har problem och förföljs av otur. I Silverraster tycks molnen i första hand hänvisa till himlen och dess gränslöshet. En mur skiljer dem som befinner sig på insidan från oss på utsidan, men vi delar samma himmel. Molnformerna fungerar här som en sammanhål­ lande symbol för drömmen om frihet, drömmen om att likt molnen röra sig utan hinder över världen. Så blir konstverket på murens utsida fram­ förallt en hänvisning till ofriheten innanför den.

LOVE JÖNSSON © Hanna Stahle och Mårten Medbo/BUS 2008. Foto: Natasja Jovic.

50 Anna Nordenskiöld Anna Nordenskiöld är född 1950 Bosatt och verksam i Stockholm Vid den yttersta kanten Material: Olja på duk Placeringsort: Karlstad Placering: Värmlands Tingsrätt, Länsrätten i Värmlands län; 7 större målningar och en mindre på våningsplan 3. Glasade fasader mot atriumgård möjliggör utblickar och korrespondens mellan målningarna. Arkitekt: White genom Elisabeth Rosenlund (inredning) Fastighetsägare: Karolinen Fastigheter Projektledare: Joa Ljungberg/Statens konstråd Mitt bidrag till Domstolarna i Karlstad är en serie med sju större och en liten oljemålning på duk. Domstolen är samhällets och statens yttersta manifestation. Utan ett fungerande rättsväsende är den enskilda män­ niskan utsatt, utlämnad till godtycke och den starkes rätt.

Att vara kallad till en domstol är för de flesta en unik situation. Förknip­ pat med en del stress antagligen. Jag föreställer mig att de som kommer hit mycket hellre skulle vara någon annanstans om de kunde välja fritt, undantaget de som har sitt arbete här.

Platsen är, förutom att vara transport- och förbindelselänkar mellan olika rum och funktioner, främst en plats för väntan. Ett väntrum för de som är delaktiga i de mål som ska behandlas. De juridiska ombuden har egna slutna rum. Flär i det öppna offentliga rummet sitter vi andra i sof­ for, väntar och förbereder oss. Var och en efter sin förmåga och roll i det hela. Väntandes, vid randen av, hängandes i rättvisans vågskålar.

Det är en situation där livsöden på olika vis står och väger och ibland ändrar riktning. De som är berörda av domstolens yttranden kan komma

'i

~*i*m

-

jjjlfcfl

i..a®

' '"V. IfåiiilÉifi

wm

att stå vid den yttersta kanten av sina liv. Det är något jag har tagit fasta på, ett gränsläge som jag känner igen från mig själv, och som jag här försökt utveckla. Min önskan är att genom det kunna bidra med fönster inåt och utåt, reflektionspunkter. Jag vill också understryka det uråldrigt mänskliga i de små och stora dramer som utspelas här i en stramt hållen ritualiseradform.

ANNA NORDENSKIÖLD © Anna Nordenskiöld/BUS 2008. Foto: Natasja Jovic.

56 Carl Hammoud Carl Hammoud är född 1976 Bosatt och verksam i Stockholm Reception Material: Snickerier i ek, detaljer i mässing, säkerhetsglas, Plexiglas, lågenergilampor Placeringsort: Stockholm Placering: Stockholms tingsrätt; arkitektoniskt integrerad installation i entréhall till säkerhetssalar Fastighetsägare: Specialfastigheter Sverige Projektledare: Joa Ljungberg/Statens konstråd Den hemlighetsfulla porten på Bergsgatan 50 leder oss direkt in till Carl Hammouds konstnärliga gestaltning och vidare in till Stockholm tings­ rätts säkerhetssalar, belägna under marknivå. Gestaltningen har tydliga kopplingar till Hammouds måleri där vi ofta möter något som skulle kunna beskrivas som den statliga byråkratins arkitektur, ett slags mak­ tens rum. Ofta rör det sig om monumentala interiörer, med robusta träpaneler, blankpolerade marmorgolv och högresta dörrposter. Även kontorsrum och arkiv skildras, med pärmar och mappar i långa rader, böcker travade på varandra och höga buntar med papper. Miljöernas formella karaktär skruvas till genom oväntade och surrealistiska inslag Inte sällan tycks tyngdlagen upphävd då bokhyllor och stolar lyft från golvet och syns flyga ut genom öppna fönster och dörrar. Den totala avsaknaden av människor är slående men på vissa ställen uppträder istället mystiska rökmoln vilka tycks signalera hur en tidigare närvaro bokstavligen ”gått upp i rök”.

Här, i entréhallen på Bergsgatan, har igenkännbara element från Ham­ mouds målningar rört sig ifrån den tvådimensionella duken och integre­ rats arkitektoniskt i en rumslig installation. Vi flankeras av en sorts paral-

Mjlllli ■ii

Ilil —• . i.;

lell inredning med paneler och dörrposter i ek. Det lyser milt från föns­ 59 teröppningar och från ett domarbord som tycks på väg att tränga sig igenom taket. Möblemanget är byggt i en underligt liten skala och man frågar sig om det alls är ämnat för oss. Till vilka rum leder de fem små dörrarna och vad försigår bakom dem? Förutom Stockholms tingsrätts personal, vittnen, journalister och andra åhörare, tycks entréhallen vara inredd för en sorts lilleputtfolk. Jag tänker på de gestalter som befolkar Hammouds tidigare teckningar. Där har de arkitektoniska miljöerna ofta reducerats till ett minimum och fokus riktas istället mot grupper av småvuxna män: portföljbärande små byråkrater med hängselbyxor, närsynta små vetenskapsmän och små kostymklädda tjänstemän och direktörer.

JOA LJUNGBERG © Carl Hammoud/BUS 2008. Foto: Max Plunger.

Bostadsområden, torg och andra offentliga platser

62 Håkan Rehnberg Håkan Rehnberg är född 1949 Bosatt och verksam i Stockholm Inbjudan till himlen Material: Glas och rostfritt stål Placeringsort: Mörbylånga/Färjestaden Placering: Färjestadens hamnområde; skulptural gestaltning Landskapsarkitekt: Outside Landskapsarkitekter & Ingenjörer genom Peter Bergholm Samarbetspartner: Mörbylånga kommun Projektledare: Kjell Strandqvist/Statens konstråd

Det märkliga med konstverk är att en och samma form kan rymma till synes oförenliga motsatser, ja låta dessa motsatser uppgå i ett slags hel­ het där de försonas med varandra utan att därför utplånas. I Håkan Rehnbergs skulptur för hamnen i Färjestaden är detta förhållande inte omedelbart framträdande. Det rör sig om en förhållandevis enkel kon­ struktion med en titel som är sympatisk i all sin ödmjukhet: Inbjudan till himlen. Det är ett tak på fyra pelare, egentligen det enklast tänkbara skyddet på denna utsatta plats, något som gör det möjligt att vara här, att utsätta sig för himlen, havet och vindarna vid Kalmarsund. Men samtidigt är det bilden för en sådan ursprunglig arkitektur, ja nästan i en bokstavlig grafisk mening - som ett tredimensionellt skrivtecken. Det bildlika visar sig genom att taket inte ser ut som tak brukar. Kon­ struktionen är utförd med en teknisk precision som avviker från det gängse, som understryker det faktum att inget har tillkommit av en slump. Glaset har blivit mera glaslikt, renodlat till sina basala materi­ ella egenskaper: hårdhet, sprödhet, genomsiktlighet. Stålet är utformat som för att med närmast pedagogisk tydlighet visa på bärandets och hopfogandets villkor. Konstruktionen är en anordning som för ned himlen till jorden, som med en samlande gest låter regnet återvända till

*3?*- «äg _ - T i

gS| b

/** ~ •*• -~ ■ .y •

^rr-

• -.i ■• ".wj% *• C‘ r-i- Sr

;.V^f

SéJ»??5£8b!!!

;,TfgT-r?y

havet. Det är en förmedling mellan himlen, marken och havet - men es också mellan form och föreställning.

Håkan Rehnbergs konstnärskap verkar alltid ha haft en sådan dubbelhet. Vare sig han arbetat med bilder eller objekt har det handlat om saker som verkar på ett fysiskt, sensoriskt eller kroppsligt plan men som samtidigt är inriktade på mentala, språkliga eller kulturella fenomen. I det här fallet inbegriper verket en föreställning om ett ursprung, ett slags arkitekturens första, enklaste och därför förment ”sanna” form: den primitiva hyddan eller templet. I sin sammanflätning mellan natur och kultur, material och funktion, mening och monument, är det ett slags civilisationshistoriens nollpunkt. Men jag säger föreställning, eftersom ursprunget aldrig kan finnas i en faktisk mening, som något möjligt att identifiera eller lokalisera (oavsett vilken gren av vetenskaperna vi rör oss inom). Och om samman­ kopplingen mellan ursprung och sanning har utövat en farlig dragnings­ kraft, inom allt från det filosofiska tänkandet till politiskt suspekta rörel­ ser, så talar detta om ursprunget på ett annorlunda sätt. Inte som en fixe­ rad form, utan som ett incitament till förnyelse.

I sin analys av den primitiva hyddans betydelse genom arkitekturhisto­ rien skriver Joseph Rykwert i On Adam’s House in Paradise: the Idea of the Primitive Hut in Architectural Theory, 1972: ”Att vända tillbaka till ursprunget är alltid förbundet med en omprövning av det man vanligtvis gör, med en strävan att förnya giltigheten i vardagliga handlingar eller helt enkelt som en påminnelse om de naturliga (eller till och med gudomliga) skälen för deras upprepande.” Rykwerts begrepp om ett arkitekturens förlorade ursprung, ”Adams hus i paradiset”, har alltid tjänat som en förevändning för att legitimera vad som i praktiken är nya formspråk. Rörelsen tillbaka är med andra ord riktad mot framtiden ursprunget måste fattas (i ordets dubbla bemärkelse) som en projektion. Därför har också det ”elementära” draget i Håkan Rehnbergs skulptur en komplicerad geometri. Verket kan visserligen sägas svara på eviga och oföränderliga förhållanden: människans utsatthet inför naturens krafter, vår drift att skapa platser och skydd, men formen berättar också om allt detta på ett nytt och oväntat sätt.

66 I själva verket rör sig detta om en omprövning på mer än ett sätt. Kons­ tens ifrågasättanden av estetiska kriterier och konventioner har ju varit en drivande kraft under hela den moderna epoken som på senare tid även omfattat platsen för ett konstverk. Inom ramen för den så kallade platsspecifika rörelsen med början i det sena 1960-talet började konst­ närer söka upp ställen utanför galleriets eller museets väggar i en strä­ van att förnya konstens former. Detta närmande till ”det verkliga” utan­ för konstens institutioner - till ”verkliga” platser, människor och situa­ tioner - är sammanflätad med tanken om ett gränsöverskridande, en utvidgad och utvidgande konst - inte bara i förhållande till genre eller medium, utan även med avseende på relationen mellan konstnär, verk och publik. Konstnärers undersökningar av begreppet plats har medfört radikala omprövningar, inte bara med avseende på vad som utgör en plats utan även vad som kan sägas utgöra konsten. Men vad som ofta glöms bort eller förnekas i denna tradition är den revolutionära, ja uto­ piska föreställningen som ligger till grund för den: tron på en konst som verkar direkt, utan förmedlande mellanhänder, med kapacitet att utöva en omedelbar påverkan på omgivningen. Denna historia, om hur konsten omstrukturerar sig själv i mötet med ”verkligheten”, är idag en oskiljaktig del av den offentliga konstens villkor. Idag, i den så kallade post-utopiska samtiden, har denna riktning framför allt förlagts till de instanser som verkar mot objektet, mot monumentet och mot det formella konstverket - där verket kan vara en händelse snarare än ett ting. Med ett slags oför­ vitlig expansionsiver, gränsande till självdestruktivitet, tycks konsten ständigt söka sig till det spänningsfält där den hotas av upplösning.

I det avseendet är Håkan Rehnberg annorlunda, eftersom han hör till dem som envist kvarhållit sig vid objektet. Kanske ur insikten att objek­ tet aldrig kan vara objektivt: det uppfattas alltid olika, beroende på var och ens position och intention. Det är en förhållandevis enkel insikt som egentligen inbegriper en kunskapsteoretisk revolution, eftersom den innebär att det inte finns någon grund för verkligheten oberoende våra föreställningar. Och till skillnad från informella konstnärliga hand­ lingar har objektet den fördelen att det kan ge upphov till individuella, förnyade upplevelser under en utsträckt tid. Håkan Rehnbergs enkla

67 ""cii konstruktion i hamnen i Färjestaden kan alltså ses verka på flera plan samtidigt. På sätt och vis återvänder han till idén om platsen i dess ”för­ sta” form; platsen som avhängig den byggda konstruktionen - den ska­ pas som plats i och med att den förs in i ett meningsfullt sammanhang. Detta sammanhang, till lika delar sinnligt som begreppsligt definierat, har Rehnberg samlat i en spröd monumental form. Allmänhetens för­ väntningar på en synlig konst, en symbolisk markering av samhällets ambitioner, har alltså inte bortvisats eller förnekats utan tilldelats ett fungerande uttryck. Man kan säga att det är en konst som tjänar. Men vad tjänar den? Jag skulle vilja säga att Inbjudan till himlen tjänar till reflektion avseende våra betingelser på jorden. De är inte ”naturliga”, eller eviga, utan alldeles uppenbart föränderliga och avhängiga våra egna handlingar och intentioner. Därför måste varje återvändande till ”grunden” också ses som en början. Frågan måste alltid ställas på ett nytt sätt, och svaret blir alltid annorlunda.

CATHARINA GABRIELSSON © Håkan Rehnberg 2008. Foto: Lena Ason.

68 Berit Lindfeldt Berit Lindfeldt är född 1946 Bosatt och verksam i Göteborg Är du prins i någon saga?

Material: Skulpturer i brons, vattenspegel i gjuten betong, mönsterläggning i betongsten Placeringsort: Vallentuna Placering: Bällstabergs torg; helhetsgestaltning av torget Arkitekt: Sweco FFNS genom Kenneth Hildén Samarbetspartner: Vallentuna kommun och JM Projektledare: Kjell Strandqvist/Statens konstråd Ett lågmält drama pågår tvärs över torget i Bällstaberg. Med slutna ögon vänder sig ett stort barnhuvud i brons snett ut mot torget. På andra sidan torgets mitt finns en bassäng med ett springvatten och en veckad flat bronsform som tycks sväva över vattenspegeln.

Barnets uppmärksamhet är vänd inåt, som när någon försöker återkalla i minnet en smak, en doft, en bild, en känsla från det förgångna.

Barnets huvud är tvärt tillplattat upptill. Det ser nästan brutalt ut, som om det huggits av. Men det är också inbjudande. Man kan vila armbå­ garna mot det som på ett högt bord. Har man ett barn i famnen är det svårt att låta bli att sätta av det uppe på den plana bronsytan.

Kanske drömmer barnet. Kanske är han en sovande som oseende befinner sig någon helt annanstans, rör sig i drömda landskap snarare än verkliga.

Hur gammal är han? Kanske fyra, fem, ännu med det lilla barnets runda kinder och trubbiga näsa. Trots huvudets monumentala skala är det ett intimt porträtt, tecknat med påfallande ömhet.

IMA (SSI I!»» HT -i' ■ - ■

SsKi ai liiiisiiiii usUSS

Wi-ä.

1 IUJU,i

xmw

,mm mmi 9A9K mm

Huvudet är placerat direkt på en plattform av ljusgrå betong. Några få 71 trappsteg upp och i rät vinkel följer ytterligare en plattform, som ett podium där man kan sätta sig på trappstegskanten när solen någon gång tittar fram.

Placerade på var sin sida om torgets mitt balanserar barnhuvudet och bassängen mot varandra, dras till varandra. Den veckade formen på vat­ tenspegeln liknar både ett flytande blad och en snäcka. En organisk form, men den har också något textilt över sig - som en veckad bordsservett. Snäckformen har också förbindelser till mytologin. Kärleksgudinnan Afrodite föddes ur havets skum och sköljdes iland på ett snäckskal.

Medan Bällstaberg vaknar fortsätter barnet sin sömn, fortsätter Afrodi­ tes snäcka att så förhoppningar om nytt liv.

PONTUS KYANDER

j$p

© Berit Lindfeldt/BUS 2008. Foto: Natasja Jovic.

Åsa Herrgård Åsa Herrgård är född 1956 Bosatt och verksam i Hamburgsund Välkommen Gyllne trädet, Kapplöpning Material: Varmförzinkade bemålade metallrör, lamineratglas Placeringsort: Partille Placering: Partille Centrum; skulptural gestaltning i 3 delar på tak, gångväg och torg Samarbetspartner: Partille kommun och Partillebo Projektledare: Marie Holmgren/Statens konstråd I Åsa Herrgårds verk finns ofta kopplingar till platsen där de står. Ett annat återkommande tema i hennes konstnärskap är naturens växtkraft och de senaste åren har hon också odlat sitt intresse för kinesisk kultur. 1 skulpturerna i Partille finns en lycklig förening av dessa tre komponenter: historia, natur och Kina.

Kopplingarna mellan Kina och Partille är väl inte alldeles uppenbara när man står på torget i dag. Annat var det för tvåhundrafemtio år sedan. Då ägdes det som nu kallas Partille slott av David av Sandeberg. Han var direktör för Ostindiska kompaniet i Göteborg och lät anlägga en magnifik trädgård för nytta och nöje. I orangeriet blommade rariteter från fjärran länder och säkert serverades te i tunna porslinskoppar i det stora huset. Åsa Herrgård vill med sin tredelade skulpturgrupp påminna om Partilles förflutna och lägga ett spår mellan slottet och det nybyggda kultur­ huset. På torget står ett gyllene träd med en krona formad som en solfjä­ der: samma triangulära form som Sandebergs park hade fram tills motorvägen drogs rakt genom den. I glaset kan man läsa namnen på en

i llotovm.vmtt u|kn4H| 4 \ ImVti Ki)>,tcu / * \ngfm\lr cJp|,J

?i / #

del av växterna som odlades i orangeriet: mullbärsträd, citronträd, myr­ ten och många andra. Från torget kan man se nästa skulptur: ett par hästar i galopp som manas på av sina jockeys. För hundra år sedan fanns en galoppbana på just denna plats. Och i Kina är sporten omättligt populär. Lyfter man blicken kan man också se de färgstarka fyrverkerilika for­ merna på kulturhusets tak. De snurrade metallrören kan påminna om den kabelfabrik som en gång låg här. Precis som sina neonsyskon på skyskrapetak i Kina hälsar skulpturen välkommen samtidigt som den likt drakarna på de mäktiga tegeltaken i traditionell kinesisk arkitektur håller oknytt borta. Historia och nutid, långt borta och nära. Allt finns samlat i Åsa Herrgårds glada och ljusälskande snurror och tecken.

GUNILLA GRAHN-HINNFORS © Åsa Herrgård/BUS 2008. Foto: Christer Hallgren.

T 11 11 [L ||

KiHf®

sskéL

78 Peter Ojstersek Peter Ojstersek är född 1961 Bosatt och verksam i Berlin Ovan där Material: Anodiserad aluminium, reflekterande färg Konstnären i samarbete med Archi Galenz, konstnär, Pelle Perlefelt, konstnär, Tomas Nilsson, Torptronics Placeringsort: Laholm Placering: Folkhälsocentrum; monumentalmålning på fasad Samarbetspartner: Laholms kommun och med stöd av Stiftelsen Lundgrenska donationsfonden Projektledare: Marie Holmgren/Statens konstråd Hur gör man fasaden på en offentlig byggnad visuellt intressant och intellektuellt utmanande? Kan väggytan användas till något annat än skrikig reklam eller målas gråtrist över gråtrist? Och just det: finns det liv på Mars?

Dilemman som dominobrickor. Dilemman som konstruktiva förslag som ropar efter platsspecifika sätt att hantera dem, inte generella svar. För att vara exakt: sätt att hantera dem som väcker uppmärksamhet och skapar spänning inom seendets och kännandets fysiska handling.

Fasaden på ömse sidor om entrén till Folkhälsocentrum i Laholm ger oss en vision och ett perspektiv. Det är ett utförligt och specifikt verk av Peter Ojstersek. En konstnär som tog sig an sitt första större offentliga uppdrag med den mest positiva inställning man kan vänta sig av en bildkonstnär. Han ville inte utsmycka, han ville inte bara illustrera eller bevisa något. Han ville utmana, men utmana på ett sätt som är både underhållande och engagerande. Ett sätt som bjuder in och lockar dig att titta och titta igen - utan att behöva eller ens kunna hitta lösningen på vad det är du ser när du tittar på fasaden.

1*8»«KS3EE38MOTCU SES

4w«.<:.i-5»S^:y

• \f

Ipjpl

if s

asaagag •aaaaBi

t'-: $■' m

SSjSjjjH«M85ftft BSäHjas saassiaMäg ' :

WW1—1

ma«r>’

: | rannmwiintgrwwm r jit&a-ETOJi'i

;IH«iIiKK2ä . ■' ä3®*H

■ : 1 ■- - : ; •' " ' ■ ‘>‘5’ SsSeSwäe

82 Huvudinslaget i verket Ovan där är - förutom en lek med våra förvänt­ ningar på vad offentlig konst kan eller bör vara - typiska kärnfrågor i varje bildkonstnärs verksamhet. Ojstersek, som är målare, har närmat sig den väldiga uppgiften att göra något av en väggyta som är fem meter på höjden och trettiofem meter lång på ungefär samma sätt som i alla hans andra verk. Han är extremt bra på att handskas med bildens materialitet och det monumentala formatet. Lustigt nog har Ojstersek lyckats utnyttja materialitetsproblematiken maximalt. Det är ett drag som kräver stor respekt, eftersom det är just på den punkten som så många andra vandalism- och väderutsatta offentliga projekt fallerar. Ojsterseks snilledrag var att använda mate­ rial som införlivas med verket och blir en bärande del av helheten. Mate­ rial som på ett unikt sätt placerar de valda motiven exakt på den givna platsen. Poängen är att väggmaterialet (aluminium) och färgerna han använt (reflexfärg) bägge är material som förändras beroende på klock­ slag och årstid. De speglar sin omgivning dygnet runt, året runt. Med materialvalet har Ojstersek alltså lyckats åstadkomma att det inte bara finns ett sätt att se fasaden. Den ändrar sig hela tiden.

Men hur är det då med skalan? Ojstersek berättar själv hur han arbe­ 83 tade med att göra skisser för gestaltningen. Han var tvungen att göra om hela den processen precis i slutet av förberedelserna. Han insåg att det inte skulle fungera att vara storleksmässigt realistisk och att han inte bara kunde överdriva lite grand: han måste löpa linan ut. Ojstersek för­ stod att på en så stor väggyta räcker det inte med att bilderna är stora de måste vara enorma (den största av de tre kvinnorna är femton meter lång). De måste blåsas upp till den grad att man omedelbart kan upp­ fatta dem från en bil som parkerar utanför eller bara åker förbi.

Med gestaltningens välgenomtänkta och noggranna materialval och storlek har Ojstersek skapat ett visuellt offentligt rum som håller exakt vad det lovar: det inbjuder till eftertanke, om var vi är och hur vi ham­ nat där. Han har skapat en fasad med bilder som vi känner igen men som vi fortfarande måste avgöra vad de är och står för (är det kvinnor, för att nu få fart på tanken och fantasin, som kastar frisbee eller jagar de rentav ufon?).

Ojstersek ger oss ingå enkla svar. Han frågar och han fångar vår upp­ märksamhet med en unik och platsspecifik gestaltning som har en all­ deles egen dragningskraft: ett mycket vackert och behagligt masskommunikativt bildrum. En samtida voodoovägg som är både allvarlig och fascinerande underhållning.

MIKA HANNULA ÖVERSÄTTNING: MAGNUS NORDÉN © Peter Ojstersek 2008. Foto: Christer Hallgren.

84 Sture Collin Sture Collin är född 1939 Bosatt och verksam i Ljusdal Arkivet Material: Figuren i brons, fundamentetsamt pelare i krysshamrad Bjärlövsgranit, röd Vångagranit Placeringsort: Örnsköldsvik Placering: Bostadsområdet Valhalla; exteriör skulptural gestaltning Samarbetspartner: AB Övikshem Projektledare: Jörgen Nilsson/Statens konstråd Vid bostadsområdet Valhalla i Örnsköldsvik har konstnären Sture Collin skapat en skulptural gestaltning som fått titeln Arkivet. Konst­ verket består av ett cirkelformat trappstegsfundament med fyra pelare och en överliggare av granit. Den lägsta pelaren fungerar som en sockel för en apa av brons. Apan, som utgör gestaltningens epicentrum, sitter på en dödskalle och håller i ett äpple med ena foten. Är det ett vanitasmotiv omgivet av stiliserade och fragmenterade symboler för vår civili­ sation, en visuell påminnelse om våra etnocentriska begränsningar, eller något annat?

En vuxen person i vår tid av klimatinfoångest ser kanske skulpturen som ett inlägg i den diskussionen, medan jag ser att barnen mera hand­ gripligt använder skulpturen som en spännande gestalt att klättra på och fysiskt förhålla sig till - i linje med konstnärens önskan att de boende ska använda skulpturen som en liten scen.

När jag möter konstverket i sitt sammanhang, placerad som en entré till bostadsområdet, slås jag av att det är Collins konstnärliga strategi med sitt intuitiva modellerande som utan att förenkla upprättar en kom­ munikation med mig. Avsändaren, konstnären, har blivit närvarande

v MU I ■

•Skr :"v«"jj.

* k..-

BCTiBMfi

Sé SII' :sm!<

S<>S>’ v

^4T- ..

SSJ'-.'f

WM lifi8 c 'V * ; L r srs aw

■

v>v mm*-.

* *

' t*,-:/; f; f- l

»4

V. .. .i *?:• •' ':7

; “*>■- , ..': ' .«' €

via händerna och leran i den färdiga bronsskulpturen. I samspelet mel­ 87 lan ljus, form, skala och materialitet blir den erfarne modellörens för­ måga här synlig.

JÖRGEN NILSSON

■4Pffsf!r- /: ' 4'*•t PH 'z->k-tjsäin’.*- *m*. © Sture Collin/BUS 2008. Foto: Per Mannberg.

'få

2-, :

-t < r "-i. - • .:

IMI

88 Kent Karlsson Kent Karlsson är född 1945 Bosatt och verksam i Göteborg Hemligheten Material: Limmat planglas Placeringsort: Eskilstuna Placering: Eskilstuna konstmuseum Munktellstaden; exteriör skulptural gestaltning på entréplats Samarbetspartner: Eskilstuna kommun Projektledare: Marie Holmgren/Statens konstråd Kent Karlssons ateljé på Eriksberg i Göteborg är belägen i det som en gång i tiden var skeppsvarvets inredningssnickeri. Det är högt i tak med lite katedralkänsla. Flera meter upp i luften svävar en kajak, som han byggt av småmaskigt ståltrådsnät vilket gör skrovet genombrutet som ett såll.

I det här spännande rummet har Kent Karlsson experimenterat fram konstverket som står utanför konstmuseientrén i Eskilstuna. Skulpturen består av cirka en centimeter tjocka glasskivor som limmats på varandra med ett lim som härdats med hjälp av uv-ljus. Inuti skulpturen framträder en kvinnofigur, en hare med ovanligt långa öron, en månskära och några runda bollar. Kanske mångrus eller något, säger Kent. Som betraktare tror man att det är föremål som lagts in i glasmassan. Men det sitter ingen hare därinne. Ögat är lurat. Det är tomrum som skapar formerna.

Hur har det gått till? Jo, först ritades figurerna upp på papper, sedan fördes de över till datafiler, som i sin tur kopplades till en datorstyrd fräs som skår ut hål på olika ställen i glasskivorna. När skivorna sedan stap­ lades på varandra bildades sammanhängande hålrum i form av figurer.

. i :*r- . *aS?*mäÉ£ié..

'-»AV «t-

’■fjj il*

Nyströms plats l*|.i ' ' ftm

Det är en svindlande tanke att det vi ser som fast består av tomhet. Vi vill 93 ju gärna tro att kroppen är solid och att tomrummet är det som finns runt omkring. Kent Karlsson har också i andra verk utmanat vaneseendet. Han utgår från något som verkar välkänt och lägger till något ovän­ tat. På en myr utanför Vännäs placerade han exempelvis en åtta meter hög glaskyrka vars spegelväggar reflekterar omgivningen. I arbetet med Hemligheten fascinerades han av att kombinera en indu­ striell metod med en konstnärlig idé. Och i glaset växer något fram som på samma gång är handgripligt och gåtfullt.

KARIN WIDEGÅRD © Kent Karlsson BUS/2008. Foto: Bert Leandersson.

94 Joachim Carlsson Joachim Carlsson är född 1966 Bosatt och verksam i Stockholm Lyckan är en gul kloss Material: Formgjuten, armerad, målad betong Konstnärens medarbetare: Per Jonsson, problemlösare Placeringsort: Haninge Placering: Klockarbergsparken, Brandbergen; skulptural installation i parkmiljö Landskapsarkitekt: Jenny Blom, Haninge kommun Samarbetspartner: Haninge kommun Projektledare: Martin West/Statens konstråd Brandbergen har sitt namn efter en brand. Nu brinner det igen. Då, 1947, brand i ett skogsområde. Okontrollerad. Ödeläggande. Nu, 2007, färg- och formrik eld från en värmande och skapande eldstad i ett miljonprogramsområde. Lyckan är en gul kloss tar och ger plats i Klockarbergs­ parken, den kallar till en delad och öppen gemenskap.

Brandbergen är historien om ett bostadsområde och dess öde. Från utopi och framstegsoptimism, över sociala problem, fysisk nedslitenhet och samtidspessimism till en restaurerad boendemiljö, attraktivt boende och ett möjligt delat rum, gemenskap och delaktighet.

Dessa trettio klossar på fjorton gånger fjorton meter till plats installerar och inbjuder med sin olikformade och olikfärgade brokighet till en lock­ ande spelplan med öppna möjligheter. En plats där det lekande barnet i oss: individen, medborgaren, väcks till liv, bejakas och inviteras till samspel med omgivning och varandra i ett delat gemenskapsrum. Där en mångfald av behov och intressen, händelser och bruk, kan få utrymme, ta plats och äga rum till ett livsskapande flöde.

TV **L !5i§J

Afc ?vvt

3K>

»c'SBl : ' ST ism. ■ • ■ ->*** . —g&SSSspP

___

H . . -..'''»La»

mmp I 4 sos

>:o< ^ ><

'.2.*r . ‘r:":

■•rfj::^.';' ■ te ■ --V &£3-• : , ,;**•

piCTW

sr

MH

is'.'"^ •■ >

m*

pa»»# i

s

■............ .. "' "'

*’*•• W»*. *<.»'.W .r>-. (Fr ■'

» 'f

Mt ess 38^8

—»i—in

ill c ■ ,iäl. a ;jp.

i*r‘ .<»

■I p ■ IB ■

;s*

.*=»■ émRH Sg§J$g^S&! . .

100 Johanna Schartau Johanna Schartau är född 1963 Bosatt och verksam i Stockholm Platser jag bott vid Material: Originalfotografier överförda på glas Placeringsort: Stockholm Placering: Kvarteret Rackarbergen 3; 10 ljuslådor med fotografier infällda i mur Arkitekt: Nyréns Arkitektkontor genom Johan Nyrén Samarbetspartner: AB Svenska Bostäder Projektledare: Martin West/Statens konstråd Mittemot Södersjukhusets entré i Stockholm, i en slänt, har Svenska bostäder uppfört fyra nya hus i råd - tre hus med studentlägenheter och ytterligare ett bostadshus i halvcirkelform. Husen förbinds med en näs­ tan hundra meter lång mur i kalksten. I denna mur har konstnären Johanna Schartau låtit innefatta tio stycken ljuslådor i olika format. På håll skänker de liv och värme åt platsen likt små lyktor. När man kom­ mer närmare öppnar de sig som fönster mot andra platser.

Schartaus fotografier radar upp bilder av platser hon bott på, de är som nålar på en alldeles egen världskarta; en solig gungplats vid barndoms­ hemmet, en radhusgata så alldaglig att den kunde ligga var som helst, en gatuskylt som är ett ting, en sliten skylt, samtidigt som den ger en precis anvisning till en plats. Fotografierna med sina små grafiska tillägg är inte iscensatta konstfotografier. De är mer likt de bilder man finner bland sina papper i försöken att lägga pussel av sin historia.

Bilderna får ett omätbart djup genom betraktarens önskan att se en ordning i dem. Eller omvänt: de platser och bilder av platser konstnären bott på har inympats och intar efterhand en mytologisk plats. Och är det

—• ■S f. • wsffluf:

PllMK*ll

* ‘ Visvägen kv. Visen

■

'

JsssPS

Hi

■fit,!'*-

103 inte det hon gör, Johanna Schartau, håller med en generös gest fram dessa platser och bilder för att försöka förstå dem, för att pröva deras giltighet som förklaring till var man befinner sig nu? De grafiska tilläg­ gen i bilderna; en luftballong, en flicka med vingar, ger fingervisning om deras individuella betydelse. I detta sammanhang, ett öppet stadsrum, mellan bostäder och sjukhus ger hon dessa tablåer en bestämd tyngd som inspirerar; vilka är mina platser, vilka är de bilder som binder ihop min egen historia?

MARTIN WEST © Johanna Schartau/BUS 2008. Foto: Natasja Jovic.

Kultur- och kommunhus, konsert- och kongresshallar

106 Jorma Puranen Jorma Puranen är född 1951 Bosatt och verksam i Helsingfors Vad deras ögon såg, Luftspeglingar Material: Kromogena avdrag, Diasec laminat Placeringsort: Luleå Placering: Kulturens hus Luleå; fotografisk installation i 2 delar: foajé och bibliotek Arkitekt: Tirsén & Aili Arkitekter genom Hans Tirsén Samarbetspartner: Luleå kommun Projektledare: Jörgen Nilsson/Statens konstråd Den finske konstnären Jorma Puranen har skapat de fotografiska konst­ verken Vad deras ögon såg och Luftspeglingar för det nya Kulturens hus i Luleå. Den lokala anknytningen i verken harmonierar synnerligen väl med Puranens breda konstnärskap. I konstverken finns även närva­ rande element från Puranens eget förflutna. De väckte hans entusiasm för uppdraget och bidrog till uppkomsten av de olika dimensionerna när det gäller verkets form och innebörder.

Den ena av fotoinstallationens två delar utgörs av sexton porträtt i större format, vilka Puranen plockat ur Luleå stadsarkiv och sedan bearbetat till nästintill oigenkännlighet. Personerna på fotografierna är vanliga kvinnor och män från början av 1900-talet, de som byggde Luleå. Egent­ ligen kan man bara urskilja vissa yrken på bilderna: präst, sjuksyster, sjöman, arbetare... Det blåtonade verket - en ikonostas över arbetet och vardagen - ger onekligen ett nostalgiskt intryck, men det är fråga om mer än en tillbakablick. Väggen med bilderna förankrar den nya bygg­ naden i Luleå stads sekellånga historia. Bilderna skänker Kulturens hus en identitet och rötter som går långt tillbaka i tiden.

ifll =====

[Ti i na rrmt il

= = = ======= = E E

HBPli

iirrrrrrm

=— == == =E===E=E=

iii.i liii

=s=liili

Hill

======

E E E E ======

E E E E

pmri

■ ■ §§

SSPJ :

vr'-^'K

i|LÄ| ;/) ;■

no Den andra delen består av sju landskapsbilder, som Puranen tagit i sta­ den och dess omgivning. I dem finns såväl det bleka nordliga dagsljuset som typiska landskap i ett område som Puranen alltid uppfattat som beläget på gränsen till Lappland. Men han har inte avbildat landskapen direkt i naturen, utan fotograferat deras reflektioner på skivor med lack­ erad yta. Den speciella tekniken förändrar landskapen till reflektioner, till ljusdallrande spegelbilder, och separerar dem från omedelbart identifierbara och namngivna platser.

Puranen själv är hemmahörande i Pyhäjoki i Finland, en ort nästan exakt på den motsatta sidan av Bottenviken. Pyhäjoki är en av de kom­ muner varifrån finländare förr flyttade över till Sverige efter arbete, många av dem till Luleå. Kanske har någon av dem kommit med på Puranens bildvägg, men det kan vi ju inte veta.

När Puranen beskriver Luftspeglingar drar han sig till minnes hur grab­ barna i Pyhäjoki vid klart väder klättrade upp i kyrktornet, den högsta punkten på orten, för att därifrån kanske kunna se det mytomspunna Sverige. I landskapssviten har han på sätt och vis velat vända blicken åt andra hållet, mot sin barndoms landskap. Det nordliga ljuset i hans foto­ grafier skimrar inte bara av den svenska naturen utan också av ett stänk av det finska Österbotten.

TIMO VALJAKKA ÖVERSÄTTNING: VALTASANA TRANSLATIONS HELSINKI Jorma Puranen 2008. Foto: Lena Ason (s. 107), Jorma Puranen (s. 108-109,111), Ulf Celander (s. 112-113).

‘ v m T m» HV.fc

IjééS

Äiä

»ill

:y:i. ___

nsi&i

\u..

ill

‘gong El ^ifijjigjiisiyi; % assis

•A£ •z5' .•»A - W3&S& ry,' -i

ssäsäSÉi, „■ ~

’W_____ Wb

X r- ä 't. !

114 Renata Francescon Renata Francescon är född 1962 Bosatt och verksam i Göteborg Fruset ögonblick Material: Porslinslera, celadon- och lergodsglasyrer Placeringsort: Öckerö Placering: Öckerö kommunhus; keramisk vägg i entréhall Arkitekt: KUB Arkitekter genom PerEric Persson Samarbetspartner: Öckerö Bostads AB/Öckerö kommun Projektledare: Marie Holmgren/Statens konstråd Rörelse är ett centralt element i Renata Francescons vägg av porslins­ plattor i Öckerö nya kommunhus. Leran och glasyren fångar ett levande förlopp - en naturens energi - som tycks förankrat i den lokala topogra­ fin. Den böljande ytan leder tankarna till kraften i vattnet som omger Öckerö eller havsvindarna som drar in över ön. Porslinets yta krusar sig, skapar ett myller av detaljer, frammanar bilden av vågor, strömmar eller darrande lövverk. Att på detta sätt avlocka någonting egentligen stilla­ stående ett uttryck av aktivitet är en återkommande utmaning för många konstnärer. Men denna porslinsvägg är mer än en suggestiv bild som tycks göra motstånd mot sin egen konstitution. Väggen utgör en del av ett rum och den kraft som frambesvärjs är också en del av rummets. Här står rörelsen återigen i centrum. Renata Francescons vägg är place­ rad så att man som betraktare nalkas den under det att man själv förflyt­ tar sig på väg in eller ut genom entréhallen, upp eller nedför byggnadens huvudtrappa.

Värt att notera är att relationen mellan porslinsväggen och byggnaden som helhet inte är okomplicerad. Öckerö kommunhus kännetecknas av klossartade former, räta vinklar, enfärgade ytor och en sober finish.

Vv \

t 'IV «s&ik V yhue.tt - ■ ■ s-Ay

v'T^

E;4^|vf

rttVee*ti$-0Ke'f.ii,i1

' >'\3 WV

'tC . •, -'.'y» V. Vv;'v'\' J

»., t.'r■ ’"'< r-.i, \

ASf/

9 t i I den centralt placerade keramiska väggen däremot möter vi en uppbru­ ten, organisk yta draperad i glasyrer som skiftar mellan olika kulörer liksom mellan blankt och matt. Färgerna håller sig kring grönt, blått, grått och vitt. Koloriten blir stegvis ljusare mot väggens övre kant, ett uppåtstigande vars symboliska innebörd förstärker den tillförsikt som hela det nya kommunhuset utstrålar. Men om själva byggnaden tycks vilja markera kommunens stabilitet genom en bastant och lättavläslig form, för porslinsväggen in någonting annat och mer motsägelsefullt. I lär är det förändringen, skiftningen, bilden av kraften i en process som faktiskt kan slå om och ändra riktning, som uttrycker samhällets dynamik.

På många av de små blad som bygger upp väggen har glasyren stannat i tjocka, glasartade ansamlingar - droppar, sjöar. Ibland syns krackeleringar, mönster av tina sprickor i glasyren. På en del ställen finns små

svarta fläckar som är spår av orenheter i leran som fällts ut under brän­ 117 ningen. Detaljrikedomen bjuder in ögat till upptäcktsfärd men lockar också till beröring. Man lägger gärna fingrarna mot de mjuka och feta men stundtals också skarpkantade bladformer som täcker de underlig­ gande plattorna. Varje porslinsblad är format för hand av konstnären själv, ett val av arbetsmetod som inte saknar betydelse för det färdiga verkets uttryck. Ett och samma par händer står bakom allt och deras närvaro är kännbar. Omsorgen om detaljerna och konstnärens insiste­ rande på en direkt och fysisk upplevelse adderar en ytterligare dimen­ sion till det stora, öppna rum som kommunhusets entréhall utgör. Väg­ gen drar till sig besökarnas blickar och händer och skapar något av en intimitet mitt i den offentliga, representativa miljön. Väggen har kropp, den är taktil och etablerar en kontakt som tvingar oss att stanna upp; dess rörelse blir paradoxalt något som hejdar oss.

I väggen finns också en inneboende friktion mellan det sköna och det okontrollerbara och formlösa. Kritikern Sara Danius drar i boken Röster: samtida svensk keramisk konst, 2006, en parallell mellan de rinnande glasyrer som ofta förekommer i Renata Francescons keramik och levande organismers sekret och utsöndringar. Det senare, slemmet, beskrivs som ”smörjmedlet i naturens stora maskineri”, något som kan uppfattas som äckligt och motbjudande men samtidigt är skönhetens självklara förutsättning. Slemmet saknar ande, men utan det skulle inget liv finnas. Kanske bär det emot att tala om slem när det gäller väggen i Öckerö kommunhus, vatten blir här en mer användbar metafor, men väggen har just den laddning Sara Danius ringar in. Det vertikala planet framstår som en dallrande massa på samma gång som det utgör en för­ föriskt lockande yta. Väggens köttighet och kraft spelas ut mot den skönhet den också äger.

Liksom de rinnande glasyrerna är den uppbrutna ytan ett element som under flera år återkommit i Renata Francescons arbete. Ofta låter sig ytskiktet på hennes keramiska objekt inte särskiljas från själva kroppen, formen. Ytan kan bestå av sammanfogade, tunna bitar av lera som sam­ tidigt som de skapar ett oroligt gränssnitt mot omvärlden också bygger

118 upp och definierar den skulpturala volymen. Något av samma verkan finns i väggen på Öckerö. Här kan också påpekas att det finns intres­ santa skillnader mellan Renata Francescons vägg och många andra byggkeramiska arbeten. Keramik i arkitekturen har ofta tagit tillvara på och förstärkt byggnadernas och rummens linjer och rytm. Det inne­ bär att det repetitiva i kakelplattors eller byggstenars form och samman­ fogning gärna framhävts. Renata Francesons vägg är också uppbyggd av plattor, men konstruktionen ges inte något egenvärde eller innebörd utan döljs snarare. Bildens enhet och illusion är här viktigare än den underliggande strukturens åskådlighet. Verket pekar på spännvidden inom den keramiska konsten idag, där ett rationellt tänkande kring form och funktion existerar parallellt med en strävan mot emotionellt beto­ nade och ofta motsägelsefulla uttryck.

När väggen träffas av ljus löses tyngden i dess materialitet delvis upp i ett spel av skimrande färger och ljusreflektioner. Även i flera av Renata Francescons tidigare arbeten har ljuset framträtt som en beståndsdel i kompositionen jämsides med keramikens form och färg. Konstnären har bland annat av små bitar av lera byggt vida cylindrar och flacka fat som hängts från taket. Visningsarrangemanget understryker här det lätta och eteriska i de perforerade och till synes svävande formerna, men ljuset får också de spröda konstruktionerna att expandera. Ljuset silar genom dem, kastar skuggor, skapar avbilder, leder blicken vilse. I dessa verk finns något drömskt, en åkallan av diffusa minnesbilder eller upp­ levelser som dock alltid tar avstamp i det fysiska rummets förutsätt­ ningar. En tydlig betoning av det fysiska finns också i de senaste årens serie av kraftigare pjäser. Här har konstnären med tunna blad av lera staplade på varandra format cylindriska objekt där spänningen mellan det lätta och bräckliga och den sammanlagda massans faktiska tyngd skickligt tas tillvara. Ett liknande dramatiskt förhållande mellan delarna finns i den keramiska väggen i Öckerö kommunhus. Relationen mellan detalj och helhet får i detta arbete också en särskild pregnans tack vare de storslagna dimensionerna. Här nalkas vi återigen frågan om hur spå­ ren av konstnärens hand kommer till uttryck och hur de möter rummet och dess besökare. Den tjugofyra kvadratmeter stora väggen kan liknas

vid en skärm över vilken spelas en berättelse om ett mänskligt arbete, dess utmaningar, infall och möjliga vändningar. Verkets titel, Fruset ögonblick, markerar kopplingen till den lokala geografin, till vattnet, men också till tid - den tid konstnären ägnat utformningen av varje enskilt blad och den tid betraktaren måste lägga ner för att kunna begrunda arbetets alla detaljer. Det enskilda ögonblicket återspeglas som en del av ett framvällande, massivt flöde av energi och rörelse.

LOVE JÖNSSON © Renata Francescon/BUS 2008. Foto: Bert Leandersson.

120 Anna Berglund Anna Berglund är född 1973 Bosatt och verksam i Stockholm Bling Bling Material: Färgat och folierat glas, diodljus, textil Glaskuporna ärformblåsta för hand av mästerblåsarna Jonas Johansson och Stefan Johansson samt 5 assistenter på Orrefors glasbruk Placeringsort: Norrköping Placering: Louis De Geer konsert & kongress; ljuskrona i burspråk i entrén till Flygeln Arkitekt: AG arkitekter genom Per Wallgren Samarbetspartner: Norrköpings kommun Projektledare: Monika Larsen Dennis/Statens konstråd Med sin fabriksarkitektur från skilda epoker är industrilandskapet utmed Motala ström i Norrköping en fascinerande kulturmiljö. Områ­ det, vars industriella historia sträcker sig tillbaka till iöoo-talet, har under de senaste decennierna genomgått en snabb förändring. Fabriks­ byggnaderna har en efter en tagits i bruk för andra ändamål, en utveck­ ling speglande övergripande skiften inom den globala ekonomin och samhällsordningen. Norrköpings arkitektoniska minnen fylls nu av vår tids kultur- och kunskapsinstitutioner och tjänsteföretag. Här finns uni­ versitet, museer och kontor. Något av ett nav i området är Louis de Geer konsert & kongress, en omfattande evenemangsanläggning invigd år 1994, delvis inrymd i äldre fabriksbyggnader.

Flygeln, en ny separat del av konsert- och konferenscentret öppnad 2007, är också den inrymd i en äldre industrifastighet som blivit omoch tillbyggd för sitt nya användningsområde. Ett av de mer accentue­ rade tilläggen är det generöst tilltagna burspråk i foajén vars glasväggar löper mellan golv och tak. I burspråkets tak hänger Bling Bling, en femdelad ljuskrona av glaskonstnären Anna Berglund. Placeringen gör den till ett blickfång från både in- och utsidan av byggnaden. På natten

I ur *\

mm

blir den en färgstarkt lysande orienteringspunkt för besökare på väg till 123 eller från Flygeln.

Anna Berglund har låtit de fem kuporna i armaturen få sin form efter profilen av en klassisk kristallkrona. Varje kupa låter profilen beskriva en kontinuerlig rörelse i 360 grader runt en tänkt mittaxel; det är som om vi mötte kristallkronor som roterade så snabbt att ögat endast regist­ rerade deras yttre konturer. Från den moderna konsthistorien känns idén igen från den italienske skulptören Renato Bertellis berömda port­ rättbyst Profilo continuo di Mussolini, 1933, och Sivert Lindbloms besläktade arbeten med ansiktsprofiler som bland annat kan ses i hans konstnärliga gestaltning av Västra skogens tunnelbanestation, 1975. Anna Berglunds ljuskrona skiljer sig från dessa förebilder genom att det som avbildas inte är en människa utan ett ting. Efterbildningen resulte­ rar i fallet med ljuskronan inte heller i en renodlad skulptur utan i ett objekt som även fyller en praktisk funktion som ljusspridare. Foajéns ljuskrona är på en och samma gång ett fungerande bruksföremål och en betraktelse över den föremålstyp den representerar. I utförandet kom­ bineras ett analytiskt intresse för form med ett lekfullt och öppet för­ hållningssätt till konsthistorien och den värld av ting vi omger oss och iscensätter vårt sociala liv med.

Kristallkronor i mindre format förknippar vi gärna med salongerna i 1800-talets borgerliga stadsvåningar. För den programmatiska moder­ nismens arkitekter och formgivare korn dessa ljuskronor att utgöra ett av många exempel på opraktiska och otidsenliga inredningsdetaljer som skulle bekämpas. Den utsmyckade borgerliga salongen blev en föraktad och förlöjligad miljö. Värderingar av detta slag korn under lång tid att färga vårt lands debatter och arbetsformer inom design och konsthant­ verk. Men pendeln slår någon gång alltid om. 1800-talets konstindustri, med sin förkärlek för historiska stilar, ornament och teknisk perfektion närmas nu med nyfikenhet och intresse av unga formgivare. Anna Berg­ lund är en av många konsthantverkare som låter sitt arbete gå i dialog med 1800-talets dekorativa inredningsideal. Här kommer den borger­ liga salongen tillbaka, men inte som den dystra och spöklika interiör den

fiW . .v;S. iiieä

FLYGELN

• • •

• • •

• • •

•••

• • •

• • •

• • •

• • • < • •• • • • • • • • • • • • • • • •

lH c. fjj| II * Ö 11 1 1

§ fl ' ~Fl

| ■ pj i s 11

iHiLL h® i

\\m

! : 1 i

© © «■»« ■ © © rÉllllilllHiilf! uiiitil

©

•

a o

© © iiiiiiiiiiiiiiiiiiiN! !!!?!iil

iiiflitiniiiiiiinfl

M

! © © i!i!!i!l!l!i!i!i!i!lillll|

‘•6

C' © iälfflillilillllllllmlill*

i | * -> o a

© @ fj liHiilHiulIllllimimiii sisiiiiffl

© © ...............

i

' O©

1!

© © WJliilltlililiiiiili! I'if' 1

© 0 ilfflillilliiil läi

@ © iiiililillillÉÉfililli ;f

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ iJlfii _

i MIMMI !■

126 framställdes som i modernismens heminredningsmanualer utan som en gnistrande och upplevelserik miljö.

Anna Berglunds arbete ger tydligt uttryck för en distans till den minimalistiska formgivningens rädsla för iögonenfallande effekter. Här efter­ strävas snarare en ”maximalism”, ett återupprättande av en estetik där färgstarka, dekorativa och historiserande element används som kommunikativa redskap. Men på samma gång som armaturens formspråk åkallar historien placerar de neonlika diodlamporna inuti kuporna den tydligt i vår egen tid. Ljuskronans namn, Bling Bling, är ytterligare en samtidsmarkör; en blinkning till hip hop-kulturen. Bling har blivit ett vedertaget namn på de påkostade, ofta diamantbeströdda smycken som hip-hopens stjärnor älskat att bära sedan musikgenrens genombrott på 1980-talet. Namnet kan i överförd bemärkelse beskrivas som ljudhärmande. ”Jag har alltid tänkt att om en diamant kunde ge ljud ifrån sig skulle den säga ’bling’”, konstaterar Jacob the Jeweler, en av biingens mest framgångsrika guldsmeder, i en intervju i den amerikanska journa­ listen Minya Ohs bok Bling Bling: Hip Hop’s Crown Jewels, 2005. Sce­ nen eller röda mattan är den självklara miljön för dessa smycken, gjorda för att glittra i strålkastarnas och fotoblixtarnas ljus. Foajén, ett rum vars funktion är tydligt kopplad till det sociala livet som ett offentligt skåde­ spel, blir en kongenial plats för Anna Berglunds ljuskrona.

Så etablerar Anna Berglunds verk för Flygeln en valfrändskap inte bara med 1800-talets borgerliga interiör utan också med våra egna dagars populär- och kändiskultur. Kopplingarna mellan disparata stilar, epo­ ker och sociala sammanhang är kännetecknande för det infallsrika när­ mande till ämnen och inspirationskällor vi ofta möter inom dagens konsthantverk. Utövarna markerar sin plats i samtiden samtidigt som de på ett motsägelsefullt vis hänvisar till äldre tiders stilar och livsmöns­ ter. Ljuset faller på flera platser samtidigt, reflektionerna kan komma från oväntade håll.

LOVE JÖNSSON © Anna Berglund 2008. Foto: Christer Hallgren.

—

—

fit t

■ m■ K■ sM ■m ■

: ■' » 1,

128 Staffan Redin Staffan Redin är född 1962 Bosatt och verksam i Stockholm Vulcanus Vallonen Material: Silikonmonterade fotografier i järnramar, lambdaprint på fotopapper, 5-kanalsljud Placeringsort: Norrköping Placering: Louis De Geer konsert & kongress; fotografisk installation med ljud i förbindelsegång Arkitekt: AG arkitekter genom Per Wallgren Samarbetspartner: Norrköpings kommun Projektledare: Monika Larsen Dennis/Statens konstråd Flygeln är en ny konserthall i Louis De Geer konsert & kongress i Norr­ köping, byggd med en äldre industribyggnad som kärna. Inte långt härifrån etablerades den holländske industrimännen Louis De Geers (1587-1652) vapenfaktorier på 1600-talet. De Geer korn till Sverige 1627 för att utveckla den järn- och krigsindustri han redan en tid stöttat finan­ siellt. Yrkesmän, vallonska smeder och bergsmän med sina familjer, värvades i Belgien. Med Norrköping som utskeppningsort försörjdes Europas arméer med krigsmateriel under trettioåriga kriget, tillverkade i De Geers bruk i Finspång.

Vulcanus Vallonen, en installation med ljud, ljus, fotografi, är placerad i en undanskymd del av konserthallen, i en passage under jord som används av publik, artister och personal. Verket är alltså inte en del av byggnadens yttre gestalt, man når det istället genom en oansenlig trappa i entréhallens vänstra del. Väl nere i passagen uppträder en förskjutning i upplevelsen av rum och tid. Det är de två dimensioner som Staffan Redin har som utgångspunkt i sin tudelade tolkning av platsen. Den amerikanska konsthistorikern Miwon Kwon använder begreppen fenomenologisk och diskursiv för två typer av platsspecificitet, i sin bok One

' >

'' & tåÉÉr' ^ ■ ~ *■

% s B ”r ‘ i

■ ft' Måifi

. ■. * /M

ft#®»

Place After Another, 2002.1 det här fallet rör det sig om en upprättad «3 relation mellan rum och betraktarens kropp och om historia som ver­ kets tema.

Betraktaren omsluts av korridorens råa, mörkt färgsatta vägg- och tak­ partier. Utsträckningen av det 120 meter långa rummet går inte att upp­ fatta från en punkt, istället drivs man att röra sig framåt och ta del av installationen bit för bit. Varma ljuskällor återkommer med jämna avstånd på väggarna; det är åtta belysta tavlor med avfotograferade detaljer av historiskt måleri, inramade i tunga järnramar. Då och då bryter ett främmande ljud igenom i rummet, det påminner om strids­ larm eller, vid ett annat tillfälle, av metalliska hammarslag. Historiska texter om valloner läses av olika röster, och återfinns också i texttavlor på väggarna. Utanför väggarna forsar Motala ström.

Staffan Redin har låtit platsen sträcka ut också bortom den förnimbara platsen. Det är en historisk tolkning, och Redin har dessutom lånat delar av sin konstnärliga metod av historikerna. Han sökte upp skrift­ liga och visuella dokument och undersökte bland annat en råd barock­ målningar i museer eller mörka kyrkorum. Ett begränsat antal mål­ ningar hade den speciella sensibilitet han var ute efter. Utsnitt ur mål­ ningar fotograferades och fördes in i det underjordiska rummet nära platsen för Uouis De Geers tidigare krigsindustri; i en historisk och rumslig återkoppling.

Idag hänger David Klöcker Ehrenstrahls målning Den yttersta domen (1695) i Storkyrkan i Stockholm intill skulpturen Sankt Göran och dra­ ken. I fem av ljusbilderna i Vulcanus Vallonen i Norrköping återfinns fragment av den ångestridna skildringen av de fördömda. Utsnittet skärper intrycket av det kroppsliga i fördömelsens våndor; kroppen och huden ligger nära bildytan. En annan målning i Staffan Redins under­ sökning är Jacques Foucquets Vulcanus smedja (ca 1700), en av tre pla­ fondmålningar i Karl XI:s galleri på Stockholms slott som hyllade kon­ ungens krigsinsatser och förenade maktmanifestation med existentiella frågeställningar. Vulcanus är smedernas maskulina beskyddare och

134 eldens gud i den romerska mytologin. Flera av de målningar Redin har iscensatt i passagen förenar kropp och makt i sitt uttryck. Genom utsnitt, fokusering och förstoring har han understrukit representationen av eldens demoniska kraft, av sexualitet och dödsångest och järnbrukens härbärgerande av makt och erotik.

Fotografiets särart har utnyttjats. De mörka målningarna med myll­ rande motiv hänger i idag ofta svåråtkomliga för betraktarens öga, men här framträder de med en detaljåtergivning och skärpa som mötet med verket i verkliga livet sällan tillåter. Genom fotograferingen lyfts också målningens hudlikhet fram. Ett intresse för huden som kroppens skydd och som projektionsyta för inre tillstånd är en röd tråd i Redins konst­ närskap. Han har intresserat sig för hur kameran kan framkalla aspek­ ter i det mänskliga, som inte är möjliga att se med blotta ögat. På Galleri Index i Stockholm visade han 1994 i en serie av fotografier hur rodnad framkallas som uttryck för emotioner. I en svit på en utställning 2004 på Galleri Skarstedt undersökte fotografiet närsynt huden hos en råd ansikten, och lyckades framställa hur den på en gång skyddar och blot­ tar människans inre. 1 Vulcanus Valtonen är det 1600-talets visualisering av människans inre som står i fokus.

Hur brukar vi historien, hur konstruerar vi bilden av de människor som levt tidigare? I den underjordiska passagen kan tidvis ljudfragment höras, som dånen från smedjor och krigsbataljer. Ytterligare dokument ur historien - de historiska berättelserna, framställda i texter eller av talande röster - återger människors föreställningar om vallonernas egenskaper. Det är märkliga myter om vallonernas genetiska uppsätt­ ning och karaktär, om deras duglighet och deras utanförskap. Alltsedan deras ankomst till Sverige har liknande myter vävts in i folkliga före­ ställningar och samhällsideologier. Lyssnar man riktigt noga kan man höra att berättelserna återges av en och samma röst; konstnärens.

ANNIKA ÖHRNER © Staffan Redin/BUS 2008. Foto: Natasja Jovic.

oxv&tx. a érs sena tftaft a »amirö&nibmx&aisitöMcreåtM ;<*ri*%töcfoäi!«to^»&Tce. fw prxscaiMjfShcmMmtocljf i^tft^apirtsniiftiicrt,wfaisojiteaäewneS /Tarryfä-Joon ^Sartsr««peffcnaM«c«fc<cselanssiaöaficedpos.'öcr*s. Ä«oävreus inåt Mkam wths éc®. He was the patron of twiffidffwitofijirofoootsiy Miiii iåi

136 Katarina Löfström Katarina Löfström är född 1970 Bosatt och verksam i Stockholm Coloratura Material: Mikrofonupptaget ljud från konsertsalarna A och B till digitala signaler för ljusspel i foajén Placeringsort: Uppsala Placering: Uppsala Konsert & Kongress; ljudinteraktivt ljuskonstverk i foajé, plan 6 Arkitekt: Henning Larsen Architects (byggnad), Larsen Architects och White Stockholm (inredning) Samarbetspartner: Uppsala kommun Projektledare: Anders Boqvist/Statens konstråd Genomskinlighet, reflektion och transparens är genomgående karaktäristika för det nya huset Uppsala Konsert & Kongress. Dessa nyckelord har konstnären Katarina Löfström tagit fasta på och inte bara använt utan även intensifierat med sitt integrerade verk Coloratura.

Konstverket, som består av ett interaktivt ljusspel skapat av över 400 lampor placerade längs hela fönsterraden på plan 6, fungerar likt en hjärtklaff vilken hjälper till att pumpa ut och visualisera huskroppens verksamhet till resten av staden utanför. Inne i huset är mikrofoner utplacerade i konsertsalarna. Dessa plockar upp det ljud som för tillfäl­ let genereras i huset och förmedlar det via ett datorprogram vilket tän­ der och släcker lampor i ljusraden så att ljusskiftningar uppstår. Kvällsoch nattetid kan ljusspelet ses över hela Uppsala stad. Ljuset skiftar långsamt och kontemplativt, flyktigt men likväl konstant; pulserande och rytmiskt. Coloratura både avspeglar, reflekterar och visualiserar ljudet genom ljusskenet.

Det nya verket är karaktäristiskt för Löfströms konstnärskap som många gånger tar sig uttryck i videoinstallationer. Ofta utgår filmerna

V ^ S N ^ £ § *^s:

11*.

från exempelvis en solnedgång, ett folkmyller, eller ett ljus- eller ljud­ 141 fenomen. Materialet abstraheras eller försätts i en omsorgsfull oskärpa. Vid projiceringen uppstår en helt ny skärpa - meditativ och starkt sub­ limerande. Här återfinns inget klassiskt narrativ med ett slut eller bör­ jan, istället ett förlängt momentum där specifika mönster och strukturer rör sig kontinuerligt och repetitivt. De utgör en fascinerande kontinuitet där tid och rörelse förvandlas till irrelevanta strukturer. Verken kittlar gränserna för vår perception och vårt medvetande om det eviga och outsinliga, likt universum självt i pythagoreansk harmoni. Det är inte helt oväntat att en av inspirationskällorna till Coloratura är ett fängs­ lande naturfenomen på himlavalvet: norrskenet.

POWER EKROTH Katarina Löfström/BUS 2008. Foto: Michael Perlmutter.

142 Monika Gorå Monika Gorå är född 1959 Bosatt och verksam i Malmö Silverträdet Material: Blankpolerat rostfritt stål, värmeslingor Placeringsort: Luleå Placering: Kulturens hus Luleå; exteriör skulptur i anslutning till huvudentrén Arkitekt: Tirsén & Aili Arkitekter genom HansTirsén Samarbetspartner: Luleå kommun Projektledare: Jörgen Nilsson/Statens konstråd I skuggan under ett olivträd stod den europeiska kulturens vagga. Där satt de - Kritias, Timaios och de andra pojkarna och lyssnade när Sokrates utvecklade grunderna för den västerländska filosofin, drog upp rikt­ linjerna för den ideala staten, förklarade verklighetens beskaffenhet och planeternas rörelser - alltmedan trädets grenar höll hans huvud kallt.

Monika Goras silverträd i Luleå måste vara vuxet ur ett skott från samma stam. Där det står framför det nybyggda kulturhuset ser det ut att markera ingången till en förtrollad värld: ett fantasins och drömmens rike, åtskilt från rondellens malande trafikkvarn av trädets spegelblanka silverkrona, som - rent bokstavligt - tycks ha planterat himmelen på jorden.

Men hur skarp är egentligen den här gränsen? Tänker man efter upprät­ tar ju trädet också en förbindelse mellan kulturens och trafikens kom­ munikationssystem, markerar in- och övergång, flöde och genomström­ ning. Trädet står med andra ord som en symbol för det som växer i pas­ sagerna - och allt emellanåt konflikterna - mellan de båda världarna: mellan nytta och onytta, mellan plan och fantasi, mellan sökande och effektivitet. Två sidor av det mänskliga som alltså inte är så oförenliga

tar** * USUSS

11

■Tail

s/r J

_

,x

n

pjljiiip1 itu jafeaU.

«ym

/;

1!

H ip l—i-— - - - - - - - - - - - 1|—— n ^—■—»

*

Jp"

T 1 ^7 ™

f1"

rrn i- - - - - P—i—i

mrr~

X

t

i-::,-»-' gifagwli

-iH§S0§

Z '.

■

iaii*

fä£3§:§ PÉ^lh;

■ ?<:ħg ' ' . m mm

S*-v II"3: "2•' r

SEE n

wmitmV

MKSHy

-

fe

......

«wsw»ssai»i

pm#*?-]

zss

-swsia

hiiSS&SI Sy^l?§t|| ’._ ■_.. ;;j ;VtfV ' . ~ Jv ,.},y

K.ULI UKHIN5 nuo i m0: mm— m'”Pm&XWFT-I

l C» i niii . iiimiinii _ Ää~ •,4j;Ttte-i.* ■

146 som det kan verka, utan i själva verket förutsätter varandra. Stadsplane­ ring och trafiklösningar kräver förstås både vision och fantasi, på samma sätt som konsten mår bra av att stå nära verkligheten. Kultur behöver rörlighet, visst. Men den behöver också få en chans att rota sig.

Kanske är det därför som det i människans berättelser om sig själv alltid verkar stå ett träd i mitten. Precis som Sokrates och Platon grundläde den västerländska tanketraditionen under sina träd - så gjorde Siddharta också i sin nordindiska by. I den fornnordiska myten stod ett träd i världens centrum, och det var för trädets skull som Bibelns första män­ niskor tvingades lämna Eden. Över hela världen, tycks det, har man samma sätt att markera början på något nytt, att befästa vänskap eller kärlek, markera födelsen av ett efterlängtat barn - eller invigningen av ett kulturhus. Man planterar ett träd.

I Monika Goras arbeten har det ofta kretsat kring den där motsätt­ ningen mellan det organiska och det artificiella, mellan naturen och kulturen om man så vill. Motsättningen - eller ska man kanske hellre säga: förbindelsen. Hos Monika Gorå finns nämligen ingå skarpa grän­ ser mellan naturen och kulturen, mellan mänskligt och icke-mänskligt. Hennes konst genomsyras, kan man säga, av en självklar ekologisk dimension. Idén om människans kulturella aktiviteter som en given del av det naturliga kretsloppet har hon tydligast gestaltat i de samarbeten med Gunilla Bandolin, som på olika sätt kretsat kring avfall och sop­ hantering. Framför allt skedde det i Riksutställningars turnerande Sopmuseum 1995, ett projekt som med åren vuxit till en samtidsarkeologisk upptäcktsresa där betydelsefulla frågor om det kollektiva minnet - och dess spegelbild, den kollektiva glömskan, tagit form.

Men om nu kulturen är en sorts natur, så gäller samtidigt det motsatta. Naturen blir, så fort den kommer i kontakt med människan, kultur. Fak­ tum är att det idag finns mycket lite kvar av alltigenom ”naturlig” natur - kanske kan man rentav säga att de senaste årens insikter om klimat­ förändringarna slutligen har krossat alla illusioner om det orörda. ”Naturen” framstår i det perspektivet närmast som en atavistisk tanke­

rest, en nostalgisk dröm om en förlorad värld. I sina offentliga projekt 147 använder sig Monika Gorå gärna av organiska former, men med ett ”onaturligt” uttryck, något som gett flera av hennes verk en metafysisk, rentav utomjordisk lyster. Som i Jimmys - ett antal vagt djurlika, amorfa glasfiberskulpturer som placerades ut i Pildammsparken i Malmö 1996, upplysta inifrån av ett dämpat gulgrönt sken. Eller i de lökformade ljus­ globerna vid trafikplatsen i Odenskog utanför Östersund som nattetid med sin kyliga, massiva lyskraft ger en till synes banal passage en ursprunglig stämning av rit, av kulthandling. Ändå är Goras skulpturer inte minst gjorda för att förmedla en kropps­ lig, sinnlig upplevelse. Liksom ljusgloberna i Östersund kan också Glas­ bubblan i Malmö, 2006, ge ett intryck av främmande himlakropp, där den sticker upp ur marken med sin glasnos, som en farkost ur Jules Vernes fantasi. Men sciencefictiondesignen bedrar. Snarare än att vara en futu­ ristisk, teknikromantisk fantasi visar sig den smäckra glaskonstruktionen utgöra ramen för en betydligt mera vardaglig utopi: att i vårt kyliga klimat få lov att njuta av värmen under en öppen himmel, året runt. Också en vinterträdgård i ett vanligt äldreboende uttrycker alltså, tycks Gorå vilja säga, på sitt stilla sätt en dröm om frihet, om förvandling.

En liknande betydelseglidning sker i Metamorfos, 2005, en stor offentlig skulptur utanför Järnvägstorget i Linköping - och det verk i Goras pro­ duktion som Silverträdet närmast är besläktad med. Utformad som en stor, böljande konstruktion i spegelblankt, rostfritt stål är den på en gång massiv och eterisk, främmande och lockande. Liksom Silverträdet tar den på ett lekfullt sätt ner ett stycke himmel på jorden och inbjuder till ett utforskande inte bara med blicken, utan med hela kroppen. Att den blivit populär att leka i stämmer bra överens med Goras skulptur­ begrepp, där konsten framstår som betydligt mer än bara en visuell kategori. När konsten i skulpturen ges en kropp är det ju ingen tillfäl­ lighet, tvärtom: det är dess sätt att vara mänsklig. Skönheten finns, så att säga, inte bara ”i betraktarens öga” - utan också i hennes händer, kin­ der, ben och rygg. Precis som en skulptur kan vara skön att se på kan den också vara skön att ta på, skön att sitta på, att ligga i.

PjpA W\ SSiail

Silverträdet kan på samma sätt förstås på två nivåer: som både bild och 149 kropp. Även om det på ett självklart sätt har sina rötter i trädens idéhis­ toria ställer det sig alltså samtidigt vid sidan av den med sin mångtydig­ het, sin lockande, sinnliga närvaro. Och inte väntar man sig ett olivträd i Luleå? Lika lite som man väntar sig - vadå? En tibetansk mandala? Sufiska poeter? Pizza? Ingenting är omöjligt, och Silverträdet uttrycker kanske inte minst denna beredskap för det oväntade där det balanserar mellan det rotfasta, inhemska, och det exotiska. Också om metallen, stålet det består av finns att hämta i de norrbottniska malmfälten, så skiljer det sig till sin form från både björk och fur. Med sin sydländskt breda krona och sin mjuka, ergonomiska sittvänlighet ter det sig på en gång inbjudande och annorlunda.

Annorlunda också för att det i motsats till antikens olivträd - eller Norr­ lands furor - inte skänker skugga, utan ljus. I sin blankpolerade glans avviker det, som Platon skulle sagt, från trädets idé. Och hör det inte till det kulturella livets mening just att forma det som avviker från givna, förutfattade idéer? Speglingarna i metallen gör trädet inte bara till ett stycke bearbetad, värdefull materia, ett offentligt smycke. De förvand­ lar det också till något immateriellt, ett stycke tyngdlöshet, en föränder­ lig film som reflekterar allt från sommarnattens ljus till januarimörkrets strålkastarbelysta snövallar.

En plats, med andra ord, för såväl reflektioner som för dialoger. Vad kommer det på fyrtiofyrahundratalet att finnas upptecknat av samtalen under silverträdet? Av jeremiader, hårklyverier, fyllegräl och utopier? Det är bara att slå sig ner och sätta igång.

DAN JÖNSSON © Monika Gorå 2008. Foto: Per Mannberg.

150 Katarina Norling Katarina Norling ärfödd 1963 Bosatt och verksam i Stockholm Balladen om vaktchefen Material: Aluminium och billack (snäcka), trä, collage, tyg och akrylfärg (möblemang med objekt), blandteknik på tyg (ankare) Placeringsort: Visby Placering: Wisby Strand Congress & Event Gotland; installation i 3 delar i anslutning till entré Arkitekt: Lund & Valentin genom Bo Karlberg Samarbetspartner: Gotlands kommun Projektledare: Monika Larsen Dennis/Statens konstråd Snurra en jordglob och du ska snart se att allt hänger samman: landmas­ sorna breder ut sig och bildar kontinenter; där kusterna markerar grän­ ser tar haven vid. Långt borta eller nära har med tid och perspektiv att göra. Att uppfatta korrespondenser i tillvaron är en fråga om läggning, kanske rent av begåvning. I sina arbeten har Katarina Norling länge visat att hon äger en spårhunds känslighet för sammanhang som går de flesta förbi. Det gäller inte minst i Balladen om vaktchefen.

Verket bygger på en råd sammanflätade historier, varav en börjar i Stockholm. Under sina nattliga vandringar till och från arbetet har konstnären regelbundet mött en speciell och säregen person: vaktche­ fen. Lugn och sansad sitter han vid sitt skrivbord och trots att han aldrig bär uniform inger han respekt. Hans inre styrka skapar en känsla av trygghet som sprider sig likt ringar på vattnet. Med sin gåtfulla närvaro har vaktchefen blivit centrum i balladen.

Bordet och stolen, som är tänkt att vara hans plats i konstverket, kom­ mer från en antikhandel i Gamla stan. Jag har själv varit inne i butiken och när man öppnar dörren plingar en mässingsklocka och man finner

• •» d *

BHEK1 ISMf

TT252 **■^8 MlååSSSå■ ÉåS mm* Ä■..:*»s&. •S. iSÄIISS

'$یP

kéw

: \L

£»1

4-fCw

• <\ • '*• -.-*.

si#-? ^'1:

iJ-lV

155 sig stående i ett rum fyllt till bristningsgränsen med nautiska föremål. Den aktuella möbelgruppen tillhörde en gång en sjökapten - något vaktchefen säkert uppskattar. Med största sannolikhet kommer han också att fascineras av strandfynden och dokumenten som täcker bords­ skivan. Här kan han sitta och låta fragmenten bli farkoster för tankarna i stunder när verkligheten känns för trång.

Från sin plats ser han snäckan - den skulptur som först av allt välkomnar besökaren till Wisby strand. Utgångspunkten är en trumpetsnäcka från Brasilien. På portugisiska heter den buzio och i Brasilien finns en badort med namnet Buzios, Snäckorna, som en gång besöktes av Brigitte Bardot (för att högtidlighålla händelsen uppförde man kort därefter en staty av skönhetsdrottningen). Snäckskulpturen är bemålad med intensiva färger och den lyser som en hälsning från en annan och mer solmättad strand. Men från vaktchefens skrivbord är det i första hand snäckans frånsida som syns: den är svart och vit om vartannat. Likt de flesta av oss har han en l jus och en mörk sida.

Fönstret på vaktchefens Stockholmskontor pryds av ett ankare och bal­ ladens tredje del består av en stor bild av ett ankare som är uppmonterat i trappan. Det är en symbol som då och då dyker upp i konstnärens arbeten och just det här ankaret har en specifik historia. I Venedig ver­ kade under 1400-talets andra hälft boktryckaren Aldus Manutius; han uppfann såväl skiljetecknet semikolon som kursiv skrift. Släkten Manu­ tius var framgångsrik inom sitt värv och man eftersträvade att göra bokläsandet mer allmänt och inte begränsat till en liten grupp förmögna.

156 Deras emblem var ett ankare omslingrat av en delfin - den bild som återkommer i Katarina Norlings verk - och symbolen förenar trygghet med lättrörlighet. Förankrad i erfarenhet skulle man vara öppen för nya möjligheter och snabbt kunna gripa tillfället i flykten. Så formar de tre delarna i Balladen om vaktchefen en berättelse som sträcker sig bakåt i tiden och ut mot fjärran horisonter. Installationen är också på olika sätt förbunden med andra verk av konstnären, placerade bland annat i Bergsjön och Alnarp, men dessa samband lämnar jag till den nyfikna att själv utforska.

NICLAS ÖSTLIND © Katarina Norling2008. Foto: Bert Leandersson.

Universitet och skolor

158 Albin Karlsson Albin Karlsson är född 1972 Bosatt och verksam i Stockholm Mirror Digital Clock Material: 28 speglar, wire, elmotorer, styrenhet, med mera Placeringsort: Umeå Placering: Umeå universitet/Samhällsvetarhuset/Universitetsbiblioteket; digital spegelklocka med datorstyrd mekanik i taket Arkitekt: Tirsén & Aili Arkitekter, genom HansTirsén Fastighetsägare: Akademiska Plus Norr Projektledare: Jörgen Nilsson/Statens konstråd Albin Karlsson har alltid varit upptagen av tiden. Första gången jag själv hörde talas om honom var när han ställde ut en klocka på gamla Konst­ fack på Gärdet i Stockholm.

Men det var en klocka som inte liknade någon annan. Klockan såg vid en första anblick ut som en monokrom målning. Men istället för att som Luciano Fontana skära hål på duken, förvandlade Albin Karlsson dukarna till ett slags tidsmaskiner. Små piggar tryckte ut siffrorna bakom den sträckta duken så att tidens fysiska utsträckning blev nästan obehagligt närvarande.

Detta verk följdes av flera, allt mer raffinerade. Albin Karlsson tar vara på ett arv från den rörliga konstens hjältar, från PO Ultvedt, Jean Tingeley och de andra. Men där föregångarna lekte fram rörliga maskiner som saknade den normala industriproduktionens logik och funktiona­ litet är Albin Karlsson mer lågmäld. Klockan tickar inte längre. Meka­ niken syns inte. Albin Karlssons verk rör sig - glider - osynligt, lång­ samt. De är lika mycket väntan som händelse.

W{ffl yjt_' V. s\ Vt-!

vnaBB'" 1 ^ t/ iw' V>\ IJi

r~'~ \ •]

(

U

s\"___ I

*—ä, \ i\ o

Albin Karlsson har experimenterat med olika tekniker. Han har låtit värme stilla förvandla ett faxpapper från vitt till svart. Han har låtit lim smälta från taket i exakta tidsintervaller så att det förgångna skapar en märklig ziguratliknande skulptur på golvet.

I biblioteket på Umeå universitet stannar inte Albin Karlsson vid verket i sig. Duken är borta. Och tidens obönhörliga gång har blivit en stilla och ständigt pågående mekanisk balett som fångar rummet precis som det är. Och som det är i tiden, med dem som sitter där just då, med det damm som finns där i varje ögonblick. Det fångar rörelser, samman­ hang, människor och arkitektur.

Och därmed blir den ensamma läsaren i salen inte längre ensam. Han eller hon blir en del av något större, av det flöde i tiden som Marcel Proust talade om. Och som Albin Karlsson för över till vår tid. Visst finns här klassiska referenser, till Pistoletto, till Alhambras vattenspeglar eller Fredrik Wretmans spegelgolv. Men Albin Karlsson har gjort något all­ deles eget av tiden. Han låter tiden ”morfa” sig själv, den glider stilla som vore det en dataanimering i taket.

'-i '___ J,

i\ V-l

Förr, det vill säga alldeles nyss, räckte det med att vi lärde oss att ta in kunskap. Och det räckte med att vi blev duktiga specialister. Nu, när världen globaliserats och digitaliserats, räcker inte det. Vi måste göra något alldeles eget av kunskapen. Och då handlar det om att skapa något nytt genom att göra egna kopplingar. Att inkludera allt som finns i rum­ met och se sammanhang istället för stuprör. Och det är just det som Albin Karlssons glidande tidsbalett med sublim enkelhet visar.

JAN ÅMAN © Albin Karlsson/BUS 2008. Foto: Albin Karlsson.

162 Julia Peirone Julia Peirone är född 1973 Bosatt och verksam i Stockholm Sharphead Material: Silikonmonterat fotografi, objekt i vitlackerad aluminium Placeringsort: Linköping Placering: Linköpings universitet/A-huset; fotografi på vägg, objekt på räcke Arkitekt: ÅWL arkitekter genom Lotte Sdborg (interiör ombyggnad), SKALA arkitekter genom Lasse Pettersson (inredning) Fastighetsägare: Akademiska Hus Öst Projektledare: Joa Ljungberg/Statens konstråd I Julia Peirones gestaltning för Linköpings universitet möter vi en ung flicka. Hon lutar sina armbågar mot ett bord och låter huvudet vila tungt mellan sina slutna händer. Hennes ansiktsuttryck rör sig mellan total tomhet och tristess, uppgivenhet och djup koncentration. I munnen balanserar hon en penna vars blyertsspets lämnat ett litet grått spår på ett annars tomt pappersark. Flickans ögon är öppna men stumma och tycks inte registrera vår närvaro. Nej, hon betraktar oss inte. Kanske ser hon oss inte ens. Hennes blick tycks snarare ha slagit följe med en inre tanke och befinner sig nu någon helt annanstans, långt härifrån. Följer vi som betraktare ögonens riktning för de oss dock tvärs över rummet, snett uppåt, mot ett pappersark som tycks ha blåst eller slängts iväg från flickans skrivbord. Ett vitt ark som fastnat mot ett balkongräcke på andra våningen.

I likhet med en tidigare fotografisk serie - Night Spots - av Julia Perione, omslutes subjektet av ett kompakt mörker. Mörkret gör att vi kan skönja mycket lite av flickans omgivning och det förstärker också känslan av att hon mentalt seglat bort från vårt begränsade här och nu till ett vidare om än diffusare farvatten. Ett farvatten som i vilken stund som helst kan

liV III11 III!' 1& m SSL,.

•WBjj

HöriolAif'

.m ------ Il

bringa henne till en helt ny klarsyn - kanske rentav till ett intellektuellt uss genombrott. Men vars glidande karaktär innebär en skör omloppsbana vilken lätt kan störas av minsta ljud eller rörelse. På en sådan plats kan en tanke, om väg i sin karaktär, när som helst kollidera med en kors­ ande och mer tydlig och därför dominerande tanke - en tanke som rör sig snabbare och i en annan riktning. När detta sker kommer flickan att inom bråkdelen av en sekund vara tillbaka hos oss.

JOA LJUNGBERG © Julia Peirone 2008. Foto: Natasja Jovic.

166 Anna Brag Anna Brag är född 1965 Bosatt och verksam i Malmö Tä n ka - Flyga - Vi la - Va ra Material: Glasmosaik Placeringsort: Sundsvall Placering: Hagaskolan; 11 bilder infällda i vägg; entréer, trapphus och passager Arkitekt: Arkitektbyrå A genom Anders Runebjörk Samarbetspartner: Sundsvalls kommun Projektledare: Jörgen Nilsson/Statens konstråd I huvudentrén till den nya tegelbyggnaden på Hagaskolan möts man av en figur som sitter i yogaställning med två överdimensionerade fåglar i var hand - en gul undulat i den ena och en blå i den andra. En bild som känns uråldrig och helt ny på en och samma gång. En bård av verb, likt en gammal väggbonad med visdomsord, löper under figurerna; tänka flyga - vila - vara - springa - skapa - leka - lära. Konstnären Anna Brag pekar med utgångspunkt i skolans profil - idrott och hälsa, på den utvid­ gade innebörden av begreppet hälsa där både kropp och själ behöver samma näring av rörelse och vila.

Skolans byggnader är uppförda på 1950-talet med typiska varierande takhöjder och förskjutningar av våningsplan. Nybyggnationen följer byggstilen och konstnären har anpassat bilderna efter arkitekturens karaktär. Hagaskolans entréer och trapphallar har fått figurativa bilder i italiensk glasmosaik. Teckningar ligger till grund för mosaikbilderna för att lättare kunna styra djup och detaljrikedom i förhållande till betraktelseavstånden. Skisserna är framtagna i ett digitalt pixelprogram och utförda i en teknik med en mer än tusenårig tradition. Konstnären

j /

r. fm

SSliMSåS

ft. "Ii

: Y

IfSÖ®!

JHH

*

B»

*■

wn

—

mIS" B2nE ''naiiil ii ■■

■ ■*

H HII

i11i HmB

H H 81

MhuiSsKk

a:n ms

iMss

n *gv

"life "*!

•j! \ sfar

9 I '.!9Äri lr ■

har medvetet undvikigt mosaikens omedelbara dekorativa effekt genom mi att i stället fokusera på relationerna mellan figurerna.

Fjärilen i trapphallen är stor och lysande. Flickan i hörnet håller den som i en osynlig lina. Figurerna i trapphallarna markerar tydligt rikt­ ningar och rörelse som påverkar upplevelsen av rummet. I en korridor visar en grön groda vägen nerför trappan mot en hopprepshoppande gestalt. I trånga passager dyker enstaka bilder upp; en solros, en boll, ett hopphinder...

Anna Brag har i tidigare arbeten intresserat sig för frågor om identitet och verklighetsuppfattning. Hur upplever vi verkligheten och hur kan vi göra den upplevelsen gemensam? I Hagaskolans labyrinter har män­ niska och djur fått en självklar ordlös förbindelse, en symbios som är högst närvarande. Förskjutningar i skala uppmuntrar till dagdrömmeri; när motivens storlek överraskar får tankarna fart. Vad är bäst, att flyga fritt som en fjäril, hoppa som en groda eller att krypa som en larv? Ja, det beror på vilket hinder som ska forceras.

INGER HÖJER ASPEMYR

© Anna Brag/BUS 2008. Foto: Per Helander (s. 167-169), Per Mannberg (s. 170).

■

172 Malin Bogholt Malin Bogholt är född 1970 Bosatt och verksam i Göteborg Kontakt Material: Massiv ek från gården Jönsa i Gunnarstorp Konstnären i samarbete med snickarna Niklas och Leif Eliasson Placeringsort: Varberg Placering: Lindbergs skola; skulptural gestaltning på skolgård Samarbetspartner: Varbergs kommun Projektledare: Marie Holmgren/Statens konstråd Malin Bogholts skulptur Kontakt gör en omslutande gest kring en öppen plats vid Lindbergs skola. Det är en grundskola utanför Varberg med elever från förskoleklass till årskurs nio, många bor ute på landsbygden och reser hit med skolskjuts eller bil. De släpps av just här och passerar Kontakt innan de rör sig vidare ut mot någon av skolans byggnader. Grundformen är enkel, två stora, mycket höga stubbar intill skolmatsalen är förenade i en enda lång gren som hålls upp av stöttor. Skalan är mäktig och artikulerar rummet för den som närmar sig på håll. Träet är naket och slätt, det lockar till sig fingertoppar. Den uppseendeväckande, böl­ jande grenen väcker ens uppmärksamhet, som inför något otänkbart. Malin Bogholts skulpturala artikulation av platsen, hennes första arbete för skolmiljö, är en tolkning av skolans fysiska och sociala rum.

Det pågår idag en förnyad diskussion kring ”skolkonstens” roll, som dis­ kuterar dess ideologiska källor och hur man kan utveckla konstformen i samtiden (exempelvis inom sammanslutningen Lekrådet och i Statens konstråds Skolkonstboken, 2006). Var kan vi söka just det här verkets historiska och konstnärliga genealogi? Kontakt är inte en lekskulptur. Verket är inte avsett att klättra i även om man alltså, med fördel, kan

Ǥlgg

1 ‘jy*

■V

jbr- «*«0$ I 99RP£ MHR

Vv-‘V,

/•%, " .' • y*»VY,

T v-'.

3E#H tk-4M

a.‘ *'

»ssws,

•VtW»V«ö :^C®;

3£'^

beröra det, vilket barnen också gör i det dagliga mötet med skulpturen. 175 Inte desto mindre kan man ana ett släktskap på håll med exempelvis Egon Möller-Nielsens Ägget (Kungsparken, Göteborg och Tessinparken, Stockholm, tidigt 1950-tal)). Båda är offentliga verk som vilar i en tillit till användaren. Barnen, och alla de vuxna som hör till en skolas eller en lekplats inre liv, ges fullt utrymme att själva skapa mening och tolka verket utan att behöva bestämma vad verket är: konst eller arki­ tektur. Ägget ligger i båda sina versioner liksom tillfälligt placerat på marken, och sett på avstånd kan man missta sig på storleken. Det omgivande parkrummet, och stadsarkitekturen lite längre bort, för­ minskas och blir nästan hanterligt. Rör man sig framåt mot skulpturen känner man dess tyngd och dess inbjudan att låta sig undersökas tak­ tilt och kroppsligt. Malin Bogholts Kontakt delar denna dubbla för­ måga med Ägget, förmågan att kunna förskjuta upplevelsen av det omkringliggande rummet och att bjuda in till beröring och därmed förstärka den kroppsliga förankringen i det sociala sammanhang man just trätt in i.

Det finns också ett annat drag i Kontakt, en oväntad projektionsyta för fantasifyllda föreställningar. Trädformen i Kontakt är förstås inte främ­ mande utan bekant, dessutom tillverkad i närmiljön. En jätteek från trakten behandlades för hand av flera medarbetare, den avkläddes sina höljen ända in till kärnvirket. Ytan är obehandlad men blank och pole­ rad; om den idag är ljus kommer den med tiden mörkna i grått. Men till de här närliggande och bekanta uttrycken adderar Malin Bogholt något okänt. I sättet att sammanställa verkets olika delar - de överdimensio­ nerade stubbarna, den märkligt växande omslingrande armen, de sta­ diga stöttorna - finns något irrationellt och eggande. För hur kan egent­ ligen två träd dela samma gren? Hur kan en gren växa som en tecknad linje ut i rymden? Hur är det rum där jag befinner mig beskaffat, var börjar det och slutar? Dessa frågor är jämförbara med de som rör skolan som institution och som plats för en människas gradvisa utveckling.

Malin Bogholt har med flera stora, skulpturala arbeten i ett tiotal år kretsat kring möjligheten att utföra teckningar i rummet. Ursprunget

176 till Kontakt kan sökas i hennes konfrontation med trädgårdar i Japan under en studievistelse i Kanazawa 1997, där hon fascinerades av de gamla träden och hur de sköttes. Hon satt ofta och tecknade trädens grenar och de stöttor man byggt under dem för att hjälpa dem att bära tyngden av snö, istället för att som i västerländska parker kupera träden så att inte grenarna bryts. Den tecknade bilden av hur fysisk tyngd fung­ erar i rummet blev en grundläggande erfarenhet som återkommer i flera av hennes arbeten från de senaste åren. I Kontakt är de pelare som lik­ som stöttorna i Japan ”stöder” den långa grenen, högre än stammarna vilket skapar ett nästan fysiskt kännbart motviktsförhållande. I några större skulpturala installationer utan titel utförda av konstnären i Göte­ borg, Kalmar och Berlin nyligen, skedde liknande fördelningar av tyngd i rummet. Upplevelsen är här, precis som av Kontakt, att objektet genom sin utsträckthet riskerar att tippa.

Också i flera av Malin Bogholts tidiga verk finns, liksom i Kontakt, en stark spänning mellan det bekanta och något okänt som plötsligt blir blottlagt. I två verk med titeln Projektion, 1998 på Göteborgs universitet och 2001 i Siri Derkerts ateljé på Lidingö i Stockholm, byggde hon upp konstellationer av vardagliga föremål som belystes av starka lampor i projektionsapparater. Genom de skuggor som projektionen skapade då ljusflödet stoppades upp av föremålen, skapades en bild på väggen. Det var en helt ny bild, förvisso indexikalt formad av föremålen, projektio­ nen och skuggorna, men utan att dela deras mening. Resultatet var en starkt visuell gestaltning av det glapp som hela tiden uppstår mellan olika erfarenhetsnivåer.

Den överraskande gesten i Kontakt bjuder barnet att uppfatta sig själv i rummet - i livet, skolan, rymden, samhället, världen, eller kanske helt enkelt bara i den närliggande naturen, bland de vindpinade träd som böjer sig över klipporna mot vindarna från havskusten lite längre bort. Verket kan ge en förankring i det kända, i kargheten, trädet, landskapet, det som omfamnar; och i det okända; det okända i barnet och i den framtid som barnet bär i sitt medvetande. Kontakt är en tolkning av skolan förstådd som ett socialt rum, där både manifesta färdigheter och

inre, subjektiva upplevelser och drömmar idealt borde ges plats. Det 177 refererar till kvaliteter som är möjliga att rymma här - kvaliteter som rör utvecklingspsykologi, kropp, mentalitet och det kollektiva.

ANNIKA ÖHRNER Malin Bogholt 2008. Foto: Bert Leandersson.

Äp4l '"#Ä 1-J &

*.■» «««

>Va>

• ' ɧI**v

,.—•> ^..A* r# -

'mf é\ #ä

si®?

wmrn

ror .'V

Mosaik - om Hagaskolan i Sundsvall

179

Ingen kunde förklara varför men alla var överens om att mosaik kändes rätt, när valet av konstnärlig gestaltning för tegelbyggnaden i Hagaskolan i Sundsvall diskuterades mellan skolan, kommunen och Statens konst­ råd. En av anledningarna kan sökas i det enkla: tegel och mosaik byggs via addition där man lägger sten till sten och skapar ett specifikt repete­ rande formspråk.

Hälsa och idrott är skolans profil, vilket skolan önskade se återspeglat i konstverket. Vid skissgenomgången för skolans personal presenterade konstnären Anna Brag ett förslag som visserligen förhöll sig till skolans innehåll, men på ett sådant öppet och oförutsägbart sätt att bilderna fungerade som självständiga konstverk. Motiven var lätta att läsa av och alla förstod vad de såg, men på grund av bildernas skalförskjutningar, kompositionsmässiga innehåll och form förmedlas enkla och arketypiska symboler som blir till verktyg för betraktarens associationer.

En stor färgstark fjäril kopplas via en osynlig tråd till en kvinnogestalt med utsträckt hand - vill hon följa med fjärilen på en flygtur eller säger hon bara hej? En stor blå larv lyfter på huvudet för att orientera sig i en

180 komplicerad värld - eller byter han riktning och vill ta sig högre upp? Dessa bilder på djur och figurer i mosaik monterades som integrerade delar i väggarna i den nya skolbyggnaden. I tolv olika bilder ser man djur, människor och föremål i vila eller i rörelse. Bilderna av Anna Brag formar ett visuellt nätverk som binder ihop skolans olika tegelbyggna­ der till en helhet. Då skolor är miljöer som utsätts för hårt slitage så var valet av glasmosaik lämpligt även ur den aspekten. Glasmosaik är ett tätt och hårt material som inte åldras nämnvärt, ljuset och färgerna som reflekteras i den transparenta glasmosaiken kommer att kunna glänsa i många år.

Efter att den första delen av Anna Brags konstnärliga gestaltning Tänka - Flyga-Vila-Vara placerats i skolan började en diskussion om hur en djupare relation till Anna Brags bilder kunde skapas med eleverna på skolan. Idén om en workshop tog form genom en intensiv period av pla­ nering och förankring mellan konstnären, konstpedagogen på Statens konstråd Inger Höjer Aspemyr och de tre bildlärararna Kristina Östensson, Lena Sandström och Elisabeth Arnell på Hagaskolan som tog ini­ tiativet och organiserade hela det praktiska arbetet. Workshopen genom­ fördes i november 2006 tillsammans med no elever från årskurs 5-7. Syftet med workshopen var att eleverna själva skulle få göra bilder i mosa­ ikteknik för att fördjupa relationen till den konstnärliga gestaltningen i den nya skolbyggnaden, men också för att utmana den vanliga föreställ­ ningen om mosaik som enbart grytunderlägg eller badrumsväggar.

Med målsättningen att utmana elevernas kreativitet och lärande fick de förutom att använda mosaikbitar ta med sig knappar, små plastprylar eller upphittade föremål, vilket skulle ställa andra krav på dem att lösa uppgiften. Tanken var att de skulle arbeta tillsammans utifrån ett tema. Det fanns olika förväntningar på hur arbetet skulle gå till, vilket ledde till livliga diskussioner. Konstnären såg framför sig möjligheten att få arbeta med en mindre grupp på kanske tjugofem elever två dagar i råd medan skolan helst ville att så många elever som möjligt skulle delta, gärna i åldersblandade grupper. Det visade sig att båda parters önske­ mål slutligen kunde tillgodoses i stort. Detta förankringsarbete var en

m* *y

SKSi

te i-1 ■ » ■;,v. «« .l “■VJi!

gfrMfc^L.

mm »

U ■/■<

182 mycket viktig del för att alla skulle kunna känna delaktighet och även våga ställa krav på varandra.

Klasserna tick utgå från ett av verben som ingick i en av Anna Brags gestaltningar: springa - vara - titta - leka - tänka - vila - hoppa - lära - flyga. De gjorde skissförslag varav ett förslag valdes. Bildläraren delade vidare upp skissen i tolv eller femton kvadratiska bitar, som sedan blev under­ laget till en grupps bild. Tekniken kändes välbekant för eleverna då en lågupplöst bild i datorn ser ut som mosaik där datorbildens pixlar mot­ svaras av mosaikens stenar. Anna Brag hade också använt sig av digitala fotografier av egna teckningar och målningar som underlag för sin gestaltning och datorn fungerade här som ett effektivt verktyg i arbetet med en 2000 år gammal konstnärlig metod.

Anna Brag lät varje grupp inleda sitt arbete med en genomgång i film­ salen där hon visade bildspel av processen i sitt arbete för Hagaskolan från idéstadiet till montering. Hon berättade om hur mosaikbilder erbjuder oändliga valmöjligheter och omarbetningar - att bygga bilder med mosaik är en komplicerad metod som kräver både tålamod och göda kunskaper om material och teknik. Elevgruppen gick sedan till bildsalarna där lärarna repeterade dagens uppgift. Grupperna var sam­ mansatta av elever från flera klasser, så många arbetade med en skiss de själva inte sett förut, vilket fungerade oväntat bra. Det fanns fortfa­ rande utrymme för de egna infallen. Sista dagen gjordes en genomgång, där varje grupp presenterade sitt resultat under ledning av konstpeda­ gogen. De flesta var mycket nöjda med sina bilder och uttryck, där vissa arbetat abstrakt och andra med ett berättande bildspråk. Som konstnä­ ren uttryckte det ”att av mindre delar skapa en helhet och där helheten är beroende av varje enskild liten del, är en av mosaikens intressanta kvaliteter”.

Idag är Hagaskolan både en plats för Anna Brags konstnärliga gestalt­ ning, som binder ihop skolans olika delar, och för elevernas mosaikbil­ der som är monterade i en av matsalarna. I arbetet med att fördjupa relationen till Anna Brags konst så skedde också något annat. Det soci-

ala arbetet med workshopen var inte bara ett sammanfogande av 183 enskilda elever i skolans helhet utan är också ett exempel på hur enskilda och självständiga helheter - eleverna - ingick i ett komplext och mångfasetterat sammanhang som innefattar deras relation till sig själva, kons­ ten som omger dem och det egna lärandet.

INGER HÖJER ASPEMYR OCH JÖRGEN NILSSON Foto: Statens konstråd/Inger Höjer Aspemyr, 2008.

Ortregister

185

Eskilstuna Eskilstuna konstmuseum Munktellstaden 88 Kent Karlsson Haninge Klockarbergsparken, Brandbergen 94 Joachim Carlsson Huddinge/Flemingsberg Södertörns tingsrätt 24 Emma Kronvall Karlstad Värmlands Tingsrätt/ Länsrätten i Värmlands län 50 Anna Nordenskiöld Laholm Folkhälsocentrum 78 Peter Ojstersek Linköping Linköpings universitet/A-huset 162 Julia Peirone Luleå Kulturens hus Luleå 106 Jorma Puranen Kulturens hus Luleå 142 Monika Gorå Mörbylånga/Färjestaden Färjestadens hamnområde 62 Håkan Rehnberg

Norrköping Louis De Geer konsert & kongress 120 Anna Berglund Louis De Geer konsert & kongress 128 Staffan Redin Partilie Partille Centrum 72 Åsa Herrgård Ronneby F17 i Kallinge 36 Edward Jarvis Sala Kriminalvården Verksamhetsområde Salberga 42 Hanna Stahle och Mårten Medbo Solna Solna tingsrätt 30 Inger Andersson Stockholm Länsrätten i Stockholms län 12 Marco Cueva Länsrätten i Stockholms län 18 Aleksandra Stratimirovic Stockholms tingsrätt 56 Cad Hammoud Kvarteret Rackarbergen 3 100 Johanna Schartau

Sundsvall Hagaskolan 166 Anna Brag Umeå Umeå universitet/ Samhällsvetarhuset/ Universitetsbiblioteket 158 Albin Karlsson Uppsala Uppsala Konsert & Kongress 136 Katarina Löfström Varberg Lindbergs skola 172 Malin Bogholt Vallentuna Bällstabergs torg 68 Berit Lindfeldt Visby Wisby Strand Congress & Event Gotland 150 Katarina Norling Öckerö Öckerö kommunhus 114 Renata Francescon Örnsköldsvik Bostadsområdet Valhalla 84 Sture Collin

186 Konstnärer

Fotografer

30 Inger Andersson 120 Anna Berglund 172 Malin Bogholt 166 Anna Brag 94 Joachim Carlsson 84 Sture Collin 12 Marco Cueva 114 Renata Francescon 142 Monika Gorå 56 Carl Hammoud 72 Åsa Herrgård 36 Edward Jarvis 158 Albin Karlsson 88 Kent Karlsson 24 Emma Kronvall 68 Berit Lindfeldt 136 Katarina Löfström 42 Mårten Medbo 50 Anna Nordenskiöld 150 Katarina Norling 78 Peter Ojstersek 162 Julia Peirone 106 Jorma Puranen 128 Staffan Redin 62 Håkan Rehnberg 100 Johanna Schartau 42 Hanna Stahle 18 Aleksandra Stratimirovic

Lena Ason Inger Andersson Ulf Celander Christer Hallgren Per Helander Inger Höjer Aspemyr Annika Jansson Selim Kristoffer Jonsson Natasja Jovic Albin Karlsson Bert Leandersson Per Mannberg Michael Perlmutter Max Plunger Jorma Puranen

Författare

187

Mikael Adsenius Direktör Statens konstråd Milou Allerholm Konstkritiker på Dagens Nyheter, frilansskribent Anders Boqvist Projektledare Statens konstråd, konstnär och konstkonsult inom offentlig gestaltning Power Ekroth Oberoende kritiker och curator samt redaktör förtidskriften SITE Catharina Gabrielsson Arkitekt, kulturskribent och forskare verksam i Stockholm och London. Tidigare projektledare på Statens konstråd Gunilla Grahn-Hinnfors Biträdande kulturchef på Göteborgsposten Mika Hannula Professor i Konstnärlig forskning vid Göteborgs universitet. Arbetar också som skribent, föredragshållare och frilansande curator Inger Höjer Aspemyr Konstpedagog Statens konstråd Dan Jönsson Konstkritiker på Dagens Nyheter, frilansskribent Love Jönsson Konsthantverks- och designkritiker och lärare vid Högskolan för design och konsthantverk vid Göteborgs universitet Lars Göran Karlsson Universitetslektor och kultursociolog vid Umeå universitet Jacob Kimvall Konstvetare och frilansande konstkritiker

Pontus Kyander Konstkritiker på Sydsvenska Dagbladet, frilansande curator och fil. lic i konstvetenskap Joa Ljungberg Projektledare Statens konstråd, curator Jörgen Nilsson Projektledare Statens konstråd, konstnär Anna Nordenskiöld Konstnär Anna Nyström Redaktör Statens konstråd. Skribent och kulturproducent med inriktning konst och litteratur Susanna Slöör Konstnär, konstkritiker och redaktörför nättidskriften Omkonst Timo Valjakka Frilansskribent, konstkritiker, curator Martin West Projektledare Statens konstråd, konstnär Karin Widegård Kulturskribent med inriktning mot arkitektur, konst och litteratur Jan Åman Chef för Färgfabriken i Stockholm och Färgfabriken Norr i Östersund Annika Öhrner Doktorand vid konstvetenskapliga institutionen, Uppsala universitet Niclas Östlind Chefsintendent på Åmells konsthandel i Stockholm

188 Publikationer Beställ dessa och andra publikationer på vår hemsida, www.statenskonstrad.se

189

110 konstverk Skribenten Lotta Jonson har åkt riket runt, från Malmö till Kiruna, för att upptäcka den offentliga konstsom helt eller delvis tillkommit genom Statens konstråds försorg. Det är sammanlagt cirka 1700 konstprojekt, under 70 år (1937-2007). Urvalet i boken visar 110 verk spridda över hela landetskulpturer, målningar och textila vävnader i så skilda miljöer som andaktsrum och trafikrondeller.

Utan ett öre i inträde kan varje svensk se vad hon eller han bidragit till. Förden offentliga konsten är allas vår egendom. Guiden, form­ given av Nina Ulmaja i praktiskt format, inne­ håller mer än 250 bilder.

Produktion: Statens konstråd och Dymlings förlag 2007. Redaktörer: Susanne Eriksson och Claes Dymling Faktagranskning: Deta Liljenfeldt Text: Lotta Jonson Foto: Lotta Jonson, Lisa Huitfeldt med flera. Grafisk form: Nina Ulmaja 247 sidor, fotoillustrationer i färg, svenska ISBN 978-91-976496-1-2 175 kr inkl moms. Portokostnad tillkommer.

Kalmar Stortorg: Konst/arkitektur i stadsrummet Stortorget i Kalmar utgör ett av de viktigaste projekten i modern svensk stadsförnyelse. I ett unikt samarbete mellan Statens konstråd och Kalmar kommun möjliggjordes en konstnärlig och arkitektonisk omdaning av den kulturhisto­ riskt mycket värdefulla torgmiljön. "Konsten och arkitekturen fick en central uppgift att återföra energi och mening till Stortorget, som en slags omprogrammering, uppdatering eller förskjut­ ning av torgets fysiska uttryck och betydelse­ bärande nivåer.” (Helena Mattsson, ur förordet till boken Kalmar Stortorg.)

Konstnären Eva Löfdahl och arkitekten Adam Caruso/Caruso St John Architects, Catharina Gabrielsson, arkitekt och dåvarande projekt­ ledare på Statens konstråd, tillsammans med Mats Haglund, landskapsarkitekt och ansvarig projektledare i Kalmar kommun, utgjorde pro­ jektets nyckelpersoner utan vilka det slutliga resultatet aldrig hade kommit till stånd.

I boken om Kalmar Stortorg beskrivs, kommen­ teras och belyses projektet av dessa viktiga aktörer. Fotografier av Héléne Binet och ett arkiv med rikt bildmaterial ger ytterligare perspektiv på omdaningen av Kalmar Stortorg.

Produktion: Statens konstråd 2005 Redaktör: Helena Mattsson Text: Mikael Adsenius, Adam Caruso, Catharina Gabrielsson, Mats Haglund, Eva Löfdahl, Helena Mattsson Foto: Héléne Binet Grafisk form: Henrik Nygren 274 sidor i svartvitt, svenska och engelska ISBN 91-974868-2-5 455 kr inkl moms. Portokostnad tillkommer.

190 äftonstboken

Skolkonstboken

"Alla som minns en bild i skolan som betytt något särskilt räcker upp en hand. Alla ni andra anstränger er för att komma ihågen.”

Så skriver Johan Croneman i kapitlet "En skol­ resa”, i Skolkonstboken, 2006. Vi bad Johan göra en helt egen odyssé till några av de skolor där konstnärliga gestaltningar under de senaste åren tillförts skolmiljön. Det resulterade i en mycket personlig betraktelse över konstens roll i skolans vardag. Men Skolkonstboken innehål­ ler mer än så. I text och bild presenteras olika konstnärliga gestaltningar för skolmiljöer be­ ställda av Statens konstråd under de senaste åren. Skolkonstboken vill vara din fälthandbok i ditt och din skolas visions- och utvecklings­ arbete kring utbildningsmiljön.

I ett antal längre texter om aktuella skolprojekt fördjupar bland andra Milou Allerholm, Dan Hallemaroch Dan Jönsson diskussionen kring vad konst i skolmiljö kan vara och betyda. Yvon­ ne Eriksson, universitetslektor på Konstveten­ skapliga institutionen vid Göteborgs universitet, ger såväl ett historiskt perspektiv på konstens roll i skolan som viktiga argument varför konsten skall finnas just där i skolans värld. Inger Höjer Aspemyr, konstpedagog på Statens konstråd, ger tips och idéer förvisionsarbetet på just din skola.

Med Skolkonstboken vill Statens konstråd upp­ muntra och lyfta fram möjligheter att integrera konsten i det pedagogiska arbetet, bli en del av skolans vardag och bidra till att stärka skolans identitet och signum.

Produktion: Statens konstråd 2006 Redaktör: Susanne Eriksson Foto: Lena Ason, Blinkphotography, Kjell Engman Lundberg, Christer Hallgren, Annika Jansson Selim, Mats Jonholt, Bert Leandersson, Tord Lund, Per Mannberg, Marielle Nyländer, Max Plunger, ivar Sviestins, Karin Törnell Text: Milou Allerholm, Johan Croneman, Susanne Eriksson, Yvonne Eriksson, Dan Hallemar, Inger Höjer Aspemyr, Dan Jönsson Grafisk form: Lars Wästfelt och Andreas Slättner Produktion: Futurniture Repro/Tryck: Fälth & Hässler 176 sidor, fotoillustrationer i färg, svenska ISBN 91-974 868-5-X 190 kr inkl moms. Portokostnad tillkommer.

191

Statens Konstråds Årskatalog Nr 34 Produktion: Statens konstråd 2005 197 sidor i färg, utskrift från Esther Shalev-Gerz First generation 22 sidor samt engelskt supple­ ment 54 sidor ISSN 1651-4564/ISSN 1651-5870 Sänds motadministrationsavgiftoch porto­ kostnad. Specificera i beställningen om du även beställer det engelska supplementet.

Statens Konstråds Årskatalog Nr 35 Produktion: Statens konstråd 2006 173 sidor i färg samt engelskt supplement 65 sidor ISSN 1651-4564/ISSN 1651-5870 Sänds mot administrationsavgift och porto­ kostnad. Specificera i beställningen om du även beställer det engelska supplementet.

sfi;

vromr

Statens Konstråds Årskatalog Nr 36 Produktion: Statens konstråd 2007 232 sidor i färg, affisch, engelskt supplement 103 sidor ISSN 1651-4564/ISSN 1651-5870 Sänds mot administrationsavgift och porto­ kostnad. Specificera i beställningen om du även beställer det engelska supplementet.

Statens konstråds övergripande mål är att konsten ska bli ett naturligt och framträdande inslag i den miljö därvi vistas, bor och arbetar. Visionen är att skapa ett ökat intresse för och en utveckling av konsten i det offentliga rummet och att samtidskonstens alla yttringar ska ges möjlighet att avspegla sig i samhällsmiljön. Sta­ tens konstråd etablerades 1937 och det allra första beställda konstverket invigdes 1940.

Det ena uppdraget från regeringen genom Kultur­ departementet är att beställa permanent, plats­ specifik samtida konst och placera inköpt konst i statliga byggnader och verksamheter. Statens konstråd samarbetar också sedan ett tiotal år till­ baka med kommuner, landsting och bostadsföre­ tag när det gäller konstnärlig gestaltning, företrä­ desvis i miljöer där barn och ungdomar vistas.

Inom det andra uppdraget-Information, peda­ gogik och utveckling bedrivs ett utåtriktat infor­ mations- och konstpedagogiskt arbete, ofta tillsammans med externa samarbetspartners. Seminarier, bok- och katalogutgivning, galleri­ verksamhet, konstpedagogiska projekt och pro­ gram utgör basen i informationsverksamheten.

Statens konstråd har tillsyn över myndigheter­ nas vård av konst som tillhör staten och som inte står under tillsyn av någon annan myndighet.

Under 2007 färdigställdes 93 konstkollektioner för lika många myndigheter och under perioden 2005-2007 har 4.556 konstverk placerats i statliga miljöer.

Statens konstråd fortsatte under året arbetet med projekt Portfolio, som initierades 2006. Denna gång fick konstnärer från norra Sverige möjlighet att träffa Statens konstråds projekt­ ledare. Konstnärerna fick visa bilder och berätta om sin konst för varsin projektledare på tre olika orter: Luleå, Umeå och Östersund.

Statens konstråds galleri på Hälsingegatan 45 i Stockholm visade utställningen Nedslag I tiden 1937-2007. Konstprojekt & inköpta konstverk. Denna jubileumsutställning visade ett trettiotal konstverk som annars är placerade på statliga myndigheter, samt ett bildspel på ett urval av de konstnärliga gestaltningar som Konstrådet helt eller delvis beställt för offentliga miljöer runt om i Sverige.

Under året färdigställdes det vinnande förslaget i tävling Salberga, konstnärlig gestaltning på mur: Silverraster av konstnärerna Hanna Stahle och Mårten Medbo, i polerad stålplåt fördelade på utsidan av en ca 250 meter lång mur tillhö­ rande Kriminalvården Salberga, i centrala Sala. De 10.000 stålplåtarna bildar med sina rasterpunkter molnformationer på den utsträckta muren och reflekterar den omgivande himlen, ljuset, och naturen. www.statenskonstrad.se STATENSKONSTRÅD