SK Katalog 34

Statens konstråd tillkom 1937 och är en myndighet under Utbildnings- och Kulturdepartementet. Uppdraget är att beställa permanent, platsspecifik samtida konst och placera inköpt konst i statliga byggnader och verksamheter. Statens konstråd sam­ arbetar också med kommuner, landsting, bostads­ företag och andra privata fastighetsägare när det gäller olika slag av offentliga miljöer.

Inom Statens konstråds uppdrag Information, peda­ gogik och utveckling bedrivs ett utåtriktat informa­ tions- och konstpedagogiskt arbete, ofta tillsammans med externa samarbetspartner. Seminarier, bok- och katalogutgivning, galleriverksamhet och konstpeda­ gogiska program utgör basen för informationsverk­ samheten.

Vill du veta mer — kontakta oss, besök galleri och bildarkiv! Besöksadress: Wallingatan 20-22 Stockholm Beställ skrifter och publikationer! www.statenskonstrad.se telefon 08-44012 80

KATALOG

Statens konstråd 2004

Omslagsbild Leonard Forslund Atlas/lntarsia 2004 (detalj) Medborgarhuset i Eslöv Foto Lena Ason

Esther Shalev-Gerz FIRST GENERATION FIRST GENERATION FIRST GENERATION FIRST GENERATION FIRST GENERATION FIRST GENERATION FIRST GENERATION FIRST GENERATION FIRST GENERATION

VAD FÖRLORADE DU? VAD FANN DU? VAD FICK DU? VAD GAV DU?

FIRST GENERATION I lost my friends, I lost my country in a way, and I lost my identity, until I refound it.

Hur många gånger har jag hört: ”Men snälla, du är inte invandrare, du behöver inte känna så.” Då känner jag behov av att säga. ”Du, det är pre­ cis vad jag är. Jag är invandrare, försök inte något annat.”

Jag har förlorat mitt språk, det är det största, det gör ont mest. För att jag var språkbegåvad i polska, jag är inte språkbegåvad i andra språk.

Jag har utvidgat mitt perspektiv, det är jag nöjd med. Jag ser vissa saker som de forskare som bara varit i ett land, de ser inte det. Men å andra sidan är mitt liv splittrat. Det går åt olika håll.

Det som fattas nu är nostalgin, att jag längtar efter den kultur och miljö jag är uppväxt med. Jag har jobb här och jag är nöjd med mitt jobb, det jag gör, det jag gör är värdefullt. Men det finns alltid nånting som fattas, där i bakhuvudet, det som man lämnat kvar i hemlandet.

De säger att man får mer i bagaget när man bär på två kulturer, två språk och det är både på gott och ont. Det är en känsla av frihet i det, men ock­ så en viss ensamhet. I Sverige kommer det alltid till en punkt när man känner att, jaja, svenskar förstår inte det här, för att de vet inte vad det är att vara utanför.

Det är klart, som invandrare, man både förlorar och hittar saker. Värde­ fulla saker i livet som är av avgörande betydelse för människans person­ lighet. Det som man förlorar ... på nåt sätt förlorar man sina rötter, som man hade i hemlandet. Man rycks bort från sitt ursprung och lämnar kvar sina barndomsminnen som är självklart heliga för varje individ. Man inleder en resa mot ovissheten, en mycket osäker framtid, man vet inte vad som ska dyka upp.

3

Jag var färdigutbildad agronom från Bangladesh och jag hade satsat mycket på min utbildning och jag hade en ambition att jobba inom det här området. Sen hade jag många vänner i Bangladesh, mina släktingar, jag lämnade allt. Och när jag korn till Sverige — det kändes som en växt utan sina rötter.

Med bulgarer är jag bulgar. Med turkar är jag turk. Men med svenskar är jag inte svensk.

Då tyckte jag att det är bra att jag förlorat mitt språk, men nu efter många år ser jag hur det påverkade mig negativt på olika plan, både per­ sonligt och när det gäller pengar. Att stadga mig, att vara smart och hitta i samhället — man måste ha ett språk som fungerar.

Till exempel min mans mamma var dålig, och jag jobbar med äldre, tar hand om dem, det vill säga jag tar hand om andra, men inte mina anhöriga. Det är så långt dit, men man ville gärna vara med och hjälpa, göra nånting, men det är så långt. Det går inte.

Men jag förlorade mig fru här i Sverige. Hon ligger här i Lilla Dalen. Därför blev Sverige mycket mera mitt land.

Jag hamnade igen här, precis det datum som Olof Palme blev mördad, den 28 mars 1986, nej, februari. För mig, jag ska hela tiden komma ihåg. Det var ett sorgligt datum för Sverige, och det var samma sak för mig.

Min fru gav alltid mig bästa köttbit för att jag var den viktigaste per­ sonen, men efter två månader korn ett av mina barn från skolan och sa: ”1 skolan har de sagt att det är jag som behöver den där därför att jag växer. Och min pappa är redan färdig.”

Jag korn hit som politisk flykting, jag har ideal som jag kämpade för och jag hade ideal som jag försvarade när jag stod framför döden. Och det har jag fortfarande, jag har mina ideal kvar, jag tror på rättvisa, jag tror på en rättvisare värld, en bättre värld, och i den finns ett bättre Latinamerika, ett bättre El Salvador. Det finns kvar att längta efter och det är därför jag längtar hem.

4

När jag kollade utanför det snöade hela tiden och jag sa, nej, de skickade mig till helvetet.

Där jag bodde förut, där fanns allt på en väldigt lagom yta. Bor man här så måste man åka in till Stockholm för att hitta det och det tar 40 minu­ ter med tunnelbanan. Och det gör man inte.

Jag kände att jag hade förlorat till exempel lukter, färger, vy och olika områden, olika delar av Chile och huvudstaden Santiago där jag bodde och där jag är född, det var nånting som jag saknade jag saknade också några smaker.

Jag upplevde den miljön som väldigt instängd, väldigt enkelspårig. Man var bara tillåten att tänka på ett sätt, att göra på ett visst sätt, plus att det var en väldigt hård social kontroll. Alla visste vad man gjorde, vad man hette, det fanns inget handlingsutrymme.

Det finns många sorgekänslor i mig, kanske mycket rädsla också, men de sitter kvar där, även när jag pratar spanska, som jag känner mig friare kanske, och även när jag pratar svenska.

Om jag skulle träffa en person som kunde tala samma språk, då kan vi komma överens, jag kan förklara. Jag kan ge honom mycket och få mycket från honom. Men om vi inte har riktig kontakt så kan jag inte ge dig till­ räckligt och jag kan inte få mycket från dig. Vi har inte samma språk­ behärskning. Mitt modersmål är ditt främmande språk.

Det är lättare att man kan se saker på olika sätt, ett bredare perspektiv, däremot är ju priset också att jag kan aldrig se världen som en människa som kommer från ett visst ställe.

Jag förlorade min personliga identitet. Jag tycker inte mycket om status, men jag har förlorat min status som jag hade i Turkiet.

Jag förlorade gemenskapen, relationer, möjlighet till att mina relationer växer och jag förlorade att vara med min släkt, min familj. Jag förlorade landskapet ...

5

Jag har gjort mina val hela tiden att de besvikelser, eller de förväntningar som jag har haft. Förväntningarna kanske inte blev uppfyllda precis så som jag hade tänkt mig. Men nånstans kunde jag känna att det är upp till mig själv. Jag har gjort mina val.

Språket fortfarande mitt största problem, därför mitt arbetsliv var kort. När jag vaknar tills jag sover, jag talar 99 procent turkiska hemma och ute med mina vänner, nästan alltid turkiska. Jag har ingen möjlighet att utveckla mitt språk på svenska.

Det var mycket svårt att komma hit till Sverige för att jag lämnade min familj, jag har sju syskon, och vi älskar varandra mycket och därför var det svårt att komma hit och lämna hela min familj där. Sista tiden jag bara grät och min äldsta son hade mycket problem också, kanske för att han tittade på mig och han visste att jag längtade till Chile.

När jag korn till Sverige så tyckte jag att alla var väldigt trevliga och artiga, alla ler mot dig hela tiden. Sen upptäckte jag efter ett tåg att de kan le med ansiktet, men knuffa dig i ryggen, när du vänder ryggen till.

Jag bodde på ett studenthem och min granne har jag aldrig sett för att våra dörrar är alltid stängda. Det är helt det motsatta i Nigeria.

Jag längtar efter min familj, som jag fortfarande kallar familj, i Sverige gör man inte det. I Sverige det är barn och man, men för mig familjen är alla andra, min mor, min far, mina kusiner, mina släktingar helt enkelt dem saknar jag dagligen. Jag saknar solen också, jag saknar havet, vågorna och vågornas ljud.

Så kände jag när jag korn: att de ville inte lyssna på mig, eller titta på mig, och inte mina barn heller — och så med tiden man kommer in i samma.

Jag kände mig inte som nån stackars invandrarflicka som det är synd om. Men ändå kan man dra på munnen när man går till bvc i en liten stad — vi bodde i Örebro — och sköterskan tittar upp försiktigt och säger: ”Kan du läsa och skriva?” Eftersom man nu råkar ha 200 poäng från tre olika 6

universitet så är det roligt. Men så länge de här attityderna finns, hur ska den turkiska kvinnan, som med nöd och näppe har gått fyra år i grund­ skolan i Turkiet känna inför den här frågan?

Mitt hjärta, halva livet är där, kan man inte glömma bara så.

Jag förlorade, efter 50 år, jag förlorade allt som jag hade. Jag förlorade mitt land, min stad, mitt folk, min familj och jag har kommit till Sverige, ett främmande land, att börja från början.

Mitt språk räcker för forskning, kanske nu, men det räcker inte för känslo­ mässiga relationer.

Här fick jag uppleva igen, utanförskap, ensamhet, kyla, mycket kyla. Jag menar inte klimatkyla, jag menar kyla i hjärtat och det var det värsta.

Man tycker om sitt land. Man kan inte glömma sin ungdom, att man har vuxit upp där.

Kanske att när man flyttar från sitt eget land så vet man att man har lämnat, medvetet eller omedvetet, man har lämnat kvar många saker som man inte vill ska följa med på något sätt. Det är väldigt komplicerat.

Barnen är utsatta, och det är nåt som smärtar mig mest, med livet i Sverige.

Och så läste jag svenska här i Fittja på abf och där träffade jag många andra invandrare från olika länder och det var inte lätt. Vi kunde inte prata med varandra, vi alla pratade olika språk och vi hade jättesvårt. Vi var ledsna på nåt sätt, varför vi satt där och tittade?

Från början när vi korn det kändes främmande när de tittade på oss vi kände oss hte konstiga, de frågade: ”Från vilket land kommer ni?”

Jag fick ett barn här i Sverige som är 22 år idag, men han har blivit in­ vandrare hela tiden, därför. Han föddes här, han pratar svenska, det enda som han känner är det svenska samhället, men han har ett problem, när han rör sig på ett ställe frågar svenskar honom: ”Varifrån kommer du?”

7

Kanske jag har lämnat rent fysiskt, jag kan inte dofta på mitt lands blommor, äta färsk mexikansk mat, men jag har det nånstans inne i mig hela tiden.

Att bli invandrare — för mig det är att vandra in. Men nu jag stannar här i Sverige, så jag ser inte varför jag ska betraktas som en invandrare.

Jag har förlorat mycket lugn, av lugnet. Det är oroligt här.

Mina barn som är födda här — vad är de? Är de svenskar eller utlänningar — det vet jag inte faktiskt. När man frågar dem var kommer du ifrån så säger de: ”Jag kommer från Algeriet” och det gör de inte. De är födda här.

Nu vet jag egentligen inte vad jag har vunnit, och jag vet inte vad jag har förlorat heller, jag kanske har vunnit bredd och mångfald, men förlorat samhörighet.

Nu har jag invandrat i hemlandet när jag åker till Tanzania, men jag är invandrare här, så jag är inte accepterad i båda länder.

Det jag förlorade det var ju det långa avståndet till stan. Om man ska gå på en konsert, eller på Dramaten eller Operan, så är det ju ett företag.

Jag flydde på grund av politisk förföljelse, på grund av att jag hade blivit fängslad och torterad, på grund av att jag inte kunde ha mina barn med mig hemma då heller.

Mina barn har ingå, varken mormor eller farmor här, då tycker jag att de går miste om väldigt mycket.

Du frågade vad jag förlorade och vad jag vann och det kan jag inte svara på i tio minuter, för att det handlar ju om ett helt liv, och att bli äldre, hela livsprocessen.

Vad har jag förlorat? Mmm ... solen och jag längtar mycket efter, eller jag saknar mitt land då och då. Jag kan inte åka dit när jag vill. Först skälen var politisk orsak, nu ekonomisk.

8

Nej, jag har inte förlorat mycket. Ett efternamn och färska grönsaker.

Jag har förlorat mycket när jag korn hit, men det är annorlunda om du är här i Sverige, du kan åka och hälsa på sin familj. Den längtan är inte så stark som för en person som inte kan åka och hälsa på. Om man kan inte åka, om man inte är stark man påverkas negativt, man blir mycket känslig hela tiden.

När de talar om svenska sångare, jag har ingen uppfattning. Och när jag talar om iranska sångare eller sångerskor, de har ingen uppfattning. Då kommer väggen mellan oss.

Jag har förlorat mina vänner, många vänner som jag hade där och jag saknar klimatet och värmen i Turkiet.

Jag förlorade faktiskt min glädje, kanske mitt sätt att vara kreativ, jag vet inte. Allt här måste gå på vissa mekaniska moment.

Det jag saknar mest är min barndoms ställe. Hela tiden jag längtade efter när jag var i Sverige.

När arbetsgivare säger: ”Ah, det är en invandrartjej, kommer hon att klara eller inte ... ?” Jag tror det gör mig lite synd, på grund av att jag får inte den chans. Så hela tiden man måste kämpa att bevisa att man kan.

När jag tänker efter vad jag lämnade i hemlandet så var det kompisar, min familj, mina vänner, mina kamrater och jättemånga känslor.

Det fanns en naturmiljö som jag uppskattade först när jag flyttade därifrån. Det önskar jag att jag hade förstått när jag bodde där, hur vackert det är.

Jag har ju alla mina anhöriga där, mina syskon och jag har bara här min man och mina barn, alla andra är hemma, man saknar ju dem.

Jag har inte lämnat bara min släkt, jag tror jag har lämnat min bakgrund. Jag kommer från Ådalen som var en arbetarklassmiljö, med sin historia, Ådalen -31.

9

En utlänning är en utlänning är en utlänning — den känslan korn jag inte ifrån på länge. Det tog lång, lång tid innan jag kände att jag duger som jag är.

Det är så många som stängt dörren och man måste öppna dörren hela tiden och det känns orättvist på grund av att man bara tar mig som en klump: en invandrartjej, en afrikansk tjej ...

Jag har förlorat mitt språk, maten, människorna hemma, det är största förlusten.

Ibland man tänker att man har förlorat mycket, att lämna hemlandet. När jag åker till Tanzania nu och ser att alla mina klasskamrater har blivit minister och alla andra grejer. Jag önskar att jag var där.

Jag som förälder får inte, jag vill betona det, jag får inte tappa hoppet. Så fort jag tappar hoppet så kan jag inte påverka mina barn, nästa gene­ ration, det är de som kommer ta över efter oss.

Men jag har också vunnit mycket. Till exempel fick mina söner möjlighet att studera här i Sverige.

Anledningen till att jag bestämde mig för att komma hit var att utbilda mig. Jag visste i Nigeria vad jag skulle bli, men möjligheterna fanns inte där, det är därför jag korn hit. Och det har jag gjort, jag har utbildat mig, idag är jag teletekniker.

Jag tycker om att läsa böcker, så jag har förbättrat min läs- och skriv­ kunnighet här i Sverige, så jag har vunnit mycket. Men det är så mycket att lära sig, man känner sig inte tillräckligt duktig, man känner sig otill­ räckligt klipsk eller kunnig. Det är så mycket runt omkring, man måste läsa hela tiden och förbättra sig, det är mycket information i samhället.

Jag förlorade inte ett land utan jag sökte ett nytt land, jag var trött på mitt land. Jag korn till Sverige på grund av kärlek. Ändå tycker jag ibland att vi kunde ha förlorat mycket mera i Turkiet. Vi har vunnit också, till exempel de kunde ha dödat mina barn, dödat mig.

10

Man vet inte vem som kommer för att döda människor, det var terror överallt. Då tycker jag att jag har vunnit ganska mycket.

Jag har fått så oerhört mycket av den här kommunen tycker jag. Och jag har träffat så många spännande och trevliga människor, och inte minst har jag lärt mig mycket.

Jag känner inte utanförskap, trots att jag bor i en kommun som är känd som invandrarkommun, men jag känner inte utanförskap. Jag känner en internationell miljö, där kan jag hitta det som jag saknar, bland folk som har samma situation som jag.

Jag vann att hitta min egen frihet, att hitta arbete att kan bestämma själv vad vill jag göra eller inte göra.

Det man hittar i det nya landet, det kan man inte veta om i förväg. Är man i en situation så att man måste ge sig iväg, då är det mer eller mindre en chansning som man gör i livet. Det får bli vad det blir.

Jag fann lugn och ro, konstigt nog, fast alla säger att det här är den farli­ gaste förorten i hela Sverige.

När jag var ung och korn hit så trodde jag att jag vann frihet. Den bor­ gerliga bourgeouis traditionella Finland som kvävde mig, jag gjorde vad som hade väntats av mig, gick på universitetet och då skulle jag leva mitt eget liv, bli fri och flytta till Sverige. Sverige var för mig frihetens för­ lovade land.

Det som Sverige gav mig i början det var frihet, att känna mig säker, inte frukta för mitt liv och min familjs liv, att kunna börja glömma alla grym­ heter som jag fick vara vittne till i Chile när kuppen korn, många som jag såg bli mördade torterade och andra såna förskräckliga saker som hände vid kuppen. Så att det var för mig att komma till en oas. Jag kunde ha min familj och jag själv kunde börja från början.

Att välja ett nytt land har bara varit en tillgång i mitt liv, så jag känner inte att jag har förlorat nånting. Däremot kan jag räkna saker som jag 11

har vunnit i Sverige: jag har vunnit en son, ett språk och ett jobb som jag älskar.

Vi fick sängar och handdukar, allt, fast vi hade allt, vi kände att det var inte våra egna grejer. Allt vi hade köpt i hemlandet vi hade sparat och jobbat och samlat ihop pengar för att köpa det, men det vi hade här då var allt [... ] och det kändes lite konstigt. Det var inte samma glädje som vi hade när vi köpte våra egna grejer.

Jag kände då början att jag fick som en ny kraft, som vingar som bär på ett annat sätt: att våga resa, våga pröva, och våga använda de språk­ kunskaperna som jag hade fått i Finland.

Men samtidigt tänker man att jag måste fatta ett beslut, jag ska bo i det här landet, det här är mitt nya land och jag måste trivas, jag måste göra saker så att det blir bättre för mig. Å ena sidan är jag glad: Jag är bredare, jag har varit i hela världen, jag har varit i många länder. Varit menar jag, jag har bott i flera länder.

Mina erfarenheter av nya samhället — ett demokratiland, frihet här, nya kamrater, man börjar nytt liv, nya lärare, skolkamrater, arbetskamrater.

Då insåg jag att jag kommer inte flytta tillbaks, därför att Sverige var då i alla fall, för 25 år sen, det enda land som jag kände till, där en kvinna kan välja att få barn utan att gifta sig, välja att ta hand om dem ensam — och ingen kommer att peka finger åt henne.

Jag lärde mig massor av saker. Att lära mig att säga ”Nej” är viktigt.

Och jag fick kanske lite ro som jag uppskattar. I Polen är det bullrigare, hårdare liv förstås. Jag vill inte säga att det är tråkigt i Sverige — jag längtar efter att ha tråkigt, jag har aldrig haft tråkigt. Men jag fick space, både mentalt och — ja, space.

Jag har kontakt med kvinnor i Kvinnorådgivningen, alla svenskar är bra kvinnor.

12

När jag hamnade här i Sverige jag tänkte att det är stor katastrof: man kan inte börja från noll. Men man kan alltid börja från noll i livet, det spelar ingen roll vilken ålder.

Det som jag har fått från mitt land, och att visa mod, och att stå för den jag är, jag kan inte skämmas för mina rötter.

Jag har ett barn, med ett handikapp. Hade jag varit kvar i mitt land skulle jag inte ha kunnat visa Öppet det barnet, jag skulle inte kunna umgås med folk med mitt barn, det är så tabu helt enkelt. Men här har jag fått så mycket hjälp, dels att acceptera att det här barnet är inte som andra barn, det här barnet har så mycket känslor, har så mycket kärlek och han ger mig så mycket kärlek och styrka faktiskt.

Jag har lärt mig, och jag älskar Sverige, jag tycker om Sverige, för nu känner jag att jag faktiskt kan flytta vart som helst.

Vad har jag vunnit? ... kanske att man behövs inte vara rädd hela tiden, man kan ha fel också. Ah — det är svårt.

Ja, man är olika, men att man ändå har samma värde som människa.

Ja, vad fick jag genom att jag stannade här? Jag fick till exempel mina tänder, därför att i Polen var jag rädd för att gå till tandläkare och var på väg att ge upp mina tänder. Så att jag förlorade bara två av mina tänder och jag hittade en bra tandläkare i Stockholm, och jag går hos honom fortfarande. Jag tycker han är en ängel.

Jag har vunnit ganska mycket frihet i Sverige, könsmässigt känns det mycket friare i Sverige, politiskt och ... mycket, mycket mer frihet i Sverige än vad det är hemma.

Det var ganska viktigt för mig i Sverige att jag kunde arbeta, för i Chile arbetade jag inte.

I och med att jag själv kommit från ett diktatoriskt ställe, har mycket för­ tryck bakom sig, det bästa man ska hitta istället, man ska förlåta folk allt­ 13

så, man ska komma tillrätta. Jag tycker på det sättet man skapar ett mycket bättre samhälle, för alla ska trivas och det blir en ljusare framtid för alla.

Att uppleva frihet, det är viktigt, det är allt för mig. Friheten är starkare än döden.

De säger att första generationen ofta är den som betalar priset för migrationen. Jag — det är vad jag har betalt psykiskt, känslomässigt, existen­ tiellt, det vet jag inte. Jag vet inte hur jag skulle må nu om jag stannat kvar.

I found friends, I found a language, or languages, and I found culture and I found discrimination.

Jag korn till Sverige och jag hittade rätt plats, rätt miljö, till och med rätt klimat, hade aldrig sett så mycket snö som jag sett i Sverige.

Eller jag har vunnit att annat efternamn när jag var gift: Hano Eriksson.

Men det som finns i Botkyrka också som är fint, när man kommer ut lite, man blir ju förvånad när man fortfarande kan hitta gårdar, även om de inte har djur kvar, så finns det levande gårdar. Man brukar lite klichéartat säga att det är nära till naturen, men det finns också kultur, den här gamla kulturen ligger så nära. Om man vet att den finns där.

Korn inte till mig med hela landet och hela kulturen, för då orkar jag inte med dig ... det är för mycket förstås. Ja, mycket mer än man kan orka med som individ. Så korn till mig som individ.

Men det finns möjligheter i Sverige. Man kan studera efter fyrtio år, man kan leva ensam, man kan göra nästan vadsomhelst, som positivt, men i mitt land: Nej! Det påstås ju ofta att vi som inte är svenskar att vi är rotlösa på nåt sätt ... Men det känner jag inte, jag känner att mina rötter i så fall är de som finns inuti mig, och dem bär jag med mig var jag än är i världen.

14

Jag har bott här i tio år och det är först de senaste två, tre åren som jag har börjat känna att nu är jag en del av det här samhället, nu är jag in­ släppt ordentligt, så det tar en tid innan man blir insläppt. Även om inte jag skiljer mig åt i hudfärg och språk.

Jag har lärt mig att hävda mig i det här samhället, att jag kan prata öppet om det jag tycker och det jag vill. Det hade jag inte kunnat göra om jag varit kvar i mitt land.

När jag korn till Sverige, jag började jobba. Jag tänkte att jag hittade en guldgruva, jag var glad.

Jag har ett tacksamt och fint jobb, jag pratar med människor varje dag, det är det som jag gör, pratar med människor och hittar små lösningar. Det hjälper mig också, de vet inte det många gånger, men det hjälper mig också.

Om jag har rätt att leva här på jorden, alla andra har också rätt att leva.

Då sa jag att kanske är det bra att man väljer en person som vårdar varje hus, som gör att när nya hyresgäster kommer, man kan gå till de andra och presentera så att de inte blir anonyma. Och då fick jag svar från mina svenska kollegor i styrelsen: ”Hördu du, svenskar flyttar till lägenheter för att de inte vill ha kontakt med någon.”

Jag kan säga att framtiden tror jag kommer att bli ljus för Fittja så småning­ om. Jag tror man kommer att känna att vi är en liten enhet, inte ett getto, men en liten enhet som lever och bor här och åker till våra arbeten inne i stan eller var det kan vara, Södertälje, och vi kommer att vara närmare varandra över huvud taget. Det är min känsla, att vi har framtiden för oss.

Och jag tycker själv att jag är vänlig mot folk, det är mycket som man ger till folk — jag hoppas.

Och då tycker jag att jag bidrar med min livsglädje och livslust, och mina dåliga skämt till exempel, sprider glädje och min tjocka kropp. Det ger jag så mycket som jag orkar.

15

Jag håller på att lära mig att jag skulle vara nära dem som är skyldiga och se att det har ingenting med mig att göra och det är fantastiskt att kunna göra det och ändå kunna ge det man har.

Och jag tror att mitt bidrag har varit också stort, lika mycket som det jag har fått. Jag tror att för det första, under 70-talet var Sverige ett samhälle som var väldigt stängt, de visste inte mycket om det som hände i Latin­ amerika, eller vad Latinamerika var, de hade vissa fördomar. Jag tyckte att min plikt var att försöka visa vad vi står för.

Jag har gett möjlighet att ... kärlek, och mina kunskaper, min närvaro. Jag har gett också min stolta ... och mitt sätt att vara.

Jag gav ju min mångkulturella bakgrund, flerspråkighet och en biand­ kultur med tre kulturer i: finska, tornedalska och svenska och även samiska. Så jag har liksom växt upp i ett mångkulturellt samhälle. Det här är ett mångkulturellt samhälle, men inte på samma sätt. Här lever olika kulturer bredvid varandra, inte tillsammans, som jag har växt upp i. Det är ett omognare samhälle på så sätt, det är inte interkulturellt, det är mångkulturellt.

Men jag hoppas att när jag går bort, så har jag lämnat nåt efter mig, till mina barn och i samhället.

There is another thing that my country can give to the Swedes and that is about love: What kind of love, and how people can love each other, and be caring and carefull of the lives of other people who share the same society.

Jag jobbar med mina bilder och tillför nåt till den svenska kulturen, fast ingen ser det, kanske.

Jag har lämnat till Sverige nästan halva livet. För att precis från 1980 jag har börjat att komma till arbetssamhället och jag har skattat, som inte alla gör, och dessutom jag lämnade till Sverige också ... inte lämnat, men min fru och mina barn har blivit svenska medborgare. Jag tror att det är femtio procent som jag lämnade till Sverige för att min fru korn hit helt utbildad.

Jag började undersöka vad som skulle hända med Fittja gård för det var rivningshotat alltihop det här, och det var början på mitt engagemang här i Fittja.

I gave almost everything. I gave myself, my services. I tried to see to it that people understand each other. That is the most important thing for me.

Jag tycker inte att det är Sveriges problem att lösa mitt problem, utan det är mitt problem, det är jag som har hamnat, flyttat. Jag tycker det är mitt ansvar att söka en lösning på situationen.

Alltid min teori är att jag måste acceptera Sverige som Sverige är. Jag har kommit hit, Sverige ropade inte på mig att jag skulle komma hit, men jag har ingen annan sak.

Det går inte att räkna upp vad man har bidragit sådär, ja ... nej, jag tror inte det går att räkna fram, men jag känner mig liksom att jag har ett ansvar för min medmänniska — och det känns väldigt bra.

Jag ville bara njuta av livet och att vara lite förebild till ungdomar.

Det kan man också ifrågasätta, om jag som första generationen vill bli fullt ut accepterad. Det är inte säkert. Nånstans innerst inne vill jag behålla det jag har med mig, jag vill bevara, samtidigt som jag måste anpassa mig till svenska samhället.

Jag har lärt dem att en kvinna kan skilja sig såhär — det gjorde jag, utan problem. När jag är arg, jag visar att är arg. När jag är ledsen, jag visar att jag är ledsen. När jag är glad, jag visar att jag är glad.

Jag har försökt komma in i samhället och jag försökte att mina barn skulle vara med och följa lagar här och lära sig både spanska och svenska.

Jag tror Sverige är stolt över mig och jag ger mycket varje dag. När jag blev tio år jag hade sagt till min pappa att jag vill ändra världen och alla skrattade. Men jag tror att jag ändrar världen varje dag jag lever.

17

I Sverige har jag försökt ge mig själv, allt vad jag har och bidra med. Mina erfarenheter och mina kunskaper, jag har bildat familj, jag har gett tre barn till Sverige.

Man gråter på ett annat sätt och skrattar på ett annat sätt genom sitt eget språk än vad man gör med det nya språket. Sen spelar det inte så stor roll om det är svenska eller tyska, konflikten finns alltid.

Nu efter så lång tid känner jag mig som en svensk, trots mitt utseende, och jag känner att det är min plikt att visa hur jag tänker, hur jag ser på saker och ting.

Jag gav min arbetskraft, ja, och jag var ung, bara 29 år, de behövde mycket folk på den tiden för att jobba. Jag var ung och jag var redan utbildad barnskötare, jag behövde inte läsa, sen jag hade två unga barn som jag har uppfostrat för att de ska fortsätta leva här och betala skatt som alla andra.

Kärleken till Egypten det är solen. Solen. Kärleken till Sverige — den ideologiska friheten som varenda människa här i landet åtnjuter.

Vem blir kvar? Rikare blir rikare och fattigare blir fattigare. Men vi som har studerat med pengar från Iran vi hamnar i västvärlden. Inte bara jag, det är många, tusentals personer. Vi hamnar här och börjar forska här och sysslar med vissa saker som är inte så viktiga ... Det är kanske vik­ tigt för Sverige, men det är inte viktigt för hela världen. Jag skulle ha varit mycket nyttigare om jag hade forskat i Iran.

Här är det väldigt sällan att man bjuder främmande hemma. Man måste ha kommit mycket nära svenskarna för att de ska bjuda hem dig, det måste man acceptera.

Jag tycker att både Sverige och Polen behöver mycket kärlek: ta hand om er och lycka till, fast ni har olika problem förstås. Punkt.

Jag älskar båda länder, men det finns en hel del negativt som man måste jobba med. Jag är en positiv människa, jag kan bo var som helst.

18

Jag kan säga till Sverige, det ska vara öppnare som var. Ge sitt kärlek till andra personer, för Sverige var bra historiskt, som hjälpte folk, tycker inte om krig, vill folk leva i fred. Det tycker jag ska fortsätta.

Jag känner att vi alla är människor och det ska inte finnas gränser.

Jag fick frågan om Sverige och Finland skulle vara mina älskare — vad skulle jag säga till dem? Det är ganska roligt ... Finland är min första make, på riktigt. Och Sverige är konvenansäktenskapet, ja, så är det i verkligheten också.

Finland för mig det är släkten, det är sommar-Finland.

Men till Sverige ... vad skulle jag kunna säga? Var hte öppnare kanske? Var lite gladare. Det kanske har att göra med klimatet kanske, inte vet jag, men det är kyligare, det abstrakta begreppet av hela landet, hela samhället är kyligt.

Sverige, det är mitt och mina barns och min mans hemland.

Jag ska säga till Sverige: förstå mig! Jag kan inte göra mig förstådd som jag vill. Åtminstone hittills har det varit så. Men samtidigt nu har jag kommit längre från Iran också, det är jättesvårt. Att bo hela livet i Iran ... Jag ska säga: förlåt mig, but understand me.

Lev i fred, bråka inte, skada inte.

Och sen jag korn direkt till Moheda och där väntade en stor man, han hette Lars, och när jag korn direkt till bilen han tog bälte och satte på mig. I Bolivia, innan jag korn hit i alla fall, vi har aldrig använt säkerhets­ bälte, och jag tänkte det första: ah, jag är fånge igen. För att du vet, det var lite ... en sak som har aldrig hänt.

Sarajevo är samma sak som Stockholm, med många teatrar, många bio, och jag vill säga till Stockholm, människor i Stockholm: tack så mycket i alla fall, stort tack därför att jag överlevde efter den situation.

På ett sätt kan man säga att jag är en flykting från Östermalm.

Vi kan inte ha samma tankar och vi kan inte se likadana ut, det skulle bli väldigt tråkigt, jag tror att livet här eller utanför Norden eller Europa, det är samma, för att platsen där man befinner sig spelar ingen stor roll i ens liv.

När jag åker dit, jag saknar här. När jag är här jag saknar där. Nästan femtio procent ... det är sant.

Jag brukar säga att jag har mitt hem i den lilla småstad jag kommer ifrån, det är mitt riktiga hem. Men, ja, mitt hjärta brinner för Botkyrka. Jag tycker så mycket om att bo här. Vore Botkyrka en person så skulle jag säga att jag älskar dig.

Att försöka förstå varandra, det är utmaningen varje dag. Verkligen.

What I would say to my country, for my country, is to see the good aspects of this society, for them to evaluate.

Om Nigeria vore en flicka som attraherar mig, jag skulle säga såhär: den flickan är väldigt, väldigt söt. Och om Sverige var en flicka: där går en flicka som är mycket vacker, begåvad och den flickan kommer att gå mycket långt.

They live in war in Lebanon. Can not say to ... In Lebanon a lot of war. When camé to Sweden, after me 15 years they war. Can’t talk about what to say to Lebanon.

Om jag tänker på Assyrien, nu finns det inget land som heter Assyrien, men det är mitt fosterland, det är uppdelat på mellan Turkiet, Irak, Syri­ en och det gamla Mesopotamien. Men om jag fantiserar att jag har mitt eget land som heter Assyrien ...

Till Chile skulle jag säga, jävla -73. Till Sverige skulle jag säga ... tack i alla fall ...

Jag älskar Sverige på grund av de här värderingarna, människovärdet, att man inte tittar på mig att där kommer ... han eller hon är fattig eller tillhör en viss grupp.

20

I would say to my home country that one can learn a lot from that other woman, I mean Sweden.

Och jag brukar också kalla Fittja för New Yorks Manhattan, för när man kommer opp på berget där och tittar över husen här, så är det som ett Manhattan.

Som en svenska kanske jag kan säga till Chile: varför gjorde militären det som de gjorde? En brutal diktatur, och de tänker inte på folket, att folket måste gå ut från landet, lämna sin familj, allt.

Jag har kanske en sån där både-och-identitet, och det är ganska bra. Det skulle jag aldrig ha fått i Finland. Jag är både innanför och utanför och kan identifiera mig med flyktingar som kommer till mig och med svenskar.

Kurdistan — jag har längtat hela tiden att det ska bli ett land, ett eget land, och det hela tiden finns i mitt hjärta, hela tiden.

Om jag skulle dö, eller den dan jag dör, jag tror nog att jag är kvar i Sve­ rige. Min mamma dog förra året och hon begravdes i Finland, nu sörjer jag lite det att vi inte har någon grav att gå till.

Jag känner Chile och Sverige som två personer som jag älskar.

Man tänker tillbaka, men det är svårt, man blev som andra som född här, kan man gå på besök, semester en månad ...

Till både länderna är det: lär er älska mig för den jag är.

Jag kan inte förlåta mitt land för det kastade ut mig! Vi kämpade för demokrati i Chile och sen kommer diktaturen och de vill inte ha oss där. Den som jag säger, jag kan tacka för Sverige att de tar hand om mig och jag kan fortsätta leva, tack för svenska folkets solidaritet.

Rösterna och tankarna tillhör de medverkande i den permanenta video- och ljudinstallationen Firstgeneration av Esther Shalev-Gerz Firstgeneration är beställd av Statens konstråd i samarbete med Botkyrka kommun för Mångkulturellt centrum © Konstnären, Statens konstråd och Mångkulturellt centrum 2004

'[

1

Katalog 34

KATALOG Statens konstråd 2004

KATALOG 34 © Statens konstråd 2005 © respektive författare, fotograf och konstnär Där inget annat anges ansvarar redaktionen för texten redaktör: Susanne Eriksson bildredaktör: Åsa Brandt redaktion: Åsa Brandt, Susanne Eriksson, Patrik Förberg Inger Höjer Aspemyr, Deta Liljenfeldt Översättning: Leif Hasselgren (från engelska s.100, s.175) faktagranskning: Deta Liljenfeldt grafisk form: Ljungman & Melbi typsnitt: Indigo Antiqua och Berthold Akzidenz Grotesk papper: Tom&Otto silk 130 g, omslag Lustrolux 250 g tryck: Trydells Tryckeri AB, Laholm 2005 ISSN 1051-4564

INNEHÅLL Förord 7 Utrymme för konstnärligt skapande mikael adsenius 9 Från Malmö till Dorotea. Fyrtioen permanenta konstverk 11 Glas Skärvan. En skulptural installation i fem delar för Malmö Högskola/Fläka och samhälle annette senneby 16 Svaleboskolan i Veberöd dan jönsson 25 Flyktighet och beständighet: Om Kirsten Ortweds Syntax och Section sven-olof Wallenstein 34 Atlas för Eslöv Leonard forslund 41 Eva Stephenson-Möller för Högskolan i Borås lena from 67 Mimers Hus i Kungälv lena from 76 Visionauter skådar en Lunae Defectus olof Lundström 92 First generation esther shalev-gerz 100 Tystnaden anfaller jan åman 106 Trådens skuggor hans krondahl 121 Vindfång, cirkelgång: Carsten Hollers verk Windshield CATHARINA GABRIEL SS ON I40 Att ta plats och skapa rum karin becker 175 Fokus 2004 Ken Lum / don ’t know patrik förberg 187 Ann Hamilton aloud inger höjer aspemyr 190 Ortregister 194 Konstnärer 196 Författare och fotografer 197

FÖRORD 41 nya beställda konstverk — från Malmö i söder till Dorotea i norr! Skolmiljöer och bibliotek, högskolor och universitet, men också andra slag av offentligheter har med konstnärlig gestaltning expanderats i ut­ tryck och givits möjligheter till förändrade rumsliga upplevelser.

Gränssnittet mot den kommersiella arenan — andra sorters offentliga rum — blir allt svårare att urskilja. Frågan är kanske om inte också den samtida konsten nu mer än någonsin tar plats just där. För Statens konst­ råd är det nödvändigt att aktivt förhålla sig till och ständigt ompröva be­ greppet »det offentliga rummet«. I det temporära projektet I don’t know av den kanadensiske konstnären Ken Lum under Xposeptember 2004, identifierades många frågeställningar kring det visuella flöde som vi stän­ digt omges av.

En annan form av ifrågasättande av det offentligafysiska rummet uppstod i det interaktiva verket aloud av den amerikanska konstnären Ann Flamilton. På inbjudan av Statens historiska museum och i anslutning till en utställ­ ning med kyrklig textil från HV Licium, iscensatte Ann Hamilton en sinn­ lig och märkvärdig upplevelse av immateriella rumsligheter, där besökarens aktiva handling skapade en känsla av en tillfällig men delad gemenskap med främmande andra.

Karin Becker, professor vid Linköpings universitet/Tema Q, har inbju­ dits att i Katalog 34 förhålla sig till begrepp och tolkningar kring det offentliga, privata och kommersiella. Hon beskriver i essän Att ta plats och skapa rum bland annat hur olika spontana manifestationer eller temporära aktiviteter omskapar och omtolkar platsers betydelser.

Katalog 34 erbjuder i texter av bl a Lena From, Catharina Gabrielsson, Sven-Olof Wallenstein och Jan Åman möjligheter till fördjupade aspekter och förståelser av ett urval av de beställda konstverken. Och flera konst­ närer — bland dem Leonard Forslund, Esther Shalev-Gerz och Olov Lund­ ström — beskriver tankar och idéer kring sina egna konstnärliga gestalt­ ningar för och i det offentliga rummet.

Med en brokig mångfald av bild och text tillönskas inspirerande och expanderande läsning!

7

UTRYMME FÖR KONSTNÄRLIGT SKAPANDE Statens konstråd skapar förutsättningar för konstupplevelser i det vi kal­ lar för det offentliga rummet samt verkar för att statliga miljöer speglar konstnärliga riktningar och stimulerar den enskilde individen i det dagli­ ga arbetet. Det sistnämnda uppdraget har funnits sedan 1937 och är fort­ farande giltigt. Verksamheten får hela tiden nya betydelser, inte minst i en situation där kommersiella marknadskrafter och bilder tar mer och mer plats i offentligheten. Internationellt ser vi idag att den offentliga konsten expanderar med helt olika finansieringskällor bakom sig, vilket är en en spännande utveckling som gör att vi alla plötsligt kan möta fan­ tastiska konstverk på platser vi inte kunnat förutse, möten som kan ge stora upplevelser. Konstnärer och arkitekter blir samarbetspartners och utvecklingen går mot en integrering av konst och arkitektur som bidrar till stadsmiljöernas utveckling. Ett exempel på detta är den indiskfödde brittiske konstnären Anish Kapoor som har fått uppdraget att gestalta två tunnelbaneuppgångar vid Monte San’t Angelo i Neapel. Uppdraget skall vara slutfört 2006. Kapoor säger »Vi gör skulpturer du går in i« och upp­ dragsgivaren staden Neapel har varit så kreativ att de först bjudit in konst­ nären som sedan fått bestämma arkitekten. Kapoor valde att samarbeta med den Londonbaserade arkitektfirman Future Systems.

Vi märker ständigt i vårt arbete att konsten ställer viktiga frågor, väcker samtal och engagerar människor på just ett sådant sätt som bara konsten kan göra. Därför bör konsten och konstnärerna ges utrymme för skapande precis som Kapoor fick möjlighet att bestämma. Vi känner att intresset för konst ökar hos allmänheten och att sambandet mellan konstnärliga ge­ staltningar på allmänna platser och personligt engagemang i konstnärliga frågor är tydligt, ibland så tydligt att det leder till månadslånga debatter i media. Diskussionen är central för Statens konstråd och ofta finns en miss­ uppfattning kring verksamheten att Statens konstråd väljer, placerar ut och bestämmer. Så är det inte. Allt sker i samråd, inte minst med arkitek­ ter och brukare, både inom det statliga verksamhetsområdet och det icke statliga. Vi diskuterar, planerar och presenterar i samråd med våra parter och projektledarna från Statens konstråd för en ständig dialog med alla in­ 9

blandade för att resultatet ska kunna emotse alla de höga krav som ställs, såväl konstnärliga som praktiska. Där vi samverkar med kommuner och landsting och andra icke statliga aktörer har alltid vår motpart ett stort inflytande och de slutliga besluten fattas inte av Statens konstråd. Konst­ rådet är med i processen och tillför ett mångårigt kunnande inom områ­ det offentlig konstnärlig gestaltning. I vårt dagliga arbete med kommuner märker vi att samarbetet är viktigt och ett konkret bevis på detta är att få projekt avskrivs.

Konsten som intar det offentliga rummet skall spegla de konstnärliga riktningar som finns och vi ska med våra samarbetspartners ge konstnärer göda möjligheter. Det är en förutsättning för ett bra resultat. Ibland ser vi att verk som kräver avancerad teknik är svåra att införliva i offentlighe­ ten. Konstverken kräver ständig tillsyn, något som är lätt att tillgodose i en konsthall eller i ett museum men svårare i det offentliga rummet. Här finns mycket att göra i framtiden och att hitta smarta lösningar för att mer inkludera alla konstnärliga yttringar är en ambition Statens konstråd har och som drivs bland annat genom utvecklingsprojekten.

Statens konstråd vill utveckla och stärka samtalet om den offentliga konsten, det kan gälla att höja ambitionen för att barn- och ungdomsrelaterade projekt förankras mer hos barnen och ungdomarna i deras egna skolmiljöer likaså kan det ske på universitet och högskolor där en samrådsgrupp kan bestå av både professorer och studenter och där diskussio­ nen är grunden för det slutliga valet av en konstnär och upplevelsen av verket. Vi har alla någonstans inom oss miljöer som präglar minnen för livet. En miljö för lärande måste innehålla estetiska kvaliteter, det kan gälla arkitektur, möbler och föremål men det gäller i högsta grad konst­ närlig gestaltning. Universiteten och högskolorna i Sverige kan idag ge­ nom Konstrådets mångåriga arbete visa upp konstverk som tillhör den svenska konstens riktiga höjdpunkter.

Det finns stora möjligheter att verka för att förbättra och stimulera skol­ miljöer om erforderliga ekonomiska resurser ges. Att stärka kommunala skolmiljöer i Sverige är ett prioriterat område. 2004 har flera av de konst­ närer som ni möter i katalogen givit nya konstnärliga dimensioner till bildningsmiljöer i Sverige. Allt kan inte gillas av alla men det är just i mång­ falden av anlitade konstnärer och i de olika konstnärliga uttrycken som den demokratiska ambitionen ligger.

MIKAEL ADSENIUS 10

Från Malmö till Dorotea Fyrtioen permanenta konstverk

KONSTNÄR ANNETTE SENNEBY titel Glas Skärvan. Glaset, Skuggan, Bordet, Järnbarnet, Skärvan MATERIAL femdelad skulptural installation: laminerat glas med vinylfärg, fotogram/C-print, målat objekt i trä, infärgad sand, gjutjärn, funnet objekt i glaslåda PLACERINGSORT Malmö PLACERING Malmö Högskola/Hälsa och samhälle, huvudentré och bibliotek ARKITEKT Lundgaard &Tranberg ApS genom Lene Tranberg FASTIGHETSÄGARE LB Kiel Pildammen AB projektledare Acke Hydén, Annika Sven b ro/Statens konstråd © Annette Senneby/BUS 2005 Foto Lena Ason 12

låCt ■

LiiUäiilLiiSiB».. illlllllll IIIIIIIIH ElillB

;=ss=3«i

é-iää Hinn

llllilHI

,

m ■

9‘ *<*":

' TI i r#

• >■ ^•n f

"»t t* * 15

Glas Skärvan. En skulptural installation i fem delar för Malmö Högskola/Hälsa och samhälle Utgångspunkten har varit en liten skärva av glas, som jag funnit på en resa till Grekland och sedan tagit till vara. Den lilla glasbiten har en historia, den är ett fragment, som en gång hade ett sammanhang. Den har också fortfarande möjligheter i sig som den är, t ex göra upp eld. Den utgör dessutom en teknologisk potential, i form av kameror, kikare och mikroskoplinser eller som byggnadsmaterial. Den representerar det sköra, det vackra, men också det hårda, det skarpa, det farliga.

Glas Skärvan är samhälle på gott och ont.

Glas Skärvan är början på den berättelse så som den nu gestaltar sig på Malmö Högskola/Hälsa och samhälle. Den skulpturala installationen är utförd i fem delar på olika platser i huset. Den är tänkt som fem stationer i en återuppbyggande tillblivelseprocess, där allt har sin upprinnelse i Glas Skärvan.

Förskjutningar i skalor, i material och i idén om Glas Skärvan bildar den visuella berättelsen.

1. Glaset ett digitalt uppförstorat avtryck med fragment av flytande färg i de olika lagren 2. Skuggan uppförstorad skuggbild, fotogram som en direkt lämning av solen 3. Bordet platsen för en tredimensionell gestaltning av skuggan i färgad sand 4. Järnbarnet leken formar sanden och utgör spåren i järngjutningen 5. Skärvan på sin plats i skolans bibliotek ANNETTE SENNEBY (Annette Senneby, född 1951, bosatt och verksam i Stockholm) 16

17

A i «! 'WSS ;ä|éÄä&

C:!'^ *| Äs >: -ö®

• a 5¥äR« ‘ »fife !

SS i,*; .

18

|iS§|§|

i^ipi ,

*

!9

konstnär PETER HAH NE TITEL Genesis MATERIAL olja på pannå placeringsort Veberöd placering Veberöds bibliotek ARKITEKT Arkitektgruppen i Malmö genom Lars Karud STATENS KONSTRÅD I SAMARBETE MED Lunds kommun projektledare Annika Sven b ro/Statens konstråd Foto Lena Ason Peter Hahne (f. 1955) arbetar i den abstrakta måleritraditionen och med stort intresse för strukturer och ytor. Han hävdar att ett konstverk ska vara öppet. Den exakta avläsningen finns inte, utan verket ska snarare sätta igång tankar hos betraktaren. I Genesis utgår han från det latinska ordet fiat, svenskans värde, som bildar stomme och finns integrerat i bilden. Grunden är språket och vår möjlighet till kommunikation som civilisationen bygger på. Hahne påpekar att målningens ljusa elliptiska form kan ses som platsen för våra föreställningar, »ovetandets domän«. Den stora ljusa målningen är högt placerad på biblioteksväggen som för att lyfta blicken, i eftertanke och tystnad.

20

^WTi

L— Me »Si

pPffSPWflHI

_____________ 21

KONSTNÄR LISAJEANNIN titel Kosmos, Knattarna och det magiska barnet material brons, akrylfärg placeringsort Veberöd PLACERING Svaleboskolan, entré- och trapphall arkitekt Arkitektgruppen i Malmö genom Lars Karud STATENS KONSTRÅD I SAMARBETE MED Lunds kommun PROJEKTLEDARE Annika Sven b ro/Statens konstråd © Lisa Jeannin/BUS 2005 Foto Lena Ason jÉÉÉÉÉ 22

23

,,,,5WK. ip,;

i8!i

24

Svaleboskolan i Veberöd respekt, lyser det med stora brandgula bokstäver i trapphallen på Sva­ leboskolan i Veberöd. Högt uppe under taket skrivs det uppfordrande or­ det av en lång, ljusblå gestalt. Lisa Jeannin (f. 1972) har målat det magiska barnet, en salig ande utsluppen ur skolsystemets flaskfabrik. Hade vi ögon för det skulle vi kunna se landets alla skolgårdar lysa med en stilla glöd från dessa skyddsänglar som hjälper varje barn att överleva barndomen; dess ljusa, nyfikna förväntan inför varje ny dag — men också bråddjupen, och bräckligheten. Vad händer med den lågan när vi slutar växa — när vi slutar leka, slutar springa, slutar gråta över döda fåglar? Förmågan att i en och samma kropp bevara detta skyddslösa och oförskräckta. Det oändliga i barnets sätt att se: det kräver mod. Och fantasi. respekt, säger vi — och menar disciplin. Vilket förräderi. Och innerst inne är vi bara avundsjuka. Lisa Jeannins konst ser jag som ett uppror mot denna själsliga självstympning — en andlig motståndskamp, en livslång krumelurkur. Från en elevutställning på Wanås 1997 minns jag fortfa­ rande hennes egensinniga ubåtsprojekt: ett ombyggt badkar på barnvagns­ hjul där man genom periskop satt och betraktade en tecknad fantasivärld. Det var ett verk som stack ut, minst sagt — knappast vad man förväntade sig i ett sammanhang av mer eller mindre taktiska positioneringar. Och sådär har det fortsatt: från den på en gång encyklopediska och självutläm­ nande magisterutställningen »I-Ching enligt Lisa Jeannin« på peep i Malmö 2001, via den tecknade sagogrottan på Dunkers Kulturhus i Hel­ singborg 2003, till de båda animerade filmer hon visade på Malmö konst­ hall hösten 2004. Hela tiden har tecknandet stått i centrum, legat som en grund för hennes fantasifulla utflykter mot skulptur och film. Ytterst tror jag dessa »kringaktiviteter« handlat om att etablera teckningarna som en värld i sig, ett eget kosmos. Ubåtens periskop, liksom den stora väggsprickan man hukande fick pressa sig igenom på Dunkers, öppnar en passage till ett för­ trollat rike där allt är möjligt: en fantasins rymd. Jeannin är bland de konstnärer som idag starkast värnar denna dröm om konsten som ett autonomt universum, en räddning undan verkligheten som vi känner den, eller kanske snarare: en plats där fantasi och verklighet, ett hastigt ögon­ blick — som i en dröm — kan glida samman. Utställningen i Helsingborg 25

2003 är det hittills mest genomförda exemplet. Bakom sprickan i normalitetens vägg hamnade man i ett rum där stora figursågade teckningar i trä tornade upp sig i det flackande skymningsljuset — ett skelett, en hög fon­ tän, en flygande Mozart i strumplästen. Alltsammans belyst av skenet från en drömlik, animerad projektion där man såg en pojke stå under en bro och hålla en liten enhörning i famnen. Kanske ännu ett »magiskt barn«? Ovanför passerade med jämna mellanrum en mystisk man i svart rock och solglasögon. Mitt på bron stannade han till, gjorde en gest mot pojken under honom och försvann. Som om han — tänker jag nu — markera­ de ett undantag. Lät pojken ännu ett tåg få leva kvar i fantasins värld. Jag tror vi borde lära ungarna att akta sig för denne man. respekt, skriver det magiska barnet i Veberöd. På trappräcket mitt i hallen traskar fem små seriefigurer i brons — knattarna — upp mot en av­ sats där två utav dem skakar loss med radion bredvid sig. Bakom dem — på väggen över ingången — bryter rymdens stjärnor fram i några explosiva målningar. Jeannin betonar rasten snarare än undervisningen; barnets förmåga att försvinna ut i fantasins galaxer blir viktigare än dess inlärningskapacitet. Det magiska barnet manar oss att respektera att det kan få vara så. Och kanske inte bara det. Med sitt verk förvandlar Lisa Jeannin i själva verket skolans trappuppgång just till en sådan där förtrollad passage mot en värld på andra sidan verkligheten — ja, just det: som om hon ville säga att skolan faktiskt kunde vara en sådan värld, där allt är möjligt och där barn får vara ifred med sin magi. Det är förstås att ställa stora krav på skolan. Alltför stora? Spelar det någon roll? Att någon tänker tanken räcker långt. respekt: någon vuxen som förstår vad det betyder? Borde inte det ordet egentligen stå med stora bokstäver vid ingången till varje skola? Inte som en ordningsregel — utan som en påminnelse till den vuxna, av­ förtrollade världen om något viktigt som den glömt. En erinran om värl­ dens väldighet och tidens outsinlighet, om stenarna som lever och om rymden i oss. Respekt — allt detta måste skyddas så det inte dör bland vuxenvärldens alla tevesåpor, barnkanaler och disciplinkrav. Lisa Jeannin försöker se vad skolan skulle kunna vara: något annat. För att den kanske är det enda som kan vara det.

DAN JÖNSSON 26

27

KONSTNÄR BERIT LINDFELDT TITEL Solsil material rostfritt, syrafast stål placeringsort Alnarp placering SLU Alnarp/Navet, Institutionen för växtvetenskap, entréplats arkitekt Projektinnovation i Lund genom Agneta Ljungberg LANDSKAPSARKITEKT Per Friberg fastighetsägare Akademiska Hus i Lund AB projektledare Annika Sven bro/Statens konstråd © Berit Lindfeldt/BUS 2005 Foto Lena Ason umåååm

.åéa 'V*! Vf' Éfthl

■HHHhHI hhhhhh

ss&s «*,*' kV

‘-'T .-•‘t jäjk-H.;

^ggsg.

Berit Lindfeldt (f. 1946) är skulptör, bosatt i Göteborg. Hon arbetar ofta i material som brons, betong, stål och gummi. Hennes skulpturer är för­ tätade, väcker känslor och minnen. Till platsen i anslutning till byggna­ den Navet har konstnären skapat Solsil. En skulptur med monumentala mått i rostfritt, syrafast stål. Skulpturen består dels av en stående cirkel­ rund »solsil« (0280 cm), dels av en liggande ellipsformad »skugga« (200 x 400 cm). Solsil är en enkel geometrisk men ändå mjuk form. Blankslipad speglar den omgivningen, utgör en blickpunkt på den öppna gräs­ ytan. Själva »silen« är svagt skålformad och perforerad, placerad i kanten av sin »skugga« — en gjuten form där dagvatten samlas upp som likt ett fågelbad. Berit Lindfeldt skriver att hennes skulptur »ställer solen mitt i odlingarna, den blanka ytan reflekterar solen, hålen fångar ljuset som blir prickar på skuggsidan, i vattnet eller plåten och reflekteras vidare.« 29

KONSTNÄR KIRSTEN ORTWED titel Section, Syntax material patinerad brons PLACERINGSORT Lund placering Lunds universitet/Språk- och litteraturcentrum, entréer vid UB-parken och mot gatan ARKITEKT Henrik Jais-Nielsen & Mats White Arkitekter genom Mats White FASTIGHETSÄGARE Akademiska Hus i Lund AB PROJEKTLEDARE Martin Wickström/Statens konstråd © Kirsten Ortwed/BUS 2005 Foto Lena Ason y • **• ■mwLm*wt --y- mmm

_______ 30

■■■■

'^Q

"*met 31

w&ät JHtr j** 1»sfl" v ld L- T'v -'^“; ■^1 ‘ 32

. 1* fjpll H T ¥ o. / ft a J.E

■'

e.'r—Si

ILflåL^^ ✓. ~=dH ✓_= '» sy

OMOLl 0710370 n wm \* ^ ^ 1

IIOP.E* V 6 C Å BY L Ais I \7 OLE"

•

PEUBS-ARBITPIVT*

5 E

T■

E

HOFMA-LOGVEII

PKPATIVC

33

;Äjj£2 Flyktighet och beständighet: Om Kirsten Ortweds Syntax och Section To gar ichnos tou amorphou morphe »Ty formen är ett spår av det formlösa« PLOTINOS Kirsten Ortweds (f. 1948) skulpturer har ofta handlat om ett förhållande mellan slump och ordning, mellan formens tillfällighet och dess perma­ nens. Formerna ges ofta till en början i processer som involverar en hög grad av obestämdhet — att kasta materialet, släppa det från en viss höjd, utsätta det för processer som bara delvis är kontrollerade etc — för att i 34

nästa steg förseglas och göras beständiga, ibland i traditionella material som marmor och brons, ibland i material som vax, som snarare pekar på det flyktiga och obeständiga i tinget. Det flytande och det fasta övergår i varandra, det som hos Ortwed ger intryck av stabilitet är egentligen något skört, medan ögonblickets ingivelse kan inkarneras i material som signa­ lerar en hög grad av permanens. De traditionella stegen i produktionen av skulptur försvinner inte, men omkastningarna i formprocessen ger dem en oväntad innebörd och laddar dem med en ny energi.

Utan att fästa alltför stor tilltro till konsthistoriska scheman — även om de ibland, om man behandlar dem en smula respektlöst, kan tjäna som in­ strument för att uppfinna tankar snarare än för att spärra in det man redan tänkt — kunde man kanske säga att Ortwed kryssar mellan två positioner i den moderna skulpturen: å ena sidan en tradition som söker formen i materiens inre, som vill veckla ut den som vore den en plastisk kraft som konstnären förlöser, å andra sidan en tradition som ser formen som redan given i konstnärens mentala konception, och där det gäller att på effek­ tivast möjliga sätt realisera den i ett i sig passivt material. Den första lin­ jen privilegierar handen, den kroppsliga närvaron och spåren efter konst­ närens verksamhet, samtidigt som den förlitar sig på en vis plastica, en inneboende kraft i materien som »svarar« mot konstnärens gester; den andra inriktar sig på det industriella förfarandet och vill frambringa ett objekt som inte uppvisar några rester av handskrift, som förblir lika slutet i sig som resultatet av en obefläckad avlelse. Vid den ena ändpunkten fin­ ner vi en skulptör som Henry Moore och idén om ett biomorft bildspråk, vid den andra en konstnär som Donald Judd, för vilken materialens »specifika« kvalitet gav dem en ny direkthet och aggressivitet som bestämt av­ visade den humanistiska sensibilitetens patos.

Ortweds mellanväg, eller kanske snarare tredje väg, handlar om att fo­ kusera på processen som ett sätt att övervinna motsatsen mellan det sub­ jektiva och det objektiva (och i någon mening kunde man här finna en utgångspunkt för hennes arbete hos en konstnär som Richard Serra, vars tidiga experiment med exempelvis smält bly på ett liknande sätt under­ sökte en »a-formell« praktik, som åtminstone inte omedelbart ska förväx­ las med de »informella« strategierna i den omedelbara efterkrigstidens europeiska måleri).1 Formen är varken rotad i kroppen eller i det konceptuella, utan i ett slags kollision mellan dem som förevigar det slumpartade, men också visar på det slumpartade i allt som ter sig evigt. Formen är ett 35

spår av något formlöst, men detta formlösa är inte intet, inte bara en från­ varo, utan en reservoar av möjligheter.

Syntax och Section, två skulpturer för Språk- och litteraturcentrum i Lund, ger en aning om de spänningar som genomkorsar Ortweds arbete. Syntax uppvisar en kraftfullt modellerad sida som registrerar konstnärens arbete i lera som sedan »modellerats« i brons, och en slät sida med en latinsk in­ skription; Section består av ett utsnitt ur den förra skulpturen, med samma skillnad mellan fram- och baksida, och den utgör ett eko eller minne av den. Inskriften pz Section lyder: verba volent. scripta manet (Ordet flyger. Det skrivna blir kvar). De kontroverser om latinsk grammatik som inskriften givit upphov till är kanske mindre relevanta för Ortweds arbe­ te,2 snarare borde man reflektera över i vad mån den kunde säga oss något annat som öppnar en läsning av skulpturen själv. Orden, språket, det lju­ dande flyr undan i tiden och rummet, medan det skrivna, det inskrivna, består och äger permanens — på samma sätt som den formgivande pro­ cessen med dess sammanflätning av slump och mekanisk nödvändighet inte kan annat än ge upphov till en beständig form. Skulpturgruppens fyra sidor återspeglar detta, men i en form som i var och en av dem är återspeg­ lad och på något sätt dubblerad — i Syntax (som ger regeln, lagen, normen 36

för sammanställningen?) återger en av skulpturens sidor handens initiala arbete i lera, som sedan gjutits i brons, och den står mot den sida som sig­ nalerar textens karaktär av beständighet (här talar dock texten om aukto­ riteten hos det samtida bruket, usus, som bestäm-mer vilka gamla uttryck som ska återupplivas och vilka nya som ska falla bort); den andra skulptu­ ren, Section, som förfärdigats utifrån en modell i vax som i sin tur baserats på den första skulpturens gjutform, repeterar en sektion av den första skulpturen, underkastar sig dess syntax och förblir likt en skugga eller ett eko av den, samtidigt som texten på den motsatta sidan talar om det skrivnas permanens — orden (verba) förklingar, och med dem också bruket (usus), men det skrivna består, såsom inristat i brons överlever det tidens och brukens skiftningar, måhända till priset av att en dag bli oläsbart. Kanske kunde man på så sätt se dessa skulpturer, och det förhållande de upprättar mellan en syntax och en sektion — en formande regel och en applikation? — som en reflektion över den skulpturala aktiviteten själv. Mellan det som förklingar (försvinner) och det som består (men en dag inte kan läsas, likt latinska inskrifter vars grammatik undflyr oss) finns bruket, men som ock­ så innebär en förslitning, att utsätta sig för tiden, som därmed också är skulpturens tid.

SVEN-OLOV WALLENSTEIN NOTER: i. Det informella handlar snarast om att återvinna den individuella subjektivi­ teten genom att stiga ned i ett djupare skikt i medvetandet, vad jag här kallar det »a-formella« om att göra upp med denna distinktion mellan det inre och det ytt­ re. Gränsen mellan dessa strategier är givetvis svår att dra — t ex skulle en konst­ när som Pollock under olika faser i sin karriär kunna höra hemma på båda sidor. För en diskussion av det »formlösa« som en nedbrytning av traditionella form­ kategorier till förmån för begrepp som horisontalitet, puls, låg materialism etc, vilka alla förefaller relevanta för Ortweds arbete, se Yve-Alain Bois och Rosalind Krauss, Formless —A User’s Guide (New York: Zone Books, 1997). En liknande idé om form som ett slags kompromiss mellan en energetik och en semiotik, mellan det »figurala« och »figuren«, finns hos Jean-Franjois Lyotard, Discours,figure (Paris: Klincksieck, 1971).

2. Onekligen finns två versioner av citatet, Verba volent, littera scripta manet, och Scripta manent, och grammatiken tvingar oss att välja mellan dem.

37

konstnär LEONARD FORSLUND titel Atlas/Intarsia MATERIAL oljefärg, akrylglas, intarsia på dörr (oregon pine, teakfanér) PLACERINGSORT EslÖV placering Medborgarhuset, foajé intarsiaarbete John Båge och Rasmus Fenham ARKITEKT Hans Asplund (1921 -1994), Barup & Edström Arkitektkontor genom Mats Edström (ombyggnad och återställande av interiör arkitektur) STATENS KONSTRÅD I SAMARBETE MED EslÖVS kommun projektledare Annika Svenbro/Statens konstråd Foto Lena Ason •mporara maituder tnoriunda bstftut

fT% WgBk, fe.

m- i _____

ll I■ ftnfti#lijÉi gPMf I v s ■ ■ tWÄ' 39

• *Wå i ii ^ ESI 40

Atlas för Eslöv Medborgare i Eslöv, vem är det, vem är ni? Idag när vi tar ordet medbor­ gare i vår mun och smakar på det tror jag att smaken har förändrats en del sedan Medborgarhuset blev byggt, att vi upplever smaken av ordet annor­ lunda. Alltså, vi som utgör medborgarna har förändrats och med oss bety­ delsen av ordet. Sedan den gången har Eslöv blivit ofantligt mycket större, ja, globalt mycket större, ja, denna lilla stad har blivit utvidgad genom våra teknologier, genom vår öppnare syn, genom att vi inte längre tar stads­ gränsen för given. Vår syn, vårt mentala tillstånd antar idag en mer och mer perforerad karaktär, vi ser i allt ökande grad igenom, världen. Och sam­ tidigt är Eslöv en stad mitt i den skånska myllan, förknippad med gamla hederliga Skåne, med en stad på landet. Men var ligger egentligen Eslöv idag? Visserligen rent geografiskt i Sveriges södra del, men var ligger sta- 41

den mentalt, kommunikativt, globalt? Egentligen ligger Eslöv varsomhelst, men ligger staden i Sverige? Om Eslöv ligger i Sverige, var ligger Sverige i så fall? Vid sidan om Turkiet eller Kanada, eller varför inte vid sidan om Kina?

Vår geografiska bild av världen är en annan än den mentala, en bild som egentligen inte är av fysisk karaktär, utan en universell ikon. Vi ser den dagligen på alla världens nyhetskanaler som logo bakom studiovärdarnas ryggar. Men vem säger att just denna geografiska ikon är sann. Jo, utifrån ett rymdperspektiv, men hur många av oss har varit utanför stratosfären? Hur skulle till exempel den mentala ikonen av världen se ut? Helt garan­ terat mycket individuell och helt annorlunda än den statiskt kartografiska som vi dagligen ser i medierna... Men media har ju också indirekt orsakat 42

att just vår världsbild har förändrats de senaste decennierna. Är världsikonen enbart en förenande trygghetssymbol så att åtminstone den fasta marken under våra fötter trots allt förblir stabil?

Mitt intresse av att arbeta med världskartan, med atlasen som form, härstammar förmodligen från den specifika problematik som människan tydligen är så upptagen av, nämligen att dra gränser. Jag har alltid varit för­ undrad över landkartans alla gränser, dess ytterst intressanta formmässig­ het och precision med ett inbyggt definitionsproblem: hur exakt kan man dra en gräns, vilken sten skall med? I princip är en gräns mellan två länder hur lång som helst, rent faktisk har vi att göra med en fraktal struktur. Jag började klippa sönder världen längs alla världens gränser, separerade alla länder från varandra. Detta skulle kunna synas destruktivt, men att sedan tillfälligt sätta ihop världen igen på ett helt annorlunda sätt har länge lockat mig, och skulle från en annan synvinkel kunna ses som en befrielse. Men för de flesta av oss där världskartan är en sista hållpunkt i den mänskliga identitet, och i en politisk/filosofisk förståelse av världen genom vår före­ ställning om den, kan en sådan handling möjligtvis vara provokativ. I och för sig är det inte första gången i historien detta sker.

Min gestaltning av väggpartiet i Eslövs Medborgarhus foajé visar helt enkelt en annan ikon, en annan konstellation av världens alla länder, och vad skulle ha hänt om nu Sverige faktiskt inte skulle ligga rent kartografiskt där det ligger idag? Om Eslövs närmaste storstad skulle vara Beijing och inte Köpenhamn? Vem skulle vi vara då? Min gestaltning vill alltså peka på något centralt i vår omvärld som just nu är i kraftig förändring, kanske mer än någonsin förr, nämligen bilden av världen, att vår uppfatt­ ning av världen inte är låst fast, fäst vid en ikon. Och att just ikoner med­ verkar till att skapa stereotypa tankemönster — min stad — mitt land — min värld. Istället borde vi säga varje dag vi vaknar: —I vilken stad harjag idag vaknat upp i —I vilket landgårjag idag runt i —I vilken värld... ?

LEONARD FORSLUND (Leonard Forslund, född 1959, bosatt och verksam i Köpenhamn) 43

konstnär ASTRID SVANGREN titel Trestegsraketen material akrylfärg på akrylglas, spegelglas placeringsort Kristianstad placering C4-Skolan, trapphus arkitekt sesam arkitektkontor genom Petra Strömberg statens konstråd i samarbete med Kristianstads kommun projektledare Annika Svenbro/Statens konstråd Foto Lena Ason MU it.

:fl%i TT ap Bilderna i fönstren i det trånga trapphuset på C/pSkolan är inte omedel­ bart avläsbara. Konstnären Astrid Svanberg (f. 1972) målar i en helt egen poetisk bildvärld med ambivalenta uttryck. Små minutiöst utformade kvin­ nofigurer, svepande penselsjok och rytmiska rörelser glider in i varandra. Ett par kvinnoben skjuter ut ur abstrakta formationer och landskap. Målat på akrylglas och med speglar som reflektorer spelar tiden, ljuset och om­ givningen en huvudroll. Världen bryter in och igenom men gäckar den und­ flyende berättelsen. Konstnären tecknar med en uppåtgående rörelse, där bilderna på de olika våningarna kan ses som en trestegsraket för att till sist skjutas ut i rymden. Skuggor och förskjutningar förändrar bildernas karaktär till flyktiga, ibland mörka scenarier. Hon vill knyta sina bilder till den musikaliska miljön och elevernas strävan efter en identitet. Astrid Svangrens måleri uppmuntrar de unga människorna att tro på sina dröm­ mars mål. Vad händer när raketen slungas ut?

Iff !

KONSTNÄR PER SVENSSON TITEL Organiskt Universum, Bioplex III material galvaniserat järn, lamellglas, brons, spotlights placeringsort Helsingborg placering Lunds universitet/Campus Helsingborg, Universitetsplatsen landskapsarkitekt MPB Markprojekteringsbyrån genom Per Ljungblom FASTIGHETSÄGARE Aberdeen Property Investors Nordic AB projektledare Yvonne T Larsson/Statens konstråd © Per Svensson/BUS 2005 Foto Örjan Gran i t gSKpy/Sm 4 6

« • /*' r.«• * * s B V B W i* i, r, ii tt i. t Per Svensson (f. 1965) har i helhetsgestaltningen av innergården arbetat med två större skulpturer. Organiskt Universum är uppbyggd av galvaniserade järnrör formade uppåt/utåt likt en megafon. Den 6 meter höga skulpturen fungerar enligt konstnären som ett »kosmiskt träd« att befinna sig under. Att betrakta och fokusera på den »kosmiska koden« mellan människan och universum. I skulpturens krona bildar spotlights en struktur av ljus som lyser upp likt stjärnhopar under den mörka delen av dygnet. Kring skulptu­ ren finns 5 bronsplattor infällda i marken med texter som innehåller fakta om universum och evolutionen. Den andra skulpturen Bioplex III, är ett växthus som påminner om en igloo. Med formen inspirerad av en kolmole­ kyl. Den kan brukas som en mindre forskningsstation för odling av växter och användas inom vetenskaplig forskning som bedrivs på Campus Hel­ singborg. Även denna skulptur är upplyst under dygnets mörka del. En stenlagd gång förbinder de båda skulpturerna med varandra och skapar en helhet.

KONSTNÄR STEPHAN BALKENHOL TITEL Par på styltor material bemålad brons PLACERINGSORT Göteborg placering Chalmersplatsen arkitekt Wingårdh Arkitektkontor genom Gert Wingårdh fastighetsägare Chalmersfastigheter AB, Göteborgs kommun PROJEKTLEDARE Ulf Kihlander/Statens konstråd © Stephan Balkenhol/BUS 2005 Foto Bert Leandersson H 1 nato*, säl III ill mm ■■ * w Critfiiinsf

Som ett par nycirkusartister möter oss två figurer på tre meter höga styltor utanför entrén till Chalmers. Men uppträdandet sker utan de sedvanliga glittertrikåerna, här är det skjorta och byxor som gäller. Skulpturgruppen Parpå styltor har Stephan Balkenhol huggit ut i lera, gjutit i brons och sedan målat. Materialkänslan och uttrycket påminner om de skulpturer i trä som konstnären sedan 1980-talet ofta arbetat med. Bilder av vardagliga männi­ skor, där varken kläder, andra attribut eller ansiktsuttryck vittnar om iden­ titeten. Det är människa som människa; fastän man och kvinna, den lilla människan upphöjd på piedestal. Paret på hög höjd — där styltorna, enligt konstnären är en metafor för kunskap, ett sökande och växande genom nya erfarenheter och perspektiv — sätter en humanistisk och alldeles egenartad humoristisk prägel på ingången till teknologins lärosäte i Göteborg.

49

KONSTNÄR EWA BRODIN TITEL Figur, Tid och Kropp material pigmenterad och vaxad brons PLACERINGSORT Göteborg PLACERING Sahlgrenska akademin/Academicum, foajé UTFÖRD l samarbete MED Torbjörn Steijner arkitekt White Arkitekter genom Christian Friesenstam FASTIGHETSÄGARE Akademiska Hus i Göteborg AB PROJEKTLEDARE Yvonne T Larsson/Statens konstråd © Ewa Brodin/BUS 2005 Foto Bert Leandersson Bw -V * *1

Medicinska fakulteten har tillsammans med fakulteterna för Odontologi och Vårdvetenskap samlats i Sahlgrenska akademins nya byggnad Academicum. Ewa Brodin (f. 1954) har till Academicum skapat en konstnärlig gestaltning med titeln Figur, Tid och Kropp. Skulpturen Figur är en sittande blå gestalt i vaxad brons, placerad på en granitsockel vid ett fönster med utsikt mot Sahlgrenska sjukhuset. Enligt konstnären speglar Figur männi­ skans ömtålighet, men är också en vilande gestalt som lättjefullt sträcker ut ena foten. Tid är en mindre skulptur i blått som sitter på en hylla i brons. Hyllan som tar hela väggen i anspråk, ses som en tidslinje där skulpturen till synes har tagit en paus. Den tredje skulpturen — Kropp — är en röd vaxad bronsskulptur på en granitsockel. Den står fritt i rummet i nära anslutning till hörsalen och speglas i blanksvarta granitväggar. De tre skulpturerna relaterar till varandra i färg, formspråk och proportion och för in huma­ nistiskt, organiskt perspektiv i den sparsmakat minimalistiska byggnaden.

51

KONSTNÄR DO-HOSUH TITEL Screen material laminerat glas, figurer i formgjufen plast placeringsort Göteborg PLACERING Världskulturmuseet ARKITEKT Brisac Gonzalez Architecture genom Cécile Brisac och Edgar Gonzalez FASTIGHETSÄGARE SFV Statens Fastighetsverk PROJEKTLEDARE Ulf Kihlander/Statens konstråd Foto Michael Perlmutter JiPlIl 52

K \ i

w %§ §\ r

%J % mm 53

MIS För det nya Världskulturmuseet i Göteborg har den sydkoreanske konst­ nären Do-Ho Suh (f. 1962) skapat det verket Screen. Konstverket som be­ står av cirka trettiotretusen figurer, i arton olika färgnyanser, bygger tre stora paneler integrerade i den 60 meter långa glasväggen vilken avdelar publika stråk, restaurang, hörsalar och mötesrum. Samtliga glasade partier på plan 2 utgör dock en del av verket genom de laminerade planglas­ skivorna med pixlade bilder — likt mönster, skuggbilder och efterklanger av de många tredimensionella figurerna. Färgerna skimrar och vibrerar, bilden framträder beroende på betraktelseavstånd och förflyttning i rum­ met. Screen berör frågor kring individ och kollektiv, kring identitet och tillhörighet. Den visuella upplevelsen av konstverket pendlar mellan skärpa och detaljrikedom, föränderlighet och upplösning. Figurerna synes ena stun­ den vara en enda massa, för att i nästa sekund representera tusentals indi­ viduella personligheter. De laminerade glasen blir ömsom ett raster av färger ömsom en myllrande mängd av enskilda figurer. Konstnären säger i skissbeskrivningen: »I recast the problem of individuality vs collectivity in terms of optical perspective, resolution, and physical perception. This project also attempts to address the complex web of human relation and interconnection — how we are connected to others and to a larger commun­ ity in this world as a part of the universe — in both physical and meta­ phorical way.« 54

V å&wfffi >>4, iill 55

lin

i i mu

—

mm,

KONSTNÄR OLA ÅSTRAND TITEL KA-BOo»!! material homogen plastmatta placeringsort Göteborg placering Chalmers/Institutionen för fysik, förbindelsegång mellan Forskarhuset och Hus Origo GOLVLÄGGARE Berndt-Willy Johansson arkitekt Tuvert Arkitekter genom Lennart Abrahamsson fastighetsägare Chalmersfastigheter AB projektledare Anders Boqvist/Statens konstråd Foto Bert Leandersson *

IJJjjjll En förbindelsegång, en länk mellan Forskarhuset och Hus Origo utgör are­ nan för ett byggnadsintegrerat konstverk. Ola Åstrand (f. 1959) har tagit hela golvet i besittning för det permanenta konstverket. Konst som så på­ tagligt integreras i arkitekturen och som blir en del av rummets praktiska funktion, kan ibland vara ett problematiskt arbetsfält inom den offentliga konsten. De konstnärliga intentionerna och de tekniska lösningarna för­ vandlas lätt till användarkrav. Gränser mellan arkitektoniskt och konstnär­ ligt uttryck, praktiska behov och slitytors livslängd blir flytande. Någon tveksamhet förefaller dock inte råda här. Ka-Boom!! i.r en cirka 30 meter lång visuell explosion, med inspiration från såväl fysikens värld som serier­ nas abstrakta uttrycksformer för energi och rörelse. »Jag har försökt göra något dekorativt med mycket färg som jag hoppas alla skall tycka om, något som förgyller arbetsplatsen, inget exklusivt, ingen konst-konst«, säger Ola Åstrand.

59

KONSTNÄR JARL INGVARSSON TITEL Fjorton dagar om året MATERIAL olja på blästrade polykarbonatskivor placeringsort Landvetter placering Göteborg-Landvetter flygplats, incheckningshallen arkitekt Aviaplan Arkitekter AS genom Jostein Rensen fastighetsägare LFV Luftfartsverket projektledare Yvonne T Larsson/Statens konstråd © Jarl Ingvarsson/BUS 2005 Foto Bert Leandersson — "

r£ra~t * *t

Bi» ti

För Göteborg-Landvetter flygplats har Jarl Ingvarsson (f. 1955) skapat en fris av 14 målningar med titeln Fjorton dagar om året. Han har målat med oljefärg på »baksidan« av polykarbonatskivor — ett slags moderniserat »hinterglas-måleri« — och har i huvudsak använt sig av fyra färger: ultra­ marin, transparent järnoxidgult, kadmiumrött och titanvitt. De stora mål­ ningarna skiftar i färg och intensitet beroende på om dagsljuset faller mot polykarbonatskivorna eller om de endast är artificiellt belysta under den mörka delen av dygnet. Målningarna är monterade ett par meter upp på en lång glasad vägg i flygplatsens nya incheckningshall. Konstnären har arbetat efter temat »direkthet«, med en råd stiliserade scener. Här finns figurer som sitter, leker och vinkar. Men även bilder som väcker barn­ domsminnen: ett par lovikkavantar och några rödvita fiskeflöten. Konst­ nären säger själv att han vill »ha in lite värme och energi i denna strama och eleganta vänthall«. Jarl Ingvarssons målningar är humoristiska och för tankarna till minnen som resor och nya möten ger.

61

' * -1*9*-. I* H 62

S-i

tet®*» % va

Jfr*

63

KONSTNÄR EVA STEPHENSON-MÖLLER TITEL Kontrapunkt material polyesterarmerad genombruten plastväv, svetsad PLACERINGSORT Borås placering Högskolan i Borås/Biblioteket, entréhall arkitekt Semrén & Månsson Arkitektkontor genom Magnus Månsson FASTIGHETSÄGARE Akademiska Hus i Göteborg AB projektledare Yvonne T Larsson/Statens konstråd © Eva Stephenson-Möller/BUS 2005 Foto Michael Perlmutter r. v )> • | 11 •] II# HfajäMM bt*«4 ' I iijui 64

'

11

IT

| 1

■

å »iBiak

■

M]

falt

r-l 1 9

65

I >J/ Tftaai MAJOMSCK

Högskolan i Borås Borås högskolas bibliotek är ett hus inuti ett hus. Entrén nås från en öp­ pen plats där Allégatan och Järnvägsgatan bildar T-kors, och fasaden mot denna öppna plats är av glas. En glasvägg har också det kubiska rummet i rummet, där konstnären tidigt visste att både böcker och studenter måste skyddas från förgörande och störande sol: »Skissuppdraget består i att ge­ stalta en solavskärmare i entréhallen«, konstaterar Eva Stephenson-Möller (f. 1950) då hon i november 2001 beskriver verket Kontrapunkt.

Redan då finns alltså punkten med i bilden. Den dekorativa detalj som av bibliotekspersonalen i dag kallas »våra prickar« och som redan blivit högskolans inofficiella signum. Det är konstnärens första monumentala, textila verk. Tidigare har hon vävt i mindre format, och det går inte att missta sig på konstnärens njutning över att med mycket färg och i stor skala pröva rundeln som form, fri från varpens och inslagets rektangulära begränsning. Att biblioteksinvigningen sammanföll med krympande stats­ anslag som inneburit att högskolan redan måst minska antalet studenter må vara en olycklig slump, men har solkat projektets starka utstrålning av lust. Bland studenterna finns idag också de som avläser prickväggen som ett fia med knuff. En symbol för att några får vara med och spela, andra inte.

Solavskärmningen är stor. Glasytan är 192 kvadratmeter, nätmönstrad 67

av 5 x 5 glasrutor som limmats vid varandra. Mot uteplatsen är denna glas­ fasad dubbel. Det är i dess metervida stora släpp som Eva StephensonMöllers solavskärmning i fem parallella väder höjs och sänks.

Jättegardinerna har svetsats i polyesterarmerad, genombruten plast. Rö­ relsen ned och upp sker automatiskt och styrs direkt av solljuset via en liten luxmätare, fäst på fasaden. Då styrkan är lägre än 6 ooo lux syns avskärm­ ningen över huvud taget inte. Bibliotekets upplysta inre gör i stället hög­ skolan till det ljus i Borås postindustriella mörker den är ämnad att vara. Är ljusstyrkan 6 ooo lux eller starkare, sänks våderna långsamt bakom den första horisontella raden glas. Förblir styrkan därefter fortsatt stark följer efter några minuter nästa etapp, och sedan nästa, nästa och nästa tills glas­ väggen successivt förvandlats till en yta av olika röda, rödgula, gula, gröna, grönbruna, blå och blåröda prickar mot vit grund. Då blir ytan kvadratisk. Och då stöder verket biblioteksbyggnadens strävan att även i fullt dagsljus vara ett riktmärke, inte bara symboliskt utan även praktiskt som tydlig fond för den livliga Allégatan. Kontrapunkt syns väl, hela långa vägen fram till rondellen vid Borås Tidning, och ger stadsgatan en tydlig och välbe­ hövlig riktning som inte fanns där förut.

Inomhus, i biblioteket, skapar solavskärmningen skugga utan mörker. I blek vintersol silar ljuset genom byggnadens egen struktur, försiktigt, som genom ett lövverk; färgerna stannar i liv med ytterfasaden. I stark sommar­ sol sprids de i stället vidare inåt i nyanser som solljus också får då det bryts genom en glasprisma. Så gör Kontrapunkt fasaden till ett levande element, en förmedlare av rörligt ljus och skugga in i bibliotekets rum.

Fransmannen Jean Nouvel var den förste arkitekten i vår samtid att med högteknologins hjälp låta solen styra ljus- och skuggbildningen i en bygg­ nads inre med sitt epokgörande Institut du Monde Arabe i Paris. I detta öpp­ nar och vidgar sig metallbitar som komponenter i en bländare. Det smätter och smattrar hela tiden och fasadens visuella utseende är aldrig konstant någon längre tid. I Borås är det i stället textil arkitektur det är fråga om, och ett mindre nyanskänsligt system som regleras av en långsammare tidscykel. Men också här står bild och byggnad i ett symbiotiskt förhållande till varandra. Funktionell helhet uppnås inte det andra förutan.

LENA FROM 68

■ i >35 ^5^

KONSTNÄR BJÖRN BERGSTEN TITEL Fanfar MATERIAL rostfritt stål placeringsort Kungälv placering Mimers Hus, entréplats arkitekt Wingårdh Arkitektkontor genom Gert Wingårdh STATENS KONSTRÅD I SAMARBETE MED Kungälvs kommun projektledare Yvonne T Larsson/Statens konstråd © Björn Bergsten/BUS 2005 Foto Christer Hallgren (s. 70-71) v;.

70

7i

KONSTNÄR PATRICK NILSSON titel Limbo material blästrad text på vägg, etsad text på glas PLACERINGSORT Kungälv placering Mimers Hus, matsal arkitekt Wingårdh Arkitektkontor genom Gert Wingårdh (byggnad), Liljewalls arkitektkontor genom Pia Oscarsson (inredning) STATENS KONSTRÅD I SAMARBETE MED Kungälvs kommun PROJEKTLEDARE Yvonne T Larsson/Statens konstråd © Patrick Nilsson/BUS 2005 Foto Christer Hallgren (s. 72), Bert Leandersson (s. 73, 77-78) 72

KiSlf .

73

konstnär RAGNA RÖBERTSDÖTTIR titel Is-land MATERIAL mosaik av krossat glas på väggpanel PLACERINGSORT Kungälv placering Mimers Hus, foajé arkitekt Wingårdh Arkitektkontor genom Gert Wingårdh statens konstråd i samarbete med Kungälvs kommun projektledare Yvonne T Larsson/Statens konstråd Foto Bert Leandersson (s. 74-76)

ET' » V

■

v-- ; iy £&

/

tv'

-‘ V /y , " TrSt i* v;

A

- '>

:■

74

:: ’ ” ■» tm & 75

Mimers Hus i Kungälv Ljus, luft och högt i tak har Wingårdhs Arkitektkontor gett Mimers Hus. En gigantisk, långsträckt byggnad, uppdelad i fyra mindre huskroppar som inom sig integrerar både en mångfald olika gymnasieprogram och kom­ munens bibliotek, teater och konsthall. Här fanns med andra ord stora vo­ lymer och ett starkt arkitektoniskt uttryck för konsten att låta sig utmanas av och mäta sig med. Och när jag ska skriva om resultatet, har jag upprik­ tigt svårt att hålla överorden tillbaka. Det är ovanligt att möta en så smi­ dig, helgjuten och fullkomlig samklang mellan rum och konst som man gör i den här byggnaden. Ingetdera underordnas det andra och här finns inget kryperi. Konsten och arkitekturen stärker varandra. Respektfullt, utan kom­ promisser och utan att någotdera blir uddlöst. Tre konstnärer har varit in­ blandade i gestaltningsarbetet; Björn Bergsten (f. 1965), Patrick Nilsson (f. 1966) och Ragna Röbertsdöttir (f. 1945). Deras verk finns i tre fysiskt och funktionellt skilda rum, Björn Bergstens utomhus och de båda övrigas inomhus.

76

Patrick Nilssons plats är »bamba«, skolmatsalen. Konstnären har an­ knytning till platsen. Han gick gymnasiet i Kungälv och blev under arbe­ tet med sitt första stora, offentliga verk påmind om det limbo som det kan innebära att vara tonåring, om den ständiga klyvnaden mellan lycka och vankelmod. Texten »Vissa dagar känns det mesta ganska meningslöst. Ibland känns det precis tvärtom.«, löper nu som ett mantra i sju parallella rader längsmed matsalens väggar och fönster. På håll ser texten ut bara som en horisontell skuggad bård, på en av väggarna utvecklad till ett tre­ kantigt fångstnät där knutpunkterna utgörs av orden nej-ja-nej-ja-nej... Den som går intill, och läser, känner sig kanske något mindre ensam i gymnasietidens ofta vilsna värld? Orden är skrivna för hand i en skrivstil som tillämpades när konstnärens generation fick kvarsittning och tvangs skriva »jag ska aldrig kasta snöboll mer« på svarta och gröna tavlor. Med utförandetekniken förs dessa tecken från förr in i samtidens digitaliserade skola. Arbetet har varit extremt tidskrävande. Sedan texten med dator- 77

\\T NhWHS

•1-f;

\

dM- M'tisK tvw dom. fd

T* \

V

v tV

'A., V' Y b'"W ' N» Y.A*Ni -W\ •?';■

- ZdfrCL d'Ktytt/r iUwxf 4a

hjälp omvandlats till schabloner, har mönsterbårdens bokstavsband etsats och träbårdens sandblästrats. En extra styrka är att texten därmed också blir taktil. Att läsa med fingret över bokstäverna förstärker den sinnliga upplevelsen av verket, som vägrar att tränga sig på. Texten försvinner in i väggen för den som inte vill se den, men utestänger heller ingen som vill komma nära. Den är skriven från två håll, och blir på fönstren läsbar också från byggnadens utsida.

Villkoren för Ragna Robertsdottir var annorlunda. Hennes plats är entréhallen innanför Mimers Hus huvudentré, som samtidigt är kafé för bibliotekets och konsthallens besökare och foajé för kommunens dansoch teaterpublik. Det ställer krav på såväl representativitet som monu­ mentalitet. Men den som inte med blicken medvetet söker hennes högt placerade verk kanske aldrig upptäcker Is-land, trots storleken på 11x7,5 meter. Lika diskret som arkitektens ljusbetsade björkpaneler skiftar nyans på innerväggarna, förvandlar Ragna Robertsdottir sin väggyta till konst. Ytan har samma storlek som en box mitt emot, där en del av biblioteket skjuter ut som en låda och bildar tak över kaféts beställningsdisk.

Ragna Robertsdottir har som grund använt arkitekturens finådrade trä­ 78

ytor. Dessa har hon strukit med ett osynligt lim, och sedan flisa för flisa fäst krossat glas på väggen som skymtar genom det färdiga verket. Med materialet har hon velat knyta an till platsens historia, i Kungälv fanns ett aktivt glasbruk mellan åren 1875-1954. Men lika starkt anknyter konstnä­ ren till arkitekturens ambition av genomsiktlighet, såväl vad gäller rumssamband som funktioner där övergången från exempelvis hallens slipade betong till bibliotekets trägolv också signalerar en ny användning. Lika fin­ stilt och tydligt markerar Ragna Robertsdottirs glasvägg övergången från entréhallens genomflöde till vilsam rumsficka. Verket förändras hela tiden av ljuset. På några ögonblick kan det skifta från nästan osynlighet till att blända som rimfrost i sol.

Björn Bergstens Fanfar är det av verken som fått svårast förutsättningar att hävda sig. En horisontell entréskylt med orden mimers hus i skri­ kande versaler har placerats framför. Det var inget som konstnären kunde förhålla sig till under arbetet; skylten tillkom i ett mycket sent skede. I kraft av sin storlek och sitt uttryck — Fanfar är en 19 meter hög, smäcker strut i trebent ställning av rostfritt stål — blir skulpturen ändå ett blick­ fång för den som kommer gående mot huset från staden, köpcentrat och bussterminalen. »Struten« har en timglasliknande form, längre nedanför midjan än ovanför. Konstnären har berättat att han ser den som en tratt som vänder sig utåt, uppåt, lyssnande mot himlen. Han har inte utgått från byggnadens namn, eller några funderingar kring vad detta skulle kunna konnotera.

För mig riktas det föreslagna lyssnandet lika mycket nedåt, inåt, vilket kan ha att göra med verkets låga gravitationspunkt. Struten minner i sin form också om fosterstetoskop som används för att avlyssna ljuden från de ofödda. Verket i sin helhet, med sina tre ben och tratten i dess mitt, associerar till de överbyggnader som historiskt ofta använts för att skydda färskvattenkällor. Jag besöker platsen en dag då snön klätt marken vit, men smält undan överallt utom just under struten. Någon har strött ut stjärnor i snön, sådana som används för att dekorera paket. De förvandlar marken till en glimmande vattenyta. Just då och där, är det omöjligt att inte låta tankarna vandra till jätten Mimers djupa brunn, den ur vilken asaguden Oden hämtade sin visdom och kunskap om världen.

LENA FROM 79

konstnär MARIA HALL titel Överblick material olja på M DF-board placeringsort Såtenäs PLACERING F7, sällskapsrum ARKITEKT White Arkitekter genom Per Axenborg fastighetsägare FortV Fortifikationsverket projektledare Yvonne T Larsson/Statens konstråd Foto Christer Hallgren mr' 80

Maria Hall (f. 1964) har i 12 målningar utgått från kartbilder över platser, städer och öar runt Vänern. Konstnären har arbetat med två bildserier, med 6 målningar i vardera. Maria Hall har i den ena bildserien använt sig av gröna toner likt militärens kamouflagemönster, lågt fält till fält för att skapa en illusion av landskap, en abstraherad natur. Den andra sviten be­ står av svartvita målningar, uppförstorade kartbilder, avbildade in i minsta rasterpunkt. Mot den vita bakgrunden träder ortsnamn, vägar, vattendrag fram; tecken och information som vi lärt oss att tolka och översätta. I bå­ da bildserierna använder sig Maria Hall av pilotens perspektiv, betraktar naturen från ovan, väcker frågor kring hur vi visuellt och intellektuellt upplever och tolkar bilder av naturen.

ifäd t V 0

WofUTOS/

KONSTNÄR BIRGITTA MARTIN TITEL Konsten att flyga material olja på duk PLACERINGSORT Såtenäs placering F7, sällskapsrum arkitekt White Arkitekter genom Per Axenborg fastighetsägare FortV Fortifikationsverket projektledare Yvonne T Larsson/Statens konstråd © Birgitta Martin/BUS 2005 Foto Christer Hallgren Birgitta Martin (f. 1952) har skapat en serie målningar betitlade Konsten att flyga. Innehållet i de fjorton målningarna kan beskrivas i termer av balans-obalans, ordning-oordning. De två större målningarna är place­ rade på motsatta väggar. Den ena målningen utstrålar balans, ordning och koncentration. En kvinnofigur i gulgrön gymnastikdräkt balanserar på en råd av nationsflaggor. Två bollar svävar i luften ovanför kvinnans sym­ metriskt utsträckta händer, medan hon bortvänd från betraktaren vänder sig mot en världskarta eller möjligtvis balanserar denna på sitt huvud. v 82

Den andra något större målningen, ger ett mer rörligt och asymmetriskt in­ tryck. Silhuetter av två människokroppar ser ut att vara i rörelse mot var­ andra. I målningens undre del finns stolar, kläder och bollar liggande i en röra. En planet som kan vara Jorden svävar ovanför en mängd små avmå­ lade fotografier och tidningsklipp. Denna målning är kopplad till minnen och berättelser kring flyget och flygvapnet som Birgitta Martin själv burit med sig sedan hon var liten. De tolv mindre målningarna är komponerade i serier om fyra och relaterar sig till de två större målningarna. En hand gör något med ett eller flera små föremål, ett motiv som har något instabilt och skört över sig. Birgitta Martin har i Konsten attflyga skapat en illu­ sorisk bildvärld att fascineras av och förundras över.

83

KONSTNÄR ANNA STAKE TITEL To'tem To them T’aime MATERIAL patinerad brons, granit placeringsort Färgelanda PLACERING Centrumhuset, entréplats ARKITEKT Arkitekttriangeln genom Katalin Fredriksson statens konstråd i samarbete med Färgelanda kommun projektledare Yvonne T Larsson/Statens konstråd ©Anna Stake/BUS 2005 Foto Christer Hallgren

[fa/V '

!, 1

w.mm

t S v: ! - •.

Ii IHHmHvmmxvsj^väÄwviis.; ■

J _____------

wste På entrétorget framför det nyligen uppförda Centrumhuset i Färgelanda är en hög totempåle av kepsar placerad. Den flera meter höga skulpturen i brons är utförd av konstnären Anna Stake (f. 1971). De många kepsarna är staplade på varandra till en stolt och reslig manifestation över såväl arbe­ tarens slit som tonårskillars signum. Skalförskjutningen, den överdimen­ sionerade storleken på de symboliska kepsarna, skapar tillsammans med den mångtydiga titeln många olika associationer med utrymme för person­ liga tolkningar.

85

konstnär RICHARD JOHANSSON TITEL Utpost material tegel, patinerad brons, kopparplåt placeringsort Söderköping placering Mem/Göta kanals inlopp statens KONSTRÅD l SAMARBETE MED Östergötlands läns landsting, AB Göta kanalbolaget, Regionförbundet Östsam, Linköpings, Motala, Norrköpings och Söderköpings kommuner, Norrköpings konstmuseum PROJEKTLEDARE Anders Boqvist/Statens konstråd © Richard Johansson/BUS 2005 Foto Cecilia Enholm Vid Göta kanals inlopp står en liten kompakt byggnad. Artfrämmande bland vass och strandgräs, men idémässigt tillhörig det gigantiska bygg­ nadsverk som Göta kanal utgör. Det permanenta konstverket med titeln Utpost av konstnären Richard Johansson (f. 1966) är uppfört i massivt rött tegel, noggrant murat i vackra tegelförband och med valvslagna öppningar åt alla väderstreck. Fyra torn kröner det ärggröna koppartaket. En matros som med sin sjömanssäck seglat på de sju haven, en fågel — kanske en flytt­ fågel — vaksamt blickande ut över viken, granen som symbol för naturen. Och så ett porträtt av Baltzar von Platen — initiativtagaren till det stora kanalprojektet under 1800-talet. Richard Johansson är en kärleksfull be­ rättare. I olika tekniker och med största hantverksskicklighet och omsorg beskriver och kommenterar han verkligheten.

Utpost ingår i en serie permanenta konstnärliga gestaltningar längs Göta kanal inom projektet Visioner vid vatten.

86

HfcM f,f®8*®®*

i ms.

• . _ f-i. ,_. "i- ^niii

'Whäfs|t»*

Äfc !*£ltH^3jSlHlSll y*«#.

\j„..

■f '4Mi£J ISSi “S&. 'SiASÄi' J§|£ . . . .Hfca3SM ^^äi&%S;

s^astuses»! M-MBOti

Bihim—tf ,'SSÄ-rÄ *^ jK !9Lu^

1^4 iwnss’

mm

87

■v'7«S'. AIM 88

mmmmhbmmmm

" -4> V

' *-"

set

89

KONSTNÄR OLOF LUNDSTRÖM TITEL Visionauterna, Lunae Defectus MATERIAL brons, granit, rostfritt stål, akrylglas med fiberoptik placeringsort Sunne placering Fryxellska skolan, entréplats, samlingsrum, cafeteria ARKITEKT White Arkitekter genom Kjell Wimmerstedt STATENS KONSTRÅD I SAMARBETE MED Sunne kommun projektledare Kjell Strandqvist/Statens konstråd © Olof Lundström/BUS 2005 Foto Bert Leandersson 90

It I Ij i i(in

'i "IjjtMl

91

Visionauter skådar en Lunae Defectus Två Astronauter i brons står ur balans, vinglande i tyngdlöshet på en 2,6 meter hög sockel i granit. Genom sina visir belyser de Fryxellska skolans entré. Ljuskällan är en ljuskanon på 150 w som är placerad inne i skolans datasal. Syreslangarna, som dansar viktlöst mot skolans fasad, är rostfria stålrör vilka innehåller de optiska kablar som leder ljuset från skolan till visiren. Bakom Astronauterna, inne i skolans allmänna »torg«, även kallat Snacketorget, hänger en 4 meter lång och 1 meter hög akrylglasskiva med en blästrad månförmörkelse i en bildserie om fem delar. Även akrylglasskivan blir självlysande genom fiberoptiska kablar. 25 kablar i en kabel­ piska är ingjutna lite varstans i månförmörkelsen. Här hänger ljuskano­ nen, som också är på 150 w, i taket, väl synlig.

Det här är vad man ser när man besöker Fryxellska skolan. Och oavsett vad jag har haft för intention med mitt konstverk så lämnar jag det en­ samt kvar på platsen. Men här, i årskatalogen får jag tillfälle att flagga för mina idéer kring den konstnärliga gestaltningen. För 111ig är idén till konst­ verket den överlägset största utmaningen. Utan den uppstår ingen fysisk aktivitet. Det hela är lite paradoxalt eftersom kvar blir ett stycke materia som var och en tolkar som den behagar.

Jag kan tänka mig att de mest nyfikna också är de mest rastlösa. Att inte nöja sig utan gå vidare och ta reda på mer eller ifrågasätta svar som är givna. Bara för att man vill veta, utan någon särskild anledning. Ett förut­ sättningslöst vetande. Det ville jag understryka vikten av i mitt konstverk. Nu kan ett sådant vetande vara extremt svårbegripligt. Hur många vet vad en kvark har för funktion eller vem kan förklara det krökta rummet så att teorin blir begriplig? Men det tycks inte spela någon större roll, vår aptit på mer till synes obegripliga och ologiska förklaringar och upptäckter blir bara större och större. För nästan fyrtio år sedan satte sig tre gubbar i en raket och flög till månen för att ta en promenad, det kostade amerika­ narna mängder av pengar men det hade ingen betydelse, det kunde troli­ gen få ha kostat det tiodubbla. Visionen blev konkret. Vi kan om vi vill.

Såklart, Astronauten är den osviklige visionären. Om tillfälle ges skulle han eller hon utan att tveka ge sig iväg på en enkel resa ut i rymden för att stilla sin och vår nyfikenhet. Astronauten representerar vår brinnande öns­ kan att veta mer utan att veta vad vi får tillbaka — det förutsättningslösa 92

vetandet. Astronauten är lagspelaren, tänkaren och atleten men också dröm­ maren och ensamvargen. När jag tänker efter så kan jag omöjligen ge Astro­ nauten ett ansikte, han är lite av alla.

I det här fallet kan Astronauten tänkas vara en elev som lämnar grund­ skolan för att följa sin vision — en Visionaut.

Första gången jag såg den nyligen invigda Fryxsellska skolan blev jag på­ mind om att det har gått ett antal år sedan min egen skolgång. Skolor har 93

visserligen alltid varit speciella byggnader i samhället men arkitekturen har finslipats, kunskapen om den offentliga miljön blir större för varje år. Ba­ lansgången mellan en effektiv skolbyggnad och en trivsam miljö är svår och jag tror att det var just denna balansgång som formade Fryxellska skolan. Skolan har i de allmänna lokalerna råa betongytor och stora fönsterväggar, går man längre in i byggnaden hamnar man i miljöer som känns intimare.

feSA '

BBH»!

94

Där finns trägolv, tapeter och små rum med soffgrupper. Skolan som institu­ tion har ofta blivit beskriven som fyrkantig och okänslig, men här fick jag känslan av att tanken varit att bryta ned skolans rykte som en opersonlig läroindustri.

De allra flesta brinner för något, och skolans ambition måste vara att tillfredställa varje enskild elev på bästa tänkbara sätt. Skolans budskap borde vara att vi kan om vi vill. Drömmar kan bli verklighet.

OLOF LUNDSTRÖM (Olof Lundström, född 1970, bosatt och verksam på Värmdö) 95

konstnär GITTAN JÖNSSON titel Horisonter - Det var en gång! material akryl på pannå PLACERINGSORT Södertälje placering Kriminalvårdsanstalten Håga, idrottshallen ARKITEKT Forssell & Wahllöf Arkitektkontor genom Björn Forssell FASTIGHETSÄGARE Specialfastigheter Sverige AB PROJEKTLEDARE Martin Wickström/Statens konstråd © Gittan Jönsson/BUS 2005 Foto Annika Jansson Selim . ^ ^, J. 1 i.nrr 'IT' m k )\L CV JÉ|å"4: 96

lilBSl 12 målningar utgör verket Horisonter -Det var en gång! Målningarna är pla­ cerade i en fris högt upp längs ena långväggen i sporthallen. Bilderna kan ses som abstrakta textila mönster eller som landskap med horisonter må­ lade i starka lysande färger. Vid basketkorgen syns en ensam eldröd cirkel. Den målade frisens uttryck utgör en berättelse som kan relateras till tidi­ gare och kända symboler från Gittan Jönssons (f. 1948) bildvärld. Här finns en slags familj; mannen (ett serietecknat ansikte i närbild), kvinnan (som dammsuger i rasande tempo) och barnet (»Solstickan« - pojken från tänd­ sticksasken). Gittan Jönsson kan även tänka sig att »familjen« ses som en slags skapelseberättelse, därav undertiteln Det var en gång! »Mannen är kan­ ske Gud, skaparen av allt, hav och berg, himlar och rapsfält i ett enda här­ ligt svep som barnet hoppfullt stiger ut i, och som städas av kvinnorna.« Gittan Jönsson vill ge anstalten en lustfylld vägg med energi som med sina igenkännbara visuella tecken uppmuntrar till idén att världen är till för alla. Och kan erövras på nytt för den som förlorat fotfästet.

konstnär ESTHER SHALEV-GERZ titel First generation material videoinstallation (40 minuter), ljudinstallation (60 minuter), inskriptioner i stentrappa PLACERINGSORT Fittja PLACERING Mångkulturellt centrum, entréhall ARKITEKT Landström Arkitekter genom Anders Landström i statens konstråd samarbete med Botkyrka kommun PROJEKTLEDARE Anders Boqvist/Statens konstråd © Esther Shalev-Gerz/BUS 2005 Foto Annika Jansson Selim (s. 98-99,103), Andrzej Markiewicz/Mångkulturellt centrum (s. 99 nederst)

K Dl VA O GAV DU? vad fann du?

VA^D»mzFö

r

i S ... • '

- hr'mm

98

W m mmtS: !w t IkJ- MltJIlUllll 99

First generation Jag tick i uppdrag att skapa en permanent, videobaserad installation i of­ fentlig miljö åt Mångkulturellt centrum i Fittja.

Statens konstråd, som beställde verket, accepterade att jag använde mig av ett konstnärligt angreppssätt som utmanar vedertagen praxis. Efter en period av förberedande undersökningar presenterade jag First generation som ämne för beställningsverket, och lade fram min plan att låta det konst­ närliga verket formas utifrån samspelet med de människor som skulle delta i arbetet med projektet.

I vart och ett av mina projekt använder jag mig av allt det jag känner till för att skapa något för mig okänt.

Mina verk i offentliga miljöer utgör ett oavbrutet utforskande av demo­ kratins natur, av det kulturella minnet och av beslutsprocesserna kring det offentliga rummet i begreppets vidaste bemärkelse, vilket inbegriper både fysiska och symboliska dimensioner. I drygt 20 år har jag koncent­ rerat mig på interventioner och projekt i offentlig miljö, i form av sam­ arbete och dialog med allmänheten. Mina installationer och fotografiska arbeten väcker frågor kring det kollektiva minnet och dess samspel med individens personliga historia och minnesbilder. I dessa minnesmärken, installationer, videoprojekt och fotografiska arbeten ställs frågor om histo­ rien, och dess förhållande till det kollektiva minnet utforskas och under­ söks. Mitt angreppssätt bygger på överläggningar, dialog och diskussio­ ner. De tekniska möjligheter som nu står till buds vad gäller att lägga tal till tidigare stumma konstverk öppnar en ny dimension av bilden av den Andre, med all den bräcklighet som ryms i uttrycket i ett visst ögonblick.

Att dela ansvaret och främja delaktighetsaspekten är centralt för mitt arbetssätt, i vilket jag själv bär ansvar för samtalet. Ända sedan barndo­ men har jag varit upptagen av detta ämne: varför reagerade människor inte på Förintelsen, varför lät de den äga ruin utan att göra motstånd? Med mina arbeten i offentlig miljö skapar jag ett utrymme för minnen som aktiverats genom delaktighet, det vill säga det ögonblick då åskådaren blir delaktig — genom att skriva sitt namn, ta till orda eller skicka in sitt foto­ grafi. Spåren efter sådana handlingar hjälper de medverkande att bevara minnet av sin egen delaktighet i verkets tillkomstprocess, vilken också ut­ gör ett vittnesmål om deras ansvar gentemot sin egen tid. I detta syfte 100

använder jag mig av konsten som en ritual för att generera kulturföremål såsom videofilmer, ljudupptagningar, tryckta verk och installationer. Konst­ historien är min hävstång, och med hjälp av den främjar jag utvecklandet av en serie återhållande faktorer. Jag befinner mig också i ständig dialog med bildförbudet* — vilket jag i viss mån betraktar som startpunkten för historien och det historiska minnets processer — dess orsaker och konse­ kvenser.

Med titeln Firstgeneration utgör projektet en inbjudan till personer som flyttat till Botkyrka — från övriga Sverige eller från utlandet — att reflek­ tera över sin identitet, invävd som den är i en mångfald av kulturella refe­ renser.

Vår självbild är aldrig slutgiltig utan stadd i ständig utveckling. Perso­ ner med mångkulturell bakgrund är oupphörligen sysselsatta med att omförhandla och (åter-)skapa sin identitet i en kreativ process. Detta både berikar och oroar, då det språk och de kulturella värderingar som (im-)migranterna förfogar över inte är en gång för alla givna, utan följden av med­ vetna val som träffas i varje ögonblick av tillvaron.

Verket tog gradvist form genom samspelet med de personer som var in­ blandade i projektet: de som bjöd in mig för att komma med idén till verket, de som gav sitt medgivande till att bli filmade och intervjuade och de som accepterade att hysa resultatet.

First generation ifrågasätter »porträttet« som begrepp, både konstnär­ ligt (med avseende på den avbildande traditionen inom porträttmåleriet) och identitetsmässigt (eftersom det stöder sig på en viss föreställning om jaget). First generation hänför sig till det aktiva identitetsbyggandet. Jag skapade ett tillvägagångssätt där ett begränsat antal personer, var och en den första i sin familj som hade bosatt sig i Botkyrka, inbjöds att medverka. Jag ställde fyra frågor till dem: »Vad förlorade du? Vad fann du? Vad fick du? Vad gav du?« De svarade på svenska, utan att jag förstod vad de säde.

Att de filmades två gånger — först då de besvarade mina frågor, och senare, när de lyssnade på sina egna svar — skänker en stark intensitet åt deras porträtt. De filmades i närbild, utan att någonsin visas i helfigur. Detta blir inledningen på en resa över detaljerna i det mänskliga ansiktet: öron, ögon, hud och hår — nästan som vore de landskap.

Sättet de filmats på leder tanken till det sätt värdefulla konstverk fil­ mas. Medan iakttagarna kommer fysiskt nära den Andre får de betrakta känsloladdade ögonblick från inre dramer.

101

När jag insåg med vilken svårighet dessa människor förmedlade sina känslor på svenska, beslöt jag att i installationen skilja ljud och bild åt. Denna barriär blir uppenbar i den visuella delen av installationen som tagit formen av en stumfilm, och skapar en klyfta mellan bild och ljud. Genom mitt beslut inbjuder jag åskådarna till en utforskning av utrymmet mellan berättelse och bild, ett utrymme som lämnar tillräckligt med spelrum för att det ömtåliga i det mänskliga samspelet ska framträda ur den konstnär­ liga processen.

Klippningen av ljudinstallationen, som styrdes av mina frågor, resulte­ rade i en intensiv och ändlös serie böner. Istället för hörlurar, som skulle ha isolerat besökaren från omgivningen, valde jag en teknisk lösning bestående av delvis osynliga högtalare som hos betraktaren skapar känslan av att ett fysiskt ljudrum öppnar sig. Ljudet och videon upprepas utan uppehåll, i en framställning av tiden som rum.

Vid ankomsten till Mångkulturellt centrum består den första glimten av installationen av flimrande ansikten på fasaden. Så snart besökaren kommer in i byggnaden möter han samma bild, sedd från insidan. Då man går ned för de fyra trappstegen stiger man på de fyra frågorna jag ställde under filmandet, inhuggna i stenen, för att sedan sätta sig på en bänk vänd mot »stumfilmen«, insvept i rösterna som strömmar ned från ljudinstallationen.

Firstgeneration är ett videobaserat, permanent verk skapat för offentlig miljö, synligt bara i mörker, osynligt i dagsljus.

ESTHER SHALEV-GERZ (Ester Shalev-Gerz, född 1948, bosatt och verksam i Paris)* * Här anspelar jag på det andra budordet som förbjuder avbildningar. Så till vida har mitt påstående en religiös konnotation, men jag skulle inte vilja reducera det till enbart detta. Bildförbudet kan även ses som en startpunkt för historien och det historiska minnets process. Viktig är också konfrontationen med den i huvudsak visuella egyptiska kulturen.

Frågeställningen om bilden är en utgångspunkt, eftersom mitt konstnärliga ar­ bete till största delen befinner sig mitt i en kontinuerlig process av ifrågasättande.

102

Hyn

llllilllillliiii

— : llRI

. iilr n til

msm.

»5K « äfl?

KONSTNÄR FREDRIK WRETMAN TITEL Klingon, Damm MATERIAL lackerad MDF-board, patinerad brons PLACERINGSORT Huddinge/ Flemingsberg placering Södertörns Högskola/Biblioteket, Tysta läsesalen, entréhall PRODUKTION Källemo AB (Klingon) ARKITEKT Malmström & Edström Arkitekter genom Christer Malmström FASTIGHETSÄGARE Stiftelsen Clara projektledare Eva Rosengren/Statens konstråd Foto Ulf Celander (s. 104,107), Natasja Jovic (s. 105,108) 104

II I 105

Tystnaden anfaller! Några ord om Fredrik Wretmans konst i det nya biblioteket på Södertörns högskola.

Offentlig konst brukar ofta, alltför ofta, vara det man lägger till allra sist när man bygger ett nytt hus av viss dignitet, som ett sjukhus eller ett bib­ liotek. Antingen gör man det för att man måste, för att det är bestämt så. Eller också gör man det för att skapa den där sista kreativa knorren, ni vet, det där som konstnärer kan vara så bra på.

Så brukar det vara. Men så vill ingen ha det. Inte egentligen. Det blir inte bra. Det kan inte bli bra. För det bekräftar bara alla fördomar man kan ha om bisarra produktionsprocesser, om byggare och arkitekter — för att inte tala om konst och om dåliga samveten hos alla parter.

En av många speciella egenskaper med Fredrik Wretmans (f. 1953) konst i det nya biblioteket vid Södertörns högskola är att den bryter mot detta mönster. Så det stänker om det.

Konstnären har varit med tidigt i processen. Och det syns. Det Fredrik Wretman bidragit med är inte det vanliga. Det är ingå lustiga skulpturer eller aldrig så tänkvärda tavlor som ställs dit i efterhand. Visserligen kan dammen vid entrén nog för de flesta passera som konst. Det är ju trots allt en bronsrelief, även om den gjutits ner och försänkts i golvet.

Men den tysta läsesalen? Små bås för isolerade studier. Väldigt funktio­ nella sådana till och med. Bås där man kan läsa utan att störas av de andra, där man kan koncentrera sig. Och fåtöljer som liknar flygplansfåtöljer? Fåtöljer där man kan slappna av som i värsta läsefåtöljen hemma. Är det konst?

Nja, det beror sig alldeles på det. Om vi för en stund släpper tanken på konst eller inte konst och istället koncentrerar oss på situation och sammanhang. Vi befinner oss i ett bib­ liotek. Och inte i vilket som helst — utan i entrén och i den tysta läsesalen till det nya biblioteket vid den nya högskolan, Södertörn, den som ska föra det nya kunskapssverige rätt in i den globala framtiden. Det är rum med pretentioner det. Det är rum för skapande tystnad, för kunskap, för tänkande och för nytänkande. Inte illa! Vad låter det som? Jo, som konstens rum, som gallerirum och museirum — de rum som övertagit kyrkorummens roll mer än några andra rum i vårt 106

S’-, i f | ;. £ sekulariserade samhälle. Och det innebär något riktigt spännande i detta sammanhang: konsten och biblioteket ser ut att ha en hel del gemensam­ ma nämnare.

Därför är valet av Fredrik Wretman som konstnär för biblioteket i Sö­ dertörn osedvanligt smart. Fredrik Wretman har nämligen sedan mitten av 1980-talet tydligare än någon annan svensk konstnär pekat på just kons­ tens rum som vår tids andliga rum.

Men han har inte gjort det som överstepräst.

107

■ i MrnättKm fgggaH 108

i— : .... ____ __

Fredrik Wretman har lyckats visa fram konstens rum i ett gränsland där han dragit ner brallorna på den pretentiösa konsten genom att göra installationer av ingenting — vatten på ett golv — som samtidigt fått folk att darra av pur upplevelse. Och därmed har han skapat möjlighet till just nytänkande och kontemplation. Konsten är inget isolerat fenomen. Inget »högre«. Men den kan bli effektiv för den som brukar konsten genom att samtidigt laborera med sin egen existens och sina möjligheter till uttryck.

Fredrik Wretman fortsätter i samma anda på Södertörn. Dammen vid entrén är ingen abstrakt amöbalik form. Den är en avgjutning av en skulp­ tur som avbildar Fredrik Wretman själv. Och, det vågar jag nästan säga som Buddha! Det är alltså själva symbolen för jagets utsläckning som lig­ ger där och låter rummet speglas i vattenytan. Fast blasfemiskt nog iklätt dragen av det egna konstnärsjaget. Jo, jo. Han blygs inte, den där Wretman.

Fredrik Wretman laborerar alltid med ett allt och inget — istället för allt eller inget. Han tar över rum och symboler, leker med dem och deras värde och visar sedan fram dem i ett läge där vi tvingas inse att vi är ute på slak lina. En lina där vi — ve och fasa! — måste tänka själva.

Därför tror jag inte att det inte heller är någon slump att han kallar sina läsebås i tysta läsesalen för »Klingons«. Namnet är hämtat från ett av de fientliga folken som hotade kapten Kirk och hans mannar på moderskep­ pet Star Trek. Det farliga yttre som störde det trygga inre.

Fredrik Wretman har en gång sagt att flygplatserna är vår tids andliga centra. Det är en plats där vi kommer och går. En plats i limbo, före hem­ komst eller avsked. Men där vi samtidigt har behov av en stunds vila, av lugn och ro inför den stora färden.

Detsamma kan sägas om Södertörns tysta läsesal i Fredrik Wretmans tappning. Där kan vi sitta i en flygplansfåtölj inför vad som väntar i den stora världen utanför. Studenten och forskaren som läser är inte tänkt som en isolerad företeelse, utan sätts i metaforisk dialog med omvärlden. Vi kan finna ro och koncentration hos ett Klingon — hos det yttre hotet.

Världen utanför är med också i böckernas och kunskapens förlovade värld. Tystnaden anfaller!

JAN ÅMAN

KONSTNÄR ELIS ERIKSSON TITEL Clinamen, TK/2=MA/s=P material applikation, blekt och infärgad bomull, viscose, text placeringsort Stockholm placering Konstfack/hörsal Svarta Havet, hörsal Mandelgren ARKITEKT Ture Wennerholm (1892-1957), ursprunglig byggnad färdigställd 1940, Wingårdh Arkitektkontor genom Gert Wingårdh (ombyggnad), Love Arbén Arkitektkontor genom Love Arbén (inredning) TEXTIL ATELJÉ HV Ateljé genom Gunnel Andersson, Gun Aschan, Anna Eriksson, Berit Ström fastighetsägare Fastighets AB Telefonfabriken PROJEKTLEDARE Ulf Kihlander/Statens konstråd Foto Michael Perlmutter 110

<f ■* t t r

Sir • 0

/ A

114

AVSIKT min avsikt är att ej dekorera att ej behaga ej erbjuda ögongodis min avsikt är att väcka nyfikenheter om det som sker bortom våra tredimensionella-verkligheter.om alla fjärrsamheter de ännu inte utvikta, jag visar två texter,två fenomen som Subjektet "möter", fenomenet CLINAMEN och tecknet "KONST", dessa texter uppdagar at t något explicit "konst" finns inte ooh ej heller något explicit "slump". Subjektet är ett don-redskap vars uppgift är att omform a styrda frekvenser till MASSA till TID CLINAMEN du är ett subjekt ett genomflöde för allt det som kommar att finnas, du är en förutsättning ett tillhandsvarande verktygsom omvandlar trancendenta verkligheter till andningens nivå till Lokal för ett oändligt Bortom-Nära. dina idfeer dina alt erniteter kan liknas vid kroppar vars banor avviker och koll iderar..du är där utan avsikt, Torn möter du ett Otänkt åkk o mvandlar det till läsbartktill produkt till Lokal som omslut er det kan förnimmas som ett avlägset Nära-inpå...fenomenetClinamen uppdagar ständigt nya verkligheter det Qförutsedda- har visat sej,.Clinamen är vår FRAMTID TK/2 = MA/s = produkt tecknet "konst" är en dikotomi = tvådelat = MASSA/ANDE. subjektet donverktyget omformar styrda frekvenser till MASSA/ande till något: till en vas till en stol till en skulptur till ett smycke dvs att all massa omformad t ill ngt är LOKAL för AMMA och inget är specifikt "konst" och torn mammas köttbullar likaså en Rembrantsmålning ä r Lokaler för Anima..differensen är kategoritillhörighet Skisspresentation. Elis Eriksson, född 1906, bosatt och verksam i Stockholm 115

konstnär THOMAS KARLSSON TITEL Easy rider material blankpolera! rostfritt stål, aluminiumskiva belagd med gummiakrylatmatta (podier) PLACERINGSORT Stockholm placering KTH Kungliga Tekniska Högskolan/NADA Institutionen för numerisk analys och datalogi, entréplats landskapsarkitekt Nivå landskapsarkitektur genom Åsa Drougge fastighetsägare Akademiska Hus i Stockholm AB projektledare Kjell Strandqvist/Statens konstråd © Thomas Karlsson/BUS 2005 Foto Natasja Jovic -a-■v*!c,**♦

Till den nya entréplatsen har Thomas Karlsson (f. 1964) skapat tre indi­ viduellt »uppblåsta« skulpturer i blankpolerat rostfritt stål. Konstnären har utvecklat en unik teknik där han under högt vattentryck pressar ut en stålkonstruktion till bristningsgränsen och skapar sfäriska objekt. De tre skulpturerna Easy rider är placerade på låga socklar, uppbyggda av alumi­ nium och med underlag av en röd gummimatta av den typ man använder till löparmattor på friidrottsarenor. Skulpturernas speglande yta reflekterar den omgivande platsen och tidens, såväl när det gäller dygnets som års­ tidens sekundsnabba förbipasserande. Konstnären har definierat det svårfångade rummet »mittemellan« med verkets placering i en sugande rikt­ ning upp mot entrén. Skulpturerna understryker med sin svävande lätthet och sin likformighet, men utan fram- eller baksida, den ständiga rörelsen av människor. Ett flöde på väg till nästa punkt på agendan.

117

KONSTNÄR KAZUYO NOMURA TITEL Reflektion. Himlavalv, Reflex 1 och 2 MATERIAL vävnad i lin och rostfri tråd, paljetterade väggpaneler, ljudabsorbenter PLACERINGSORT Stockholm PLACERING Svea Hovrätt/Wrangelska palatset, restaurangen arkitekt Heymowski Olson Strömholm Arkitekter genom Andreas Heymowski fastighetsägare SFV Statens Fastighetsverk projektledare Kjell Strandqvist/Statens konstråd © Kazuyo Nomura/BUS 2005 Foto Michael Perlmutter 118

i ti-' 119

. "•”'v :>;• äfSjlJi

' v iifiSR! .......mm

Trådens skuggor Med delikat kolorit har Kazuyo Nomura (f. 1955) givit konstnärlig form åt restaurangen i Svea Hovrätt/Wrangelska palatset. Hon har gestaltat ett rum som skall skänka en stunds ro och avkoppling åt personal och besö­ kande i den gamla byggnaden. Och det har gjorts med samma stillsamma självklarhet som kännetecknar de flesta av hennes vävda verk. Dessa har väckt berättigad uppmärksamhet på utställningar hemma i Sverige och på platser långt borta.

När jag besöker konstnärens ateljé i Göteborg kommer jag till ett rum som är fyllt med textila experiment, skisser och modeller. Trådsystem finns att beskåda, dessutom en vävstol och andra redskap. Här råder ordning och reda. På samma sätt som i hennes textila arbeten. Några irrationella ele­ ment kan inte spåras. Kazuyo Nomuras handlag med vävtekniker grundas på ett intensivt och mångårigt studium av textil form. Hon har framgångs­ rikt deltagit i olika avancerade projekt med textilhistorisk anknytning och har på den vägen skaffat sig fördjupade kunskaper som hon använder i sitt eget skapande. Hennes mästerskap tycks ha sin bas i insikten om vad trå­ den egentligen bär med sig som egenart och uttryck.

Tråden är en viktig del i människans kulturella utvecklingshistoria, den har varit med oss i årtusenden och är otroligt självklar i vårt dagliga liv. Nästan ingen tänker på hur förunderligt det är att fiber kan fogas ihop och ge oss de mest vardagliga och nödvändiga, men också de märkligaste och sköna ting att omge oss med. Tredimensionaliteten hos tråden är också tänk­ värd. Även den tunnaste sytråd har volym och ger skugga. Vävnadens struk­ turer uppstår i bindemönster där trådarna korsas, ljus och skugga spelar mot varandra på olika sätt.

I verket Reflektion har denna insikt om tråden som kropp och konstnä­ rens omfattande kunskaper och erfarenheter kommit till stor nytta. Det cirkelrunda rummet bjuder också på akustiska problem. I det samman­ hanget kommer textila material väl till pass. Också ytterligare Ijudabsorberande element har på ett sinnrikt och elegant sätt integrerats i den tex­ tila installationen. Tre olika delar ingår i kompositionen: Himlavalv hänger fritt i taket runt mittpelaren. Två delar, Reflex 1 och 2 är paljetterade pannåer som placerats på väggarna. Kazuyo Nomura har gått grundligt tillväga, undersökt möjligheterna och har dessutom kunnat lösa en del av belys- 121

ningsproblematiken genom kombinerade montage. Himlavalv i olika vita toner har draperats i vågformer på en ringkonstruktion av metall. De textila våderna består av tunna längder. Handvävda, av lintråd i olika kvaliteter. De tjockare trådarna ger en reliefverkan i materialet, texturerna skapar variation i synintrycken. De paljetterade pannåerna fångar upp ljuset som kommer in genom de små fönstren och återkastar det ut i rummet. Intryck av vatten, moln, snö och grönska sprids på så sätt i innemiljön och varierar med årstid och väderlek. Paljettbroderierna har olika färg. Reflex i har en ljust blågrön botten, tätt broderad med halvtransparenta pärlemorfärgade paljetter. Reflex 2 har en varmare karaktär, blekt orange och ytan täckt också här av halvtransparenta men orange paljetter.

Konstnärens japanska bakgrund kan spåras i verket för Svea Hovrätt. Man kan förnimma viskningar och ekon från Östasien, från dess inredningsideal och formkultur. En mycket känd och uppskattad japansk essä från 1930-talet — »In Praise of Shadows« av Junichiro Tanizaki — ger insik­ ter och tankar om det japanska rummet. Vi får veta mycket om interiören med alkover, skjutdörrar och liknande arrangemang som fördelar ljus och skugga på olika vis. Kazuyo Nomura förmedlar också detta i sina textila verk. Hennes textila arbete för det gamla »kanonrummet« i Wrangelska palatset har förändrat miljön till en modern och inbjudande lunchrestau­ rang. Någon i ett sällskap tyckte att rummet gav associationer till resor med luftballong, till en gondol. I så fall kan man säga att den både lyft och landat. Lyckligt!

HANS KRONDAHL LITTERATUR: Morse, Edward S: Japanese Homes and their Surroundings. Dover PubL, New York 1961 Tanizaki, Junichiro: In Praise ofShadows. Leete’s Island Books, New Haven. Conn, 1977 122

Z A It A

KONSTNÄR JOHAN PAALZOW TITEL Moby Dick MATERIAL formgjuten polyester med gelcoat, högpolerad aluminium PLACERINGSORT Stockholm PLACERING Lärarhögskolan i Stockholm/Campus Konradsberg FASTIGHETSÄGARE Akademiska Hus i Stockholm AB PROJEKTLEDARE Martin Wickström/Statens konstråd Foto Natasja Jovic

aM KäiJT

.am il

• V;*,

Med en isigt blåaktig transparens, med en frusen reptilsnabb rörelse in­ tar skulpturen Moby Dick den grusade planen mellan två huskroppar på det nya campusområdet för Lärarhögskolan i Stockholm. Johan Paalzow (f. 1961) beskriver formen mer som ett flöde eller som ett »lekfullt ’por­ lande’« än som en traditionell skulptural manifestation. Med den extremt 124

blanka ytan av gelcoat, vanligtvis använt vid gjutning av båtskrov och den organiska, sinnliga formen utgör skulpturen ett såväl lockande som apart inslag i den omgivande parkmiljön. Den högpolerade, svängda sockeln i alu­ minium skapar illusionen av en balansakt på randen till kantring. Ett in­ trikat växelspel mellan skenbara motsatser, mellan det möjliga och omöj­ liga, mellan den taktila »mjuka« ytan på den tunglika formen och den hårda metalliska balkformen som bär upp. En modern skulptur för en plats i rörelse!

gjjfll

i;*'.'#;

llllllilp iSlÄ

iwjgi3

125

.•S<*w»nKi&t'&r»1?^ykät xmsm % L- S*Si f::-T SgJ{ _ Ä, :

—

____________________________________

. fe :-± idr « ' Ute:

‘jnaiLSäSå e ‘ t I -- ' " •'— *

KONSTNÄR HANSWINBERG material rostfritt stål, gjutjärn, kopparplåt, ek, ljuskälla placeringsort Stockholm PLACERING Gamla stan/Stiftskansliet Stockholms stift, gårdsgestaltning STATENS KONSTRÅD I SAMARBETE MED Stockholms stift projektledare Eva Rosengren/Statens konstråd © Hans Winberg/BUS 2005 Foto Max Plunger

l.i n

__ Bi\imnimKI■H■I plfE cs m

g*®»

-- -

1 128

V«4,Vy. •3%*! SHÉi

»*r saft*

k ,-ff-%r-te. ÄCTJSi&

jrS&SCS.

L‘>i-fr' * En övergiven, borglömd kullerstensbelagd gårdsmiljö där ogräset frodades och sättningar i marken var påtagliga, utgjorde utgångsläge för konstsme­ den och konstnären Hans Winberg. Gården avgränsas dels av en byggnadshistoriskt intressant fastighet i Gamla Stan, dels av Munkbrons hetsiga trafikmiljö. Uppdraget blev till två; att omhänderta och återupprätta en estetisk dimension och samtidigt tillgodose önskemål om bänkar och andra praktiska funktioner. Med varsam hand har platsens befintliga kvaliteter framhävts genom att tillföra skulpturala element och specialformgivna bänkar. Tre bänkar med gavlar av gjutjärn och sittbräda i ek. Två pyra­ mider av rostfritt stål, gjutjärn och kopparplåt vilka utgör varandras poler och speglingar. En delvis ny stensättning. Och ett nytt sammanhang ska­ pas där funktionella och icke-funktionella objekt samverkar i en helhet.

Hans Winberg (1936-2003) hann aldrig fullborda uppdraget innan sin bortgång. Installationen av skulpturer och bänkar slutfördes av konstnären Katarina Anders­ son Winberg.

129

' . ' Up * , 130

«*^r> <mw

iXM* ■jm

J*#*5rJfe

**W K r.VjÖ| 131

KONSTNÄR EVA LANGE TITEL Blomma material huggen granit PLACERINGSORT Solna PLACERING Kl Karolinska Institutet/Institutionen för medicinsk epidemilogi och biostatestik, huvudentré fastighetsägare Akademiska Hus i Stockholm AB projektledare Eva Rosengren/Statens konstråd © Eva Lange/BUS 2005 Foto Natasja Jovic ■ • Må&Mh t En massiv skulptur i huggen granit möter besökaren vid entrén till institu­ tionen vid Karolinska Institutet i Solna. Skulpturen Blomma uttrycker trots sin monumentala, slutna form den sprödhet och skönhet som är essensen av en tulpan i knopp. Eva Lange (f. 1935) skriver »Dess stilla rörelse i för­ ändring från knopp till blomma och dess styrka beskriver jag i koncentre­ rad form«. Eva Lange studerar och tecknar med stor lyhördhet de motiv hon sedan gestaltar i precisa skulpturer utan alla ovidkommande intryck. Arkaiska former att samla sina tankar kring och hämta styrka ur.

132

fisa*

>&4S 'V

,w;g

® jp

Jj|

g» 1 ^^5

MlPJIg

fe-* *fd idé^>JShI|KiiSfp

* 1

J

133

KONSTNÄR NIKLAS ANDERBERG TITEL Okänt territorium MATERIAL olja på duk PLACERINGSORT Solna placering Kl Karolinska Institutet/Berzeliuslaboratoriet, trapphus ARKITEKT White Arkitekter genom Gunnar Schéele (ombyggnad) och Gunnel Sixtfors (inredning) FASTIGHETSÄGARE Akademiska Hus i Stockholm AB PROJEKTLEDARE Kjell Strandqvist/Statens konstråd © Niklas Anderberg/BUS 2005 Foto Natasja Jovic (s. 134), Ivar Sviestins (s. 135) 134

»Om man med blott ett ord skall karaktärisera Niklas Anderbergs konst­ närskap blir det med ordet envist. Anderberg är en, i positiv mening, tjur­ skallig målare som föga bryr sig om vad som händer i en allt febrigare och nervös konstvärld«, skriver Mårten Castenfors i en bok kring konstnären Niklas Anderberg (f. 1950). Utgångspunkt för fyra stora triptyker place­ rade på fyra olika våningsplan är tecknade illustrationer från 1837 av olika arbetsverktyg, instrument och apparater som forskaren Jacob Berzelius (1779-1848) använde vid sina olika kemiska experiment. I de färdiga mål­ ningarna återfinns dock endast mycket fragmentariskt någon enstaka rest, »likt ett fossil« som konstnären skriver i skissbeskrivningen. De fyra trip­ tykerna med den gemensamma titeln Okänt territorium i olja på duk, upp­ spända på ramar av aluminium, är placerade i nischer i ett av de centrala trapphusen i anslutning till entrén och biblioteket.

konstnär HANNA BELING titel Barn på strand material patinerad brons PLACERINGSORT Åkersberga placering Järnvägsparken landskapsarkitekt Gisela Holmgren, Österåkers kommun STATENS KONSTRÅD i samarbete MED Österåkers kommun projektledare Kjell Strandqvist/Statens konstråd © Hanna Beling/BUS 2005 Foto Annika Jansson Selim

RBi

i t 'r

• > -.

*/ \ 2*

136

■iija

KB

.. i

ä*'. J

A. I. ]

Hanna Beling (f. 1972) arbetar med skulptur i olika material. Hon använ­ der sig bland annat av det paraffinblandade vaxets transparenta yta vilket ger hennes gestalter ett starkt uttryck av utsatthet och bräcklighet. Ofta står hennes barn modell, men även djur; nyfödda, unga kalvar, kattungar. Konstnären fördjupar och skruvar komplexiteten i sina verk för att gestalta existentiella grundfrågor. För Järnvägsparken i Åkersberga har Hanna Be­ ling gjort två skulpturer. De unga döttrarna är förebilder. Ett stillsamt sys­ konpar i svartpatinerad brons, placerade på en stenyta i den nyanlagda parken. Den ena flickskulpturen står truligt riktad mot den andra, iförd något som ser ut som en badmössa i grönpatinerad brons. Den andra sitter på knä i en avslappnad ställning och har en sydvästliknade mössa, med ljus­ blå patinering. Flickan håller en snäcka i sina händer. Barnen är vända emot varandra, men utan att ha kontakt. De förefaller inneslutna i sig själva, i sin nakenhet och sina tankar, men äger samtidigt en självklar auktoritet. För en annan del av Järnvägsparken har Hanna Beling skulpterat en katt, också den i svartpatinerad brons och liksom flickskulpturerna i en pose av inneslutet lugn där den sitter på bakbenen, med framtassarna i kors och blicken långt i fjärran.

137

KONSTNÄR CARSTEN HÖLLER titel Windshield MATERIAL akrylglas, rostfritt stål placeringsort Västerås placering Östra Hamnen/Tullplatsen arkitekt Carl Bro Landskapsarkitekter genom Veronika Borg STATENS KONSTRÅD I SAMARBETE MED Västerås stad PROJEKTLEDARE Catharina Gabrielsson/Statens konstråd © Carsten Holler/BUS 2005 Foto Miriam Bäckström (s. 138-139), Christer Hallgren (s. 141-145) v-JrllLi fess .

138

—

______

' /

139

Vindfång, cirkelgång: Carsten Hollers verk Windshield för Tullplatsen i Östra hamnen, Västerås »Kategorierna offentlig och privat saknar betydelse för mig. Ett verks kva­ liteter kan inte ändras genom de förhållanden under vilka det visas eller genom antalet människor som ser det. Idén om offentlig skulptur stammar ur monumentet. Det nyligen återupplivande ordet ’monumental’ är lika­ ledes föråldrat.« Detta uttalande av den amerikanske skulptören Donald Judd1 är märkligt ur flera avseenden. Dels för att det förnekar skillnaden mellan offentligt och privat ur konstnärligt hänseende, dels för att det där­ med också förnekar platsens betydelse för upplevelsen eller förståelsen av ett konstverk. Judd verkar tala för en »autonom« skulptur; en konst som bär sina kvaliteter inom sig som en ren och evig sanning, en konst som är oavhängig betraktaren. Just detta kan sägas vara utmärkande för det moder­ nistiska konstparadigm som Judd själv med all kraft bekämpat, som del i den minimalistiska rörelse där fokus försköts från det kontextlösa verket till den allomfattande situation i vilken ett konstverk framträder. Det var också Judd som ifrågasatte tanken om konstens absoluta »kvaliteter« ge­ nom att ersätta det med den mera tillåtande idén om »intresse« — något som många betraktat som startpunkten för det postmoderna, pluralis­ tiska konstbegreppet. Det citerade stycket ovan avslutas med påståendet, att det enda som skiljer offentlig konst från privat är finansieringsaspekterna. Judds uttalande publicerades i samband med planeringen av ett cir­ kulär verk, tänkt för en stor öppen yta på skulpturutställningen i Munster 1977.

Hur ska vi förstå denna omkastning? Blev Judd reaktionär på något sätt, korn han att överta synsättet hos sina forna meningsmotståndare? Eller finns det fortfarande något väsentligt i att hävda ett konstverks »kvali­ tet« som skilt från, och oberoende omständigheterna? Den situation där konsten idag befinner sig kan ses som en fortsättning av minimalismens rörelse på mångfaldiga spår, en situation där tanken om såväl »kvalitet« som »verk« förlorat sin betydelse till förmån för övergripande frågeställ­ ningar om konstens villkor — en situation där konsten lika gärna kan utgöras av en händelse som av ett specifikt objekt. Inte minst har katego­ rierna privat och offentligt haft en fortsatt stor betydelse, kanske framför allt som problematik snarare än som verklighet — något som inte minst är 140

iHH

'...

: -"säss

£kWd-i£

Ta®#*

^ipF

_ -c3“*J**'^*-^

;

-..... ' '' . ■'

m-m ppt^e! Hiöll

% É|f ipmt^

VV2>c?,v^V3H; b >M»«»& **;&£• •:

intressant ur Statens konstråds perspektiv som en av de mest etablerade beställarna för offentlig konst i Sverige. Men trots sin otidsenlighet — eller kanske just därför — kan Judds uttalande ändå fungera som en ingång till ett annat verk, likaledes cirkulärt, som på ett särskilt sätt inbegriper frå­ gan om både offentlighet och monumentalitet: Carsten Höllers (f. 1961) verk Windshield på Tullplatsen i Östra hamnen i Västerås.

Omvandlingen av Västerås hamnområde till ett nytt bostadsområde med 141

förhoppningar om ett rikt socialt liv var utgångspunkten för projektet. Ut­ rymmet mellan husen skulle förses med en detaljeringsgrad och en dif­ ferentiering som skapade intimitet, samtidigt som gångstråk och den stora öppna ytan närmast vattnet var tänkta att understryka platsens offent­ lighet. Denna förädling av gammal industrimark — som ju hamnen var — och det samtida införlivandet med stadens offentliga ruin skapade intres­ santa förutsättningar, både ur ett arkitektoniskt och konstnärligt pers­ pektiv. Frågan var vilken karaktär man skulle ge detta område, ett slags gränssnitt mellan det gamla industrisamhället och det nya kommunika­ tionssamhället med bostadsrätter för pendlare i Mälarregionen. På vilket sätt kunde konsten bidra till att förtydliga denna plats förhållande, till lika delar inskrivet i en stadsbyggnadsproblematik, i en arkitektonisk gestaltningsuppgift och i den konstnärliga förståelsen av platsspecificitet?

Valet att bjuda in den tyskfödde konstnären Carsten Höller att arbeta med området hade flera utgångspunkter. Carsten Höllers konstnärskap är ett av de mest etablerade i internationella sammanhang, och detta på ett sätt som särskilt intresserat sig för det offentligas problematik i ett arkitekto­ niskt register. Med verket »Ett hus för grisar och människor« — i ett sam­ arbete med Rosemarie Trockel för Documenta X i Kassel (1997) — hade

p ^

X V,

Or,

142

konstnärerna låtit uppföra ett litet hus i betong, ett slags rumslig meka­ nism för visuell och fysisk avskärmning där hierarkierna mellan djur och människa syntes omkastade. Frågan om varseblivningens betingelser har för övrigt upptagit en stor del av Höllers arbete med en serie installationer som på olika sätt omkullkastar betraktarens föreställningar om en »given« verklighet. Särskilt intressant, i fråga om uppgiften i Västerås, var dessut­ om det faktum att Carsten Höller i hög grad arbetade med objekt, någon­ stans mellan skulptur och arkitektur. Om inte i anspråken, så upprättade skalan en tydlig relation till den »monumentala tradition« som så många gånger ifrågasatts, och som i staden Västerås var ovanligt väl representerad med en stor samling offentliga verk från 1800-talet och framåt.2 Tiden tycktes mogen att åter ställa frågan hur en »monumental skulptur« kunde förstås på denna stora öppna plats, i blåsten vid Mälaren.

Carsten Höllers förslag till Tullplatsen inbegrep hela området med brännpunkt i ett immateriellt objekt. Den Windshield som nu står installe­ rad på Tullplatsen är en rörlig, krökt, transparent skärm tillverkad i akrylglas. Marken har, i gestaltning av landskapsarkitekten Veronika Borg, i möjligaste mån behandlats som en kontinuerlig och abstrakt yta, ett slags motsvarighet till det omgivande vattnet. Skärmen är fäst på nedsänkta rostfria hjul som löper på ett 14 meter i diameter cirkelrunt spår under mar­ ken. På ett märkligt sätt etablerar sig detta verk mellan olika kategorier, mellan skulptur och objekt, konst och funktion. Det handlar mindre om konstens traditionella kriterier, och mera om sätt att låta människor till­ godogöra sig platsen och ta den i besittning. Skärmen är möjlig att vridas runt efter vindriktningen, den fungerar som ett skydd för blåst och regn och skapar ett intimare rum inför den vidsträckta utsikten. Verket griper inte in i platsen på ett sådant sätt att det »definierar« eller skapar en plats: snarare underkastar den sig platsen och understryker rummets öppenhet. Det finns ingen »form« i traditionell mening, skärmen »föreställer« ing­ enting — om det bär på associationer så är det snarare till ett slags vardag­ lig funktionalitet, som en busshållplats eller ett bullerskydd. Men med sin absoluta transparens — där torn skruvarna som håller ihop konstruktionen är tillverkade i akrylglas — skapas en känsla av overklighet.

Avgörande för detta verk är dess immaterialitet och rörlighet — liksom det specifika sätt på vilket det förhåller sig till platsen. Windshield är större än vad det verkar. Den stora cirkelrörelsen, det nedsänkta spåret under markytan, gör att verket svarar mot skalan på platsen utan att därför be- 143

0 IIn.».'0—^j. ^|||p

Bir.

gränsa den. Som ett slags immateriellt fokus fångar det inte bara upp det väsentliga i den fysiska situationen, utan även frågor som sysselsatt kons­ ten under decennier. Verket talar om den offentliga skulpturens utveck­ ling från upphöjt monument till nivellerat objekt, där gränsen mellan konst och verklighet tycks utsuddad. Men just här, i detta gränsförhållande, upprättar Windshield ett motstånd. I sin besynnerliga obestämbarhet — i den laddning som uppstår mellan absolut precision och en oklar identitet — hävdar sig verket som något radikalt »annorlunda«, men ett »annorlunda« som inbjuder till aktivitet och skapar betingelser för platsens an­ vändande. Det märkliga är att den gör det genom att bibehålla både tanken om »verk« — som urskiljbart objekt — och som »kvalitet« i det precisa utförandet; men det visar också hur tanken om »kvalitet« måste utvidgas till att även omfatta konstens konceptuella betydelse.

För att återvända till Donald Judd: det finns visst en skillnad mellan privata och offentliga förhållanden, men det har mindre att göra med ver­ kets kvalitet och mer med villkoren för dess tillblivelse. Här har det varit fråga om en process, ett gemensamt ansvar för olika parter och ett långt­ gående konsultsamarbete. Förvisso har finansieringen också spelat en vik­ tig roll, en samverkan mellan Statens konstråd och Västerås kommun i deras avtal med den lokala byggnadsentreprenören. Men i fråga om »kvalitet« finns ingen skillnad — om man definierar »kvalitet« som ett konstverks 144

förmåga att på allvar gripa sig an en särskild problematik, vare sig den är »privat« eller »offentlig«. Är då tanken om »monumentalitet« fullstän­ digt föråldrad? Istället för att ducka för de massiva svårigheterna kring detta begrepp visar Carsten Holier hur de både kan manifesteras och omkullkastas i ett och samma konstverk.

CATHARINA GABRIELSSON NOTER: i. Ur utställningskatalogen till Miinster 1977, citerat ur DonaldJudd: samlade skrif­ ter 1975-1986, utgiven av Kungl Akademien för de fria konsterna i svensk översätt­ ning av Tua Waern Aschenbrenner (Uddevalla 1990), s. 10.

2. Här kan särskilt nämnas Eric Grates monumentalverk Vindarnasgrotta (19601969) på Fiskartorget utanför Västerås stadshus, uppförd till den då svindlande kostnaden av 800 000 kr.

145

KONSTNÄR ANDERS JANSSON TITEL Paret material patinerad brons, granitblock PLACERINGSORT Norrtälje placering Rodengymnasiet, utanför matsal statens konstråd i samarbete med Norrtälje kommun PROJEKTLEDARE Kjell Strandqvist/Statens konstråd © Anders Jansson/BUS 2005 Foto Kjell Engman Lundberg »Jag ville beskriva en volym med en linje, försöka hitta kärnan av hur något ser ut. Min ambition har varit att göra något som både skänker en viss intimitet och en egen identitet åt platsen«, säger konstnären Anders Jansson (f. 1963). Skulpturen Paret förefaller vara tecknad med tunna lin­ jer av brons. Det inneslutna luftrummet utgör såväl en tredimensionell kropp som en skör och spröd rörelse. Inspirationen kommer ursprungli-

:V ?•

Mr

OIA. -

liiSiiiiliMll |

146

gen från hällristningsfältens rika bildvärld av stiliserade figurer inhuggna i berghällarna i Tanum. Skulpturen är placerad på ett stenblock av granit i en gårdsmiljö i anslutning till gymnasieskolans matsal och med skogen som fond. De viktlösa konturerna såväl som de rumsliga förutsättningarna skapar den tidlösa dimension som konstnären eftersträvat.

konstnär THOMAS ELOVSSON TITEL 10 scener M-Ö material akrylat på betong PLACERINGSORT Uppsala PLACERING Kriminalvården/häktets rastgård UTFÖRD i SAMARBETE MED Leif Lindell, konstnär ARKITEKT White Arkitekter FASTIGHETSÄGARE Nordisk Renting AB projektledare Martin Wickström/Statens konstråd © Thomas Elovsson/BUS 2005 Foto Annika Jansson Selim .

’

ET'"■W’—täfa ..

_

■

148

_ »Helst skulle jag väl vilja att ingen såg min konst, att ingen skulle behöva hamna där« kommenterar Thomas Elovsson (f. 1962) den nästan 700 kvad­ ratmeter stora väggmålningen 10 scener M-Ö för det nya häktet i Uppsala. Samtliga väggar har förvandlats till scenerier, där den enhornade »giraf­ fen« kanske har en huvudroll. » Giraffen « som kan vara en samtalspartner vissa dagar, andra dagar inte. Där hnns också monokroma väggpartier med mer dekorativa motiv. Hela den gigantiska målningen tillkom under några intensiva juniveckor när dagsljuset dröjde sig kvar långt in på nat­ ten. Motiven projicerades och förstorades med hjälp av en overheadapparat eller tecknades direkt på väggen. »Vissa scener tillhör de intagna, vissa till­ hör samhället. Jag ville skapa en plats med olika temperament, olika socioplatser«, säger konstnären.

149

gllfljl 5 r^*-- |fli#l SHBu

iifliiwiiimn BfilSii s

| äfggsg 151

KONSTNÄR MONIKA NYSTRÖM TITEL Polis MATERIAL perforerade ljuslådor i aluminium med fiberoptik, akrylglas PLACERINGSORT Uppsala PLACERING Kriminalvården, Polis- och Åklagarmyndigheterna, vid tomtgräns arkitekt White Arkitekter fastighetsägare Nordisk Renting AB projektledare Martin Wickström/Statens konstråd © Monika Nyström/BUS 2005 Foto Annika Jansson Selim 152

Utanför den nyuppförda byggnaden som rymmer Kriminalvården, Polisoch Åklagarmyndigheterna är Monika Nyströms (f. 1956) konstverk Polis placerat. I ett ursprungligt förslag för platsen föreslog konstnären att det fiberoptiska ljuset genom den perforerade ytan skulle bilda ordet polis. Det visade sig dock vara en verksamhetsmässig omöjlighet då tre olika myndigheter alla bebor det nya kvarteret. Men det väsentliga i den konst­ närliga idén är ändå genomförd. Den skulpturala gestaltningen består av fyra stora ljuslådor integrerade i den fysiska avgränsning som utgör tomt­ gräns. Mellan lådorna växer häcken med planterad avenbok. I ljuslådorna skapar fiberoptiken genom den perforerade plåten olika raster framför färgade akrylglasskivor, upplysta under dygnets mörka timmar. Under dag­ tid spelar lådornas olika nyanser på ljusets lätthet och transparens, mot­ satt mot nattens vibrerande färger.

153

154

It n-i n—tr—n rr-t-^B MKéÉ.i É - ' - . t : ::

konstnär THOMAS NORDSTRÖM TITEL Inplantage MATERIAL gjutet opakt glas, pulserande fiberoptiskt ljus i färg, svarvad granit, rostfritt stål placeringsort Uppsala placering Läkemedelsverket, huvudentrén LANDSKAPSARKITEKT Markitekten genom Olof Brundin i samarbete med AP Fastigheter, Läkemedelsverket, Skanska PROJEKTLEDARE Martin Wickström/Statens konstråd © Thomas Nordström/BUS 2005 Foto Michael Perlmutter Thomas Nordström (f. 1967) har i installationen Inplantage medvetet spelat på paradoxen mellan den gamla läkekonsten och den nya DNA-tekniken. Med utgångspunkt från husets verksamhet har konstnären vält att göra en abstrakt koppling mellan natur och teknik. Konstverket består av fyra grup­ per av »lampor« i abstrakta blomformationer. 6 stycken i varje grupp pla­ cerade runt huset. Konstnären har strävat efter att gruppernas placering ska uppfattas lika oplanerade som vild växtlighet, där de enskilda blommorna skiljer sig i höjd och ljus. Varje blomma består av en stängel av matt rostfritt stål. Knoppen är i polerad, svart granit och ugnsgjutet glas. Armaturernas färg varierar med årstiden enligt tre olika ljusprogram i blått, rött och vitt. Knopparna pulserar långsamt i nyanser av den givna färgen. Fiberoptik­ systemet gör det möjligt att låta varje planta lysa i sin egen takt. Vid sär­ skilda tillfällen används ett festprogram med mer spektakulär belysning.

156

ore;

//

X f •' 157

i'' i Jmmm

sSSp^ * ;'r:-. :

•'' .‘'V-'’®'

i rl 1 I H I

•'^ém

il

Ifi •i itUill

. .'.if 159

konstnär GUNILLA SKÖLD FEILER TITEL Carl och HUGO (HUman Genome Organisation) material blästrat glas, foto, målad vägg, blästrad kod på hissparti placeringsort Uppsala PLACERING Läkemedelsverket, entréhall ARKITEKT White Arkitekter genom Gunilla Hagberg i samarbete MED AP Fastigheter, Läkemedelsverket, Skanska projektledare Martin Wickström/Statens konstråd Foto Michael Perlmutter Med platsen som utgångspunkt funderade Gunilla Sköld Feiler (f. 1953) kring den systematiskt vetenskapliga tradition som haft och har en stark ställning i Sverige. Nyckelorden känns igen som »förvaltande av kun­ skap, sekretess, kontroll, pärmbärande, lyckta dörrar och patent«, skriver konstnären i skissbeskrivningen. Det som möter besökaren i dörren är »Medicinens dubbla nyckel«, uppförstorade skisser efter Carl von Linné. En lekfull teckning i dubbel upplaga, som påminner om en blomma med två femfingrade händer. På fingrarna löper en handskriven text, på den ena blomman »Diaeta« och den andra »Natura«. Hjärnsjukdomarna botas med do parvis ordnade dofter och övriga sjukdomar med do parvis ord­ nade smaker. Linnés vision placerad i en ny tid. På den rödmålade väggen i entrén hänger en fotokopia i glaslaminat av ett porträtt av Linné iklädd röd brudgumsfrack. Hissen i borstat stål ligger mittemot. DNA-koden A, c, G, t i olika kombinationer är blästrad i hissdörrarna och fronten. I bokstavsmassan gömmer sig meningen »Är detta en människa?« Vad har då Linné och verkstitelns hugo gemensamt? I båda fallen handlar det om en minutiös kartläggning och katalogisering av naturens minsta bestånds­ delar. Ingen ska tillåtas glömma bort frågan på hissdörren.

160

II II

fTzÅ

*hm»m 163

^rCCAACC<C<TT("1-Tr f Af f ■ < • -v c ,;,-- *'■

GCCTCCAGGTTAGCi

GC CT G A3A G TT t TG G G GTr rr> G ÄGG AT g G G AG GC.GG trrrTCrCCTGGrCTGGGAAGAC1

TGCCCTCA gcccagttaatccagtgggtagggcgtcgtggct.--

IAC AAGCuGC-AGACGCr AGTGAGC'.

'''

• 1

CCAGGACCCAACCCA.: r r: ' (

' •''- •Ä'

<

TAGAGCCCACACCCCCr TAAGAf - ■•

!<.! • -

iGAtTGCCAM.T. AAAGCCGTTCA. :ICC1C*:a^. Tv,' • A

mTTTTTCCCCAGACACGGCAGTCrr GATGCAG XCr-QCCCt CACCtCCAClG

CATTGGAAGf AACC7*’AGGCCATaC *Tt484#' 4

XTAACTGCACCAAATCGAGTA --* . CTGATC *■' : |^M3XCTGGTACCCCTG

:CCAGCTA>rTTTTGTAf T : TTAa’ A0A0‘* ■'•■

>:

AGAAAAAGGGGGTTTAATTGG: >

AAATCACCTCCCACCAGArc .

■

;^GACCGGG.CT'TGATGGGTGG^A - •' ,^TGCAGGGCn......... |

.1 ■■________________________

< ;:a

■■ rcATXTtccrr CACCACCGCCCATCC ctgaccctaccccta* fCC6GAGCTGGrCCA

: f aTGCCCCTT (GäAAAT TA AT .»G’GCACC fGTGA.Ä T:CTTTf"TtAt:« ■ >: 1C.GGA1 ATGGGGAA '‘'•téAGICATC ;CCAtt c CtGGqft

T CAG TC GT CGC G A AG GCCA- G C ' - ' ciCAT'! CjAe Tc i ... C».C aC T C CC CC M i

CCGCGTC. TUG TJOGGA? ;-CCATOr-%r

:XÄTCAAAGAT€ACTAAGCA4 a. «,AA.‘ AGu- *

GAACACATAGAAaT'v 4 4A • A' C AA A AT A A ■' '

ACÖTAtATCAtAÄfC^ÄA^TGTTTAA ACTAG T Ga ' GCAGAACCGt3CGGTGA^Tr,Arc TTrAAOAAAT!

AAACCCTGTCI: TCCTAAAA ATACAAAAA! TAG C*

tGGGGAGGTtGTGGAAAAGAAAGAArrrTTTT. 1

fCAGt.

GGCtCAtCCCttjTAATCGCAGCAGTTTGGGAGG

GGCTGCAGGCAGCACCGeTCCGAGCCCATGCO

K AGA;

C C C C A G AG T C C T G CC G C C A C C C C C A G AT“C A'C * 'C

KTGTl

GCGACAGGGGTCCTGGGGAGAGGOGTCCGGGGj

'CrTCC

gggacaggggtcctggggacaggggtctccggää

GAAATIGCA&GCTCAGCtCCCAGCCATC-GCCGAj f GCTCGGCTCGTGAAGCATGTCGGGCTC>GCwC*«:B ;aAGACCCOCCGGGAGGCAGAGGALC TGCAGGCTJ lAGAGGGTGGGCACGCTCCTCCCTCCACTtGvXLcj

GC rÖGGCACACGCCCTGGtiGACAAGfACTGCGÅi I

AAX. C? GCtCTCCGCGOtACGTCCTGGC AT, fGGGGl gG1’1 ■

GTGTGT CTTGGGGGCCCTGGCCAAGCCC C * C

GAO f CvOCAGACACCTT GT T C ACGAAl

CAGCCGK10Uu^«.-

ag|

TAppCT

’ I

• Ce C C A GC TA fi CCC CG C r T C C AG A<> T G C-GG.Gc t: a a ^cWTCCetTGCit tr.Af fC?f,a f,G<t*AtA-M xctctgacctgagccctcaggagagggcaaggCC TTGGCC AAGGTGATCCAGGtGGC AGAGGC AC C AT TGCCCACCGGGCTGGCAGGGGCACTCAGCTGCC1 ACTGAAGCCTGGAGCCAG&CACATGGCACATGCT« TCGGGTCCTGGTGCCCAGCAGGGGTCCAGCCCAC kGGl IG TOGCCACCACCCAGGGTCTGAQCAGCTGC

»CGCGGAGAT GACACAC TG&GGTGCCGCCT ^TCCCCACTTCCTGCCCATCTpCCGCTOTT

TCGTGTCGTGACAGG ?CC-TCC( pT.C CICCCGGG C TCC

CAGGI ;AGCGGTGt

.ACACGCGll

ITCTAATi

iGAGA

LG ■

XCCt

X&TJtl

AGACAC

; C ta :: agccatc -'.-AGCAClfi

•~GC

CCAGQfl

GC<

TACGÄGGAGCÅåt^-’liGTGAGGCCTTTGCCC< ’

f; GCAGCt GACTATAAAGCCA CAGGCC C^ CTTCTGCCA _____ jjtAGCATGGGCA

Gceccreeccacfaagtaaagtg^ GCCCATTTCTCCAr3TTGGGGCCTC

TOIGACGClCCa tgcagaaoc g

GOCGCT OGTGCAt

AC. G C C

ra iGi&

iAGAACAlTO

AATTTTCCCCC ATGAGCT GG

•%'v»0 GACCC ACTGGI f-GQTGGT T Gl

OCTACAGACCTGCJG' GGCAf.C»^ m CCTTTCCTGA&AGCH»! CGGCACGi ; G T-j jACGGCCGGACAC’ QTG \Gt1 GG

'• ^CAGAGGCCCGTTCjctaGCTTTC „AVGCAGCCATG€TT. .

CTC AGO CACCACCTTGC-,

m tfC Y0 G.AtiiQ~v .TGCC. Tl■

n

. i. ~ ■

rr

„ j

'•a:A

SAGGTCAtCTC

CTCCTGGGAi >C AOf< ! GAGG.CC T C f f GG< TGTTCAG^ATTGi

, ggagctgg aG,GC a<.

TTTTGGCTTCGGGCA-GATTGAGCAGCCTXG6*

ys CGG.T aAGCI-CAGAGC >Z

t

AG-dz ' c,,

iGGGAAC ATGTGTGC ACCCCC Ättc ecce A C •

GGGCtCACC CC C GAT & C C C AACC T G ’ C C<X ■■■

.-Aocca&^aAQocLfVA.-.MiCMice-t.ACA.' ■

^ccT.cte<.AAtx,f:onAAcr‘craccTccc *:,f<jCAi:GCS<5',e?TtA.*T>.TT:

ssc

xcx ■.GAGAATp G'6'<5#€ AAG.1 ♦or&Gf. «c- c: vx;/ /. g ':*r'j/,«-rTT;»:nG;i t-c ai i GJj ' C >VV:> G/ i

.■ r J

CCC7CCCTT& TGAATCGCTGi .CAAGCAGCTT vAAUGGAAAAl

uAé-

C G. AT ICCGliTTTAAGT^ .CAtcC*Gactct: jA10cGCGCCTG< a-Gi:ggaatca! c C t C BCG ecce PfcG-i if ill

& Ar v i ~

lT. r, -. . T ~y■

AC

- ' 4krGTr AraaGGCTC^ATGGGAGTTTTGTGGCCCAGTGX

kGGGAGTCCAGGACCAGG

CGTCJ Sllgfg sÖCTC

rCGGG

r TC GAGAC£CI £ACGC^S

TGGrtftlÄGftTCT kACGGCttTCCTATTTG : A C CC CCAT CGA.AC ACJ : C. C AAG TAGCT GGG AC : GCAC T G C TATAAAGAA iTGC. TA AGC C ATT€ ATG i T Gt G G AC TTAG GG TT1 Tf,-c g C T T G T CC C TG ’ l ‘i

■CCtCAG ICTGCCCC'

.CAQG &AcI«

.AGGTCTC

-GC7GCTGG1

fGCL iCCTCl .GCGA (AAfc. •

7GAC

ACAT!

■GGGACi TTAAGA [ASGT£T£T?Ci

a< ;

\G#öCCTTT.CCG.t' cctca'TgQ<Gsi(

9 |

■TGGT^

.

• G. .

TC 5u

L ,-t£r^ — AT/9'“ Å -.CCCGCT 'GGCÖU

SåCCäÄGGACj.ATCTTC.CC.ACAGA£gX ,

GGGTGGCTGGACCCCAGGCCCCACC

>A AGCTC1 CTACGTaGTGTGGGGGGAA

ATC T C AGC C ’ GAGSACGG'GTTCGCT

TCGCC- XTCACGG

XAf

vG\&£ Ct GtiCpA

• .-

S

'

• , '.G■ G.-AvA;GAgTt; 5« ‘ T7cJ AA*-TA-, ,*E«« G ’ ifå "... :>.v - *• - -AA„f. ',* . ’ ■*''v$?| pÄ Hiill pIliBI

M, AGÄ : ATATTi Greece A’ -/Gii XT^CC • GGG.'GO CC> *CCACACiT£M^j

TC'- 'TC AGC»G*~W.<i « G NtfW GAGACTTTG T /*C>AGGaC»CCAGGG^ iCC-CTGGG\iGCA A<.T *«* T JCC'C ATGACCrr s f AA&CC i.GC#£CA?fÉ JGGGATGCG % lAC-GCX Tf AGGCTT , agscgac;.: ' T AGCCCTC.XCAGAA re fCGCCAu^ ’,»< ÄGGf TCCCCCcN r G-GGGT CTT3C ACCAAT GSCCTGA CCAf i CAv? GGTC*GGCA<.twG.£< :cc«:'. t * ce •- a*.c v c cc ret ccca “CCTJ CGAGAAÄGCéGC- 5Gt*Gt 'V »G T GAGGTGCTG GTTCA G.gÖC ICC T Ce”' C C- > . r ’ C | »j AC : Ci)*A'i A,te ■ iAii,tA«*CAl LAACACASCC «<3'S ;S»Vb^

KONSTNÄR PER ENOKSSON TITEL Mönsterbok MATERIAL akrylfärg, spackel, grafit på vägg PLACERINGSORT Umeå PLACERING Umeå universitet/ Hus för samverkan, entréhall ARKITEKT Arkinova arkitekter genom Ragnar Bergå och Peter Jönsson fastighetsägare Akademiska Hus i Norr AB projektledare Christina Eriksson Fredriksson/Statens konstråd © Per Enoksson/BUS 2005 Foto Tina Stafrén Titeln på Per Enokssons (f. 1965) monumentala målning Mönsterbok är hämtad från »Mönsterbok för lappsk hemslöjd i Västerbottens Län« som utkom 1920. Den är en värdefull dokumentation av den samiska mönsterornamentiken, men också ett uttryck för den tidens romantiska och kolo­ niala synsätt. Under sina skolår på Sameskolan i Tärnaby, såg konstnären planscher ur denna mönsterbok uppsatta i slöjdsalen. De utgjorde, beskri­ ver han, rättesnöre och bärare av traditionen, men också ett obegripligt alfabet, ett slags hieroglyfer från en svunnen tid, tecken att drömma sig bort i. Boken inspirerade Per Enoksson till idén att göra en målning på det centralt placerade trapptornet. »Det systematiska i mönstren passade i min iver att utsmycka. Ytor skulle fyllas!« Den stora målningen breder ut sig och bildar ett gytter av tecken där både måleri, teckning, fläckar och smuts i betongen ger upphov till olika berättelser. Stora delar av den väl­ diga ytan har lämnats vitfärgad. Monokroma, bleka ytor möter linjespel tecknade med torrpastell och oljekritor. Målningen Mönsterbok utgör ett brett spektra av tekniker, färg och ornamentik. Den bär på motiv och berät­ telser som väcker nyfikenhet på och intresse för vår historia och framtid.

166

■K?T\; ;p'-i , .....: mm

5«r , å t—**

V <***

J*PK!J7i *M i«;>

■BMHb —-UiTT. mi'j-'TTTi Tt"t|åniUnilWUIMtlll-UÄ»i**£1 SBSiiSIM iSMSSKSi Tnrjf?

S®1äK =

konstnär MONIKA LARSEN DENNIS TITEL Återkallelse MATERIAL marmor, flottningsboj, bildcollage PLACERINGSORT Dorotea placering Ormsjö, vid sjön STATENS KONSTRÅD i samarbete med Projektet Konstvägen Sju Älvar projektledare Christina Eriksson Fredriksson/Statens konstråd © Monika Larsen Dennis/BUS 2005 Foto Rolf Landér (s. 171), Tina Stafrén

Monika Larsen Dennis (f. 1963) arbetar med skulptur och fotografi. I sin konst utgår hon ofta från den egna kroppens proportioner. Genom att parafrasera konsthistorien gestaltar konstnären universella kroppsställ­ ningar och gester för att visa att kroppen är en kontaktyta mellan individ och en mänsklig gemenskap. I Ormsjö har Monika Larsen Dennis skapat verkzt Återkallelse. Utgångspunkt är den tragiska olyckan 1936 då 14 män drunknade under en flottning i Ormsjön. Konstverket består av två mar­ morskulpturer, en flottningsboj och två bildcollage. Skulpturerna är for­ made till två stöder — som för bön och förlåtelse. De har en skala som passar en kvinna och ett barn. Skulpturerna aktiveras genom att man pla­ cerar knän, haka och panna i urgröpningar i marmorblocken. Tätt intill varandra, på ett fundament, placerade i en slänt ner mot sjön och olycks­ platsen, markerad med en vit flottningsboj. Inhuggna i stenen på baksi­ dan av den större skulpturen finns ordet »Återkalla« och dess betydelser. Den intilliggande livsmedelsaffärens fasad bär två collage med berättelser om flottningen och drunkningsolyckan i Ormsjö. Monika Larsen Dennis har på ett personligt och lyhört sätt skapat ett nutida monument som åter­ kallar minnet av denna tragiska händelse, men som också erbjuder en plats i stillhet för den som vill försjunka i egna tankar och hågkomster. Återkallelse ingår som ett av tolv permanenta konstverk i Konstvägen Sju Älvar.

u .rf# -V

■ .t

;V.

jij

Mitt

...

--

171

liÉSillSiSi

feX*K. J&

’ ' , %

;

,

g^jh^ySV.*

«(■£($

A

___

172

åm vi*s'

’ >_

FLOTTNINGEN VID ORMSJON Varje höst och vinter förekom manga avverkning. Ormsjön. När allt timmer hade flottats ned till sjöi att forsla virket vidare över sjön till utloppet, en s en mil. För detta ändamål användes en lång bom darna förbands med kättingar. Med denna bom p;

«tng nedsåZ sZT^Ih

' e" m°rin8- E" "

i vattenytan. Det tanna mn0"" m<!d e,> ,<ra,',9 stoc

T,ZZV'°’ He,a trumMmfalnotrtuennt fanns tva stor ät™mma för,rvaa"je5rFn'

173

M alt-I

'STUSfPLAN ^

u '

ÄSNfeu -i

- %>

Sasfee^i

* *•*

k :*<'

-*■L<• fe

ATT TA PLATS OCH SKAPA RUM En solig septemberdag för två år sedan inleddes uppförandet av ett stort offentligt monument på Hamngatan i centrala Stockholm. Under en veckas tid besökte tusentals människor platsen — de flesta av dem med något föremål avsett att fogas till den växande konstruktionen: en blom­ ma, ett ljus, en dikt eller handskriven lapp. Många av besökarna hade med sig kameror och fotograferade. Även representanter för nyhetsmedierna korn dit, och ställde sig i tur och ordning framför monumentet för att rapportera om det som ägde rum. Anläggningsarbetet fortsatte och nya blommor tillkom tills monumentet var två meter högt och fyllde hela trottoaren. Efter flera veckor började antalet besökare minska och en natt monte­ rades monumentet ned och forslades bort.

Det är lätt att känna igen »monumentet« jag just har beskrivit som det tillfälliga minnesmärke som tog form framför NK efter mordet på Anna Lindh år 2003. Många gick även in i varuhuset för att lägga blommor på den plats där Lindh hade blivit anfallen, men det var i den offentliga mil­ jön framför byggnaden som den mest gripande minnesplatsen skapades. På andra håll i staden skapades andra, mindre installationer, likt ekon och genklanger av blomsterberget på Hamngatan. En liten cirkel av blommor och några levande ljus placerades på den platta som markerar platsen där Olof Palme mördades 1986, och någon satte fast en ros på en vit, torn re­ klamtavla som dagen innan hade fyllts av en bild av Anna Lindh. Att beteck­ na dessa sorgens fysiska manifestationer som spontana vore felaktigt: de följer ett tydligt mönster eller manuskript som har utspelat sig förut, som svar på tidigare tragedier. Inte heller förlorar de sin innebörd på grund av denna upprepande aspekt. Enligt antropologer som specialiserat sig på ritua­ ler är det tvärtom så att de innebörder som förknippas med dessa hand­ lingar får nytt liv vid varje nytt tillfälle. Genom att de refererar till andra tragedier får installationerna ett större djup.

Dessa fysiska uttryck och anspråken de gör på det offentliga rummet intresserar mig. En specifik plats kan användas på många sätt beroende på de individuella behoven och önskemålen hos dem som rör sig genom den. Men när människor förhåller sig aktivt till en miljö, gör de den till 175

vad Michel de Certeau beskrivit som en »praktiserad plats« (»practiced place «). Att lägga en blomma eller tända ett ljus på en viss plats är en hand­ ling som utnyttjar denna plats i skapandet av en berättelse. Ur platsens gene­ ralitet skapar »spatialiserande praktiker« ett rum fyllt av innebörd. Ibland sker det utan att lämna några fysiska spår efter sig, men i många av de mer intressanta fallen kan man istället iaktta människor etablera en visuell dialog med det offentliga rummet och på ett påtagligt sätt hävda sina rättig­ heter som subjekt på den allmänna arenan och rätten att uttrycka denna subjektivitet i konkret, visuell form.

De synliga spåren av dessa rumsskapande praktiker är inte alltid lika an­ slående som de högar av blommor och minnesföremål som utmärker ett rum för kollektiv sorg. Ofta är de för diskreta för att flertalet förbipasse­ rande ska ta notis om dem, andra gånger krävs specialkunskaper om vad de oansenliga tecknen står för. Fastsätta på lyktstolpar eller baksidan av skyl­ tar är till exempel gatukonstnärens klistermärken med små bilder eller med­ delanden svåra att upptäcka om man inte särskilt letar efter dem. Märkena som påträffas på innerstadens och förstädernas mer eller mindre officiella »skatespots« visar tydligt att det rör sig om platser där brädåkare samlas, och ändå är det få oinvigda som lägger märke till dessa spår — utom kan­ ske som något missprydande som är svårt att tvätta bort. Andra exempel är svårare att undgå, och väcker starkare reaktioner: de flesta som går förbi vänder snabbt bort blicken från mannen som sitter på en liten trave av gamla filtar med en handskriven skylt och en ask med några mynt bredvid

■Vt

.*.r; 176

____

110 1)0 YOU THINK iHB IS AR? ’ TAXPAYERS D0X7

sig. Och det faktum att SL år 2004 betalade 125 miljoner kronor på att avlägsna graffiti från tåg och stationer upprör många stockholmare.

Dessa exempel täcker ett brett spektrum, och många skulle hävda att de även täcker högst varierande former av praktiker. Men är det helt fel­ aktigt att klumpa ihop agerandet hos en liten, marginell subkultur med det stora folkflertalets sorgebetygelser? I flera specifika avseenden kan de ses som parallella former av dialog med det offentliga rummet. De är alla exempel på vad som på engelska benämns »the vernacular«, det vill säga ut­ trycksformer vilka kommer ur och hämtar sin kraft från vardagskulturen och människors dagliga erfarenheter. Begreppet vernacular kommer från studiet av språkgemenskaper och de former av tal som återfinns i vardags­ språket då det talas av människor med gemensam kulturell bakgrund. Termen är svåröversatt och refererar till en dialekt — »folkspråket«. Detta är intertextuellt på så sätt att det inkorporerar element från ett antal olika uttrycksformer, däribland populärkultur och medier. Folkspråket är ald­ rig statiskt, utan utvecklas i en kreativ dialog med former av det offentli­ ga språket och som ett gensvar på förändrade erfarenhetssfärer. Idag har begreppet breddats och innefattar inte bara språkliga dialekter utan också andra uttrycksformer inom vardagskulturen. Konstruktionerna som villa­ ägare uppför i sina trädgårdar, textilierna som vävs av traditionella hant­ verkare, ramsorna som flickor för vidare till varandra då de hoppar rep tillsammans — alla dessa är inlärda, skapade och förändrade, såsom folk­ språkliga eller »dialektala« uttryck för individens och gruppens identitet. Migration medför, som Homi Bhabha har visat, nya kombinationer: kultu­ rella hybrider som uppstår när människor rör sig mellan kulturer och ger upphov till vad han kallat »dialektal kosmopolitism«. Till och med de som inte själva migrerar kommer i kontakt med andra kulturformer genom medierna, och införlivar fjärran synintryck och ljud i sina egna dialekter.

En annan aspekt som förenar dessa dialektala uttrycksformer är att de står i motsatsförhållande till de visuella och fysiska former som den offi­ ciella kulturen antar. Trots inbördes olikheter delar de vissa kännetecken som skiljer dem från det mesta inom offentlig konst och arkitektur. De är tillfälliga och ofta performativa. De bygger på en folklig, improviserande estetik, och kombinerar föremål och teman som hämtar sin innebörd från det dagliga livet för att konstruera en berättelse som är platsspecifik. En sista och kanske avgörande faktor: dessa »rumsskapande praktiker« sär­ skiljer sig eftersom deras utövare inte är professionella. Vi finner exempel 177

där människor från alla åldrar och kulturella bakgrunder, oavsett ursprung och utbildning, bygger och skapar föremål som lämnar spår på offentliga platser.

Sådana dialektala spår är inte alltid avsedda för en vidare publik. De kojor som barn bygger i skogsdungar på allmän mark, eller blandningen av schablonmålning, collage, mosaik och affischer som täcker murarna under vissa av Stockholms broar, är »verk« som bara ses och används av sina upp­ hovsmän och någon enstaka förbipasserande. Vissa grupper söker aktivt upp sådana överblivna platser i stadsmiljön för sina verk — de glömda eller gömda vrårna och passagerna är rum som saknar specifik mening och där­ för har en potential för alternativa användningar och nya innebörder. Allt fler forskare och stadsplanerare pekar på denna »nollpunktens arkitektur« och dess betydelse för dynamiken i stadens och dess befolknings liv. De varnar också för en överplanering av stadsmiljön vilken krymper antalet platser av detta slag.

Det är ett faktum att många samtida konstnärer arbetar på liknande sätt, bland annat i samarbete med icke-professionella i samhällsbaserade projekt. Ändå har det varit svårt att anpassa deras verk till den offentliga arenan. Att presentera tillfälliga och performativa verk i offentliga miljöer är givetvis förknippat med praktiska problem. Men mer avgörande är att dessa arbeten utmanar de stelnade rangordningarna för hur konstverk pre­ senteras, rangordningar som utgör kontexten för offentlig konst. Malcolm Miles har beskrivit den »offentligskapets norm« (»the norm of publicness«) som tvingar in ett verk i ett ideologiskt sammanhang vilket före­ skriver att offentlig konst skall vara uppbygglig och upplyftande för den stora allmänheten. Samtidigt har föreställningen om »allmänheten« bli­ vit problematisk: att försöka identifiera vad som är gemensamt för allt­ mer heterogena grupper kan bara leda till meningslösa generaliseringar utan relevans för någon. »De sätt vi uppfattar offentlig konst på ... över­ skrider de i viss mån genusbundna gränslinjerna mellan den offentliga och den privata sfären, på samma sätt som offentliga frågor inte är rums­ ligt avgränsade; på samma sätt som television och elektroniska media är offentliga med avseende på tillgängligheten, men konsumeras i hemmiljö och kontrolleras av kommersiella företag.« Det hierarkiska synsätt som värderar allmän och privat konsumtion, och offentlig och privat miljö oli­ ka högt är emellertid seglivat. Det gör sig bland annat gällande då beslut träffas angående vad som skall presenteras i offentlig miljö. Solna Cent­ 178

rum, ett köpcentrum som förutom butiker och kaféer också hyser stads­ huset och det kommunala biblioteket under sitt tak, är ett exempel på detta. Större delen av stadens budget för konstinköp användes för att för­ värva verk till denna miljö som samtidigt är offentlig och kommersiell. »Fjäril’n vingad« av Curt Asker är ett av de större verk som beställdes till köpcentret: en sju meter lång »immobil« gjord i bomull och segelduk i varma solnedgångsfärger som hänger från glastaket framför stadshusets fasad. Detta är i linje med andra öppna och offentliga platser i Solna där arbeten av etablerade svenska konstnärer presenteras, och följer även den modernitetens smakregel som placerar »betydelsefulla« verk i strategiskt förhållande till maktens boningar. Med stadshusets »neutrala« fasad som fond hävdar Askers verk en universell estetisk värdenorm som förknippas med icke-föreställande konst och särskilt skulptur — det som Doreen Mas­ sey har kallat »universaliserandets fiktion«, vilken understödjer den neu­ trala, icke-politiska manliga konstens överhöghet.

I de mer avskärmade, intima offentliga miljöerna finner man förestäl­ lande verk med referenser till Solna eller dess historia, eller till aktiviteter förknippade med den aktuella platsen. I bibliotekets entré finns till exem- MAT • MODE • NÖJE • SHOPPING -ra' JL

lim?

.wtöir

iSffiiBttiffsj' DCiT sisrebL Konst i centrum.

Lördag 25 april, start förspännande oJr annorlunda konstutställning i centmmmiljö. Solnahonstnärer i samarbete med Kulturilret -98. Korn och träffa Hägra av konstnärerna under lördagen.

Hjärtligt välkomna! ÖfrPETTIDER' I CENTRUM:

SOLNA' '..'P.'ST AEAA t»A ,-A

179

i..» m pel en stor gobeläng som avbildar en scen från en målning av den lokale konstnären Olle Olsson-Hagalund, och längre in ser vi skulpturen The Col­ lector av Måns Wrange, en avbildning av en hylla med böcker i. Barnteck­ ningar och arbeten av lokala fotografer har placerats i bibliotekets lilla konst­ galleri, vars enda urvalskriterium är att konstnären ska bo i Solna. Galleriet ses som en service åt invånarna och vem som helst kan reservera utställningsplats genom att skriva upp sig vid bibliotekets utlåningsdisk. Här finns ett mönster som speglar de typiska maktförhållandena för hur konst används som tecken, i relation till de sammanhang den presenteras i: på köpcentrets öppna offentliga platser förevisas stadens större viktiga konst­ verk, ofta abstrakt konst. I de delar av centret som ligger närmare hemmets och det vardagligas sfär är föreställande verk — ofta avbildningar av kvinnor eller barn — vanliga. Referenser till det lokala och specifika finner uttryck i mindre och intimare verk, oftare utförda i textil eller på duk än som skulp­ turer, och slutligen, i bibliotekets inre regioner, fotografi och barnteck­ ningar.

Jag vill alltså hävda att detta speglar ett generellt mönster som förpassar icke-kommersiell konst av en förtrolig och privat karaktär till det offentliga livets mindre synliga utkanter. I så fall utgör de »dialektala« uttrycksfor­ merna på allmän plats en direkt konfrontation med de etablerade nor­ merna för vad som är ett lämpligt sammanhang för offentlig konst. Vad säger detta oss om den offentliga miljöns tillgänglighet? Vad säger det om vem man riktar sig till, och om hur dessa normer positionerar oss, som åskå­ dare, på det offentliga livets arenor? I sin Agenda för staden från 2003 for­ 180

mulerade Stockholms stadsmiljöråd, som en av sina principer, att »Gatan, torget och parken är stadens vardagsrum« (s. 12, princip nr. 4). Att beteckna dessa offentliga platser som invånarnas »vardagsrum« är att tillskriva dem innebörder som vanligen är förbehållna hemmets privata vardagssfär. Att använda »vardagsrummet« som metafor är att påstå att alla invånare ska kunna känna sig som hemma på dessa gemensamma platser, kunna »vara sig själva« på samma sätt som i sina egna hem. För några år sedan gavs den­ na ideologiska glidning mellan det privata och offentliga rummet visuell gestaltning i en reklamkampanj för Solna Centrum. Bredvid en bild av en liten familj — mamma, pappa, barn — som satt i en soffa mitt i köpcentret stod parollen »Känn dig hemma i Solna Centrum.« Kampanjen gjorde inte reklam för några varor. Det var platsen i sig, med sina »99 butiker, 25 caféer och restauranger som framhävdes (tillsammans med den konstutställning som var ett av evenemangen under Kulturhuvudstadsåret 1998). I bilden lades det idealiserade hemmet — en plats fylld av värme, trygghet och familjegemenskap — som ett raster över vår tids motsvarighet till det offentliga torget, konsumtionens tempel.

Under de två följande åren förändrades denna kampanj. Soffan försvann och nya personer fördes in i annonserna — några mer mörkhyade och yng­ re än familjen i den första bilden, och därmed åtminstone till utseendet mer representativa för Solnas invånare. Men parollen var den samma, under tiden som en allt mer heterogen grupp inbjöds att »känna sig som hemma « i köpcentret. Samtidigt uppstod en strid när centrets ledning tog bort mer­ parten av de bänkar som hade stått utplacerade runt om i köpcentret. Å ena sidan uppmanades besökarna att »känna sig som hemma«, å den andra blev det allt svårare att hitta en plats för att sitta ned och samtala eller vila om man inte ville köpa en kopp kaffe i ett av kaféerna. Det var särskilt pen­ sionärerna som protesterade mot att bänkarna avlägsnades. Många av dem använde köpcentret som sitt »vardagsrum « och tillbringade flera timmar där dagligen. Under en fältstudie i centret ombads några av dem att foto­ grafera »ditt Solna Centrum« och på många av fotona fanns någon av de få kvarvarande bänkarna med. Pensionärerna hävdade att även om de inte storhandlade så blev köpcentret en tryggare miljö tack vare deras vakande blickar.

Denna konflikt har en parallell i Fältöversten. Också där var det pen­ sionärerna som protesterade mot att sittplatser försvann i samband med en större renovering av köpcentret. Även efter att bänkarna hade ställts 181

tillbaka stod innebörden klar: här är konsumtion den prioriterade syssel­ sättningen, och social samvaro ses med oblida ögon. En grupp konstnärer under ledning av Magnus Bärtås tog konflikten som ämne för en installa­ tion i köpcentret. Trots protester från brandförsvaret och vissa butiksinne­ havare stod installationen klar i mitten av februari 2005. En klarröd soffa är placerad i närheten av den norra ingången. Från högtalare som monte­ rats i soffan hörs invånares och lokala politikers redogörelser. Installa­ tionens andra del har satts upp på en angränsande vägg: en stor svensk flagga målad på akrylglas, genom vilket man kan skönja en röd bakgrund.

Soffan blir, snarare än en inbjudan till att slå sig ned, en kommentar till tendensen att ignorera ett rums olika historier när man bygger om stads­ miljöer. I det allt överskuggande syftet att förnya en plats och göra den attraktiv för »allmänheten«, det normerande idealet, bortser man ofta från de rumsskapande praktiker som ger specifika platser deras innebörd — om man ens lägger märke till dem. Jag kan inte med någon säkerhet säga att installationen är lyckad, men den är anmärkningsvärd som ett försök att hålla kvar ett rums berättelser och skänka dem nya innebörder. Den innefattar kulturell översättning, eftersom den tillerkänner de som skapat det omgivande rummet rätten att berätta, den rätt som Homi Bhabha kallat »formuleringsrättigheten«. Bhabha skiljer denna rättighet från indi­ videns formella och juridiska yttrandefrihet, vilken visserligen förutsätter tolerans för olikheter men inte nödvändigtvis ett svar. Rätten att berätta, å andra sidan, förutsätter en dialog: den är »den dialogiska rätten att till­ tala och bli tilltalad, att skapa mening och bli tolkad, att tala och bli hörd, att lägga fram ett tecken och veta att det får ett respektfullt bemötande« — alltså rätten att bli sedd och erkänd i det rum man skapat genom visuellt berättande.

KARIN BECKER l82

LITTERATUR: Becker, Karin, »Bara titta — Solna Centrum som visuell arena«, i Karin Becker, Erling Bjurström, Johan Fornäs, Hillevi Ganetz, (red.) Passager. Medier och kultur i ett köpcentrum. Nya Doxa, Nora, 2001, s. 179-208.

Bergman, Bosse, Handelsplats, shopping, stadsliv. En historik om butiksformer, säljritualer och det moderna stadslivets trivialisering. Symposium, Stockholm, 2004.

Bhabha, Homi, Dialektalkosmopolitism, Glänta 3.01, 2003, s. 17-26. Borden, Iain, Skateboarding, space and the city. Architecture and the body. Berg, Oxford, 2001. Bäckström, Åsa, Spår. Om brädsportkultur, informella lärprocesser och identitet, Studies in Educational Science 74. HLS förlag, Stockholm, 2005. de Certeau, Michel, The Practice ofEveryday Life. University of California Press, Berkeley, 1984. Ganetz, Hillevi, »Hemligheter och lögner i köpcentrumet«, i Karin Becker, Erling Bjurström, Johan Fornäs, Hillevi Ganetz, (red.) Passager. Medier och kultur i ett köpcentrum. Nya Doxa, Nora, 2001, s. 19-52. Lövgren, Karin, »Batonger och bänkar«, i Karin Becker, Erling Bjurström, Johan Fornäs, Hillevi Ganetz, (red.) Passager. Medier och kultur i ett köpcentrum. Nya Doxa, Nora, 2001, s. 130-150. Massey, Doreen, Space, Place and Gender. University of Minnesota Press. Minneapolis, 1994Miles, Malcolm, Art, Space and the City. Public art and urbanfutures. Routledge, Lon­ don, 1997, s. 14-15.

BILDFÖRTECKNING: s. 174 Sveavägen 12 september 2003 (överst). Foto Karin Becker Sveavägen 12 september 2003 (nederst t.v.). Foto Karin Becker Framför NK 12 september 2003 (nederst t.h.). Foto Karin Becker s. 176 Boplats för hemlösa vid Skanstull, Stockholm (t.v.). Foto Mats Lundin/ Nordiska museet Stockholm 7 november 2003 (t.h.). Foto Karin Becker s. 179 Solna Centrum (t.v.) Foto Karin Becker © Curt Asker/BUS 2005 Reklamkampanj, Solna Centrum, 1998. (t.h.) Foto Karin Becker © Rodamco Sverige AB s. 180 Kvarteret Fältöversten © Magnus Bärtås/BUS 2005 I samarbete med Front. Foto Ikko Yokoyama (t.v.), Robert Stasinski (t.h.)

183

I

FOKUS 2004 Under 2004 beställde och genomförde Statens konstråd två temporära konstpro­ jekt: det fotobaserade, storskaliga konstverket I don’t know av den kanadensiske konstnären Ken Lum och det interaktiva verket aloud av den amerikanska konst­ nären Ann Hamilton. Båda projekten berörde frågor om och diskussioner kring det offentliga, kommersiella och privata rummets gränsdragningar. Båda konst­ verken krävde olika former av deltagande, ett ifrågasättande för att aktiveras och laddas med närvaro.

© Ken Lum Foto Max Plunger.

Jag vet inte vilken väg jag ska gå t±=e

Ken Lum I don’t know Höghus i, 2, 3 Hötorget/Sveavägen, Stockholm 8 september-3 oktober 2004 Vad var det för några stora bilder som fanns på tre av Hötorgshusens fa­ sader mot Sveavägen under september månad 2004? Tre monumentala porträtt på personer med ambivalenta ansiktsuttryck kompletterade med texter som förstärkte känslan av tvekan inför olika valsituationer. En del förbipasserande blev provocerade av att det saknades en avsändare, andra blev nyfikna och levde sig in i de avporträtterades existentiella funderingar. Vem hade satt upp dessa bilder och vad skulle de betyda? Bilderna på Hötorgshusen var ett offentligt konstverk, med titeln I don’t know, av den kanadensiske konstnären Ken Lum (f. 1956). Det tillkom och utfördes på uppdrag av Statens konstråd som ett led i Konstrådets ambition att skapa utrymme för icke-kommersiella bilder i det offentliga rummet, och reali­ serades i samband med fotobiennalen Xposeptember 2004.

Ken Lums konstnärliga arbeten tar ofta sin utgångspunkt i frågor kring hur identitet konstrueras liksom dialektiken mellan det privata och det offentliga. Ken Lum har tidigare bland annat arbetat med installationer, performance och fotografi och har gjort ett flertal konstprojekt i stads­ rummet, där han använder sig av annonstavlans estetik. Han kombinerar gärna fotografiska porträtt med texter bestående av en kort sentens eller ett uttryck, något som förskjuter tolkningen av verket.

187

-’W ; t; 111 ■

jag vei inte om jag ska skratta eller gräla. ifprl

mäm

jag wet inte vad som är bra eller dåligt.

Ken Lum Foto Max Plunger På de högsmala fasaderna mot Sveavägen syntes tre personer fundera över vardagliga och existentiella frågor. Ansiktsuttrycken föreföll frysta under ett enda ögonblick. En kvinna uttrycker ett klagande »Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta«, en man verkar tveka inför en valmöjlighet »Jag inte vilken väg jag ska gå« och en flicka utbrister förvirrat »Jag vet inte vad som är bra eller dåligt«. Var det tre imaginära bilder av personer, eller av verkliga personer som arbetade på kontoren innanför de fönster­ lösa fasaderna eller var det tre stämmor ur »folkets röst« ? Det uppstod en märklig kollision mellan stadsrummets storskaliga arkitektur och den sfär av personliga tvivel som de avporträtterade gav uttryck för, känslor som man sällan visar upp offentligt.

Texterna i Ken Lums verk är korta, slagkraftiga och innehåller ibland upprepningar eller dialoger. Det gör att texterna inte enbart förhåller sig till de avbildade personerna, utan även kommunicerar med varandra in­ bördes, studsar mot varandra. När man väl börjat bearbeta dem är de svåra att släppa, som om man fått en melodislinga i huvudet. En förhoppning, säger Ken Lum, är att betraktaren ska stanna upp inför bilderna och fun­ dera över vad de vill förmedla. Att inte, som när det gäller reklam och informationsbilder omedelbart avläsa budskapet. Konstnären omvandlar på så sätt annonstavlans ordinära text- och bildspråk till att innehålla mer komplicerade frågor av personlig och politisk natur. Han har i andra verk behandlat ämnen som berör klass, kön och etniskt ursprung. I ett av sina offentliga projekt fanns ett foto på en kvinna i slöja som upprört replike­ rar: »Jag är trött på er syn på invandrare, det är vårt land också!« I ett 188

annat offentligt verk skapade han en fejkad kampanj för en snabbmat­ kedja, och presenterade »månadens anställde« på en stor bild utanför en försäkringskassa i Wien. Ett sätt att ifrågasätta gängse begrepp och som också rymmer tanken: varför kan man inte vara stolt även över ett enkelt arbete?

Ken Lum menar att hans verk »spelar på de inneboende tvivel och orosämnen som jag tror att de flesta människor alltid bär med sig«. Det sce­ nario han vill uppnå är ett slags cyklisk rörelse där betraktaren först iden­ tifierar sig med personen på bilden. Sedan kommer ofta frågorna: om det inte är reklam, är det då konst och vad vill konstnären i så fall säga? Ken Lum eftersträvar detta moment av osäkerhet och tveksamhet hos betrak­ taren — en stund av öppenhet och empati. Att reflektera över uttrycket i bilden och budskapet.

Ken Lum har ett stort intresse för frågor kring individens identitet i förhållande till arkitektur och det offentliga rummet. Han har också tidi­ gare studerat hur modernismen växt fram i det svenska folkhemmet. Vid ett besök i Stockholm våren 2004 uppsökte Ken Lum platser som var tänkbara för hans konstprojekt. Han åkte till Vällingby, Tensta, Skärhol­ men och Medborgarplatsen — alla miljöer som förknippas med folk­ hemmets utbyggnad. Att valet slutligen föll på Hötorgshusen berodde bland annat på deras karaktär som symboler för denna epok, men också för att de utgjorde effektiva projiceringsytor för hans stora konstverk, att de här fick maximal exponering. Ken Lums installation I don’t know till­ förde mänskliga aspekter i arkitekturen, där den fysiskt befann sig precis i gränssnittet mellan det privata, halvprivata och det offentliga. Betrakta­ ren, på väg någon annanstans, kunde för en kort stund dras in i en sfär av känslomässiga tillstånd — som ett slags symboliskt rum. Det skapade, på denna kanske en av Sveriges mest urbana platser, en kortslutning mellan det känslomässiga utspelet och bildernas gigantiska skala. Tre monumen­ tala meddelanden öppna för de förbipasserandes tolkningar.

PATRIK FÖRBERG Projektansvariga för Idon ’t know var Patrik Förberg och Joa Ljungberg, Statens konst­ råd. Projektet genomfördes med stöd från Kanadas Ambassad och Vasakronan AB.

■M I - .

.-3*

© Ann Hamilton Foto Christer Åhlin/Statens historiska museum Ann Hamilton aloud Historiska museet, Stockholm 30 september 2004-3 april 2005 »aloud kan låta på många olika sätt«, skriver Ann Hamilton i instruktio­ nen till besökarna på Historiska museet. »Den gemenskap som uppstår när människor lyssnar på maskinernas olika ljud, prasslet av bokens pap­ per, ljuden av rockar som tas på och av, utbytet mellan människor som möts, spontant stannar upp eller går hit tillsammans — det är det verket handlar om.« Under år 2002 genomförde Statens konstråd utvecklingsprojektet »Det andra rummet — rum för ritualer«. Projektet utgick från ett ökat antal upp­ drag för kyrko- och andaktsrum. Men också behovet av att diskutera andra och nya synsätt på konfessionslösa rum framstod som stort. 2003 inbjöd Statens historiska museum Statens konstråd att medverka i utställningen »Textil konst för själen«, en omfattande exposé av 1900-talets kyrkliga textila objekt, de flesta producerade av HV Licium, utlånade från försam­ lingar runt om i landet. Och den amerikanska konstnären Ann Hamilton inbjöds att gestalta ett rum för kontemplation.

Ann Hamilton (f. 1956) är internationellt erkänd främst genom sina drygt sjuttiotalet installationer, i en form av sensoriska rum. Hon har ofta utgått från gigantiska miljöer, mängder av organiskt material i kombina­ tion med ljud, text, video och fotografi. I hennes verk är förhållandet mel­ lan kroppens olika sinnen, framför allt handen och munnens ursprungliga 190

uttryck, liksom rummet och platsen, återkommande teman. Språket och texten är den metaforiska och taktila mittpunkten i hennes verk. Oftast har hon själv agerat i sina verk i ’tableaux vivants’, men under de senaste åren har besökaren i högre grad tilldelats huvudrollen. I det före detta sädes­ magasinet på Wanås slott i Skåne, återfinns verket »lignum«, invigt år 2002. »lignum« rymmer tre våningar, där platsens historia och människors arbete och minnen frammanas genom röstfragment kopplade till olika ma­ terial på varje våning. Besökarens förflyttning mellan planen upplevs som en vandring mellan olika delar i en kropp.

I aloud valde Ann Hamilton att arbeta i en öppen process. Vid besök i Stockholm och på Historiska museet ett halvår innan öppningen, son­ derade hon kring platsens historia. Hon fann de medeltida figurerna på altartavlorna och hon fann en vindmaskin på Drottningholms teatermu­ seum. Klädedräktens form växte fram ur en idé om enkelhet och stramhet likt dräkterna i en stor kör. Men det arkitektoniska fysiska rummet blir inte fokus för aloud. Istället blev det immateriella rum som uppstod i mö­ tet mellan besökarna och verket betydelsebärande. Verket är aktiviteten, händelsen. aloud bestod av fyra delar. Fjorton stycken vindmaskiner uppställda i två rader i Gotiska hallen, draperade med sidentyger infärgade efter medelti- © Ann Hamilton Foto Christer Åhlin/Statens historiska museum 191

© Ann Hamilton Foto Christer Åhlin/Statens historiska museum dens färgkanon (som även återfanns i de omgivande altartavlorna). Vind­ maskinerna var stämda i olika tonarter. I fonden arton stycken dräkter i svart eller vit ullfilt i raka, enkla former och fyra stycken röda dräkter för barn. På ställningen ovanför dräkterna placerades höga hattar och på kort­ sidan hattar i en platt modell. På varje hatt var fastsytt ett genomskinligt flor med en rödmarkerad öppning för munnen. På håll såg det hela ut som om en samling figurer redan står beredda för procession. Till verket hör också en artist’s book placerad framför vindmaskinerna. Ann Hamilton videofilmade munnar på de snidade träfigurerna från altartavlorna med en liten optisk kamera. Resultatet blev 174 stycken stillbilder, illusioner av munnar som öppnas och stängs som ville de meddela sig över århundradena.

Att närma sig aloud kan innebära att betrakta rummet, att veva några varv på en vindmaskin. Man kan ta på sig dräkten och hatten och på så sätt i skydd av sin maskering, veva vindmaskinerna ensam eller med andra. Låta volymen stiga, lyssna på sin egen vindmaskin och driva eller svara på den mittemot. Man kan tillsammans med andra ikläda sig dräkt och hatt och bli regisserad i en ritual. Via boken kan man ge liv åt de tysta mun­ narna genom att intimt låta ljud, en ton, en andning eller ett ord, bryta tystnaden. Akustiken i Gotiska hallen svarade mot den ljusaste ton och tog gärna upp en hel kör. Den strikta ritualen kan lätt omvandlas till vild dervischdans där dräkternas skärning ger verket en ytterligare dimension, att ikläda sig gycklares roll.

Ann Hamilton vill låta sinnesintrycken byta plats. Kameran på fingret blir ett öga. Handen som vevar blir en röst, framkallar ljud. Den marke­ rade munnen blir en metafor för andningen och språket som vår ständiga förnyelse av livet. Handens arbete, andningen och ordet är det som binder 192

människorna samman. Vårt samhälle är mycket visuellt inriktat. Kan vi genom att provocera de övriga sinnena och genom att överskrida krop­ pens gränser, möta oss själva både i ensamhet och gemenskap med andra? En bortglömd färdighet som ständigt måste återerövras? Ett rum för efter­ tanke och kontemplation.

Vad finns då kvar när ett interaktivt verk demonteras och försvinner? Ann Hamilton svarar: »There is very little. For someone who was actu­ ally there, what survives is the memory of experience. For me it’s the stor­ ies that survive. The stories of the relationships that went into making a piece and into its public life.« INGER HÖJER ASPEMYR

aloud av Ann Hamilton producerades i samarbete mellan konstnären och HV Ateljé, Hans Cogne, grafisk formgivare och Erik A Danielssons Snickeri. Ann Magnusson var projektledare. Inger Höjer Aspemyr, konstpedagog Statens konstråd, var pro­ jektansvarig under utställningsperioden. Ansvarig för utställningen »Textil konst för själen« var Mari-Louise Franzén, Statens historiska museum.

' I» I

•WJMi

lilltå!! © Ann Hamilton Foto Christer Åhlin/Statens historiska museum 193

ORTREGISTER BORAS HÖGSKOLAN I BORÅS/ BIBLIOTEKET Eva Stephenson-Möller BOTKYRKA MÅNGKULTURELLT CENTRUM Esther Shalev-Gerz DOROTEA ORMSJÖ Monika Larsen Dennis ESLÖV MEDBORGARHUSET Leonard Forslund FÄRGELANDA CENTRUMHUSET Anna Stake GÖTEBORG CHALMERS/HUVUDENTRÉ Stephan Balkenhol SAHLGRENSKA AKADEMIN/ ACADEMICUM Ewa Brodin VÄRLDSKULTURMUSEET Do-Ho Suh CHALMERS/ INSTITUTIONEN FÖR FYSIK Ola Åstrand HELSINGBORG LUNDS UNIVERSITET/ CAMPUS HELSINGBORG Per Svensson 194

HUDDINGE SÖDERTÖRNS HÖGSKOLA/ BIBLIOTEKET Fredrik Wretman KRISTIANSTAD C4-SKOLAN Astrid Svangren KUNGÄLV MIMERS HUS Björn Bergsten Patrick Nilsson Ragna Röbertsdöttir LANDVETTER GÖTEBORG-LANDVETTER FLYGPLATS/ INCHECKNINGSHALLEN Jarl Ingvarsson LUND BIBLIOTEKET I VEBERÖD Peter Hahne SVALEBOSKOLANIVEBERÖD Lisa Jeannin SLU ALNARP/INSTITUTIONEN FÖR VÄXTVETENSKAP Berit Lindfeldt LUNDS UNIVERSITET/SPRÅKOCH LITTERATURCENTRUM Kirsten Ortwed MALMÖ MALMÖ HÖGSKOLA/ HÄLSA OCH SAMHÄLLE Annette Senneby

NORRTÄLJE RODENGYMNASIET Anders Jansson SOLNA Kl KAROLINSKA INSTITUTET/ BERZELIUSLABORATORIET Niklas Anderberg Kl KAROLINSKA INSTITUTET/ INSTITUTIONEN FÖR MEDICINSK EPIDEMILOGI OCH BIOSTATESTIK Eva Lange STOCKHOLM KONSTFACK Elis Eriksson KTH KUNGLIGA TEKNISKA HÖGSKOLAN/ NADA INSTITUTIONEN FÖR NUMERISK ANALYS OCH DATALOGI Thomas Karlsson WRANGELSKA PALATSET/ SVEA HOVRÄTT Kazuyo Nomura LÄRARHÖGSKOLAN/ CAMPUS KONRADSBERG Johan Paalzow STOCKHOLMS STIFT/ STIFTSKANSLIET Hans Winberg SUNNE FRYXELLSKA SKOLAN Olof Lundström

SÅTENÄS F7 Maria Hall Birgitta Martin SÖDERKÖPING MEM/GÖTA KANAL Richard Johansson SÖDERTÄLJE KRIMINALVÅRDSANSTALTEN HÅGA Gittan Jönsson UMEÅ UMEÅ UNIVERSITET/ HUS FÖR SAMVERKAN Per Enoksson UPPSALA KRIMINALVÅRDEN, POLIS- OCH ÅKLAGARMYNDIGHETERNA Thomas Elovsson Monika Nyström LÄKEMEDELSVERKET Thomas Nordström Gunilla Sköld Feiler VÄSTERÅS ÖSTRA HAMNEN/ TULLPLATSEN Carsten Holier ÖSTERÅKER ÅKERSBERGA/ JÄRNVÄGSPARKEN Hanna Beling 195

KONSTNÄRER Niklas Anderberg 134 Stephan Balkenhol 48 Hanna Beling 136 Björn Bergsten 70 Ewa Brodin 50 Thomas Elovsson 148 Per Enoksson 166 Elis Eriksson 110 Leonard Forslund 38 Peter Hahne 20 Maria Hall 80 Ann Hamilton 190 Carsten Holier 138 Jarl Ingvarsson 60 Anders Jansson 146 LisaJeannin 22 Richard Johansson 86 Gittan Jönsson 96 Thomas Karlsson 116 Eva Lange 132 Monika Larsen Dennis 170 Berit Lindfeldt 28 Ken Lum 187 Olof Lundström 90 Birgitta Martin 82 Patrick Nilsson 72 Kazuyo Nomura 118 Thomas Nordström 156 Monika Nyström 152 Kirsten Ortwed 30 196

Johan Paalzow 124 Ragna Röbertsdöttir 74 Annette Senneby 12 Esther Shalev-Gerz 98 Gunilla Sköld Feiler 160 Anna Stake 84 Eva Stephenson-Möller 64 Do-HoSuh 52 Astrid Svangren 44 Per Svensson 46 Hans Winberg 128 Fredrik Wretman 104 Ola Åstrand 58

FÖRFATTARE Karin Becker Professor, Gestaltningsprocesser i kultur och medier, Linköpings universitet Tema Q / Kultur och Samhälle Leonard Forslund Konstnär, verksam och bosatt i Köpenhamn Lena From Redaktör i tidskriften Arkitektur, frilansskribent Catharina Gabrielsson Arkitekt, doktorand vid Arkitekturskolan KTH Kungliga Tekniska Högskolan Dan Jönsson Konstkritiker på Dagens Nyheter, frilansskribent Hans Krondahl Textilkonstnär, professor em.

Olof Lundström Konstnär, verksam och bosatt på Värmdö Annette Senneby Konstnär, verksam och bosatt i Stockholm Esther Shalev-Gerz Konstnär, verksam och bosatt i Paris Sven-Olof Wallenstein Lärare i filosofi vid Södertörns högskola, chefredaktör för SITE Jan Åman Chef, Färgfabriken, Stockholm, skribent, krönikör på Dl

FOTOGRAFER Lena Ason Miriam Bäckström Ulf Celander Kjell Engman Lundberg Cecilia Enholm Örjan Gran Christer Hallgren Annika Jansson Selim Natasja Jovic Rolf Landér Bert Leandersson Andrzej Markiewicz Michael Perlmutter Max Plunger Tina Stafrén Ivar Sviestins 197

m*mw * STATENSKONSTRÄD