SK Katalog 33

am JK>7U>4**0A&U

Statens konstråd är en myndighet under kultur­ departementet med uppdrag att föra ut samtida konstuttryck till statliga byggnader och miljöer. Konstrådet samarbetar också med kommuner, landsting och bostadsföretag i andra slag av offentliga miljöer. Statens konstråds uppdrag omfattar även information, konstpedagogik och utvecklingsprojekt inom samtidskonstområdet.

Vill du veta mer — kontakta oss, besök galleri och bildarkiv! Besöksadress: Wallingatan 20-22 Stockholm Beställ skrifter och publikationer! www.statenskonstrad.se telefon 08-44012 80

KATALOG

Statens konstråd 2003

Omslagsbild Maria Lindberg Rum för konst 2003 Linköpings Stadsbibliotek/huvudbiblioteket Foto Michael Perlmutter

Katalog 33

KATALOG Statens konstråd 2003

KATALOG 33 © Statens konstråd 2004 © respektive författare, fotograf och konstnär Där inget annat anges ansvarar redaktionen för texten redaktör: Susanne Eriksson bildredaktör: Åsa Brandt redaktion : Åsa Brandt, Susanne Eriksson, Patrik Förberg, Deta Liljenfeldt faktagranskning: Deta Liljenfeldt grafisk form: Ljungman & Melbi typsnitt: Indigo Antiqua och Berthold Akzidenz Grotesk papper: Gothic Silk 130 g, omslag Lustrolux 250 g tryck: Trydells Tryckeri AB, Laholm 2004 ISSN 1651-4564

INNEHÅLL Förord 7 Det temporära som offentlig konst mikael adsenius 9 Från Umeå till Pretoria. Trettiotvå permanenta konstverk 13 Clay Ketter och NorrlandsOperan dan Jönsson 14 Plats Alfta KATARINA DAHLGREN 20 Jazzparken milou allerholm 24 Nils Kolare och Akademisk festremsa danjönsson 36 Ulrika Mårtensson och Kungl. Operan dan Jönsson 42 Trafikplats Mölndalsbro danhallemar 93 Stortorget i Kalmar Catharina gabrielsson 98 Iréne Vestman och Geocentrum i Lund danjönsson 114 Det expanderande konstrummet maria lantz 126 Fokus 2003 136 Ortregister 140 Konstnärsregister 142 Författare och fotografer 143

FÖRORD Mer ballongluft!

I årets utgåva av Statens konstråds katalogserie med avslutade och färdig­ ställda beställda, permanenta konstverk, tar såväl Maria Lantz i essän »Det expanderande konstrummet« som Konstrådets direktör Mikael Adsenius i sin introduktion utgångspunkt i den samtida konstens utvidgning såväl begreppsligt som rumsligt. Konstens förändrade arena, konstbegreppets expansion liksom relationen till permanens och temporaritet utgör nöd­ vändiga noder också för Statens konstråd att navigera efter i uppdraget att förse det offentliga rummet med konstnärlig gestaltning. Även temati­ ken för 2003 års utvecklingsuppdrag har varit »Konst som instabila pro­ cesses där ett förändrat synsätt på den konstnärliga processen och arbets­ metodiken fokuserats. Ett projekt som fortsätter under 2004.

Maria Lantz liknar i sin text konsten, liksom rummet vari den tar plats, vid ballongers expansion när de fylls med luft. De elastiska och töjbara ballongerna får volym men blir också tunnare och skörare ju mer luft som blåses in. Nödvändigt är att låta ballonger läcka luft, att aldrig försegla, för att förhindra en explosion. Lika nödvändigt är det också för Konst­ rådet att ompröva, revidera och utvidga tolkningen av och synen på kons­ tens skiftande uttryck, att bereda möjligheter för många olika pågående och samtida konstnärliga gestaltningar att ta plats i det offentliga rummet.

Bland de beställda, permanenta konstverken färdigställda under 2003 återfinns således Internetbaserad konst för Lärarhögskolan i Stockholm av Peter Hagdahl, videoverk placerade utomhus i bostadskvarter i Ham­ marby Sjöstad av Eva Koch. Liksom nyskapande helhetsgestaltningar av stora urbana rum som Stortorget i Kalmar av konstnären Eva Löfdahl och londonbaserade arkitektkontoret Caruso St John Architects och 52 000 kvm modellerad gräsyta för en hårt belastad trafikmiljö i Mölndals cent­ rum gestaltat av Mats Theselius och landskapsarkitekten Håkan Johns­ son. Eller en tjugonio meter lång målad »fris« med titeln Akademisk festremsa av konstnären Nils Kolare för KTH/Institutionen för industriell ekonomi och organisation.

7

Om några av dessa konstprojekt och flera andra fördjupar Milou Allerholm, Katarina Dahlgren, Catharina Gabrielsson, Dan Hallemar och Dan Jönsson förståelsen genom längre presentationer. I bilder och texter pre­ senteras alla de nya konstverken från Umeå i norr till Pretoria/Sydafrika, som den sydligaste platsen, i Katalog 33. Ytterligare trettiotvå konstverk har tillförts medborgarnas omfattande och mångfasetterade konstsamling!

DET TEMPORÄRA SOM OFFENTLIG KONST I 42 graders värme kan det vara svårt att ta till sig konst eller upplevelser överhuvudtaget. Det vet alla som i en värmebölja flutit runt i Venedig för att se den expanderande konstbiennalen. Man måste stanna till och svalka sig för att låta blicken klarna och skärpa sina sinnen.

Biennalen i Valencia 2003 drabbades av en värmebölja vilket sannolikt påverkade antalet besökare som tog sig runt i staden för att se utställningen »The Ideal City«. »Solares (or on optimism)« var den del av biennalen som ställde frågor kring de stadsrum som dyker upp lite varstans i Valen­ cia och i andra städer runt om i världen men är väldigt få i Sverige. Det privata, familjära rummet som blivit offentligt och synligt genom förfall. Curatorn Lorand Hegyi menar att solares är de platser som icke är om­ händertagna utan kan vara ruiner från krig eller byggnader som aldrig återställts genom underhåll och renovering. Byggnaderna har rasat eller rivits och ägaren eller de boende har sedan länge försvunnit in i historiens mörker eller i alla fall lämnat platsen för gott. I vissa fall har naturen kun­ nat återta kommandot efter långt gånget förfall. Ytor i den centrala gamla staden Valencia har ockuperats av hemlösa som tillsammans med katter, hundar och ogräs har etablerat nya privata rum. Ibland har staden åter­ tagit initiativet genom att asfaltera en parkeringsplats eller tydligt genom skyltning markerat att en ny ägare eller byggherre tagit över och det är bäst att hålla sig borta. Lorand Hegyi beskriver solares som »sår« i stadens kropp eller som »negativ arkitektur«.

Har dessa platser någon egentlig betydelse utöver att vara tecken på för­ fall? Kan konstnärer använda dem för gestaltningar som talar om mänsk­ ligt liv och beteende, gestaltningar utifrån antropologiska aspekter? Gi­ vetvis är det så och resultaten som redovisades på biennalen väckte många tankar och idéer om hur viktigt det kan vara att notera dessa platser och deras historia, inte minst med tanke på ständig exploatering.

I »The Ideal City« deltog ett flertal väl etablerade konstnärer som kom­ menterade solares på olika vis. Allt från brittiska Gilbert and Georges kommentar kring tuggummin som intrampade på gator och torg blivit problem i stora städer till den i Sverige verksamme Clay Ketters subtila 9

_ ri Foto Mikael Adsenius 'kX. Clay Ketter Lux in Tenebris in Valencia, 2003. Biennalen i Valencia »The Ideal City«. Foto Mikael Adsenius 10

ingrepp. Clay Ketter som för övrigt också är med i denna katalog med en gestaltning på NorrlandsOperan i Umeå.

På en plats, en yta som nu var en stökig parkering, hade väggar rasat eller rivits och rummen visade sig endast genom färgerna och tapeterna som flagnade utefter de kvarvarande väggarna. Tredimensionellt har bli­ vit tvådimensionellt. Ett avtryck från en toalett, ett handfat, en väggfast möbel eller någonting annat kunde skönjas och tydas som tecken från ett tidigare privat liv. En del kakel satt kvar som en mosaik i ett mönster. Clay Ketters verk återfanns på fasaderna på motstående sida. Efter en »ar­ keologisk* undersökning som också innebar en reningsprocess togs fasadspåren fram genom konstnärens arbete. » Renoveringen « skedde med gips, cement och även färg. Stora, abstrakta ljusa partier med skillnader i nyan­ ser skapades och »målningarna« blev till konstnärliga kommentarer som gjorde att verkligheten, eller rättare sagt det befintliga, »flöt över« i kons­ ten och vice versa. Hela platsen formades till ett visuellt estetiskt tillta­ lande rum. »The Ideal City« visade som så många andra projekt under de senaste decennierna att utställningsrum, om än temporära, inkilade i stadens struk­ tur, kan påverka oss direkt. De konstnärliga ingreppen i Valencias gamla stad gav en ny dimension till den gamla staden och dess delvisa förfall. För Statens konstråd är det viktigt att notera dessa möjligheter och inse att offentlig konst även kan vara temporär och dagsaktuell.

MIKAEL ADSENIUS

Från Umeå till Pretoria Trettiotvå permanenta konstverk

Foto Annika Jansson Selim Clay Ketter och NorrlandsOperan Att komma upp från foajén i NorrlandsOperans nybyggda bardel, där Clay Ketters (f. 1961) nya verk tornar upp sig över tre väggar, är en mot­ stridig och överväldigande upplevelse. Å ena sidan den sakrala symmetrin: den väldiga, kvadratiska spackelmålningen i bakre fondväggen som en altardiptyk framburen av sidoväggarnas ikonostaser. Å andra sidan 14

dessa båda väggars myllrande självtillräcklighet; något sorlande och mångstämmigt.

Clay Ketter förklarar att arbetet i Umeå föddes ur motståndet från ett rum som behandlats med en för den svenska byggindustrin typisk okäns­ lighet vad gäller både material och hantverk. Uppdraget, som till en början bara omfattade själva fondväggen, växte på så vis till en rumsinstallation som genom hallens funktionella karaktär av mellanrum naturligt korn att anta ett förmedlande uttryck. En brygga mellan invändigt och utvändigt, scen och verklighet, historia och nutid.

Genom detta rum gick förr en gata. I den vägg man har till vänster när man kommer nerifrån foajén finns fortfarande den gamla ytterfasaden kvar, numera bara med två fönster synliga — resten inbäddat i en bransch­ typisk gipskonstruktion. Clay Ketters beslut blev att ta fram »historien om gatan«, som han säger — men inte genom att riva gipsväggen utan genom att rekonstruera ett slags gatukänsla med hjälp av fuskputs, blind­ fönster och konstgjord patinering. Resultatet är en arkeologisk scenografi, en materiell berättelse som anspelar på — men inte utgör, eller utgörs av — en historisk verklighet.

För Ketter är det här en viktig distinktion. Konstens förmåga att infilt­ rera gränsen mellan »artificiellt« och »äkta« utgör för honom något av dess innersta substans. I stort sett allt han gjort de sista tio åren har haft sin botten där. Väggen i Umeå, med sina bokstavligen dubbla (rentav tre­ dubbla) betydelselager, kan sägas vara en väldigt tydlig demonstration av den principen — samtidigt som den går vidare genom att föra in ett be­ rättande drag som inte varit lika starkt i tidigare verk.

Väggen mittemot tycks visa Ketter mer som vi är vana att se honom. Men i sammanhanget får även denna installation något orent över sig. Provkartan över skivmaterial, så väldigt »kettersk« i sin saklighet, tycks överskrida sina skulpturala och måleriska referenser, nudda vid det trivia­ la, pedagogiska. Det är ingen tillfällighet. Clay Ketter beskriver arbetet i Umeå som ett viktigt steg på vägen i en ny riktning, mot en annan frihet och en delvis annan föreställningsvärld där de hantverksmässiga, berät­ tande och pedagogiska aspekterna, som tidigare legat infrysta i det stramt konceptuella, blir fullt synliga. En värld av fascinerande spår och detaljer.

DAN JÖNSSON 15

KONSTNÄR CLAY KETTER titel Lokalen är förresten utrustad med hörslinga MATERIAL patinerad putsad väggyta, vitlaserade byggskivor, vaximpregnerad gipsskiva PLACERINGSORT Umeå PLACERING NorrlandsOperan, foajé ARKITEKT SWECO FFNS Umeå genom Arne Wistedt och Bertil Håkansson STATENS KONSTRÅD l SAMARBETE MED Umeå kommun, Västerbottens läns landsting och NorrlandsOperan projektledare Christina Eriksson Fredriksson/Statens konstråd Foto Malin Arnesson (s.16-17), Kjell Engman Lundberg (s.18-19)

--------- rJ I I

—

16

, 111 i; ' Wmm '' • ‘: ' M»S

vV ■■

,1 -V . ’

y «l ■f'.. „

\ ?

C • Jo

m ■ s

» 4' SäfS»';:;;

nWwjKmft:>"ic t m ---M :

^ ^ ^•

mm

_i_f_l_l_i_s_i___ — -

■....................... M»

i*

19

Plats Alfta Der finns nog ingenting mer provocerande än ett stopp. En återvänds­ gränd är en nitlott, ett rödljus ett nederlag. Vi är besatta av att aldrig be­ höva stanna. Vi vill göra allt i farten.

Denna självinsikt bland modernismens första arkitekter födde en helt ny syn på vad våra rum är till för och hur de därför bör utformas. Studier av rörelsemönster blev utgångspunkten för såväl kökens som vägnätens om­ formning. Hela samhället kunde öka hastigheten.

Men vi verkar inte njuta av den vunna rörligheten. Istället blir vi van­ sinnigt stressade när vi måste vänta. Den trafikljusreglerade korsningen är farlig just för att den provocerar oss till att tävla mot det röda ljuset.

Det är därför inte konstigt att rondellen har blivit den moderna tidens älskling. Trafikströmmarna flyter på, vävs ihop, flätas samman i en stor mjuk strömvirvel.

Den moderna rondellen, där man lämnar företräde innan man cirkule­ rar, uppfanns i Storbritannien 1956 och har successivt ersatt vägkorsningar i hela världen. I Sverige har antalet rondeller ökat radikalt från ungefär 150 på 1980-talet till runt 1000 idag. Förutom den bevisat högre trafik­ säkerheten finns det två andra argument för rondeller — det är billigare utan rödljus och det skapas en ny plats som, som det står på Kommunför­ bundets hemsida, »kan bli ett landmärke«.

Få kommuner i Sverige har missat den möjligheten. Små tidigare obe­ märkta vägskäl förvandlas till pompösa anslag med blomsterprakt och jätte­ skulpturer mitt i ingenstans.

Sällan har jag sett en så känslig gestaltning av en rondell som den intill Voxnan centralt i det lilla samhället Alfta några mil väster om Bollnäs. Ett nav där fem vägar flätas samman.

Vägkorsningen är ju egentligen grunden för staden: Där två vägar kor­ sas, där möts människor för att byta varor. Just i Alfta har många människor mötts för att sälja och köpa lin och linnetyger som varit en stor näring i trakten.

Konstnären Torbjörn Johansson (f. 1959) har bokstavligen vävt ihop detta sammanhang som en poetisk påminnelse om varför korsningen upp­ kommit. Inspirerad av linnetygens vävmönster har han använt mönstrade betongplattor och lågt som en duk på en upphöjd sockel i rondellens mitt.

20

Linnevävens lågmälda karaktär av enkel elegans och slitstark bruksvara passar bra att överföra till den vardagliga betongen. Rondellens väv ändrar karaktär efter tid på dygnet och efter årstidernas skiftningar. På natten får väven av gångvägar som korsar bilvägarna och rondellens mittsockel stöd av ledande ljusslingor. Nergrävda värmeelement förstärker vävmönstret genom att smälta snön fläckvis under vintern. Till sommaren har konst­ nären föreslagit plantering av lin. De allra flesta som glider genom rondel­ len på dagen lägger nog inte särskilt märke till konstverket utan njuter snarare av den tydliga och eleganta orienteringen. Men just i det här fallet kan jag rekommendera ett stopp för att även stillastående låta sig tjusas av rörelsens former.

KATARINA DAHLGREN II s Pff®

konstnär TORBJÖRN JOHANSSON TITEL Plats Alfta MATERIAL Ljusdiodslingor, armaturstolpar och pollare, markbeläggning av betongplattor lagda i mönster PLACERINGSORT Alfta placering Cirkulationsplats Alfta/Knaggatorget STATENS KONSTRÅD l samarbete MED Ovanåkers kommun och Vägverket konstkonsult Lars Valinger/Statens konstråd © Torbjörn Johansson/B US 2004 Foto Mats Jonholt •'W*;

..äsa^t _—

IIIMIII

»■BBS ■ttflSBP

sgSSfc*

liiSfeå*

11®

gäs*^.

“{2-5®

mkhM SS

järn «w . ?r'23

Jazzparken Parallella landskap »We come in peace« säger den leende utomjordingen i Tim Burtons film Mars Attacks! strax innan han och hans följe lustfyllt börjar skjuta ner de godtrogna jordborna.

Jazzparken i Söderhamn har i debattinlägg ilsket kallats allt från »gråsugga« till »landningsbana för rymdskepp«. Det sista är intressant som värdeomdöme. En landningsbana för rymdskepp, är det bra eller dåligt? Satiren i Burtons film har en tydlig adress: den våg av hotet från rymden­ filmer som länge spelat på en rädsla för det främmande.

Vad är det som gör att vi omhuldar eller värjer oss mot något? Jazzpar­ ken är utan tvekan en ovanlig fågel i Söderhamn, en stad känd för sina många parkanläggningar med blommor, fontäner och bänkar. Ebba Matz (f. 1963) och Anders Mårséns (f. 1966) arbete kan på det sättet betraktas som ett inlägg i en större diskussion om stadsrummet. Hur får det se ut, hur kan det användas? Och också: vad är ett monument, hur kan en konst­ när arbeta i det offentliga rummet?

Konstverk och stadsrum smälter samman, landskapsarkitekt och konst­ när har gjort ett gemensamt arbete. Platsen som valdes för minnesmonu­ mentet över musikern Jan Johansson var den tidigare Apoteksparken. Efter ett rondellbygge blev den avhuggen i ena kanten och behövde göras om. Inklämt mellan rondellen och baksidan av olika institutionsbyggnader har området en tydlig karaktär av just baksida.

Ebba Matz och Anders Mårséns minnesmonument är intressant för att det är en så öppen plats. Helheten är sparsmakad men grafiskt tydlig. Lite som en japansk trädgård, men ruffare — i synnerhet med tanke på den tra­ fikerade omgivningen. Det är ett finstilt arbete som bygger på omsorgen i detaljerna: de tre lindarna i ena änden av ovalen, den ovanliga belägg­ ningen som man inte riktigt vet hur man ska betrakta: som ett golv eller som ett stycke natur? En bärande del är tanken om två parallella land­ skap: den övre strama formen och det undre »landskapet«, det som bara antyds genom de tolv ljusbrunnarna med sina försiktigt glimrande pärlor. Den »föreställer« inget bestämt, inte mer än det betraktaren väljer att se.

Det är en osäker yta i många bemärkelser. Den lutar markant, och ser inte ut som något man är van vid. Ska man gå på den, vistas där, eller är den att betrakta som bild? Konstnärerna själva understryker dess karaktär 24

av tecken, som en mental plats i staden. Jag tycker om att man inte har slagit fast ett säkert användningsområde. Man får treva sig fram med fot­ terna och blicken för att försöka förstå platsen. Den har öppnats mot det omgivande stadsrummet och maskeras inte som en avskärmad idyll.

Förväntningarna på en plats beror på hur man definierar den. Jazzpar­ ken är komplex också för att den omfattar till synes skilda kategorier: den är avgränsat konstverk, park och stadsrum på en och samma gång. Någon menade till exempel att det borde finnas bänkar där, så att pensionärerna kan slå sig ner på vägen hem. Utgångspunkten för arbetet har varit att platsens läge och närheten till den trafikerade korsningen inte gör den lämplig som sittpark. Man kan mycket väl säga tvärtom: att platsens läge utanför stråket — där bänkar ofta är svårare att hitta — gör sittplatser extra välkomna. Ser man Jazzparken som en del av stadsrummet kan det starka visuella uttrycket ses som ett problem: det är en gestaltning som inte tål några tillägg. Samtidigt, som konstverk är det självklart att det ska behålla sin integritet — bevare oss för blomlådor och annat tvångsmässigt pynt — och att dess främsta uppgift inte är att vara bekväm. Varken för tanke eller rumpa.

Frågan som ställs är: tål inte staden också en sån här plats? Jan Johans­ son var känd för att ständigt söka nya vägar i sin musik. 1967 kompone­ rade han verket »300 000 km/s«, som i konvolutet beskrivs som en kos­ misk tur med ljusets hastighet genom yttre rymden. När de utomjordiska associationerna väl blivit planterade i debatten kan man tänka sig hur folk som passerar Jazzparken stannar upp och tänker: Undrar om det landar något rymdskepp i dag då? Det är att hedra Jan Johanssons minne.

MILOU ALLERHOLM .*?m •i* »

KONSTNÄR EBBA MATZ landskapsarkitekt ANDERS MÅRSÉN (NOD Natur Orienterad Design) TITEL Jazzparken (Till Jan Johanssons minne) material Ekoyta (bundet grus), vit gatsten, betong, aluminiumringar, ljusbrunnar med glaskulor PLACERINGSORT Söderhamn placering Kv. Köpmanstaden (tidigare Apoteksparken) statens konstråd i samarbete med Söderhamns kommun konstkonsult Jens Salander/Statens konstråd © Ebba Matz/BUS 2004 Foto Mats Jonholt Bill ■ S

‘f» V;

*

J

' '-Mii

PSÉlj

U' ■’ t

v*.-?.

C ■ ■ mMM

26

flNÉ

.jps ** j > - ■■ STK —5*»*.

V'-Vv: R*»!--V A •?.- .-t.,'. ."». »■ i.v.v <stof*.sy4,v1 .s»aaSi!A-'R4.-..

r rati t.. .

■sssa®-

!3K:iw8 It xmh i HP n.uJw. - huhi,

:»§* ,1*k‘> )>•:. t- ■».j.j,•' •

ran vbf

.••»■'# '.<5.

’ '■ ■';■>>

I *£ J6i

/, :* • . ■>

S>; ' ' rntr'fitted

• V -• ' öW ■'

' '.'7 m;.;77&,<'>Z-

*V,6 x wassa • * ___

KONSTNÄR EVA HILD titel Granparad material Betong PLACERINGSORT Koppom PLACERING Koppoms Torg ARKITEKT Leila Ekman, kommunarkitekt Eda kommun STATENS KONSTRÅD I SAMARBETE MED Eda kommun PROJEKTLEDARE Yvonne T Larsson/Statens konstråd © Eva Hild/BUS 2004 Foto Christer Hallgren 30

X3 uHOnVnSTiESN

Keramikern Eva Hild (f. 1966) förknippas av många med unika, mycket stora och tunnväggiga skulpturala volymer i vit stengodslera. Men för tor­ get i den värmländska tätorten Koppom har hon istället utfört närmare femtio spiralvridna massiva former i betong. Placerade på en fyrtio centi­ meter låg mur definierar de platsen genom sin upprepning — gran efter gran på råd. Verket Granparad förefaller vara såväl en långsträckt tecknad linje genom tätortens centrum som en serie repeterade rörelser. Fyrtiosju stycken meterhöga skulpturer som tillsammans binder samman ett cent­ rumtorg med krav att tillgodose många olika funktioner och möjligheter. £ iwwirzrvt

I spy

VRH •/ .

KONSTNÄR HÅKAN BENGTSSON material Olja på duk, krita, kol och tusch på vägg, olja på plywood (objekt) placeringsort Uppsala placering Uppsala universitet/BMC Biomedicinskt Centrum, trapphus och passager ARKITEKT Ahlgren Edblom Arkitekter genom Mats Edblom och Mikael Dunge Arkitektkontor genom Mikael Dunge (om- och tillbyggnad 1998-2004) FASTIGHETSÄGARE Akademiska Hus i Uppsala AB projektledare Catharina Gabrielsson/Statens konstråd Foto Annika Jansson Selim .. .

32

»Mitt sätt att arbeta bygger mycket på rummet/ytan som jag har till för­ fogande.« Så beskriver Håkan Bengtsson (f. 1965) inte enbart den kom­ plexa rumsliga situation som råder i BMC-byggnaden, utan också något som utgör en grundläggande konstnärlig utgångspunkt. I två trapphus och tillhörande passager materialiseras detta förhållningssätt i en serie storskaliga, platsspecifika teckningar direkt på väggen. Stora, i det närmaste monokroma, målningar skapar arkitektonisk resonans åt vertikala och ho­ risontella linjer, geometriska rutnät, repetitiva strukturer tecknat med kol och krita i trapphusens rumsvolymer. Ett objekt, en kub — en teckning i tre dimensioner — definierar väggens välvning i en av trapphusens nisch­ er. »Hela utsmyckningen handlar om linjen/överkorsade linjer« skriver Håkan Bengtsson i skissbeskrivningen.

33

>*.« v*> ,- <■

gaagrr ggggjfj

■£KZTi- •: ' ■ V,-:': 35

l/ii V;

1 liöRiä*

Foto Annika Jansson Selim Nils Kolare och Akademisk festremsa Det är, förstår jag av Nils Kolare (f. 1930), en slump — eller rättare frukten av ett rent estetiskt övervägande — som gjort att kvadraterna i hans Aka­ demisk festremsa på KTH i Stockholm råkar vara lika många som bokstä­ verna i alfabetet. Lika lite finns det någon omedelbar koppling mellan placeringen på högskolans institution för industriell ekonomi och verkets karaktär av rytmiskt flöde, eller ström, av höga färgvalörer.

36

Och det trodde jag väl inte heller. Men på samma gång skulle det kännas fel att inte göra dessa övertolkningar (att använda de enskilda segmenten som språkliga färgkryptogram går.t.ex. utmärkt). Typiskt för konstruktivismen är nämligen dess kameleontiska egenskaper: den får sina be­ tydelser först i relationen till det rum den ingår i. Här finns förmodligen också ett viktigt skäl till den ojämförliga betydelse som denna riktning haft i svensk offentlig konst: dess öppna karaktär av projiceringsyta. För­ mågan att förändra både innebörd och skepnad efter rummet och betrak­ taren. Förmågan — därmed — att förändra rummet efter den som ser det.

Nu är Nils Kolare ingen särskilt renlärig konstruktivist. Han har, för­ klarar han, alltid utmärkt sig genom att göra det man inte får — som att föra in organiska former, liksom mer direkta referenser till naturen eller konsthistorien. Ur det perspektivet, säger han, är väl hans senare arbeten mer renläriga än det mesta han gjort. Ändå finns även här definitivt refe­ renser till en värld utanför de rena färg- och formidéernas. Som till natu­ ren. Och matematiken.

Eller till musiken. I anslutning till en viktig utställning på Konstaka­ demien för några år sen berättade Kolare hur han genom ett parti i Sjostakovitjs åttonde symfoni återfick en värld av minnen och föreställningar från barndomen. Vad gäller Akademisk festremsa anspelar den i titeln på ett stycke av Brahms — och mer än något annat är väl detta verk just en musi­ kalisk, rytmisk skapelse. Dess tillkomsthistoria är lika odramatisk som en schlagermelodis; ur lokalernas färgsättning (som också ingick i uppdraget) följde målningens färgskala; dess rytm förstärktes och betonades genom kvadraternas »avskurna« hörn.

Det krävs lång yrkesmässig erfarenhet för att förena rutin och sinnlig närvaro. Nils Kolares verk på KTH äger en lätthet som är nästan fysiskt förnimbar, medan den på ett annat plan är lika djupt bedräglig. Bakom dess synbart enkla, fria rytm av form och färg gömmer sig en mödosamt tillägnad konstnärlig intuition som vet precis när bildkonstruktionen, upp­ finningen, fungerar — men bara sällan varför, eller hur. Om bilderna då vi­ sar sig få oväntade bibetydelser är det förmodligen allt annat än en slump.

DAN JÖNSSON 37

KONSTNÄR NILS KOLARE TITEL Akademisk festremsa material Akryl på pannå, 29 delar, 100x100 cm PLACERINGSORT Stockholm placering KTH Kungl. Tekniska Högskolan/Institutionen för industriell ekonomi och organisation ARKITEKT Bjurström & Brodin Arkitekter genom Krister Bjurström och Ebba Sjödahl fastighetsägare Akademiska Hus i Stockholm AB PROJEKTLEDARE Martin Wickström/Statens konstråd © Nils Kölare/BUS 2004 Foto Max Plunger

_i___ i

IhiwlIMM

■nl

Wll

i

i

38

w / -mm ISÄr1’' i j JU i

___ I

■pff:

Still

C:\ t:

'1

H3%

Foto Annika Jansson Selim

Ulrika Mårtensson och Kungl. Operan Ett hyreshus i Tokyo, signerat den japanske arkitekten Shigeru Ban, är just nu det närmaste Ulrika Mårtensson (f. 1969) kan komma när man ber henne nämna en verkligt inspirerande upplevelse — något som påminner om hennes egna drömprojekt. Entusiastiskt beskriver hon huset, där de öppna våningsplanen varje kväll dras för med en enorm gardin: »som en jättestor lampa«.

42

Man kan försöka tänka sig hennes verk i Rotundan på Stockholmsoperan som något liknande — ett slags textil arkitektur. Tanken är inte lång­ sökt, eftersom Ulrika Mårtensson från början utbildade sig till arkitekt och fortfarande, som hon säger, tänker i arkitektur; i material, volymer och strukturer. Verket i Rotundan kan liknas vid en scenografi som så att säga vänder ut och in på rumsfunktionerna. Med de styva, skjutbara textil­ skärmarna mot scenen som »ridå« och väggarnas höga draperier som en inneslutande fond definieras Rotundan — repetitionslokalen — paradoxalt som det egentliga scenrummet.

Ulrika Mårtensson landade i textilkonsten vid en tidpunkt — mitt i nit­ tiotalet — när det mesta i design och arkitektur genomsyrades av en ut­ präglad textilfientlighet, med stark dominans för »rena«, minimalistiska miljöer. För den som därtill skolats i en asketisk, närmast brutalistisk ar­ kitektursyn framstod textil som något i det närmaste tabubelagt — och därför självklart lockande. Mårtensson beskriver sitt förhållande till den textila traditionen som en djup, men fruktbar ambivalens. Lockelsen i den dekorativa ytan måste ständigt balanseras sakligheten, av en i det när­ maste materialistisk betoning på det funktionella — som ger mening även åt det vackra.

Verket på Operan bör delvis förstås som en experimentell etapp i det pro­ jekt Ulrika Mårtensson varit engagerad i ända sedan studieåren på Konst­ fack, och som består i utvecklandet av textila material för ljudabsorption, i slutändan avsedda för kommersiell produktion. Det material hon valde för Rotundan är en brittisk ylleväv, som dekorerats med en screentryckt bård vars abstrakta, organiska mönster kan leda tankarna till ett höstland­ skap, ett penselstråk — eller ett rytmiskt, musikaliskt flöde om man vill.

I svärtan ligger här och var sporadiskt broderade små stygn av högglansigt syntetgarn — en ren estetisk lyx, men också eruptioner av något expressivt, måleriskt; en funktionalismens antimateria. Ulrika Mårtens­ son tycks ha en dröm om att förena dessa oförenligheter: det ytligt sköna med den materialistiska askesen, det intima stygnet med det storskaligt monumentala.

Som om en lampa kunde rymma en hel stad.

DAN JÖNSSON 43

konstnär ULRIKA MÅRTENSSON TITEL Horisont MATERIAL Handtryckt industrifilt med broderi i bast, handtryckt polyester TEXTILA ATELJÉER HV Ateljé genom Gunnel Andersson, Mönstra Textildesign (tygtryck), Syateljé Fixarna (gardinsömnad), Pille Repslagare (dragrep) placeringsort Stockholm PLACERING Kungl. Operan/Rotundan ARKITEKT Stadion Arkitekter genom Thomas Varhelyi fastighetsägare SFV Statens Fastighetsverk PROJEKTLEDARE Eva Rosengren/Statens konstråd Foto Michael Perlmutter 44

Jitp ^>

—

■ =4F *^§5- IPifetefi? V -A^r_ 8SHn

«aSsi

; L

I

-v

;-e*3S:

SSs;-:,; ä»js«§gj*plää§g 2g>*|l|pS

- -: 1

nam - -ig-.......-run

yfijgSH P*1*!

^iä3ä

> IgjlS* ■—.... '

ääs:3®»ä§å - '’-. ' ■! \v' v. ^ • ■■■

\ m * m£mi.

konstnär PETER HAGDAHL titel Drömgenerator 4 material Digitalt, interaktivt verk, publicerat på www.lhs.se/campus PLACERINGSORT Stockholm PLACERING Lärarhögskolan i Stockholm/Campus Konradsberg, Hus K arkitekt Brunnberg & Forshed Arkitekter, genom Anita Rydman FASTIGHETSÄGARE Akademiska Hus i Stockholm AB projektledare Martin Wickström/Statens konstråd Foto Peter Hagdahl (miljö), stillbilder från realtidsgenererad 3D-värld Drömgenerator 4 (detektion, transformation, ]D generering) beskrivs av Peter Hagdahl (f. 1956) som »en slags ’social skulptur’, en pågående konstruk­ tion av en identitet vilken är uppkopplad mot och formas av sin omgiv­ nings Verket är ett interaktivt och reaktivt system som reagerar på och förändras av händelser i Lärarhögskolan i Stockholm och tar fasta på byggnadens karaktär av plats för rörelse, möten och informationsutbyte. Sensorer för rörelse, ljus och ljud på platsen förmedlar information som förändrar 3D-modellens visuella uttryck. Transformerad till en i realtid genererad videoström på Internet erbjuds betraktaren en uppfattning om den faktiska aktiviteten i byggnaden såväl som ett visuellt flöde — en drömvärld som påminner om de möjliga verkligheter som kan skapas med hjälp av informationsteknologi. Verket finns tillgängligt på lärarhögsko­ lans webbplats: www.lhs.se/campus 5°

gflftgflglllg

i&iSSSS

> !A0m,

USfflM""'

i

mmm

m '

’,amsi mstm

éiä mmm im^

f ancili

SM

KONSTNÄR ELISABETH WESTERLUND TITEL Kuriosakabinett material Trä, metall, porslin, plast, tapet placeringsort Stockholm placering Svenska institutet arkitekt Olle Rex Arkitektbyrå genom Olle Rex FASTIGHETSÄGARE Humlegården Fastigheter HB projektledare Kjell Strandqvist/Statens konstråd Foto Michael Peri mutter i 'Srjk : '

SaalsB '■ Sfi#

SS

J ii

‘ -I Elisabeth Westerlund (f. 1965) har för Svenska institutets nya lokaler på Skeppsbron i Stockholm skapat en skulptural installation. Hennes utgångs­ punkt har varit att göra ett moderniserat kuriosakabinett på temat människa-djur/natur-kultur. Verket är en sammanställning av en mängd figu­ rer, som konstnären funnit på auktioner eller i antikaffärer och därefter bearbetat, modifierat och förändrat. Figurerna är placerade på hyllor i grup­ per, där de kommunicerar med varandra och bildar små scenerier. Konst­ nären har använt sig av gamla och nötta saker, som kontrasterar mot det nya i arkitekturen och inredningen. Verket löper från tak till golv. En tapetserad vägg bildar bakgrund för konsolhyllor fyllda med allsköns ting och föremål.

HM

' /A

KONSTNÄR EVA KOCH titel Sken material Videoprojektion på vägg (videoloop 8 minuter) placeringsort Stockholm PLACERING Södersjukhuset/Sjukhuskyrkan arkitekt GRAD arkitekter genom Martin Hamdal och Andreas Jonasson STATENS KONSTRÅD I SAMARBETE MED Stockholms läns landsting och Stockholms stift KONSTKONSULT Ann Magnusson/Statens konstråd © Eva Koch/BUS 2004 Foto Per Mannberg (s. 54), NASA (videostill/jorden och solen) ■m

Som en föränderlig altarbild fungerar Eva Kochs (f. 1953) videoinstalla­ tion i den nya sjukhuskyrkan på Södersjukhuset i Stockholm. Rummet har även funktionen av ett meditationsrum och är med sina mjuka hörn och ljusa väggar en plats för stillhet och eftertanke. Projicerat på altarväggen visar Skin (sv. sken) planeterna solen, månen och jorden i långsam rörelse, filmade från satelliter i rymden. Eva Koch påminner oss om möjligheter­ na i mellanrummet, mellan å ena sidan det lokala och personliga, å andra sidan det universella. »Jag vill ge plats åt reflektion och förundran i var­ dagen genom att peka på naturens storhet och människan som en mikro­ del av det universella«, skriver konstnären i sitt skissförslag.

Videofilm av jord, sol och måne har ställts till konstnärens förfogande av NASA. Statens konstråd har medverkat till verkets genomförande genom med- finansiering.

55

KONSTNÄR EVA KOCH TITEL Spasnd material Exteriöra videoprojektioner på husfasader PLACERINGSORT Stockholm PLACERING Hammarby Sjöstad/Sickla udde, kv. Lugnvattnet och kv. Innanhavet ARKITEKT White Arkitekter genom Mats Egelius STATENS KONSTRÅD l samarbete MED Familjebostäder AB konstkonsult Ann Magnusson/Statens konstråd © Eva Koch/BUS 2004 Foto Torben Christensen (videostills), Michael Perlmutter (miljö) stp? m .

SisBHWI

■ »SS ,.V ■_

'WSs WKm

Sörfk Hi if awiiLET3im£a^pBgaiaBJaa»

r «; i ,

I sitt skissförslag skriver Eva Koch (f. 1953) att det är en förhållandevis ny tanke att använda video som permanent placerad konstnärlig gestaltning i utomhusmiljö. I Hammarby Sjöstad projiceras hennes flerdelade video­ verk Spcend på husfasader i två kvarter. Parallellprojektionen i passagen in till kvarteret Lugnvattnet visar sekvenser från en stor, öppen och anonym plats i en urban miljö. Människor rör sig över torget, en cyklist passerar, en duva. Långa perioder är platsen helt utan rörelse. Sekvenserna slumpas fram. Och människorna där på torget rör sig från en plats till en annan, liksom de boende passerar vid dygnets alla tidpunkter porten till kvarte­ ret Lugnvattnet.

Projektionen i kvarteret Innanhavet, med undertiteln Skin (sv. Sken), är placerad i takhöjd på den yttre gaveln till en passage. Ljusa himlakroppar syns mot den mörka himlen, planeter som först när man står stilla kan igenkännas som solen, månen och jorden.

Statens konstråd har medverkat till verkets genomförande genom medfinansiering.

57

konstnär PER B SUNDBERG material Ljuskronor i neonrör PLACERINGSORT Stockholm placering Hammarby Sjöstad/Sickla udde, kv. Innanhavet (Växthuset) ARKITEKT White Arkitekter genom Mats Egelius STATENS KONSTRÅD i SAMARBETE MED Familjebostäder AB KONSTKONSULT Ann Magnusson/Statens konstråd © Per B Sundberg/BUS 2004 Foto Michael Perlmutter

Jerf-"

rTT

^v£pi waai»i P

58

På innergården i kvarteret Innanhavet i Hammarby Sjöstad återfinns om­ rådets kombinerade växthus och samlingslokal. I den glasade växthusde­ len, där takhöjden är upp till sju meter, hänger glasformgivaren Per B Sund­ bergs (f. 1964) två ljuskronor i neon. Lekfulla och stiliserade, två meter höga och formade av vardera 38 meter neonrör ger de växterna ljus, men tillför också rummet ett mycket speciellt uttryck. Placerade innanför glas­ väggarna men samtidigt en del av det som finns utanför, tas också det om­ givande exteriöra rummet i besittning och gränserna mellan ute och inne upphävs. tssesaw

KONSTNÄR ERIK ÅKERLUND titel Cirklarna kring Lasse och hans mamma material Diabas, granit, vatten placeringsort Stockholm PLACERING Hammarby Sjöstad/Sickla udde, kv. Viken och kv. Bukten LANDSKAPSARKITEKT AJ Landskapsarkitekter genom Anders Jönsson statens konstråd i samarbete med AB Svenska Bostäder konstkonsult Ingemar Nygren/Statens konstråd Foto Cecilia Enholm ms

n?*

in i '"-sr—

r n

mmm

Det slipade diabasblocket utgör vattenkällan i Erik Åkerlunds (f. 1945) flerdelade helhetsgestaltning av innergården för kv. Viken och kv. Bukten i Hammarby Sjöstad. Från det runda, speglande diabasblocket på en yta av grov granit leder en vattenränna i en varsamt svängd rörelse ner till en lekplats. Rönnträd och annan växtlighet utefter vattenrännan är del av ge­ staltningen, planerad i samarbete med landskapsarkitekt Anders Jönsson. På ytan intill sandlådan är den tvådelade granitskulpturen Mor och barn placerad. Mjuka, dynamiska linjer och naturmaterial i samspel med om­ givande byggnader gör gården till en plats som är föränderlig över års­ tiderna och erbjuder en plats för lek såväl som reflektion.

BSébBI V mmm y.Sy:

KONSTNÄR AMALIA ÅRFELT titel Gårdshund och Grisfamilj MATERIAL Infärgad betong placeringsort Stockholm PLACERING Hammarby Sjöstad/Sickla udde, kv. Älven och kv. Sundet landskapsarkitekt A J Landskapsarkitekter genom Anders Jönsson STATENS KONSTRÅD l samarbete med Skanska Sverige AB konstkonsult Ingemar Nygren/Statens konstråd © Amalia Årfelt/BUS 2004 Foto Cecilia Enholm snus

En stor och trött, rosa sugga med stinna spenar vilar i sanden medan två små nyfikna kultingar håller sig i närheten. Runt om löper ett lågt staket i trä med en stätta att klättra eller kliva över. En bit därifrån återfinns på kv. Älvens bostadsgård en brunsvart vakthund med en ljusblå matskål i en sandlåda inramad av låga ändstockar. Amalia Årfelts (f. 1969) lekskulp­ turer av infärgad betong på gårdarna till kv. Sundet och kv. Älven i Ham­ marby Sjöstad inbjuder betraktaren att röra vid dem, leka eller påminnas om den viktiga roll djur kan spela i barnets värld. Samtidigt kan djur­ skulpturerna ses som en belysning av smakhierarkier — är en gris kanske ett alltför banalt motiv eller hör det faktiskt hemma inom konsten?

- 1 i Iff* . -JÄV,

KONSTNÄR URBAN ENGSTRÖM TITEL Ett skepp kommer lastat material Betong, rostfritt stål, brons, tubkikare placeringsort Strängnäs placering Kunskapscentrum Multeum, entrétorg samt i byggnaden (tubkikaren) ARKITEKT Thelaus Arkitekter genom Martin Rangfast statens konstråd i samarbete med Strängnäs kommun projektledare Martin Wickström/Statens konstråd Foto Cecilia Enholm ' 11^ B? J

.

■S&SSi i'-* *

VTLKfii'rSi

•fe . • *OVtv - V s- S V Till det nya kulturhuset Multeum i Strängnäs, har Urban Engström (f. 1955) skapat ett konstverk i tre delar med placering såväl interiört som exteriört: en båtform, en höna på en stolpe och en kikare placerad i Multeums bibliotek. Båten, gjuten i betong, ca fem meter lång och nedsänkt till tre fjärdedelar i marken. Den bär i sin last betongtavlor med alfabetiska in­ skriptioner och olika arkitektoniska stilelement, både välbekanta och främ- 65

mande. Här finns också vår tids restprodukter i form av bland annat tan­ gentbord till datorer, mobiltelefoner och andra föremål. På en tolv meter hög, varmförzinkad stolpe sitter en förgylld höna bakom en liten skylt med texten »Tanke är form«. Med denna devis och med kikaren, som har hönan i sikte vill Urban Engström förstärka betraktarens delaktighet i sin gestaltning.

66

—■

f i - a fet'V: - 67

KONSTNÄR MARIA BROFELTH SVALSTEN material Planglas, sprutmålad glasemalj, blästrat placeringsort Linköping PLACERING Kv. Bägaren, två trapphus arkitekt SWECO FFNS Linköping genom Per Nilsson STATENS KONSTRÅD l SAMARBETE MED Fastighetsbolaget Duvkullen HB KONSTKONSULT Lars Valinger/Statens konstråd © Maria Brofelth Svalsten/B US 2004 Foto Jeppe Gustafsson

IJ—'

fl ■ ■■ «*

■ ii i ■ pi ■ m »■ m z\::

N1*

* ii ■

■ ii i

\

v mw a

III ■

■ IB I m V * i m i m

m m ■ ii få LWTBJ ill Ii

Två vertikala och färgskimrande slitsar präglar fasaden till det nybyggda bostadskvarteret vid Järnvägsgatan i Linköping. Maria Brofelth Svalsten (f. 1956) har här för första gången i sitt konstnärskap vält att arbeta med glas. Måhända ett material- och teknikmässigt äventyr för en målare, men också, säger konstnären, en efterlängtad kreativ utmaning. Likt en stram vävnad i glas tecknas hela den putsade fasadytans höjd genom de visuellt sammanflätade glasytorna. Färgen på de standardiserade planglasen består av sprutmålad glasemalj som bränts i 620° och där också vissa partier be­ står av blästrade ytor. För konstnären har det varit viktigt att konstverkets transparenta ljus- och färgmagi kan upplevas och uppfattas såväl i den bru­ sande gatumiljön som i trapphusens mer avgränsade rum.

69

KONSTNÄR JOHANNA KARLSSON TITEL Horisont MATERIAL Helhetsgestaltning av vigselrum. Väggrelief i silvertråd, handvävd matta i ull, inredningstextilier i lin, konsthantverk, möbler i ek PLACERINGSORT Linköping PLACERING Linköpings Tingsrätt/vigselrum arkitekt White Arkitekter genom Sven Gunnarsson textilt samarbete Östergötlands läns hemslöjd genom Annika Andersson Möbler Karin Ahlgren, arkitekt SIR fastighetsägare Vasallen AB projektledare Eva Rosengren/Statens konstråd © Johanna Karlsson/BUS 2004 Foto Michael Perlmutter För det nyinrättade vigselrummet i Linköpings Tingsrätt har Johanna Karls­ son (f. 1968) i samarbete med Östergötlands läns hemslöjd skapat en hel­ hetsgestaltning av det till volymen anspråkslösa rummet. Längs ena lång­ väggen tecknar silvertråd silhuetten av trädformer, kanske ett skogsbryn. Lödningens ansvällningar i trådens sammanfogningar, den långsamma oxideringen av det blanka silvret förskjuter perspektiven såväl i skala som i tid. På kalkstensgolvet vilar en matta i grönt och rödorange, genom fönst­ ret och i den glasade nischen mot korridoren utanför, silas ljuset genom vävens tuskaft i handspunnet lin. Allt vävt av hantverkare i Östergötland. De två bänkarna i ek med sina mockaklädda dynor liksom det kvadratiska bordet är formgivna i samarbete med inredningsarkitekten Karin Ahlgren. mm RH

___ jtéiwui

■H HH

*;4,n mmm

KONSTNÄR CARINA WALLERT TITEL Okapi material Brons, gjutjärn, kalksten, kalkstensgrus, växter PLACERINGSORT Linköping PLACERING Domstolarna i Linköping (Länsrätt, Tingsrätt, Hyres- och Arrendenämnd) arkitekt White Arkitekter genom Sven Gunnarson FASTIGHETSÄGARE Vasallen AB PROJEKTLEDARE Eva Rosengren/Statens konstråd © Carina Wallert/BUS 2004 Foto Michael Perlmutter in

- h

ÄllliiÄ ■IB

- .tAyv'ws&g,?-'.'■ «jHy*!s:4S&giy.

3g8a.*-.&&»8.i.@.

•i-—: -.ti

-.

MSÖSSä 73

jW- ÉSgÄåg* 'i-T'S saSsS 74

Skulptören Carina Wallert (f. 1952) har för Domstolarna i Linköping ska­ pat två fristående verk. Byggnadens entrédörrar har försetts med två skulp­ terade maskaroner som också har funktionen av dörrtrycken. Båda i brons. Den vänstra guldpatinerad, den högra, mörka, kommer långsamt att anta en naturligt och sliten patina när många händer genom tiden vidrört.

Placerad i den kringbyggda och slutna atriumgården, men visuellt åt­ komlig från byggnadens samtliga våningsplan, återfinns skulpturen och den iscensatta gårdsmiljön med titeln Okapi. Likt en härskare över en japansk stenträdgård vilar giraffdjuret i brons och gjutjärn på ett block av mar­ mor. Marken är täckt av grovt singel av öländsk kalksten där backtimjan, mossor och lavar långsamt växer över de stora stenhällarna, likt en kust­ linjes tecknade arkipelag i ett hav av grus.

. ;

Ä

mém

wst&a

KONSTNÄR MARIA LINDBERG (i samarbete med Ulf Agner) titel Rum för konst MATERIAL Helhetsgestaltning av rum; ca 400 Artists Books, möbler, inredningstextil, unika teckningar och målningar på vägg placeringsort Linköping placering Linköpings Stadsbibliotek/huvudbiblioteket arkitekt Nyréns Arkitektkontor genom Johan Nyrén och Karin Nyrén (inredning) STATENS KONSTRÅD l samarbete MED Linköpings kommun projektledare Ulf Kihlander/Statens konstråd © Maria Lindberg/B US 2004 Foto Maria Lindberg, Michael Perlmutter(s. 77 överst) * s 76

mm Inneslutet i den stora bokhallen finns ett mycket speciellt biblioteksrum, för mycket speciella böcker. Maria Lindberg (f. 1958) har i Linköpings nya bibliotek etablerat ett särskilt rum för konst i bokform. Rummet är byggt för en samling »Artists Books« — en samling som är under ständig acces­ sion. Böcker som är konst, konst som är böcker. Böcker som kräver ett alternativt utrymme, litterära och visuella verk som inte går att inordna i bibliotekens klassifikationssystem. I samarbete med arkitekten Ulf Agner har Maria Lindberg därför etablerat ett rum som i sig självt är en sorts »artist book«. Men som också är en fysisk plats att i enskildhet botani­ sera bland de för närvarande cirka fyrahundra böckerna. Två fåtöljer, två golvlampor, en tuftad matta, ett hyllsystem som också återfinns i den öv­ riga biblioteksutredningen, en interiör lanternin, en dörr att stänga och ett på fondväggen handskrivet kartotek över arkivets innehåll. Från a-ö, ordnat efter konstnärernas förnamn — Liam, Leif, Lawrence... Louise, Lauri, Lisa... Och, med egna tillägg i form av teckningar direkt på väggen, nära golvlist och tak som en kommentar eller ett pågående samtal mellan den närvarande läsaren och den som helt nyligen just var där.

fiflfliii '

dLl* PER30ViCH

<0 0No

i

* WIEN

mvAmt1

WATER

KONSTNÄR INGES IDEE Hans Hammert (f. 1960), Axel Lieber (f. 1960), Thomas A Schmidt (f. 1960), Georg Zey (f. 1962) TITEL On Tour MATERIAL Glasfiber, PU-skum, lack PLACERINGSORT Vara placering Vara Konserthus, entrétorg ARKITEKT Arkitekttriangeln genom Kjell Hadin och Katalin Fredriksson STATENS KONSTRÅD I SAMARBETE MED Vara kommun projektledare Anders Boqvist/Statens konstråd © inges idee/BUS 2004 Foto Michael Perlmutter

1^***“““ // /

/////fa >

80

.. * /// r f ^r=s

På entrétorget framför konserthuset har en egendomlig samling instru­ mentfodral just lastats av... eller vad är det egentligen som ryms innan­ för det blanklackade höljet? Vid ett närmare betraktande kan inte längre objekten kopplas samman med orkesterinstrument. Kvintetten består istäl­ let av en betongblandare, en gräsklippare, en kompressor, en kompostkvarn, en vespa. Den tyska konstnärsgruppen inges idee har för Vara Konserthus ställt samman en helt ny konstellation av ljudskapande och välkända var­ dagsnära objekt i verket On Tour där uttrycket med utsökt precision balan­ seras mellan värdet som musikinstrumentfodral och släktskapet med det triviala ljudbruset från en villaträdgård.

Skulpturgruppen On Tour ingår i konstprogrammet för Vara Konserthus men är i genomförandefasen i sin helhet finansierad av Vara kommun.

Konstverket presenteras i boken om konsten i Vara Konserthus, publicerad av Statens konstråd 2004 (ISBN 91-974028-9-3).

M5 mym

"i- “-f - •'*'**£* Jr'

KONSTNÄR ANDERS WIDOFF TITEL I hear your name (the cave) MATERIAL Bildväv (örat) i specialfärgad ull, handvävd metervara i ull med inslag av ljusreflekterande lurextråd, broderi i ull textil ateljé HV Ateljé genom Gunnel Andersson, Gun Aschan, Anna Eriksson, Elisabeth Isaksson, Kristin Nyström PLACERINGSORT Vara PLACERING Vara Konserthus/konsertsalen ARKITEKT Arkitekttriangeln genom Kjell Hadin och Katalin Fredriksson STATENS KONSTRÅD I SAMARBETE MED Vara kommun projektledare Anders Boqvist/Statens konstråd © Anders Widoff/BUS 2004 Foto Michael Perlmutter

För det nya konserthuset i Vara har Anders Widoff (f. 1953) skapat ridån I hear your name (the cave) med placering i konsertsalen. De monumentala rektangulära tuskaftsvävda fälten i gulgrönt och vitt med inslag av glitt­ rande tråd, det stora örat i bildvävsteknik, den för hand broderade text­ raden har tillkommit i ett mycket nära och intensivt samarbete mellan konstnären och hantverkare på HV Ateljé i Stockholm. I upplevelsen av ridåns väldiga yta möts våra sinnen, förnimmer vi det som inte ännu är uppenbarat och synligt. Ett jag viskar till betraktaren genom den, i ridåns övre del, broderade texten. Det vävda örat är en bild av musikens klang. Vi läser texten, ögat vandrar längs den uppbrutna linjen, en sorts arkipe­ lag där gulgrönt möter vitt. Ohörbar musik uppstår. »Tonen är låg, nyn­ nande. Själv nynnar jag ofta på engelska.« (Anders Widoff, ur boken om konstverken i Vara Konserthus).

Ridån presenteras i boken om konsten i Vara Konserthus, publicerad av Statens konstråd 2004 (ISBN 91-974028-9-3).

83

''CKyX^

:

KONSTNÄR ERNST BILLGREN TITEL Vila efter arbetet MATERIAL Brons, sten, smide PLACERINGSORT Lerum PLACERING Riddarstens Äldreboende, i parken ARKITEKT Porten Arkitekter genom Elisabeth Strandberg STATENS KONSTRÅD l SAMARBETE med Lerums kommun PROJEKTLEDARE Ulf Kihlander/Statens konstråd © Ernst Billgren/BUS 2004 Foto Christer Hallgren \/)’k \\j J' .1it/i/mrl]in|a» 8^'5S \

fm.

I grönområdet helt nära en asfalterad gångväg, bakom Riddarstens Äldreboende i Lerum, är Ernst Billgrens (f. 1957) skulpturgrupp Vila efter arbetet placerad. Skulpturen föreställer en oxe liggande under eklöv trött efter dagens arbete. En svan i brons med sköldar vakar över oxens viloläger. De tre guldfärgade eklöven i smide bildar avslut på stänger i form av kvistar. Kanske kan oxen också ses som en tredimensionell tolkning av Lerums stadsvapen. Skulpturgruppen är placerad på ett lågt stenfundament med mönster av olikfärgade plattor med närhet till grönska och träd.

87

KONSTNÄR AGNETA LINTON MATERIAL Screentryck på glas, ljusarmaturer PLACERINGSORT Lerum PLACERING Riddarstens Äldreboende, två entréer arkitekt Porten Arkitekter genom Elisabeth Strandberg STATENS KONSTRÅD l samarbete med Lerums kommun projektledare Ulf Kihlander/Statens konstråd © Agneta Linton/BUS 2004 Foto Christer Hallgren ■M 88

Agneta Lintons (f. 1969) arbete med de glasade fasaderna på Riddarstens Äldreboende i Lerum har resulterat i ett subtilt och tydligt verk som sam­ verkar med entréns arkitektoniska karaktär. Fönsterglasets ytor levande­ görs genom tunna och spröda linjer i två klara kulörer, screentryckta på laminerat glas. Mönstringen ligger i två skikt, där mellanrummets förskjut­ ning ger rörelse och föränderlighet. Kvälls- och nattetid är glaset svagt be­ lyst av en sensorstyrd armatur och fungerar som ljuspunkt likt en lan­ terna. Agneta Linton skriver: »Jag har inte velat skymma sikten inifrån entrén, eftersom det är lika mycket ett rum för väntan som en in- och ut­ gång. Kommer man däremot utifrån upplever man på avstånd glaset som en aning ogenomskinligt. Riddarsten är förvisso en institution, men det är också ett antal människors hem.«

KONSTNÄR PIA KÖNIG titel En slags blomma material Armerad, bemålad, formgjuten plast placeringsort Göteborg PLACERING Stadsdelen Bergsjön, fastigheterna 12:3, 12:4 STATENS konstråd i samarbete med Samfällighetsföreningen Gerås 1 PROJEKTLEDARE Ulf Kihlander/Statens konstråd ©Pia König/BUS 2004 Foto Johan Hedenström Si :

r\ MMi, _____ Pia König (f. 1968) har bland annat arbetat med objekt i starka färger och med utgångspunkt i vardagliga föremål. Hennes stora skulptur för stads­ delen Bergsjön är placerad i skärningspunkten mellan spårvagnshållplatsen, bostadshusen och den stora gräsplanen. I stadsdelen lever boende med många kulturella bakgrunder, många är barn och ungdomar. Pia König har med hjälp av skalförskjutningar och de olika objektens sammansättning skapat en skulptur som utstrålar en sällsam blandning av trygghet och gåt­ fullhet. Och på natten tänds ljusen i skulpturens blommor.

KONSTNÄR MATS THESELIUS landskapsarkitekt HÅKAN JOHNSSON (Topia Landskapsarkitekter) titel Trafikplats Mölndalsbro MATERIAL Helhetsgestaltning av trafikmiljö. Markmodellering, bullerplank, fontän, gräs, betong, glas, lärkträ, vatten PLACERINGSORT Mölndal PLACERING Mölndals Centrum STATENS KONSTRÅD i samarbete med Mölndals kommun projektledare Ulf Kihlander/Statens konstråd © Mats Theselius/BUS 2004 Foto Mikael Olsson (s. 93-95), Flygare Palmnäs (s. 96-97)

y. O

gSWÉKäfflS&iBjp

SS»'

*"■ mW;

Sommaren 1998, före omdaningen. Foto Thomas Samuelsson 92

WGäm Trafikplats Mölndalsbro Det är inget att förvånas över. Att varje stad och kommun vill ha en egen identitet, något som särskiljer. Efter 1900-talets successiva nedslipning av särarter i svenska städer är det snarast vad man kan förvänta sig. Det man kan förundras över är att det saknas bra gestaltningar av detta identitetssökande. Landskapsarkitekten Håkan Johnsson (f. 1966) som tillsammans med konstnären och designern Mats Theselius (f. 1956) gestaltat trafik­ platsen Mölndalsbro återberättar ett radiominne. Radioinslaget var en kri­ tisk recension om samtidskonst. Inslaget avslutades med cirkusviskningen »får jag be om största möjliga tystnad...« — Sedan var det tyst i radion, i säkert en halv minut. Det slög igenom. När Håkan Johnsson och Mats Theselius fick ett uppdrag att gestalta en trafikplats fanns en önskan om något identitetsskapande, något som satte Mölndal på kartan. Ganska snart såg såg de att de själva var på väg in i den pratighet som redan präglade platsen. Här fanns blomlådor som ville be-

fSBirrr-'" -

□BI& !

B

rätta en sak, flaggor som sa en annan och köpmännens skyltar som skulle locka, till det trafikskyltar, armaturer, parkbänkar, träd. Allt det vi ser över­ allt och alltid, saker som läggs till varandra utan att någon undrar varför. Varför blev en bra utgångspunkt för Håkan Johnsson och Mats Theselius.

— Varför skulle vi lägga till en grej till, säger Håkan Johnsson. Deras förslag tycktes enkelt, men provocerande, det skulle dröja innan politikerna svalde betet. — Ta bort allting. Alla träd, alla onödiga skyltar, blomlådor, flaggor. Bort. Största möjliga tystnad. — Det som var kvar hade en stark egen kultur, säger Håkan Johnsson. Trafikplatsens kultur, pendlarnas plats, vår tids heroer. Det doftar folkhem. Bilar dyker upp och försvinner bakom kullarna. Spårvagnar skär genom gräset. Det ser ut som det kan göra i den bästa av världar. Innan bruset, innan pladdret från kanalerna. Och utanför buller­ skyddet av olikfärgat glas passerar samtiden, på sin väg hem, eller bort. Men det är inte folkhemmet som nostalgi. Det är tanken om att börja om från början, börja om på nytt, som det heter i folkhemsschlagern. Och nu kan man ana påskris i en rondell lite längre bort, och någon har planterat

sisSfi r i

g * 1*

■ wm

r • *

en liten gran i en av de gröna refugerna. Kanske kommer den här enkel­ heten, den här omstarten, att successivt sugas in i människornas vilja att göra avtryck. Kanske är det oundvikligt. Men just nu är det paus. Projek­ tet Mölndalsbro berör tre spår i det tid vi lever i, som tre parallella filer i samtiden: I ytterfilen, omkörningsfilen: upplevelsesamhället. I mittfilen, tryggt, säkert: identiteten. I innerfilen, söndagsåkare: andligheten. I ron­ dellerna och på refugerna i Mölndalsbro möts de. Det ska vara »en upple­ velse « att åka här, skriver upphovsmännen. Det ska också ge Mölndal en identitet, om än i form av en viskning mer än ett skrik. Och det ska vara ett andrum. Det som gör projektet särskilt intressant är, förutom att det förenar dessa tre så samtida företeelser i en form som fungerar, är att det vänder sig mot vardagen. För att få syn på upplevelsen, identiteten och andrummet, måste du passera här varje dag. Gestaltningen vänder sig till pendlarna, de boende, de arbetande. Inte, som så mycket som städer, plat­ ser och samhällen gör, till den tillfällige turisten. Det försöker inte ljuga mig full av påståenden som platsen inte kan leva upp till. Försöker inte låtsas vara något den inte är.

DAN HALLEMAR

»SPSS •w- '

» miK'i

^

i,. ,1--------■■■]

■I■■ *'

P, '

■Vi

1

y

1

in

gjg Ok j

u*—.»

li

4.— *

'■I 'll ■

«i i«

; i*»■

h it

It II II H l<

1 %

*

*rr;

j1

- --?

'ijib

gHH 4K-»

**• \ MMggitCI

-r

.

- .

;

______

KONSTNÄR EVA LÖFDAHL ARKITEKT CARUSO ST JOHN ARCHITECTS (genom Adam Caruso och Peter St John) MATERIAL Helhetsgestaltning av torg. Markbeläggning av fältsten, gatsten och prefabricerad betong; brunnslock av polerad betong med galler av rostfritt stål; master av rostfritt stål; lampor av handblåst glas placeringsort Kalmar PLACERING Stortorget STATENS KONSTRÅD l SAMARBETE MED Kalmar kommun projektledare Catharina Gabrielsson/Statens konstråd Foto Héléne Binet Stortorget i Kalmar Sediment av sten och identitet Tanken på identitet som någonting föränderligt, skapat och därför möj­ ligt att ständigt omskapa innebär även en annan syn på världen. Den nyli­ gen bortgångne amerikansk-palestinske kulturkritikern Edward Said har i många sammanhang understrukit betydelsen av ett sådant perspektiv, där jaget sätts i relation till kulturella konstruktioner likaväl som till de mest brännande politiska frågor. Ett av de farligaste hoten mot universa­ lism och humanism, menar Said, är tanken på identitet som »monolitisk«: att vi skapas och betingas, en gång för alla, av vårt nationella och etniska ursprung. Mot detta ställer Said tillvaron i exil — den sammansatta och skiktade identitet som uppstår ur ett utbyte med andra och som inte är bunden till platsen.

I fråga om Stortorget i Kalmar kan en sådan ingång tyckas märklig. Denna mer än 400 år gamla plats, utpekad som »centrum« i såväl gatustrukturen som i det kollektiva medvetandet, framstår som något otvety­ digt — lika bestämt i fråga om »vad det är« som hur man ska förhålla sig till det. Men när samarbetet kring Stortorgets upprustning inleddes mel­ lan Kalmar kommun och Statens konstråd 1998 var verkligheten mera mot­ sägelsefull. Platsen hade gradvis tömts på alla de funktioner som en gång 98

'

!%3ri

ung Zé&xzdSk,

'jK®

mm iiStl i^teci riJa»'--.3i3P£^B*iii‘**£^~?* 5

4V* .--os»Cs^ä*7»* -i

3^3Ä

disggei f^y’afeV:T^ ;ä PSÖ

I »• -<gp

ag»* JWP*-*

p sjfBBr; rC m.jé,4b. format den — kyrkans, stadens, militärens och t. o. m. handelns behov av symboliskt och faktiskt utrymme hade alla spelat ut sin roll. Trafiken hade flyttat in istället, med gradvisa anpassningar och tillägg. Vid projektets in­ ledning framstod Stortorget som inte stort mer än en parkeringsplats, en skräpig bakgård till stadens mer kommersiella delar. Det var inte en »falsk« identitet, men en otillfredsställande. Själva tomrummet, den stora öppna ytan, upplevdes som besvärande. Bakom viljan att »fylla platsen med liv« 99

100

IIIIIIJII p II'

Sgsife

•?V-

- '-i'Wi fiMr*

isfwSSi

piffe

■ „• : 2 esse — --f »V,-!

fanns andra frågor, som korn att bli utgångspunkt för vårt arbete: hur ge­ stalta ett offentligt rum i vår tid, när idén om det offentliga är formlös?

Efter en utdragen process — med stridigheter och samverkan med allt från antikvariska myndigheter, bussbolag, handikapporganisationer, nä­ ringsidkare, fastighetsägare, allmänhet, politiker i styrelse och opposition — står nu Stortorget färdigt som en helhet. Platsen är gestaltad av den svenska konstnären Eva Löfdahl (f. 1953) i samarbete med de engelska ar­ kitekterna Adam Caruso (f. 1962) och Peter St John (f. 1959). Deras arbete med Stortorget har inneburit att platsens innevarande karaktär förstärkts och utvecklats. Hinder är undanröjda för att torget ska kunna användas på olika sätt — samtidigt, tillfälligtvis och årstidsbundet. Men det centrala i utformningen — betoningen på marken, dess överväldigande stenkaraktär; den estetiska förskjutningen i tillägget av »vardagsföremål« (master, ljus och brunnar), lika igenkännbara som främmande; den »imaginära« rymd som uppstår i och med att rummets gränser utvidgas till ett över- och underjordiskt plan (vatten under ytan, högt sittande röda lysande punk­ ter) — allt detta syftar till att förläna Stortorget ett värde i sig, även i egen­ skap av »tomrum «.

101

”

im -!&é&zåå mh^i 102

ä?f%ipr=si:£

■'¥,mrBBBBS3BBBB iMiilnlifiiiliffliiiWri m yauifcbtol

IHT-w-

ISPilll

Hur detta tomrum ska brukas och tolkas har vittomfattande dimensio­ ner. Tomrummets kulturella betydelse är lika komplex som plågsam: ett jag utan identitet, ett känslomässigt och ideologiskt vakuum, något som till varje pris måste fyllas... Tomrummet har använts som metafor för makten i demokratin: det som alla besitter, men ingen kan göra anspråk på. Det offentliga rummet i sig har beskrivits på ett liknande sätt, som en öppning i samhällets mitt där åsikter kan uppstå och brytas. Men det fun­ gerar även som en metafor för konsten, dess på en gång revolutionära och hävdvunna betydelse av att fungera som ett slags konceptuell frizon. Men är Stortorget verkligen ett tomrum? Masterna står exakt placerade, ned­ stuckna som nålar i platsens nervsystem. De tjänar till att »befolka« rum­ met och skänka en känsla av närvaro. Det svaga porlet från brunnarna fyller platsen nattetid. Man kan säga att gestaltningen både skapar ett rum och medvetandegör detta rums betingelser — både som materia och upp­ levelse. Tomrummet är aldrig »tomt« — det är en kulturell konstruktion, och som sådan fylld med idéer och föreställningar.

Vad innebär detta i fråga om Stortorgets identitet — är den återställd, omtolkad, eller ens fastlagd? De tre olika instanser som samverkat i detta projekt — Kalmar kommun, den antikvariska myndigheten och Statens konstråd — kan var och en hävda en giltig definition av vad Stortorget »är« för någonting. Det är lika sant att påstå, att det rör sig om en numera kulturminnesmärkt och historiskt skyddad plats försedd med särskilda föreskrifter — som att det utgör den lilla stadens prosaiska vardagsrum, med allt vad det innebär av förhoppningar, besvikelser och konflikter. Men det är också ettiooxioom stort konstverk, ett exempel på hur konst och arkitektur kan samverka i formandet av ett samtida offentligt rum. Var och en av dessa identiteter existerarpå samma plats samtidigt. På så sätt kan Stortorget i Kalmar betraktas som en illustration av just den platslösa, skiktade identitet Edward Said talar om. Han menar att istället för att fastställa essenser, definiera egenskaper och dra gränser måste vi inrikta oss på dynamiken mellan gränserna — mellan länder och discipliner. Arbe­ tet med Stortorget har utförts genom ett utbyte över det suddiga gräns­ område som skiljer arkitekturen från konsten. Det har inte verkat försva­ gande, utan framkallat särarten hos bägge.

CATHARINA GABRIELSSON 103

KONSTNÄR JOHAN RÖING titel Tvillingar material Varmförzinkad brons placeringsort Karlskrona PLACERING Blekinge Tekniska Högskola/Campus Gräsvik, Biblioteket, entréplats ARKITEKT Henrik Jais-Nielsen & Mats White Arkitekter genom Henrik Jais-Nielsen fastighetsägare Kruthusen Företagsfastigheter AB projektledare Annika Svenbro/Statens konstråd © Johan Röing/BUS 2004 Foto Lena Ason • ' ■S 104

I I Konstnären Johan Röing (f. 1958) har skapat de två människoliknande fi­ gurer vilka står på vakt utanför entrén till Blekinge Tekniska Högskolas bibliotek. Utgångspunkten var en 5 cm hög tennsoldat, enkel, ofärgad och sliten. Två identiska, 280 cm höga skulpturer i varmförzinkad brons är gjutna efter en modell i full skala i ask. Tvillingskulpturerna kännetecknas av djupa utskålningar i ytan, som i trämodellen åstadkommits med vin­ kelslip och hög precision. Med sin strama, arkaiska form, blickar de ut i fjärran, mot havet.

-

I KONSTNÄR ULFROLLOF TITEL Seeing tears running into your ear — goes to your head MATERIAL Betong, stål PLACERINGSORT Karlskrona placering Stumholmens badplats statens konstråd I samarbete med Stadsbudskåren i Carlscrona KONSTKONSULT Päivi Ernkvist, Martin Wickström/Statens konstråd Foto Lena Ason msm B?®®* fjgafg v* ’ '

HHHI 106

m XL' afl

mmmm Ulf Rollof (f. 1961) inviterades 1998 att göra ett förslag till en milleniumskulptur för Karlskrona, konstnärens födelsestad. Idén till skulpturen fick Ulf Rollof när han mindes att han grät mycket som barn och att tårarna då ränn in i örat när han låg. Tanken och hågkomsten manifesteras nu i det gigantiska betonghuvud vilket är placerat vid Stumholmens badplats. Skulpturen är gjuten och förstorad där en av konstnärens assistenter stått modell för den mycket stora ansiktshalvan. Via spiraltrappan kan man klätt­ ra till huvudets topp och åka rutschkana genom örat likt en mänsklig tår som tränger fram.

mm w

SH nnapiiWlH i 1j SKUR .«&• ■" -S'

KONSTNÄR ANN MAKANDER TITEL Vattenliv MATERIAL Akryl på pannå placeringsort Helsingborg placering Räddningscentral/brandstation, vägg i foajé, plan 2 arkitekt HUSPLAN arkitekter genom Thomas Rudner statens KONSTRÅD i SAMARBETE MED Helsingborgs kommun genom Kärnfastigheter AB projektledare Yvonne T Larsson/Statens konstråd © Ann Makander/BUS 2004 Foto Örjan Grahn oms "V: SEX. \ 108

Ernå För den räddningscentral/brandstation som kallas Station 21 i Helsing­ borg har Ann Makander och P-O Persson arbetat med gestaltningar där natur, eld och vatten spelar viktiga roller.

Ann Makanders (f. 1954) stora akrylmålning Vattenliv placerad på plan 2 i byggnaden, lyser av blått. Utan horisont och uppbruten i fält med motiv hämtade från haven påminner den om hur rummet skevar och ljuset bryts när man tittar under vatten. Med upprepningar och platt bilddjup för bil­ den tankarna till textila traditioner, samtidigt som rumsupplevelsen när­ mast blir oändlig i målningens levandegjorda havslandskap.

KONSTNÄR P-0 PERSSON TITEL 39 flammor + natur MATERIAL Brons, aluminium, glas placeringsort Helsingborg PLACERING Räddningscentral/brandstation, entréhall ARKITEKT HUSPLAN arkitekter genom Thomas Rudner STATENS KONSTRÅD l SAMARBETE MED Helsingborgs kommun genom Kärnfastigheter AB projektledare Yvonne T Larsson/Statens konstråd © P-0 Persson/B US 2004 Foto Örjan Grahn

HSSki I byggnadens bottenplan har P-O Persson (f. 1955) gjort ett flerdelat konst­ verk i brons, aluminium och glas. Han skriver om sitt gestaltningsarbete för räddningscentralen att han först slogs av naturen och ytorna kring bygg­ naden samt de rovfåglar som alltid tycktes cirkla kring den närliggande motorvägen, och sedan drog paralleller till brandmannen; i ständig be­ redskap och med elden som byte. Tre olika symboler bildar utgångspunkt för gestaltningen av rummet: Elden med sina flammor, Rovfåglar/uvar som står för beredskap och Naturen i form av berg och träd. En dubbelhet kan anas, hos det hotande och samtidigt lockande vackra. Väggobjekten och skulpturen i verket 39 flammor + natur är sammansatt av delar som behåller sin individualitet samtidigt som de bildar en koncentrerad och dynamisk helhetsgestaltning av rummet.

111

SÄ 1 ' ' få Him 112

•• 113

) -j

-ÄHsll

ä^7Ti'<

Foto Annika Jansson Selim Iréne Vestman och Geocentrum i Lund Utanför det nybyggda Geocentrum i Lund trycker sig Iréne Vestmans sten­ mur upp ur marken — och tillbaka, som en tillfällig urbergsveckning i huggen sten. Rörelsen börjar underjordiskt inuti byggnaden; i en grop i golvet friläggs ett lutande murparti — mer som en bit stenläggning egent­ ligen, som någon av de där medeltida gaturesterna man stöter på så fort man sätter spaden i jorden i Lund. Geologi och arkeologi tycks smälta 114

samman i dessa artificiella lämningar där de långsamt stiger upp ur mar­ ken utanför, sjunker, och en stund löper i jämn nivå med gatan innan de visar sig en sista gång på en trång, mörk bakgård. Och försvinner.

Det är ett gåtfullt monument. Lite som ruinerna efter de förkolumbianska indiankulturer som Iréne Vestman tagit så starka intryck av — och som åtminstone för mig blir en naturlig referens i mötet med de oregel­ bundna, följsamt fogade stenarna i denna mur. Iréne Vestman får mig att se det komplicerade i det till synes självklart hantverksmässiga, när hon beskriver processen från skiss till färdigt verk. Allt från en materialidé som måste överges, till diskussionerna med stenhuggeriet om hur ett arbete ska vara gjort för att vara gjort med omsorg. Idéer i all ära; skulptörens främsta dygd är ändå envisheten.

Iréne Vestman tycker om den grå graniten för dess neutralitet. Den glänser inte, lämnar inget utrymme för ytliga effekter eller flyktig skön­ het. Den är sten — och just i sin absoluta stenaktighet förmår den bevara den där resten av något oöversättligt som just hos Vestman tar sig väldigt bokstavliga uttryck. Figurerna som löper över marken i Lund ingår alla i det teckenalfabet hon varierat i en lång råd verk: ett system av geomet­ riska figurer som ordnas i sekvenser, antingen infogade i varandra eller — som bitvis här i Lund — åtskilda, som om de skingrats, eller tvärtom är på drift emot varandra.

Vad detta chiffer, denna skrift betyder — förutom att den har sitt ur­ sprung i en kroppslig erfarenhet — är en hemlighet. Och så får det förbli, förklarar Vestman. Det är en fängslande tanke — och samtidigt mycket alldaglig. Precis som spåren efter utdöda kulturer eller biotoper gåtfullt sluter sig omkring det liv de bär på minnet av, så skapar vi dagligen, ge­ nom de rörelser vi gör, de handlingar vi utför, likadana hemliga sekvenser av betydelser som ingen — inte ens vi själva — någonsin kommer att uttyda. Det räcker med att titta på en gammal stenmur och försöka föreställa sig dess innehåll av lagrade kroppsminnen, av formkänsla och hantverkstradition, av ropande samtal under arbetet. Det vi förstår som vår kultur är bara toppen på en underjordisk urbergskedja.

DAN JÖNSSON 115

KONSTNÄR IRENE VESTMAN titel Uppbruten markrelief material Huggen granit (kallmurad), glas (inomhus) PLACERINGSORT Lund PLACERING Lunds universitet/Geocentrum stenhuggare Hans Henningsson arkitekt SAMAR K Arkitektur & Design genom Paula Block och Peder Lindblad LANDSKAPSARKITEKT Era Landskap genom Birre Skoglund fastighetsägare Akademiska Hus i Lund AB PROJEKTLEDARE Martin Wickström/Statens konstråd © Iréne Vestman/BUS 2004 Foto Lena Ason, Martin Wickström (s. 116)

1'****#

i IHi

■HSU ■■••i*

,&*>• ,/A *Gfc / -I 4 £>;SÄ

mm. pÉfcyS

&<<$»&?

tvVf fe£Tr . 555» 117

iR^.:

safes^

/ 7 Hf

. ■"-*' ■*'-

jt-V^ \

•5£«y v v -K-

bSkS!

CV-V^V,

,;-44

^

sS§WÄ#éjait

BK

fT * .< Slip

g4B*JEHcf^fSWSr

-mHK.

____

3mm!i&&

!■' :sasi 5>M

rnfomm. ..i

KONSTNÄR IRENE AGBAJE TITEL Livets skafferi material Bemålad kopparplåt, skuren i remsor och flätad PLACERINGSORT Pretoria placering Ambassadresidenset/matsal ARKITEKT Landström arkitekter genom Anders Landström inredningsarkitekt J Bohlin Arkitektkontor genom Jonas Bohlin landskapsarkitekt Nyréns Arkitektkontor genom Bengt Isling fastighetsägare SFV Statens Fastighetsverk projektledare Kjell Strandqvist/Statens konstråd © Irene Agbaje/BUS 2004 Foto Åke E:son Lindman, Michael Perlmutter (s. 124-125)

as'

Wäm

..... ... .

SS- hbbo

120

ipbhM». jfägpsi kr ; ' W

4 ' ' . . '.V

■ .‘-V:. :‘i

— ■■■■■

i to.

Irene Agbaje (f. 1953) har gjort en tuskaftsväv i bemålad kopparplåt till ambassadresidensets matsal. Den flätade reliefen är placerad på ena fond­ väggen i rummet och upptar hela dess yta, 240x500 cm. Kopparväven be­ står av två skikt; likt den enklaste och mest ursprungliga vävtekniken. Kopparplåtar som är målade i starka färger, därefter skurna och blandade innan de »vävts« samman. För att få en viss genomsiktlighet är metallvä­ ven monterad med en distans på 2,5 cm från väggen. Irene Agbaje skriver själv: »Färgerna intar sin specifika plats i väven via ett slumpmässigt ur­ val, som ett möte; vi kan välja vem vi vill kommunicera med, men samta­ lets fortlöpande är oförutsägbart.« 121

'JEr/mH ter

: I:: :Qi ^ESlIUMUli:

*£!*} Wm if svv

; csggs

rny

.. v.

g■ .V■ ■ i H * 1 in;

"IS

-V-;.

WAVrM ! 4ijMi|MifHcHfcMiiI iiiÖl: •HH

—.s | -*aL ip* 'i?nif.L

*J« fijljl

"

M M M M

»j

122

'■V \V* ’ ^ ll 4116 123

wMm '.jms kxsum

fW.V I !%■■■,£ Jä-1

Fri t#

© Klisterpeter

DET EXPANDERANDE KONSTRUMMET Föreställningen om att det finns privata respektive offentliga rum lever kvar i vårt språkbruk. Men slås vi inte då och då av hur vansklig den uppdel­ ningen är? Såväl det privata som det offentliga har länge varit fundamen­ tala begrepp i vår kultur. Därför kan man, genom att studera förskjut­ ningar inom dessa begrepp, se hur hela vårt samhälle förändras.

Det tycks som om en upplösning av gränserna mellan privat och offent­ ligt är tecken för vår samtid. Och med den förändringen påverkas också arkitekturen, konsten och våra gemensamma platser.

Historien om det offentliga rummet är intimt förknippad med den de­ mokratiska traditionen. Torget, agora, grekerna, demos, den fria männi­ skan — allt detta skrivs in i det vi brukar kalla offentlig plats. Men till var­ dags är det knappast vårt demokratiska arv vi förknippar med gator och torg, det dagliga livet är lite mindre storslaget än så. Istället tänker vi i enklare termer: »Det offentliga rummet« är för de flesta en slags platser som finns utomhus, som trottoarer, gator, torgytor, busshållplatser, par­ ker. Och det privata är det där hemma, där vi lämnar skorna i hallen, där vi äter och sover. Visst räknas också skolor, sjukhus, bibliotek, museer och andra inomhusmiljöer till det offentliga, men uppdelningen ute-inne är för det mesta tillräcklig. Och dessutom mer relevant när vi behöver be­ skriva våra miljöer än motsatsparet offentligt — privat.

För sedan massmediernas stora genombrott för ungefär 60 år sedan, är ingenting sig likt. Massmedia är i allra högsta grad en del av det offentli­ ga livet. Och här är demokratibegreppet kanske mer relevant. Det är via massmedia information sprids, här skapas debatter, och våra åsikter om­ stöps och befästs. Massmedia skapar också ideal och begär, som via re­ klam och annonser. På samma sätt som torget och kyrkan en gång var platser för kungörelser och kommers, är tidningar, radio och TV idag han­ delns och maktens megafoner. Men den gamla idén om staden som plats för kommunikation lever kvar i vår begreppsvärld. Platser finns inte bara i staden och landskapet utan också i överförd betydelse där vi egentligen inte träffas fysiskt. I nya medel för kommunikation visar språket på ur­ gamla rumsbegrepp som återanvänds. Vi talar om att »gå ut på« nätet och 127

Philip-Lorca diCorcia. Ur serien Heads. © Philip-Lorca diCorcia. Courtesy Pace/MacGill Gallery, NY att »mötas« på web-platser. Chatsidor kan ha namn som »Torget« och till »hem«- sidorna kommer man genom att klicka i ett »fönster«. Inter­ net är som en virtuell stad med alla dess arkitektoniska element — inklu­ sive brandväggar och genvägar.

Om vi, som Habermas beskrivit det, ser media som en del av offentlig­ heten, konstaterar vi samtidigt att en stor del av denna offentlighet finns i det privata. Media, internet och annan kommunikation gör att vi ständigt har tillgång till det offentliga livet via representation, hemma och på ar­ betet eller i vår mobiltelefon på resan. Det är i hemmet TV-nyheterna konsumeras, här läser vi tidningen och surfar på nätet. Soffan, sängen, frukostbordet — de mest privata sfärerna — är de platser dit världen kom­ mer till oss via medialisering. Denna möjlighet, att se på alla de andra från vår egen position, präglar den västerländska samtiden. Här sitter jag un­ der mitt täcke och ser rakt ut i världen...

Samtidigt är människor ofta förvånansvärt privata mitt i storstaden. Där anonymiteten finns blir vi ensamma med oss själva, något som konst­ nären Philip-Lorca diCorcia så tydligt visar i sin svit porträtt tagna på ett myllrande Times Square i New York. Hans teleobjektiv fångar människor som passerar en stråle av ljus. Blixtljuset, som fotografen skickligt arran­ gerat på platsen, lösgör individen ur folkmassan. De nakna porträtten av­ slöjar människor fjärran från poser men i full färd med sina inre monologer. Tankar, drömmar, grubblerier och minnen sysselsätter människor i rörelse bland varandra, vilket blir tydligt i diCorcias bilder. Mitt i det offentliga rummet kan vi, för en stund, vara alldeles privata.

Man skulle kunna säga att det pågående utbytet mellan det lilla, privata och det stora, gemensamma präglar samtiden. Sammanblandningen privat- 128

offentligt snurrar runt i ett kretslopp där det ena smittar av sig på det andra. Platser visas upp via representation, oftast som fotografier eller i TV, och bilden har blivit den nya verkligheten, det »original« vi refererar till.

Om det offentliga visas upp i det privata tycks också det privata sträva efter att offentliggöras. Allt ifrån heminredningstidskrifter till dokusåpor ger exempel på detta.

Att bli sedd via media är en hisnande exhibitionism som samtidigt ger legitimitet åt individen. Jag är på TV. Jag finns!

Och medialiseringen av det privata visar sig i vår fysiska verklighet. Detta syns inte minst i arkitekturen. I det nybyggda Sickla Udde i Stockholm är så gott som varenda lägenhet och varenda rum utrustat med panorama­ fönster. Stora glasytor i kombination med relativt små rum. Men det märkliga är att panoramat vetter mot andra glasytor, andra små rum med enorma fönster. Utsikten över det klassiska panoramat, det vill säga ett vackert landskap, har ersatts av — insynen till grannen! Den privata sfären har nu blivit ett skyltfönster, eller en bild. Fast utan steget via kameran. Exhibitionismen och njutningen i att bli betraktad och bekräftad via den andres blick, finns inskriven i den samtida arkitekturen. Ja, frågan är om det inte är just de glasade byggnaderna som gör den samtida arkitekturen så »samtida«. Foucault kanske skulle tala om en panoptisk kontrollma­ skin. Men vi kan också se det som en arkitektur för exhibitionism och seendets njutning.

Mot denna bakgrund kan man fråga sig om det verkligen finns ett of­ fentligt rum »där ute« i den mening vi trots allt fortfarande talar om det. Kan man överhuvudtaget tala om plats i denna upplösta begreppsvärld?

Intressant nog tycks det så. Men med en viss förändring och förskjut­ ning. Från att tidigare ha varit ett finrum är torget allt oftare en arena för tillfälliga händelser. Jippon, loppmarknader, tivolin, demonstrationer och rekreation utgör vardagliga inslag i staden. Parker är festplatser på somma­ ren, isbanor med pop-musik kan dyka upp på ett torg vintertid och inlineåkare använder nivåskillnader för att hoppa året runt.

Till stor del är det företag och kommers som annekterar våra gemen­ samma platser, men samtidigt används dessa rum av en allmänhet som en vardagens lekplatser. Homo Ludens — Den lekande människan, som situationisterna hyllade på 1960-talet, då som en slags revolutionär, tar i vår tid ofta det offentliga rummet i besittning. För 30 år sedan var det otänk­ bart att se sportarrangemang stänga av en hel stad eller att låta trottoarer 129

bli uteserveringar. Idag använder skateboardåkare trappräcken för att »grinda« och företag kan ha reklamfester för läskedrycksmärken i Kungs­ trädgården. Om torget en gång var politiskt (och auktoritärt) är det alltså numera i första hand en plats för show och rekreation. Låt vara med kommersiella förtecken.

Men allt är inte jippon och lek. Det finns ett annat slags offentligt rum som det sällan talas om. Platser som inte gör något väsen av sig, som bara finns utan att vara bakgrund för kommersiella budskap eller till för något särskilt. Geografin mellan hemmet, arbetsplatsen, skolan och affären upp­ visar ibland en sådan vardaglighet, särskilt värd att beakta. Det finns en subversivitet i det lite tråkiga och en poesi i det onyttiga. Här, i skarvarna, finns en vilsamhet just för att vi inte behöver prestera eller ta ställning. Inte köpa eller prestera.

Därför blir det underligt då nybyggda områden blir allt för gestaltade med inskrivna aktiviteter. Som om livet utanför hemmet handlar om eviga söndagar, där en flanerande borgarklass skall använda gångstigar till att lyfta på hatten åt varandra. En mys-fascism som tycks säga — se vad trev­ ligt vi har det och vad lyckade vi är!

De intressanta miljöerna är istället de som inbjuder till ett friare använ­ dande och till kontemplation. Som söderfasaden på Lunds Domkyrka som har en lång träbänk mot väggen. Ett så enkelt tillägg har gjort den enorma fasaden tredimensionell och det har skapats en mycket älskad plats, sär­ skilt på våren och hösten. Här möts alla sorters människor. Stadens diversitet har fått en gemensam punkt. Eller konserthustrappan i Stockholm som har blivit ett självklart lunchställe på grund av sin utsikt över ett färg­ sprakande torg med en skala där man både ser och kan ses. Kostymer bredvid punkare. Sushi bredvid varmkorv.

Samtidskonsten tycks känna sig hemma bland folk i rörelse och på plat­ ser i staden, på gator och torg där det finns möjligheter till friktion och möten. Konsten är idag ofta socialt engagerad och befinner sig i kontakt med 6o-talets politiska aktivism. Men konsten vill ibland ännu längre bort, ut i periferin. Utomhus. Som om den verkliga verklighetens kom­ plexitet är en förutsättning för att konsten ska bli viktig. Kanske för att denna närkontakt påminner om en sublimitet, som när romantikerna på 1700-talet stod vid stupet och hisnade? Ja, konsten hittar idag nya »rum« just ute i den natur som de tidiga romantikerna avbildade. Ett exempel är Jan Svennungssons skorstenar på landsbygden i Tyskland. Eller Ann-Sofi !3°

i|i |

■

-»

|§ |

Jan Svenungsson Munsterland I och II, färgfotografier 2002 (Skorsten #6, 2001). © J.S. Courtesy Galleri Flach, Stockholm/Galerie Werner Klein, Köln.

Sidén som låtit gjuta av sig själv i brons, kissande vid Wannås slottsdamm. Om platsens genealogi talar Martin Heidegger i texten »Building, dwel­ ling, thinking«. Det gemensamma minnet, »axeln« uppåt och nedåt — detta är enligt Heidegger platsens magiska här. Motsatsen skulle kunna vara den vita kubens laddning av ett »ingenting«— något som länge varit den moderna konstens ideal. I miljön där ute är det i stället »allting« — historia, människor, koder. Till skillnad från gallerirummet har platsen »där ute« en berättelse. Vare sig man gör en tillfällig installation eller ett verk med permanens är platsens geografi, sociologi och historia något att förhålla sig till.

Men konstens längtan ut kan också handla om en vilja till utbredning, att äta sig in i samhället. Precis som massmedia, men samtidigt vara ett al­ ternativ till just medialiseringen och kommersialiseringen av våra gemen­ samma platser — och våra själar. Konsten vill påminna om att ingenting är statiskt, att det finns alternativ och att det vi gör, det gör skillnad. Eller som Hanna Arendt uttryckt det: ».. .det kunde också vara annorlunda«.

Konst i det offentliga är alltså inte detsamma som Offentlig konst. Men att konstnärer som Bogdan Szyber & Carina Reich, Barbara Kruger, Soc., Apolonija Sustersic och love and devotion alla har använt det »offentliga rummet« för sina verk, är typiskt för samtidskonsten. När det gäller Akays och Klisterpeters konst är förhållandena särskilt utmanande, och resulta­ ten både komiska och häpnadsväckande.

I Stockholms offentliga rum har dessa konstnärers verk dykt upp då och då under de senaste åren. Verken har oftast ingen avsändare, inte hel­ ler någon konstinstitution bakom sig. Plötsligt bara finns de där. Som på-

131

aaBEfcc: -*4.' ■ Traffic Island © Akay/Klisterpeter ståenden, frågor eller tillägg. Ändå ligger det mycket planering och an­ strängningar bakom aktionerna. Se till exempel på Traffic Island, en röd stuga uppförd på ett stycke överbliven mark mitt emellan infartslederna till norra Stockholm. Här står inte bara det svenska torpet förankrat i berg­ hällen, utan också staketet, vedboden, brevlådan, klädstrecket och natur­ ligtvis en julgran med belysning på vintern. Förbipasserande kan bara fascinerat undra: hur har stugan hamnat där? Hur kommer man dit? Bor någon där? Svaret blir, efter ett antal möten med konstverket — ja, där bor vi alla, i någon mening...

På samma sätt som torpet ställer frågor om plats och minne, frågar sig Akay vem han själv är i en annan skepnad. Iklädd Armanikostym och spe­ lande rollen av börsmäklare med adress på Östermalm, rör han sig hem­ tamt mellan modebutikerna kring Stureplan och hälsar på bekanta på Östermalmstorg. Men en del av hans gamla identitet finns kvar, och då mörkret faller kommer aktivisten med sprejburken fram. De politiska slag­ orden blir dock nya: Slopa fastighetsskatten. Förmögen. För mycket peng­ ar, för lite tid. Hippiefritt Östermalm. Akay gjorde denna happening till en 4 minuters film. Den är komisk, men visar samtidigt på något allvarligt i frågan om offentlighet: att de besuttna inte behöver använda illegal graf­ fiti för att uttrycka sina åsikter. De har laglig tillgång till det offentliga rummet, via media och sin självkänsla, sina pengar och sina kontakter.

Akay är kanske mest känd för sina kommentarer på reklamaffischer med texter som »lämna mig ifred« ovanpå McDonalds och H&M:s an­ nonstavlor. I serien Buy a Life har han tillverkat egna affischer med ironiska budskap som visar vad reklambranschen egentligen försöker sälja; status, hälsa, vänner — allt till reapriser.

Akays och Klisterpeters »djurpark«, verket Zoo, är kanske inte lika känt.

132

n !! 8 i! ’11 11

tfL* ■ B j

1*1» n i i i

mm mmm Zoo © Akay/Klisterpeter I ett urbant mellanrum mellan en motorled och en cykelväg vid Karlbergs station placerades ett antal silhuetter av vilda djur. Plywood som hittats i området omkring tjänade som material. Plötsligt blev ett inhägnat ingenmans-land bebott och på samma gång omkodat. En plats förvandlades med konstens hjälp från ett ingenting till något särskilt.

Klisterpeters fågelholkar vid Slussen och hans rådjursansikten som dy­ ker upp här och där som förgrund till affischer, visar också på en relation mellan stad och djur. Ett ambivalent förhållande. Fågelholkarna signale­ rar motsatta budskap: natur och kultur, omhändertagande och kontroll, djuren som jämlika grannar eller underhållning. Fågelholkarnas faluröda färg med de vita knutarna påminner om vårt nationalromantiska arv. Men de ger också bergväggen en position. Placerade på bergväggen vid Slussen får hela platsen samma frågetecken kring sig. Vad håller vi på med? Vilka är vi? Vad vill vi med vår värld?

I Akays och Klisterpeters verk är alltså konsten utan beställare och utan uppenbar avsändare. Men här finns både en politiska agenda och en vilja att finna nya platser för konsten att vara.

Här kan vi tala om konstens exapansion både begreppsligt och rums­ ligt. Som vi vet betyder ordet expansion utbredning eller vidgning. Det handlar alltså om någonting som ökar i storlek, som växer eller brer ut sig. Men ordet rymmer två distinktioner. En expansion kan bero antingen av tillväxt eller av uttänjning. Som i fallet med en ballong som blåses upp. När det sker, ökar luften i den — en form av tillväxt. Det skapas helt enkelt 133

mer och mer ballongluft; en expansion av volymen luft. Men ballongen i sig blir tunnare när den blir större och här är det fråga om uttänjning. I ballongens fall blir den också skörare. Ju mer den expanderar desto större är risken för explosion på grund av trycket.

När vi talar om konstrummet måste vi på samma sätt tala om flera saker. Först och främst om konstbegreppet. Låt oss anta att det, likt bal­ longen, är elastiskt och tänjbart. Och låt oss anta att allt som görs i kons­ tens namn, händelserna som fyller begreppet med innehåll, är luften. Vi ser då bilden av ett mentalt konstrum, där »vad som är konst« tycks omfatta allt fler former och där konsthändelserna också blir fler. Konsten får helt enkelt större utrymme — mer konst tycks få plats. Men kanske finns det en gräns. För att inte konstbegreppet skall tappa sin innebörd och spricka, måste visst innehåll omprövas och förkastas. Ballongen måste läcka luft mellan varven och får aldrig förseglas. Detta läckage är lika vik­ tigt som expansionen, konstbegreppets infångande kapacitet måste alltid stå i relation till vad det utesluter.

Flur sker då denna process av utprovning? Vad skall rymmas i ballong­ ens rymd, vilket skapande skall finnas innaför respektive utanför? Flur går det till när konsten förändras? Vem bestämmer om konstbegreppets ra­ mar, vad som är konst?

Samtidskonsten är att likna vid ett ständigt utprövande, en undersök­ ning. För att försöka förstå hur denna aktivitet skapas kan vi gå till den ny­ ligen avlidne sociologen Pierre Bourdieu. FFan introducerade ett begrepp (som förresten också anspelar på rumslighet) nämligen Fältet. För Bour­ dieu utspelas en kamp på det »sociala fältet«, och det är den kampen som utgör fältets historia. Han menar alltså att man kan se erkännanden och kategoriseringar av vad som skall räknas som exempelvis konst, som re­ sultatet av oupphörliga drabbningar mellan kombattanter. Dessa är kriti­ ker, gallerier, lärare, institutioner, elever, kuratorer. Ett antal aktörer med olika positioner, skriver fältets historia och markerar dess gränser. Man kan säga att gränserna utgörs av polariseringar som konservativ-radikal, ung-gammal, populär-exklusiv; motsatser vilka ger fältet dess yttre ramar.

Fältet har alltså både en rums- och en tidsaxel. Tiden är traditionen, rummet positionerna. Fältet kan vara mer eller mindre komplext, men Bourdieu varnar för fältets allt för stora utbredning. Om fältet får för stor omfattning, riskerar man att nya fält knoppas av. Vidare varnar han för konsensus, eller »fred«. Det är striden om rummet som skapar det. Finns 134

inte denna kamp är situationen totalitär, maktfullkomlig och diktatorisk.

Vilket är detsamma som fältets, eller för den delen, kritikens, tänkandets,

kulturens, och konstens död.

Bourdieu använder alltså en noggrann begreppsapparat för att förstå

drivkrafterna bakom konstens skapande. Och skapandet av skaparna! Han

är såväl passionerad inför det han beskriver, men samtidigt kritisk. Och

det ingår ju... Frågan är dock om han egentligen kommer åt kulturens,

skapandets eller konstens innersta hemligheter.

Kan en Bourdieu svara på frågan om varför samtidskonsten just nu har

ett behov av att befinna sig i, och utmana det »offentliga« ? Eller söker sig

till perifera platser? Eller har börjat kalla sig »relationell«? Konsten i sig

låter sig aldrig helt förklaras genom system eller sättas in i sociologiska

modeller. För konsten och konstbegreppet har alltjämt något mystiskt

över sig, det är alltid ofärdigt — åtminstone när det gäller samtidskonsten.

På så vis kan konstnärer som Akay och Klisterpeter ge konstbegreppet nya

och oanade referenser.

Däremot är Bourdieus analyser av konstens budbärare tankeväckande.

Och budbärarna, fältets aktörer, det är vi. Läsare av denna text. Konstnärer,

politiker, journalister, arkitekter, debattörer... Vår uppgift är att bedöma

och förkasta, att analysera högt och lågt. Att ge våra egna åsikter rum, att

ge röst åt dem, att bråka. För där det sker skapas utrymme för konsten och

livet. Det expanderande konstrummet sker alltså på två plan: det idémäs­

siga, ideologiska. Och där ute, i den verkliga verkligheten.

Så låt oss delta!

MARIA LANTZ

referenslitteratur: Hanna Arendt, For Love ofthe World, Yale Univ. Press, 1983. Pierre Bourdieu, Kultursociologiska texter, Brutus Östlings Förlag, 1986. Philip-Lorca diCorcia, Heads, Steidl, 2001. Beatriz Colomina, Privacy and Publicity, MIT Press, 1994. Michel Foucault, Discipline and Punish: The Birth ofthe Prison, Random House INC., 1975. Jurgen Habermas, The Inclusion ofthe Other: Studies in Political Theory, MIT Press, 2000. Martin Heidegger, Being and Time, State Univ. of New York Press, 1927. Johan Huizinga, Homo Ludens, Beacon Press, 1938. www.akayism.org

135

-4

orYr 2 «8® &r.

M - i : t- iMlIlI!! M fess ■Sr ■pS^a*®

} I. _

FOKUS 2003 Utvecklingsprojektet som påbörjades under 2003, »Konst som instabila processer«, fokuserar på konstens och konstnärernas nya roller och ar­ betssätt. Syftet är att uppmärksamma och genomlysa konstnärliga uttryck inom fältet »relationell estetik«, och att hitta metoder för att integrera den typen av konstnärliga arbetssätt i Konstrådets uppdrag. »Konst som instabila processer« redovisades bl.a. med en utställning med samma titel i Statens konstråds galleri hösten 2003. I utställningen visades projekt av: »Hållplats Åtvidaberg«, love and devotion och Esther Shalev-Gerz. Gemensamt för dessa är att processarbete, social interaktion, kommunikation och demokrati används som konstnärliga verktyg. »Hållplats« är ett projekt som drivs av konstnärerna Lars Almroth och Maija Suomalainen från Valdemarsvik, Maria Lantz och Karin Willén från Stockholm. »Hållplats Östergötland« har som syfte att vara ett forum för diskussion av samhälle, konst och arkitektur, och att pröva former för genuina samarbeten mellan konstnärer, tjänstemän, politiker, entrepre­ nörer och allmänhet. I »Hållplats Åtvidaberg« arbetar gruppen som kon­ sulter vid en byggprocess, som innebär en stor förändring: Vägverkets om­ byggnad av väg 35 genom samhället. Åtvidabergs kommun har vänt sig till » Hållplats« och samarbetet syftar till att ge kommunen ett flertal kon­ kreta förslag för en attraktiv och funktionell miljö längs med vägen och i Åtvidabergs centrum. love and devotion består av konstnärerna Ingrid Eriksson, Carina Gun­ nars, Karin Johnson och Anna Kindgren. Gruppens arbete handlar om kommunikation där syftet ofta är att ge människor nya verktyg och idéer som kan omfatta närmiljö, upprustning och förnyelse av arbetsmiljöer, plat­ ser och sammanhang. Olaus Petriskolan i Örebro rustas upp invändigt men den yttre miljön har inte prioriterats. Gruppen love and devotion arbetar här i opinionsbildande syfte tillsammans med föräldraföreningen, skolans personal, elever och närboende i ett projekt kring att skapa ompriorite­ ringar i den kommunala budgeten och därmed stärka möjligheterna till en stimulerande och bra utomhusmiljö.

Esther Shalev-Gerz har i sina undersökande och dokumentära arbeten 137

bjudit in människor i sitt arbete för att låta dem berätta sin historia och dela med sig av sina tankar. För Mångkulturellt Centrum i Botkyrka sam­ arbetar konstnären med forskare, författare och andra verksamma inom området migration och mångkulturellt samhälle. Det undersökande arbe­ tet syftar till en permanent installation i Mångkulturellt Centrum, där ut­ gångspunkten för verket är samtal och erfarenhetsutbyte med många olika grupper av människor.

Under galleriutställningen arrangerades också två lunchseminarier där delprojekten »Hållplats Åtvidaberg« och konstnärsgruppen love and de­ votions pågående opinionsbildande arbete kring Olaus Petri-skolans miljö fokuserades. En forskningsrapport kring arbetet med projektet »Hållplats Åtvidaberg« kommer också att presenteras. Till tematiken för årets utveck­ lingsprojekt knöts även seminariet »Innanför/utanför det institutionella« vilket behandlade det expanderande konstbegreppet och konstnärens för­ ändrade roll. Nästa fas under 2004 av utvecklingsprojektet kommer att handla om webbaserad konst och den virtuella scenen som ett offentligt rum. Bland annat kommer Statens konstråds nya hemsida innehålla ett nytt permanent offentligt ruin—ArtLab—där konstnärer bjuds in för att skapa virtuella konstverk.

Från utställningen »Konst som instabila processes Statens konstråds galleri, 2003. Foto Ove Eriksson (s. 136,139)

ss*". Spar-.

Ti:*»*:''* ^ &«£*“? "‘to* ■sassa*»—

«ÄSS",ta«5fc

^•'Ss^SE*

W» Thi.Sira-2: iMr. ifcrwÄOsaoaifen» 5

*jt2M2 X-M*äfr »crcwS !XJloc> £<pr*« 5 OO HK1MQ

»Wj; •JJJ •»Hr»

linål nsvmwa^äjlj

Lars Almroth Maria Lantz Maija Suomalainen Karin Willén

ssa».

äjs,»»-'

„£.u**«A*"*6*2’??!<i«**u* ■«SS» o»»K7 ■jsS^Sér

lÄ.-'”"" ?*asSs

3S2SS

•r*Z»*‘v0 I'C^IP'Z.W'* ^r> Jrt>’ m g•*> sfs-<& :*L•>*'

■sSssS

ORTREGISTER

EDA KOPPOMS TORG EvaHild 30 GÖTEBORG STADSDELEN BERGSJÖN Pia König 90 HELSINGBORG RÄDDNINGSCENTRAL/ BRANDSTATION Ann Makander 108 P-0 Persson 110 KALMAR STORTORGET I KALMAR Eva Löfdahl/ Caruso St John Architects 98 KARLSKRONA BLEKINGE TEKNISKA HÖGSKOLA/ CAMPUS GRÄSVIK Johan Röing 104 STUMHOLMENS BADPLATS Ulf Rollof 106 LINKÖPING KV. BÄGAREN Maria Brofelth Svalsten 68

DOMSTOLARNA I LINKÖPING Johanna Karlsson 70 Carina Wallert 72 LINKÖPINGS STADSBIBLIOTEK Maria Lindberg 76 LERUM RIDDARSTENS ÄLDREBOENDE Ernst Billgren 86 Agneta Linton 88 LUND LUNDS UNIVERSITET/ GEOCENTRUM Iréne Vestman 114 MÖLNDAL MÖLNDALS CENTRUM/ TRAFIKPLATS MÖLNDALSBRO Mats Theselius/Håkan Johnsson 92 OVANÅKER CIRKULATIONSPLATS ALFTA Torbjörn Johansson 20 PRETORIA SVERIGES AMBASSAD, RESIDENSET Irene Agbaje 120

140

STOCKHOLM HAMMARBY SJÖSTAD/ SICKLA UDDE KV. VIKEN OCH KV BUKTEN Erik Åkerlund 60 HAMMARBY SJÖSTAD/ SICKLA UDDE KV LUGN VATTNET OCH KV. INNANHAVET Eva Koch 56 Per B Sundberg 58 HAMMARBY SJÖSTAD/ SICKLA UDDE KV. ÄLVEN OCH KV. SUNDET Amalia Årfelt 62 KTH KUNGL. TEKNISKA HÖGSKOLAN, INSTITUTIONEN FÖR INDUSTRIELL EKONOMI OCH ORGANISATION Nils Kolare 36 KUNGL. OPERAN/ROTUNDAN Ulrika Mårtensson 42 LÄRARHÖGSKOLAN I STOCKHOLM/ CAMPUS KONRADSBERG Peter Hagdahl 50 SVENSKA INSTITUTET Elisabeth Westerlund 52 SÖDERSJUKHUSET/ SJUKHUSKYRKAN Eva Koch 54

STRÄNGNÄS KUNSKAPSCENTRUM MULTEUM Urban Engström 64 SÖDERHAMN JAZZPARKEN Ebba Matz/Anders Mårsén 24 UMEÅ NORRLANDSOPERAN Clay Ketter 14 UPPSALA UPPSALA UNIVERSITET/ BMC BIOMEDICINSKT CENTRUM Håkan Bengtsson 32 VARA VARA KONSERTHUS inges idee 80 Anders Widoff 82 141

KONSTNÄRER

Irene Agbaje 120 Håkan Bengtsson 32 Ernst Billgren 86 Maria Brofelth Svalsten 68 Caruso St John Architects 98 Urban Engström 64 Peter Hagdahl 50 EvaHild 30 inges idee 80 Torbjörn Johansson 20 Håkan Johnsson 92 Johanna Karlsson 70 Clay Ketter 14 Eva Koch 54, 56 Nils Kolare 36 Pia König 90 Maria Lindberg 76 Agneta Linton 88 Eva Löfdahl 98 Ann Makander 108 Ebba Matz 24 Anders Mårsén 24 Ulrika Mårtensson 42 142

P-0 Persson 110 Ulf Rollof 106 Johan Röing 104 Per B Sundberg 58 Mats Theselius 92 Carina Wallert 72 Elisabeth Westerlund 52 Irene Vestman 114 Anders Widoff 82 Erik Åkerlund 60 Amalia Årfelt 62

FÖRFATTARE Mikael Adsenius Direktör Statens konstråd Milou Allerholm Konstkritiker på Dagens Nyheter, frilansskribent Katarina Dahlgren Frilansskribent med inriktning på arkitektur och stadsplanering Catharina Gabrielsson Arkitekt, doktorand på Arkitektur­ skolan KTH Dan Hallemar Skribent och landskapsarkitekt Dan Jönsson Konstkritiker på Dagens Nyheter, frilansskribent Maria Lantz Fotograf och konstnär

FOTOGRAFER Lena Ason Malin Arnesson Héléne Binet Torben Christensen Kjell Engman Lundberg Cecilia Enholm Åke E:son Lindman Flygare Palmnäs Örjan Grahn Jeppe Gustafsson Peter Hagdahl Christer Hallgren Johan Hedenström Annika Jansson Selim Mats Jonholt Maria Lindberg Per Mannberg NASA Mikael Olsson Michael Perlmutter Max Plunger Thomas Samuelsson 143

—

■

* : ; STATENSKONSTRÅD