Komposten 01/17

KOMPOSTEN

01

2017

01

2017

KOMPOSTEN

02 · KOMPOSTEN 01/2017

CHEFREDAKTÖR Otto Pettersson otto.pettersson@helsinki.fi REDAKTIONSSEKRETERARE Elis Karell elis.karell@helsinki.fi LAYOUT Elis Karell

LL

Å EH

INN

03 LEDARE 04 ETT SPRÅKS KAMP FÖR ÖVERLEVNAD

Elin Westerlund 06 SKATTEFRI LÖN FÖR FÖRENINGSARBETE

Fredrik Palmén 07 DÅ DYGNETS TIMMAR INTE RÄCKER TILL

Sara Haapalahti 08 MIMAS HEMLIGA LÅDA

10 VALAFFISCH

Axel Hansson 12

FRIGÖRELSEN INSTÄLLD P.G.A. BAKFYLLA Elis Karell

18

HUSTOMTEDELEGATIONENS HÄLSNING

MEDVERKANDE Elin Westerlund Fredrik Palmén Sara Haapalahti Axel Hansson Niklas Backlund

Soc&komposten är StudOrgs medieprodukt, producerad av studenter på Soc&kom.

UTGIVARE Studentorganisationen vid Svenska social- och kommunalhögskolan vid Helsingfors universitet r.f.

facebook.com/sockomposten

sockomposten@gmail.com sockompostentidning.wordpress.com

instagram.com/sockomposten

KOMPOSTEN 01/2017 · 03

Ideologins sopkorg

I återblick känns det gångna året som en politiskt kaotisk period – jag undrar om man i framtiden kommer att skriva om 2016 som världens galna år, på samma sätt som 1848. Var 2016 en politisk vattendelare eller var det något annat?

På universums skala är allting arbiträrt, men vi människor har en tendens att rationalisera våra handlingar och rita upp konturer där inga finns. Att analysera årets 2016:s händelser kommer att vara en herkuleansk uppgift för framtida historiker – på ett två år har vi producerat lika mycket data som hela mänskligheten hittills, och den relevanta informationen är ett sandkorn på Sandudds strand. En handfull händelser kan dock stiga fram som karakteriserande för året.

2016 började passligt med brexit och mediernas säkerhet om att britterna skulle rösta för att stanna. I sin föreställning av total kontroll och nästan religiösa tro om att ha rätt lät parlamentet folket visa att de hade fel. Filterbubblan, som med facit i hand är tydlig, syntes inte från elfenbenstornet i Westminster i tid.

Likheterna till händelserna på andra sidan Atlanten är uppenbara. Varken det demokratiska etablissemanget, det republikanska etablissemanget eller massmedierna kunde ens i sina vildaste fantasier ha föreställt sig hur presidentvalet skulle sluta. Driven av terror, både verklig och inbillad, skred en nygammal typ av högerpopulism fram och den gamla världen stod maktlös vid sidan om.

Men var det faktiskt så oförväntat som medierna påstådde? Både morgonen efter brexit och morgonen efter valet av Trump vaknade jag till chockerade och överraskade reaktioner, men världen fortsatte ändå sin gång. Inte nödvän-

digtvis åt något bra håll, men ändå, för även om dessa två händelser onekligen kommer att ses som definierande för 2016 har båda sina rötter i mycket tidigare händelser.

Trumps tweets om "fake news" förkroppsligar för många det förlorade tillit för medier som dessa fullständiga felbedömningar gett upphov till. I sin överdrivna självsäkerhet gav mainstreammedierna ett enkelt politisk slagträ till vem som helst som motsatte sig status quo, och högerpopulisterna var först till kvarn.

Förlorade medierna sin status som den objektiva sanningens budbärare, eller var de ens någonsin det egentligen? Är det ens önskvärt att de skulle vara? Utan att själv studera journalistik skulle jag instinktivt tänka mig att medier behöver accountability, förtroende, men vad har det med objektivitet att göra? Objektivitet må vara nyhetsjournalistikens mål, men utan aktivt medvetande om den egna, oundvikliga och inneboende subjektiviteten kan arroganta anspråk på objektivitet lätt leda till felbedömningar som vi sett med brexit och Trump. Som Slavoj Žižek beskriver i sin film The Perverts Guide to Cinema äter vi alla från ideologins sopkorg – allting vi gör är ideologiskt, subjektivt färgat av glasögönen vi inte kan ta av.

Vi vill göra det klart för dig, kära läsare, att allting som finns på dessa sidor är fullkomligt och ytterst subjektivt. Även, eller kanske speciellt, denna ledare. Vi strävar inte ens efter objektivitet, utan står stolt för hänsynslöst subjektiv journalistik.

Vi önskar er en njutningsfull läsning, och påminner om att allting är ideologiskt!

Otto Pettersson chefredaktör

04 · KOMPOSTEN 01/2017

Ett språks kamp för överlevnad Elin Westerlund

På samma sätt som det finns många talade språk i världen finns det också flera olika tecknade språk. Av hela världens kring 1000 tecknade språk används två i Finland– det finska teckenspråket används huvudsakligen av finskspråkiga döva medan det finlandssvenska teckenspråket används av finlandssvenska döva.

Undertecknad medverkar i Livs (Lev i vårt språk), ett utbildningsprojekt som syftar till att vitalisera det finlandssvenska teckenspråket och ge språket ett ”rum” att vara i, och jag kan berätta att utbildningen är väldigt mångsidig.

Man får lära sig om bland annat det finlandssvenska teckenspråket, hur man kan forska i språket, om dövkultur, hur man till exempel översätter en text från svenska till finlandssvenskt teckenspråk samt om hur man kan lära ut teckenspråk till andra människor.

De finska och finlandssvenska teckenspråken har en gemensam bakgrund och en person har varit betydelsefull för såväl dövsamfundet i Finland som de två tecken-

språken. Carl Oscar Malm föddes på 1800-talet i Finland och brukar kallas för ”det finländska dövsamfundets fader”. Senare flyttade Malm till Sverige för att gå i dövskola, Manillaskolan i Stockholm, där han även lärde sig det sverigesvenska teckenspråket. Malm återvände sedan till Finland och grundade landets första dövskola i Borgå i mitten av 1800-talet. Där introducerade Malm det teckenspråk han lärt sig i Sverige och språket började spridas bland döva i Finland. I något skede började teckenspråket utvecklas mot två håll, finskt teckenspråk och finlandssvenskt teckenspråk.

Skillnader mellan dessa två språk finns på flera nivåer. Inte heller sverigesvenska teckenspråken är likadant som det finlandssvenska i dag. Dessa språk har egna tecken, olika strukturer (handform, artikulationsställe, rörelse och så vidare), och dessutom finns det skillnader på grammatikalisk nivå. Språken följer inte heller strukturer som finns i det skrivna språket utan är helt självständiga tecknade språk.

Dessutom är teckenspråk inte heller ett internationellt språk. Precis som talat och skrivet språk gradvis förändras, förändras också det tecknade språket. Gamla och nya tecken förekommer sida vid sida och äldre personer använder ofta gamla tecken.

Ett tecken kan betyda olika saker i de olika språken medan det kan finnas flera olika tecken för ett ord. En del tecken kan likna varandra i olika tecknade språk och vissa tecken kan förekomma i flera teckenspråk (detta är ovanligt). I Finland använder man till exempel ett annat handalfabet än vad man använder i Sverige.

Majoriteten av användarna av finlandssvenskt teckenspråk består av medelålders och äldre döva. De flesta av dem har gått i dövskolan i Borgå, som stängde år 1993. För dem är det finlandssvenska teckenspråket deras modersmål medan svenska är deras andra språk. Många äldre döva lärde sig teckenspråk först när de kom till dövskolan, eftersom teckenspråket förr inte ansågs vara ett språk (den rådande synen fram till 1970-talet) och föräldrarna uppmuntrades inte heller att lära sig teckenspråk så de kunde kommunicera med sina döva barn.

Många av språkanvändarna bor i Österbotten och Nyland, vilket även leder till att språket är internt heterogent. Språkbruket i Österbotten påverkas av det sverigesvenska teckenspråket ofta på grund av täta kontakter till Sverige (till exempel släktingar bosatta i Sverige) medan språket i Nyland har influenser av det finska teckenspråket eftersom det är dominerande i många sammanhang. Många finlandssvenska teckenspråkiga anser att de har lättare att förstå sverigesvenskt och finskt teckenspråk än vad de två språkgrupperna har sinsemellan, eftersom det finlandssvenska teckenspråket kan anses vara lite ”mitt emellan” det

KOMPOSTEN 01/2017 · 05

finska och det sverigesvenska. Det är också vanligt med flerspråkighet bland finlandssvenska teckenspråkiga eftersom det finlandssvenska teckenspråket är ett litet språk med ca 100 språkanvändare. På grund av det här händer det ofta till exempel att en finlandssvensk teckenspråkig använder sig mera av finskt teckenspråk ifall den möter en finsk döv, och sällan det motsatta.

På grund av det lilla antalet och höga åldern av språkanvändarna är det finlandssvenska teckenspråket hotat. Språket finns till och med på UNESCO:s lista över utrotningshotade språk. Då dövskolan i Borgå stängdes 1993 finns det inte längre någon teckenspråkig miljö där döva barn skulle ha möjligheten att lära sig det finlandssvenska teckenspråket. Alternativen i dag är antingen att flytta till Sverige och lära sig sverigesvenskt teckenspråk eller gå i finsk dövskola och lära sig finskt teckenspråk. Små språkliga rum för det finlandssvenska teckenspråket som ännu finns kvar är Ytteresse skola, där några lärare behärskar teckenspråk, samt specialdaghemmet Snäckan, där tecken som stöd används (inte samma sak som teckenspråk).

Risken finns att språket försvinner ifall man inte gör något, men sådana insatser sker redan – till exempel utbildningsprojektet Livs som just nu pågår vid Humanistiska yrkeshögskolan (Humak). Också att det finlandssvenska teckenspråket skrevs in i lagen som ett eget språk år 2015 sågs som en stor seger bland finlandssvenska teckenspråkiga.

Personligen tror jag att språket har en chans att leva vidare, ifall vi är många som kavlar upp ärmarna och kämpar för språkets överlevnad. Det skulle nämligen vara tråkigt ifall språket skulle dö ut, speciellt om det också är ens modersmål.

06 · KOMPOSTEN 01/2017

Skattefri lön för föreningsarbete

Fredrik Palmén

Det talas mycket om hur studierna lider om man väljer att jobba vid sidan om, vare sig av ekonomiskt tvång eller inte. De som däremot ofta hamnar i skymundan är alla de studenter som lägger otaliga timmar på frivilligt föreningsarbete. Därför vill jag reflektera över hur föreningsarbete har påverkat mitt liv och varför jag gör oavlönat arbete som dessutom i värsta fall kan leda till att studierna lider.

Jag har alltid tyckt om att vara aktiv inom diverse föreningar och vet inte ens exakt hur många år jag egentligen suttit i sjöscoutkåren Seaboys styrelse. Studierna kanske lider och man kan bli stressad om något håller på att gå snett. Den värsta känslan av allt – tiden räcker inte till – blir snabbt bekant.

Varför gör jag det då om tiden inte räcker och studierna kanske töjer ut med ett år eller två? Jag brukar ofta höra att hard work pays off och att du kommer att ha nytta av din aktivitet i framtiden. För mig är dessa argument ändå bara grädden på toppen, eller prenumerantgåvan du får när du beställer hem en tidning.

De som känner mig vet att jag ibland, eller till och med ganska ofta, kan svära över

att ”nånting håller på att skita sig” eller att det finns helt för mycket att göra. Men tro mig, jag skulle inte göra det om jag inte skulle tycka om det. Livet blir ju tråkigt utan lite stress alltid nu som då. Det värsta jag kan tänka mig är att dag ut och dag in ligga hemma på soffan och bara drischa. Jag vet att många tycker det är det bästa som finns, men själv jag skulle mista förståndet.

Det att föreningsarbete är oavlönat håller jag inte heller helt och hållet med om. Jag får i och för sig inte lyfta lön för det arbete jag gör, men jag får massor annat, och helt skattefritt dessutom. I studentkretsar får man lära känna personer som man annars kanske aldrig skulle ha träffat. Speciellt om man har lyckan att representera sin förening eller nation utomlands. I sjöscouterna har jag fått vänner som definitivt inte försvinner i första tag och på sommarn ska vi segla från Köpenhamn till Helsingfors, något som skulle vara omöjligt som fattig studerande om man inte är aktiv sjöscout.

Kort sagt: nästa gång du stressar eller något håller på att gå snett ska du komma ihåg att det är allt värt det, trots att det ibland inte skulle kännas så.

KOMPOSTEN 01/2017 · 07

På vardagsmorgnar småspringer jag från metron förbi butiken Punnitse ja säästä, och stormar därefter upp för trappuppgången till Kajsaniemigatan. Flera morgnar träffar jag på en uteliggare som hittat sig en sovplats på de smutsiga trappstegen. Varje gång funderar jag om jag borde rycka honom i ärmen och fråga om han behöver hjälp.

Det sista man vill råka ut för är att bli tvungen att bo på gatan. Vi lever i ett samhälle där man förväntas klara sig självständigt och där man ska visa andra vad man går för. Vi ska skaffa oss en bra utbildning och komma snabbt ut i arbetslivet, samtidigt som vi ska nå en visst socialt status och dessutom ha tid för att satsa på vår egen hälsa och välmående. Vi ska veta vad vi vill med våra liv, och nå alla mål själv. Vi får inte misslyckas.

Känner du någon press alls? Jag själv stressar för tillfället med alla celler i min kropp. Jag sitter i StudOrgs styrelse på en helt ny post och försöker mitt bästa för att hålla ihop vår förening tillsammans med den nya styrelsen. Jag är rädd för att misslyckas, eftersom allt känns så nytt. Året 2017 kommer dessutom att vara fullt av såväl stora som små förändringar som vi alla kommer att få handskas med. Vi får nya kandidat- och magisterprogram till högskolan, tutorskapet kommer att förändras i höst, ett kuratorsskifte äger rum och vår festlokal Nypolen renoveras under sommaren.

Vid sidan om alla dessa förändringar, försöker åtminstone jag studera lite. Jag är säkert heller inte den enda som försöker få mitt liv i någon slags ordning. Vi kämpar alla med våra studier och försöker komma igenom forskningsmetodik-kurserna, vi skriver för brinnande livet på våra kandidatavhandlingar, går igenom kursplaner i ämnesråden, finslipar våra Cv:n för eventuella sommarjobb, söker praktikplatser och så vidare. Allas kalendrar är mer eller mindre fullbokade med diverse uppgifter som ska skötas inom en viss tidsram. Det känns att man borde trolla fram några extra timmar i dygnet för att få alla uppgifter gjorda och inlämnade före midnatt.

Det finns dagar då allting är känns bra och man är produktiv som aldrig förr. Men jag ska vara ärlig med er, och med mig själv, och citera min väninnas visa ord om det verkliga livet: ”Det finns dagar då man bara skulle vilja hälla sitt kaffe över sig och brinna upp”. Känner du igen dig själv? Ibland är det helt okej att svära över

När dygnets timmar inte räcker till

sin skitdag och fälla några tårar före läggdags.

Det är på riktigt okej att ibland spendera för många timmar på att prokrastinera och äta lite för mycket gott. Det är också helt okej att ibland känna sig värdelös och borttappad. Vi behöver inte leka vuxna som ska klara av allt felfritt och leva enligt andras förväntningar. Vi klarar oss inte heller totalt ensamma. Då någonting går fel, så känns det fruktansvärt bra då någon klappar en på axeln och frågar: hur går det med dig? Ska vi ta en kopp kaffe? Behöver du hjälp med att fylla i din ALMS-blankett?

Så hur mår du egentligen? Jag hoppas att StudOrg kan hjälpa er alla, ens lite, med att hitta några timmar i veckan då ni bara kan släppa loss och tänka på någonting annat än era närvarotimmar på statistikföreläsningarna. Jag lovar också mig själv att med jämna mellanrum försöka lämna skolsaker i skolan och ibland våga göra ingenting. Kanske jag även någon dag låter bli att springa förbi den där gatuliggaren i metrotrappan och frågar hur han mår? Han har kanske också behov av lite god uppmärksamhet för att orka ta tag i dagen. Precis som vi alla andra.

Sara Haapalahti

08 · KOMPOSTEN 01/2017

Mimas hemliga låda

Tycker du det borde spridas mera kärlek i StudOrg? Vill du dela med dig av dina bästa raggningsrepliker eller favoritskämt? Är du sugen på skvaller eller behöver du ge utlopp för djup tonårsangst? Här är lösningen: MIMAS HEMLIGA LÅDA!

Lådan bor på fönsterbrädet i StudOrg-rummet och det finns papper och penna bredvid. Skriv ner vad du känner för och så publiceras de bästa lapparna i nästa nummer av Soc&komposten!

UTISAR: Put messages in the box!

KOMPOSTEN 01/2017 · 09

10 · KOMPOSTEN 01/2017

SVENSKA

FOLKPARTIET

236 Maria Creutzfeldt-Jakobsson pol. mag.

6-1 Ansa Puukko entreprenör

000 Hanrej Jansson in. cel.

1 000 000 000 Mohammed bin Nayef kronprins

KOMPOSTEN 01/2017 · 11

SÖDRA H:FORS VALKRETS

AXEL HANSSON

88 Svante Schicklgruber riks. kans.

:^) Hannibal Lecktää fd. ordf. J. Fabritius stift.

$$$ Moritz "Morjens" Bordell öl. drik.

VIII Fritjoff af Blomsterfyrkstedt grefven af Granqulla

12 · KOMPOSTEN 01/2017

Frigörelsen inställd p.g.a. bakfylla TEXT Elis Karell BILD Axel Hansson

Vad säger snapsvisorna om vårt förhållande till alkoholen och samhället?

KOMPOSTEN 01/2017 · 13

Tänk dig att du deltar i en sits som en turist, som någon som aldrig upplevt en sits eller studieliv överhuvudtaget, någon som för att delta gjort både en fysisk resa från någonstans i landsbygden och en metaforisk resa från en familjebakgrund fullständigt fri från akademisk utbildning, kanske från en helt annan del av världen, för att betrakta och studera aktiviteten som sker under långa fredags- och lördagskvällar i Nya Studenthuset.

Det första du lägger märke till är inte nödvändigtvis den enorma alkoholkonsumtionen i sig, utan hur systematisk den är. Sångledarna fungerar som taktslagare, snapsvisan är kommandot. Deltagarna lyder troget under sina ledares auktoritet.

Vilket är kommandot vi ger oss över till?

Alkohol konsumeras i alla samhällsklasser, och romantiseras likaså i alla av dem, i någon mån, på ett sätt eller annat. Men är det något unikt i hur vi, inom studie- och akademiska kretsar, förhåller oss till alkoholen?

Bland mina medstudenter, tänker jag mig åtminstone, finns det en allmänt utbredd tanke om att sitsen är något mycket mera, eller något helt annat, än att bara dricka sig full. Du kan gå på sits för att träffa människor, för att få nya vänner, för att delta i intressanta diskussioner. Du kan till och med delta i ritualen vi kallar sitsande “utan saft”.

Men ritualen är ändå den samma. Utan alkohol, eller snarare vårt – studenters, akademikers – egendomliga sätt att förhålla sig till den, skulle det inte finnas någon sits i den form vi i dag känner till den.

Socialiseringen och diskussionerna är sidofenomen.

I centrum finns snapsvisan, nyckeln som under närmare granskning öppnar upp traditionen av akademisk alkoholkonsumtion.

I en fabrik, där finns det sprit obegränsat där finns whiskey, där finns vodka där finns cognac (...)

I en fabrik som denna ville jag arbeta (...)

Som enda lön skulle jag nöja mig med supar och lova jobba tills jag på min flaska stupar

– Fabriken, s. 46

Det är sällan jag öppnar sångboken, Såssåsång, i andra sammanhang än sitsandets. Öppnad dagen eft-

er en sits kan de sympatiska hälsningarna från vänner och nya bekantskaper som dykt upp på sidorna kvällen innan ta bort den värsta udden av ångesten, utmattningen och yrseln som den trötta hjärnan, uttömd på serotonin och dopamin, känner. Sedan ser man något som påminner det sårbara bakfulla psyket om något pinsamt från i går, och stänger boken för att inte öppna den igen före nästa sits.

Sångerna som vi alla kan mer eller mindre utantill tillägnas sällan någon djupare tanke, varken nykter eller full, under sits eller inte.

Nu öppnar jag ändå sångboken, utan någon alkohol inom direkt räckhåll, och slås av den konservativa världssynens märkliga romantisering av alkohol.

Efter en snabb genomgång hittar jag inte en enda visa som i första hand skulle handla om att socialisera, ha roligt (utan alkoholen som främsta möjliggörare) eller någon av de andra orsakerna många av mina medstudenter (och jag själv) ofta anger för sitt sitsdeltagande. Visserligen finns det en del utstickare och relativt obskyra visor, främst i kapitlet Kuriosa, men för övrigt blir det ingen otydlighet kring vilket det genomgående temat är.

Genren föreskriver ju i och för sig det – en snapsvisa som inte handlar om alkohol är inte en snapsvisa, utan bara en visa. Hursomhelst så är det inte själva förekomsten av alkohol i visorna som är det intressanta, utan snarare hur den behandlas.

Full idag och full imorgon full varenda jävla dag Jag ska aldrig svika flaskan jag ska aldrig gifta mig

– Full idag och full imorgon, s. 41

Under närmare granskning av texterna märker man att de ofta inte handlar om att dricka i festsammanhang, utan snarare om en hel livsstil av dekadent alkoholism, och det är något som känns fel med den bilden, både i relationen till alkohol och världssynen i bakgrunden.

Studenter, det vill säga unga, ambitiösa, framtida intellektuella, ses ofta som samhällets föregångare och ljusa framtid, men samtidigt omges också vi av en helt egen, på många sätt väldigt konservativ kultur av traditioner och normer. Gamla institutioner – nationer, studentföreningar, akademiska

14 · KOMPOSTEN 01/2017

KOMPOSTEN 01/2017 · 15

klubbar – värnar med stor, ibland oförklarlig vikt om sina historiska reliker, bland annat snapsvisorna.

Snapsvisorna går knappast att sätta i centrum av någon betydande kulturell kritik, men de speglar onekligen sin tids kulturella strömningar. Redan språket – föråldrade stavningar och ordval som i dag skapar associationer till stereotypiska bilder av gammal överklass – avslöjar att visorna härstammar från en gången tid, och innehållet bekräftar detta.

Varför har jag inte märkt detta tidigare? Snapsvisans ålderdomliga världsbild glider obemärkt förbi i den postmoderna kultur vi nu upplever, där det har det blivit svårare än någonsin att producera något fullständigt nytt och vintage- och retrotrender till stora delar har ersatt genuint nyskapande. Kanske lite för lätt.

Jag åkte till storstaden Mora där träffa jag stans största... flicka (...)

Hon bjöd mig att komma och titta på hennes förtjusande... våning (...)

Jag råkade spilla på duken och började fumla med... ärmen

– Äfventyr i Mora, s. 146

Det är relevant att komma ihåg att de flesta visor vi sjunger i dag kommer från en tid då studielivet och hela samhället såg väldigt annorlunda ut. Det pinsamma intrycket som sångbokens mera “vulgära” visor, främst i kapitlet Till sillen, gör hos 2010-talets socialliberala medvetande talar om en tid då man i offentliga sociala sammanhang inte ens kunde tangera ämnen som sexualitet. Tydligen krävs det inte mycket för att underhålla en typisk bakfull sillisdeltagare, vilket jag också själv upplevt och kan bekräfta, men intrycket jag får nu blir oundvikligen billigt och smaklöst. Att de visor som uppenbarligen är nyare dessutom följer samma löjliga stil i sin behandling av dessa ämnen – med en lågstadieelevs retorik, symptomatiskt på att dessa saker faktiskt har varit tabubelagda under snapsvisekulturens gryning – tyder inte på att saker inte skulle ha ändrat, utan snarare på att vi, kanske i oförmåga eller ovilja att förnya oss, föredrar nostalgiska pastischer och tradition över den självreflektion nyskapande kräver.

“I akademikerns verklighet är alkoholismen en tillfällig hobby, något vi, som är bättre, har råd att hålla på med och dessutom romantisera.”

Den romantiska nostalgin blir ändå tydligast i visornas sätt att behandla alkohol. Den dekadenta, akademiska alkoholismens diskurs i snapsvisorna handlar egentligen inte om alkohol i första hand, utan använder (kanske av misstag) snarare alkoholen som ett retoriskt medel för att tala om studentens ställning i samhället – den blivande akademikern, den historiska överklassmedlemmen. Alkoholkonsumenten i snapsvisorna är inte en festdrickare, utan en konstant full bohem, det vill säga någon som kombinerar lättja och begåvning. Och medan lättjan är det som mest konkret uttrycks i sångerna, kommer “begåvningen”, som en oundviklig följd, fram mellan raderna.

Tänk efter: hur absurd är inte bilden av en verklig, icke-akademisk alkoholist – sjuk, fattig, icke-bohem – som sjunger “Dom som är nyktra dom har int så roligt, dom har bara ansvar och inte nåt tjolittan-lej…” (Dom som är nyktra, s. 34).

En Disney-aktig försköning och förminskning av problem som, tagna på allvar, skulle förstöra vår goda stämning. Hur skulle Pena som dricker Lasol i Kaisaniemiparken förstå humorn i visan? Knappast

16 · KOMPOSTEN 01/2017

på samma sätt som visans författare gjorde.

I akademikerns verklighet är alkoholism ett val, en tillfällig hobby, något vi, som är bättre, har råd att hålla på med och dessutom romantisera, på samma sätt som 30-40-åriga medelklassiga hipsters i som bor i Rödbergen eller Berghäll kan romantisera sin “arbetarstadsdels” oslipade charm, utan att själv någonsin ha upplevt de negativa aspekterna av att på riktigt vara fattig. Vi kan "testa" alkoholism under en kväll för att sedan nästa dag återgå till vår bekväma vardag, som aldrig ens varit någonstans i närheten av verklig alkoholism. Vi är bättre än Pena, och vi upprätthåller den moraliserande illusionen om ett klasslöst samhälle där vår framgång beror på “begåvning” genom att, på retorisk nivå, dricka lika mycket som Pena. Skillnaden mellan oss och Pena, i snapsvisornas verklighet, är att vi är bohema, begåvade – inte våra bättre utgångspunkter och totalt annorlunda liv.

Lättjan, som uttrycks i så gott som alla visor, understryker endast hur väl vi förväntas klara oss i samhället, utan risk för verklig alkoholism. Med andra ord så består det hårda arbetet i snapsvisornas “work har, play hard”-berättelse, historiskt, av att födas in i rätt familj. Vi klarar av att använda hela vår FPA-beviljade grundinkomst på alkohol (Mitt studiestöd, s. 36) och ändå vara framgångsrika, medan Pena inte klarar av det. Texterna ska naturligtvis inte förstås bokstavligen, men just de enorma överdrifterna talar om en stark motsättning mellan oss och dem. Märk väl att många av visorna klarar sig fint utan sådana överdrifter, men dessa mera realistiska visor om att då och då dricka sig måttligt full räcker uppenbarligen inte till för att släcka akademikers törst för att hävda sin överlägsenhet.

Att dricka sig full är, ur ett finländskt perspektiv, inte något speciellt klass- eller periodbundet fenomen, utan tvärtom en aktivitet som vi alltid hittar nya sätt att anpassa till rådande omständigheter. Under goda tider kan drickandet motiveras som fest och firande, under sämre tider som verklighetsflykt.

Ofta är det lite av båda, vilket antagligen är minst en delorsak till att många av våra favoritsnapsvisor är så tidlösa. Snapvisornas beständighet utelämnar ändå inte det faktum att omständigheter faktiskt förändras, och det finns flera orsaker till att snapsvisorna inte, i dagens läge, går att ensidigt tolka som överklassens befästande av status quo.

För det första: även om klass fortfarande i viss mån går i arv, är inte universitetsstudier närapå lika klassbundna som de var för 100 eller 50 år sedan.

För det andra: vi dricker mindre nuförtiden, speciellt unga. Politiker saknar helt och hållet framtidsvisioner utöver att “klara sig”, och den samhälleliga optimismen som rådde under stora delar av 1900-talet har ersatts med osäkerhet. Yrkeslivet sätter större krav på hela livet, och studenter i dag saknar helt enkelt samma frihet för att lata sig och koppla av som dekadenta, bohema akademiker förr njöt av. Universiteten är inte längre endast överklassen dagis för unga vuxna, och då studielivet, till skillnad från den livsstil det tidigare var, allt mera börjar likna yrkesutbildning, är begåvningsaspekten av det bohema idealet inte i samma grad endast den av (över)klasstillhörigheten försäkrade positionen en har i samhället. Ändå sjunger vi samma visor ännu i dag, och de nya som skrivs försöker efterlikna de gamla. Att vi tycker om att romantisera det förflutna går inte att neka – att historier om excentriska professorer eller kända författare innehåller passager om stor alkoholkonsumtion brukar bara underbygga den bohema konstnärsmyten – men snapsvisornas dragningskraft är inte heller så endimensionell.

Livet är härligt!

Tavarisjtj, vårt liv är härligt!

Vi alla våra små bekymmer glömmer när vi har fått en tår på tand En skål!

– Livet är härligt, s. 15

Har du någon gång, i ett upprymt tillstånd av festande och drickande, plötsligt stannat upp för att inse att morgondagen kommer att suga, kanske skämtat om det med dina vänner, för att sedan lika snabbt glömma det och återgå till nuet? Full är det naturligtvis lättare än nykter att acceptera kommande motgångar, eftersom det just i den stunden är omöjligt att identifiera med de känslor man vet att man kommer att uppleva i morgon.

Skulle det inte vara behändigt att kunna förhålla sig till allt framtida elände och obestånd med lika lakonisk och likgiltig distans?

Glädjen, som präglar snapsvisornas inställning till just nuet, definieras av kontrasten till den gråa

KOMPOSTEN 01/2017 · 17

vardag vår generations sitsdeltagare ser i horisonten. Bakfyllan, som snapsvisorna behandlar med sorgfri nonchalans, fungerar också som en metafor för den samhälleliga bakfylla som vi är på väg mot.

Med en senkapitalistisk mindfulness accepterar vi morgondagens elände, och internaliserar samtidigt en bredare berättelse där den förlorade friheten av att utexamineras, och således bli vuxen, framställs som oundviklig. Alternativa framtider avvisas och den färdigt utstakade livsgången bekräftas.

Vi festar och dricker alltså inte för att trotsa samhällets krav på oss – snapsvisorna eskapism signalerar med sin tillfällighet snarare att vi accepterar villkoren, genom att ge sig över till den färdigt definierade berättelsen om vägen till samhällelig vuxendom, vägen till att bli en “ordentlig” medlem av samhället. Festandet och drickandet är den frihet berättelsen garanterar oss, och vi tar tacksamt emot den istället för att hoppas på något bättre.

Studielivets funktion som den sista etappen i den samhälleliga uppväxten blir tydlig i och med att de flesta av oss knappas har planerat att stanna inom universitetet för resten av livet. Den performativa akademiska alkoholismen, som i negativt ljus kanske framstår som antisocialt beteende, kan också fungera som ett rop för frihet från den ekonomiska, psykiska och sociala stressen universitetsstudier i 2000-talets Finland medför. Snapsvisornas absurt överdrivna betoning av den begränsade frihet vi har talar ändå om att det finns en önskan efter mera, en önskan som inte ses till. Inte vill vi på riktigt arbeta i fabriken med alkohol som enda lön. Såklart vi sviker flaskan, såklart vi gifter oss. Kanske den större friheten finns någon annanstans än i sitsandet?

fotnot: Sitser är roliga och alla snapsvisor är naturligtvis inte uttryck för ren ondska eller något sådant. Många av visorna är faktiskt (om även lama och/eller löjliga) helt fria från den konservativa världsbild som väldigt tydligt präglar en del av innehållet. Min favoritsnapsvisa är Internationalen, som behandlar festandet med uppriktig humor utan att romantisera gamla och orättvisa maktstrukturer.

“Den performativa akademiska alkoholismen kan fungera som ett rop för frihet från den ekonomiska, psykiska och sociala stressen universitetsstudier i 2000-talets Finland medför”

18 · KOMPOSTEN 01/2017

Medverka i Soc&komposten!

Tycker du om att skriva, fota eller illustrera? Har du åsikter?

Vill du få din röst hörd?

Ta kontakt: sockomposten@gmail.com eller ryck en redaktionsmedlem i ärmen!

Du får ett halarmärke!

KOMPOSTEN 01/2017 · 19

“Let everyone sweep in front of his own door, and the whole world will be clean.”

Dessa visa ord uttrycktes av den tyska författaren Johann Wolfgang von Goethe, ungefär tvåhundra år sedan, och innebörden är fortfarande aktuell i StudOrgs vardag. Samtidigt som våra kära föreningsmedlemmar förespråkar en ren omgivning och natur, vilket är definitivt en bra sak, lyckas vi ändå inte hålla vårt eget vardagsrum, StudOrg-rummet, rent. Kasta inte sten i glashus och så vidare, ni vet nog.

Hustomtedelegationen har oroligt följt med den rådande situationen med StudOrg-rummet.

Kortfattat så är det orent i rummet, vilket har resulterat till att trivseln har sjunkit. Situationen är inte ny, och respektive delegation tar åt sig delansvar för att ingen förändring ännu har ägt rum. Det handlar om små saker som vi alla kan påverka med relativt små insatser – plocka bort ditt skräp, diska din kaffekopp och säg modigt till en styrelsemedlem ifall det är någon större sak som borde fixas i rummet.

Hustomtedelegationen ordnade ett internt krismöte i början av mars och beslöt enhälligt att det nu är dags för att åtgärda problemet. Som ni kanske har märkt har StudOrg-rummet blivit något renare på sistone. Detta är delvis tack vare oss. Vi har redan ordnat ex tempore-rengöringar av köket, och vi kommer också att ordna ett gemensamt städningsevenemang senare under året för att motivera föreningsmedlemmarna att regelbundet städa efter sig i rummet. Vi har också planerat att uppdatera föreningens städredskap men det beror på om styrelsen beviljar finansiering till sådana anskaffningar. Förhoppningsvis uppskattar styrelsen vårt arbete och gör detta möjligt. Hustomtedelegationen inser att styrelsen är i nyckelroll i det hela och därmed strävar vi efter att i framtiden ha ett bättre samarbete med styrelsen – vi medger att samarbetet inte hittills har varit smidigt och hoppas att styrelsen skulle visa mera intresse för vår verksamhet. Denna delegation tar också gärna emot idéer och feedback för att utveckla sin verksamhet.

Avslutningsvis vi vill uppmana varje föreningsmedlem att hålla vårt gemensamma föreningsrum rent. Då rummet är rent vill Soc&kommare komma dit också i fortsättningen för att umgås med sina studiekompisar, vilket främjar en bättre studiemiljö på hela högskolan och skapar en starkare samhörighet i föreningen!

Hustomten Backlund & resten av Hustomtedelegationen

Hälsningar från Hustomtedelegationen

I år består Hustomtedelegationen av samtliga tomtar: Titus Wahlgren, Daniel Mickos, Anna Björkqvist, Henrik Ekelund, Otto Pettersson, Stefanie Lindroos, Axel Nurmio och Hustomten.

Vill DU bli medlem i gänget? Vill du påverka trivseln i vårt gemensamma chillrum? Då ska du kontakta Hustomten! Alla ryms med, vi är en öppen klubb. Vi ordnar dessutom trevligt program inom Hustomtedelegationen för att höja arbetsmoralen bland medlemmarna (bl.a. den EPISKA sommarträffen i augusti). hustomte2017@gmail.com

"Det finns dagar dü man bara skulle vilja hälla sitt kaffe Üver sig och brinna upp." s. 7