ENHÖRNING

Den här boken är skapad utifrån idéer, erfarenheter och inspiration från den fantastiska kvinnan Isabella Scandurra och hennes familj. För att hedra Isabella och hennes medsystrar i kampen mot spridd bröstcancer kommer 10 % av bokförsäljningsvinsten gå till forskning eller stöd kopplat till MBC.

MBC står för Metastaserad BröstCancer och pryds ofta av ett trefärgat band i färgerna grön, turkos och rosa. Den gröna färgen representerar vårens triumf över vintern, förnyelse, hopp och odödlighet. Den turkosa färgen representerar helande och andlighet. Den rosa färgen står för stödet för bröstcancerdrabbade. Dessa vackra färger återkommer därför i bokens illustrationer.

Det här är Elis. Han är nio år gammal, älskar glass och bästa fotbollen som han har fått av mamma. Det enda som är roligare än att spela fotboll är att spela Super Mario. Elis är bäst på det!

Elis har en lillasyster som heter Sara. Hon är inte alls bra på att spela Super Mario. Hon är lite bra på fotboll, men bara lite. Ibland önskar Elis att han kunde byta ut Sara mot en mjuk, mysig kattunge. Fast egentligen går det inte, för mamma är allergisk mot allt som är lurvigt. Eller nej, inte allt. Inte mot Saras gosedjur, trots att de är lurviga.

Elis mamma är som alla andra mammor men ändå inte. Hon drömmer nämligen om att bli en enhörning. Det kanske låter konstigt, men du kommer snart att förstå …

Elis knuffar in Charlie i väggen. Det smäller till när han slår i huvudet. Elis blir rädd, trots att han mest av allt är arg. Arg på Charlie, arg på skolan, arg på allt! Det är en enda stor klump av mörka, hårda känslor i Elis mage. När han blundar ser han blixtar och åska.

När fröken Liv kommer har Elis suttit i trädet jättelänge.

Elis kan se fönstren till matsalen från trädet. De gula gardinerna är fula. Huset är fult också. Oktober är en ful månad. Allt är fult.

Det är vått på kinderna trots att han torkar med tröjan. Han är faktiskt inte ledsen. Bara arg!

De sitter tillsammans en stund. Det känns mysigt. Liv frågar men Elis vill inte berätta. Då pratar hon om fotboll i stället.

Liv luktar nästan som mamma, som sött och fruktigt blandat med något annat som Elis inte känner till.

Ibland är det skönare att vara i skolan än att vara hemma. Där pratar inte alla om det där hela tiden.

Elis mamma har en sjukdom som heter cancer. Inte en sådan sjukdom som direkt försvinner av medicin, som när Elis hade ont i halsen. Cancern bor i hela mammas kropp. Kanske för alltid.

Nu när det är oktober pratar alla om cancer hela tiden. Allt ska vara rosa och fluffigt. Rosa band, rosa toalettpapper, rosa påsar och rosa kläder! Mammas cancer är iallafall inte ett dugg rosa eller fluffig. Sara tycker bättre om turkost och Elis gillar rött.

Först fanns cancern bara i mammas bröst. Hon opererade bort hela bröstet men cancern är ful och elak. Den kom tillbaka och flyttade in i mammas skelett.

Det går inte att operera bort skelettet. Då blir man som gelé i hela kroppen och kan inte stå, gå eller sitta. Precis som Saras gosedjur Enis. Hon är en enhörning och alldeles mjuk rakt genom. Tänk om mamma skulle bli sådan, geleig och mjuk? Fast ändå, hellre en annorlunda mamma än ingen mamma alls, tänker Elis ofta.

Ibland känns det som om cancern bor i hela huset, och inte bara i mammas kropp. Och idag verkar cancern finnas överallt. Som när pappa kom och hämtade. Det försvann inte ens när de fick klappa grannens hund Sudden på vägen hem.

Cancern sitter med när de äter mat, extra mycket idag när allt är så fult. Mammas mediciner ligger på köksbordet. Små gula minitabletter och stora rosa elefanttabletter. De ser lite ut som godis men är väldigt giftiga. De är så giftiga att de kanske kan döda cancern.