Att klä sig i ett folks andedräkt. UTDRAG.

Jag reste till Bulgarien för att studera kvinnornas röstklanger.

Med block och pensel loggade jag längs vägs, liftade med rökgubbar eller satt hänfört lyssnande i sångerskors kök.

Då och då fick jag hela berättelser ur Rodopibergets hjärta. Men hur det kom sig vet jag ännu inte.

Det mesta var omtumlande i Bulgarien.

28 augusti De bulgariska kvinnostämmorna har förtrollat mig sen 1986.

När jag hörde bulgarisk folksång första gången var det som en ny värld öppnade sig och jag lyssnade på allt jag kunde komma över.

Författaren Anton Dontjev skildrade landets historia och fick mig att skapa en berättarföreställning inspirerad av landets folkpoesi.

Men det skulle dröja lång tid innan jag själv reste dit.

Nästan blygt förälskad i Bulgariens folklore träffade jag tillslut bulgariska kulturbärare och färdades likt en klangkorrespondent för att förstå lockelsen.

Lyssna; www.kortlink.dk/d8q5

Dag 3

Berättarafton – Ден за разказване на приказки

Nu sju sånglektioner genomfarna i kroppen min. Och i dag handlade det om musiken i Pirin, bergen i sydvästra delen av Bulgarien med Makedonien och Grekland som grannar. Pirinmusiken är på gränsen till utsliten och spelas på varenda bar. Folk älskar den. Min fröken har visst plockat fram några nästan okända visor. Men jag baxnar av vilken sliten dänga som helst!

Pirinområdet som består av skyhöga berg tycks ha varit bebodda av utrycksfulla människor som verkligen har satt sitt avtryck i folkmusiken. Här hittar man vilda och passionerade danser. Tjut, hopp och rop med nästan provocerande glädjeklanger. En markant skillnad från Rodopi öster om Pirin där man rör sig långsamt och sjunger med mjuka glissandon i sakta gemak. I Pirin dansas med yviga gester.

Pirinfolket sjunger gärna duett med melodi och bordun. Bordunen är som en underton, ett hummelsurr som ligger där och bär upp melodin likt underljudet på säckpipan, fast här med rösten. De omisskännliga bulgarljuden jag for hit för används i varenda visa; rop och hickjoddel, en massa klang och snabba krus.

Tonerna följer den orientaliska skalan Hijaz som är en vanliga improvisationsform för sång och melodiska instrument.

Man sjunger stabilt med bröströst för att sen spänna diafragman och kasta rösten i en båge uppåt och ut genom hjässan i skira, glada, gälla utandningstoner samtidigt som man förbereder stämbanden på att gå ner i bröstläge igen. Det är då falsettropet får sin klang.

Wohooo! Och jag kunde göra det direkt. Tror huvudet är helt utan skal nu, så vad sångfröken Sonya än stoppar in i mina öron så kan jag det nästan innan huvudet har fattat.

Sen sjöng vi med visselröst och bröstdån en visa som hela tiden ökade takten, om en stackars friare som beklagade sig inför mor sin.

Ingen har lyckats förklara balkanrytmer för mig så att jag förstår dem.

Men härma kan jag. Dock har jag aldrig fattat. Men nu gör jag det!

Åh, hon lägger mörkt på ögonen, så skön, så skön men säger att hon har huvudvärk Åh, hon fäster hättan på sin hjässa, så skön, så skön men säger att hon har handvärk Åh, hon dekorerar sin panna, så skön, så skön men säger att hon har höftvärk Mor, jag blir tokig av längtan, ge mig råd!

Hon visar med mina spretande fingrar tryckta fast mot bordet själva takten. Varje fingermellanrum är de takter som låten består av.

Sen fick jag knacka rytmen mellan fingrarna med andra handens pekfinger. Da Dada Da Da Da Dada Da Da ... Och i varje fingermellanrum ska rytm och ord eller trallstavelser passas in. Så handen blev min minneskarta eller mitt notblad över ord, stavelser och rytmer och melodin. Ett helt supergenialiskt sätt att förklara rytmer i främmande musik.

- Men så gå då arme son och säg åt henne att sluta klaga!

I la I laa laa I la la Lu lei la I de här refrängerna får jag göra lätta hickor med klang och sen går det rasande fort och jag känner mig som en del av en en sångarmé fast vi bara är två.

Na Glava Bjalo Bolo, en massa onomatopoietiska ord eller bara fyllnadsfraser utan innehåll som blir som stavelserytmer i sången.

Prova att läsa dem högt! Jätteroliga sångord på dialekt som sitter som en smäck i folkrapmunnen. Menar inte rap utan ”räpp”.

Na glava glavilo, na ochi ochilo, na vezhdi vezhdilo, na glava bjalo bulo na chelo ah, iiiiiiiih Sonya har en metod att lära ut rytmerna som faktiskt blivit en flygande matta för mig. Via hennes teknik kan jag förstå de skruvade rytmerna och plocka in de obegripliga stavelserna på rätt plats.

Alla jag hört innan plattar till rytmen när man ej fattar och försvenskar den för att man ska klara av att sjunga. Men Sonya har utvecklat en visuell gehörsmetod som gör tonen, kroppen och texten till ett dansande handpussel som ska gå jämt upp på slutet.

Nu kan jag sitta var som helst och fingertrycka takter och hålla ordning på visor. Är faktiskt lycklig för detta. Ett litet steg för notläsare, men ett jättekliv för mig in i möjligheten att räkna ut hur en visa låter och inte bara improvisera eller härma.

Vi var ute på stan i kväll. Under gågatan i Plovdiv finns en jättelång stensatt arena för hästkapplöpningar. Den grävs nu ut och under stora glasskivor i marken ser man rakt in i ett romerskt stadion.

Tänk att ha enorma historiska monument under sin gågata ... Blev nästan blyg av insikten.

Att allt jag läst om finns just här. Och som en krona på Plovdivs sju kullar ligger musik-, dans- och konstakademin med en öppen amfiteater vid sina fötter. Det ligger ännu en strax bakom posten.

Bulgarien ...

Dag 7

Under the stars of Rodopi – Под звездите на Родопите

Momitse, mari hubava, sin mi si plamen naklala Na mojso belo sorchitse, lju gori ne ugasnova…

"Kärleken för dig får mitt hjärta att brinna – en flamma som inte kan släckas – min älskade, jag brinner ...”

Sången från morgonens sista lektion med Sonya virvlar under mina revben. Rodopis visor. De långsamma kärlekssångerna. Inte så många ord. Men de bär iväg med mig på slingor av främmande ornament som fullkomligt välter min förmåga att tänka. Oändliga toner.

Detta urgamla land. Genomkorsat sen urminnes tid. Där antika utgrävningar kantar motorvägen, utan varken stängsel eller glasmonter. Det är så rikt och brett … och djupt.

Igen grips jag av blygsel. Vet inte vad det är. Så sällan jag överhuvudtaget blir just blyg. Men jag känner mig så nära stora kulturskatter här. Så väldiga att jag inte riktigt förstår hur jag kan få kliva runt bland dem så okomplicerat … får hålla dem i handen, sjunga, nynna och berätta dem.

Det är ganska sent på eftermiddagen när vi åker upp i bergen. Det skymmer fort och de trettiofem graderna sjunker snabbt mot kyla. Jag kliver ur bilen och går i månskenet upp på berget. Hör ljud av grenar som knäcks. Hör fåglar, fladdermöss och ser stjärnor. Tusentals. Månen ligger ner. Här finns dovhjort, varg och björn ... vargar … många vargar och skällkor med ensamma herdar.

Jag står stilla bland stjärnorna.

Na mojso belo sorichitse gori ugasnava Elden kan aldrig släckas.

Jag brinner, jag brinner.

Utanför stugan grillas kött och tomater. Innan vi hinner slå oss ner har en rävunge snott köttet och sen värdens ena sko. Vild jakt bland granarna. Köttet borta men skon så småningom åter. Jag frågar om han kan berätta något? En saga? På sitt eget mål, please …

Pensionatsvärden undrar generat varför och jag svarar att jag vill höra sagans själ, inte orden. Han höjer på ögonbrynen och skrattar lite men sätter igång. Först trevande men jag blundar och han fortsätter.

Hans röst mullrar blir tyst och kvider, han knackar i bordet och visar stora gester med armen. Mörkret fyller sinnet med dofter. O historien har många färger och vändor. Jag förstår ingenting men varenda mening sätter frön under mina ögonlock. Hans melodi vattnar mig och till slut är jag omgiven av helt egna landskap. Det växer upp en hel by i mitt inre och därutanför en man och en kvinna – två längtor och en famn.

Jag berättar om ringarna – de hemliga, och fågeln som bar dem över bergen.

Om famnen hon inte fick men ville ha ...

Om skogarna som bar deras längtan över bruten stock och mörkersten ...

Om hennes ögon som var bruna som hindens … inte svarta som hjortens.

Om famnen som fångade hela hennes hjärta.

Det var helt tyst i rummet.

- Davai … Fortsätt viskade någon.

- Please tell us more in this magic language.

Så tystnar han. O jag förstår att hans saga är kommen till sitt slut och för att jag ska få vara kvar i min egen bild så berättar jag vidare.

O jag delar med mig på svenska, som en improvisation bland musiker, fast här med ordens toner. Då och då fyller han på och vi väver sagor utan begriplighet. Sagor med större vidd än ordens omfång.

På svenska.

- Davai ... Davai ... Davai …

Dag 11

Herden – Пастир

She asked the shepherd to carry her son.

Over the mountains through the winter to her sisters in the rose valley.

Bär honom... Över hösten mot våren. Längs kullarna mot horisonten.

Långt från det kalla. Bort från hunger och väntan.

Han sa du kan skörda ... Bärga och sylta.

Unga frun, du kan torka, du kan mala och väva.

Inte lämna din lilla, i en främlings famn.

Hon sa att dagarna var gömslen. Nätterna vånda.

Rökens pelare hämtar fienden och morgondagen lika skör som oktoberflingan i handens kupa.

Men hur, sa herden, hur ska jag kunna? Liten vän med kinden trind.

Trösta bland varg och sattyg. Gömma i ränsel och tysta?

Vinden, sa hon, ska sjunga min son, min son till vila.

Vägen, sa hon, ska vyssa min son, min son till styrka.

Längtan, sa hon, ska stillas min vän, min vän och dagen bli er gåva.

Gå i tro över bergen.

Gå över vintern, gå mot våren till mina systrar, långt från Rodopi.

Gå mot de gamla bergen i norr.

Gå genom rosenkullar. Gå över vatten.

Vandra med djuren, vandra med livet.

Lägg kinden mot kons mule och be om råd. Hör hennes sagor.

Smyg om natten med mossa i skällan. Gå mot våren herde.

Gå med mitt barn.

Jag var stilla. Satt bland träden allena. I Rodopi.

Hörde sagan bland stickor och strån.

Kåda fastnade i mina kläder.

Jag fastnade i skogen. Den höga.

Ovan mig bergen. De många.

Där människor flytt, överlevt och skapat.

Detta är ingens saga förutom skogens.

Allt bebabblar mig och jag lyssnar. Måste blunda för att stänga.

Men varje stig bär en sång. Varje sten en historia.

Vems ord jag hör vet jag inte.

Jag vet ingenting mer.

Blandar ihop mig med allt jag hör och sjunger.

Som svallvågor av tid pulserar genom munnen min.

Målar och förstår inte.

Hör efteråt ... legender som ingen berättat.

Går iväg för att få ro.

Men där hörs ännu flera ... sagor eller rop.

Jag vet inte. Kanske finns svaren sen, i en annan tid.

Nu bara forsar. I vilka jag tumlas och slungas.

Lägger björklöv på mina ögonlock.

Men inte ens sömnen bär tystnad här.

Så jag fortsätter.

På stigarna.

Vidare.

Dag 14

To try to sit on a chair ... – Да се опиташ да седиш на стол ...

Shopluk-ropen ... de svajande, krusande, kluckande klingkasten.

Jag har just klivit igenom fyrtiotusen läten. Fort och snabbt.

Kunde bara genom att sjunga för livet. Våga. Kasta mig ut.

Slut efteråt som av svart puckelpist eller cykel nerför långan skogsbacke. Inte tänka. Bara öppna strupen och hoppas att hjärnan fattade galoppen. Inga ljud genom näsan.

- Nej, så här, säger min unga fröken och lägger min hand på strupen sin. Jag känner vågor av luft och vibrationer.

- Med diafragman, frågar jag. Nej ... nej bara här ... Hon svajar, vibrerar, långsjunger som urmödrar i vysstrans. Jag provar tio olika läten.

Vrider mun och öppnar läppar. Men inget låter som hennes. Jag lutar mig bakåt i soffan. Ställer mig upp. Sätter mig igen. Så plötsligt vrider hon på sin inre förstärkare och de trolska vaggvisenynnen far genom mig som en skottsalva. Jag duckar och tar skydd genom att göra samma sak. Skjuta ljud genom kammaren. Oh ... jag lyckas. Jistanes.

Jag lyckas.

Man måste vara asmodig om det ska funka. Det finns inte en luciakör i Svitjod som skulle ha sjungit som jag gör nu. Stort, galenstarkt och pilsnabbt utan en läckande luftil. Finns inte en nödutgång att ta.

Min röst kommer att höras och hörs oavsett felsteg. Men det blir rätt.

Märkligt nog. Och jag har känt det innan. Att när man sätter kroppen i klangposition blir det liksom rätt oavsett vart man tror tonerna ska bära. De bär mig. Rummet sjunger oss.

Ovant, läskigt och lyckligt ... Detta var den mest utmattande lektion jag nånsin erfarit. Shopluksången Rano mi e more.

Diyana Vasileva, min fröken i dag, är ny på musikakademin i Plovdiv.

Bara nitton år och en av de bästa just nu inom folkgenren shopluk bland de unga.

Jag blev bjuden hem till henne och sambon Borislav Galabov, gadulkaspelare och även han student på högskolan efter damkörens repa, den där jag bara satt och grät från första stund. Hon gav mig ett fint handskrivet notblad och jag som inte kan noter börjar redan kunna tyda dem i ren panik.

Jag minns att barn måste göra spottbubbeltankspridda utbrott minst en gång i minuten för att kunna sortera, hantera och lagra intryck.

När de är lite större så måste de få utrymme att göra intet i elva minuter per timme ... Och när vi är ännu större så behövs spottbubbelverkligheten igen och igen.

Alla dessa ljud tar sig såna främmande och fantastiska serpentinvägar att noten blir en vägvisare när örat häpnar.

Att sitta, säger Myriam, och bara vara, för att sedan upptäcka att man intet vet ... och sen undrar om någon sett en i ens icke-vetande … är hisnande och skönt. Säger hon.

Jag försöker oveta jag med. Lyckas lite. Men mitt i icke-varandet ser jag famnen. Den där Plovdivfamnen ... Ser den överallt. Tycks inte vara privat utan ett landsfenomen. Och jag vill krypa in i den jag med.

Som plovdivianerna ... De står där ... axel mot axel, nästan hängande mot varandra. Kramandes. Blundandes. Delandes ömhet. Ett famntag som aldrig tycks ta slut. Ett slags utbyte av tillit.

Och jag börjar rita förstås. Glömmer min vila och gör som vanligt ...

Smyger på verkligheten och förundras. Men he går bra he mä ...

Herden plockar ungmöns blommor flätar henne en doftande krans bära som sin hjässas krona och sprider dofter i skogen Friaren flätar brudens kransar och doften sprids genom skogen Jag har filmat. Ni ska få se vår lektion när datorn slutat haka upp sig.

Efteråt var jag genomfuren. Som manglad av ropen från Shopluk.

Den stora sången. Den vilda, väldiga, omvälvande, som jag älskar.

Gick över gator, gick över torg. Härr möts vi från alla håll: Kieren, etnomusiker från Australien, Sofia från Sverige och Myriam från Belgien förr att skapa med musiker från Bulgarien. Boris var med förra året och spelar upp ett fantastiskt jam mellan honom på gadulka och en makalös trumslagare från Uganda.

Jag trivs. Kulturer möts och världar öppnas. Och det är bara att haka på. Allt flätas samman till etnokransar att bära på sin hjässa och dofta globala lyckor över stad och land. Jepp.

Myriam och Kieren kan sitta på café. Det kan inte jag. Är alltid på språng eller har pennan i hand. Men de tränar mig. Man fördjupar sig i kaffet och den man samtalar med, säger de, och skrattar. Så här ...

Sen sitter de i drömstiltje och ler.

Nu nya äventyr i lilla byn Kurtovo Konare utanför Plovdiv. Jag och Sofia ska improvisera med barnen i skolan. Sofia på sin fela och jag med stämbanden. Blir spännande. Vi är nån slags skolstartsbaluns, hon och jag.

Nu skynda, skynda ... Hitta bussen och Sofia.

Hinna frukost och sjunga upp!

Dag 18

The Mothers – De som bär – Майките – Те които носят Kliver mjukt vid grodd och vallar.

Hoppets fötter jorden bär. Över stenar jordens mödrar.

Liten nära ack så kär Viska saga väver sång lyfter riset än en gång Bär på livet över dagar genom nätter höst och vår.

Föder – matar bär och vyssar.

Liten alltid kärlek får.

Jag hör så många sånger. Om skörden. Vi sjunger om slåtteräng och mätta magar. Men i sagor hörs kurrandet. Kölden och rädslan. Känns ljuden av kvistar till bränne. Filtar som inte räckte och kastanjebädd mot värk och sveda.

Jag fick en kastanj i går. Av min vän från Plovdiv. I fickan han bar den. Varje dag. Och det skulle jag med.

Mot smärta. Som skydd, sa han, och bot – ifall, ifall.

En kastanjebädd, Mor? Kanske ska vi plocka. I min trädgård på Dalkulla Ängalänga, tusentals fallna nötter.

Att samla och lägga runt benet ditt. Kanske hjälper det. En gammal folkbrygd från Rhodopes dalar kan dig laga?

Men om inte så blir jag hämtad snart. Ska upp i hösten på slingervägar. Åka till Velingrad och kolla rehabiliteringshem för skelettskadade. Kanske kan de göra så ditt ben blir helt igen, Mor. Utan smärta, så du kan dansa. Och gå i skogen och vila mjukt utan ilar i ditt ben. Inte dyrt. Mest känt i regionen och kanske bra. Åker nu för att titta.

Köpte gouachefärg i butiken vid konstkolan. Högsta kvalitet. Ryskt, sa hon. Och de är så vackra. Burkarna.

Tunga av pigmenten. Målar på min kammare. Minglar i min stad. Packar nu för bergen ...

De som berättar sagor så att jag knappt kan andas …

Dag 19

Hos frissan - При фризьорката

Är hos frisör med stora puppor och väldigt hög musik. I telefon min sångfröken Sonya som försöker översätta att jag inte vill ha krusiduller, korkskruvar men helst samma hårfärg som innan och att det ska klippas så att det ser midjelångt ut på slutet. Min frisör nickar i luren.

– Da, da! Sonya översätter och översätter. Sen är jag ensam kvar med sax och hårskulptör ...

Hon färgar min utväxt som Picasso målar tavlor, hon fäktar och weilar.

Klipper som om jag vore ett konstverk. Stirrar och bänder mitt huvud än hit och än dit. In kommer hennes väninna i de högsta klackar jag nånsin sett och de frågar om jag såg Big Brother i går.

De gastar. Radion ännu högre nu. I mitten av klackar, nagellack, hårspray och jättebröst sitter mitt huvud.

Plötsligt rycker en borste i skalpen i olika vågliknande rörelser.

Under skalpen är jag. Mitt hår blir stort. Och så går hon och kokar kaffe åt mig och dansar lambada med kaffemaskinen.

Mitt huvud får en plasthuva och min mun en mugg med socker.

Och kaffe. Och en bulle.

- Moaaah ... säger hon. – Gooood!

Och jag äter bullen och ovanför munnen och näsan en huva.

Och ovanpå huvan en kåpa. Och mitt hår ska bli så lent och i näven får jag en fläta.

– Känn, känn! Mjukt!!!

Jag slår upp orden på min bulgar-app. – Da da, jättemjukt!!!

Ibland när jag svarar bryter de ihop, hon och väninnan. Och sen lär de mig ord om herrar. Tror det kan vara mindre lämpliga ord.

Plötsligt sitter en flicka, kanske fjorton år, i sköljstolen bredvid och får ögonbrynen klippta och kammade. Tänk att kunna kamma ögonbrynen ... hon ser ut som en drottning. Jag tror jag är i Bulgariens skönhetskammare.

Jag ser lite ful ut jämfört med de andra.

In kommer en man med jättemycket skiftnycklar och hammare och säger: - Huuubava ... och tittar på mig i min huva. Han tittar liksom länge utan att vika en tum. - Hubavaaa ... sen går han ner i källaren. Jag försöker hitta hubava på appen. Hinner ej. En massa ord smattrar vidare. Men jag brukar sjunga hubava; tror det betyder typ "godkänd brud" i visorna och ibland vacker solnedgång eller nåt.

- Bad boy, säger frisören och ler.

Hm … undrar vad det där hubava var nu igen? Och jag som är svag för skiftnycklar tycker plötsligt att jag är ganska snygg trots huva och lysrör. It's raining men på radion nu. I hyperversion. Hon sjunger andra stämman i mitt öra. Det går fort, allt. Kamning och musik och saxande.

Tror hon lockar alla mina flimmerhår och båda tentaklerna.

Jag har en fors av intryck.

Så pekar hon på gesällbrevet på väggen och börjar tupera håret.

- Model, artist ... Och pekar på sig själv. Jag börjar se ut som en Bondfru. Alltså James' dam. Inte den fäbostinta jag är, utan helt otroligt storhuvad och glansig. Som liksom oemotståndlig.

Sen gör hon en spraymanöver och mitt hår faller ner i mjuka glansvallar på axlarna. Han med hamrarna och skiftnycklarna kommer upp från källaren.

- Hubaaava, säger han igen och jag börjar bli svag.

Tjoff, säger det, så har hon tryckt på mig mina solglasögon.

- Photo, photo, säger hon och drar upp mig bredvid skiftnyckelmannen och tar en bild med min telefon. Och jag skrattar och skrattar och hon skrattar och skrattar och jag älskar min dag. Detta nya huvud går inte av för hackor.

Ska ut och prova det i terrängen.

Dag 28 Landat på mjuk mage - Приземила се на мек корем Körde in på en väg. Med utsikt och hästar. Många. Spatserande. Ätandes. Så kom herden. För inga djur går allena. Och han hade grön träningsjacka med klubbmärke och stora händer. Och jätteblå ögon.

Otroligt blå. Och den vita hästen. Den var lugn. Så upp här! - Oooppaa!!

Foten på knät. Jag hjälper dig. Sa han. Och innan jag visste ordet av red jag. På ett berg i Bulgarien. Med en häst mellan mig och marken.

Och en väldig herde vid min sida.

Lysögon.

Och jag fnittrigt livrädd. Och hästen hoppade lite. Sen lite till. Och jag for i båge. Tvärs genom solstrålarna nerför den vita ryggen i nån mjuk robandsknopsliknande baluns ner på herdens mjuka mage. Platt låg han. Tror han måste ha kastat sig ner. Som en målvakt. Och fångade mig. Där under, räddade mitt liv och min heder.

Och kjolen va hel. Och jag hade adrenalinrush i fyra timmar. Nyttigt, tänkte jag. Och var glad att axeln som for ur led i Mongoliet satt kvar.

Och skjortan. Och telefonen.

Sen spelade han på sin flöjt och det var som om allt förändrades.

Sen for jag genom byar av timmer. Och skogar av män. Och mängder av droskor och flera ödelagda industrier. By på by utan unga.

Gamla Babi sittandes. Gamla Diadoz ståendes. Tomma hus.

Spikade fönster. Trasigt glas. Mängder. Gamla verk i förfall.

Vad blomstrade här en gång? När föll allt? Var det 1989 då kommunismen föll och exporten mot Ryssland nästan försvann?

Flera droskor. Romer. Många skogar. Bok, poppel, kastanj och valnötsträd. Liknar Hallandsås och Skäralid. Milsvid utsikt. Blå berg.

Gång på gång kastar jag mig ut genom bilfönstret för att fotografera timmerlassen. Lyckas aldrig får en bra bild. Och varför? Vet ej. De är så snirklande vackra. Som virkat trä. Broderade pinnar. Och varför igen och igen blir jag lika gripen?

Så inser jag. Att det är händerna. Handkraften. Hantverket.

Här lassas timmer på hästar med rep. Bärs upp på flaket och staplas i vackra högar. Små, små grenar finns kvar. Med gröna löv. Att alla flaken är som sagor. Ur skogen. Folk gör saker för hand här. Det är därför jag reagerar. Så ovant. Så mycket längtan. Att jag har det ... Så mycket längtan efter mänskliga tecken. Inte maskiner. Inga robotar.

Allt är kloss. Allt är lirkat, snirklat och baxat. Timmer, grenar, pinnar, trä. Barken i en säck på toppen. Fullt i vagnen, sedan köra. Allt är ett konstverk. Hantverk. På riktigt. Det som görs bit för bit. Ömsom, efterhand. Blir vackert. Mänskligt. Tilldragande. Verkligt. Som en karta över liv. Någon har lagt ner mödan. Mitt språk blir sant i munnen.

Mödan värd ... förstår orden …

Och gummorna då? De jag försöker fota varje gång vi frågar efter vägen. Jag ber mjukt om lov, ler och hoppas. Vill ju inte göra turistattack. Men jag är helt galen av dem med. Deras väntande och iakttagande. Hur gör de för att vara så befintliga?

Så inser jag att de facebookar, och telefonerar, messar och ser på TV. Allt på en och samma gång ... I sitt sittande på bänken utanför porten.

Man går ut i kvällningen eller gryningen för att tala. Samtala. Titta och fråga. Vara. Inte behövs något nät eller el när man har en bänk utanför porten. Man sätter sig och väntar på förbipasserande. Och någon slår sig ner och plötligt är man flera. Många, och surret går. Inte mycket behöver dryftas. Vägen med resande är elden att samlas runt ... är vardagen att tala om. De går ut och väntar på samtal. Någon.

Inget Bingolotto. Ingen tristess. Befintlightet på en bänk på vägen.

Dag 29

The Gadulka Lover – Любовникът Гъдулар

Men att vara. Förälskad. I ett land. Är omtumlande. Får tårar på tröjan när jag bokar biljetten. Härifrån. Försöker. Men räddas i ett av att datorn stängs för elen är slut. Eller nätet ur funktion.

Eller att någon kom.

När jag var arton hörde jag ju bulgarisk musik första gången.

Och blev helt matt av känslor. Stark samtidigt. Men utslagen.

Och har lyssnat sen dess. Alltid. På varenda skiva och kassett jag kunde hitta. Musiken från bygderna här slog mig i bitar.

Jag grät, målade. Sov och skrattade.

Men for inte hit.

Dammig var jag. Efter jobb på slätten. Och satt på methanmacken och skulle boka. Där wifi alltid funkar. Krokodil. Krokodiltårar.

Som pärlor på kind och haka.

Gråtränder på tröjan. Som komiskt. Men sant. Gick inte.

Stannade lite till. Och i morse. Skulle boka. På lågprisbiljetten.

Skapade dock en berättarföreställning med bulgariska legender och toner. Läste romanen Elindanjadalen, från Rodopi och slukade varenda melodi.

Men jag åkte inte. Kanske visste jag. Att det är ett gap. Bulgarien.

Där jag inte kommer att kunna tänka. Utan slukas och tumlas.

Men händerna började stamma. Och öronen bullra. Och jag stängde av datorn. Och den finfina biljetten fick nån annan ta. Och det blev lugnt igen. I hjärtat. Som värme bakom öronen. Och stilla.

Och att jag var för ung. För att stanna. Och kanske bli.

Pimpinett brud med klackar.

Det är inte så lätt att tycka mycket om. Så här.

Man kan inte gifta sig med ett land. Eller kan man det? Och dess historia ... Nej. Och alla tråkiga kutymer och brudiska pimpinettstilar.

Nä. Men öronen mina. Flyger här. Bland träd och kullar. Folk och gator.

Får jag vara kvar då? Och måla lite mer?

Till vilken nytta? Och fråga människor om vägen.

Och bjudas in och bort. Och vidare.

Nu är jag fyrtiofem. Och vis. Det är skönt. Tid ger stora. Fötter.

Men då. När jag var ny. For jag till Arktis i stället. Då när det var skörtid. Och ungt. Paddlade med jägare och lärde mig hur det är att vara på någons himmel. Ovan valar på de stora djupen. I en kajak på en vattenyta tunnare än tanken. Två mil ovan havsbotten. Följandes männen i jakten och kvinnorna runt tälten. På tundran nära inlandsisen. Hukande Piteraqorkanens händer. Ätandes rå lever. Och späck. Alltid späck. Och tarmarna. Ögonen och fjäderbitar mellan tänderna. Och skratten. Åh vad jag skrattade.

Ett bergatroll har jag. I kroppen min. Stort och väldigt med gyllenring forcerar hon allt för utforskandet. Går sjumilakliv till världens ände med sin åtrå. Om hon så måste.

Och en flock får. Många. Rusande har jag mellan revbenen. Lydande minsta känslovink. Kommer de i spinn tar de dagar att samla.

Men jag vet om dem. Äntligen. Och kan inte så mycket göra.

Mer än ömt vakta mot ulv och sattyg.

Och ett kontor i pannan. Finns det. Mitt. Med en boss utan like.

En själskontorist och lekamenmaskinist som sköter min mitt.

Ulltottar små. Jag försöker lära av herdarna. Se minsta tecken på rusning i själen och följa dem med blicken för att bromsa och samla.

Har överblick och administrerar fårflockens rörelser. Ler mot bergatrollet då hon kommer tillbaka och och ber henne tvätta fötterna och kanske ta sig en slummer bland ulltottarna innan hon ger sig av igen … kollar vägar och reträtter innan nya äventyr barkar hän ... Min kropp är basecamp när hon är åstad.

Som treenighet. Huvudchef, fårflock och troll. Består jag av. Och vet det.

Min pannmaskinist försvarar flockens rusande och trollets klivande.

Kan beskriva vad som helst med rationella beslut. Och försöker fatta kreativa strategier utifrån trollets kliv och flockens dagsläge.

Sen jag kom underfund med den här treenigheten är det lättare att leva. Vara jag. Och gå vidare. Att jag är så här. Precis exakt sådan.

Ja. Det var bra. Att jag åkte dit först. Blev stark. Var kvar där. Gripen av isen, sagorna, legenderna och verkligheten. Köttet, blodet, huden.

Båtarna, isflaken, skratten och skräpet. Baracker och skelett. Tupilaker och broderier. Allt det som griper den som är naken i tid.

Det var bra. Att Grönland, människans land, fick prägla mig först.

Och att jag ännu längtar dit. Alltid.

Och minns hur det är att inte kunna åka. Gör jag nu.

Att inte kunna lämna. Och fara hem.

Jag var på Grönland första gången i sextioåtta dagar. Det var 1992.

Räknade dem. Dagarna. För jag skulle bara stanna i fjorton. Och sen blev det elva långa Grönlandsresor till. Hur blir det nu? Här? Skulle ju bara stanna sex dagar. Är inne på min fyrtioförsta dag. Som en biblisk vandring. Över Bulgaria-landet med toner som gör mig otämjbar.

Bergatrollet mitt fjantar runt med älvslöjor och fåren ligger i fläskflock och däser. Så vad ska jag då göra … åka eller stanna?

Och vad ska nån ha mig till härefter?

Behövs mina sagor? Mina rop och klanger?

Ramlar runt i Bulgarbergens famnar.

Och väntar på uppdrag igen. Får alltid.

Har en kropp som bebos av en jätteflock bräkande gullullungar runt revbenen. Och ett bergatroll som drar mig mot ytterisar och mörkerskogar. ILångt bort och sen hem igen.

Var förresten vid Svarta Havet. Det var blått.

Men hade så bråttom att jag inte ens hann doppa tårna. Inte smaka.

Om det är salt. Det är lite underligt. Tänker jag. Att inte hinna.

Ens sticka. Fingrarna i det mytomspunna.

Utmattad och mörbultad. Men hel.

Svarta Havet.

Dag 30

Plovdiv Work – Пловдив Работа

Oväntat munlande. Gick av och an. For med sinnet hem till min skog sen åter till Bulgarialand. Vibrera av mångviljan. Kunde inte begripa hur jag skulle förfara med min lekamen. Fick hjälp att söka veckobostad. Stanna lite till tänkte jag. Vara och tröttna. Hinna och sen åka.

Gick med rosa dam upp för 5 trappor. Kanske 6.

- Hon är konstnär förklarade vännen.

- Da da, jag såg blocken, sa värdinnan artigt och pustade vidare uppåt.

Klänning och dofter. Röda blommor. Kappa. Struken. Håret.

Fint och händerna. Måste stanna 2 gånger för att orka, sa hon.

Men lägenheten är ljus. Bra för målare.

Till sist var vi högst uppe. Lampan släcktes massor av gånger.

Men funkade. Under snedtak och förråd fanns en dörr. Min dörr.

- Molie ... sa hon och öppnade.

Två stora fönster åt syd och väst. Jätte hall, badrum strykjärn och kyl, mikro och gafflar, pall och golv. Fotöljer, skrivbord och sängen med rosorna och drapperi. Brandgult ... som mina sagor. Skimrande och nyponröda. Längs med fönstret och bordet fanns ett avlångt kök.

Men annars mest fönster och sneda tak. Ett blått matbord.

Mitt ritbord ... En ateljé.

Plötsligt hör jag hur min mun börjar förhandla.

- Så dyr bostad kan jag inte ta månaden ut ...

- Månaden ut? Vad säger munnen min. Lång diskussion med miniräknare och lexikon. Handslag och klart. Jag som inte ens kan räkna.

Men hyran blev samma som jag får för min boning hemma så det funkar ... väl.

Och nu har jag vindsvåning med utsikt över takåsarna mitt i Plovdiv!

Tysta gator och milsvid utsikt. Åt ena hållet Rodopibergen och åt andra hållet Old Mountain. Här sitter jag nu. Lite chockad av gårdagens känslotumult som bestod i att när jag skulle boka biljett hem till Sverige så hyrde jag istället en bostad. Här!

Att flytta in går fort på resande fot. Ryggsäcken i skåpet. Tandborste i badrummet och färgerna på bordet. Vattenflaska. Klart!

Tur jag stannade. För på eftermiddagen hade Sofia plötsligt dragit igång en vykortsproduktion av mina Bulgarien-teckningar så Teo i bergen skulle kunde sälja målningarna till turister. Tänk att människor jag mött här och fått berättelser av i sin tur vill sälja bilder jag skapat ur deras liv och legender. Blir djupglad!

Sen gick vi på cafe och drog upp riktlinjer för konstprojekt inför nästa med Sofias fiol till mitt skuggspel Tårsådd. Mästerpianissan Evgenia hakade på och i morgon skapar hon och Sofia våra första musiklinjer i berättelsen! Måste klippa bilder nu. Åh vad jag njuter av att få möta och skapa med fokusdriftiga konstnärer som sveper sig själva med möjligheter när chanser finns.

Denna resa har via facebook lett till att Naive Art in Jerusalem festivalen i vinter vill ställa ut mina Bulgarienteckningar och idag massa fix med kurator ‫נעמי עשת‬.

Vill gärna besöka Druize-folket i Jerusalem. Druizernas heliga texter får inte skrivas ner utan måste muntligt föras vidare över generationer. Vilka berättarskatter!

Sånger är verkligen en ränsel för minnet ... Och facebook är förresten en ny flaskpost … en fantastisk flygande matta som gör mänsklig berättartradition levande igen. Helt utan producent och kontrollant.

Vild, personlig och global!

Sången är verkligen en ränsel för minnet ...

Snart kommer Zvezdana åter från Slovenien ... Vi ska göra ett röstverk tillsammans med sagor, bildspel och ropade klanger: www.kortlink.dk/dd7 Så kanske ska jag fortsätta vara kvar här uppe ovan Plovdivs takåsar ... Kan faktiskt businessbumma för bror min och söka skickliga stenskulptörer för hans företag. Han har bett mig spana. Och jag har ju en ateljé ... Sånt jag brukar drömma om. Har tillåmed kaffekoppar och fungerande uppkoppling.

Dag 33

Och att bli – Да станеш

När jag var sex år ville jag bli gatsopare. Och luffare. Inte skådespelare. För jag trodde jag var allergisk. Mot vinrött. Fick chock av teaterridån. Den brann som blod. Var jag nu fick erfara en ridå i Dalom?

Och blått var min älsklingsfärg. Och aldrig skulle jag flytta från Malung. Och gjorde sen. Trodde jag var stinta. Timmerhus och näverkonst. Såg själavandrare över Transtrandsfjällen. Varje kväll i det brandgula. Gick där. Med livet i konten sin. En och en i skymningen medan jag lockade håret med Carmen Curl. Abbalugg. Man böjde den inåt på rullen och sen efteråt utåt med borsten.

Och Far spelade curling och ute var det kallt och man fick inte cykla utan mössa från badhallen.

Men det gjorde vi alltid. Ändå. Och istappar. I håret. Som man kunde bryta av. Tyst i smyg. Ibland. Kling klingi dong.

Och jag undrar. Vad flickorna här beblundar.

Vad de räknar och kvädar. De rosa. I fina klänningar och rosetten.

Och blundade var jag tvungen till. Och cyklade till hundra.

Räknade och blundade. Annars skulle Torbjörn inte gifta sig med mig.

Och jag skulle få adoptera alla barnen själv ... Och han skulle inte rädda mig nånsin mera.

I gungorna. Pojkarna. Så fort och yrt.

Tittar och skrattar med sockervadd och himmel.

Så jag cykelblundade och for i alla diken. I alla backar. Men till slut lyckades jag. Blundrulla till hundra. Men han fick sig en annan fruga.

Trots alla mödor. Och jag ett annat liv som hette duga … ändå.

Fort fort går det.

Musiken som spelas. Ingen paus att vila.

Vad skall de sedan?

Sandgångar och bröllopsdagar.

Dag 35 Stara planina - Стара Планина Så mycket älskades med hans gamla kropp

Från nyckelbenen. Över huden. Mot revbensbågen till bröstet. In i det håriga. Förbi och genom. Röra hjässan med handen så kroppen vill ha mer. Får jag? Klättra in där. Strax ovan magen. En liten bit åt sidan.

Där, in i ditt skrymsle. I pulsens mitt. Och lägga mig. På rygg och sprattla?

Får jag? I botten där det pulserar. I det heta. Varma. I ditt hjärta.

Ligga stilla på rygg och vara. Kanske ibland. Lite då och då. Kliva ut genom dina läppar och fråga nya vägar.

Men hellre vara kvar. I det varma. Som kärlek. För berget sa att han älskade mig. Att jag fick om jag vill. Stanna. Att ingen kliat hans hals som jag.

Visst, fålar om våren och pållar om hösten. Med veden i travar och på rygg. De klev. Och kom alltid åter. Pillrande på hans gammelkropp.

Vedhuggarna och timmerbilar. De for av och an. Han hade aldrig klagat. Men jag, sa han. Kom med frågorna. Som han ville besvara.

Konstiga frågor. Jag sa så kontiga saker. Som förunderliga. Om älvar i norr och öknar i syd. Om månen dit jag ville fara. Om jag inte var så yrselsjuk. Att jag inte klarade raketen.

Visst hade han låtit mången vandra. Och stanna. Elda och bygga.

Hela krig till och med hade rasat. På hans ögon. I sekler. Gamla och nya. Men det var då och han trodde så skulle vara. Men nu såg han annat. Han var redo. Att själv följa. Och gå.

Jag kunde få hela härligheten. Och halva kungariket. Men det andra var Rodopis så det kunde vi inte ta. Men hans hand och väg.

Visst förstod han att det skulle vara. Lite svårt att välja.

Ett berg på tunga tassar. Att äkta. Jag som flög på mattor. Över berg och dal. Och landade varhelst jag ville. Hur skulle han kunna sväva likt mig? Utan att grusa. Drömmar och stjälpa. Sa han.

Jag sa också mycket. Väldigt mycket. Vi översatte med Google Translate, lexikon och gester. Ibland med liknelser vida som universum.

Så mycket älskades. Det gjorde det. Att de båda försökte. Lägga berg i himmel och sprattel i bergets mage. I djupet av hans hjärta.

Men vad har väl jag? En människa. Med kort tid att leva.

Mot dig du stora. Urgamla. Jag som blöder av minsta skråma.

Sa jag.

Men om man vill, sa träden. Så kan man, sa molnen.

Gifta sig över gränser och flyga. Sten med luft. Berg med eld.

Vilt med ömhet och sten med människa.

Allt kan man, ropade buskarna. Det Gamla Berget hade också hört.

Att det gick. Om man ville. Så han friade. Till mig.

Han gjorde det. La sina gammelhänder i mina. Och jag halkade in över hans nyckelben, snett mot revbensbågen och in mjuka vecket ovan hans mage. Och la mig på rygg i hans hjärta. Får jag, sa jag.

Jag vill, svarade han.

Dag 41

Plovdiv – Пловдив

Jag bor. Högt upp.

Och så här är det i mitt huvud.

Hela tiden. Mycket.

Och hundar. Skäller. Och ting sker.

Människor syns. Och brus. Och fläkt. Tut och tant. Barn i vagn och taxi.

Och jag har takateljé.

Och haka. Med hand som stöttar. I fönstersmyg. Och ögon. Som tittar och tittar. På andras tak. Och fönster. Liv och balunser.

Vet ni förresten hur många saker det ligger på tak egentligen?

Hur lösa pannor slingrar sig om varandra. Hur glömda sopborstar och hela boxar, sågar, sladdar och tegelstenar bara ligger där. Högt uppe.

På taknockar. Ovan hisschakt och böjda plåtar. Som regnade från himmelen. Osynliga saker. Som ingen saknar. Kring skorsten och nödutgångslucka. Runt fåglar och antenner. Över huvuden.

Som går. Med tankar. Som jag.

Till jobb. Älskare. Och skola.

Och gubbar. Utan rep och sele. Byggandes, klättrandes. Sotarna.

Massor. Alla eldar ju. Inga fasta takstegar här inte.

Och ingen av oss får nånsin. En kvarglömd dammsugare.

Eller söt sotare.

På hjässan. Inte ens på foten.

Fast det blåser. Över taken. Där vi kliver i gränden.

Nu sova. Och i morgon hjälm. Såg plötsligt att Sofia har hörselskydd.

Proppar. Piff, paff, tyst. Alltid trott hon lyssnar på musik. För jämnan.

Men hon olyssnar. Så smart. Proppar jag med. I morgon!