Levande skärgårdsnatur 2015

Levande skärgårdsnatur 2015 Med rapporter från 2014

Skärgårdsstiftelsen i Stockholms län i samarbete med: Länsstyrelsen i Stockholms län, Stockholms Universitet, Naturhistoriska riksmuseet och Naturskyddsföreningen

Projekt Levande skärgårdsnatur Projekt Levande skärgårdsnatur startade 1985 med inventeringar av kustfåglar som sedan dess har genomförts varje år. Det var upptakten till projektet som kom till efter diskussioner mellan Skärgårdsstiftelsen och Länsstyrelsen i Stockholms län. Tanken med projektet var att få en bättre miljöövervakning och dokumentation av växt- och djurlivet i Stockholms skärgård. Det skulle fungera som en snabb och obyråkratisk väckarklocka för miljöfrågor i skärgården. Skärgårdsstiftelsen hade goda förutsättningar att, genom sina ­tillsynsmän, samla in material och sköta fältarbetet.

Genom kontinuerlig bevakning och årliga inventeringar får projekt Levande skärgårdsnatur fram ­viktiga kunskaper om olika arters populationsstorlekar, häckningsresultat, tillväxt och fortlevnad.

Tack vare det arbetet kan förändringar snabbt upptäckas, vilket gör det möjligt att direkt försöka åt­gärda eventuella problem eller ­störningar. Genom ett gott samarbete med forskare och sakkunniga b ­ idrar detta långsiktiga arbete till ökade ­kunskaper om många arter i skärgårdsmiljön.

Levande skärgårdsnatur utvecklas och förbättras ständigt men behåller sina väl inarbetade inventerings­ metoder och naturvårdsinsatser. Sedan starten 1985 har projektet vuxit och innehåller nu ett stort antal ­delprojekt enligt följande: • inventering av skärgårdens vanligaste kustfågelarter • inventering och märkning av alkfågelbestånden • inventering av ejderbon i Lygna skärgård var fjärde år • märkning och bevakning av havsörnsstammen • inventering, märkning och utsättning av berguv • inventering av mellanskarvens boplatser • samarbete vid forskning på gråsäl • uppföljning av minkens utbredning i skärgården samt även skyddsjakt på mink • undersökning av havstulpaner • inventering av blåstång • inventering- och naturvårdsinsatser för några hotade växtarters överlevnad; guckusko, majviva, hartmanstarr och gulyxne

Innehållsförteckning Projekt Levande skärgårdsnatur

2

Sillgrisslans bästa vän

4

Sammanfattning 6 Projektrapporter Ringmärkning av kustfåglar 14 Åtgärdsprogram för skräntärna 16 Skarv i Stockholms skärgård 1994–2014 18 Ejderinventeringar 20 Havsörn 22 Berguv 26 Blåstång 30 Gråsäl 32

Havstulpanprojektet 34 Mink 35

Projektet drivs idag av Skärgårdsstiftelsen och Länsstyrelsen i Stockholms län i samarbete med Naturhistoriska riksmuseet, Naturskyddsföreningen och Stockholms Universitet, vilka även svarar för en stor del av sammanställningen och utvärdering av data.

Ekonomiskt stöd har under året erhållits från Insamlingsstiftelsen för natur, Swedbank Roburs kunder, Länsstyrelsen i Stockholms län och Havs- och vattenmyndigheten.

Projektledningen har under år 2014 bestått av: Anna Ehn, Skärgårdsstiftelsen; projektledare Gunnar Hjertstrand, Skärgårdsstiftelsen; fältsamordnare samt inventerare Mats Nordin, Länsstyrelsen i Stockholms län; Kustfågelinventeringen Claes Kyrk, ornitolog; inventering och ringmärkning kustfåglar, skräntärna Alar Broberg, konsult; berguv Björn Helander, Peter Hellström Naturhistoriska riksmuseet/Naturskyddsföreningen; havsörn Olle Karlsson, Naturhistoriska riksmuseet; gråsäl Hans Kautsky, Stockholms Universitet; blåstång

2

l e va n d e s k ä r g å r d s n at u r

© Skärgårdsstiftelsen i Stockholms län Omslag: Sillgrissla med nyfångad skarpsill. Foto av Claes Kyrk Produktion: Romdahl design Skärgårdsstiftelsen i Stockholms län Postadress: Box 7669, 103 94 Stockholm Besöksadress: Svensksundsvägen 5, Skeppsholmen Tel: 08-440 56 00, Fax: 08-440 56 19 E-post: kansliet@skargardsstiftelsen.se Hemsida: www.skargardsstiftelsen.se

l e va n d e s k ä r g å r d s n at u r

3

Projekt Levande skärgårdsnatur Projekt Levande skärgårdsnatur startade 1985 med inventeringar av kustfåglar som sedan dess har genomförts varje år. Det var upptakten till projektet som kom till efter diskussioner mellan Skärgårdsstiftelsen och Länsstyrelsen i Stockholms län. Tanken med projektet var att få en bättre miljöövervakning och dokumentation av växt- och djurlivet i Stockholms skärgård. Det skulle fungera som en snabb och obyråkratisk väckarklocka för miljöfrågor i skärgården. Skärgårdsstiftelsen hade goda förutsättningar att, genom sina ­tillsynsmän, samla in material och sköta fältarbetet.

Genom kontinuerlig bevakning och årliga inventeringar får projekt Levande skärgårdsnatur fram ­viktiga kunskaper om olika arters populationsstorlekar, häckningsresultat, tillväxt och fortlevnad.

Tack vare det arbetet kan förändringar snabbt upptäckas, vilket gör det möjligt att direkt försöka åt­gärda eventuella problem eller ­störningar. Genom ett gott samarbete med forskare och sakkunniga b ­ idrar detta långsiktiga arbete till ökade ­kunskaper om många arter i skärgårdsmiljön.

Levande skärgårdsnatur utvecklas och förbättras ständigt men behåller sina väl inarbetade inventerings­ metoder och naturvårdsinsatser. Sedan starten 1985 har projektet vuxit och innehåller nu ett stort antal ­delprojekt enligt följande: • inventering av skärgårdens vanligaste kustfågelarter • inventering och märkning av alkfågelbestånden • inventering av ejderbon i Lygna skärgård var fjärde år • märkning och bevakning av havsörnsstammen • inventering, märkning och utsättning av berguv • inventering av mellanskarvens boplatser • samarbete vid forskning på gråsäl • uppföljning av minkens utbredning i skärgården samt även skyddsjakt på mink • undersökning av havstulpaner • inventering av blåstång • inventering- och naturvårdsinsatser för några hotade växtarters överlevnad; guckusko, majviva, hartmanstarr och gulyxne

Innehållsförteckning Projekt Levande skärgårdsnatur

2

Sillgrisslans bästa vän

4

Sammanfattning 6 Projektrapporter Ringmärkning av kustfåglar 14 Åtgärdsprogram för skräntärna 16 Skarv i Stockholms skärgård 1994–2014 18 Ejderinventeringar 20 Havsörn 22 Berguv 26 Blåstång 30 Gråsäl 32

Havstulpanprojektet 34 Mink 35

Projektet drivs idag av Skärgårdsstiftelsen och Länsstyrelsen i Stockholms län i samarbete med Naturhistoriska riksmuseet, Naturskyddsföreningen och Stockholms Universitet, vilka även svarar för en stor del av sammanställningen och utvärdering av data.

Ekonomiskt stöd har under året erhållits från Insamlingsstiftelsen för natur, Swedbank Roburs kunder, Länsstyrelsen i Stockholms län och Havs- och vattenmyndigheten.

Projektledningen har under år 2014 bestått av: Anna Ehn, Skärgårdsstiftelsen; projektledare Gunnar Hjertstrand, Skärgårdsstiftelsen; fältsamordnare samt inventerare Mats Nordin, Länsstyrelsen i Stockholms län; Kustfågelinventeringen Claes Kyrk, ornitolog; inventering och ringmärkning kustfåglar, skräntärna Alar Broberg, konsult; berguv Björn Helander, Peter Hellström Naturhistoriska riksmuseet/Naturskyddsföreningen; havsörn Olle Karlsson, Naturhistoriska riksmuseet; gråsäl Hans Kautsky, Stockholms Universitet; blåstång

2

l e va n d e s k ä r g å r d s n at u r

© Skärgårdsstiftelsen i Stockholms län Omslag: Sillgrissla med nyfångad skarpsill. Foto av Claes Kyrk Produktion: Romdahl design Skärgårdsstiftelsen i Stockholms län Postadress: Box 7669, 103 94 Stockholm Besöksadress: Svensksundsvägen 5, Skeppsholmen Tel: 08-440 56 00, Fax: 08-440 56 19 E-post: kansliet@skargardsstiftelsen.se Hemsida: www.skargardsstiftelsen.se

l e va n d e s k ä r g å r d s n at u r

3

Sillgrisslans bästa vän Foto: Annelie Svanold

Sillgrisslorna i Stockholms skärgård har en vän i orni­to­ logen Claes Kyrk. Det har för övrigt även tordmular och tobisgrisslor. Och de flesta andra fåglar. Men det var med grisslorna passionen föddes, något han får utlopp för som ansvarig ringmärkare inom Levande skärgårds­naturs alka­projekt.

Det var, som så ofta med entusiastiska naturmänniskor, hos Fältbiologerna i Stockholm det började. Claes Kyrk växte upp längs gröna linjens södra förorter, i Bagar­ mossen, där han bodde granne med Nackareservatet.

När vi nu ses, i en båt som ligger förtöjd undan vinter­ stormen ett stenkast från Ornö, får han ett n ­ ostalgiskt ­skimmer i ögonen när tiden med Fältbio­lo­gerna förs på tal.

– Det var en fin tid och ett fantastiskt gäng, påminner han sig. Där fick jag en bra grund att stå på för att odla ett livslångt naturintresse.

Fåglar hade tidigt slagit an en sträng hos Claes Kyrk.

Och när han 1976 gav sig ut att cykla på Gotland och hamnade på Stora Karlsö med dess rika fågelliv och ­fågelberg som domineras av en stor grisslekoloni, tändes en eld som ännu inte slocknat.

På Stora Karlsö, som betraktas som ett av världens äldsta naturskyddade områden, ringmärktes de första sillgrisslorna redan 1912. Genom åren har därefter närmare 75 000 fåglar blivit ringmärkta på ön.

4

l e va n d e s k ä r g å r d s n at u r

Claes Kyrk.

När Claes några år senare, 1982 till 1984, var tillsynsman på Lilla Karlsö fick han av ornitologen Björn Hjernquist, som på 1980-talet startade projekt Levande skärgårds­natur, lära sig flera nya kapitel om sillgrisslans liv och leverne.

– Intresset för fåglar i allmänhet och alkor i synnerhet har inte släppt greppet om mig sedan den där dagen på Stora Karlsö då jag fick se och höra alla tusentals grisslefamiljer som häckar där, säger han.

Efter att under några år rest runt bland fågelkolo­nier på Färöarna, på Island och i Norge, och under en period varit engagerad i Levande skärgårdsnaturs Berg­uvspro­ jekt, hamnade Claes Kyrk 2007 i alkaprojektet.

– Jag rör mig i den ornitologiska världen men är självlärd och saknar akademisk bakgrund, konstaterar han.

Jag ville ut till fågellivet i skärgården men hittade inga vägar dit, tills jag halkade med på alkaturerna.

Och på den vägen är det. Idag utgör Claes Kyrk en omistlig, och ideellt arbetande, del av arbetet med att inventera och ringmärka fåglar i Stockholms skär­gård.

Och där lär han förbli, ”jag har vuxit in i det på nåt sätt” är hans egen kommentar.

Enbart under fyra intensiva arbetsdagar sommaren 2014 var han som ansvarig märkare med om att hantera 1772 sillgrisslor och tordmular. Den gångna sommaren innebar också ett svårslaget åldersrekord då man hittade två grisslor som hunnit fylla 40 år!

– Men ännu vet vi inte riktigt hur gammal en sillgrissla kan bli, även om vi numera sitter i den unika sitsen att vi kan återkontrollera fåglar som märktes på Karlsöarna redan på 1970-talet, säger Claes.

Det finns inom familjen alkor 21 olika arter, varav samt­ liga återfinns på norra halvklotet. Det är en svart och vit, medelstor, havslevande fågel med kort hals och stjärt.

Den är lite pingvinaktig på land, med vaggande gång, men dyker och simmar bra och flyger snabbt och lågt över vattnet.

I Sverige häckar förutom sillgrissla även tordmule och tobisgrissla. Äggen är oftast päronformade för att inte rulla ut över någon klippkant. Det är en social fågel, den häckar gärna i högljudda kolonier, på klipp­ hyllor, i skrevor eller under stenblock.

Sillgrisslorna håller ihop livet igenom och honan lägger bara ett ägg, dock utan att lyckas varje år.

När ungen blivit tre veckor gammal tar den sig ner på stranden och vidare ut till pappa i vattnet.

Tillsammans simmar de sedan i lugn takt med syd­lig kurs, till fiskebankarna i södra Östersjön, utanför Tyskland eller Polen, för att övervintra och äta upp sig, medan honan tar föräldraledigt och flyger

dit några veckor senare. De återvänder sedan till samma boplats, år efter år.

Och där träffar de ofta Claes Kyrk och hans kollegor som räknar, märker och dokumenterar. Det finns individer som ringmärkarna hållit i sina händer ett tiotal gånger på samma plats under lika många år.

Pusselbit läggs därmed till pusselbit, nya rön kompletterar gammal kunskap och öppnar dörren till grisslornas värld ännu en liten bit.

– Att ta till sig det andra kommit fram till och lägga till sina egna rön och sedan försöka sig på att dra en slutsats är en häftig process man aldrig tröttnar på, försäkrar Claes Kyrk.

Av Mats Wigardt

Foto: Claes Kyrk

Foto: Claes Kyrk

Sillgrisslor vid häckningsplatsen.

Märkningen görs numera i samband med den så ­ allade grisslehoppningen i slutet av juni, då ungarna k i skymningen kastar sig ut från klipphyllorna, ­påhejade av sina mammor.

När sedan de tjocka ungarna med sina alltför korta vingar landar på stranden för att springa gatlopp över stenarna, ut till pappan i vattnet, är de lätta att fånga och märka.

Sillgrissla Uria aalge

Det finns cirka 45 000 sillgrisslor i Östersjön.

Av dessa är 30 000 vuxna fåglar som häckar, dess­utom finns ytterligare omkring 15 000 ­ungfåglar.

En sillgrissla kan bli över 40 år gammal. Den häckar för första gången när den är cirka 5 år.

Sillgrisslor äter fisk, i Östersjön främst skarpsill och strömming.

Skoningslös jakt ledde till att Östersjöns sill­ grisslor var nära utrotning i slutet av 1800-talet. År 1880 fanns det bara 20 fåglar kvar på Stora Karlsö. Fåglarna fridlystes och beståndet b ­ örjade sakta öka.

l e va n d e s k ä r g å r d s n at u r

5

Sillgrisslans bästa vän Foto: Annelie Svanold

Sillgrisslorna i Stockholms skärgård har en vän i orni­to­ logen Claes Kyrk. Det har för övrigt även tordmular och tobisgrisslor. Och de flesta andra fåglar. Men det var med grisslorna passionen föddes, något han får utlopp för som ansvarig ringmärkare inom Levande skärgårds­naturs alka­projekt.

Det var, som så ofta med entusiastiska naturmänniskor, hos Fältbiologerna i Stockholm det började. Claes Kyrk växte upp längs gröna linjens södra förorter, i Bagar­ mossen, där han bodde granne med Nackareservatet.

När vi nu ses, i en båt som ligger förtöjd undan vinter­ stormen ett stenkast från Ornö, får han ett n ­ ostalgiskt ­skimmer i ögonen när tiden med Fältbio­lo­gerna förs på tal.

– Det var en fin tid och ett fantastiskt gäng, påminner han sig. Där fick jag en bra grund att stå på för att odla ett livslångt naturintresse.

Fåglar hade tidigt slagit an en sträng hos Claes Kyrk.

Och när han 1976 gav sig ut att cykla på Gotland och hamnade på Stora Karlsö med dess rika fågelliv och ­fågelberg som domineras av en stor grisslekoloni, tändes en eld som ännu inte slocknat.

På Stora Karlsö, som betraktas som ett av världens äldsta naturskyddade områden, ringmärktes de första sillgrisslorna redan 1912. Genom åren har därefter närmare 75 000 fåglar blivit ringmärkta på ön.

4

l e va n d e s k ä r g å r d s n at u r

Claes Kyrk.

När Claes några år senare, 1982 till 1984, var tillsynsman på Lilla Karlsö fick han av ornitologen Björn Hjernquist, som på 1980-talet startade projekt Levande skärgårds­natur, lära sig flera nya kapitel om sillgrisslans liv och leverne.

– Intresset för fåglar i allmänhet och alkor i synnerhet har inte släppt greppet om mig sedan den där dagen på Stora Karlsö då jag fick se och höra alla tusentals grisslefamiljer som häckar där, säger han.

Efter att under några år rest runt bland fågelkolo­nier på Färöarna, på Island och i Norge, och under en period varit engagerad i Levande skärgårdsnaturs Berg­uvspro­ jekt, hamnade Claes Kyrk 2007 i alkaprojektet.

– Jag rör mig i den ornitologiska världen men är självlärd och saknar akademisk bakgrund, konstaterar han.

Jag ville ut till fågellivet i skärgården men hittade inga vägar dit, tills jag halkade med på alkaturerna.

Och på den vägen är det. Idag utgör Claes Kyrk en omistlig, och ideellt arbetande, del av arbetet med att inventera och ringmärka fåglar i Stockholms skär­gård.

Och där lär han förbli, ”jag har vuxit in i det på nåt sätt” är hans egen kommentar.

Enbart under fyra intensiva arbetsdagar sommaren 2014 var han som ansvarig märkare med om att hantera 1772 sillgrisslor och tordmular. Den gångna sommaren innebar också ett svårslaget åldersrekord då man hittade två grisslor som hunnit fylla 40 år!

– Men ännu vet vi inte riktigt hur gammal en sillgrissla kan bli, även om vi numera sitter i den unika sitsen att vi kan återkontrollera fåglar som märktes på Karlsöarna redan på 1970-talet, säger Claes.

Det finns inom familjen alkor 21 olika arter, varav samt­ liga återfinns på norra halvklotet. Det är en svart och vit, medelstor, havslevande fågel med kort hals och stjärt.

Den är lite pingvinaktig på land, med vaggande gång, men dyker och simmar bra och flyger snabbt och lågt över vattnet.

I Sverige häckar förutom sillgrissla även tordmule och tobisgrissla. Äggen är oftast päronformade för att inte rulla ut över någon klippkant. Det är en social fågel, den häckar gärna i högljudda kolonier, på klipp­ hyllor, i skrevor eller under stenblock.

Sillgrisslorna håller ihop livet igenom och honan lägger bara ett ägg, dock utan att lyckas varje år.

När ungen blivit tre veckor gammal tar den sig ner på stranden och vidare ut till pappa i vattnet.

Tillsammans simmar de sedan i lugn takt med syd­lig kurs, till fiskebankarna i södra Östersjön, utanför Tyskland eller Polen, för att övervintra och äta upp sig, medan honan tar föräldraledigt och flyger

dit några veckor senare. De återvänder sedan till samma boplats, år efter år.

Och där träffar de ofta Claes Kyrk och hans kollegor som räknar, märker och dokumenterar. Det finns individer som ringmärkarna hållit i sina händer ett tiotal gånger på samma plats under lika många år.

Pusselbit läggs därmed till pusselbit, nya rön kompletterar gammal kunskap och öppnar dörren till grisslornas värld ännu en liten bit.

– Att ta till sig det andra kommit fram till och lägga till sina egna rön och sedan försöka sig på att dra en slutsats är en häftig process man aldrig tröttnar på, försäkrar Claes Kyrk.

Av Mats Wigardt

Foto: Claes Kyrk

Foto: Claes Kyrk

Sillgrisslor vid häckningsplatsen.

Märkningen görs numera i samband med den så ­ allade grisslehoppningen i slutet av juni, då ungarna k i skymningen kastar sig ut från klipphyllorna, ­påhejade av sina mammor.

När sedan de tjocka ungarna med sina alltför korta vingar landar på stranden för att springa gatlopp över stenarna, ut till pappan i vattnet, är de lätta att fånga och märka.

Sillgrissla Uria aalge

Det finns cirka 45 000 sillgrisslor i Östersjön.

Av dessa är 30 000 vuxna fåglar som häckar, dess­utom finns ytterligare omkring 15 000 ­ungfåglar.

En sillgrissla kan bli över 40 år gammal. Den häckar för första gången när den är cirka 5 år.

Sillgrisslor äter fisk, i Östersjön främst skarpsill och strömming.

Skoningslös jakt ledde till att Östersjöns sill­ grisslor var nära utrotning i slutet av 1800-talet. År 1880 fanns det bara 20 fåglar kvar på Stora Karlsö. Fåglarna fridlystes och beståndet b ­ örjade sakta öka.

l e va n d e s k ä r g å r d s n at u r

5

Foto: Claes Kyrk

Foto: Gunnar Hjertstrand

målet också varit att hitta en 40-årig sillgrissla, något man lyckades med ­under 2014 då två 40-åriga sill­grisslor kunde dokumenteras på Svenska Högarna.

Skarven. Den strömlinjeformade, svart- och grön­ skimrande skarven är en vacker fågel med god aptit.

Men aptiten är inte större än för andra fiskätande fåglar som äter 20 procent av sin vikt. Däremot är skarvens kolonier väl synliga vilket ger utrymme för olika tolk­ ningar, som att all vegetation dör. Och under den tid då ungar­na är små, vilket är samma tid som mycket båtar rör sig i skärgården, blir det mycket spillning.

När ungarna i augusti lämnat boet återvänder grönskan till kolonin. Skarven har ökat snabbt i skär­går­den, först 1994 konstaterades där den första häck­ningen i modern tid. Innan dess fanns skarven utmed östersjökusten dit den invandrat från europeiska floddalar. När människan gör tillvaron svår för skarven omgrupperar den sig och etablerar nya kolonier. Antalet häckande individer håller sig dock ganska konstant.

Berguv. Även om berguven funnits länge i skärgården finns idag bara ett 20-tal par. Riktigt vilket skälet är till denna låga nivå vet man inte, gissningsvis någon slags näringsbrist som påverkar reproduktionen negativt.

Berguven är lite av en doldis i skärgården, den är svår att inventera och ha uppsikt över. Tips från allmänheten välkomnas. Kända boplatser besöks, men det krävs alpin vana och klätterrep för att ta sig fram på de branta bergsluttningarna. Man tror även att det ökade antalet havsörnar tvingat berguven att lämna mer öppna bergsbranter för att bosätta sig på platser längre in på öar med sämre och framförallt i svårare lägen att hitta.

Situatio­nen anses inte riktigt bra, även om antalet individer är konstant.

Gråsälkut, född på land den isfattiga vintern 2014.

Sammanfattning 2014

Ejder. Totalt sett minskar ejdern. Generellt kan sägas att det finns mer ejder närmare land och nästan inga ejdrar alls längre ut i kustbandet.

Det förekommer också områden där föryngringen är lika med noll, vilket betraktas som alarmerande och ett tecken på dålig reproduktion.

Detta kan bero på B-vitaminbrist, predation, brist på föda alter­nativt ett ökat tryck från friluftslivet vilket kan stressa ejdern så att de får mindre tid att tillgodose sina tre b ­ asala behov, att äta, att vila och att ordna fjädrarna.

Tre parallella studier på ejdern i Stockholms skär­gård pågår. Dels räknas alla hannar, gudingar, i ett antal av Skärgårdsstiftelsens områden. I ett annat projekt räknas samtliga ejdrar inom ett begränsat område mellan Dalarö och Ornö. Slutligen görs en jämförande studie från 6

l e va n d e s k ä r g å r d s n at u r

Stavsnäs och utåt för att dokumentera häckningsframgång och skillnader i antal.

Skräntärna. Resultatmässigt tog skräntärnan 2014 ett steg tillbaka, från 71 märkta ungar 2013 till 24 under fjol­året. Visserligen förekommer alltid variationer över tid, men en minskning med två tredjedelar är ett stort avbräck, sannolikt orsakad av en kombination av dåligt väder och predation från fågel och räv.

Eftersom det är vanligast med solitärhäckning i skär­­ gården blir arten ännu mer sårbar. Regelbundna kontrol­ ler av kända häckningsplatser görs för att doku­mentera skräntärnans existens. Ringmärkning blir då en bonus.

Foto:Gunnar Hjertstrand

Sälar. Gråsälen är en art som ökar i Östersjön, visserligen från en låg nivå på 1960-talet då PCB och DDT bidrog till att kraftigt decimera sälstammen. Idag beräknas an­ talet gråsälar ligga på 40 000 individer. För vikar­sälen är s­ iffran omkring 10 000.

Tidigare räknades sälarna manuellt av Skärgårds­ stiftelsens tillsynsmän, men sedan antalet sälar blivit ­avsevärt fler räknas de numera från flygplan i Riks­ museets regi. Idag anses inte sälen vara hotad, men det finns fortfarande skäl att hålla ett öga på utvecklingen.

Och besökare i skärgården älskar att få se de intel­ ligenta sälarna ligga och sola på något skär.

Yrkesfiskarna är däremot inte lika förtjusta över att få sina redskap förstörda. Naturvårdsverket har därför beslutat att tillåta skyddsjakt på gråsäl.

Havsörn. Havsörnens utbredning i skärgården får sägas vara en riktig framgångssaga och ett gott exempel på ett uthålligt projekt som lyckats väl. Idag görs heller inte någon stödutfodring. Under 2014 har 90 revir skannats av, med 62 häckningar och 74 födda ungar, med lik­ nande goda resultat under många föregående år. Inven­ teringen av kända revir görs under våren med helikopter och ungarna ringmärks om möjligt. Ar­betet utförs av erfarna arborister. Läget för havs­örnen får anses gott, även om det hörs vissa larm från norrlands­kusten.

Blåstång. Utvalda tillsynsmän har en provyta som regelbundet studeras. Tångens utbredning kontrolleras och olika typer av liv som ryms i en tångruska, som små­ fiskar, snäckor och gråsuggor, räknas. Blåstången kan sägas vara en nyckelart som utgör en livlina för mycket av det liv som finns under vattenytan i skärgården.

Till exempel är ejderungarna beroende av den mat som finns i detta skafferi. Det finns uppgifter om att över­ gödningen av Östersjön nu är på väg tillbaka och att vattenkvaliteten förbättrats vilket ger blåstången bättre förutsättningar. Men fortfarande utgör Östersjöns hälsa att allvarligt problem, med många obesvarade frågor att ta ställning till.

Tordmule. Metodiken för inventeringen av tordmulens bestånd är lätthanterlig. Den går ut på att tidiga morgnar gå i land på öar där det finns kolonier. Fåglarna skräms iväg och lägger sig i vattnet där de enkelt kan räknas. En bedömning görs av fåglar som är kvar på land vid räkningstillfället. Ringmärkning görs vid ett senare tillfälle. Tordmulen ligger på en hög nivå med gynn­sam utveckling under senare år.

Sillgrissla. Metoden för dokumentation av sillgrisslan är den­samma som för tordmulen. Under 2014 utökades dess­utom antalet märkningstillfällen till fyra; Alka Nord, Alka Syd 1 och 2 och Alka Ost. Antalet hanterade sillgrisslor har ökat under hela 2000-talet med en topp­notering för 2014, med 510 nymärkta ungar, varav 118 enbart på Gunnarstenarna där det finns en stor etable­ring med sillgrisslor. Under många år har

Nymärkta skräntärneungar.

2014. Förutsättningarna för det arbete som bedrivs inom ramen för Levande skärgårdsnatur är det goda sam­arbetet med alla de frivilliga människor som deltar.

Här ingår många kunniga personer med spetskom­petens inom olika områden, som fåglar och marina miljöer.

Bra assistans ges även av boende i skärgården och av tillsynsmän från såväl Skärgårdsstiftelsen som länsstyrelsen. Ett stort tack till er alla!

Uvunge i väntan på att bli ringmärkt.

Av Mats Wigardt l e va n d e s k ä r g å r d s n at u r

7

Foto: Claes Kyrk

Foto: Gunnar Hjertstrand

målet också varit att hitta en 40-årig sillgrissla, något man lyckades med ­under 2014 då två 40-åriga sill­grisslor kunde dokumenteras på Svenska Högarna.

Skarven. Den strömlinjeformade, svart- och grön­ skimrande skarven är en vacker fågel med god aptit.

Men aptiten är inte större än för andra fiskätande fåglar som äter 20 procent av sin vikt. Däremot är skarvens kolonier väl synliga vilket ger utrymme för olika tolk­ ningar, som att all vegetation dör. Och under den tid då ungar­na är små, vilket är samma tid som mycket båtar rör sig i skärgården, blir det mycket spillning.

När ungarna i augusti lämnat boet återvänder grönskan till kolonin. Skarven har ökat snabbt i skär­går­den, först 1994 konstaterades där den första häck­ningen i modern tid. Innan dess fanns skarven utmed östersjökusten dit den invandrat från europeiska floddalar. När människan gör tillvaron svår för skarven omgrupperar den sig och etablerar nya kolonier. Antalet häckande individer håller sig dock ganska konstant.

Berguv. Även om berguven funnits länge i skärgården finns idag bara ett 20-tal par. Riktigt vilket skälet är till denna låga nivå vet man inte, gissningsvis någon slags näringsbrist som påverkar reproduktionen negativt.

Berguven är lite av en doldis i skärgården, den är svår att inventera och ha uppsikt över. Tips från allmänheten välkomnas. Kända boplatser besöks, men det krävs alpin vana och klätterrep för att ta sig fram på de branta bergsluttningarna. Man tror även att det ökade antalet havsörnar tvingat berguven att lämna mer öppna bergsbranter för att bosätta sig på platser längre in på öar med sämre och framförallt i svårare lägen att hitta.

Situatio­nen anses inte riktigt bra, även om antalet individer är konstant.

Gråsälkut, född på land den isfattiga vintern 2014.

Sammanfattning 2014

Ejder. Totalt sett minskar ejdern. Generellt kan sägas att det finns mer ejder närmare land och nästan inga ejdrar alls längre ut i kustbandet.

Det förekommer också områden där föryngringen är lika med noll, vilket betraktas som alarmerande och ett tecken på dålig reproduktion.

Detta kan bero på B-vitaminbrist, predation, brist på föda alter­nativt ett ökat tryck från friluftslivet vilket kan stressa ejdern så att de får mindre tid att tillgodose sina tre b ­ asala behov, att äta, att vila och att ordna fjädrarna.

Tre parallella studier på ejdern i Stockholms skär­gård pågår. Dels räknas alla hannar, gudingar, i ett antal av Skärgårdsstiftelsens områden. I ett annat projekt räknas samtliga ejdrar inom ett begränsat område mellan Dalarö och Ornö. Slutligen görs en jämförande studie från 6

l e va n d e s k ä r g å r d s n at u r

Stavsnäs och utåt för att dokumentera häckningsframgång och skillnader i antal.

Skräntärna. Resultatmässigt tog skräntärnan 2014 ett steg tillbaka, från 71 märkta ungar 2013 till 24 under fjol­året. Visserligen förekommer alltid variationer över tid, men en minskning med två tredjedelar är ett stort avbräck, sannolikt orsakad av en kombination av dåligt väder och predation från fågel och räv.

Eftersom det är vanligast med solitärhäckning i skär­­ gården blir arten ännu mer sårbar. Regelbundna kontrol­ ler av kända häckningsplatser görs för att doku­mentera skräntärnans existens. Ringmärkning blir då en bonus.

Foto:Gunnar Hjertstrand

Sälar. Gråsälen är en art som ökar i Östersjön, visserligen från en låg nivå på 1960-talet då PCB och DDT bidrog till att kraftigt decimera sälstammen. Idag beräknas an­ talet gråsälar ligga på 40 000 individer. För vikar­sälen är s­ iffran omkring 10 000.

Tidigare räknades sälarna manuellt av Skärgårds­ stiftelsens tillsynsmän, men sedan antalet sälar blivit ­avsevärt fler räknas de numera från flygplan i Riks­ museets regi. Idag anses inte sälen vara hotad, men det finns fortfarande skäl att hålla ett öga på utvecklingen.

Och besökare i skärgården älskar att få se de intel­ ligenta sälarna ligga och sola på något skär.

Yrkesfiskarna är däremot inte lika förtjusta över att få sina redskap förstörda. Naturvårdsverket har därför beslutat att tillåta skyddsjakt på gråsäl.

Havsörn. Havsörnens utbredning i skärgården får sägas vara en riktig framgångssaga och ett gott exempel på ett uthålligt projekt som lyckats väl. Idag görs heller inte någon stödutfodring. Under 2014 har 90 revir skannats av, med 62 häckningar och 74 födda ungar, med lik­ nande goda resultat under många föregående år. Inven­ teringen av kända revir görs under våren med helikopter och ungarna ringmärks om möjligt. Ar­betet utförs av erfarna arborister. Läget för havs­örnen får anses gott, även om det hörs vissa larm från norrlands­kusten.

Blåstång. Utvalda tillsynsmän har en provyta som regelbundet studeras. Tångens utbredning kontrolleras och olika typer av liv som ryms i en tångruska, som små­ fiskar, snäckor och gråsuggor, räknas. Blåstången kan sägas vara en nyckelart som utgör en livlina för mycket av det liv som finns under vattenytan i skärgården.

Till exempel är ejderungarna beroende av den mat som finns i detta skafferi. Det finns uppgifter om att över­ gödningen av Östersjön nu är på väg tillbaka och att vattenkvaliteten förbättrats vilket ger blåstången bättre förutsättningar. Men fortfarande utgör Östersjöns hälsa att allvarligt problem, med många obesvarade frågor att ta ställning till.

Tordmule. Metodiken för inventeringen av tordmulens bestånd är lätthanterlig. Den går ut på att tidiga morgnar gå i land på öar där det finns kolonier. Fåglarna skräms iväg och lägger sig i vattnet där de enkelt kan räknas. En bedömning görs av fåglar som är kvar på land vid räkningstillfället. Ringmärkning görs vid ett senare tillfälle. Tordmulen ligger på en hög nivå med gynn­sam utveckling under senare år.

Sillgrissla. Metoden för dokumentation av sillgrisslan är den­samma som för tordmulen. Under 2014 utökades dess­utom antalet märkningstillfällen till fyra; Alka Nord, Alka Syd 1 och 2 och Alka Ost. Antalet hanterade sillgrisslor har ökat under hela 2000-talet med en topp­notering för 2014, med 510 nymärkta ungar, varav 118 enbart på Gunnarstenarna där det finns en stor etable­ring med sillgrisslor. Under många år har

Nymärkta skräntärneungar.

2014. Förutsättningarna för det arbete som bedrivs inom ramen för Levande skärgårdsnatur är det goda sam­arbetet med alla de frivilliga människor som deltar.

Här ingår många kunniga personer med spetskom­petens inom olika områden, som fåglar och marina miljöer.

Bra assistans ges även av boende i skärgården och av tillsynsmän från såväl Skärgårdsstiftelsen som länsstyrelsen. Ett stort tack till er alla!

Uvunge i väntan på att bli ringmärkt.

Av Mats Wigardt l e va n d e s k ä r g å r d s n at u r

7

Ejdrar april 2014.

Delprojektrapporter 2014 Resultat Ejder (Somateria mollissima) Ejderns minsking fortsätter. Från 2011 till 2013 planade minskningen ut, men till 2014 finns en tendens till att minskningstakten ökat igen. Det är i ytterskärgården som minskningen sker. I t.ex. Storö–Bockö–Lökaö återstod 2014 bara 10 % av gudingarna jämföret med toppåret 2002 och i Söderarm endast 1 % av toppåret 1999.

För första gången sågs inga gudingar alls i Fjärdlång, men det var det enda området med nollresultat. I flera

områden som under senare år ibland helt saknat gudingar sågs i år låga antal, t.ex. Biskopsö och Nåttarö. Antalen i de två mellanskärgårdsområdena Träskö–Storö och Björnö var även i år tämligen oförändrade på en nivå jämförbar med hela den 29 år långa räkningsserien.

Under de sex år som räkningarna pågått i innerskärgårds­ området Sten­hol­marna, innanför Blidö, finns en tydligt ökande tendens som 2013 avbröts av ett kraftigt fall med drygt 40 %. Vid 2014 års räkningar var antalet gudingar åter nästan lika högt som toppåret 2012.

Ejder

8

l e va n d e s k ä r g å r d s n at u r

faller med exceptionellt många sillgrisslor på den lilla ön Storskär utanför Utö. Sedan 2013 har antalet sillgrisslor ökat kraftigt på Svenska Högarna och Storskär och minskat på Grän. Övriga kolonier är jämförelsevis små. Uppoch nedgångar i dessa påverkar inte totalantalet särskilt mycket. Se dock Gunnarstenarna i diskussionen nedan.

Tobisgrissla (Cepphus grylle) I de kolonier som räknats regelbundet sedan 2003 finns en långsam och ganska hackig nedåtgående trend. Årets totalantal var tillsammans med 2011 det sämsta hittills på drygt 600 tobisgrisslor. Det bästa året, 2005, låg på drygt 900. Den långsiktigt nedåtgående trenden har i huvudsak att göra med minskning på den enda större kolonin utanför Ålands hav, Svenska Högarna. I Ålands hav finns Foto: Anders Bouvin

Foto: Claes Kyrk

Svärta (Melanitta fusca) Vändningen med ökning 2013, efter 5 års oavbruten ­min­sk­ning, fortsatte 2014 med en liten ytterligare ökning.

Till skillnad mot 2013 då ökningen skedde tämligen jämnt över områdena har årets ökning till allra största del skett i Svenska Högarna som ökat med 41 % sedan 2013.

De 120 svärthanar som räknades på Svenska Högarna 2014 är det högsta antalet i den skärgården sedan räk­ ningarna inleddes 1985. Från att 2013 ha hyst 53 % av de svärt­hanar som räknats i våra områden fanns 2014 73 % av svärtorna i Svenska Högarna. De tre övriga skär­ gårdar som under senare år hyst hyggligt med svärtor – Lygna, Stora Nassa och Bullerö minskade alla påtagligt.

I svärtans gamla flaggskepp Stora Nassa räknades bara 4 hanar, mindre än 1 % av räkningarnas första år 1985 då 497 svärthanar räknades där. Även i Bullerö var 2014 ett bottenår medan Lygnas 10 hanar ligger mitt i de sena­ste 5 årens växlingar mellan 2 och 20 hanar.

Tordmule (Alca torda) Tordmulen har de senaste 5 åren legat tämligen konstant på en historisk toppnivå. Årets resultat var ungefär på medelvärdet för dessa år, något lägre än toppåret 2013.

I de historiskt helt dominerande tre kolonierna Gunnar­ stenarna, Grän och Svenska Högarna var antalet på Gunnarstenarna oförändrat sedan 2013 medan Svenska Högarna hade en påtaglig ökning (ca 35 %) och Grän en kraftig minsking till något mindre än hälften av antalet 2013. Detta, 580 fåglar, är det lägsta antalet på 17 år.

I och med detta var Grän i år ungefär jämförbart i storlek med Stridsbådan på länsgränsen i norr (770 fåglar) och senare års värden i grannområdet Storskär (4 år med ­mellan 400 och 500 tordmular). Även på Storskär skedde dock en större minskning på ca 40 % mellan år 2013 och 2014.

Sillgrissla (Uria aalge) Året var det tredje bästa för sillgrissla sedan 1991. Dessa tre bästa år inföll alla under de senaste 6 åren. Att just de tre bästa har högre summor än de övriga tre samman-

Tordmule.

Svärta

l e va n d e s k ä r g å r d s n at u r

9

Ejdrar april 2014.

Delprojektrapporter 2014 Resultat Ejder (Somateria mollissima) Ejderns minsking fortsätter. Från 2011 till 2013 planade minskningen ut, men till 2014 finns en tendens till att minskningstakten ökat igen. Det är i ytterskärgården som minskningen sker. I t.ex. Storö–Bockö–Lökaö återstod 2014 bara 10 % av gudingarna jämföret med toppåret 2002 och i Söderarm endast 1 % av toppåret 1999.

För första gången sågs inga gudingar alls i Fjärdlång, men det var det enda området med nollresultat. I flera

områden som under senare år ibland helt saknat gudingar sågs i år låga antal, t.ex. Biskopsö och Nåttarö. Antalen i de två mellanskärgårdsområdena Träskö–Storö och Björnö var även i år tämligen oförändrade på en nivå jämförbar med hela den 29 år långa räkningsserien.

Under de sex år som räkningarna pågått i innerskärgårds­ området Sten­hol­marna, innanför Blidö, finns en tydligt ökande tendens som 2013 avbröts av ett kraftigt fall med drygt 40 %. Vid 2014 års räkningar var antalet gudingar åter nästan lika högt som toppåret 2012.

Ejder

8

l e va n d e s k ä r g å r d s n at u r

faller med exceptionellt många sillgrisslor på den lilla ön Storskär utanför Utö. Sedan 2013 har antalet sillgrisslor ökat kraftigt på Svenska Högarna och Storskär och minskat på Grän. Övriga kolonier är jämförelsevis små. Uppoch nedgångar i dessa påverkar inte totalantalet särskilt mycket. Se dock Gunnarstenarna i diskussionen nedan.

Tobisgrissla (Cepphus grylle) I de kolonier som räknats regelbundet sedan 2003 finns en långsam och ganska hackig nedåtgående trend. Årets totalantal var tillsammans med 2011 det sämsta hittills på drygt 600 tobisgrisslor. Det bästa året, 2005, låg på drygt 900. Den långsiktigt nedåtgående trenden har i huvudsak att göra med minskning på den enda större kolonin utanför Ålands hav, Svenska Högarna. I Ålands hav finns Foto: Anders Bouvin

Foto: Claes Kyrk

Svärta (Melanitta fusca) Vändningen med ökning 2013, efter 5 års oavbruten ­min­sk­ning, fortsatte 2014 med en liten ytterligare ökning.

Till skillnad mot 2013 då ökningen skedde tämligen jämnt över områdena har årets ökning till allra största del skett i Svenska Högarna som ökat med 41 % sedan 2013.

De 120 svärthanar som räknades på Svenska Högarna 2014 är det högsta antalet i den skärgården sedan räk­ ningarna inleddes 1985. Från att 2013 ha hyst 53 % av de svärt­hanar som räknats i våra områden fanns 2014 73 % av svärtorna i Svenska Högarna. De tre övriga skär­ gårdar som under senare år hyst hyggligt med svärtor – Lygna, Stora Nassa och Bullerö minskade alla påtagligt.

I svärtans gamla flaggskepp Stora Nassa räknades bara 4 hanar, mindre än 1 % av räkningarnas första år 1985 då 497 svärthanar räknades där. Även i Bullerö var 2014 ett bottenår medan Lygnas 10 hanar ligger mitt i de sena­ste 5 årens växlingar mellan 2 och 20 hanar.

Tordmule (Alca torda) Tordmulen har de senaste 5 åren legat tämligen konstant på en historisk toppnivå. Årets resultat var ungefär på medelvärdet för dessa år, något lägre än toppåret 2013.

I de historiskt helt dominerande tre kolonierna Gunnar­ stenarna, Grän och Svenska Högarna var antalet på Gunnarstenarna oförändrat sedan 2013 medan Svenska Högarna hade en påtaglig ökning (ca 35 %) och Grän en kraftig minsking till något mindre än hälften av antalet 2013. Detta, 580 fåglar, är det lägsta antalet på 17 år.

I och med detta var Grän i år ungefär jämförbart i storlek med Stridsbådan på länsgränsen i norr (770 fåglar) och senare års värden i grannområdet Storskär (4 år med ­mellan 400 och 500 tordmular). Även på Storskär skedde dock en större minskning på ca 40 % mellan år 2013 och 2014.

Sillgrissla (Uria aalge) Året var det tredje bästa för sillgrissla sedan 1991. Dessa tre bästa år inföll alla under de senaste 6 åren. Att just de tre bästa har högre summor än de övriga tre samman-

Tordmule.

Svärta

l e va n d e s k ä r g å r d s n at u r

9

Diskussion Ejder Det som främst syns i diagrammet och som finns med i de längre tidsserierna, är minskningen i ytterskärgår­den.

Sedan 2013 har en kraftig minskning skett i Storö–Bockö– Lökaö och även en lite mindre minskning i Svenska Högarna. Dessa minskningar kompenseras delvis av kraf­ tig ökning på Bullerö. Idag är det dessa tre områden samt det tämligen stabila mellanskärgårdsområdet Träskö– Storö som hyser huvuddelen av de räknade ­ejd­rarna i de områden där det finns längre tidsserier. I Bullerö fanns därmed knappt 30 % så många gudingar som toppåret i Bullerö, 1988, vilket är mindre minskning än i andra ytter­skärgårdsområden, men kanske bara tillfälligt. Varia­ tionerna i Bullerö har dock inte heller tidigare särskilt väl följt mönstret i till synes likartade områden i skärgården.

Förhoppningsvis kan årets ökning där vara en verklig och mer långsiktig avvikelse från den i övrigt mycket dystra utvecklingen för ejdern i ytterskärgården.

Det kraftiga fallet i räknade gudingar 2013 i inner­skär­gårdsområdet Stensholmarna återhämtade sig 2014 nästan upp till 2012 års toppnotering. Det låga antalet räknade gudingar 2013 tycks därmed knappast ha mot­ svarat en verklig minskning av antalet häckande ejdrar i området. Utifrån räkning i ett enda område kan man egentligen inte dra slutsatsen att ejdern generellt ökar i innerskärgården. Mer allmänna intryck och mindre ­systematiska räkningar på olika håll stödjer dock en ­sådan bild av läget i hela länets skärgård. Särskilda stu­ dier av ungöverlevnad pekar dock på att ungproduktionen även i innerskärgård är för låg för att skapa till10

l e va n d e s k ä r g å r d s n at u r

växt i beståndet. Gissningsvis beror tillväxten i innerskär­ gården alltså på att det fortfarande finns vuxna ejdrar som flyttar inåt i skärgården.

Svärta Totalantalet svärtor ökade även detta år, men hela ökningen fanns i Svenska Högarna. I övriga skärgårdar återgick årets resultat till långsam minskning, efter att 2013 tillfälligt ha ökat i flera områden. I Svenska Högarna ses regelbundet kullar av svärta. Även om alla årets 150 hanar säkerligen inte motsvarar en framgångsrik hona med kull, så kan de räknade hanarna i området ändå antas repreFoto: Tony Svensson / Azote

istället en svagt ökande trend. Årets relativt låga resultat hade dock inte med Svenska Högarna att göra utan bestod framför allt i lågt antal på Tjärven, strax norr om Söderarm.

Tordmule Liksom sillgrisslan befinner sig tordmulen sedan 5–6 år på en histiorisk toppnivå i Stockholms skärgård. Tord­mulens förändringar i olika kolonier sedan 2013 är sam­ordnad med sillgrissla genom minskning på Grän och ökning på Svenska Högarna. Båda ändrade sig föga på Gunnar­ stenarna (antagligen delvis pga svårigheten att räkna särskilt exakt på Gunnarstenarna). På Storskär däremot minskade tordmulen kraftigt medan sillgrisslan ökade kraftigt.

Tordmulen i Stockholms skärgård har under de senaste 20 åren varit strakt koncentrerad till tre kolonier. Under första halvan av perioden var det framför allt Svenska Högarna som vissa år hade mer än häften av länets häckan­­de tordmular. Under 2014 hade Gunnarstenarna och Svenska Högarna kvar sin särställning med 3000 ­res­pek­tive 2500 fåglar, medan Grän halkade ner till ­gruppen under med runt 500 mular. Dit hör också Strids­ bådan l­ängst upp i norr samt Skarv ganska nära Svenska Högarna. Stridsbådan har ökat kraftigt de senaste 4 åren, medan de två kolonierna i Skarv tillsammans varit relativt konstanta under lång tid. Fram till 2013 hörde också Stor­ skär till denna grupp med ca 500 tordmular.

Sillgrissla Om man tittar på förändringarna mellan de tre största ­kolonierna, Svenska Högarna, Grän och Storskär tycks förändringarna på de näraliggande kolonierna Grän och Storskär i stort sett ta ut varandra. Om det stämmer tycks den betydande ökningen sedan 2013 främst ha ­ lockat fåglar till fiskevatten längre norrut, utanför Svenska Högarna.

De mellan åren kraftigt varierande antalen sillgrisslor i de olika kolonierna skulle kunna bero på att häcknings­ platserna inte ger rum till alla grisslor och att en stor pool

Foto: Rickard Rundgren Björk

sentera utvecklingen av ett häckande bestånd. Säsongens häckning tycks av rapporterna på Artportalen ha varit god. Heltäckande räkningar av kullar sker sannolikt bara sporadiskt eller kanske aldrig, men de 145 dunungar som rapporterades från Svenska Högarna 2014 är den näst ­högsta siffran därifrån under de 14 år som Artportalen varit i bruk.

Tordmule

Tordmuleunge.

av ännu icke häckande sillgrisslor uppehåller sig i kolo­ nierna, men byter koloni mellan olika räkningstillfällen.

Med den kraftiga ökning av antalet sillgrisslor som skett i Östersjön skulle det mycket väl kunna råda brist på möjliga häckplatser. För havsfåglar som sillgrisslan anses det vara ett vanligt förhållande att det är tillgången på häckplatser som begränsar antalet fåglar snarare än tillgången på mat. Havet är så stort. På Storskär och Gun­nar­stenarna har sillgrisslor hållit till i lämpliga häckgrottor i ökande antal under åtskilliga år men först nu börjat producera ungar i mer betydande utsträckning.

De verkar alltså ganska försiktiga med att börja utnyttja häckplatser som inte tidigare visat sig fungera för äldre fåglar. Det kan röra sig om yngre fåglar som väntat flera år med att börja häcka, och de kan då vara del av en betydande del av beståndet som inte häckar. Om en sådan försiktighet att börja utnyttja nya häckplatser ska tolkas

Sillgrissla

Svärtan är en andfågel som hör till ytterskärgårdens karga öar. l e va n d e s k ä r g å r d s n at u r

11

Diskussion Ejder Det som främst syns i diagrammet och som finns med i de längre tidsserierna, är minskningen i ytterskärgår­den.

Sedan 2013 har en kraftig minskning skett i Storö–Bockö– Lökaö och även en lite mindre minskning i Svenska Högarna. Dessa minskningar kompenseras delvis av kraf­ tig ökning på Bullerö. Idag är det dessa tre områden samt det tämligen stabila mellanskärgårdsområdet Träskö– Storö som hyser huvuddelen av de räknade ­ejd­rarna i de områden där det finns längre tidsserier. I Bullerö fanns därmed knappt 30 % så många gudingar som toppåret i Bullerö, 1988, vilket är mindre minskning än i andra ytter­skärgårdsområden, men kanske bara tillfälligt. Varia­ tionerna i Bullerö har dock inte heller tidigare särskilt väl följt mönstret i till synes likartade områden i skärgården.

Förhoppningsvis kan årets ökning där vara en verklig och mer långsiktig avvikelse från den i övrigt mycket dystra utvecklingen för ejdern i ytterskärgården.

Det kraftiga fallet i räknade gudingar 2013 i inner­skär­gårdsområdet Stensholmarna återhämtade sig 2014 nästan upp till 2012 års toppnotering. Det låga antalet räknade gudingar 2013 tycks därmed knappast ha mot­ svarat en verklig minskning av antalet häckande ejdrar i området. Utifrån räkning i ett enda område kan man egentligen inte dra slutsatsen att ejdern generellt ökar i innerskärgården. Mer allmänna intryck och mindre ­systematiska räkningar på olika håll stödjer dock en ­sådan bild av läget i hela länets skärgård. Särskilda stu­ dier av ungöverlevnad pekar dock på att ungproduktionen även i innerskärgård är för låg för att skapa till10

l e va n d e s k ä r g å r d s n at u r

växt i beståndet. Gissningsvis beror tillväxten i innerskär­ gården alltså på att det fortfarande finns vuxna ejdrar som flyttar inåt i skärgården.

Svärta Totalantalet svärtor ökade även detta år, men hela ökningen fanns i Svenska Högarna. I övriga skärgårdar återgick årets resultat till långsam minskning, efter att 2013 tillfälligt ha ökat i flera områden. I Svenska Högarna ses regelbundet kullar av svärta. Även om alla årets 150 hanar säkerligen inte motsvarar en framgångsrik hona med kull, så kan de räknade hanarna i området ändå antas repreFoto: Tony Svensson / Azote

istället en svagt ökande trend. Årets relativt låga resultat hade dock inte med Svenska Högarna att göra utan bestod framför allt i lågt antal på Tjärven, strax norr om Söderarm.

Tordmule Liksom sillgrisslan befinner sig tordmulen sedan 5–6 år på en histiorisk toppnivå i Stockholms skärgård. Tord­mulens förändringar i olika kolonier sedan 2013 är sam­ordnad med sillgrissla genom minskning på Grän och ökning på Svenska Högarna. Båda ändrade sig föga på Gunnar­ stenarna (antagligen delvis pga svårigheten att räkna särskilt exakt på Gunnarstenarna). På Storskär däremot minskade tordmulen kraftigt medan sillgrisslan ökade kraftigt.

Tordmulen i Stockholms skärgård har under de senaste 20 åren varit strakt koncentrerad till tre kolonier. Under första halvan av perioden var det framför allt Svenska Högarna som vissa år hade mer än häften av länets häckan­­de tordmular. Under 2014 hade Gunnarstenarna och Svenska Högarna kvar sin särställning med 3000 ­res­pek­tive 2500 fåglar, medan Grän halkade ner till ­gruppen under med runt 500 mular. Dit hör också Strids­ bådan l­ängst upp i norr samt Skarv ganska nära Svenska Högarna. Stridsbådan har ökat kraftigt de senaste 4 åren, medan de två kolonierna i Skarv tillsammans varit relativt konstanta under lång tid. Fram till 2013 hörde också Stor­ skär till denna grupp med ca 500 tordmular.

Sillgrissla Om man tittar på förändringarna mellan de tre största ­kolonierna, Svenska Högarna, Grän och Storskär tycks förändringarna på de näraliggande kolonierna Grän och Storskär i stort sett ta ut varandra. Om det stämmer tycks den betydande ökningen sedan 2013 främst ha ­ lockat fåglar till fiskevatten längre norrut, utanför Svenska Högarna.

De mellan åren kraftigt varierande antalen sillgrisslor i de olika kolonierna skulle kunna bero på att häcknings­ platserna inte ger rum till alla grisslor och att en stor pool

Foto: Rickard Rundgren Björk

sentera utvecklingen av ett häckande bestånd. Säsongens häckning tycks av rapporterna på Artportalen ha varit god. Heltäckande räkningar av kullar sker sannolikt bara sporadiskt eller kanske aldrig, men de 145 dunungar som rapporterades från Svenska Högarna 2014 är den näst ­högsta siffran därifrån under de 14 år som Artportalen varit i bruk.

Tordmule

Tordmuleunge.

av ännu icke häckande sillgrisslor uppehåller sig i kolo­ nierna, men byter koloni mellan olika räkningstillfällen.

Med den kraftiga ökning av antalet sillgrisslor som skett i Östersjön skulle det mycket väl kunna råda brist på möjliga häckplatser. För havsfåglar som sillgrisslan anses det vara ett vanligt förhållande att det är tillgången på häckplatser som begränsar antalet fåglar snarare än tillgången på mat. Havet är så stort. På Storskär och Gun­nar­stenarna har sillgrisslor hållit till i lämpliga häckgrottor i ökande antal under åtskilliga år men först nu börjat producera ungar i mer betydande utsträckning.

De verkar alltså ganska försiktiga med att börja utnyttja häckplatser som inte tidigare visat sig fungera för äldre fåglar. Det kan röra sig om yngre fåglar som väntat flera år med att börja häcka, och de kan då vara del av en betydande del av beståndet som inte häckar. Om en sådan försiktighet att börja utnyttja nya häckplatser ska tolkas

Sillgrissla

Svärtan är en andfågel som hör till ytterskärgårdens karga öar. l e va n d e s k ä r g å r d s n at u r

11

som brist på häckplats är väl mer tveksamt. Det rör ju häckplatser som nu utnyttjas framgångsrikt.

Under 2014 nåddes rekord också i antal ringmärkta sillgrissleungar i Stockholms skärgård. Att det sammanfaller med ett mycket högt antal räknade vuxna antyder väl att antalet häckare tämligen väl följer antalet räknade fåglar och att det därmed inte råder brist på möjliga häckningsplatser. I år gjordes dock också en stor insats med många deltagande märkare, vilket kan göra att en större andel av ungarna hinner märkas. Sillgrisslorna lägger bara ett ägg, så om man multiplicerar antalet ringmärkta ungar med två får man ett minimiantal häckande sillgrisslor. På Gunnarstenarna visar det sig med sådan beräkning att det häckar minst 2,3 gånger fler sillgrisslor än de 100 som räknades vid ordinarie räkning.

Ringmärkarna, som räknade även de sillgrisslor som sitter kvar inne i häckningsgrottan, räknade 300 vuxna sillgrisslor. På Grän motsvarar antalet ringmärkta ungar ungefär de 300 vuxna grisslorna från ordinarie räkning.

På Svenska Högarna och Storskär däremot räknades två till tre gånger fler vuxna sillgrisslor än minimiantalet

Tobisgrissla

12

l e va n d e s k ä r g å r d s n at u r

Foto: Claes Kyrk

Foto: Claes Kyrk

Tvåårig Karlsögrissla på Bodskär.

häckare. Detta överskott skulle kunna vara icke häckare, men det kan också vara häckande sillgrisslor vars ungar inte fångats och ringmärkts.

Tanken med de ordinarie räkningarna är att följa trender, inte att beräkna hur stort det häckande beståndet är.

Med samma metod år från år hoppas vi att ungefär ­samma andel av beståndet räknas varje år. Av jämförelsen ovan mellan ordinarie räkning och ringmärkta ungar fram­går att denna andel är synnerligen varierande.

Förhoppningsvis är dessa skillnader främst beroende av lokala förhållanden och den teknik respektive räknare använder och därmed ganska konstanta mellan åren.

En mindre önskvärd förklaring kan förstås också vara att de stora antalsvariationerna mellan åren beror på att de räknade fåglarnas andel av det egentliga beståndet varierar mycket mellan räkningstillfällen. Om inte den stora mellanårsvariationen består av icke häckande överskott som drar runt mellan olika områden i Östersjön så är nog denna räkningstekniska förklaring tyvärr den mest troliga. Sillgrisslan är ju en mycket långlivad fågel med långsam reproduktionstakt. Att det verkliga antalet sillgrisslor skulle variera som i våra diagram beroende på ­mellan åren varierande dödlighet och häckningsframgång verkar helt enkelt omöjligt för en art med sådan biologi.

Vid ringmärkningen kontrolleras också många ring­ märkta vuxna fåglar. De flesta av dem är märkta som ­vuxna i Stockholms skärgård. Var dessa grisslor är födda kan man inte veta. Så väl hos oss som på Karlsöarna, där östersjöområdets ojämförligt största sillgrisslekolonier finns, märks betydande andel av de ungar som årligen produceras. Man skulle därför förvänta sig att det bland de många återfynd av ringmärkta fåglar som årligen kontrolleras i vår skärgård skulle en större del vara ringmärkta som boungar, men en klar majoritet är alltså märkta som vuxna. På Karlsöarna har de senaste 15 åren omkring hälften av alla producerade ungar blivit ringmärkta.

Om den ökning som i Stockholms skärgård under de senaste 10 åren berodde på stor inflyttning från Karlsöarna borde detta sätta tydligare avtryck bland de vuxna fåglar

Antalet Tobisgrisslor har under de senaste sex åren haft en svagt ökande trend.

som kontrolleras. Vid årets ringmärkning i Stockholms skärgård kontrollerades 600 fåglar av vilka bara 16 stycken var märkta på Karlsöarna. På Karlsöarna kommer man f.ö. bara åt att ringmärka ungar.

Någon tydlig indikation på att tillgången på häckplatser begränsar hur stor andel av sillgrisslorna som häckar finns alltså inte och det är också oklart om ökningen vi sett under de senaste 10 åren producerats här i vår skär­ gård eller om de flyttat in från andra områden, med liten omfattning på ringmärkning.

Tobisgrissla I Skärgårdsstiftelsens räkningar av tobisgrisslor ingår inte länets största koloni på Understen. Det är för övrigt ­också en av Sveriges största kolonier. Räkningarna på Understen började för sex år sedan och har skett flera gånger per år, men främst under våren, alltså inte helt jämförbart med Skärgårdsstiftelsens räkningar. Om man tar maximalt antal räknade fåglar under maj månad, då tobisgrisslorna inlett sin häckning, fås relativt jämna antal med en svagt ökande trend på Understen. År 2014 representerade det högsta antalet på Understen knappt hälften av alla tobisgrisslor som i länet räknades på häckplats.

Under dessa 6 år finns ingen trend i Skärgårdsstiftelsens räkningar. Den totalt sett minskande trenden har istället skett tidigare och i huvudsak på Svenska Högarna.

Totalantalet tobisgrisslor i länet förefaller alltså öka svagt under de senaste 6 åren med en mycket stark koncentration till länets norra kust, framförallt på Understen vid länsgränsen mot Uppsala.

I det ljuset kan det vara intressant att jämföra med Uppsala län. Fortsätter det starka beståndet in i grannlänet? Finns ännu fler tobisgrisslor där? Under 2014 har

det i Artportalen rapporterats systematiska räkningar i Uppsala län. Från ca 10 kolonier rapporteras totalt ca 150 tobisgrisslor. Den stora Understenskolonin ligger i gränsen mellan Ålands hav och Bottenhavet. I Ålands hav (den svenska delen) totalt häckar drygt 1000 tobisgrisslor varav drygt hälften på Understen. Uppsala läns kust mot Bottenhavet hyser bara ca 15 % av de häckande i Ålands hav. Strax norr om Uppsala län, i Gävlebukten, finns dock tre större kolonier med total över 700 räknade tobisgrisslor 2014.

Landets största rapporterade koloni 2014 var Gran, söder om Sundsvall med drygt 1500 fåglar, alltså 50 % mer än Ålands hav totalt. I Norra kvarken, utanför Umeå, räknades 2014 drygt 1000 tobisgrisslor i ett 10-tal kolonier. För närvarande tycks Sveriges tobisgrisslor främst häcka kring Bottenhavet, med tydliga koncentrationer längst i norr och längst i söder samt, mitt emellan, landets största koloni på Gran. Mindre koncentrationer finns också i norra Halland och utanför Bråviken i Söder­ manland. Från att på 1970-talet ha hyst omkring hälften av Sveriges då ca 10 000 par tobisgrisslor finns idag bara omkring 600 par i länet, koncentrerade till Ålands hav.

Detta utgör kanske upp emot 20 % av alla i Sverige ­häckande tobisgrisslor 2014. Det kan vara en överskatt­ ning eftersom beräkningen av totalantalet par 2014 är betydligt osäkrare än siffrorna från 1970-talet.

Sammanfattningsvis kan man alltså konstatera att l­änets tobisgrisslor i Ålands hav fortfarande är en be­ tydelsefull del av hela Sveriges totala förekomst, om än bara en bråkdel av vad som fanns i länet på 1970-talet.

Av Mats Nordin, Länsstyrelsen i Stockholms län

l e va n d e s k ä r g å r d s n at u r

13

som brist på häckplats är väl mer tveksamt. Det rör ju häckplatser som nu utnyttjas framgångsrikt.

Under 2014 nåddes rekord också i antal ringmärkta sillgrissleungar i Stockholms skärgård. Att det sammanfaller med ett mycket högt antal räknade vuxna antyder väl att antalet häckare tämligen väl följer antalet räknade fåglar och att det därmed inte råder brist på möjliga häckningsplatser. I år gjordes dock också en stor insats med många deltagande märkare, vilket kan göra att en större andel av ungarna hinner märkas. Sillgrisslorna lägger bara ett ägg, så om man multiplicerar antalet ringmärkta ungar med två får man ett minimiantal häckande sillgrisslor. På Gunnarstenarna visar det sig med sådan beräkning att det häckar minst 2,3 gånger fler sillgrisslor än de 100 som räknades vid ordinarie räkning.

Ringmärkarna, som räknade även de sillgrisslor som sitter kvar inne i häckningsgrottan, räknade 300 vuxna sillgrisslor. På Grän motsvarar antalet ringmärkta ungar ungefär de 300 vuxna grisslorna från ordinarie räkning.

På Svenska Högarna och Storskär däremot räknades två till tre gånger fler vuxna sillgrisslor än minimiantalet

Tobisgrissla

12

l e va n d e s k ä r g å r d s n at u r

Foto: Claes Kyrk

Foto: Claes Kyrk

Tvåårig Karlsögrissla på Bodskär.

häckare. Detta överskott skulle kunna vara icke häckare, men det kan också vara häckande sillgrisslor vars ungar inte fångats och ringmärkts.

Tanken med de ordinarie räkningarna är att följa trender, inte att beräkna hur stort det häckande beståndet är.

Med samma metod år från år hoppas vi att ungefär ­samma andel av beståndet räknas varje år. Av jämförelsen ovan mellan ordinarie räkning och ringmärkta ungar fram­går att denna andel är synnerligen varierande.

Förhoppningsvis är dessa skillnader främst beroende av lokala förhållanden och den teknik respektive räknare använder och därmed ganska konstanta mellan åren.

En mindre önskvärd förklaring kan förstås också vara att de stora antalsvariationerna mellan åren beror på att de räknade fåglarnas andel av det egentliga beståndet varierar mycket mellan räkningstillfällen. Om inte den stora mellanårsvariationen består av icke häckande överskott som drar runt mellan olika områden i Östersjön så är nog denna räkningstekniska förklaring tyvärr den mest troliga. Sillgrisslan är ju en mycket långlivad fågel med långsam reproduktionstakt. Att det verkliga antalet sillgrisslor skulle variera som i våra diagram beroende på ­mellan åren varierande dödlighet och häckningsframgång verkar helt enkelt omöjligt för en art med sådan biologi.

Vid ringmärkningen kontrolleras också många ring­ märkta vuxna fåglar. De flesta av dem är märkta som ­vuxna i Stockholms skärgård. Var dessa grisslor är födda kan man inte veta. Så väl hos oss som på Karlsöarna, där östersjöområdets ojämförligt största sillgrisslekolonier finns, märks betydande andel av de ungar som årligen produceras. Man skulle därför förvänta sig att det bland de många återfynd av ringmärkta fåglar som årligen kontrolleras i vår skärgård skulle en större del vara ringmärkta som boungar, men en klar majoritet är alltså märkta som vuxna. På Karlsöarna har de senaste 15 åren omkring hälften av alla producerade ungar blivit ringmärkta.

Om den ökning som i Stockholms skärgård under de senaste 10 åren berodde på stor inflyttning från Karlsöarna borde detta sätta tydligare avtryck bland de vuxna fåglar

Antalet Tobisgrisslor har under de senaste sex åren haft en svagt ökande trend.

som kontrolleras. Vid årets ringmärkning i Stockholms skärgård kontrollerades 600 fåglar av vilka bara 16 stycken var märkta på Karlsöarna. På Karlsöarna kommer man f.ö. bara åt att ringmärka ungar.

Någon tydlig indikation på att tillgången på häckplatser begränsar hur stor andel av sillgrisslorna som häckar finns alltså inte och det är också oklart om ökningen vi sett under de senaste 10 åren producerats här i vår skär­ gård eller om de flyttat in från andra områden, med liten omfattning på ringmärkning.

Tobisgrissla I Skärgårdsstiftelsens räkningar av tobisgrisslor ingår inte länets största koloni på Understen. Det är för övrigt ­också en av Sveriges största kolonier. Räkningarna på Understen började för sex år sedan och har skett flera gånger per år, men främst under våren, alltså inte helt jämförbart med Skärgårdsstiftelsens räkningar. Om man tar maximalt antal räknade fåglar under maj månad, då tobisgrisslorna inlett sin häckning, fås relativt jämna antal med en svagt ökande trend på Understen. År 2014 representerade det högsta antalet på Understen knappt hälften av alla tobisgrisslor som i länet räknades på häckplats.

Under dessa 6 år finns ingen trend i Skärgårdsstiftelsens räkningar. Den totalt sett minskande trenden har istället skett tidigare och i huvudsak på Svenska Högarna.

Totalantalet tobisgrisslor i länet förefaller alltså öka svagt under de senaste 6 åren med en mycket stark koncentration till länets norra kust, framförallt på Understen vid länsgränsen mot Uppsala.

I det ljuset kan det vara intressant att jämföra med Uppsala län. Fortsätter det starka beståndet in i grannlänet? Finns ännu fler tobisgrisslor där? Under 2014 har

det i Artportalen rapporterats systematiska räkningar i Uppsala län. Från ca 10 kolonier rapporteras totalt ca 150 tobisgrisslor. Den stora Understenskolonin ligger i gränsen mellan Ålands hav och Bottenhavet. I Ålands hav (den svenska delen) totalt häckar drygt 1000 tobisgrisslor varav drygt hälften på Understen. Uppsala läns kust mot Bottenhavet hyser bara ca 15 % av de häckande i Ålands hav. Strax norr om Uppsala län, i Gävlebukten, finns dock tre större kolonier med total över 700 räknade tobisgrisslor 2014.

Landets största rapporterade koloni 2014 var Gran, söder om Sundsvall med drygt 1500 fåglar, alltså 50 % mer än Ålands hav totalt. I Norra kvarken, utanför Umeå, räknades 2014 drygt 1000 tobisgrisslor i ett 10-tal kolonier. För närvarande tycks Sveriges tobisgrisslor främst häcka kring Bottenhavet, med tydliga koncentrationer längst i norr och längst i söder samt, mitt emellan, landets största koloni på Gran. Mindre koncentrationer finns också i norra Halland och utanför Bråviken i Söder­ manland. Från att på 1970-talet ha hyst omkring hälften av Sveriges då ca 10 000 par tobisgrisslor finns idag bara omkring 600 par i länet, koncentrerade till Ålands hav.

Detta utgör kanske upp emot 20 % av alla i Sverige ­häckande tobisgrisslor 2014. Det kan vara en överskatt­ ning eftersom beräkningen av totalantalet par 2014 är betydligt osäkrare än siffrorna från 1970-talet.

Sammanfattningsvis kan man alltså konstatera att l­änets tobisgrisslor i Ålands hav fortfarande är en be­ tydelsefull del av hela Sveriges totala förekomst, om än bara en bråkdel av vad som fanns i länet på 1970-talet.

Av Mats Nordin, Länsstyrelsen i Stockholms län

l e va n d e s k ä r g å r d s n at u r

13

Ringmärkning av kustfåglar 2014

24 mars. Utplacering av nya minkfällor på några skrän­ tärneöar, allmän rundtur i inner- och mellanskärgård.

Skarvbon med tidigt lagda ägg ses på två öar.

25–30 april. Ejder och kustfågelinventeringar utförs.

Maj. En hektisk månad med inventering av ejder, kust­ fågel, skräntärna och skarv. Även minkfällekoll och besök gjorda i norra skärgårdens fågelskyddsområden.

Juni. Ringmärkning av alla ovan nämnda arter + berg­uv kombinerat med fortsatt inventering av ejder, kustfågel och skräntärna. Minkfällekoll under tre av turerna.

Läser av sillgrissleringar från gömsle på Bodskär, Grän.

Juli. Hektiska dagar i början av månaden med grissle­ märkning. Efterkontroll av sena skräntärnehäckningar.

21–25 augusti. Räkning av skarvbon.

September - oktober. Räkning av skarvbon, hägerbon samt minkfällekoll.

Sillgrisslorna 2014 Sillgrisslan häckar i vår allra yttersta skärgårdsdel på 10 karga öar mellan Understen och Gunnarstenarna.

Ett mycket bra häckningsår kombinerat med väl inarbetade rutiner för ringmärkningen resulterade i ett nytt år med rekord i antal märkta och kontrollerade sill­ grisslor. Tidigare rutin med tre heldagar har ändrats till att omfatta fyra dagar för att hinna med hela rundan.

Nytt för året är också att Söderskär på Gunnarstenarna har besökts.

Nymärkningen av sillgrisslor 2013 var 501 exemplar för­delade på 253 vuxna och 248 ungar. I år 2014 landade summan på 969 exemplar fördelades på 459 vuxna 14

l e va n d e s k ä r g å r d s n at u r

Målet att hitta en 40-årig sillgrissla uppnåddes på ön Kalken, Svenska Högarna. 39-åringen från förra året återfångades i tordmuleborgen och denna gång ersattes ringen mot en ny fräsch ring. Även i år såg den ut att vara pigg och livskraftig. Gammelgrissla nr 2 kontrol­ lerades i grisslegrottan på samma ö. Bägge grisslorna har sitt ursprung som födda på Stora Karlsö 1974 och har kontrollerats 4–5 gånger under åren som passerat.

Den senare fick sin nuvarande ring 2009, den tredje i ordningen. Av andra intressanta fynd kan nämnas en 37-åring från Stora Karlsö häckade på Söderskär, Gunnarstenarna, en 36-åring från Hallands Väderö häckade på Västerskär, Grän och 21-årige ”Skotten” född på Sule Skerry, Orkneyöarna i Skottland hittades för tredje gången under samma stenblock på Österskär, Grän. 46 ringar byttes varav flera har fått sin slutliga identitet klar först efter syrabehandling på Riksmuseet.

Kvar är en oidentifierad ring som var nästan blank då endast en av 7 siffror gick att läsa.

Forskaren Martina Kadin håller i en 40-årig sillgrissla som ­hittades på ön Kalken.

och 510 ungar. Märkningsinsatsen är fantastisk då man som jämförelse ringmärker ca 2500–3000 ungar på Stora Karlsö per år fast under flera veckors tid. Resul­ta­tet kan endast förklaras med just kombinationen av ett gott häckningsår och väl genomfört arbete.

Alla grissleöarna producerade goda häckningsresultat.

På Storskär, Utö märktes 53 ungar vilket tyder på att fler sillgrisslor accepterat öns grottor. Söderskär på Gunnar­ stenarna hade sina första häckande sillgrisslor 2005 och i år märktes 114 ungar varav de flesta ungar­na fanns i öns stora grotta. En snabb invandring tycks ha skett under de sista åren. På öarna i ögruppen Grän märktes 163 ungar, på Svenska Högarna märktes 145 ungar och på länets norra grissleöar Abborren och Stridsbådan märktes 35 ungar.

Antalet avlästa kontroller av vuxna sillgrisslor 2013 landade på 326 exemplar. En svårslagen siffra trodde vi men resultatet 2014 överraskade rejält. På fyra dagsturer kon­ trol­lerades 498 vuxna sillgrisslor genom fångst och 14 exemplar som fotograferades flygande. Till detta gjordes ett besök på Bodskär, Grän strax efter midsommar där jag från gömsle läste av ytterligare 84 ringar. Ett återbesök på Söderskär, Gunnarstenarna som Janne Olsson gjorde i juli gav några nya kontroller där. ­Sum­man sillgrisslekontroller 2014 blev ofattbara 600 exemplar.

Att fånga och kontrollera fler och fler vuxna sillgrisslor är inget vi strävar efter. Det viktiga är att försöka följa de äldre fåglarnas liv så långt det är möjligt. Då arten nu tycks öka i antal så fångas betyd­ligt fler än tidigare.

Många är yngre omärkta sillgrisslor och av de som bär ring kommer oväntat få från andra kända kolonier i Östersjön. På Stora Karlsö räknades 8500 häckande par 2014 och förklaringen till ökningen man noterat tros bero på minskat trålfiske i södra Östersjön där ­vuxna sillgrisslor tidigare dött som bifångst. Återfynd av våra sillgrisslor utanför länet har under året gjorts med en vuxenmärkt 2008 på Kalken och nu häckan­de på ön Bonden, Ångermanland. En vuxen­märkt

Sammantaget kontrollerades minst 15 Karlsö-grisslor i åldrarna 2–40 år (flera dubbelmärkta). Tittar man på grisslornas åldersfördelning i hela materialet så notera­des 21 exemplar med ålder 30–40 år, 29 exemplar med ålder 20–29 år, drygt 140 exemplar med ålder 10– 19 samt närmare 400 exemplar med ålder 1–9 år. Att vi funnit 50 häckande s­ illgrisslor i vår skärgård med åldern 20–40 år tyder på att de kan bli ännu äldre. Världens äldsta sillgrissla hittills sågs på Stora Karlsö 2008 och var då 42 år 10 månader gammal.

Foto: Anders Bouvin

Sammandrag från dagboken

Foto: Claes Kyrk

Ringmärkningen av kustfåglar har sitt största fokus på sillgrisslorna i ytterskärgården och målet att hitta en 40-årig sillgrissla har uppnåtts. Projektet är unikt för landet där vi följer en hel populations åldersutveckling och de närmast följande åren kommer att bli mycket spännande att följa. Tidigare fanns mest spridda fynd av äldre sillgrisslor men i vårt material följer vi nu år för år några av landets äldsta fåglar mot gränsen av vad vi vetenskapligt känner till. För att klara detta krävs byte av slitna ringar på äldre fåglar och i år byttes en ring som var 37 år gammal samt en annan som var 31 år gammal. Den senare var en sillgrissla som ingen sett sen den märktes som vuxen på Grän 1983. Eftersom sillgrisslorna börjar häcka när de är 4–5 år kan man anta att denna grissla uppnått 35 års ålder.

Vid sidan av sillgrisslorna märks även tordmule i mån av tid och det ser ut att gå bra även för dem då populationen är ökande. Skräntärnorna har också hög prioritet då de ingår i ett större riksomfattande åtgärdsprogram.

Ett dåligt häckningsår gav dock få märkta skräntärne­ ungar. Andra arter som ringmärkts under säsongen var skarv med 200 ungar, skrattmås 165 ungar, fiskmås 42 ungar, gråtrut 99 ungar samt några unga rödbenor, roskarlar och en labbunge.

2013 på Storskär och en annan vuxenmärkt 1998 på Abborren häckande bägge på Pernaja, Asp­skär i Finland.

En ungmärkt 2003 på Västerskär, Grän häckade i år som 11-åring i grissleberget på Stora Karlsö. På Aspskär kontrollerades 4 häckande Stockholmsgrisslor 2013 varav en var född på Kalken 2005 och två på Västerskär, Grän 2006. Det verkar förekomma ett regelbundet utbyte av grisslor numera mellan Gotland/Stockholms skärgård och Finska viken. Extra spännande är det med en grissla född 2009 på Västerskär, Grän som kontrollerades på en rysk ö, utanför S:t Petersburg i juli 2013.

Fler ryska återfynd bör komma i framtiden.

Under året märktes 200 skarvungar fördelade på 5 kolonier.

Tordmularna 2014 Som vanligt har tordmularna kommit i andra hand beträffande ringmärkningen. Trots detta har det varit ett bra häckningsår och vi lyckades ringmärka 216 ungar och 34 vuxna tordmular. Att det blev så många beror på vårt utökade besök till Söderskär, Gunnar­stenarna där 57 exemplar märktes. Under Janne Ohlsson återbesök märktes ytterligare 83 tordmuleungar på Norrskär och Söderskär.

16 kontroller av vuxna tordmular utfördes varav den mest intressanta fick byta ring på Lillö, Svenska Högarna. Det visade sig efter att ringen syrabehandlats så kunde vi stoltsera med att ha hittat Sveriges tredje äldsta tordmule 26 år gammal och född på ­samma ö 1988 (märkt av Björn Hjernquist). Svenskt ålders­rekord innehas av Thord Fransson med en minst 28 år gammal tordmule som märktes 1982 och kontrollerades på Bodskär 2010. Nummer två är en 27 år gammal tordmule märkt och återfunnen på Lillö 2010. Ålders­rekor­ det för Europa är en Brittisk tordmule som kontrollerades som 42-åring.

På Riksmuseet finns 573 återfynd registrerade av tordmular ringmärkta i Sverige fram till december 2014.

Av dessa utgör 286 återfynd fåglar som ringmärkts i Stockholms skärgård. Det är uppenbart att vårt arbete har stor betydelse för insamlandet av kunskap rörande tordmulen i Östersjön.

Gråtrut 2014 En sju år gammal gråtrut märkt 2007 på Abborren slutade sitt liv på Salmunge soptipp mitt under häckningstiden (28 maj) då den blev skjuten. Gråtruten har från 1990-talets mitt minskat kraftigt mycket be­roende på ändrad hantering av avfall på de stora soptipparna runt om i landet samt tiaminbrist.

Mellanskarv 2014 Under juni märktes liksom förra året 200 ungfåglar fördelade på 5 kolonier i skärgården. Även i år kom ett snabbt återfynd på en ungfågel som flugit 14 mil ENE till Seglinge på Åland där den blev skjuten 31 ­augusti. Under vintern 2013–2014 rapporterades 2 fynd från ­södra Frankrike 196 och 221 mil SW (en funnen död och en skjuten) och på Sardinien i medelhavet hittades en död ungskarv på stranden 10 mars. Samt­liga skarvar var födda i Furusundsleden 2013. Ett höst­f ynd i oktober gjordes då en skarv sköts i Schweiz 156 mil SSW från Dalarö där den var född. Året av­slutades med ett återfynd av en skarv född 2013 i Furu­sundsleden och återfunnen som drunknad i fisk­nät i Murcia, Spanien 30 december. Sammantaget be­kräftar fynden att ung­ skarvarna snabbt sprider ut sig då de blivit flygga.

Normal dödlighet under första levnads­året är 65% av årskullen enligt statistik från Riksmuseet.

Av Claes Kyrk claes.kyrk@gmail.com l e va n d e s k ä r g å r d s n at u r

15

Ringmärkning av kustfåglar 2014

24 mars. Utplacering av nya minkfällor på några skrän­ tärneöar, allmän rundtur i inner- och mellanskärgård.

Skarvbon med tidigt lagda ägg ses på två öar.

25–30 april. Ejder och kustfågelinventeringar utförs.

Maj. En hektisk månad med inventering av ejder, kust­ fågel, skräntärna och skarv. Även minkfällekoll och besök gjorda i norra skärgårdens fågelskyddsområden.

Juni. Ringmärkning av alla ovan nämnda arter + berg­uv kombinerat med fortsatt inventering av ejder, kustfågel och skräntärna. Minkfällekoll under tre av turerna.

Läser av sillgrissleringar från gömsle på Bodskär, Grän.

Juli. Hektiska dagar i början av månaden med grissle­ märkning. Efterkontroll av sena skräntärnehäckningar.

21–25 augusti. Räkning av skarvbon.

September - oktober. Räkning av skarvbon, hägerbon samt minkfällekoll.

Sillgrisslorna 2014 Sillgrisslan häckar i vår allra yttersta skärgårdsdel på 10 karga öar mellan Understen och Gunnarstenarna.

Ett mycket bra häckningsår kombinerat med väl inarbetade rutiner för ringmärkningen resulterade i ett nytt år med rekord i antal märkta och kontrollerade sill­ grisslor. Tidigare rutin med tre heldagar har ändrats till att omfatta fyra dagar för att hinna med hela rundan.

Nytt för året är också att Söderskär på Gunnarstenarna har besökts.

Nymärkningen av sillgrisslor 2013 var 501 exemplar för­delade på 253 vuxna och 248 ungar. I år 2014 landade summan på 969 exemplar fördelades på 459 vuxna 14

l e va n d e s k ä r g å r d s n at u r

Målet att hitta en 40-årig sillgrissla uppnåddes på ön Kalken, Svenska Högarna. 39-åringen från förra året återfångades i tordmuleborgen och denna gång ersattes ringen mot en ny fräsch ring. Även i år såg den ut att vara pigg och livskraftig. Gammelgrissla nr 2 kontrol­ lerades i grisslegrottan på samma ö. Bägge grisslorna har sitt ursprung som födda på Stora Karlsö 1974 och har kontrollerats 4–5 gånger under åren som passerat.

Den senare fick sin nuvarande ring 2009, den tredje i ordningen. Av andra intressanta fynd kan nämnas en 37-åring från Stora Karlsö häckade på Söderskär, Gunnarstenarna, en 36-åring från Hallands Väderö häckade på Västerskär, Grän och 21-årige ”Skotten” född på Sule Skerry, Orkneyöarna i Skottland hittades för tredje gången under samma stenblock på Österskär, Grän. 46 ringar byttes varav flera har fått sin slutliga identitet klar först efter syrabehandling på Riksmuseet.

Kvar är en oidentifierad ring som var nästan blank då endast en av 7 siffror gick att läsa.

Forskaren Martina Kadin håller i en 40-årig sillgrissla som ­hittades på ön Kalken.

och 510 ungar. Märkningsinsatsen är fantastisk då man som jämförelse ringmärker ca 2500–3000 ungar på Stora Karlsö per år fast under flera veckors tid. Resul­ta­tet kan endast förklaras med just kombinationen av ett gott häckningsår och väl genomfört arbete.

Alla grissleöarna producerade goda häckningsresultat.

På Storskär, Utö märktes 53 ungar vilket tyder på att fler sillgrisslor accepterat öns grottor. Söderskär på Gunnar­ stenarna hade sina första häckande sillgrisslor 2005 och i år märktes 114 ungar varav de flesta ungar­na fanns i öns stora grotta. En snabb invandring tycks ha skett under de sista åren. På öarna i ögruppen Grän märktes 163 ungar, på Svenska Högarna märktes 145 ungar och på länets norra grissleöar Abborren och Stridsbådan märktes 35 ungar.

Antalet avlästa kontroller av vuxna sillgrisslor 2013 landade på 326 exemplar. En svårslagen siffra trodde vi men resultatet 2014 överraskade rejält. På fyra dagsturer kon­ trol­lerades 498 vuxna sillgrisslor genom fångst och 14 exemplar som fotograferades flygande. Till detta gjordes ett besök på Bodskär, Grän strax efter midsommar där jag från gömsle läste av ytterligare 84 ringar. Ett återbesök på Söderskär, Gunnarstenarna som Janne Olsson gjorde i juli gav några nya kontroller där. ­Sum­man sillgrisslekontroller 2014 blev ofattbara 600 exemplar.

Att fånga och kontrollera fler och fler vuxna sillgrisslor är inget vi strävar efter. Det viktiga är att försöka följa de äldre fåglarnas liv så långt det är möjligt. Då arten nu tycks öka i antal så fångas betyd­ligt fler än tidigare.

Många är yngre omärkta sillgrisslor och av de som bär ring kommer oväntat få från andra kända kolonier i Östersjön. På Stora Karlsö räknades 8500 häckande par 2014 och förklaringen till ökningen man noterat tros bero på minskat trålfiske i södra Östersjön där ­vuxna sillgrisslor tidigare dött som bifångst. Återfynd av våra sillgrisslor utanför länet har under året gjorts med en vuxenmärkt 2008 på Kalken och nu häckan­de på ön Bonden, Ångermanland. En vuxen­märkt

Sammantaget kontrollerades minst 15 Karlsö-grisslor i åldrarna 2–40 år (flera dubbelmärkta). Tittar man på grisslornas åldersfördelning i hela materialet så notera­des 21 exemplar med ålder 30–40 år, 29 exemplar med ålder 20–29 år, drygt 140 exemplar med ålder 10– 19 samt närmare 400 exemplar med ålder 1–9 år. Att vi funnit 50 häckande s­ illgrisslor i vår skärgård med åldern 20–40 år tyder på att de kan bli ännu äldre. Världens äldsta sillgrissla hittills sågs på Stora Karlsö 2008 och var då 42 år 10 månader gammal.

Foto: Anders Bouvin

Sammandrag från dagboken

Foto: Claes Kyrk

Ringmärkningen av kustfåglar har sitt största fokus på sillgrisslorna i ytterskärgården och målet att hitta en 40-årig sillgrissla har uppnåtts. Projektet är unikt för landet där vi följer en hel populations åldersutveckling och de närmast följande åren kommer att bli mycket spännande att följa. Tidigare fanns mest spridda fynd av äldre sillgrisslor men i vårt material följer vi nu år för år några av landets äldsta fåglar mot gränsen av vad vi vetenskapligt känner till. För att klara detta krävs byte av slitna ringar på äldre fåglar och i år byttes en ring som var 37 år gammal samt en annan som var 31 år gammal. Den senare var en sillgrissla som ingen sett sen den märktes som vuxen på Grän 1983. Eftersom sillgrisslorna börjar häcka när de är 4–5 år kan man anta att denna grissla uppnått 35 års ålder.

Vid sidan av sillgrisslorna märks även tordmule i mån av tid och det ser ut att gå bra även för dem då populationen är ökande. Skräntärnorna har också hög prioritet då de ingår i ett större riksomfattande åtgärdsprogram.

Ett dåligt häckningsår gav dock få märkta skräntärne­ ungar. Andra arter som ringmärkts under säsongen var skarv med 200 ungar, skrattmås 165 ungar, fiskmås 42 ungar, gråtrut 99 ungar samt några unga rödbenor, roskarlar och en labbunge.

2013 på Storskär och en annan vuxenmärkt 1998 på Abborren häckande bägge på Pernaja, Asp­skär i Finland.

En ungmärkt 2003 på Västerskär, Grän häckade i år som 11-åring i grissleberget på Stora Karlsö. På Aspskär kontrollerades 4 häckande Stockholmsgrisslor 2013 varav en var född på Kalken 2005 och två på Västerskär, Grän 2006. Det verkar förekomma ett regelbundet utbyte av grisslor numera mellan Gotland/Stockholms skärgård och Finska viken. Extra spännande är det med en grissla född 2009 på Västerskär, Grän som kontrollerades på en rysk ö, utanför S:t Petersburg i juli 2013.

Fler ryska återfynd bör komma i framtiden.

Under året märktes 200 skarvungar fördelade på 5 kolonier.

Tordmularna 2014 Som vanligt har tordmularna kommit i andra hand beträffande ringmärkningen. Trots detta har det varit ett bra häckningsår och vi lyckades ringmärka 216 ungar och 34 vuxna tordmular. Att det blev så många beror på vårt utökade besök till Söderskär, Gunnar­stenarna där 57 exemplar märktes. Under Janne Ohlsson återbesök märktes ytterligare 83 tordmuleungar på Norrskär och Söderskär.

16 kontroller av vuxna tordmular utfördes varav den mest intressanta fick byta ring på Lillö, Svenska Högarna. Det visade sig efter att ringen syrabehandlats så kunde vi stoltsera med att ha hittat Sveriges tredje äldsta tordmule 26 år gammal och född på ­samma ö 1988 (märkt av Björn Hjernquist). Svenskt ålders­rekord innehas av Thord Fransson med en minst 28 år gammal tordmule som märktes 1982 och kontrollerades på Bodskär 2010. Nummer två är en 27 år gammal tordmule märkt och återfunnen på Lillö 2010. Ålders­rekor­ det för Europa är en Brittisk tordmule som kontrollerades som 42-åring.

På Riksmuseet finns 573 återfynd registrerade av tordmular ringmärkta i Sverige fram till december 2014.

Av dessa utgör 286 återfynd fåglar som ringmärkts i Stockholms skärgård. Det är uppenbart att vårt arbete har stor betydelse för insamlandet av kunskap rörande tordmulen i Östersjön.

Gråtrut 2014 En sju år gammal gråtrut märkt 2007 på Abborren slutade sitt liv på Salmunge soptipp mitt under häckningstiden (28 maj) då den blev skjuten. Gråtruten har från 1990-talets mitt minskat kraftigt mycket be­roende på ändrad hantering av avfall på de stora soptipparna runt om i landet samt tiaminbrist.

Mellanskarv 2014 Under juni märktes liksom förra året 200 ungfåglar fördelade på 5 kolonier i skärgården. Även i år kom ett snabbt återfynd på en ungfågel som flugit 14 mil ENE till Seglinge på Åland där den blev skjuten 31 ­augusti. Under vintern 2013–2014 rapporterades 2 fynd från ­södra Frankrike 196 och 221 mil SW (en funnen död och en skjuten) och på Sardinien i medelhavet hittades en död ungskarv på stranden 10 mars. Samt­liga skarvar var födda i Furusundsleden 2013. Ett höst­f ynd i oktober gjordes då en skarv sköts i Schweiz 156 mil SSW från Dalarö där den var född. Året av­slutades med ett återfynd av en skarv född 2013 i Furu­sundsleden och återfunnen som drunknad i fisk­nät i Murcia, Spanien 30 december. Sammantaget be­kräftar fynden att ung­ skarvarna snabbt sprider ut sig då de blivit flygga.

Normal dödlighet under första levnads­året är 65% av årskullen enligt statistik från Riksmuseet.

Av Claes Kyrk claes.kyrk@gmail.com l e va n d e s k ä r g å r d s n at u r

15

Åtgärdsprogram för skräntärna 2014

Foto: Gunnar Hjertstrand

Foto: Claes Kyrk

Skräntärne­noteringar har även gjorts under andra inventeringsrundor och till detta har även data insamlats från allmänheten via Artportalen.

Resultatet i Stockholms läns skärgård blev som följer.

55–60 par noterades med olika grad av häckningskriterie på 36 öar. 17 lyckade häckningar konstaterades med kläckt unge. Tre häckningar med sent lagda/omlagda äggkullar. 10 misslyckade häckningar med konstaterat kläckt unge eller ägg eller adulta ruvande fåglar på häckplats som avbrutit häckningen. 5 häckningsförsök där adulta fåglar setts på häckningsplats men i de flesta fall avbrutit häckningen. Slutligen 20–25 misslyckade häckningar på koloniön i Svartlögafjärden.

Skräntärnorna påbörjade sin häckning tidigt detta år i länet. Några par som det gick bra för fick sina ungar flygga redan i slutet av juni. Många par råkade dock ut för väderproblem med omläggningar av äggkullar som följd. En del bon utsattes för predation i olika form och värst utsatt blev vår koloniö som i juni prederades av trut eller örn och senare fick besök av räv. Här övergavs samt­liga bon för tredje gången sedan kolonin bildades 2009. Åtta kullar med två ungar noterades och inga lyckade trekullar sågs detta år i vår skärgård.

Ringmärkning och färgmärkning Årets ringmärkning av ungfåglar resulterade i blygsamma 24 märkta och endast 17 av dessa fick en röd plastfärg­ ring på andra benet. Inga återfynd av dessa har inrapporterats. Inom projekt skräntärna som finansieras av Sveriges ornitologiska förening har färgmärkning pågått i fyra år. Nästan 1200 ungfåglar från hela landet har fått

Åtgärdsprogrammet

l e va n d e s k ä r g å r d s n at u r

Inventering i Stockholms län Inventeringsarbetet och ringmärkningen utfördes av under­tecknad tillsammans med Gunnar Hjertstrand.

Efter förra årets goda häckningsresultat fick vi tyvärr bokföra ett riktigt dåligt år med få lyckade häckningar.

Antalet besökta öar uppgick till 85 under maj–juli.

G IN

16

I ett äldre färgringmärkningsprojekt från 1970- och 1980-talet gjordes intressanta iakttagelser. Tydliga ­samband mellan landets olika koloniöar konstaterades liksom mellan svenska, finska och estniska kolonier.

Många ringmärkta ungfåglar har konstaterats flytta runt och häcka i andra kolonier än i den där de föddes.

I Stock­holms skärgård fanns en stor koloni på Flatskär, Gunnar­stenarna och på öar i Svartlögafjärden. På dessa häckningsöar har inflyttade häckande skräntärnor iakttagits med ursprung från Blekinge, Småland, Öster­göt­ land, Sörmland, Uppland samt från Åbo-Björneborg skärgård Finland och Matsalu Estland.

Omvänt har färg- och metallringar på häckande tärnor med urO NITOL GISKA F OR ÖR ES sprung från Stockholms G skärgård lästs av från gömsle ifrån samtliga ovan nämnda geografiska områden.

EN

Naturvårdsverkets åtgärdsprogram för den rödlistade skräntärnan påbörjades 2007 och har nu pågått i 8 år.

Två år kvarstår av nuvarande period som därefter ska utvärderas. Målet är att med kunskapsinsamling skapa bättre skydd och via förbättringar säkra skräntärnans häckningsplatser och fortplantning i Östersjön.

Inom åtgärdsprogrammet pågår satsningar på minkjakt, förbättringar på häckningsöarna samt övervakning med webbkamera på några öar. Minkens förekomst i de svenska skärgårdarna har ökat på senare år. Samma trend har noterats i Björns skärgård, Finland. Här tror man att ökningen av mink i skärgården beror på ökad förekomst av utter som driver ut minken från fastlandet.

Minken har en hög föryngringstakt och är svår att jaga bort. En framtida ökad förekomst av utter i svenska skärgårdar kan kanske minska minkens predation på de mest utsatta skärgårdsfåglarna.

Flera sändarförsedda vuxna skräntärnor som 2013 gav information om dagliga fisketurer på 3–5 mil in över fastlandet har kunnat följas även i år. En av dessa note­ rades i slutet av juli flyga från Ledskärsviken–Hjälmaren och tillbaks. Sträckan enkel väg är 170 km och tärnan höll stundtals hastigheter på 70 km/tim. En finskfödd vuxen skräntärna häckade i år i en av de norduppländska kolo­nierna. Den hade också en sändare som avslöjade att den efter häckningsförsöket flög österut till två finska kolo­nier innan den flög söderut mot medelhavet.

färgringar och en ökad rapportering av i fält avlästa ringar förväntas ske under kommande år.

Vår unga skräntärna som omnämndes från spanska orten Cádiz strax väster om Gibraltar 17 oktober 2013 valde att stanna kvar på orten en längre tid. Den sågs även 16 januari, 11 mars och 5 april i år på samma plats.

I svensk ringmärknings databas finns 25 fynd från Cádiz mellan åren 1951–2014. De 14 fynd som gjorts fram till 2008 var alla upphittade döda fåglar. De sista 11 fynden är fåglar vars färgringar blivit avlästa i fält 2013–2014.

SV ER I

Skräntärna (Sterna caspia) Skräntärnan är världens största tärna med en världsvid men splittrad utbredning.

I Europa är den en mycket ovanlig häckfågel med sitt huvudsakliga häckningsområde i Östersjön. Popula­­­tio­nen uppskattas till ca 1700–1800 par fördelade på 600 par i Sverige, 900–1000 par i Finland och 200 par i Estland. På 1970-talet fanns drygt 900 par i Sverige som 1995 minskat till 420 par. Förra året uppskattades populationen till 625 par och i år ca 600 par.

Det goda häckningsresultat 2013 med 740 ringmärkta ungar uppnåddes inte 2014 då 550 ungar ringmärktes.

Predation från mink, trut och havsörn är de faktorer som tydligast påverkar häckningsframgången i kolonierna.

Hårdast drabbade 2014 blev en koloni i Blekinge, två kolonier på Gotland och vår koloni i Stockholms län.

Skräntärnorna som häckar i Stockholm skärgård ut­ gjorde även i år ca 10% (55–60 par) av landets population. Av dessa häckade ca 40 par solitärt och endast 24 ungar ringmärktes i vår skärgård mot förra årets 71 ungar.

Foto: Anna Ehn

En ovanlig syn i Stockholms skärgård. Under 2014 ringmärktes 24 skräntärneungar i jämförelse mot 2013 då 71 ungar ringmärktes.

Claes Kyrk märker skräntärneunge.

2012

Gunnar Hjertstrand i färd med att märka en skräntärneunge.

Av Claes Kyrk claes.kyrk@gmail.com

SKRÄNTÄRNA Hydroprogne caspia

l e va n d e s k ä r g å r d s n at u r

17

Åtgärdsprogram för skräntärna 2014

Foto: Gunnar Hjertstrand

Foto: Claes Kyrk

Skräntärne­noteringar har även gjorts under andra inventeringsrundor och till detta har även data insamlats från allmänheten via Artportalen.

Resultatet i Stockholms läns skärgård blev som följer.

55–60 par noterades med olika grad av häckningskriterie på 36 öar. 17 lyckade häckningar konstaterades med kläckt unge. Tre häckningar med sent lagda/omlagda äggkullar. 10 misslyckade häckningar med konstaterat kläckt unge eller ägg eller adulta ruvande fåglar på häckplats som avbrutit häckningen. 5 häckningsförsök där adulta fåglar setts på häckningsplats men i de flesta fall avbrutit häckningen. Slutligen 20–25 misslyckade häckningar på koloniön i Svartlögafjärden.

Skräntärnorna påbörjade sin häckning tidigt detta år i länet. Några par som det gick bra för fick sina ungar flygga redan i slutet av juni. Många par råkade dock ut för väderproblem med omläggningar av äggkullar som följd. En del bon utsattes för predation i olika form och värst utsatt blev vår koloniö som i juni prederades av trut eller örn och senare fick besök av räv. Här övergavs samt­liga bon för tredje gången sedan kolonin bildades 2009. Åtta kullar med två ungar noterades och inga lyckade trekullar sågs detta år i vår skärgård.

Ringmärkning och färgmärkning Årets ringmärkning av ungfåglar resulterade i blygsamma 24 märkta och endast 17 av dessa fick en röd plastfärg­ ring på andra benet. Inga återfynd av dessa har inrapporterats. Inom projekt skräntärna som finansieras av Sveriges ornitologiska förening har färgmärkning pågått i fyra år. Nästan 1200 ungfåglar från hela landet har fått

Åtgärdsprogrammet

l e va n d e s k ä r g å r d s n at u r

Inventering i Stockholms län Inventeringsarbetet och ringmärkningen utfördes av under­tecknad tillsammans med Gunnar Hjertstrand.

Efter förra årets goda häckningsresultat fick vi tyvärr bokföra ett riktigt dåligt år med få lyckade häckningar.

Antalet besökta öar uppgick till 85 under maj–juli.

G IN

16

I ett äldre färgringmärkningsprojekt från 1970- och 1980-talet gjordes intressanta iakttagelser. Tydliga ­samband mellan landets olika koloniöar konstaterades liksom mellan svenska, finska och estniska kolonier.

Många ringmärkta ungfåglar har konstaterats flytta runt och häcka i andra kolonier än i den där de föddes.

I Stock­holms skärgård fanns en stor koloni på Flatskär, Gunnar­stenarna och på öar i Svartlögafjärden. På dessa häckningsöar har inflyttade häckande skräntärnor iakttagits med ursprung från Blekinge, Småland, Öster­göt­ land, Sörmland, Uppland samt från Åbo-Björneborg skärgård Finland och Matsalu Estland.

Omvänt har färg- och metallringar på häckande tärnor med urO NITOL GISKA F OR ÖR ES sprung från Stockholms G skärgård lästs av från gömsle ifrån samtliga ovan nämnda geografiska områden.

EN

Naturvårdsverkets åtgärdsprogram för den rödlistade skräntärnan påbörjades 2007 och har nu pågått i 8 år.

Två år kvarstår av nuvarande period som därefter ska utvärderas. Målet är att med kunskapsinsamling skapa bättre skydd och via förbättringar säkra skräntärnans häckningsplatser och fortplantning i Östersjön.

Inom åtgärdsprogrammet pågår satsningar på minkjakt, förbättringar på häckningsöarna samt övervakning med webbkamera på några öar. Minkens förekomst i de svenska skärgårdarna har ökat på senare år. Samma trend har noterats i Björns skärgård, Finland. Här tror man att ökningen av mink i skärgården beror på ökad förekomst av utter som driver ut minken från fastlandet.

Minken har en hög föryngringstakt och är svår att jaga bort. En framtida ökad förekomst av utter i svenska skärgårdar kan kanske minska minkens predation på de mest utsatta skärgårdsfåglarna.

Flera sändarförsedda vuxna skräntärnor som 2013 gav information om dagliga fisketurer på 3–5 mil in över fastlandet har kunnat följas även i år. En av dessa note­ rades i slutet av juli flyga från Ledskärsviken–Hjälmaren och tillbaks. Sträckan enkel väg är 170 km och tärnan höll stundtals hastigheter på 70 km/tim. En finskfödd vuxen skräntärna häckade i år i en av de norduppländska kolo­nierna. Den hade också en sändare som avslöjade att den efter häckningsförsöket flög österut till två finska kolo­nier innan den flög söderut mot medelhavet.

färgringar och en ökad rapportering av i fält avlästa ringar förväntas ske under kommande år.

Vår unga skräntärna som omnämndes från spanska orten Cádiz strax väster om Gibraltar 17 oktober 2013 valde att stanna kvar på orten en längre tid. Den sågs även 16 januari, 11 mars och 5 april i år på samma plats.

I svensk ringmärknings databas finns 25 fynd från Cádiz mellan åren 1951–2014. De 14 fynd som gjorts fram till 2008 var alla upphittade döda fåglar. De sista 11 fynden är fåglar vars färgringar blivit avlästa i fält 2013–2014.

SV ER I

Skräntärna (Sterna caspia) Skräntärnan är världens största tärna med en världsvid men splittrad utbredning.

I Europa är den en mycket ovanlig häckfågel med sitt huvudsakliga häckningsområde i Östersjön. Popula­­­tio­nen uppskattas till ca 1700–1800 par fördelade på 600 par i Sverige, 900–1000 par i Finland och 200 par i Estland. På 1970-talet fanns drygt 900 par i Sverige som 1995 minskat till 420 par. Förra året uppskattades populationen till 625 par och i år ca 600 par.

Det goda häckningsresultat 2013 med 740 ringmärkta ungar uppnåddes inte 2014 då 550 ungar ringmärktes.

Predation från mink, trut och havsörn är de faktorer som tydligast påverkar häckningsframgången i kolonierna.

Hårdast drabbade 2014 blev en koloni i Blekinge, två kolonier på Gotland och vår koloni i Stockholms län.

Skräntärnorna som häckar i Stockholm skärgård ut­ gjorde även i år ca 10% (55–60 par) av landets population. Av dessa häckade ca 40 par solitärt och endast 24 ungar ringmärktes i vår skärgård mot förra årets 71 ungar.

Foto: Anna Ehn

En ovanlig syn i Stockholms skärgård. Under 2014 ringmärktes 24 skräntärneungar i jämförelse mot 2013 då 71 ungar ringmärktes.

Claes Kyrk märker skräntärneunge.

2012

Gunnar Hjertstrand i färd med att märka en skräntärneunge.

Av Claes Kyrk claes.kyrk@gmail.com

SKRÄNTÄRNA Hydroprogne caspia

l e va n d e s k ä r g å r d s n at u r

17

Foto: Claes Kyrk

Därefter gick utvecklingen i relativa tal något lång­ sammare men totalantalet räknade bon ökade ändå ­markant fram till 2006–2007 då vi noterade de hittills högsta resultaten i antal bon, mellan 5700 och 5800.

Därefter har, fram till idag, antalet bon minskat något och ­varierat endast obetydligt, totalt sett.

Bakom dessa data, som uppvisar en närmast klassisk kurva med snabb uppgång följd av en nedgång och utplaning gömmer sig ändå en hel del dramatik. I dia­ grammet nedan kan man se att under denna period har e­ xpansioner och nedgångar växlat såväl inom skär­gårds­avsnitt som dem emellan.

Antalet skarvbon har varierat obetydligt de senaste åren totalt sett, däremot har vi sett dramatiska förflyttningar.

Liten Historik Nu har det gått 20 år sedan vi upptäckte den första ­eta­bleringen av skarv i ögruppen Grän i södra skär­ gården och mycket har hänt sedan dess. Alldeles oav­sett vad man må tycka om skarven i vår skärgård är det ändå ur biologisk synpunkt en mycket intressant period vi får uppleva.

Kolonier har skapats, påverkats av olika faktorer och därmed kommit att variera i storlek såväl uppåt som nedåt. Till en början var ökningstakten hög med oftast en fördubbling eller mer av antalet räknade bon per år fram till sekelskiftet, precis som väntat vid denna typ av situationer.

Skarvens utvecklings­historia i Stockholms Skärgård 1994 – 2014 i diagramform.

Lodrät axel = Antal bon.

Vågrät axel = Årtal.

Varje kolonis utveckling kan följas i och med att de har olika färger.

18

l e va n d e s k ä r g å r d s n at u r

Under de första 10 åren syns att efter en inledande ökning vid Fälöv utanför Nynäshamn fram till 2001 hände något 2002 som ser ut att ha genererat en för­ flyttning av ett antal bon till intilliggande Våmklubben som nu ökar i motsvarande grad. Samtidigt startar en ökning av kolonierna Äggskäret i norra Mysingen och Doftskärshällar väst om Södertörn som ska komma att pågå fram till 2006.

Under samma period har vi ett förlopp längre norrut i Svartlögafjärden där de tre kolonierna Trätskär, Trät­ skärskobben och Halmören såväl etableras som överges.

I detta område såg vi för första gången tecken på havs­ örnspredation gentemot skarv och till en början försökte vi förklara dessa koloniers fall med detta, men vi har nog anledning att ompröva detta en smula när vi nu ser i back­spegeln. Vi har på senare tid väldigt påtagliga ­exempel på kolonier som prederas av havsörn i betydligt högre grad och ändå fortlever år efter år.

Om vi sedan ser på de senaste 10 åren i diagrammet kan en tydlig nedgång noteras i södra skärgården när

de tre stora kolonierna Doftskärshällar, Våmklubben och Äggskäret under tiden fram till 2013 successivt minskar för att till slut överges helt. En tillfällig refug under några år på Västra Pjukan i Norra Mysingen överges också 2013. Samma år ökar kolonin på ön Skraken vid Dalarö till 1263 bon och blir därmed den enskilt största kolonin i skärgården.

Ett par exempel från längre norrut i skärgården är kolonin på Rödkobb vid Grinda som gått från 538 bon år 2011 till 0 bon 2014 och Bergskäret i Gälnan som från att ha haft 504 bon år 2013 inte heller hade någon lyckad häckning 2014. Bergskäret har vi besökt ett antal gånger under häckningssäsongen utan att kunna konstatera en enda fullgången häckning, däremot ägg och nykläckta ungar som försvunnit till 100 %.

Fältet överst till höger i diagrammet representerar Själ­ grundsskallen, väst om Grisslehamn längst upp vid norra länsgränsen, och är resultatet av en övergiven koloni på andra sidan gränsen i Uppsala Län år 2010. Under de närmast följande åren ökade denna koloni i två steg upp till drygt 1000 bon år 2012, något som sannolikt är en följd av de samtidigt upphörande kolonierna på Alören, Mar­skär och Marskärskobben nordost om Furusund.

Bakom en till synes harmoniskt jämn diagramkurva döljer sig alltså en mängd händelser.

Vid ett antal tillfällen genom åren har vi konstaterat ille­gal jakt, nedsågning av träd och grenar samt för­ svunna bon som inte kan ges annan förklaring än att det rör sig om mänskliga aktiviteter. Även i år har sådana iakttagelser föranlett rapportering till Länsstyrelsen för vidare åtgärder.

Trots dessa aktiviteter konstateras att beståndet ändå utvecklats på ett sätt som följer en normalkurva totalt sett.

Då väcks tanken om det egentligen kan sägas vara m ­ ödan värt med dessa ytterst diskutabla och olag­liga hand­­lingar.

Det enda säkra som egentligen tycks uppnås förutom ett omfattande djurplågeri är en förflyttning av fåglar och kolonier, många gånger till platser som ur mänsk­ligt perspektiv är ännu sämre ur störningssynpunkt. I dags­ läget kan alltså de som vistas i områdena kring Dalarö, Stora Värtan och Furusundsleden nordväst om Ljusterö förledas tro att antalet häckande skarvar i skär­gården ökar när det egentligen endast är en omflyttning till följd av ovan nämnda störningar.

Självfallet hade det ur vetenskaplig synpunkt varit ­betydligt intressantare att följa ett så opåverkat förlopp som möjligt när det gäller dessa fåglars utveckling, men hur mycket som i verkligheten skiljer kan vi nu bara gissa oss till.

Av Gunnar Hjertstrand gunnar@skargardsstiftelsen.se Foto: Claes Kyrk

Skarv i Stockholms Skärgård 1994-2014

Nykläckta skarvungar.

Skarvkolonier i Stockholms Läns skärgård 2014, antal bon Plats Antal bon Käringholmen 161 Skorvan 70 Fälöv 74 Skallbaken 35 Fjärdingsman 58 Skraken 1150 Nygrynnan 30 Delö 22 Tallkobben, Evlinge 118 Tallkobben, Bolvik 59 Stinas Grund 113 Allmänningen 23 Västerskär, St.Värtan 789 Ryssmasterna S 37 Ryssmasterna N 448 Småholmarna S 162 Småholmarna N

1031 Själgrundsskallen 764 SUMMA: 5144

l e va n d e s k ä r g å r d s n at u r

19

Foto: Claes Kyrk

Därefter gick utvecklingen i relativa tal något lång­ sammare men totalantalet räknade bon ökade ändå ­markant fram till 2006–2007 då vi noterade de hittills högsta resultaten i antal bon, mellan 5700 och 5800.

Därefter har, fram till idag, antalet bon minskat något och ­varierat endast obetydligt, totalt sett.

Bakom dessa data, som uppvisar en närmast klassisk kurva med snabb uppgång följd av en nedgång och utplaning gömmer sig ändå en hel del dramatik. I dia­ grammet nedan kan man se att under denna period har e­ xpansioner och nedgångar växlat såväl inom skär­gårds­avsnitt som dem emellan.

Antalet skarvbon har varierat obetydligt de senaste åren totalt sett, däremot har vi sett dramatiska förflyttningar.

Liten Historik Nu har det gått 20 år sedan vi upptäckte den första ­eta­bleringen av skarv i ögruppen Grän i södra skär­ gården och mycket har hänt sedan dess. Alldeles oav­sett vad man må tycka om skarven i vår skärgård är det ändå ur biologisk synpunkt en mycket intressant period vi får uppleva.

Kolonier har skapats, påverkats av olika faktorer och därmed kommit att variera i storlek såväl uppåt som nedåt. Till en början var ökningstakten hög med oftast en fördubbling eller mer av antalet räknade bon per år fram till sekelskiftet, precis som väntat vid denna typ av situationer.

Skarvens utvecklings­historia i Stockholms Skärgård 1994 – 2014 i diagramform.

Lodrät axel = Antal bon.

Vågrät axel = Årtal.

Varje kolonis utveckling kan följas i och med att de har olika färger.

18

l e va n d e s k ä r g å r d s n at u r

Under de första 10 åren syns att efter en inledande ökning vid Fälöv utanför Nynäshamn fram till 2001 hände något 2002 som ser ut att ha genererat en för­ flyttning av ett antal bon till intilliggande Våmklubben som nu ökar i motsvarande grad. Samtidigt startar en ökning av kolonierna Äggskäret i norra Mysingen och Doftskärshällar väst om Södertörn som ska komma att pågå fram till 2006.

Under samma period har vi ett förlopp längre norrut i Svartlögafjärden där de tre kolonierna Trätskär, Trät­ skärskobben och Halmören såväl etableras som överges.

I detta område såg vi för första gången tecken på havs­ örnspredation gentemot skarv och till en början försökte vi förklara dessa koloniers fall med detta, men vi har nog anledning att ompröva detta en smula när vi nu ser i back­spegeln. Vi har på senare tid väldigt påtagliga ­exempel på kolonier som prederas av havsörn i betydligt högre grad och ändå fortlever år efter år.

Om vi sedan ser på de senaste 10 åren i diagrammet kan en tydlig nedgång noteras i södra skärgården när

de tre stora kolonierna Doftskärshällar, Våmklubben och Äggskäret under tiden fram till 2013 successivt minskar för att till slut överges helt. En tillfällig refug under några år på Västra Pjukan i Norra Mysingen överges också 2013. Samma år ökar kolonin på ön Skraken vid Dalarö till 1263 bon och blir därmed den enskilt största kolonin i skärgården.

Ett par exempel från längre norrut i skärgården är kolonin på Rödkobb vid Grinda som gått från 538 bon år 2011 till 0 bon 2014 och Bergskäret i Gälnan som från att ha haft 504 bon år 2013 inte heller hade någon lyckad häckning 2014. Bergskäret har vi besökt ett antal gånger under häckningssäsongen utan att kunna konstatera en enda fullgången häckning, däremot ägg och nykläckta ungar som försvunnit till 100 %.

Fältet överst till höger i diagrammet representerar Själ­ grundsskallen, väst om Grisslehamn längst upp vid norra länsgränsen, och är resultatet av en övergiven koloni på andra sidan gränsen i Uppsala Län år 2010. Under de närmast följande åren ökade denna koloni i två steg upp till drygt 1000 bon år 2012, något som sannolikt är en följd av de samtidigt upphörande kolonierna på Alören, Mar­skär och Marskärskobben nordost om Furusund.

Bakom en till synes harmoniskt jämn diagramkurva döljer sig alltså en mängd händelser.

Vid ett antal tillfällen genom åren har vi konstaterat ille­gal jakt, nedsågning av träd och grenar samt för­ svunna bon som inte kan ges annan förklaring än att det rör sig om mänskliga aktiviteter. Även i år har sådana iakttagelser föranlett rapportering till Länsstyrelsen för vidare åtgärder.

Trots dessa aktiviteter konstateras att beståndet ändå utvecklats på ett sätt som följer en normalkurva totalt sett.

Då väcks tanken om det egentligen kan sägas vara m ­ ödan värt med dessa ytterst diskutabla och olag­liga hand­­lingar.

Det enda säkra som egentligen tycks uppnås förutom ett omfattande djurplågeri är en förflyttning av fåglar och kolonier, många gånger till platser som ur mänsk­ligt perspektiv är ännu sämre ur störningssynpunkt. I dags­ läget kan alltså de som vistas i områdena kring Dalarö, Stora Värtan och Furusundsleden nordväst om Ljusterö förledas tro att antalet häckande skarvar i skär­gården ökar när det egentligen endast är en omflyttning till följd av ovan nämnda störningar.

Självfallet hade det ur vetenskaplig synpunkt varit ­betydligt intressantare att följa ett så opåverkat förlopp som möjligt när det gäller dessa fåglars utveckling, men hur mycket som i verkligheten skiljer kan vi nu bara gissa oss till.

Av Gunnar Hjertstrand gunnar@skargardsstiftelsen.se Foto: Claes Kyrk

Skarv i Stockholms Skärgård 1994-2014

Nykläckta skarvungar.

Skarvkolonier i Stockholms Läns skärgård 2014, antal bon Plats Antal bon Käringholmen 161 Skorvan 70 Fälöv 74 Skallbaken 35 Fjärdingsman 58 Skraken 1150 Nygrynnan 30 Delö 22 Tallkobben, Evlinge 118 Tallkobben, Bolvik 59 Stinas Grund 113 Allmänningen 23 Västerskär, St.Värtan 789 Ryssmasterna S 37 Ryssmasterna N 448 Småholmarna S 162 Småholmarna N

1031 Själgrundsskallen 764 SUMMA: 5144

l e va n d e s k ä r g å r d s n at u r

19

Ejderinventeringar

Ungproduktionen KLÄCKTA UNGAR

STAVSNÄS 2011

STAVSNÄS 2012

STAVSNÄS 2013

STAVSNÄS 2014

DALARÖ 2012 inre bassängen

DALARÖ 2013

DALARÖ 2014

456

424

872

348

421

825

380

Ungar räknade i slutet av juni

(194+14 nykl.)

208

(351+30 nykl.)

381

(697+85 nykl.)

782

(278+47 nykl.)

325

(178+107 nykl.)

285

(529+42 nykl.)

571

Ej räknat

Kläckta totalt

470

454

957

395

258

867

Bortfall mellan maj-juni

262 57 %

73 17 %

175 20 %

70 20%

243 58 %

296 36 %

Två områden i Stockholms skärgård 2011-2014 Maj-juni

Nivån på antalet framkläckta ungar i de två studerade områdena blev det sämsta resultat vi uppnått hittills. Dödligheten procen­tuellt hos ejderungarna blev i stort sett lika som året 2012–2013 för de ejderungar som kläckts fram i Stavsnäsområdet. Vad som kan orsaka hög dödlighet är flera faktorer som t.ex. tiaminbrist, dåligt väder, predation och inte minst dålig tajming med tillgången på de smådjur som ejderungarna är helt beroende av i sitt näringssök under sina första levnadsveckor. Sammantaget är nivån på framkläckta ungar alldeles för låg för att bestånden i bägge områdena ska kunna hålla sig på nuvarande nivå. Om denna trend fortsätter kommer ejderns population att minska ytterligare i dessa delområden av Stockholms skärgård. Hur det gick för ejderungarna i Dalaröområdet fick vi ingen data på. Mängden båtar och människor spred ut ejdrarna efter midsommar och inventeringsarbetet gick ej att genomföra, det fanns båtar i varje vik.

Äggkullarna En häckande åda och fyra gudingar.

Förhållandet mellan hanar och honor RÄKNING APRIL-MAJ

STAVSNÄS 2012

STAVSNÄS 2013

STAVSNÄS 2014

DALARÖ 2013

DALARÖ 2014

3098

2998

3084

1952

1952

Hane

1535

1185

783

581

563

33 % honor

28,3 % honor

20,2 % honor

23 % honor

22,4 % honor

Hona Andel honor i procent

Den ojämna fördelningen mellan hanar och honor håller i sig. Årets aprildata visar att antalet hanar i bägge områdena ­ligger stabilt på samma nivå som tidigare år. Däremot avvek honorna med en kraftigt lägre siffra i Stavsnäsområdet vilket vid en s­ enare räkning i juni var på samma höga nivå som i april 2012. Detta kan tolkas som att fler honor varit uppe på land snarare än att de inte skulle ha anlänt till häckningsplatsen i slutet av april. De flesta ejdrarna sågs även detta år i den inre skärgårdsdelen i bägge undersök­ nings­­områdena. Faktum är att förekomsten av häckande ejder har varit mycket låg från Nämdös östsida och utåt ytterskärgården under samtliga räknade år.

Förekomsten av honor ANTAL VUXNA HONOR

STAVSNÄS 2011

STAVSNÄS 2012

STAVSNÄS 2013

STAVSNÄS 2014

DALARÖ 2012 inre ­bassängen

DALARÖ 2013

DALARÖ 2014

April-maj

Ej räknat

1535

1185

783

499

581

563

Maj-juni

1265

1209

917

1449

939

867

913

988

1298

1250

1387

939

1389

Ej räknat

Slutet av juni

Det ser ut att vara så att vårens räknade siffror av stationära honor ger en vink om vart årets häckningsinsats är på väg. Genom att skapa en serie av mätvärden växer en bild fram där storleken på det lokala beståndet kan uppskattas. För året 2014 kan man i bägge mätområdena tolka det som att aprilsiffran i huvudsak beskriver den del av antalet honor som valt att avstå häckningsförsök helt. Ökningen av antalet honor från slutet av maj och under juni månad ger svar på tillskottet av lyckade och avbrutna häckningar.

Det kan också innefatta ett lokalt tillskott av ickehäckande honor ifrån närområdet som söker sig till det fåtal unggrupper som finns.

Siffror från ej publicerade data gjorda i slutet av juli tydliggör även att honorna omfördelat sig. Många ickehäckande honor har dragit sig ut mot mellanskärgården och även längre ut för att samla sig i grupper som genomför ruggning (fjäderbyte). Detsamma gäller för häckande honor med stora ungar. Kvar i innerskärgården återstår betydligt färre honor och oftast handlar det om de honor som har ungar i senare kläckt stadie.

20

l e va n d e s k ä r g å r d s n at u r

ANTAL ÄGG

1 ÄGG

2 ÄGG

3 ÄGG

4 ÄGG

5 ÄGG

6 ÄGG

Maj 2012

2 bon

5 bon

8 bon

5 bon

3 bon

0 bon

7 ÄGG

3 bon

Maj-juni 2013

3 bon

4 bon

10 bon

10 bon

10 bon

1 bo

10 (6 st på korpbo-ö)

5 bon

Maj-juni 2014

7 bon

8 bon

10 bon

26 bon

8 bon

5 bon

9 bon

20 bon

3 bon

RÖVAT BO

HONA PÅ BO

Tre års sporadiskt insamlad data från hela Stockholms skärgård klargör att vi har äggläggande ejderhonor som lägger normal storlek på äggkullarna. Under våra besök på öarna har rövade bon endast noterats i en liten omfattning och detsamma ­gäller fynd av rov­ djursdödade ejderhonor. Sjuka vuxna ejderhonor eller ungar har inte noterats på flera år däremot har vi hittat enstaka sjuka gråtrutar, skarv och berguv. De äggkullar och ruvande honor vi studerat på öarna ger intryck av att vara hälso­mässigt friska. Frågan återstår dock varför så många honor avstått från häckning eller avbrutit densamma under så många år?

Äldre studier berättar...

I en finsk studie (Hildén 1964) noterades från 1026 ägg under 3 år 75% kläckning och en överlevnad på 19%. Överlev­na­den var per par 2.5, 0.5 och 0.1 ungar där ­förlusten var per år 46%, 90% och 97%. På Spetsbergen var kullstorleken under ruvning 3.34 ägg per bo, vid kläckningstid 2.8 ägg per bo och kläckningsresultatet blev 1.9 ägg per bo. Stor predation utfördes av vittrutar (Ahlén och Andersson 1970). Från Skott­land var kläckningsprocenten från 417 bon under 4 år 61.7% (56.1– 70.2%). Överlev­naden hos ejderungarna var 5.8%, 1.9%, 40.0% och 0.1%. Födobrist ansågs vara huvudorsaken till den höga dödligheten hos ejderungarna (Milne 1965b). All data citerad från boken “The Birds of the Western alearctic”.

Vad vi kan se i dessa data från mestadels områden utanför Östersjön är att häckningsframgången för ejder kan variera stort mellan olika år. Våra ejdrar har under en lång rad av år haft dålig reproduktion och hela beståndet har en sned könsfördelning. Att antalet häckande par minskat kraftigt sen de godare åren runt millenieskiftet är konstaterat. I år har vi i alla fall sett fler och större äggkullar än närmast föregående år och noterat enstaka ungkullar även i ytterskärgården. Vi får hoppas på ett ännu bättre år för ejdrarna 2015.

Foto: Claes Kyrk

Linjetaxeringen med utgångspunkt från Stavsnäs till Maderö samt i vatten som ligger österut genomfördes för fjärde året. Även detta år med räkningar av vuxna ejdrar i april och ungkullar juni. Räkningen mellan Gålö och Dalarö samt området utanför Dalarö skans fram till Ornös västsida mellan Hässelmara–Ornö­huvud räk­na­des för tredje året. Dessa vatten inventerades i slutet av april samt i slutet av maj. En andra ungkullsräkning i början på juli avbröts på grund av vackert väder med ett stort antal båtfarare som omöjliggjorde räkningen.

Tillsammans gav inventeringarna mer data om könsfördelningen i april. Mängden honor som avstår från att påbörja häckning är fortfarande mycket stort. Antalet honor som genomför lyckad häckning ser ut att vara så lågt att bara en av tio lyckas producera ­ungar. Kläck­ nings­­resultatet för ungfåglarna gav oss ett nytt bottenrekord medan överlevnaden för kläckta ungar höll sig på samma nivå som 2012–2013.

Foto: Anders Bouvin

Årets resultat i korthet

Ejderhonan lägger vanligtvis 4-6 ägg som hon ruvar i 26 dagar.

Inventeringen utanför Stavsnäs utfördes av Claes Kyrk och Gunnar Hjertstrand. Medverkat har även Annelie Svanold, Anna Ehn och Anders Bouvin gjort. Inven­te­ ringen vid Dalarö-Ornö utfördes av Claes Kyrk.

Av Claes Kyrk claes.kyrk@gmail.com l e va n d e s k ä r g å r d s n at u r

21

Ejderinventeringar

Ungproduktionen KLÄCKTA UNGAR

STAVSNÄS 2011

STAVSNÄS 2012

STAVSNÄS 2013

STAVSNÄS 2014

DALARÖ 2012 inre bassängen

DALARÖ 2013

DALARÖ 2014

456

424

872

348

421

825

380

Ungar räknade i slutet av juni

(194+14 nykl.)

208

(351+30 nykl.)

381

(697+85 nykl.)

782

(278+47 nykl.)

325

(178+107 nykl.)

285

(529+42 nykl.)

571

Ej räknat

Kläckta totalt

470

454

957

395

258

867

Bortfall mellan maj-juni

262 57 %

73 17 %

175 20 %

70 20%

243 58 %

296 36 %

Två områden i Stockholms skärgård 2011-2014 Maj-juni

Nivån på antalet framkläckta ungar i de två studerade områdena blev det sämsta resultat vi uppnått hittills. Dödligheten procen­tuellt hos ejderungarna blev i stort sett lika som året 2012–2013 för de ejderungar som kläckts fram i Stavsnäsområdet. Vad som kan orsaka hög dödlighet är flera faktorer som t.ex. tiaminbrist, dåligt väder, predation och inte minst dålig tajming med tillgången på de smådjur som ejderungarna är helt beroende av i sitt näringssök under sina första levnadsveckor. Sammantaget är nivån på framkläckta ungar alldeles för låg för att bestånden i bägge områdena ska kunna hålla sig på nuvarande nivå. Om denna trend fortsätter kommer ejderns population att minska ytterligare i dessa delområden av Stockholms skärgård. Hur det gick för ejderungarna i Dalaröområdet fick vi ingen data på. Mängden båtar och människor spred ut ejdrarna efter midsommar och inventeringsarbetet gick ej att genomföra, det fanns båtar i varje vik.

Äggkullarna En häckande åda och fyra gudingar.

Förhållandet mellan hanar och honor RÄKNING APRIL-MAJ

STAVSNÄS 2012

STAVSNÄS 2013

STAVSNÄS 2014

DALARÖ 2013

DALARÖ 2014

3098

2998

3084

1952

1952

Hane

1535

1185

783

581

563

33 % honor

28,3 % honor

20,2 % honor

23 % honor

22,4 % honor

Hona Andel honor i procent

Den ojämna fördelningen mellan hanar och honor håller i sig. Årets aprildata visar att antalet hanar i bägge områdena ­ligger stabilt på samma nivå som tidigare år. Däremot avvek honorna med en kraftigt lägre siffra i Stavsnäsområdet vilket vid en s­ enare räkning i juni var på samma höga nivå som i april 2012. Detta kan tolkas som att fler honor varit uppe på land snarare än att de inte skulle ha anlänt till häckningsplatsen i slutet av april. De flesta ejdrarna sågs även detta år i den inre skärgårdsdelen i bägge undersök­ nings­­områdena. Faktum är att förekomsten av häckande ejder har varit mycket låg från Nämdös östsida och utåt ytterskärgården under samtliga räknade år.

Förekomsten av honor ANTAL VUXNA HONOR

STAVSNÄS 2011

STAVSNÄS 2012

STAVSNÄS 2013

STAVSNÄS 2014

DALARÖ 2012 inre ­bassängen

DALARÖ 2013

DALARÖ 2014

April-maj

Ej räknat

1535

1185

783

499

581

563

Maj-juni

1265

1209

917

1449

939

867

913

988

1298

1250

1387

939

1389

Ej räknat

Slutet av juni

Det ser ut att vara så att vårens räknade siffror av stationära honor ger en vink om vart årets häckningsinsats är på väg. Genom att skapa en serie av mätvärden växer en bild fram där storleken på det lokala beståndet kan uppskattas. För året 2014 kan man i bägge mätområdena tolka det som att aprilsiffran i huvudsak beskriver den del av antalet honor som valt att avstå häckningsförsök helt. Ökningen av antalet honor från slutet av maj och under juni månad ger svar på tillskottet av lyckade och avbrutna häckningar.

Det kan också innefatta ett lokalt tillskott av ickehäckande honor ifrån närområdet som söker sig till det fåtal unggrupper som finns.

Siffror från ej publicerade data gjorda i slutet av juli tydliggör även att honorna omfördelat sig. Många ickehäckande honor har dragit sig ut mot mellanskärgården och även längre ut för att samla sig i grupper som genomför ruggning (fjäderbyte). Detsamma gäller för häckande honor med stora ungar. Kvar i innerskärgården återstår betydligt färre honor och oftast handlar det om de honor som har ungar i senare kläckt stadie.

20

l e va n d e s k ä r g å r d s n at u r

ANTAL ÄGG

1 ÄGG

2 ÄGG

3 ÄGG

4 ÄGG

5 ÄGG

6 ÄGG

Maj 2012

2 bon

5 bon

8 bon

5 bon

3 bon

0 bon

7 ÄGG

3 bon

Maj-juni 2013

3 bon

4 bon

10 bon

10 bon

10 bon

1 bo

10 (6 st på korpbo-ö)

5 bon

Maj-juni 2014

7 bon

8 bon

10 bon

26 bon

8 bon

5 bon

9 bon

20 bon

3 bon

RÖVAT BO

HONA PÅ BO

Tre års sporadiskt insamlad data från hela Stockholms skärgård klargör att vi har äggläggande ejderhonor som lägger normal storlek på äggkullarna. Under våra besök på öarna har rövade bon endast noterats i en liten omfattning och detsamma ­gäller fynd av rov­ djursdödade ejderhonor. Sjuka vuxna ejderhonor eller ungar har inte noterats på flera år däremot har vi hittat enstaka sjuka gråtrutar, skarv och berguv. De äggkullar och ruvande honor vi studerat på öarna ger intryck av att vara hälso­mässigt friska. Frågan återstår dock varför så många honor avstått från häckning eller avbrutit densamma under så många år?

Äldre studier berättar...

I en finsk studie (Hildén 1964) noterades från 1026 ägg under 3 år 75% kläckning och en överlevnad på 19%. Överlev­na­den var per par 2.5, 0.5 och 0.1 ungar där ­förlusten var per år 46%, 90% och 97%. På Spetsbergen var kullstorleken under ruvning 3.34 ägg per bo, vid kläckningstid 2.8 ägg per bo och kläckningsresultatet blev 1.9 ägg per bo. Stor predation utfördes av vittrutar (Ahlén och Andersson 1970). Från Skott­land var kläckningsprocenten från 417 bon under 4 år 61.7% (56.1– 70.2%). Överlev­naden hos ejderungarna var 5.8%, 1.9%, 40.0% och 0.1%. Födobrist ansågs vara huvudorsaken till den höga dödligheten hos ejderungarna (Milne 1965b). All data citerad från boken “The Birds of the Western alearctic”.

Vad vi kan se i dessa data från mestadels områden utanför Östersjön är att häckningsframgången för ejder kan variera stort mellan olika år. Våra ejdrar har under en lång rad av år haft dålig reproduktion och hela beståndet har en sned könsfördelning. Att antalet häckande par minskat kraftigt sen de godare åren runt millenieskiftet är konstaterat. I år har vi i alla fall sett fler och större äggkullar än närmast föregående år och noterat enstaka ungkullar även i ytterskärgården. Vi får hoppas på ett ännu bättre år för ejdrarna 2015.

Foto: Claes Kyrk

Linjetaxeringen med utgångspunkt från Stavsnäs till Maderö samt i vatten som ligger österut genomfördes för fjärde året. Även detta år med räkningar av vuxna ejdrar i april och ungkullar juni. Räkningen mellan Gålö och Dalarö samt området utanför Dalarö skans fram till Ornös västsida mellan Hässelmara–Ornö­huvud räk­na­des för tredje året. Dessa vatten inventerades i slutet av april samt i slutet av maj. En andra ungkullsräkning i början på juli avbröts på grund av vackert väder med ett stort antal båtfarare som omöjliggjorde räkningen.

Tillsammans gav inventeringarna mer data om könsfördelningen i april. Mängden honor som avstår från att påbörja häckning är fortfarande mycket stort. Antalet honor som genomför lyckad häckning ser ut att vara så lågt att bara en av tio lyckas producera ­ungar. Kläck­ nings­­resultatet för ungfåglarna gav oss ett nytt bottenrekord medan överlevnaden för kläckta ungar höll sig på samma nivå som 2012–2013.

Foto: Anders Bouvin

Årets resultat i korthet

Ejderhonan lägger vanligtvis 4-6 ägg som hon ruvar i 26 dagar.

Inventeringen utanför Stavsnäs utfördes av Claes Kyrk och Gunnar Hjertstrand. Medverkat har även Annelie Svanold, Anna Ehn och Anders Bouvin gjort. Inven­te­ ringen vid Dalarö-Ornö utfördes av Claes Kyrk.

Av Claes Kyrk claes.kyrk@gmail.com l e va n d e s k ä r g å r d s n at u r

21

Foto: Björn Helander

Häckningsåret 2014 Årets inventeringssäsong inleddes i första veckan av april. Under några intensiva dagar inventerades i princip hela kuststräckan mellan Gävle och Västervik med hjälp av helikopter. Stockholms skärgård delades upp på tre turer. Efter flyginventeringen har vi en bra bild över ­vilka bon som används för året, vilka häckningar som misslyckats på ett tidigt stadium och givetvis vilka platser vi behöver besöka senare för ringmärkning och kontroll av häckningsframgång. Flyginventering är den överlägset mest effektiva metoden för att få en överblick i början av säsongen, en tid då örnarna dessutom är känsliga för störning vid boet – bokontroller är alltså inte möjliga att genomföra till fots under ruvningstiden.

I mitten av maj inleddes den årliga turnén i landet för att ringmärka havsörn. I området mellan Arholma– Landsort var tre olika ringmärkarteam i gång; Björn Helander och Peter Hellström i de centrala delarna av området, Björn Lundberg och Bjarne Strandtorn i Nynäs­­hamnsområdet samt Johan Westerlund i Norr­ tälje. Skärgårdsstiftelsens personal har i första hand deltagit vid ringmärkningen i de centrala delarna av skärgården, ett samarbete som pågått under många år och fungerar alldeles utmärkt. I hela landet har vi totalt sett ca 20 medhjälpare som klättrar upp till örnbon och ­ringmärker ungar, samt ett stort antal andra observa­ törer som nöjer sig med att rapportera örnhäckningar från backen.

Havsörnarnas bon återfinns oftast i tallar, men här har en grantopp gått av och erbjudit en fin boplats. Utsikten så här högt över krontaket är fantastiskt och från denna position har örnarna full uppsikt över färjor och annat som passerar kring ön där boet ligger.

I Stockholms skärgård lyckades vi under 2014 inventera 94 havsörnsrevir, varav någon form av örnaktivitet kunde registreras i samtliga förutom i 22. Häckning hade helt säkert inletts av 62 par och 47 av dessa lycka­ des få ut ungar. Det innebär att närmare 76 % av de påbörjade häckningarna med känt resultat lyckades ­producera ungar, vilket är ett bra resultat aningen över

Havsörn Den positiva utvecklingen för havsörnen i Stockholms skärgård fortsatte även under 2014. Antalet lyckade häckningar var det högsta som observerats hittills. Även produktionen av ungar var god. Trots en tidig vår och relativt isfri vinter verkade dock inte örnarna ha gått tidigare än vanligt till häckning.

Viktig del i miljöövervakningen Övervakningen av havsörn i Stockholms skärgård ingår som en del av Naturvårdsverkets Nationella miljöövervakning av marina toppkonsumenter. Arbetet utförs av Naturhistoriska riksmuseet och i Stockholms skärgård i samarbete med Skärgårdsstiftelsen.

Det område som ingår i denna rapport är sträckan mellan Arholma och Landsort och huvudkriteriet är att örnarna ska hämta sin föda i Östersjön. Det innebär att samtliga skärgårds­t yper, från de karga ytter­­ skärgårdarna till den inre skär­gården, är representerade.

Havsörnarna hade historiskt sett sitt fäste i mellanskärgården under de dåliga åren på 1970-talet. Men i dagsläget finns havsörnen spridd över hela det berörda skärgårdsområdet och har även åter­etablerat sig nära Stockholm. När dessa rader skrivs från Naturhistoriska 22

l e va n d e s k ä r g å r d s n at u r

riksmuseet är det inte ens en mil till det närmaste ­bebodda örnboet.

Orsaken till att havsörn ingår i den nationella miljö­ över­vakningen är den starka kopplingen mellan havsörn och miljögifter. Vi kan därför använda havsörn som en indikator på miljötillståndet och detta görs genom att följa upp hur stor andel av de par som går till häckning som lyckas, samt hur många ungar varje örnpar produ­ cerar i genomsnitt. Det är nämligen dessa två variabler som påverkas mest av de klassiska miljögifterna DDT och PCB, som vållade så stora bekymmer för örnarna under 1900-talets andra hälft. Havsörnen ingår i den nationella miljöövervakningen sedan 1989.

Naturskyddsföreningen har drivit Projekt Havsörn sedan 1971. Historierna kring användandet av miljögifter och påverkan på havsörnarnas reproduktion är allmänt känd och för en utförligare redovisning av den bakomliggande problematiken samt projektets historia hänvisas läsaren till förra årets rapportering av projektet Levande skär­ gårdsnatur. I årets rapport tar vi avstamp mot kommande år genom en utökad syn på framtida verksamheter inom örnövervakningen, samtidigt som statistik från det lyckade häckningsåret 2014 presenteras.

Antal kontrollerade havsörnspar (röd linje) och antal lyckade häckningar (svart linje) i Stockholms skärgård1964 – 2014.

Data från Naturskyddsföreningens Projekt Havsörn (sedan 1964) och Naturvårdsverkets nationella miljöövervakning (sedan 1989).

Foto: Björn Helander

Ny toppnotering av antalet lyckade häckningar

g­ enomsnittet för de senaste 20 åren. Även antalet ­lyckade häckningar (47) är ett mycket bra resultat och faktiskt det högsta antalet som noterats i Stockholms skärgård sedan havsörnsprojektets start.

Produktionen av ungar var också hög, med en upp­ skattad totalsiffra på 72 ungar varav 54 ringmärktes.

Vid beräkningarna av kullstorlek använder vi oss enbart av kullar med helt säkerställd kullstorlek (via klättring till boet), vilket gav 64 ungar i 39 bon. Således en medel­ kullstorlek på 1.64 ungar per lyckad häckning, en siffra som ligger i helt i linje med genomsnittet under de två senaste decennierna. Sett över längre tid har öknings­ takten i havsörnsbeståndet i Stockholms skärgård avtagit något under de senaste åren och reproduktionsframgången är relativt stabil.

Kärnområdet av skärgården bedömer vi som ganska mättat, men fortfarande finns det dock utrymme för ett antal nyetableringar. Det ökade antalet havsörnar inne­

Under inventeringen i början av juni besöks bebodda örnbon och ungarna ringmärks. I ytterskärgården är det inte ovanligt att boet byggs i ett lövträd som t.ex. al. På bilden framgår också storleken på boet, jmf boets storlek med ringmärkaren till höger om boet! Havsörnens bon håller i regel i många år, men vinterstormar kan gå hårt åt de mest utsatta boplatserna.

Andel lyckade havsörnshäckningar i Stockholms skärgård (röd linje) och antal ungar per kontrollerat par (produktivitet, blå linje), 1964-2014. Observera att det är olika skalor på y-axlarna.

Den gröna linjen markerar referensnivåer (72 % respektive 1,3 ungar) från tiden före 1950. l e va n d e s k ä r g å r d s n at u r

23

Foto: Björn Helander

Häckningsåret 2014 Årets inventeringssäsong inleddes i första veckan av april. Under några intensiva dagar inventerades i princip hela kuststräckan mellan Gävle och Västervik med hjälp av helikopter. Stockholms skärgård delades upp på tre turer. Efter flyginventeringen har vi en bra bild över ­vilka bon som används för året, vilka häckningar som misslyckats på ett tidigt stadium och givetvis vilka platser vi behöver besöka senare för ringmärkning och kontroll av häckningsframgång. Flyginventering är den överlägset mest effektiva metoden för att få en överblick i början av säsongen, en tid då örnarna dessutom är känsliga för störning vid boet – bokontroller är alltså inte möjliga att genomföra till fots under ruvningstiden.

I mitten av maj inleddes den årliga turnén i landet för att ringmärka havsörn. I området mellan Arholma– Landsort var tre olika ringmärkarteam i gång; Björn Helander och Peter Hellström i de centrala delarna av området, Björn Lundberg och Bjarne Strandtorn i Nynäs­­hamnsområdet samt Johan Westerlund i Norr­ tälje. Skärgårdsstiftelsens personal har i första hand deltagit vid ringmärkningen i de centrala delarna av skärgården, ett samarbete som pågått under många år och fungerar alldeles utmärkt. I hela landet har vi totalt sett ca 20 medhjälpare som klättrar upp till örnbon och ­ringmärker ungar, samt ett stort antal andra observa­ törer som nöjer sig med att rapportera örnhäckningar från backen.

Havsörnarnas bon återfinns oftast i tallar, men här har en grantopp gått av och erbjudit en fin boplats. Utsikten så här högt över krontaket är fantastiskt och från denna position har örnarna full uppsikt över färjor och annat som passerar kring ön där boet ligger.

I Stockholms skärgård lyckades vi under 2014 inventera 94 havsörnsrevir, varav någon form av örnaktivitet kunde registreras i samtliga förutom i 22. Häckning hade helt säkert inletts av 62 par och 47 av dessa lycka­ des få ut ungar. Det innebär att närmare 76 % av de påbörjade häckningarna med känt resultat lyckades ­producera ungar, vilket är ett bra resultat aningen över

Havsörn Den positiva utvecklingen för havsörnen i Stockholms skärgård fortsatte även under 2014. Antalet lyckade häckningar var det högsta som observerats hittills. Även produktionen av ungar var god. Trots en tidig vår och relativt isfri vinter verkade dock inte örnarna ha gått tidigare än vanligt till häckning.

Viktig del i miljöövervakningen Övervakningen av havsörn i Stockholms skärgård ingår som en del av Naturvårdsverkets Nationella miljöövervakning av marina toppkonsumenter. Arbetet utförs av Naturhistoriska riksmuseet och i Stockholms skärgård i samarbete med Skärgårdsstiftelsen.

Det område som ingår i denna rapport är sträckan mellan Arholma och Landsort och huvudkriteriet är att örnarna ska hämta sin föda i Östersjön. Det innebär att samtliga skärgårds­t yper, från de karga ytter­­ skärgårdarna till den inre skär­gården, är representerade.

Havsörnarna hade historiskt sett sitt fäste i mellanskärgården under de dåliga åren på 1970-talet. Men i dagsläget finns havsörnen spridd över hela det berörda skärgårdsområdet och har även åter­etablerat sig nära Stockholm. När dessa rader skrivs från Naturhistoriska 22

l e va n d e s k ä r g å r d s n at u r

riksmuseet är det inte ens en mil till det närmaste ­bebodda örnboet.

Orsaken till att havsörn ingår i den nationella miljö­ över­vakningen är den starka kopplingen mellan havsörn och miljögifter. Vi kan därför använda havsörn som en indikator på miljötillståndet och detta görs genom att följa upp hur stor andel av de par som går till häckning som lyckas, samt hur många ungar varje örnpar produ­ cerar i genomsnitt. Det är nämligen dessa två variabler som påverkas mest av de klassiska miljögifterna DDT och PCB, som vållade så stora bekymmer för örnarna under 1900-talets andra hälft. Havsörnen ingår i den nationella miljöövervakningen sedan 1989.

Naturskyddsföreningen har drivit Projekt Havsörn sedan 1971. Historierna kring användandet av miljögifter och påverkan på havsörnarnas reproduktion är allmänt känd och för en utförligare redovisning av den bakomliggande problematiken samt projektets historia hänvisas läsaren till förra årets rapportering av projektet Levande skär­ gårdsnatur. I årets rapport tar vi avstamp mot kommande år genom en utökad syn på framtida verksamheter inom örnövervakningen, samtidigt som statistik från det lyckade häckningsåret 2014 presenteras.

Antal kontrollerade havsörnspar (röd linje) och antal lyckade häckningar (svart linje) i Stockholms skärgård1964 – 2014.

Data från Naturskyddsföreningens Projekt Havsörn (sedan 1964) och Naturvårdsverkets nationella miljöövervakning (sedan 1989).

Foto: Björn Helander

Ny toppnotering av antalet lyckade häckningar

g­ enomsnittet för de senaste 20 åren. Även antalet ­lyckade häckningar (47) är ett mycket bra resultat och faktiskt det högsta antalet som noterats i Stockholms skärgård sedan havsörnsprojektets start.

Produktionen av ungar var också hög, med en upp­ skattad totalsiffra på 72 ungar varav 54 ringmärktes.

Vid beräkningarna av kullstorlek använder vi oss enbart av kullar med helt säkerställd kullstorlek (via klättring till boet), vilket gav 64 ungar i 39 bon. Således en medel­ kullstorlek på 1.64 ungar per lyckad häckning, en siffra som ligger i helt i linje med genomsnittet under de två senaste decennierna. Sett över längre tid har öknings­ takten i havsörnsbeståndet i Stockholms skärgård avtagit något under de senaste åren och reproduktionsframgången är relativt stabil.

Kärnområdet av skärgården bedömer vi som ganska mättat, men fortfarande finns det dock utrymme för ett antal nyetableringar. Det ökade antalet havsörnar inne­

Under inventeringen i början av juni besöks bebodda örnbon och ungarna ringmärks. I ytterskärgården är det inte ovanligt att boet byggs i ett lövträd som t.ex. al. På bilden framgår också storleken på boet, jmf boets storlek med ringmärkaren till höger om boet! Havsörnens bon håller i regel i många år, men vinterstormar kan gå hårt åt de mest utsatta boplatserna.

Andel lyckade havsörnshäckningar i Stockholms skärgård (röd linje) och antal ungar per kontrollerat par (produktivitet, blå linje), 1964-2014. Observera att det är olika skalor på y-axlarna.

Den gröna linjen markerar referensnivåer (72 % respektive 1,3 ungar) från tiden före 1950. l e va n d e s k ä r g å r d s n at u r

23

Foto: Björn Helander

täcka nya miljögifter, förhoppningsvis på ett tidigt ­stadium, samt analysera förekomst av PFOS och bromerade flamskyddsmedel, grupper av ämnen vars effekter och verkningsgrad på örnarnas reproduktion inte är helt kända. Men även möjligheterna att analysera äldre p­rover med nya metoder kan ge helt nya insikter.

Under alla år har projektet samlat in fjädrar som hittats i samband med bokontroller och nu har metoder för att ana­lysera miljögifter i fjädrar arbetats fram. Riks­ museets miljöprovbank där t.ex. fjädrar, ägg och blodprover finns utgör en riktig arkivskatt! En viktig del i projektets framtid ligger alltså paradoxalt nog i kombinationen mellan historia (de tusentals prover som finns i riks­museets miljöprovbank) och metodutveckling på miljögiftsområdet.

Ur ett ekologiskt perspektiv finns det också mycket att jobba vidare med. Från att ha varit ett fåtaligt inslag i skärgårdsnaturen, är det idag förmodligen svårare att inte lyckas se havsörn vid ett besök i skärgården än att faktiskt se örn. Detta är givetvis något som innebär att fler har fått tillfälle att stifta bekantskap med den magnifika fågeln. Men vilka faktorer är det egentligen som begränsar dels antalet havsörnar som kan rymmas i Stockholms skärgård, dels vad som styr örnarnas repro­duktionsförmåga och hur många ungar varje par lyckas föda upp?

Generellt är det boplatser och födotillgång som be­ grän­sar rovfågelspopulationer. Havsörnens fortsatta populationsökning kan därmed tyckas märklig med ­tanke på de rapporter som indikerar nedgående bestånd av fisk (t.ex. gädda) och sjöfågel (inte minst ejder).

Visioner och arbetsuppgifter för kommande år

långsiktiga tänkande som både utförare och finansiärer vågade satsa på. Betänk att det tog 15 år innan det egentligen skedde någon som helst förbättring av repro­ duktionen – arbetet med örnarna måste ha känts smått tröstlöst under 1970-talet och början av 1980-talet ­innan det verkligen hände något!

Flera av skärgårdens fågelarter är långlivade med låg reproduktionstakt, vilket innebär att de ekologiska ­processer som styr sker på ett långt tidsperspektiv och det är därmed viktigt att behålla tålamodet beträffande miljöarbetet. Övervakningen av havsörnar skedde till en början för att rädda örnarna, men i takt med populationens tillväxt har tonvikten mer och mer glidit över på att använda havsörnen som en indikator på inte minst en giftfri miljö.

Något som är unikt är att inventeringarna av havsörn under alla år har haft en och samma ledare, Björn Helander. Björn har nyligen gått i pension, men vi är många som räknar med ett fortsätt stort engagemang och deltagande i inventeringarna. Havsörnsprojektet lever emellertid vidare under ny ledning, men hur ser framtiden ut?

Tidigare rapporter i Levande skärgårdsnatur har ofta behandlat historiken kring Projekt Havsörn, samt pro­ ble­matiken med miljögifter som DDT och PCB. Projekt Havsörn är en närmast unik satsning, inte minst för det

Som indikator på miljögiftsbelastning kommer havsörnen alltid att vara intressant och nya förfinade analysme­to­ der har bidragit med helt nya perspektiv. Detta gäller förstås framtida analyser där vi kan komma att upp­

bär även ett slags lyxproblem för oss som inventerar, nämligen att det inte längre är fullt möjligt att hålla koll på samtliga par. Vid flyginventeringarna letar vi i första hand rätt på redan kända örnpar och deras boplatser, medan vi sällan har tid att leta nyetableringar under flygningarna. Det senare sker i regel enbart om vi fått väldigt tydliga indikationer på en ny havsörnsförekomst.

Skärgårdsstiftelsens tillsynsmän har under året bidragit med uppgifter om flera nya boplatser som inte var kända sedan tidigare.

Av nödvändiga skäl är det tvunget att hålla lokalerna där havsörnarna häckar ganska hemliga (framförallt på grund av störningsrisken), men du som vistas i skär­ gården ska inte ta för givet att havsörnsprojektet känner till samtliga boplatser. Om du under din vistelse i skär­ gården noterar förekomst av havsörn som tyder på boplatser, om du ser ungfåglar eller ringmärkta fåglar, så tar vi tacksamt emot alla rapporter!

24

l e va n d e s k ä r g å r d s n at u r

Foto: Peter Hellström

Havsörnens silhuett, som fågelnestorn Erik Rosenberg liknade vid ”en i båda ändar avhuggen trana” är numera en vanlig syn i skär­ gården. Bilden visar en örn vid häckningsplatsen i Stockholms ytterskärgård. Örnen är ringmärkt 1988 och alltså 26 år gammal sommaren 2014, men tyvärr gick det inte att läsa av ringarnas nummer och därmed är det fortfarande okänt vilken individ detta är.

I sällsynta fall händer det att boet ligger direkt på backen.

I det här fallet, allra längst ut i ytterskärgården är det gott om mat för örnarna, men dåligt med boträd. Då får klipp­hällen duga som underlag åt boet, som på håll nästan liknar ett sjömärke!

Hur kan örnarna klara sig så bra, trots att det finns mer än indikationer på att födotillgången minskar?

På den frågan har det framförts en allt tydligare åsikt, nämligen den att havsörnarna nu har blivit så många att de påverkar populationerna av deras bytesdjur.

Har havsörnarna rentav blivit för många? Men här är det viktigt att påminna om att den utveckling vi ser i dag snarare är en gradvis återgång till ett tillstånd som sannolikt var det allmänna tidigare. Det nationella målet, som fortfarande förefaller rimligt, är att ha cirka 1 000 havsörnspar i landet.

Givetvis har toppkonsumenter, som havsörn, en viktig roll i ekosystemet och kan vara en viktig faktor som styr antal och förekomst hos bytesdjur. Det har varit en hel del debatt kring havsörnens påverkan på t.ex. fiskgjuse och ejder men en utspridd tillbakagång av dessa arter kan förmodligen endast delvis förklaras av havsörnens återexpansion. Men det är en intressant frågeställning som kommer att utredas framöver.

Från studier av andra arter som ökat snabbt i antal har det i flera fall observe­rats en tillbakagång till be­t yd­ ligt lägre nivåer efter ett tag. Man kan säga att sådana populationer har skjutit över miljöns bärkraftsförmåga, men varför detta sker kan ha många förklaringar. Det är dock värt att ha detta i åtanke även när det gäller expan­ derade populationer av t.ex. havsörn och pilgrimsfalk, vi ska inte ta nuvarande populationsutveckling och trender för givna även i framtiden.

En annan viktig punkt att ta upp är de ideella insatserna som alltid är en mycket stor del av framgångsrika natur­ vårdsprojekt. Inte minst i havsörnsprojektet har det lagts ned oerhört mycket tid och stora insatser har gjorts av hundratals (om inte tusentals) personer under årens lopp, ett arbete som oftast sker i det tysta. Men förtjänar att lyftas fram gång på gång.

De ideella insatserna är en förutsättning för ett så omfattande inventeringsarbete som bedrivs inom havsörns­ projektet. Många observatörer och ringmärkare har varit med länge och det finns därmed en mycket stor kompetens i allehanda naturvårdsfrågor. Men vi ska inte sticka under stol med att medelåldern är hög bland våra medarbetare. En viktig uppgift framöver kommer att vara att engagera nya medhjälpare till projektet.

Intresset för att tillbringa mycket tid ute i markerna för att leta rovfågelbon har minskat på senare tid, vilket bl.a. visar sig i minskande antal ringmärkta ungar av många rovfåglar och ugglor. Men att inventera rovfåglar som havsörn är ett viktigt förtroendeuppdrag som helt säkert ger fantastiska upplevelser och inblickar i naturen.

Vill du ha mer upplysningar om havsörn och de inven­­te­ringar som görs så är du välkommen att höra av dig till Peter Hellström på Naturhistoriska riksmuseet (peter.hellstrom@nrm.se).

Av Peter Hellström peter.hellstrom@nrm.se l e va n d e s k ä r g å r d s n at u r

25

Foto: Björn Helander

täcka nya miljögifter, förhoppningsvis på ett tidigt ­stadium, samt analysera förekomst av PFOS och bromerade flamskyddsmedel, grupper av ämnen vars effekter och verkningsgrad på örnarnas reproduktion inte är helt kända. Men även möjligheterna att analysera äldre p­rover med nya metoder kan ge helt nya insikter.

Under alla år har projektet samlat in fjädrar som hittats i samband med bokontroller och nu har metoder för att ana­lysera miljögifter i fjädrar arbetats fram. Riks­ museets miljöprovbank där t.ex. fjädrar, ägg och blodprover finns utgör en riktig arkivskatt! En viktig del i projektets framtid ligger alltså paradoxalt nog i kombinationen mellan historia (de tusentals prover som finns i riks­museets miljöprovbank) och metodutveckling på miljögiftsområdet.

Ur ett ekologiskt perspektiv finns det också mycket att jobba vidare med. Från att ha varit ett fåtaligt inslag i skärgårdsnaturen, är det idag förmodligen svårare att inte lyckas se havsörn vid ett besök i skärgården än att faktiskt se örn. Detta är givetvis något som innebär att fler har fått tillfälle att stifta bekantskap med den magnifika fågeln. Men vilka faktorer är det egentligen som begränsar dels antalet havsörnar som kan rymmas i Stockholms skärgård, dels vad som styr örnarnas repro­duktionsförmåga och hur många ungar varje par lyckas föda upp?

Generellt är det boplatser och födotillgång som be­ grän­sar rovfågelspopulationer. Havsörnens fortsatta populationsökning kan därmed tyckas märklig med ­tanke på de rapporter som indikerar nedgående bestånd av fisk (t.ex. gädda) och sjöfågel (inte minst ejder).

Visioner och arbetsuppgifter för kommande år

långsiktiga tänkande som både utförare och finansiärer vågade satsa på. Betänk att det tog 15 år innan det egentligen skedde någon som helst förbättring av repro­ duktionen – arbetet med örnarna måste ha känts smått tröstlöst under 1970-talet och början av 1980-talet ­innan det verkligen hände något!

Flera av skärgårdens fågelarter är långlivade med låg reproduktionstakt, vilket innebär att de ekologiska ­processer som styr sker på ett långt tidsperspektiv och det är därmed viktigt att behålla tålamodet beträffande miljöarbetet. Övervakningen av havsörnar skedde till en början för att rädda örnarna, men i takt med populationens tillväxt har tonvikten mer och mer glidit över på att använda havsörnen som en indikator på inte minst en giftfri miljö.

Något som är unikt är att inventeringarna av havsörn under alla år har haft en och samma ledare, Björn Helander. Björn har nyligen gått i pension, men vi är många som räknar med ett fortsätt stort engagemang och deltagande i inventeringarna. Havsörnsprojektet lever emellertid vidare under ny ledning, men hur ser framtiden ut?

Tidigare rapporter i Levande skärgårdsnatur har ofta behandlat historiken kring Projekt Havsörn, samt pro­ ble­matiken med miljögifter som DDT och PCB. Projekt Havsörn är en närmast unik satsning, inte minst för det

Som indikator på miljögiftsbelastning kommer havsörnen alltid att vara intressant och nya förfinade analysme­to­ der har bidragit med helt nya perspektiv. Detta gäller förstås framtida analyser där vi kan komma att upp­

bär även ett slags lyxproblem för oss som inventerar, nämligen att det inte längre är fullt möjligt att hålla koll på samtliga par. Vid flyginventeringarna letar vi i första hand rätt på redan kända örnpar och deras boplatser, medan vi sällan har tid att leta nyetableringar under flygningarna. Det senare sker i regel enbart om vi fått väldigt tydliga indikationer på en ny havsörnsförekomst.

Skärgårdsstiftelsens tillsynsmän har under året bidragit med uppgifter om flera nya boplatser som inte var kända sedan tidigare.

Av nödvändiga skäl är det tvunget att hålla lokalerna där havsörnarna häckar ganska hemliga (framförallt på grund av störningsrisken), men du som vistas i skär­ gården ska inte ta för givet att havsörnsprojektet känner till samtliga boplatser. Om du under din vistelse i skär­ gården noterar förekomst av havsörn som tyder på boplatser, om du ser ungfåglar eller ringmärkta fåglar, så tar vi tacksamt emot alla rapporter!

24

l e va n d e s k ä r g å r d s n at u r

Foto: Peter Hellström

Havsörnens silhuett, som fågelnestorn Erik Rosenberg liknade vid ”en i båda ändar avhuggen trana” är numera en vanlig syn i skär­ gården. Bilden visar en örn vid häckningsplatsen i Stockholms ytterskärgård. Örnen är ringmärkt 1988 och alltså 26 år gammal sommaren 2014, men tyvärr gick det inte att läsa av ringarnas nummer och därmed är det fortfarande okänt vilken individ detta är.

I sällsynta fall händer det att boet ligger direkt på backen.

I det här fallet, allra längst ut i ytterskärgården är det gott om mat för örnarna, men dåligt med boträd. Då får klipp­hällen duga som underlag åt boet, som på håll nästan liknar ett sjömärke!

Hur kan örnarna klara sig så bra, trots att det finns mer än indikationer på att födotillgången minskar?

På den frågan har det framförts en allt tydligare åsikt, nämligen den att havsörnarna nu har blivit så många att de påverkar populationerna av deras bytesdjur.

Har havsörnarna rentav blivit för många? Men här är det viktigt att påminna om att den utveckling vi ser i dag snarare är en gradvis återgång till ett tillstånd som sannolikt var det allmänna tidigare. Det nationella målet, som fortfarande förefaller rimligt, är att ha cirka 1 000 havsörnspar i landet.

Givetvis har toppkonsumenter, som havsörn, en viktig roll i ekosystemet och kan vara en viktig faktor som styr antal och förekomst hos bytesdjur. Det har varit en hel del debatt kring havsörnens påverkan på t.ex. fiskgjuse och ejder men en utspridd tillbakagång av dessa arter kan förmodligen endast delvis förklaras av havsörnens återexpansion. Men det är en intressant frågeställning som kommer att utredas framöver.

Från studier av andra arter som ökat snabbt i antal har det i flera fall observe­rats en tillbakagång till be­t yd­ ligt lägre nivåer efter ett tag. Man kan säga att sådana populationer har skjutit över miljöns bärkraftsförmåga, men varför detta sker kan ha många förklaringar. Det är dock värt att ha detta i åtanke även när det gäller expan­ derade populationer av t.ex. havsörn och pilgrimsfalk, vi ska inte ta nuvarande populationsutveckling och trender för givna även i framtiden.

En annan viktig punkt att ta upp är de ideella insatserna som alltid är en mycket stor del av framgångsrika natur­ vårdsprojekt. Inte minst i havsörnsprojektet har det lagts ned oerhört mycket tid och stora insatser har gjorts av hundratals (om inte tusentals) personer under årens lopp, ett arbete som oftast sker i det tysta. Men förtjänar att lyftas fram gång på gång.

De ideella insatserna är en förutsättning för ett så omfattande inventeringsarbete som bedrivs inom havsörns­ projektet. Många observatörer och ringmärkare har varit med länge och det finns därmed en mycket stor kompetens i allehanda naturvårdsfrågor. Men vi ska inte sticka under stol med att medelåldern är hög bland våra medarbetare. En viktig uppgift framöver kommer att vara att engagera nya medhjälpare till projektet.

Intresset för att tillbringa mycket tid ute i markerna för att leta rovfågelbon har minskat på senare tid, vilket bl.a. visar sig i minskande antal ringmärkta ungar av många rovfåglar och ugglor. Men att inventera rovfåglar som havsörn är ett viktigt förtroendeuppdrag som helt säkert ger fantastiska upplevelser och inblickar i naturen.

Vill du ha mer upplysningar om havsörn och de inven­­te­ringar som görs så är du välkommen att höra av dig till Peter Hellström på Naturhistoriska riksmuseet (peter.hellstrom@nrm.se).

Av Peter Hellström peter.hellstrom@nrm.se l e va n d e s k ä r g å r d s n at u r

25

Foto: Alar Broberg

flest uvar kvar, även om det var enstaka par. Förändringar i uv­beståndet fungerar som en miljöindikator. Berguven är en rovfågel som är känslig för miljögifter och bestånds förändringar hos bytesdjur. Vi noterar även arttillhörig­­heten på bytesrester vid häckplatser. Om man skulle studera resterna skulle man antagligen kunna se att antalet bytesrester från ejderungar är färre nu jämfört med tidigare.

Vi har sedan början av 1980-talet använt oss av en och samma inventeringsmetodik, det gör att vi kan jämföra resultat mellan åren. Självklart har vår kunskap om uvar och hur man letar efter uv ökat varje år. Detta gör att man inte kan jämföra resultaten fullt ut utan det är mer en indikation.

Ringmärkning är en del i arbetet. Berguven är fridlyst, man får inte störa uvar på häckningslokalen utan tillstånd. Man bör generellt vara försiktig med att störa fåglar och djur under den tiden de har ungar.

Att inventera häckningsplatser är både tids- och kraftkrävande men är idag det mest effektiva sättet att inven­ tera berguv i skärgårdsmiljö. I Stockholms skärgård ­häckar berguven på lagom stora berg/branter som oftast går att nå genom klättring. I andra delar av landet kan berguven häcka vid stora branter och det förekommer också markhäckning. Även om uvarna byter boplats brukar de besöka g­ amla häckningslokaler i reviret. På så sätt att vi kan se spår av uv och konstatera om det finns uv kvar i reviret. Om de flyttar till en annan ö brukar det ta några år tills vi hittar den nya häckplatsen. Uvar byter boplats lite då och då men återkommer ofta efter några år.

Skälen till att uvar fastnar för vissa platser har jag inte lyckats förstå fullt ut, miljö och gott om byten i närheten

Vaksam berguv.

Berguv Inventeringen genomförs i Stockholms skärgård och som skärgård räknas öar från Gräsö till Landsort. Öarna ska vara utan fastlandsförbindelse, e.g. utan bro. Exempelvis är Värmdölandet exkluderat eftersom det har broförbindelse med fastlandet.

Inventeringsmetodik Lyssna. Genomförs genom att lyssna i skymningen.

Vi besöker speciellt utvalda områden som ser ut att ­kunna härbärgera berguv. Lyssningen genomförs ca 3 gånger i skymningen (ca 1 timme) per lokal.

Inventeringsmetodiken är väldigt väderkänslig och beroende av uvarnas välvilja att ropa. Huvudsyftet är att söka efter nya revir. Berguvar ropar mest frekvent under de första åren i reviret och är mest aktiva i månadsskiftet februari/mars.

Upprop. Genomförs genom vädjan till allmänheten om att få in rapporter om berguvsobservationer. Vi vill gärna ha information om äldre häckningsplatser. Vi har sett flera fall där öar har blivit återbesatta efter att ha varit utan häckande berguv under flera årtionden. Detta är en viktig del i inventeringen eftersom länet är stort och uven är en svårinventerad art.

26

l e va n d e s k ä r g å r d s n at u r

Sök. Eftersök av häckningar och spår av berguv på ­kända häckningslokaler. Vi söker igenom området som är ­aktuellt för häckning och det medför ofta att vi måste klättra i branterna. Det är tidskrävande och en brant tar mellan en halvtimme till flera timmar att söka igenom.

Vi letar även på nya lokaler och nya öar, speciellt när vi har fått information om berguvsobservationer. Ungar som eventuellt påträffas ringmärks. För att minska störningen försöker vi lägga besöket när ungarna har blivit tre veckor gamla. I Stockholms skärgård sker sökinsatsen från den 10 juni och framåt.

• 2014 var ett ganska normalt år i skärgården. Vi hittade 10 ungar i 5 revir. 2 ungar var för stora för att ringmärkas. Det som skiljer 2014 från ett normalt år är att ­perioden för äggläggning var ovanligt lång. Från första och sista äggläggningen var det över en månad. Detta gällde även fastlandet. Det medförde att en del ungar redan kunde flyga när vi kontrollerade boplatserna.

• Häckplatsinventeringen genomfördes under 2 dagar i juni/juli med hjälp av båt. Vi besökte ca 25 platser där vi kontrollerade redan kända boplatser, potentiella boplatser eller där vi fått indikationer om att det kan finnas boplatser.

• Vi ringmärkte 8 ungar i 5 olika revir. Det är mycket positivt att reviret i norra skärgården lyckades med häckningen. Vi kan med glädje konstatera att ett revir i södra skärgården återbesatts efter att ha varit tomt i mer än 5 år. Hanen i det tidigare reviret dog av konstaterad fågelinfluensa 2007. Under flera år har vi inte sett några spår av berguv på häckplatsen. 2014 kunde vi konstatera minst en flygfärdig unge.

• Vi fann totalt ca 10 aktiva revir. Kanske har något revir försvunnit, men vi är inte helt säkra ännu.

Fortfarande är området norr om Värmdö–Möja väldigt fattigt på uv.

• På den enda kända häckplatsen i norra skärgården ­hittades honan i väldigt dålig kondition i maj 2013.

Hon fördes till Skansen där hon avled. 2014 kunde vi konstatera en lyckad häckning med 2 ungar. Mer info i kapitlet övrigt.

Ingen av metoderna garanterar att vi hittar alla uvar. Kom­ binationen av olika inventeringssätt ökar chanserna men det kommer alltid finnas uvrevir som är okända för oss.

• 2014 släppte vi ut 2 ungar som var uppfödda på Skansen. Skansen gör en DNA analys för att könsbestämma ungarna innan de släpps. Båda två var honor. De släpptes ut i skärgården norr om Värmdö.

Varför inventeras Berguven?

Berguven inventeras främst för att upptäcka eventuella beståndsförändringar i Stockholms län över tid. Detta har gjorts sedan 1978/79, först genom årliga kontroller av några få kända revir. Detta utökades runt 1983 då vi aktivt började leta efter okända revir.

När berguvsbeståndet var som minst under 19601970-talet, var skärgården den del av länet där det fanns

Resultat 2014 Ringmärkning och häckplatsinventering.

• Vi konstaterade 1 misslyckad häckning. Det är en lokal där lokala ornitologer kan se in i boet från långt håll och honan sågs ruva till slutet på april. Då det kom en köldknäpp med dåligt väder som kan ha gjort att häckningen avbröts.

Foto: Claes Kyrk

Resultat av Berguvsinventeringen i Stockholms skärgård 2014

påverkar säkert. Ett tydligt exempel på att det inte finns något speciellt krav är gasverket i Värtan. Där häckade ett uvpar i början av 90-talet, tyvärr så blev man tvungen att avliva hanen på grund av sjukdom. Honan för­svann strax därefter och området blev utan uv under ca 10 år. 2006 hördes en ropande uv i området, sedan gick det till 2009 tills det etablerades ett par som har hållit till där sedan dess. Om man vill se och höra uv, så är Fisksjöäng i feb­ ruari/mars i skymningen ett bra ställe att lyssna efter uv.

• Noterbart är att på fastlandet var det ett normalt år med minst 10 ungar.

Märkning av berguvunge.

• Det är svårt att hitta nya revir i skärgården. Det kan bero på att det inte finns så många okända par eller att dom är väldigt svåra att hitta. Antagligen har det ökande antalet havsörnar bidragit till att uvarna gömmer sig mer inne på öarna där de är ännu svårare att upptäcka. l e va n d e s k ä r g å r d s n at u r

27

Foto: Alar Broberg

flest uvar kvar, även om det var enstaka par. Förändringar i uv­beståndet fungerar som en miljöindikator. Berguven är en rovfågel som är känslig för miljögifter och bestånds förändringar hos bytesdjur. Vi noterar även arttillhörig­­heten på bytesrester vid häckplatser. Om man skulle studera resterna skulle man antagligen kunna se att antalet bytesrester från ejderungar är färre nu jämfört med tidigare.

Vi har sedan början av 1980-talet använt oss av en och samma inventeringsmetodik, det gör att vi kan jämföra resultat mellan åren. Självklart har vår kunskap om uvar och hur man letar efter uv ökat varje år. Detta gör att man inte kan jämföra resultaten fullt ut utan det är mer en indikation.

Ringmärkning är en del i arbetet. Berguven är fridlyst, man får inte störa uvar på häckningslokalen utan tillstånd. Man bör generellt vara försiktig med att störa fåglar och djur under den tiden de har ungar.

Att inventera häckningsplatser är både tids- och kraftkrävande men är idag det mest effektiva sättet att inven­ tera berguv i skärgårdsmiljö. I Stockholms skärgård ­häckar berguven på lagom stora berg/branter som oftast går att nå genom klättring. I andra delar av landet kan berguven häcka vid stora branter och det förekommer också markhäckning. Även om uvarna byter boplats brukar de besöka g­ amla häckningslokaler i reviret. På så sätt att vi kan se spår av uv och konstatera om det finns uv kvar i reviret. Om de flyttar till en annan ö brukar det ta några år tills vi hittar den nya häckplatsen. Uvar byter boplats lite då och då men återkommer ofta efter några år.

Skälen till att uvar fastnar för vissa platser har jag inte lyckats förstå fullt ut, miljö och gott om byten i närheten

Vaksam berguv.

Berguv Inventeringen genomförs i Stockholms skärgård och som skärgård räknas öar från Gräsö till Landsort. Öarna ska vara utan fastlandsförbindelse, e.g. utan bro. Exempelvis är Värmdölandet exkluderat eftersom det har broförbindelse med fastlandet.

Inventeringsmetodik Lyssna. Genomförs genom att lyssna i skymningen.

Vi besöker speciellt utvalda områden som ser ut att ­kunna härbärgera berguv. Lyssningen genomförs ca 3 gånger i skymningen (ca 1 timme) per lokal.

Inventeringsmetodiken är väldigt väderkänslig och beroende av uvarnas välvilja att ropa. Huvudsyftet är att söka efter nya revir. Berguvar ropar mest frekvent under de första åren i reviret och är mest aktiva i månadsskiftet februari/mars.

Upprop. Genomförs genom vädjan till allmänheten om att få in rapporter om berguvsobservationer. Vi vill gärna ha information om äldre häckningsplatser. Vi har sett flera fall där öar har blivit återbesatta efter att ha varit utan häckande berguv under flera årtionden. Detta är en viktig del i inventeringen eftersom länet är stort och uven är en svårinventerad art.

26

l e va n d e s k ä r g å r d s n at u r

Sök. Eftersök av häckningar och spår av berguv på ­kända häckningslokaler. Vi söker igenom området som är ­aktuellt för häckning och det medför ofta att vi måste klättra i branterna. Det är tidskrävande och en brant tar mellan en halvtimme till flera timmar att söka igenom.

Vi letar även på nya lokaler och nya öar, speciellt när vi har fått information om berguvsobservationer. Ungar som eventuellt påträffas ringmärks. För att minska störningen försöker vi lägga besöket när ungarna har blivit tre veckor gamla. I Stockholms skärgård sker sökinsatsen från den 10 juni och framåt.

• 2014 var ett ganska normalt år i skärgården. Vi hittade 10 ungar i 5 revir. 2 ungar var för stora för att ringmärkas. Det som skiljer 2014 från ett normalt år är att ­perioden för äggläggning var ovanligt lång. Från första och sista äggläggningen var det över en månad. Detta gällde även fastlandet. Det medförde att en del ungar redan kunde flyga när vi kontrollerade boplatserna.

• Häckplatsinventeringen genomfördes under 2 dagar i juni/juli med hjälp av båt. Vi besökte ca 25 platser där vi kontrollerade redan kända boplatser, potentiella boplatser eller där vi fått indikationer om att det kan finnas boplatser.

• Vi ringmärkte 8 ungar i 5 olika revir. Det är mycket positivt att reviret i norra skärgården lyckades med häckningen. Vi kan med glädje konstatera att ett revir i södra skärgården återbesatts efter att ha varit tomt i mer än 5 år. Hanen i det tidigare reviret dog av konstaterad fågelinfluensa 2007. Under flera år har vi inte sett några spår av berguv på häckplatsen. 2014 kunde vi konstatera minst en flygfärdig unge.

• Vi fann totalt ca 10 aktiva revir. Kanske har något revir försvunnit, men vi är inte helt säkra ännu.

Fortfarande är området norr om Värmdö–Möja väldigt fattigt på uv.

• På den enda kända häckplatsen i norra skärgården ­hittades honan i väldigt dålig kondition i maj 2013.

Hon fördes till Skansen där hon avled. 2014 kunde vi konstatera en lyckad häckning med 2 ungar. Mer info i kapitlet övrigt.

Ingen av metoderna garanterar att vi hittar alla uvar. Kom­ binationen av olika inventeringssätt ökar chanserna men det kommer alltid finnas uvrevir som är okända för oss.

• 2014 släppte vi ut 2 ungar som var uppfödda på Skansen. Skansen gör en DNA analys för att könsbestämma ungarna innan de släpps. Båda två var honor. De släpptes ut i skärgården norr om Värmdö.

Varför inventeras Berguven?

Berguven inventeras främst för att upptäcka eventuella beståndsförändringar i Stockholms län över tid. Detta har gjorts sedan 1978/79, först genom årliga kontroller av några få kända revir. Detta utökades runt 1983 då vi aktivt började leta efter okända revir.

När berguvsbeståndet var som minst under 19601970-talet, var skärgården den del av länet där det fanns

Resultat 2014 Ringmärkning och häckplatsinventering.

• Vi konstaterade 1 misslyckad häckning. Det är en lokal där lokala ornitologer kan se in i boet från långt håll och honan sågs ruva till slutet på april. Då det kom en köldknäpp med dåligt väder som kan ha gjort att häckningen avbröts.

Foto: Claes Kyrk

Resultat av Berguvsinventeringen i Stockholms skärgård 2014

påverkar säkert. Ett tydligt exempel på att det inte finns något speciellt krav är gasverket i Värtan. Där häckade ett uvpar i början av 90-talet, tyvärr så blev man tvungen att avliva hanen på grund av sjukdom. Honan för­svann strax därefter och området blev utan uv under ca 10 år. 2006 hördes en ropande uv i området, sedan gick det till 2009 tills det etablerades ett par som har hållit till där sedan dess. Om man vill se och höra uv, så är Fisksjöäng i feb­ ruari/mars i skymningen ett bra ställe att lyssna efter uv.

• Noterbart är att på fastlandet var det ett normalt år med minst 10 ungar.

Märkning av berguvunge.

• Det är svårt att hitta nya revir i skärgården. Det kan bero på att det inte finns så många okända par eller att dom är väldigt svåra att hitta. Antagligen har det ökande antalet havsörnar bidragit till att uvarna gömmer sig mer inne på öarna där de är ännu svårare att upptäcka. l e va n d e s k ä r g å r d s n at u r

27

Läste din artikel om berguv i Skärgårdsstiftelsens ­rapporter från 2013. Kan inte låta bli att återge en ­upp­levelse vi hade för ganska många år sedan, faktiskt så länge sedan som 1989 i juni.

Vi seglar mycket i bl.a. Stockholms skärgård och hade ankrat upp i en liten vik. Ön är att betrakta som en ­klippö, rätt hög och bergig. Under promenaden med våra hundar fann jag en stor fjäder på marken men anade inte då vilken stor rovfågel den kunde komma ifrån. Inte förrän jag litet senare gick ner mot vattnet och stannade till på en liten udde invid ett mycket smalt sund. Då jag stått där en liten stund svischade det till över huvudet på mig och jag anade att jag befann mig mitt i ett rovfågelsrevir. Jag hann inte tänka färdigt ­förrän attacken upprepades och håret nästan reste sig på mig. Jag insåg att jag snabbt borde ta mig därifrån, men innan hann jag se, att på den lilla grannön, i en skreva under en tall, satt två berguvungar!

Helt fantastiskt att på så nära håll få se både berguvs­ honan, fast litet skrämmande, och hennes båda ungar.

Detta skedde den 28 juni 1989.

På kvällen hörde vi hur hannen hoade från grannön!

Det litet bittra i den här fantastiska upplevelsen var, att morgonen därpå kom en man roende förbi oss i sin lilla jolle. Han hade ankrat upp vid grannön, alltså där ungarna satt. Hans fråga till oss var om vi möjligen hade sett hans vita katt, som inte återkommit efter natten.

Vi anade genast vad som skulle kunna ha skett och ­upp­lyste honom om att det i närheten fanns en stor rovfågel – utan att nämna var eller vilken fågel det rörde sig om. Sannolikt hade katten blivit föda åt ungarna.

Inte långt därifrån finns sedan många år ett avlyst ­område, där havsörn häckar.

Vuxen berguv. 2014 var ett ganska normalt år för uvarna i skärgården.

Under 2014 fick vi återfynd av 3 ringmärkta uvar i skär­ gården. Inga uvar som ringmärkts i skärgården hittades på fastlandet. Underligt nog är två av återfynden ringmärkta som ungar i samma revir på fastlandet.

• Den ena var ringmärkt 2005 som bounge och hittades i Dalarö-Gålö området. Återfyndet var bara rester av en uv.

• Andra återfyndet var också märkt som bounge och hittades i Stavsnäs av Gunnar Hjertstrand. Det ovanliga med fyndet är att den redan i slutet på augusti har lämnat området där den föddes och hittat ut till skär­ gården. Normalt lämnar uvungarna sitt föräldra­revir i slutet på september eller en bit in i oktober. Uvungar som lämnar reviret brukar klara sig ca 3 veckor även om de inte har lärt sig att jaga.

• Den tredje uven hittades väldigt nära en boplats i norra skärgården. Se mer nedan.

Övrigt I maj 2013 i det enda kända reviret norr om Värmdö hittade fågelinventerare Claes Kyrk en döende vuxen uvhona. Honan påträffades väldigt nära häckplatsen och under det året syntes inga spår av häckning. Uv­

honan visade sig vara i så dålig kondition att hon inte gick att rädda och avled senare på Skansen. År 2007 hade honan som unge märkts av oss i södra skärgården.

Efterföljande säsong 2014 häckade det uvar i reviret igen och paret fick 2 ungar. Att få två ungar under första häckningen tyder på att det inte var honan i det redan kända paret som dog. Normalt så lägger uvhonan bara ett ägg vid första häckningen. En ny hona brukar också leta upp nya bohyllor/öar att häcka på. Jag misstänker att honan som vi påträffade döende var en främmande hona som försökt ersätta den nuvarande honan. Hon blev då förmodligen så skadad att hon senare avled. Det kan också ha varit den häckande honan i reviret som av någon anledning dött och en ny hona snabbt tagit hennes plats så att häckningen lyckades.

Varför skulle då en hona försöka göra en inbrytning i ett existerande par? Det kan vara så att vi i området fått en sned könsfördelning med fler honor än hanar.

Det kan kanske också förklara varför stammen långsamt minskar trots att det i snitt föds runt 20 ungar i Stock­ holms län per år.

Fantastiskt med alla dessa stora rovfåglar i vår vackra skärgård!

Med vänlig hälsning, Anita Carstam, Österskär Foto: Gunnar Hjertstrand

Återfynd under 2014

l e va n d e s k ä r g å r d s n at u r

Fältarbete. En uvunge vägs och en väntar.

Lite mer information om ovanstående revir. Det har konstaterats att det har funnits uv där sedan 1974. Vi tappade bort paret runt 2008, reviret kan vara kvar och paret kan ha bytt boplats. Vi har letat, tyvärr har vi inte hittat några spår av uv under de senaste åren.

1989 hittades inga ungar, men både 1988 och 1990 märktes ungar på platsen. Jag är medveten om att vi inte alltid hittar alla ungar, men genom att kontrollera spår brukar vi se om paret har häckat eller inte. Vårt fokus är att bevaka om det finns uv i området så att vi kan få en uppfattning om beståndsförändringar över tiden.

Det är väldigt klokt att backa undan när man blir attackerad, berguven kan göra en hel del skada om den angriper. När uven (nästan alltid honan) attackerar slår hon oftast mot den högsta punkten på inkräktaren.

Farligast är om honan sätter klorna i ansiktet, där är våra ögon svåra att reparera. Det är inte speciellt vanligt att uven anfaller på riktigt utan oftast är det så kallade skenanfall då honan bara passerar. Anfallande uvar ­upp­levs som väldigt stora och åtminstone jag blir alltid nervös när de håller på. Lyckligtvis är det väldigt få ­honor som attackerar, just nu har vi bara en hona i Stockholms skärgård som nästan alltid gör skenanfall.

Att ha med sig hund gör uven mycket mer attackvillig.

Speciellt mot hunden eftersom den uppfattas som ett rovdjur och är en fara för ungarna.

All hjälp med rapporter om berguv i länet hjälper oss att skydda berguvar, deras häckningslokaler och att övervaka berguvsstammens utveckling som en del i miljöövervakningen av skärgården.

Alla rapporter tas emot med glädje. Rapportera till mig eller Skärgårdsstiftelsen.

Detta är rena spekulationer men kanske borde vi börja titta närmare på könsfördelning hos ungarna, där vi idag endast gör en uppskattning av kön vid ringmärkningen.

De återfynd som görs borde också analyseras närmare.

En av årets 8 funna berguvungar i skärgården.

28

Foto: Gunnar Hjertstrand

Foto: Claes Kyrk

Jag fick ett mail som visar at de inte är bara vi uventu­sias­­ter som njuter av att ha berguvar levande i vår närhet:

Av Alar Broberg xbror@swipnet.se l e va n d e s k ä r g å r d s n at u r

29

Läste din artikel om berguv i Skärgårdsstiftelsens ­rapporter från 2013. Kan inte låta bli att återge en ­upp­levelse vi hade för ganska många år sedan, faktiskt så länge sedan som 1989 i juni.

Vi seglar mycket i bl.a. Stockholms skärgård och hade ankrat upp i en liten vik. Ön är att betrakta som en ­klippö, rätt hög och bergig. Under promenaden med våra hundar fann jag en stor fjäder på marken men anade inte då vilken stor rovfågel den kunde komma ifrån. Inte förrän jag litet senare gick ner mot vattnet och stannade till på en liten udde invid ett mycket smalt sund. Då jag stått där en liten stund svischade det till över huvudet på mig och jag anade att jag befann mig mitt i ett rovfågelsrevir. Jag hann inte tänka färdigt ­förrän attacken upprepades och håret nästan reste sig på mig. Jag insåg att jag snabbt borde ta mig därifrån, men innan hann jag se, att på den lilla grannön, i en skreva under en tall, satt två berguvungar!

Helt fantastiskt att på så nära håll få se både berguvs­ honan, fast litet skrämmande, och hennes båda ungar.

Detta skedde den 28 juni 1989.

På kvällen hörde vi hur hannen hoade från grannön!

Det litet bittra i den här fantastiska upplevelsen var, att morgonen därpå kom en man roende förbi oss i sin lilla jolle. Han hade ankrat upp vid grannön, alltså där ungarna satt. Hans fråga till oss var om vi möjligen hade sett hans vita katt, som inte återkommit efter natten.

Vi anade genast vad som skulle kunna ha skett och ­upp­lyste honom om att det i närheten fanns en stor rovfågel – utan att nämna var eller vilken fågel det rörde sig om. Sannolikt hade katten blivit föda åt ungarna.

Inte långt därifrån finns sedan många år ett avlyst ­område, där havsörn häckar.

Vuxen berguv. 2014 var ett ganska normalt år för uvarna i skärgården.

Under 2014 fick vi återfynd av 3 ringmärkta uvar i skär­ gården. Inga uvar som ringmärkts i skärgården hittades på fastlandet. Underligt nog är två av återfynden ringmärkta som ungar i samma revir på fastlandet.

• Den ena var ringmärkt 2005 som bounge och hittades i Dalarö-Gålö området. Återfyndet var bara rester av en uv.

• Andra återfyndet var också märkt som bounge och hittades i Stavsnäs av Gunnar Hjertstrand. Det ovanliga med fyndet är att den redan i slutet på augusti har lämnat området där den föddes och hittat ut till skär­ gården. Normalt lämnar uvungarna sitt föräldra­revir i slutet på september eller en bit in i oktober. Uvungar som lämnar reviret brukar klara sig ca 3 veckor även om de inte har lärt sig att jaga.

• Den tredje uven hittades väldigt nära en boplats i norra skärgården. Se mer nedan.

Övrigt I maj 2013 i det enda kända reviret norr om Värmdö hittade fågelinventerare Claes Kyrk en döende vuxen uvhona. Honan påträffades väldigt nära häckplatsen och under det året syntes inga spår av häckning. Uv­

honan visade sig vara i så dålig kondition att hon inte gick att rädda och avled senare på Skansen. År 2007 hade honan som unge märkts av oss i södra skärgården.

Efterföljande säsong 2014 häckade det uvar i reviret igen och paret fick 2 ungar. Att få två ungar under första häckningen tyder på att det inte var honan i det redan kända paret som dog. Normalt så lägger uvhonan bara ett ägg vid första häckningen. En ny hona brukar också leta upp nya bohyllor/öar att häcka på. Jag misstänker att honan som vi påträffade döende var en främmande hona som försökt ersätta den nuvarande honan. Hon blev då förmodligen så skadad att hon senare avled. Det kan också ha varit den häckande honan i reviret som av någon anledning dött och en ny hona snabbt tagit hennes plats så att häckningen lyckades.

Varför skulle då en hona försöka göra en inbrytning i ett existerande par? Det kan vara så att vi i området fått en sned könsfördelning med fler honor än hanar.

Det kan kanske också förklara varför stammen långsamt minskar trots att det i snitt föds runt 20 ungar i Stock­ holms län per år.

Fantastiskt med alla dessa stora rovfåglar i vår vackra skärgård!

Med vänlig hälsning, Anita Carstam, Österskär Foto: Gunnar Hjertstrand

Återfynd under 2014

l e va n d e s k ä r g å r d s n at u r

Fältarbete. En uvunge vägs och en väntar.

Lite mer information om ovanstående revir. Det har konstaterats att det har funnits uv där sedan 1974. Vi tappade bort paret runt 2008, reviret kan vara kvar och paret kan ha bytt boplats. Vi har letat, tyvärr har vi inte hittat några spår av uv under de senaste åren.

1989 hittades inga ungar, men både 1988 och 1990 märktes ungar på platsen. Jag är medveten om att vi inte alltid hittar alla ungar, men genom att kontrollera spår brukar vi se om paret har häckat eller inte. Vårt fokus är att bevaka om det finns uv i området så att vi kan få en uppfattning om beståndsförändringar över tiden.

Det är väldigt klokt att backa undan när man blir attackerad, berguven kan göra en hel del skada om den angriper. När uven (nästan alltid honan) attackerar slår hon oftast mot den högsta punkten på inkräktaren.

Farligast är om honan sätter klorna i ansiktet, där är våra ögon svåra att reparera. Det är inte speciellt vanligt att uven anfaller på riktigt utan oftast är det så kallade skenanfall då honan bara passerar. Anfallande uvar ­upp­levs som väldigt stora och åtminstone jag blir alltid nervös när de håller på. Lyckligtvis är det väldigt få ­honor som attackerar, just nu har vi bara en hona i Stockholms skärgård som nästan alltid gör skenanfall.

Att ha med sig hund gör uven mycket mer attackvillig.

Speciellt mot hunden eftersom den uppfattas som ett rovdjur och är en fara för ungarna.

All hjälp med rapporter om berguv i länet hjälper oss att skydda berguvar, deras häckningslokaler och att övervaka berguvsstammens utveckling som en del i miljöövervakningen av skärgården.

Alla rapporter tas emot med glädje. Rapportera till mig eller Skärgårdsstiftelsen.

Detta är rena spekulationer men kanske borde vi börja titta närmare på könsfördelning hos ungarna, där vi idag endast gör en uppskattning av kön vid ringmärkningen.

De återfynd som görs borde också analyseras närmare.

En av årets 8 funna berguvungar i skärgården.

28

Foto: Gunnar Hjertstrand

Foto: Claes Kyrk

Jag fick ett mail som visar at de inte är bara vi uventu­sias­­ter som njuter av att ha berguvar levande i vår närhet:

Av Alar Broberg xbror@swipnet.se l e va n d e s k ä r g å r d s n at u r

29

Foto: Gunnar Hjertstrand

Smultronskären vår

Smultronskären höst

Hans Kautsky håller i vidareutbildning av tillsynsmän i blås­tångskunskap.

Det är framförallt gråsuggor och märlkräftor som gärna smaskar på blåstångens båldelar. Vi ser tydligt att det i år finns mer smådjur i tången vid höstprovtagningen. Observera de olika skalorna på y-axeln.

Blåstång (Fucus vesiculosus) Året som gått hade en varm sommar, med höga temperaturer i havet. I den nationella miljöövervakningen av de vegetationsklädda bottnarna såg vi att blåstången i Askö­ om­rådet (Södermanland) hade väldigt mycket b ­ itmärken och flertalet avrivna tångruskor. Återigen förekom lite på­ växt på tången. Vad som kan ha hänt är, att de djur som vanligtvis äter påväxtalgerna (havsgrå­suggor, märl­kräftor och snäckor) inte hade tillräckligt fintrådiga alger att äta i det varma vattnet och därför b­örjade knapra på blåstången.

Inga observationer av tillsynsmännen tyder på drama­ tiska förändringar i Stockholms skärgård. Flera rappor­ terar om fina bestånd av blåstång. Karteringarna visar inga dramatiska händelser t.ex. vid Boskapsö är det en fortsatt växtlighet av relativt unga (mindre) plantor.

Då vi sett mycket betad blåstång söder om Stockholms skärgård hade jag förväntad mig liknande observationer i vårt område. Så var inte fallet. Bitmärken på årsskott och ett till tvåårig bål av blåstången visade ingen tydlig trend.

Av de inkomna protokollen hade flertal observa­törer sett bitmärken men frekvensen var lika hög år 2013. På flera lokaler var observerade bitmärken något högre senaste åren jämfört med år 2012 och tidigare. På en given lokal skulle vi förvänta oss att frekvensen observerade bitmärken 30

l e va n d e s k ä r g å r d s n at u r

Foto: Sara Hallén

Blåstång ökade från vår till höst, men så var inte fallet. De syd­ ligare lokalerna hade en tendens att ha fler bitmärken, men flera av dessa hade flera bitmärken tidigare år jämfört med de mer nordliga.

Om vi ser till djuren som orsakar bitmärken har de inte ökat de senaste åren. Det är framför allt havsgråsuggorna och märlkräftorna, men även snäckor smaskar på bål­delarna, särskilt om bålen är äldre eller börjar dö.

På de flesta lokalerna har djuren på tången minskat.

Men mönst­ret är inte entydigt. Vi ser tydligt att det finns mer smådjur i tången vid höstprovtagningen. Antalet har även ökat något de senaste åren i södra delen av skär­går­ den (Smultronskären, Boskapsö och Löjskär).

Om tången kanske nu försvinner i delar av skärgården beror det inte på miljöföroreningar, utan på grund av ökat betningstryck på blåstångens bål. Kommande åren blir spännande; kommer fortsatt små mängder påväxt­ alger på tången orsaka dess egen ”död” i och med att betande djuren i större utsträckning äter på dess bål, som försvagas och därmed rycks planta lätt loss och ­hamnar på stranden eller i djupet.

Av Hasse Kautsky

Tång med tydliga betskador. l e va n d e s k ä r g å r d s n at u r

31

Foto: Gunnar Hjertstrand

Smultronskären vår

Smultronskären höst

Hans Kautsky håller i vidareutbildning av tillsynsmän i blås­tångskunskap.

Det är framförallt gråsuggor och märlkräftor som gärna smaskar på blåstångens båldelar. Vi ser tydligt att det i år finns mer smådjur i tången vid höstprovtagningen. Observera de olika skalorna på y-axeln.

Blåstång (Fucus vesiculosus) Året som gått hade en varm sommar, med höga temperaturer i havet. I den nationella miljöövervakningen av de vegetationsklädda bottnarna såg vi att blåstången i Askö­ om­rådet (Södermanland) hade väldigt mycket b ­ itmärken och flertalet avrivna tångruskor. Återigen förekom lite på­ växt på tången. Vad som kan ha hänt är, att de djur som vanligtvis äter påväxtalgerna (havsgrå­suggor, märl­kräftor och snäckor) inte hade tillräckligt fintrådiga alger att äta i det varma vattnet och därför b­örjade knapra på blåstången.

Inga observationer av tillsynsmännen tyder på drama­ tiska förändringar i Stockholms skärgård. Flera rappor­ terar om fina bestånd av blåstång. Karteringarna visar inga dramatiska händelser t.ex. vid Boskapsö är det en fortsatt växtlighet av relativt unga (mindre) plantor.

Då vi sett mycket betad blåstång söder om Stockholms skärgård hade jag förväntad mig liknande observationer i vårt område. Så var inte fallet. Bitmärken på årsskott och ett till tvåårig bål av blåstången visade ingen tydlig trend.

Av de inkomna protokollen hade flertal observa­törer sett bitmärken men frekvensen var lika hög år 2013. På flera lokaler var observerade bitmärken något högre senaste åren jämfört med år 2012 och tidigare. På en given lokal skulle vi förvänta oss att frekvensen observerade bitmärken 30

l e va n d e s k ä r g å r d s n at u r

Foto: Sara Hallén

Blåstång ökade från vår till höst, men så var inte fallet. De syd­ ligare lokalerna hade en tendens att ha fler bitmärken, men flera av dessa hade flera bitmärken tidigare år jämfört med de mer nordliga.

Om vi ser till djuren som orsakar bitmärken har de inte ökat de senaste åren. Det är framför allt havsgråsuggorna och märlkräftorna, men även snäckor smaskar på bål­delarna, särskilt om bålen är äldre eller börjar dö.

På de flesta lokalerna har djuren på tången minskat.

Men mönst­ret är inte entydigt. Vi ser tydligt att det finns mer smådjur i tången vid höstprovtagningen. Antalet har även ökat något de senaste åren i södra delen av skär­går­ den (Smultronskären, Boskapsö och Löjskär).

Om tången kanske nu försvinner i delar av skärgården beror det inte på miljöföroreningar, utan på grund av ökat betningstryck på blåstångens bål. Kommande åren blir spännande; kommer fortsatt små mängder påväxt­ alger på tången orsaka dess egen ”död” i och med att betande djuren i större utsträckning äter på dess bål, som försvagas och därmed rycks planta lätt loss och ­hamnar på stranden eller i djupet.

Av Hasse Kautsky

Tång med tydliga betskador. l e va n d e s k ä r g å r d s n at u r

31

Gråsäl på Båda.

Gråsälar i Stockholms skärgård Gråsäl (Halichoerus grypus) Antalet gråsälar fortsätter att öka i Östersjön, under ­inventeringen under försommaren 2014 räknades totalt nästan 32 000 gråsälar, därav knappt hälften i Sverige.

Antalsutvecklingen tycks inte nämnvärt ha påverkats av den jakt på gråsäl som introducerades i början av 2000-talet. Men även om jakten tycks ha liten påverkan på populationsutvecklingen har sälarnas utbredning förändrats under perioden.

I Finland som har ett betydligt högre jakttryck än Sverige har antalet sälar varit relativt stabilt, samtidigt har antalet sälar ökat i södra Östersjön där jakt länge inte var tillåtet. På skären utanför Utklippan i Blekinge där gråsäl var en sporadisk gäst under 1990-talet har man de senaste åren räknat upp mot 800 gråsälar som mest, och idag finns även gråsälskolonier både i Danmark och i Polen med ibland 100-tals gråsälar.

Vad är det då som driver sälarna söderut? Anled­nin­ garna kan förstås vara flera, dels att det börjar bli trångt på vissa av de traditionella sältillhållen längre norrut och att vissa sälar därför väljer att söka sig söderut, samtidigt kan förändringar i födotillgång och ökad stör­ningar var orsaken till att sälarnas utbredning förändrats.

I Stockholms skärgård ser vi en liknande utveckling, ­området kring Svenska Björn är och har länge varit den viktigaste lokalen för gråsäl i skärgården. Men på senare år har antalet sälar där hållit sig något så när konstant, medan ökningen främst skett i andra områden. I år räknades som mest drygt 6 800 gråsälar i Stockholms skärgård varav knappt 3 500 i området kring Svenska Björn. Övriga områden av stor vikt för gråsälarna är Svenska Högarna, Gillöga, Lilla Nassa, Sälberget och 32

l e va n d e s k ä r g å r d s n at u r

området kring Huvudskär. Gemensamt för alla dessa områden är att de alla ligger i det yttersta havsbandet, och de hällar och klippor sälarna tycker bäst om är också oftast de som ligger närmast det öppna havet. Så ser det också ut längs den svenska kusten, viktiga gråsälstillhåll finns där skärgårdarna erbjuder möjlighet till ostörda skär i nära anslutning till det öppna havet.

Ett undantag från denna regel i Stockholms skärgård är området kring Landsort, som traditionellt varit en viktig lokal för gråsälarna. Trots att sälskären ligger nära det yttersta havsbandet har utvecklingen där varit blygsammare än på de flesta andra platser i skärgården. Kanske kan orsaken vara att trots sälskyddsområden kring skär som Roxen och Karvasen är området utsatt för relativt mycket störningar från båtlivet. Under i stort sett samtliga inventeringar i området de senaste åren har det no­te­ rats ett omfattande trollingfiske i området. Kan det vara det som är orsaken till att området har relativt lite sälar i förhållande till antalet som noteras i skärgårdarna norr och söder om Landsort?

Under året har vi återigen fått in ett par rapporter om vikaresäl i Stockholms skärgård, eller strax norr därom.

Vikaresäl är den minsta av de tre sälarter som finns i Östersjön, och är en art som är mycket vanlig i Arktis, vikaren är också den säl i Östersjön som är mest be­ roende av tillgång till lämplig is för att föda upp sin kut. I Östersjön är vikaren vanligast i Bottenviken och Finska viken och Rigabukten. Totalt beräknas antalet till ca 10 000 djur. Populationen i Bottenviken ökar med ca 4% per år medan vikaresälarna i Finska viken och Riga­bukten har det besvärligare beroende på bristen på lämplig is under år med dålig isutbredning.

Foto: Olle Karlsson

Fotnot: Tror du att du sett en vikare säl är vi tacksamma för om du rapporterar dina iakttagelser, gärna på e-post till: Olle.Karlsson@nrm.se har du en bild på din observation underlättar det artbestämningen.

Av Olle Karlsson olle.karlsson@nrm.se

Vikarekut.

Foto: Anders Bouvin

Foto: Gunnar Hjertstrand

Vikarekuten, till skillnad från både gråsäl och knubb­säl lever de första veckorna i en snögrotta skyddad från väder och vind. Med bristande snö- och istillgång riskerar kuten att frysa ihjäl innan den blivit tillräckligt stor för att klara sig på egen hand. Vikaresäl var historiskt sett den vanligaste sälen i Östersjön i början av 1900-talet, och antalet uppskattades till mer ca 200 000 djur, det vill säga ungefär dubbelt så många som gråsälarna. Vikaresäl var därför vanlig i även i Stockholms skärgård och Ålands hav i början av 1900-talet, men försvann i stort sett helt från våra trakter under 1930-talet.

I Skärgårds­havet överlevde en spillra av vikaresälspopulationen, men i Stockholms skärgård har den betraktats som i stort sett försvunnen. Sporadiska observationer av vikare har före­kommit i Stockholms skärgård under hela den period som Naturhistoriska Riksmuseet övervakat sälpopulationerna, men sedan ett par år finns glädjande tecken på att även föryngringar skett i vår region. Därför kan det finnas anledning att titta en extra gång när du ser en säl ­nästa gång, är den liten, mörk med ringar i pälsen, knubbig och med en tydlig panna kanske, kanske kan det vara en vikaresäl.

Gråsälen kan simma långt och länge, i genomsnitt förflyttar de sig 15-20 km per dag. l e va n d e s k ä r g å r d s n at u r

33

Gråsäl på Båda.

Gråsälar i Stockholms skärgård Gråsäl (Halichoerus grypus) Antalet gråsälar fortsätter att öka i Östersjön, under ­inventeringen under försommaren 2014 räknades totalt nästan 32 000 gråsälar, därav knappt hälften i Sverige.

Antalsutvecklingen tycks inte nämnvärt ha påverkats av den jakt på gråsäl som introducerades i början av 2000-talet. Men även om jakten tycks ha liten påverkan på populationsutvecklingen har sälarnas utbredning förändrats under perioden.

I Finland som har ett betydligt högre jakttryck än Sverige har antalet sälar varit relativt stabilt, samtidigt har antalet sälar ökat i södra Östersjön där jakt länge inte var tillåtet. På skären utanför Utklippan i Blekinge där gråsäl var en sporadisk gäst under 1990-talet har man de senaste åren räknat upp mot 800 gråsälar som mest, och idag finns även gråsälskolonier både i Danmark och i Polen med ibland 100-tals gråsälar.

Vad är det då som driver sälarna söderut? Anled­nin­ garna kan förstås vara flera, dels att det börjar bli trångt på vissa av de traditionella sältillhållen längre norrut och att vissa sälar därför väljer att söka sig söderut, samtidigt kan förändringar i födotillgång och ökad stör­ningar var orsaken till att sälarnas utbredning förändrats.

I Stockholms skärgård ser vi en liknande utveckling, ­området kring Svenska Björn är och har länge varit den viktigaste lokalen för gråsäl i skärgården. Men på senare år har antalet sälar där hållit sig något så när konstant, medan ökningen främst skett i andra områden. I år räknades som mest drygt 6 800 gråsälar i Stockholms skärgård varav knappt 3 500 i området kring Svenska Björn. Övriga områden av stor vikt för gråsälarna är Svenska Högarna, Gillöga, Lilla Nassa, Sälberget och 32

l e va n d e s k ä r g å r d s n at u r

området kring Huvudskär. Gemensamt för alla dessa områden är att de alla ligger i det yttersta havsbandet, och de hällar och klippor sälarna tycker bäst om är också oftast de som ligger närmast det öppna havet. Så ser det också ut längs den svenska kusten, viktiga gråsälstillhåll finns där skärgårdarna erbjuder möjlighet till ostörda skär i nära anslutning till det öppna havet.

Ett undantag från denna regel i Stockholms skärgård är området kring Landsort, som traditionellt varit en viktig lokal för gråsälarna. Trots att sälskären ligger nära det yttersta havsbandet har utvecklingen där varit blygsammare än på de flesta andra platser i skärgården. Kanske kan orsaken vara att trots sälskyddsområden kring skär som Roxen och Karvasen är området utsatt för relativt mycket störningar från båtlivet. Under i stort sett samtliga inventeringar i området de senaste åren har det no­te­ rats ett omfattande trollingfiske i området. Kan det vara det som är orsaken till att området har relativt lite sälar i förhållande till antalet som noteras i skärgårdarna norr och söder om Landsort?

Under året har vi återigen fått in ett par rapporter om vikaresäl i Stockholms skärgård, eller strax norr därom.

Vikaresäl är den minsta av de tre sälarter som finns i Östersjön, och är en art som är mycket vanlig i Arktis, vikaren är också den säl i Östersjön som är mest be­ roende av tillgång till lämplig is för att föda upp sin kut. I Östersjön är vikaren vanligast i Bottenviken och Finska viken och Rigabukten. Totalt beräknas antalet till ca 10 000 djur. Populationen i Bottenviken ökar med ca 4% per år medan vikaresälarna i Finska viken och Riga­bukten har det besvärligare beroende på bristen på lämplig is under år med dålig isutbredning.

Foto: Olle Karlsson

Fotnot: Tror du att du sett en vikare säl är vi tacksamma för om du rapporterar dina iakttagelser, gärna på e-post till: Olle.Karlsson@nrm.se har du en bild på din observation underlättar det artbestämningen.

Av Olle Karlsson olle.karlsson@nrm.se

Vikarekut.

Foto: Anders Bouvin

Foto: Gunnar Hjertstrand

Vikarekuten, till skillnad från både gråsäl och knubb­säl lever de första veckorna i en snögrotta skyddad från väder och vind. Med bristande snö- och istillgång riskerar kuten att frysa ihjäl innan den blivit tillräckligt stor för att klara sig på egen hand. Vikaresäl var historiskt sett den vanligaste sälen i Östersjön i början av 1900-talet, och antalet uppskattades till mer ca 200 000 djur, det vill säga ungefär dubbelt så många som gråsälarna. Vikaresäl var därför vanlig i även i Stockholms skärgård och Ålands hav i början av 1900-talet, men försvann i stort sett helt från våra trakter under 1930-talet.

I Skärgårds­havet överlevde en spillra av vikaresälspopulationen, men i Stockholms skärgård har den betraktats som i stort sett försvunnen. Sporadiska observationer av vikare har före­kommit i Stockholms skärgård under hela den period som Naturhistoriska Riksmuseet övervakat sälpopulationerna, men sedan ett par år finns glädjande tecken på att även föryngringar skett i vår region. Därför kan det finnas anledning att titta en extra gång när du ser en säl ­nästa gång, är den liten, mörk med ringar i pälsen, knubbig och med en tydlig panna kanske, kanske kan det vara en vikaresäl.

Gråsälen kan simma långt och länge, i genomsnitt förflyttar de sig 15-20 km per dag. l e va n d e s k ä r g å r d s n at u r

33

Havstulpanprojektet Foto: Claes Kyrk

Havstulpan

Balanus improvisus Havstulpanen är ett kräftdjur som orsakar stora ­bekymmer när de sätter sig fast på båtbottnar.

Påväxten ökar friktionen mellan båt och vatten vilket även ökar bränsleförbrukningen med ökade utsläpp av miljöfarliga ämnen som följd.

Ett enkelt sätt att slippa påväxt av havstulpaner är att rengöra båten när havstulpanerna har satt sig fast. Om båten rengörs inom två veckor efter settling (fastsättning) är havstulpanerna små, mjuka och lätta att få bort.

Under 2014 har havstulpanprojektet skickat ut sms-­ varningar till 8086 personer. Informationen har även nått ut till de över 11 000 som laddat ner Båtmiljö­appen*.

Två havstulpanvarningar gick ut under säsongen 2014.

För mer information www.havstulpan.se

Minkfamilj under förflyttning, en tyvärr inte ovanlig syn i dagens skärgård.

Den sedan några år pågående minkuppgången har fortsatt även detta år. Förra året kunde vi i denna rapport berätta om att man fått bort hela 25 minkar i Stora Nassa skärgård, en mycket hög siffra som tydligt illustrerar problemen för fågellivet. Förhoppningen fanns att denna insats skulle ta loven av minkens expansion i detta område, men så är inte fallet, dessvärre. Årets summering visar att man, bland annat genom Skärgårdsstiftelsens försorg, fällt över 100 minkar i skärgården varav 49 enbart i Stora Nassa!

* Projektet med den mobila applikationen Båtmiljö av­ slutades tyvärr under 2014 och finns därför inte att ladda ner i dags­läget.

Av Anna Ehn anna.ehn@skargardsstiftelsen.se

Foto: Sara Hallén

Havstulpanprojektet undersöker när havstulpanerna sätter sig fast i Östersjön. Tidigare studier visar att den huvudsakliga settlingen sker någon gång mellan midsommar och början av augusti, i vissa områden kan det även komma en andra settling senare under säsongen. Syftet med projektet är att minska spridningen av farliga ämnen i naturmiljön. Genom att ta reda på när havstulpanerna sätter sig fast och gå ut med information till båtägare kan dessa använda andra metoder för en ren båtbotten.

Det minskar användandet av dyr och giftig bottenfärg som påverkar våra vattenmiljöer negativt. Projektet drivs av Skärgårdsstiftelsen och finansieras av Havsoch vatten­myndigheten.

Havstulpanprojektet har observatörer från Umeå i norr till Trelleborg i söder, totalt 120 påväxtpaneler hänger ­utmed kusten för uppföljning av när havstulpanerna sätter sig fast. Frivilliga observatörer samt Skärgårdsstiftelsens tillsynsmän kontrollerar panelerna en gång i veckan från midsommar till början av okto­ber. När påväxt av havs­tulpaner har registrerats kan båtägare få informationen genom en sms-varning samt på Skärgårdsstiftelsens hemsida.

Minkproblemen förvärras

Foto: Peter Krokstedt

Sverige är ett av världens mest fritidsbåtstäta länder med uppskattningsvis 881 000 båtar. I genomsnitt målas hälften av dessa med en båtbottenfärg. Färgen ska hålla båtbotten fri från påväxt och skydda mot bland annat havstulpaner, alger och musslor. Tyvärr medför användningen av båtbottenfärger att miljöfarliga ämnen läcker ut till den omgivande vattenmassan. Ungefär 80 % av gifterna i den påmålade bottenfärgen läcker ut i vattnet under våren/sommaren och resterande 20 % spolas av i samband med vinterupptaget. Det är inte bara marina växter och djur som kan påverkas negativt av giftiga färger. Målning och borttagning av gamla färgrester är potentiella hälsoproblem även för båtägare.

Mink 2014

Under 2014 fortsatte minkjakten såväl med fällor som med hundar och vapen i stora delar av vår skärgård.

I Skärgårdsstiftelsens områden har vi fortsatt att för­ söka begränsa minkens framfart och framförallt hindra den att nå de yttersta ögrupperna där vi bland annat har de känsligaste alkekolonierna. Övriga skärgårdsavsnitt visar också på ökning av pro­ blemen, kring Svartlöga togs 9 minkar inom våra försök att skydda skräntärnans häckplatser. Där vi förra året lyckades rädda häckningen i skärgårdens enda koloni av denna utsatta fågel så gick i år hela häckningen om intet beroende på predation.

Från andra områden finns iakttagelser i samma riktning, fågelskär som till en början uppvisar tecken på ­normal utveckling havererar totalt under säsongen.

Fina kolonier av exempelvis skrattmås med ca 150 par har plötsligt försvunnit samtidigt som minken dykt upp på skären.

I en tid då det vilda i vår skärgård påverkas av en m ­ ängd kända och hittills okända miljöfaktorer som o ­ rsakar B-vitaminbrist och andra störningar så är minken ytter­ ligare en tung sten på bördan.

Minken är ett vackert djur, men dessvärre på fel plats!

Det är vi människor som fört hit den och därmed bör vi ta ansvaret för att få bukt med, eller åtminstone begränsa, dess skadeverkningar. Här finns det trots allt åtgärder att sätta in i väntan på svar på de övriga miljöproblemen.

Därför kan vi inte nog uppmana och uppmuntra alla som har möjlighet att bidra till att decimera minkstammen i skärgården!

Havstulpanen är ett litet kräftdjur som sätter sig fast på hårda ytor till exempel på båtbottnar. I Östersjön finns bara en art, slät havstulpan (Balanus improvisus).

34

l e va n d e s k ä r g å r d s n at u r

Då alla minkar inte luras av en fälla så krävs även andra jakt­ metoder som komplement.

Av Gunnar Hjertstrand gunnar@skargardsstiftelsen.se l e va n d e s k ä r g å r d s n at u r

35

Havstulpanprojektet Foto: Claes Kyrk

Havstulpan

Balanus improvisus Havstulpanen är ett kräftdjur som orsakar stora ­bekymmer när de sätter sig fast på båtbottnar.

Påväxten ökar friktionen mellan båt och vatten vilket även ökar bränsleförbrukningen med ökade utsläpp av miljöfarliga ämnen som följd.

Ett enkelt sätt att slippa påväxt av havstulpaner är att rengöra båten när havstulpanerna har satt sig fast. Om båten rengörs inom två veckor efter settling (fastsättning) är havstulpanerna små, mjuka och lätta att få bort.

Under 2014 har havstulpanprojektet skickat ut sms-­ varningar till 8086 personer. Informationen har även nått ut till de över 11 000 som laddat ner Båtmiljö­appen*.

Två havstulpanvarningar gick ut under säsongen 2014.

För mer information www.havstulpan.se

Minkfamilj under förflyttning, en tyvärr inte ovanlig syn i dagens skärgård.

Den sedan några år pågående minkuppgången har fortsatt även detta år. Förra året kunde vi i denna rapport berätta om att man fått bort hela 25 minkar i Stora Nassa skärgård, en mycket hög siffra som tydligt illustrerar problemen för fågellivet. Förhoppningen fanns att denna insats skulle ta loven av minkens expansion i detta område, men så är inte fallet, dessvärre. Årets summering visar att man, bland annat genom Skärgårdsstiftelsens försorg, fällt över 100 minkar i skärgården varav 49 enbart i Stora Nassa!

* Projektet med den mobila applikationen Båtmiljö av­ slutades tyvärr under 2014 och finns därför inte att ladda ner i dags­läget.

Av Anna Ehn anna.ehn@skargardsstiftelsen.se

Foto: Sara Hallén

Havstulpanprojektet undersöker när havstulpanerna sätter sig fast i Östersjön. Tidigare studier visar att den huvudsakliga settlingen sker någon gång mellan midsommar och början av augusti, i vissa områden kan det även komma en andra settling senare under säsongen. Syftet med projektet är att minska spridningen av farliga ämnen i naturmiljön. Genom att ta reda på när havstulpanerna sätter sig fast och gå ut med information till båtägare kan dessa använda andra metoder för en ren båtbotten.

Det minskar användandet av dyr och giftig bottenfärg som påverkar våra vattenmiljöer negativt. Projektet drivs av Skärgårdsstiftelsen och finansieras av Havsoch vatten­myndigheten.

Havstulpanprojektet har observatörer från Umeå i norr till Trelleborg i söder, totalt 120 påväxtpaneler hänger ­utmed kusten för uppföljning av när havstulpanerna sätter sig fast. Frivilliga observatörer samt Skärgårdsstiftelsens tillsynsmän kontrollerar panelerna en gång i veckan från midsommar till början av okto­ber. När påväxt av havs­tulpaner har registrerats kan båtägare få informationen genom en sms-varning samt på Skärgårdsstiftelsens hemsida.

Minkproblemen förvärras

Foto: Peter Krokstedt

Sverige är ett av världens mest fritidsbåtstäta länder med uppskattningsvis 881 000 båtar. I genomsnitt målas hälften av dessa med en båtbottenfärg. Färgen ska hålla båtbotten fri från påväxt och skydda mot bland annat havstulpaner, alger och musslor. Tyvärr medför användningen av båtbottenfärger att miljöfarliga ämnen läcker ut till den omgivande vattenmassan. Ungefär 80 % av gifterna i den påmålade bottenfärgen läcker ut i vattnet under våren/sommaren och resterande 20 % spolas av i samband med vinterupptaget. Det är inte bara marina växter och djur som kan påverkas negativt av giftiga färger. Målning och borttagning av gamla färgrester är potentiella hälsoproblem även för båtägare.

Mink 2014

Under 2014 fortsatte minkjakten såväl med fällor som med hundar och vapen i stora delar av vår skärgård.

I Skärgårdsstiftelsens områden har vi fortsatt att för­ söka begränsa minkens framfart och framförallt hindra den att nå de yttersta ögrupperna där vi bland annat har de känsligaste alkekolonierna. Övriga skärgårdsavsnitt visar också på ökning av pro­ blemen, kring Svartlöga togs 9 minkar inom våra försök att skydda skräntärnans häckplatser. Där vi förra året lyckades rädda häckningen i skärgårdens enda koloni av denna utsatta fågel så gick i år hela häckningen om intet beroende på predation.

Från andra områden finns iakttagelser i samma riktning, fågelskär som till en början uppvisar tecken på ­normal utveckling havererar totalt under säsongen.

Fina kolonier av exempelvis skrattmås med ca 150 par har plötsligt försvunnit samtidigt som minken dykt upp på skären.

I en tid då det vilda i vår skärgård påverkas av en m ­ ängd kända och hittills okända miljöfaktorer som o ­ rsakar B-vitaminbrist och andra störningar så är minken ytter­ ligare en tung sten på bördan.

Minken är ett vackert djur, men dessvärre på fel plats!

Det är vi människor som fört hit den och därmed bör vi ta ansvaret för att få bukt med, eller åtminstone begränsa, dess skadeverkningar. Här finns det trots allt åtgärder att sätta in i väntan på svar på de övriga miljöproblemen.

Därför kan vi inte nog uppmana och uppmuntra alla som har möjlighet att bidra till att decimera minkstammen i skärgården!

Havstulpanen är ett litet kräftdjur som sätter sig fast på hårda ytor till exempel på båtbottnar. I Östersjön finns bara en art, slät havstulpan (Balanus improvisus).

34

l e va n d e s k ä r g å r d s n at u r

Då alla minkar inte luras av en fälla så krävs även andra jakt­ metoder som komplement.

Av Gunnar Hjertstrand gunnar@skargardsstiftelsen.se l e va n d e s k ä r g å r d s n at u r

35

Stöd projekt Levande skärgårdsnatur!

Stockholms skärgård utgör en mosaik av öar och ­vatten som skapar unika livsmiljöer både ovan och ­under ytan. För att skydda och ­be­vara skärgårdens växt- och djurliv och dess naturvärden är det framförallt viktigt att snabbt kunna upp­täcka förändringar.

Genom kontinuerlig bevakning och årliga ­in­ven­­­te­ringar får projekt Levande skärgårds­ natur fram viktiga kunskaper om ett antal olika ­arters populationsstorlekar, häcknings­ resultat, tillväxt och fortlevnad. Tack vare detta arbete kan föränd­ringar snabbt upp­ täckas. Det gör det möjligt att ­direkt försöka åtgärda eventuella problem eller störningar.

Postadress Box 7669, 103 94 Stockholm Besöksadress Svensksundsvägen 5, Skeppsholmen Tel 08-440 56 00 Fax 08-440 56 19 kansliet@skargardsstiftelsen.se www.skargardsstiftelsen.se

Levande skärgårdsnatur

Sillgrissla (Uria aalge). Foto: Claes Kyrk.

Vill du ge ett ekonomisk bidrag till projektet kan du göra det på Skärgårdsstiftelsens hemsida, www.skargardsstiftelsen.se.

Där kan du också läsa mer om stiftelsens naturvårdsarbete.