Levande skärgårdnatur 2020

Levande Skärgårdsnatur 2020

Med rapporter från 2019 Skärgårdsstiftelsen i Stockholms län i samarbete med Länsstyrelsen i Stockholms län, Naturhistoriska riksmuseet och Stockholms universitet.

L E VA N D E S K Ä R G Å R D S N AT U R

Foton Anna Ehn.

Innehållsförteckning Projekt Levande skärgårdsnatur 3 Sammanfattning 4 Ringmärkning av kustfåglar 6 Blåstång 10 Mink 12 Havsörn 14 Skarv 17 Berguv 18 Sälar i Stockholms skärgård 20 Ejder 23

ORDFÖRKLARING

Predator: Ett djur som jagar och dödar andra djur.

Prederade: En djurart blir påverkad negativt av en annan djurart.

Linjetaxering: Linjetaxering innebär att man åker längst en linje i ett utvalt område och registrerar de arter man ser på båda sidorna av linjen.

2

l e va n d e s k ä r g å r d s n at u r 2020

K A R I N S T R A N D FAG E R O M P R O J E K T E T

Levande skärgårdsnatur Skärgårdsstiftelsen arbetar på många sätt för en levande skärgårdsnatur. Ett av våra mest grundläggande uppdrag handlar om att bevara Stockholms skärgårds egenart, naturvärden och landskapsbild.

KARIN STRANDFAGER NATURVÅRDS- OCH MILJÖCHEF

Vi kan återigen blicka tillbaka på ett intressant år med inventeringar i Levande skärgårdsnatur. Under 2019 har vi fortsatt att följa utvecklingen för berguv, sillgrissla och tordmule, ejder och ett antal andra dykänder. På Läns­ styrelsens uppdrag har vi inventerat skarv och vi har också samverkat med Naturhistoriska riksmuseet vid inventering av havsörn.

För att begränsa minkens negativa påverkan på mark­ häckande fåglar fortsätter vi även att arbeta aktivt med minkjakt. Vår fältpersonal utför en omfattande fälljakt och vi har under ett par år också fått särskilda bidrag från Länsstyrelsen för riktade jaktinsatser, de senaste två åren i Möjaskärgården. Alla åtgärder som bidrar till att minska antalet minkar är viktiga för att bevara ett artrikt fågelliv i Stockholms skärgård. I årets rapport finns en artikel där Sara Persson från Sveriges Lantbruksuniversitet beskriver minken som art.

Vår kunniga fältpersonal utför mycket av det praktiska ­arbetet med inventeringarna men vi har även ovärderlig hjälp av engagerade ornitologer, forskare och volontärer.

Ett stort tack till alla för ert engagemang i Levande skär­ gårdsnatur! Tack även till Naturhistoriska riksmuseet, Länsstyrelsen i Stockholms län och Stockholms universitet som står för bidrag, genomförande och intressanta texter i årsrapporten. Förutom det praktiska arbetet i projektet så har vi det senaste året fokuserat på att säkerställa all data som vi har samlat in sedan projektet startade 1985. Både för att trygga resultaten för framtiden och för att fler ska kunna ta del av de unikt långa inventeringsserierna. Vi ser gärna att vår data kommer till användning och analyseras av andra som vill studera skärgårdsmiljöns utveckling.

Skärgårdsstiftelsens arbete för att skydda och bevara naturmiljön på våra områden bidrar på många sätt till det lokala och regionala hållbarhetsarbetet. I årsrapporten och i det här numret av Stångmärket kan du läsa mer om vad som är på gång hos oss. Vi hoppas att det ger dig som läsare intressant kunskap som väcker en lust att få veta mer och en lust att besöka våra fantastiska områden.

l e va n d e s k ä r g å r d s n at u r 2020

3

S A M M A N FAT T N I N G

Året som gått 2019 AV PETTER LUNDGREN, FÄLTSAMORDNARE FÖR LEVANDE SKÄRGÅRDSNATUR

Fältsäsongen för Levande skär­ gårds­­­­natur startade tidig vår med den riktade jaktinsatsen mot mink, även detta år i Möjaskärgården. Den här typen av jakt som bedrivs för att skapa bättre förut­sättningar för att fåglarna ska lyckas med sin häckning är viktig.

Vi ser ett mönster i att honorna inte ten­derar att gå in i någon av alla minkfällor vi har utplacerade. Därför anser vi att den riktade jaktinsatsen skapar andra förutsättningar som fälljakten inte kan ge för fågellivet. Båda jakt­ formerna behövs för att minska predationstrycket för alla våra sjöfåglar i skärgården.

I april startade kustfågelinventerin­ gen som utförs av Skär­­gårdsstiftelsens fältpersonal. Samma områden har

Petter Lundgren. Foto Anna Ehn.

4

l e va n d e s k ä r g å r d s n at u r 2020

inventerats sen tidigt 80-tal och med få byten av inventerare vilket skapar trygg­het i siffrorna och en inventerings­ serie som Skär­gårdsstiftelsen är mycket stolt över. Få ställen i världen har den här typen av inventeringsdata. Resul­ taten är tydliga, ejdern och svärtan har det fortsatt kämpigt både att reprodu­ cera sig, och att ungarna ska kunna undvika alla faror i form av örnar, minkar och störningar från män­niskor och husdjur.

Fiskätande arter som storskrak, sillgrissla och tordmule har det lättare tack vare att det finns mycket småfisk.

Detta på grund av att det finns färre stora fiskar. Vi ser dock att i brist på ejder börjar de vanligaste pre­datorerna räv, kråka, mink och havsörn påverka andra arter i större utsträckning.

Exempelvis har antalet prederade bo­ platser för alkor ökat.

Djuren an­passar sig snabbt till nya förut­sätt­ningar i naturen och de starka indivi­derna ser till att hitta nya födo­vägar. Under våren genomfördes linjetaxeringen av ejder. Dystra siffror som du kan läsa mer om i avsnittet om ejder. An­talet ungar som överlever är väldigt få.

Havsörn och berguv inventerades liksom de senaste åren. Nytt för i år var att flera av örnarnas boträd blåst omkull i stormen Alfrida som härjade i januari 2019.

I mellanskärgården var det fler misslyckade häckningar än vanligt. Det ska bli intressant att följa havs­örnens utveckling nu när det finns gott om örn och örnarna nu börjar söka lite nya födovägar. Berguvsinventeringen är extra in­­tres­sant eftersom det finns så få fåglar. Intresset för det re­por­tage som gjordes av SVT i samband med invente­ ringen, visar att vi är många som är nyfikna på den stora ugglan. Roligt att vi tack vare tips, hittade en ny boplats med lyckad häckning. Jag kan inte nog poängtera vikten av att hålla din hund kopplad på öarna hela sommaren. Vi människor kan gå förbi en berguvsunge eller andra fågelungar på en meters avstånd utan att se den men våra hun­ dar missar dem inte.

Ringmärkningsturerna för alkefåg­ larna var även i år svåra att tajma på ­grund av stundtals hårda vindar.

Vi fick in flera signaler som sa att ­häck­ningen var lite senare än van­ ligt. Det visade sig vara stora lokala skillnader i länet. Turen som går till Svenska Högarna blev några dagar för sen för att pricka kulmen för häcknin­ gen. Vi är ändå nöjda med resultatet och det blev många nya ringar satta och avlästa.

Räkningen av antalet skarvbon genomfördes efter häckning i augusti, med en tydlig ökning av antal bon.

Skarvarna söker sig till varandra och får därmed trångt på de små öar de an­ nekterat. I år hade de börjat bygga bon på närliggande öar, intill redan tidigare häckningsöar. Under 2020 kommer Länsstyrelsen i Stockholm presentera en förvaltningsplan för skarv, något vi naturligtvis följer med intresse inför kommande inventeringar.

Avslutningsvis fortsatte vi den rik­tade insatsen mot mink med ytterligare två jaktdagar under hösten. Även den en lyckad jakt som förhoppningsvis decimerar antalet minkar inför våren.

S A M M A N FAT T N I N G

Sillgrissla som ringmärks. Foto Anna Ehn.

l e va n d e s k ä r g å r d s n at u r 2020

5

R I N G M Ä R K N I N G AV K U S T FÅG L A R 2 019

Ringmärkning av kustfåglar 2019 Skärgårdsstiftelsen har inventerat sillgrissla och tordmule sedan 1991 i projektet Levande skärgårdsnatur.

AV CLAES KYRK

Genom återkommande ringmärkning och kontroll av tidigare märkta sill­grisslor och tordmular har vi kunnat följa individer över tid. Vi räknar också det totala antalet individer vid varje koloni. Både sillgrissla och tordmule häckar i större kolonier på de yttersta skärgårdsöarna i Stockholms skärgård.

Den första grisslehäckningen konsta­­terades 1966 på Abborren vid Under­sten. Idag finns de häckande på tio öar; vid Understen, Svenska Högarna, Grän och Gunnarstenarna.

I Stock­holms skärgård finns minst åtta indi­vider som är 40 år eller äldre.

Fem av dessa kontrollerades 2019 där den ä­ ldsta var minst 45 år gam­ mal och märkt som vuxen på Bodskär, Grän 1977.

Ringmärkning i större omfattning bedrevs på Stora Karlsö redan under 1960-70-talet. Därifrån utvand­rade de första sillgrisslorna till Stockholms skär­gård. Ett nytt Europeiskt ålders­ rekord gjordes 2019 på Stora Karlsö då man hittade en sill­grissla som nyligen dött med en mycket gammal ring, fågelns ålder var nästan 48 år! Byte av slitna ringar är en viktig upp­gift och sker l­öpande. Våra berg i skärgården är hårda och slitage på stålringarna är oundvikligt. Varje år byts cirka 35 ringar pga slitage. Är de hårt slitna krävs en bearbetning med syra för att kunna läsa hela nummer­koden.

Den åtgärden görs på Natur­historiska riksmuseet i Stockholm. Bland åter­ fynden 2019 hittades en sillgrissla på Gunnarstenar­na som ingen sett på 43 år. Den märktes på Stora Karlsö 1976 som årsunge och genom syrabe­ handling kunde ringnumret fastställas.

6

l e va n d e s k ä r g å r d s n at u r 2020

En vanligare syn i Stockholms skärgård där antalet tordmular ökar. Foto Anna Ehn.

Sillgrisslorna 2019 Förutsättningarna för ett gott häck­ ningsår såg bra ut under vår och för­sommar. Varje år handlar det om tajming. Man måste komma ut och ringmärka årsungarna innan de vuxit sig stora och börjat lämna häcknings­ ön. 2019 blev ett knepigt år då vädret med regn och blåst flyttade ­tidpunkten för besöken. Det avspeglar sig i resultat­­­listan nedan där antalet märkta sillgrisslor blev färre än väntat.

Något hade även hänt i stora grottan på Söderskär, Gunnarstenarna där det normalt häckar mer än 100 par.

Denna gång möttes vi av ett fåtal äldre fåglar och enbart ägg vilket tyder på att någon form av störning hänt. På öarna Västerskär och Österskär i Grän för­störde troligen det höga vattenståndet i kombination med blåst många väder­ utsatta häckningar.

Då och då hittar vi rester av sillgrisslor som är slagna av havsörn. Extra utsatt 2019 var ön Abbor­ren vid Understen.

Sillgrisslan är långlivad och enstaka år

med stora störningar tål arten utan att påverkas populationsmässigt.

Genom en god organisation vid våra besök hanteras ett flöde av fåglar som även får en enklare form av hälsokon­ troll. Det är förvånansvärt sällan vi hittar sjuka eller skadade individer med tanke på mängden sillgrisslor som hanteras. Återfynd av våra sillgrisslor utanför länet En sillgrissla vuxenmärkt på Storskär, Utö 2013 har kontrollerats häckande på ön Pernaja, Aspskär i fin­ska viken varje år 2014–19. En bounge märkt på Söderskär, Gunnar­stenarna 2014 har även den noterats som häckande i den finska kolonin på ön Pernaja 2019. Den var nu fyra år vilket normalt brukar vara första året då sillgrisslorna häckar.

En bounge märkt på Kalken, Svenska Högarna 2013 kontrollerades även den på den finska ön Pernaja som häckan­de sexåring. En bounge märkt på Väster­ skär, Grän 2018 hittades drunknad i ett fiskenät utanför Litauen 16 maj 2019.

R I N G M Ä R K N I N G AV K U S T FÅG L A R 2 019

Tabell 1.

Nymärkta sillgrisslor Vuxna Årsungar

2013 253 248

2014 459 510

2015 329 330

2016 301 502

2017 217 333

2018 270 387

2019 201 297

Den höga siffran med vuxenmärkta 2014 beror på att Söderskär, Gunnarstenarna besöktes för första gången och 169 ex märktes.

Antalet avlästa kontroller 2019 vid fångst under ringmärkning blev bättre än väntat. Avläsning från gömslet nådde samma höga tal som 2018 där ca hälften även dokumenterades på bild. Under de fem åren 2013–17 har ca 1600 individers ringar noterats. Samma individer fångas inte år efter år, slumpen avgör om fåglarna är vid bo eller fiskar/badar vid våra besök. Eftersom sillgrisslorna kan uppnå hög ålder sker återfångst då och då, vissa individer har kontrollerats 10 ggr eller mer och några har bytt slitna ringar två ggr.

Tabell 2.

Sillgrisslor Kontroller Gömsle Bodskär

2013 314 12

2014 498 98

2015 540 224

2016 624 194

2017 501 220

2018 505 281

2019 513 281

Sillgrisslornas ålderspyramid Tabellen visar ålder från märkningsdag vilket innebär att många vuxenmärkta sillgrisslor är äldre än vad tabellen visar. Trots detta inbyggda fel är tabellen intressant och fynden av äldre sillgrisslor är inte längre någon ovanlig företeelse. Drygt 10 000 sillgrisslor har märkts i Stockholms skärgård varav merparten fått sin ring under de senaste 20 åren. Därför är de största summorna vid åldrarna 1–19 år. Det kommer att ändra sig framöver så att fler individer ger avtryck i tabellens kolumner med högre åldrar. År efter år har vi sett att de äldsta sillgrisslorna återkommer och genomför häckning på öarna. Det gör det sannolikt att gränsen för reproduktion och högsta levnadsålder ännu inte uppnåtts i vårt ringmärkta bestånd av sillgrisslor.

Tabell 3. Ålder 2014 2015 2016 2017 2018 2019

1–9 år V+U 359+41 485+74 420+115 348+109 353+167 372+182

10–19 år V+U 88+52 124+46 132+25 139+49 102+44 143+32

20–29 år V+U 26+3 20+2 39+6 43+6 31+2 37+0

30–39 år V+U 14+5 5+8 9+1 14+0 8+1 9+0

V = vuxenmärkt (ålder är ringens ålder + 3 år), U = ungmärkt

Sillgrisslan ruvar sitt ägg stående i ca 30 dygn innan det kläcks. Foto Anna Ehn.

40–45 år V+U 0+2 0+0 1+1 0+1 1+4 2+3

Tidigare har många sillgrisslor fastnat i olika fisknät, oftast från södra Öster­ sjön. Numera är denna typ av återfynd knappt årlig.

Intressanta fynd från Stockholms skärgård Fynd av gamla sillgrisslor äldre än 40 år sker nu årligen och detta år noterades fem gamlingar. Mest märklig var den 43-åriga Karlsögrisslan som hit­tades på Gunnarstenarna. Vår ålderman, 45-åringen på Bodskär, sågs från gömslet återkomma flera gånger med nyfångad skarpsill till boplatsen.

På grissleön Bonden i Ångermanland har ringmärkningen ökat under senare år. Det avspeglar sig i vårt återfynds­ material. Tre avläsningar från gömslet på Bodskär 2018 och nu i år åtta fynd varav en på Storskär, Utö, en på Söder­skär, Gunnarstenarna och sex olika individer på Bodskär, Grän.

Från Stora Karlsö noterades 35 individer, två på Kalken Svenska Högarna, två på Söderskär, Gunnarstenarna och 31 på Bodskär, Grän. Från gömslet sågs alla 31 på Bodskär och 29 av dessa var ungmärkta 2014–18. Återigen konstaterades att yngre sillgrisslor från Karlsö besökt Stock­ holms skärgård där de tillfälligt tycks ha vistats. I juni 2018 sågs på Bodskärsberget en märkt sill­grissla från en sillgrisslekoloni på Röskären i Östergötland. Sammantaget verkar Östersjöns sillgrisslor ha god koll på var koloniöarna finns. Återfynden inom och utanför vårt län visar tydligt att yngre sillgrisslor runt hela Östersjön besöker varandras boplatser.

Tordmularna 2019 Tordmulen har normalt en något senare kläckningsperiod än sillgriss­ lan. Det medför att år där våra besök förskjutits i tid ger fler märkta tord­ mular i protokollet. Så blev det 2019, ja det blev oväntat stor fångst där huvudförklaringen är att tordmulen ökar i antal i Stockholms skärgård. Årets insats gav oss en rekordfångst då 366 årsungar och 56 vuxna nymärk­ tes. Därtill gjordes 12 kontroller av häckan­de vuxna tordmular. Nio av tordmulekontrollerna hade ringålder

l e va n d e s k ä r g å r d s n at u r 2020

7

R I N G M Ä R K N I N G AV K U S T FÅG L A R 2 019

Skräntärnor lägger äggen i lite olika tid vilket gör det svårt när man ska ringmärka deras ungar. Här har ett av äggen inte kläckts ännu. Foto Anna Ehn.

1–7 år där samtliga var märkta som vuxen. Tre ringar fick syrabehandlas p.g.a. slitage.

En bounge märkt på Kalken, Svenska Högarna 1991 fick ringbyte på samma lokal efter 28 år. Det är inget rekord men ändock en hög ålder, de äldsta vi hittat har passerat 32 års ålder. En bounge märkt på Flatskär, Gunnar­ stenarna 1999 fick ringbyte på grannön Söderskär efter 20 år och en bounge märkt på Söderskär 2003 fick ringen utbytt på samma ö efter 16 år.

I ett svar från Finlands ringmärk­ ningscentral bekräftades att en tord­ mule som fotograferades i juni 2018 på Bodskär, Grän var ringmärkt som årsunge på en ö utanför Åbo 29 juni 2016. Det var alltså en treåring på besök som kanske bosätter sig i Sverige när den börjar häcka som fyraåring.

8

l e va n d e s k ä r g å r d s n at u r 2020

Ringmärkning i S ­ tockholms län i annan regi än Skär­ gårds­stiftelsen Skräntärna 2019 Årets roligaste fynd blev en avläsning från webbkamera i den stora kolonin på Stenarna i Uppsala län. Skräntärnan var märkt som bounge utanför Svart­ löga i juni 1988 och avlästes som tro­ligen häckande i juni 2019 med ålder 31 år. Det blev ett nytt europeiskt ålders­rekord för skräntärna.

Den färg­ringmärkning som pågått på årsungar i länet 2014–2019 har gett 11 avlästa kontroller 2019. Tre fynd av skräntär­nor på vinterplats har gjorts i Cadiz, södra Spanien. De var 6, 3 år och 6 mån. gamla och de två äldre har rapporterats från samma område

tidigare år. Under sensommar har en ett- och en två­åring rapporterats från Tyska Östersjö­kusten. Under höstflytt­n­ingstid har en sexåring rap­ porterats från polska Östersjökusten i augusti, en tre­åring och en tvååring sågs i ­Camar­gue, Frankrike i sep­ tember och en sexåring sågs i Gabes­ bukten, ­Tunisien i oktober där den även noterats 2013 och 2018. Under häck­ningstid maj–juni har skräntärnor födda i Stockholms skär­gård setts på Röskären, Östergötland, på Benskäret och Hållen i Södermanland och ytter­ ligare en blev avläst på Stenarna i Uppland. Kunskapen om skräntärnorna har höjts mycket under de senaste tio åren. Förutom ovan nämnda fynd kan nämnas att gps-märkta skräntärnor från andra kolonier i Sverige noterats på övervintringslokaler i Spanien, Väst­

R I N G M Ä R K N I N G AV K U S T FÅG L A R 2 019

sahara, Senegal, Gambia, Mali, Tchad, och Sudan denna vinter.

Skrattmås och gråtrut 2019 Skrattmås och gråtrut har ringmärkts i mindre omfattning 2019. En skratt­ måsunge märkt på Vakören, Kudoxa 2016 har rapporterats 11 gånger åren 2017–19 från några dammar i London och nu senast i september. En gråtrut­ unge märkt på Vitkobb, Dalarö 2014 fick ringen avläst i januari 2019 utanför Hamburg i Tyskland.

Silltrut 2019 Ett projekt med gps-märkning på sill­ trut har finansierats av Birdlife Sverige.

På Fjäderholmarna utanför Djurgården har vuxna och årsungar fått stålring och färgring. Två vuxna häckande silltrutar blev gps-märkta och hade helt olika födosök under sommaren. Den ena flög regelbundet till de stora båtar­ na i Värtan och följde ofta efter dessa vid ankomst och bortfärd. Den andra flög regelbundet mer än 2 mil NW över ­entrala Stockholm till Barkaby köpcenter med favorittillhåll vid en MAX-restaurang. Efter avflyttning och färd genom Europa under hösten övervintrade den ena i Alexandria, Egyptien. Den andra flög vidare längs Nilen genom Sudan och övervintrade i Victoriasjön, Tanzania. Tre årsungar med gps-sändare har kunnat följas beträffande flyttning och ­övervint­ring.

Nr.1 flyttade och övervintrade i Casa­blanca, Marocko. Holländska fågelskådare såg den rastande i Zuid-­ Holland i september. Nr. 2 flyttade genom östra Europa till Port Said strax väster om inloppet till Suezkana­len.

Nr. 3 tog den östliga vägen, flyt­tade genom Egyptien längs Nilen och ned till södra Sudan där den rört sig fram och åter längs en delsträcka av Nilen.

All denna information är ny kunskap om silltrutarnas flyttningsrörelser in­ hämtad från Stockholms skärgård.

saknades dock detta år. Sex av skar­ varna var födda i Östanåområdet.

En tro­ligen häckande fyraåring sköts under skyddsjakt på Lötholmen, Östanå i april. Två årsungar sköts under skyddsjakt på Åland i augusti.

En ung­skarv hittades rovdjursdödad i Holland i november. Två yngre skarvar sköts under skyddsjakt i Frank­rike i december och januari 2020. Från skarv­öarna söder om Ljusterö finns fem fynd.

En skjuten skarv hittades på Gotland 8 oktober. En ungskarv hittades död i Holland 30 november. En nydöd ungskarv hit­tades i Danmark i december.

Rester av en ungskarv hittades i januari 2020 på norra Värmdö vid ett rävgryt och en ungskarv hittades i Slovenien i januari 2020. En årsunge märkt på

ön Skraken, Dalarö hittades på en gräs­ matta utanför Grisslehamn i juli 2019.

Fyndet gjordes redan 57 dagar efter att den ringmärkts i boet. Ett intressant fynd gjordes i Mälaren då en finsk­märkt skarv sågs 29 september. Det är dock inte helt lätt att veta hur skarvarna för­ flyttar sig efter häcknings­perioden.

Skarvar födda i Stockholms skärgård tycks sprida ut sig i olika riktningar, även mot norr och nordöst. Tittar man på äldre återfynd så är det betydligt fler fynd av ungskarv skjutna i Mälaren och Hjälmaren med ursprung från Nordu­pp­ land än från Stockholm och Söderman­ lands län. Vad beträffar det finska fyndet så finns även äldre fynd av skarvar som häckat på Kolahalvön och hittats i syds­ venska insjöar under hösten.

En vuxen sillgrissla kontrolleras för att se vilket ringnummer den har. Det gäller att ha koll på den snabba vassa näbben.

Foto Anna Ehn.

Mellanskarv 2019 Tolv fynd har inrapporterats 2019 av skarvar födda och ringmärkta i Stock­ holms skärgård. Årets fyndbild av skarv blev ganska normal, återfynd från Medelhavets norra och södra del

l e va n d e s k ä r g å r d s n at u r 2020

9

B L Å S TÅ N G

Blåstång Det händer att vi tångforskare, vid föreläsningar, kurser eller via Tångbloggen, får frågor om varför blåstången har försvunnit på vissa platser. Vikar och klippstränder som förr, när man var liten, hade frodiga skogar av tång och stora tångvallar på höstarna är nu kala stenar och hällar täckta av slemmigt ludd. Vad har hänt?

Går det att få tillbaks tångskogen?

AV ELLEN SCHAGERSTRÖM STOCKHOLMS UNIVERSITET

Det är svårt att svara på sådana frågor, eftersom orsakerna kan vara många och oftast specifika för just den platsen. Ibland kan det vara männis­ kan som orsakat att det rinner ut

mer näring från land nu än förr i just det området. Vattnets strömning kan ha ändrats efter någon byggnation i närheten. Eller så är det landhöjningen som snört av en havsvik så att salt­ halten nu är för låg för att tången ska trivas. Det sistnämnda är svårt att göra någonting åt, men de orsaker som män­ niskan ligger bakom kan man kanske

Tångruskor planteras ut på ställen där blåstång saknas. På kakelplattorna kan man se om blåstången lyckats reproducera sig.

Foto Susanne Qvarfordt.

10

l e va n d e s k ä r g å r d s n at u r 2020

försöka göra någonting åt.

Under snart fyra års tid har jag, tillsammans med kollegorna Susanne Qvarfordt från Sveriges Vattenekolo­ ger och professor Lena Kautsky från Stockholms Universitet, arbetat med att ta fram en handbok för hur man kan tänka och göra om man vill få tillbaks blåstång i områden där den har funnits förut, men av någon anledning försvunnit. Projektet finansierades av Stiftelsen BalticSea2020 och Stock­ holms Universitets Östersjöcentrum.

Något som orsakar en minskning eller ett försvinnande av en art vi vill ha kvar kallas störning. För blåstången kan störningen vara ett avlopp som spolar ut näringsämnen i viken. Det kan också vara ett ekosystem i obalans, som att fisken minskat. Om fiskarna försvinner finns det ingen som äter små kräftdjur bland tången. Den glupska tånggråsuggan kan då beta helt ostört och äta upp stora områden blåstång på kort tid.

Inom naturvård pratar man om två olika typer av restaurering; passiv och aktiv. Passiv restaurering innebär att den negativa störningen, det som är orsaken till att tången försvunnit, upp­hör. Det kan till exempel vara att ett utsläpp stängs eller att man sätter ut fisk som i sin tur äter upp tånggrå­ suggor, så att inte all tång betas ner.

Passiv betyder alltså inte att man inte gör någonting alls. Det kan innebära mycket jobb och tunga maskiner att återställa en skadad eller störd miljö.

Ibland kan det även krävas detektivar­ bete för att få reda på vad orsaken är, så att man vet vad man ska åtgärda.

Det passiva kommer in efter att störningen upphört, då man helt enkelt väntar och ser om restaureringen lyckats. Det kommer ta olika lång tid

B L Å S TÅ N G

tills förutsättningarna för naturlig etablering har återställts. Det beror på vad som behövde åtgärdas. Men när området är återställt förväntas blåstån­ gen kunna kolonisera området på egen hand, med naturlig invandring, utan aktiv hjälp från oss.

Aktiv restaurering innebär däremot att blåstång sås in på platsen eller att vuxna plantor flyttas in i området, antingen för att få tillbaka eller stärka upp blåstångspopulationen. Aktiv restaurering genomförs efter att man har genomfört passiv restaurering om man tror att det är svårt eller omöjligt för blåstången att ta sig dit på egen hand. Kanske är närmsta tångskog för långt borta, eller så flyter strömmarna åt fel håll. En aktiv restaurering görs aldrig utan att en passiv restaurering först är utförd. Att försöka plantera in ny tång innan störningen som orsakade problemet är identifierad och åtgärdad, blir verkligen att kasta pengarna i sjön.

Blåstång behöver ett hårt underlag att sätta sig på. Genom att lägga ut kakelplattor på botten ökar man chansen att blåstången koloniserar sig på platsen.

Foto Susanne Qvarfordt

Med hjälp av den nya handboken för hur man kan tänka och göra om man vill ha tillbaks blåstång i områden där den funnits förut, hoppas vi att fler ska våga sig på att restaurera blåstångsmiljöer” Det går naturligtvis inte att på något sätt garantera att det kommer fungera på alla platser, även om förhållandena verkar vara de rätta. Naturen är kom­plex, det är en del av tjusningen. Men det ska inte hindra ett försök att rätta till ett gammalt fel, och det är därför vi har tagit fram handboken.

För att planera och genomföra en restaurering av blåstång behövs grund­­läggande kunskaper om naturliga be­gränsningar och biologiska förutsätt­ ningar för blåstångens utbredning tillsammans med kunskap om blåstån­

gens biologi och funktion i Östersjöns ekosystem. Denna bakgrundsinforma­ tion har vi sammanställt i första delen av handboken. I andra delen beskriver vi några olika metoder för hur man ska tänka och gå till väga om man vill pröva att etablera blåstångsamhällen i miljöer där den helt försvunnit, om man vill snabba på blåstångens natur­ liga kolonisering och etablering där den minskat, eller om man planerar att etablera blåstång som kompensations­ åtgärd vid nya byggnationer i havet.

Oavsett så hoppas vi att vår handbok kan vara till stöd och hjälp för att fler

projekt ska våga sig på att restaurera blåstångsmiljöer.

Jag hoppas att du under som­ maren har möjligheten att ta på dig simglasögon, cyklop eller mask och snorkel och finner tid att lägga dig vid blåstången en stund. Se hur det myllrar av kräftdjur, snäckor och småfisk. Kan du hitta några bitmärken från tång­ gråsuggan? En solig dag kan du se de fintrådiga algerna som ofta växer på tången bilda syrebubblor genom sin fotosyntes och därmed säkerställer att livet på jorden kan fortsätta.

l e va n d e s k ä r g å r d s n at u r 2020

11

MINK

Idag finns Amerikansk mink i många länder i Europa, Asien och Sydamerika.

Foto Anders Bouvin

Den amerikanska minken i den svenska skärgården Minken är ett mårddjur som introducerades i Sverige för knappt hundra år sedan. Att den lyckades etablera sig i den svenska naturen har att göra med att den är väldigt anpassningsbar.

AV SARA PERSSON, SVERIGES LANTBRUKS­ UNIVERSITET OCH NATURHISTORISKA ­RIKSMUSEET

12

l e va n d e s k ä r g å r d s n at u r 2020

I Nordamerika började man med päls­ djursfarmning under 1800-talet och den första importen av mink till Sverige skedde 1928. Samma år sågs den första minken i fritt tillstånd och antalet vilda minkar ökade i takt med att fler minkfarmar startade. Pälsdjurs­ uppfödningen tog ordentlig fart under 50- och 60-talen och minken kunde då sprida sig över hela landet. Varianter av den här historien har upprepat sig i många länder runt om i världen och idag finns Amerikansk mink i många länder i Europa, men även i länder i Asien och Sydamerika.

Minkens fantastiska förmåga att etablera sig i olika naturtyper förklaras ofta med att de är anpassningsbara i sitt jaktsätt. De är så kallade oppor­­ tu­nister och är väldigt flexibla i sitt födo­val. I de flesta studier som under­sökt vad minken äter finner man därför en stor variation över säsong, men generellt sett äter minken fisk, kräftor, grodor, fågel, ägg och gnagare. De kan även ta större insekter. Vid en jäm­förel­se mellan kust- och inlandsmink i Sverige så åt de kustlevande minkarna mer fisk och ingen skillnad mellan hanar och honor kunde ur­skiljas*. I en studie i finska Skär­gårds­havet såg man att vanliga födoval under sommaren var fisk och fågel. Även små däggdjur (framför allt sorkar) var vanligt, sär­skilt i revir som inkluderade större öar.

MINK

Minkens fantastiska förmåga att etablera sig i olika naturtyper förklaras ofta med att de är anpassningsbara i sitt jaktsätt.”

Man har genom att minska mängden mink i Skärgårdshavet visat att minken kan ha negativa populationseffekter på många olika fågelarter, grodor och sorkar. Minkens tendens till att döda mer än vad den kan äta kan skapa ­stora problem för markhäckande fåglar, såsom den hotade skräntärnan till exempel. I och med att minken är en introducerad art som har förmågan att påverka ekosystemet negativt, räknas den som invasiv och därför är insatser för att bekämpa minken nödvändiga.

Minken föredrar att leva nära vatten och särskilt områden där de snabbt kan få skydd under buskage eller stenar.

Den jagar ofta längs med strandlinjer eller åar där det kan finnas stillastående vatten och särskilt om det finns ställen där den skyddat kan spana efter fisk, exempelvis vid fallna träd. Tillgången till föda men även antalet lyor är det som avgör hur bra ett område är som revir. Lyor kan vara under trädrötter vid vattenlinjen, under stenar eller hålor som andra djur har grävt. Till­gång till öppet vatten under vintern för att söka föda är också fördelaktigt. Revirstor­ leken beror även den på tillgången av föda och lyor, men även med typ av naturtyp. Längs en å kan reviret vara ungefär 2–3 km och ofta inte mer än några hundra meter brett. I skär­gårdsmiljö räknas reviret som en

area och hur stort reviret är varierar mycket. Hanar har setts ha revir på i medeltal 34 ha, vilket är markant större än honornas medelstorlek på 9 ha. Reviret markeras med doft från analkörtlarna. Vanligtvis tolererar de inte andra minkar inom sitt revir, men honors och hanars revir kan ibland överlappa till viss del.

Minkar har simhud mellan tårna och simmar gärna mellan öar. I en finsk studie simmade hanar längre sträckor än honor (i medeltal 749 meter, jäm­fört med 106 m för honor). De dyker för att leta föda och de kan dyka ända ner till 3 meters djup. Ett dyk kan vara upp till en minut långt, men de flesta dyk varar oftast under 30 sekunder.

Utöver födosöksdyken kan minken även sitta och spana ovanför vattnet om vattenytan är lugn, eller sitta med endast huvudet under vattnet, för att sedan attackdyka mot fisken.

Minken parar sig i februari–mars.

Då lämnar hanarna sina revir och kan vandra längre sträckor. Honorna har en finurlig förmåga att föda kullar där valparna kan ha flera fäder. Genom att embryon i livmodern kan stanna upp i sin utveckling kan honan para sig igen cirka en vecka senare och på så sätt få en andra uppsättning av embryon.

Som vid en given signal fortsätter sedan utvecklingen av alla embryon

till foster och livmoderkakorna bildas.

Dräktig­hetslängden kan på grund av detta variera mellan ca 40–75 dagar.

Hos svenska minkar har mellan 4 och 8 foster setts i livmodern*. Valparna föds sedan i slutet på april och i maj, men födslar i juni förekommer också.

Valparna stannar hos honan under sommaren och kullstorleken vid den här tidpunkten är ofta 3–6 st. Under slutet av sommaren är det dags för valparna att lämna honans revir och hitta ett eget, men det kan hända att honan tillåter någon av honvalparna att stanna inom reviret lite längre inpå hösten. Ungarna blir könsmogna redan till parningssäsongen på vårvintern nästa år.

Minken blir oftast inte så gammal, som mest verkar den kunna bli 4–5 år*.

Många av de svenska vilda minkarna bär på ett virus som orsakar en kronisk sjukdom (s.k. plasmacytos) hos farmade minkar. Viruset, som gömmer sig från immunförsvaret likt HIV-virus, kan möjligtvis påverka minkens livslängd – om den inte hinner dö av något annat förstås. Dödligheten hos årsungarna är hög och flera studier pekar på att mink­populationer omsätts inom cirka tre år.

Havsörn och berguv kan vara fiender till mink i skärgårdsmiljö. Andra arter som ofta diskuteras påverka förekom­ sten av mink är utter och rödräv. Runt 5000 minkar fäll­fångas eller skjuts varje år i Sverige, vilket är en viktig insats för djurlivet i övrigt. * opublicerade data från ett projekt på Sveriges Lantbruksuniversitet, baserat på minkar insam­ lade mellan 2006 och 2017

Känn igen en mink Minkens päls är mörkbrun eller mer rödbrun. De har ofta en eller flera oregelbundna vita fläckar på buksidan av kroppen, vanligen under hakan och på buken, men inte alltid.

Då minken prederar på markhäckande fåglar jagas den i skärgården med hjälp av fällor. Foto Anna Ehn

Honor över ett år väger i medeltal 0,6 kg (0,4–0,9 kg) och är i genomsnitt 35 cm lång (utan svans). Hanar över ett år är större än vuxna honor och väger i medeltal 1 kg (0,8–1,7 kg) och är i genomsnitt 40 cm långa (37–45 cm)*.

l e va n d e s k ä r g å r d s n at u r 2020

13

H AV S Ö R N

Arbetet med att rädda havsörns­stammen har egentligen pågått i drygt ett hundra år, alltså även innan den egentliga miljögiftsepoken inleddes.”

Sedan 1980-talet pekar kurvan över antalet par i Stockholms skärgård starkt uppåt. Foto Anna Ehn.

Havsörnsinventeringen 2019 Resultatet från 2019 års inventering av havsörn i Stockholms läns kust- och skärgårdsområden (från Singö till Södertälje) blev 170 kontrollerade revir varav 123 revir hade aktivitet av havsörnar. 112 revir bedömdes vara besatta av revirhållande par. I 71 revir lyckades häckningsförsöken. Antalet par fortsätter att öka, om än svagt. Halterna av de ”gamla” miljögifterna DDT och PCB fortsätter att minska i havsörnsägg, men samtidigt har nya miljögifter upptäckts i äggen. Det är fortfarande okänt om och hur dessa nya miljögifter påverkar reproduktion hos havsörn och andra arter i Östersjön.

AV PETER HELLSTRÖM, NATURHISTORISKA RIKSMUSEET

Havsörn ingår sedan 1989 i den Nationella miljöövervakningen (NMÖ) som en av många indikatorer på miljö­­ tillståndet i Sverige. Men redan 1964 startade Naturskyddsföreningen inven­ teringen av havsörn som pågått varje år sedan dess, vilket därmed är en av landets längsta studier av någon djur­ 14

l e va n d e s k ä r g å r d s n at u r 2020

art. Det är först och främst sam­bandet mellan havsörnarnas reproduktion och miljögiftsbelastning över lång tid i Östersjön som studeras inom NMÖ, där Naturhistoriska riksmuseet är ut­ förare på Naturvårdsverkets uppdrag.

I Stockholms skär­gård är samarbetet med Skärgårdsstiftelsen inom Levande Skärgårdsnatur av stor betydelse för att kunna genomföra inventeringarna i en miljö som ställer stora krav på såväl personal som material.

Arbetet i fält pågår i omgångar från april till juni. I april kontrol­leras boplatserna från helikopter. Från mit­ ten av maj och fram till mitten av juni gör vi sedan ytterligare en kontroll för att följa upp utfallet av häckningarna.

Syftet är att fastställa hur stor andel av havsörnsparen som lyckas med häckningen och hur många ungar som i genomsnitt produceras per lyckad häckning och per revirhållande par.

Dessa variabler har nämligen varit

H AV S Ö R N

mycket starkt kopplade till miljögifts­ belastning under lång tid.

I samband med bokontrollerna under våren samlas prover som okläckta ägg och fjädrar in, prover som lagras i Miljöprovbanken på Naturhistoriska riksmuseet. Halter av olika miljögifter i ägg analyseras fortlöpande, på senare år har även insamlade fjädrar analyse­ rats i olika internationella forsknings­ projekt.

Havsörnspopulationen har återhäm­ tat sig starkt efter miljögiftskrisen på 1970- och 1980-talen. För att rädda havsörnspopulationen i Sverige från utrotning startade Naturskyddsförenin­ gen Projekt Havsörn 1971, ett pro­jekt som via åtgärder som stöd­utfod­ring

och boplatsskydd under flera decennier gav önskat resultat. Sedan 1980-talets slut pekar kurvan över antalet par i Stockholms läns skärgårdar starkt uppåt (Figur 1) och ökningen har inte planat ut ännu. Idag är behovet av stödåtgärder litet och det är framför allt tack vare havsörnarnas roll som miljöindikator som inventeringen fortgår.

Det miljögift som haft störst påver­ kan på havsörnarna är bekämpnings­ medlet DDT, som bryts ned till DDE i örnarna. DDT förbjöds i Sverige under 1970-talet, men det dröjde 10–15 år innan effekterna av förbudet blev tydliga och ­reproduktionsframgången hos örnarna ökade. Både andelen lyckade häckningar och antalet u ­ ngar per par (Figur 2) ökade kraftigt

­under 1980-talet fram till mitten av 1990-talet. Därefter har reproduk­ tionen stabiliserats på en jämn nivå, dock med en tendens till en minskning de senaste åren.

2019 var ett bättre år än 2017 och 2018, men ändå med ganska låg repro­ duktionsframgång sett över de senaste 25 åren. Halterna av DDT och PCB har sjunkit till nivåer som sannolikt inte påverkar reproduktionsfram­ gången i någon större ut­sträck­ning i Stockholms-området. Så om reproduk­ tionsframgången viker nedåt framöver, måste förklaringen sökas antingen i andra, nya miljögifter eller i förändrade ekologiska förut­sättningar som mins­ kad födotillgång eller ökad konkurrens om revir. Flera av dessa faktorer kan

Havsörn bygger i första hand boet i en gammal tall med vid krona. Boet som används i många år, kan med tiden bli väldigt stort. I det här boet lyckades häckningen 2019, med två ungar som resultat. Foto Johan Westerlund

l e va n d e s k ä r g å r d s n at u r 2020

15

H AV S Ö R N

16

l e va n d e s k ä r g å r d s n at u r 2020

0.8

1.4

0.7

Produktivitet (ungar per par)

Reproduktionsframgången hos havs­ örn varierar geografiskt i Stockholms skärgårdsområden. Det område som avviker i negativ bemärkelse är de norra skärgårdsområdena i Norrtälje kommun. Detta är ett stort område med många skilda miljöer från inre skärgård till karg ytterskärgård.

Tillgången på lämpliga bytesdjur som gädda och ejder har minskat i ytterskärgårdarna, vilket kan tänkas på­verka reproduktionsframgången hos havsörn negativt. Och i en del revir i ytterskärgården har det producerats få ungar de senaste åren, men läget är faktiskt inte entydigt. Det delområde i Norrtälje kommun som verkar ”gå sämst” i dagsläget och dra ned genom­ snittet är de allra nord­ligaste delarna, som tillhör Ålands hav.

Vi vet i dagsläget inte vilka faktorer som kan förklara detta mönster, vilket är något vi kommer att gå vidare med att analysera under kommande år.

Stormar som Alfrida 2019 har inte haft den effekt som vi befarade och de flesta örnbon stod faktiskt pall för stormarna. På en del öar var det dock rejält brötigt och svårframkomligt för inven­terarna som var ute på uppdrag i örnmarkerna.

Figur 1. Uppskattat antal par av havsörn (rött) och antalet registrerade lyckade häckningar (svart) i hela Stockholms läns kusttrakter 1964-2019. Området omfattar utöver egentliga Stockholms skärgård, dvs. Arholma-Landsort, även Nynäshamns och Södertälje kommuner samt norra delen av Norrtälje kommun (del av Ålands hav) upp till länsgränsen mot Uppsala län. Under ”miljögiftseran” var antalet lyckade häckningar mycket lågt och vändningen kom i slutet av 1980-talet. 2019 uppskattades antalet havsörnspar till 112, det totala antalet besatta revir till 123 och antalet lyckade häckningar till 71.

1.2

Andel lyckade häckningar

dessutom samverka.

När det gäller miljögifter har inte bromerade flamskyddsmedel och perfluorerade ämnen (t.ex. PFOS) haft någon påvisad negativ effekt på reproduktion hos havsörn så här långt.

Samtidigt dyker det ständigt upp kemi­ kalier på marknaden som kan vara potentiella miljögifter.

En sådan grupp av ämnet som stu­ derats ingående de senaste åren, bl.a. i ägg från havsörn tillsammans med en lång rad andra arter, är klorparaf­ finer (som används t.ex. som kyl- och smörjmedel och tillsatser i fogmassor och plast). I en vetenskaplig artikel publicerad 2019 (författad av Bo Yuan m.fl.) konstaterades att klorparaffiner förekommer i ganska höga halter hos många arter i södra Östersjön, men det återstår att studera vilken effekt de olika klorparaffinerna har i denna näringsväv.

0.6

1

0.5

0.8

0.4

0.6

0.3 0.2

0.4

0.1

0.2

0

0 1965

1975

1985

1995

2005

2015

Figur 2. Andel lyckade havsörnshäckningar i Stockholms läns kustregioner (röda punkter + röd linje) och antal ungar per kontrollerat par (produktivitet, blå punkter + blå linje), 1964-2019. Observera de olika skalorna på y-axlarna. Den gröna linjen markerar referensnivåer (72 % respektive 1,32 ungar) från tiden före 1950. De röda och blå trendlinjerna är beräknade som glidande medelvärden med ett tidsfönster på fem år. De streckade linjerna i rött och blått, är de gränsvärden som används för bedömning av god miljöstatus för andelen lyckade häckningar (rött=59%) och produktivitet (blått=0.97 ungar per revirhållande par).

SK ARV

Inventering av skarvbon i Stockholms skärgård 1994-2019 främst vistas i skärgårdens inre och mellersta delar vilket också tyder på riklig tillgång på föda i just dessa om­ råden vintertid.

En annan möjlig delförklaring kan KORT HISTORIK vara omflyttning av skarv i Östersjön.

Första häckningen av mellanskarv i länet Om­fattande dansk skyddsjakt på skarv noterades på ögruppen Grän utanför Nåttarö 1994. I närliggande Södermanlands under 2000-talet har sannolikt fått 1000-tals skarvpar att etablera sig och Upplands län konstaterades första utefter den svenska kusten. häckningarna redan 1989. Räkningar av AV CLAES KYRK, CLAES.KYRK@GMAIL.COM

skarvbon har i vårt läns skärgård utförts årligen, efter häckning. Siffrorna visar en trend över tid som varit ganska stabil från 2006 till 2018 med ett uppsving av antal bon 2019. Kortfattat har antalet räknade bon varierat mellan 4983 och 6279 med en toppnotering på 6922 bon 2019. Totalt har häckningar genomförts på 55 kända öar i Stockholms skärgård under 26 år.

Varför ökar antalet skarvar?

Under året 2019 noterades en ökning av häckande skarv från Östergötland till Gävleborgskusten. I vårt läns skärgård fick vi en tydlig toppnotering gällande räknade bon. En möjlig för­klaring är att tillgången på lätt fångad småfisk har ökat under 2010-talet.

Tydlig populationstillväxt märks även hos andra skärgårdsfåglar som fisk­ tärna, fiskmås, småskrake och alkor.

Storskrake hade ett mycket bra häck­ ningsår 2019. Alla dessa fågelarter gynnas av möjligheten till lättfångad fisk under häckningsperioden. Med varmare vintrar stannar fler skarvar kvar i Östersjön. Arter som storskrake, knipa och vigg har också en trend att i större antal övervintra mer nordligt.

Intressant är att dessa fisk­ätande arter

Skarvarna gillar trädlösa öar De fem första etableringarna i Stock­ holms skärgård gjordes på trädlösa öar. Örn, korp, kråka, trut och räv är de naturliga predatorerna som utnytt­ jar skarven som födoresurs. Det är en ökande mänsklig påverkan som fått skarvarna att till stor del överge markhäckning och istället häcka i träd.

Under 2000-talet och 2010-talet har skärgårdens skarvar sökt sig närmare fastlandet. Boetableringarna har place­ rats i farlederna, gärna på tallkobbar och nära mänsklig båttrafik. Skarvarna tycks därmed uppfatta oss människor både som hot och trygghet. Årets boräkning Metodiken att räkna har gjorts på likvärdigt sätt och med samma per­ sonal i mer än 10 år. Boräkningen sker mestadels efter häckning och bör tolkas därefter. Häckning har genomförts på 18 platser. Till detta noterades fyra andra öar där häckning påbörjats men som helt avbrutits orsakad av störning.

Dessa skarvar har ­antingen anslutit sig till övriga kolonier i skär­gården för att starta om eller helt lämnat vårt län.

Tre nya tallkobbar utgjorde häcknings­ plats 2019.

Foto Anna Ehn.

Tabell 2. Skarvinventering i Stockholms skärgård 2018/2019 Kolonier

Antal bon 2018 2019 0 170

Björkholmen Käringholmen Somtorn Fjärdingsman Skallbaken Skraken Tallkobben, Evlinge Stinas grund Allmänningen Gumman Västerskär, Värtan Ryssmasterna S Ryssmasterna N Småholmarna S Småholmarna N Skär vid Gubboda Lilla Strandskäret Själgrundsskallen Summa

104

113

193 241 0 648 65 234 528 0 1040 22 65 505 879 68 0 1094 5686

151 377 153 820 121 135 413 104 1192 29 45 624 1168 123 97 1087 6922

Tabell 1. Antal häckande skarvar Årtal Antal bon

1994 39

1995 102

1996 212

1997 493

1998 644

1999 1312

2000 1775

2001 2562

2002 3128

2003 3736

2004 4197

2005 4646

2006 5731

Årtal Antal bon

2007 5764

2008 5196

2009 5275

2010 5513

2011 5544

2012 5584

2013 5302

2014 4983

2015 5867

2016 6380

2017 5789

2018 5686

2019 6922

l e va n d e s k ä r g å r d s n at u r 2020

17

BERGUV

Uvhonan håller koll på oss när vi ringmärker hennes ungar. Tärnan är inte lika glad över att se en vuxen uv mitt på dagen. Foto Anna Ehn.

Resultat av berguvsinventeringen i Stockholms skärgård 2019 Inventeringen genomförs i ­Stockholms skärgård och som skärgård räknas öar från Gräsö till Landsort. Öarna ska vara utan fastlandsförbindelse, eg. utan bro.

AV ALAR BROBERG, E-MAIL: XBROR@SWIPNET.SE

Varför inventeras berguven?

Berguven inventeras främst för att upp­ täcka eventuella beståndsförändringar i Stockholms län över tid. Detta har gjorts sedan 1978/79, först genom år­ liga kontroller av några få kända revir.

Detta utökades runt 1983 då vi aktivt började leta efter okända revir. När berguvsbeståndet var som minst under 60–70-talet, var skärgården den del av 18

l e va n d e s k ä r g å r d s n at u r 2020

länet där det fanns flest uvar kvar, även om det var enstaka par.

Förändringar i uv-beståndet fungerar som en miljöindikator. Berguven är en rovfågel som är känslig för miljögifter och beståndsförändringar hos bytes­ djur. Vi noterar även arttillhörigheten på bytesrester vid häckningsplatser.

Om man skulle studera resterna skulle man an­tag­ligen kunna se att antalet bytesrester från ejderungar är färre nu jämfört med tidigare.

Vi har sedan början av 80-talet använt oss av en och samma invente­ ringsmetodik, det gör att vi kan jäm­ föra resultat mellan åren. Självklart har vår kunskap om uvar och hur man ­letar efter uv ökat varje år. Detta gör att man inte kan jämföra resultaten fullt ut utan det är mer en indikation.

Ringmärkning är en del i arbetet.

Berguven är fridlyst, man får inte störa uvar på häckningslokalen utan till­

stånd. Generellt ska man inte störa djur och fåglar under den tiden de har un­ gar. Att inventera häckningsplatser är både tids- och energikrävande men det är det mest effektiva sättet att inventera berguv i skärgårdsmiljö. I Stockholms skärgård häckar berguven på berg och branter som oftast går att nå genom klättring.

I andra delar av landet kan berguven häcka vid mer svåråtkomliga branter och det förekommer också markhäck­ ning. Även om uvarna byter boplats så brukar de besöka gamla häcknings­ lokaler i reviret, då kan vi se spår av uv och på så sätt konstatera om det finns uv kvar i reviret. Om de flyttar till en annan ö brukar det ta några år tills vi hittar den nya häckningsplatsen.

Uvar byter boplats lite då och då men återkommer ofta efter några år.

Skälen till att uvar fastnar för vissa platser har jag inte lyckats förstå fullt

BERGUV

ut, miljö och gott om byten i närheten påverkar säkert.

Inventering och ringmärkning 2019 2019 års inventering bestod av att vi åkte runt med båt och letade igenom kända häckningsplatser. Där ingick aktiva revir, övergivna häckningsloka­ler samt några öar som såg ut som poten­ tiella häckningsplatser. Vi inventerade under två dagar i månadsskiftet juni/ juli. In­ven­teringen är väderberoende, då det är farligt att klättra runt i berg som är blöta, fallrisken är mycket stor. Vid regn är uv-ungarna också svåra att hitta då dem gömmer sig vid nederbörd.

Turligt nog var vädret ganska bra 2019. Stockholmsnyheterna (ABC) skickade en reporter som var med vid ett besök på en känd boplats. Hon var både rädd för större fåglar och höjd­ rädd, kanske inte bästa kombinationen för att besöka berguv. Hon kämpade på bra och det blev ett bra reportage om berguv och ringmärkning som till slut sändes i alla SVT:s nyhetsprogram.

2019 och 2020 är det riksinventering av berguv i Birdlife Sveriges regi.

I riksinventeringen lyssnar man efter uv under vinter- och vårkvällar från 1 februari till 30 april. För mer infor­ mation om riksinventeringen gå till www.birdlife.se.

Inventeringarna som genomförs till­ sammans med Skärgårdsstiftelsen har använt sig av samma metodik sedan starten för mer än 30 år sedan. Det gör att resultatet från alla års inventeringar kan användas som bra jämförelsemate­ rial för att följa förändringar i uv-stam­ men. Genom riksinventeringen fick vi ett tips om en häckning i skärgården.

Vid eftersök kunde vi glatt konstatera att ett nytt par bildats och att en lyckad häckning genomförts som resulterat i en unge. 2019 var ett bra häcknings­

år för berguv i Stockholms län. Det verkar som samma sak gäller för stora delar av Sverige.

Summering för Stockholms skärgård, 2019 • 2019 ringmärktes 11 ungar i 6 olika revir.

• Vi kunde konstaterade att ytterligare 2 revir var aktiva, med spår av miss­ lyckad häckning.

• Ytterligare 1–2 revir uppskattats vara besatta av minst en uv.

• Antalet estimerade aktiva revir ligger runt 10–12 i skärgården senaste åren.

Fortfarande finns bara ett känt revir norr om Värmdö.

• Vi besökte 13 gamla övergivna bo­ platser, där såg vi tyvärr inga spår av uv. Så lokalerna får fortfarande anses som övergivna. Ganska ofta kan vi notera att gamla revir återbesätts.

Antagligen beroende på att det finns bra boplatser och tillräckligt med byten.

• Totalt besöktes ca 20 lokaler/öar.

• Inga uv-ungar kläcktes på Skansen 2019 så det annars årliga utsläppet uteblev. Uv-paret på Skansen är över 20 år och är på väg att bytas ut.

• På fastlandet konstaterades 16 ungar i 7 olika revir. Även i år kunde jag konstatera en kull med 4 stora ungar. Återfynd av skärgårdsuvar 2019 Ett återfynd inkom i september 2019, en unge som ringmärktes i skärgården i juni 2019. Enligt Statens veterinär­ medicinska anstalt som genomför provtag­ning och obduktion av uvar verkar det som uven har blivit dödad av rovdjur/havsörn/berguv. Den flög ända in till Örsundsbro i närheten av Enköping. Det är ganska vanligt att skärgårdsuvar flyger in en bit in i fast­ landet. Det ovanliga i det här fallet är

att den hittades i mitten av september, normalt är det då ungarna först börjar lämna reviret.

Ett återfynd från 2012 har hittat till mig. En unge från Skansen som släpptes ut norr om Värmdö i september 2010.

Den upphittades död strax söder om Gävle, troligen var den ett trafikoffer.

Det är ovanligt att jag får återfynd så långt norr ut.

Ett nytt samarbetsprojekt Ett projekt har startats i samarbete ­mellan Skansen, Naturhistoriska Riksmuseet (NRM), Skärgårdsstiftelsen och mig. Projekts mål är att utröna om de ungar som Skansen fått tillstånd att släppa ut under ett antal år haft någon påverkan på uv-stammen i Stockholms län. Detta görs för att försöka se om arbetet med att släppa ut uvar i skär­gården är värt mödan.

Projektet går ut på att man samlar in fjädrar från boplatserna som senare Dna-analyseras för att hitta kopplingar till Skansens uvar. Dessutom analyseras döda uvar från Stockholms län. Fjädrar har samlats in under åren 2018-19 från 13 olika revir. Man letar dun och fjädrar från vuxna och uv-ungar i boets närhet vid ringmärkningstillfällena.

Fjädrar från en boplats har redan ana­­lyserats som ett för-test för att se så att man kan få ut rätt data ur fjädrarna och vi kan kostatera att det fungerar.

Nu ska resterande fjädrar analyseras på NMR. Projektet är planerat att forsätta minst 3 år framåt.

Birdlife Sverige genomför en berg­uvs­­inventering för hela landet 2019 och 2020. Alla inventeringar inom Levande Skärgårdsantur rapporteras till dem. Alla rapporter av uv är viktiga.

Rapportera till mig eller till Skär­gårds­ stiftelsen.

Tabell 1. Konstaterade berguvsungar i skärgården 2008–2019 År Antal ungar

2019 11

2018 3

2017 12

2016 10

2015 6

2014 10

2013 2

2012 3

2011 6

2010 7

2009 12

2008 11

I tabellen ovan kan man se att antalet ungar per år varierar ganska ordentligt. Vi har använt samma inventeringsteknik alla år. Häckningen varierar kraftigt mellan åren då berguven bland annat är väderkänslig och påverkas av kyla, regn och hårda vindar. Kraftig snösmältning kan lätt dränka boet och förstöra häckningen. Mycket blåst och snö gör det svårt för de gamla uvarna att fånga byten och då kan uvarna vara i för dålig kondition för att klara av en häckning.

De bra åren 2016–2017 borde kanske ge resultat med något nytt par i skärgården 2020.

l e va n d e s k ä r g å r d s n at u r 2020

19

SÄL

Det är inte bara längdskidåkare och skridskolöpare som påverkas negativt av varmare vintrar. Foto Olle Karlsson

Sälar i Östersjön – så påverkas de av klimatförändringar Vintern 2019/2020 blev ännu en i raden av Stockholmsvintrar som knappt började innan den var över. Skönt att slippa snö och slask tycker en del, tråkigt att inte kunna åka skidor och skridskor tycker jag. Men bortsett från vad vi människor tycker är bra eller dåligt, hur påverkas skärgårdens sälar av ännu en mild vinter?

AV OLLE KARLSSON, NATURHISTORISKA RIKSMUSEET

En titt på SMHIs iskarta så här i slutet av mars visar att skärgårdarna är isfria långt upp i Bottenhavet och att endast Bottenviken norr om Luleå är istäckt.

Isläget idag liknar mer hur det brukade se ut i slutet av maj på 1990-talet när jag började jobba med sälar. Bristen på is är förstås kopplad till att vår värld blir allt varmare och risken är över­ hängande att situationen förvärras om 20

l e va n d e s k ä r g å r d s n at u r 2020

vi inte snabbt bromsar våra utsläpp av växthusgaser. Vilka effekter får då den globala upp­värmningen på Östersjöns sälar? Svaret beror förstås på vilken art vi studerar. I Östersjön finns idag tre sälarter, gråsäl, knubbsäl och vikare.

De tre arterna har lite olika utbred­ ningsområden och skiljer sig även åt i sitt beteende därför påverkas de också mycket olika av en mild vinter.

Knubbsälen påverkas endast indirekt av de mildare vintrarna. Knubbsäl finns främst i södra Östersjön, från Kalmar­ sund och söderut (och förstås längs

Västkusten). Knubbsälarna drabbas endast indirekt av ett varmare klimat, ingen del av deras livscykel har en kopp­ling till isen. Kutarna föds på för­ sommaren och har redan i moderlivet tappat sin vita kutpäls, som är en rest från när knubbsälarnas förfäder föddes bland snö och is. En knubbsälskut är därför snabbt redo att följa sin mamma ner i vattnet.

Vikaresälen som i Sverige finns främst i Bottenviken, men också i Finska viken och i Rigabukten har en livscykel som gör dem helt beroende av tillgången på

SÄL

lämpliga isar. Detta efter­som vikarens kutar föds i skydd av en snö­grotta som sälmamman bygger under ett isblock.

Vikarens kut är inte redo för ett liv i vattnet när den föds utan behöver tid på land för att bygga upp sitt späcklager och tappa sin varma kutpäls.

Gråsälen befinner sig någonstans mitt emellan vikaren och knubbsälen.

Historiskt har det normala varit att de flesta gråsälskutar föds på isen, men vid dåliga isvintrar kan gråsälshonan välja att istället föda ungen på land. Vilket blivit allt vanligare sedan 1990-talet och idag föds en stor del av gråsälskutarna på land i Stockholms och Ålands skär­ gårdar samt på sandrevlarna i Rigabuk­ ten. Även gråsälarnas kutar behöver en tid på land innan de är klara att ta steget ner i havet. Även om knubbsälarna är relativt opåverkade av en vinter som i år ställer den till det rejält för vikaresälarna och gråsälarna. Inte bara genom att män­ gden is är ovanligt liten vilket gör att det riskerar att bli brist på, eller helt saknas, lämpliga miljöer att föda sina kutar. Utan också för att den miljö där kuten föds måste vara stabil över hela digivningsperioden, som kan vara från knappt 3 veckor för en gråsäl till upp mot 8 veckor för en vikare.

Sälar, eller om vi ska vara noga de öronlösa sälarna, har en ovanlig strategi för att föda upp sina ungar som gör att de är extra känsliga för störnin­ gar under reproduktionsperioden.

Deras strategi kan sammanfattas med kort och effektivt. Tiden som honan stannar med sin unge är mycket kort, digivnings­perio­­den för en gråsäl är ­faktiskt lite kortare än den för en råtta.

Bandet mellan sälmamman och kuten varar bara under själva digiv­ nings­­perio­den, därefter får kuten klara sig själv. Investeringen sälhonan gör är ändå stor eftersom honan ger mycket av sina resurser till kuten under digivningsperio­den, honan kan förlora så mycket som 40% av sin kroppsvikt under denna tid. I mänskliga termer skulle det vara som att vi som föräl­ drar spenderade hela vårt sparkapital på vår avkomma under dess första levnadsmånad, för att därefter lämna

den vind för våg.

Under digivningen ökar vikarekuten i vikt från ca 5 kg till mer än 20 kg, och gråsälskuten ökar från ca 12 till när­mare 50 kg, vikten ökar alltså fyrfaldigt på några veckor. Jämför vi sälarnas till­ växttakt med tiden det tar för ett män­ niskobarn att fyrdubbla sin vikt är den normalt ca 2 år. Sälarnas snabba tillväxt är möjlig eftersom att sälhonans mjölk är fylld av näring och energi. Fetthalten på gråsälmjölk är ca 50% eller ungefär som Bregott mellan och proteinhalten är ca 12% vilket är lite högre än kvarg.

Eftersom ungvårdnaden hos sälar är så kort innebär det att de är extra kän­

sliga för störningar. Om isen spricker upp för tidigt eller att vikarehonans snögrotta kollapsar, riskerar honan att skiljas från sin unge. Även om kuten klarar sig ur den första knipan är en för tidigt avvand sälkut sällan färdig att klara sig själv. Har kuten inte fått ett rejält matpaket, i form av ett tjockt späcklager, minskar dess överlevnads­ chanser dramatiskt, eftersom de då inte får den tid de be­höver för att lära sig födosöka effektivt på egen hand. En sälkut minskar ofta i vikt åtminstone ett halvår efter att den blivit lämnad av sin mamma, och utan ett rejält energi­ tillskott från mamman som färdkost

Vikarekuten är helt beroende av att det finns is som det kan växa upp på. Foto Olle Karlsson

l e va n d e s k ä r g å r d s n at u r 2020

21

SÄL

Digivningsperioden för en kut varierar mellan 3–8 veckor beroende på art. Efter det ska sälkuten klara sig helt själv. Foto Olle Karlsson.

svälter kuten helt enkelt ihjäl innan den blivit självförsörjande.

Vad är det då som hindrar vikare­ sälen att följa gråsälarnas exempel om isläget är dåligt? Orsakerna är flera, dels är vikarekuten, som är mycket mindre än gråsälskuten, känsligare för väder och vind och har svårt att klara sig utan skydd från sin snögrotta, men vikare­honan är också förmodligen både genom sin storlek och sitt beteende sämre att skydda sin avkomma från preda­torer än den både större och bety­ dligt mer aggressiva gråsälshonan. Det gör att de vikarekutar som föds på land en dålig vinter som denna har mycket svårt att klara sig. Antingen fryser de ihjäl eller så blir de uppätna av preda­ torer som tex rävar eller fåglar.

Gråsälarna har det lättare att växla mellan att föda på land och på is, men drabbas även de under ett år som detta, eftersom livet för en sälkut är betydligt 22

l e va n d e s k ä r g å r d s n at u r 2020

tuffare på land än på isen. På isen föds gråsälskutarna i mindre grupper och det finns gott om plats, vilket mins­kar risken både för störningar och infek­ tioner, något som är vanligt bland dem som föds på land. Det finns observa­ tioner om överlevnad hos kutar födda på land från födsel till avvänj­ning och den har uppmätts till endast 50%, på isen är överlevna­den ofta långt över 90% under samma period.

För vikaresälen är vintrar som denna ett direkt hot mot de sälar som lever i Rigabukten och Finska viken, eftersom de dåliga vintrarna blivit allt vanligare.

Vikare beståndet i Finska viken går bakåt och i Rigabukten står det i bästa fall still. Antalet gråsälar i Östersjön ökar fortfarande men vintrar som denna har en påverkan på ungöverlev­ naden och på populationens tillväxt­ takt. Forskare i Sverige och Finland har gjort uppskattningar av vilka effekter ett varmare klimat har på Östersjöns

vikarepopulation. Baserat på dagens klimatmodeller och förutsägelser om hur de kommer att påverka isläget i Östersjön kommer vikaresälen för­ svinna från egentliga Östersjön men bör kunna klara sig kvar i Bottenviken om utvecklingen följer de scenarier som tycks mest troliga.

Samtidigt är det viktigt att tänka på att förändringar i isläget inte är de enda effekterna av ­klimatförändringen. ­Andra faktorer kan vara mycket svårare att förutsäga, vi vet till exem­ pel ännu inte vilka effekter förändrade neder­bördsmängder och vattenflöden i älvar och vattendrag har på Östersjöns miljö. Vad händer om de ökade vattenflöde­na påverkade mängden miljögifter som frisätts ur tex fiberbankar?

Om våra gamla synder kommer in i näringskedjorna på nytt kan det riskera att påverka tex reproduktionsförmågan hos sälarna på samma sätt som under 1960- och 1970-talet. Ett varmare kli­ mat och förändringar i vattenmassorna tex genom ökad avrinning kan få stor påverkan på artsammansättningen i Östersjöns fiskpopulation vilket förstås kan få stora konsekvenser för preda­ torer som sälar.

Vad som kommer att hända i framtiden är förstås svårt att veta, även om vetenskapliga studier ger oss en finger­ visning om vart vi är på väg. Under de snart 30 år jag jobbat med sälar har mycket förändrats både på gott och på ont.

I början av 1990-talet såg vi fort­ farande tydligt effekterna av miljögifter som PCB och DDT på sälarnas hälsa, sedan dess har sälbestånden kommit tillbaka i en omfattning som de flesta av oss kanske inte trodde var möjlig.

Låt oss hoppas att vi kan hantera framtidens hot på ett lika bra sätt som vi hanterade miljögifter som PCB och DDT. Då finns det kanske hopp för vikaresälarna gör en comeback till Stockholms skärgård. En av de upp­ stoppade vikaresälarna i utställningen på Naturhistoriska riksmuseet kommer faktiskt från den norra skärgården, men den kommer från tiden när vika­ ren var Östersjöns vanligaste sälart, och det var länge sedan.

EJDER

Ejderinventeringar i Stockholms skärgård 2011-2019 AV CLAES KYRK

Ejderbeståndet minskar Linjetaxeringen med utgångspunkt från Stavsnäs till Maderö samt i vatten som ligger österut genomfördes för åttonde året med ett avbrott 2018. Räkningar av vuxna ejdrar i april och ungkullar i juni-juli har genomförts. Syftet med in­samlad statistik är att följa varia­ tionen av antalet ejdrar i ett begränsat skär­gårds­område samt att dokumentera artens häckningsresultat. Siffrorna pekar även detta år mot att ejdrarna minskar i antal. Främst är det honorna som steg för steg försvinner.

I fält har vi inte kunnat dokumentera några sjukdomsutbrott, äggkullarna är normala och det lilla antal årsungar som kläcks har hög överlevnad som små. Även detta år har gles förekomst av honor med ungar synts till i skärgårdens yttersta delar. Flest häckningar sker numera i inner- och mellanskär­ går­den. Skärgårdens karaktärsfågel nr.1 med över 100 000 par vid millenium­ skiftet har minskat kraftigt i antal under de senaste femton åren.

Förhållandet mellan hanar och honor Räkning april Vuxna Årsungar Andel honor i % Hane+ Hona

2012 3098 1533 33% 4631

2013 2014 2998 3084 1185 783 28,3% 20,2% 4183 3867

2015 2452 951 28% 3403

2016 3651 1155 24% 4806

2017 2217 630 22% 2847

2018 -

2019 2401 528 18% 2929

Tydlig nedgång i antal gäller för både hanar och honor i april. Om trenden fortsätter kommer bilden under vårsträcket från södra Östersjön och norrut att vara en hona med fem hanar mot tidigare fördelning en hona med två hanar.

Förekomsten av honor And honor Apr–maj Maj–juni Juni–juli

2011

2012

2013

2014

2015

2016

2017

2018

2019

1265 988

1533 1209 1298

1185 917 1250

783 1449 1387

951 1415 1091

1155 1172 1389

630 925 1091

-

528 719 1004

De tre olika räkneperioderna beskriver förekomst av honor i olika fas gällande häckningsförloppet. Vid den tidiga räkningen noteras honor i anslutning till häckningsplatserna. Räkningen maj-juni fångar upp honor med kläckta ungar och icke häckande honor. Räkningen juni-juli fångar även upp fler icke häckan­de honor som tycks söka sig till vissa områden där större grupper av honor och ungar samlas.

De röda siffrorna visar de högsta värdena som olika år hamnat i skilda faser gällande häckningsförloppet.

Varför det ser ut så vet vi idag inte, osäkerhet gäller även hur många honor som går upp på land för att påbörja häckning. Normal äggkull är 4-5 ägg och möjligen kan årets 306 ungar härstamma från 100 lyckade häckningar med snitt på 3 ungar/kull. Frågan är då varför misslyckas eller avstår 900 honor från häckning?

Ungproduktionen Kläckta ungar Maj–juni Juni–juli Kläckta totalt Bortfall mellan maj–juni Juni–juli små nykläckta

2011

2012

2013

2014

2015

2016

2017

2018

2019

456 208 470

424 381 454

872 782 957

348 325 395

76 108 119

436 557 557

76 109 123

-

257 306 306

262

73

175

70

11

Inget bortfall

14

-

14

30

85

47

43

109

47

-

Inget bortfall 29

Under årets säsong sågs ejderkullar utspritt över hela skärgården. Det var inga stora mängder men trots allt så fanns det årsungar här och där. Siffrorna från denna räkning visar på en svag reproduktion och återigen kan vi konstatera att om tre år när dessa teoretiskt skulle kunna häcka så finns max 50-60 indi­ vider kvar.

Under samma period är dödligheten hos vuxna ejdrar så pass hög att betydligt fler äldre honor kommer att dö innan dessa årsungar tar vid. Det krävs avsevärt större årskullar med ejder för att vända nuvarande trend.

Ejdern fortsätter att minska i antal och det är honorna som försvinner snabbast.

Foto Anna Ehn.

l e va n d e s k ä r g å r d s n at u r 2020

23