Levande skärgårdnatur 2019

PO189728-1_Stångmärket_Levandeskg_omslag_ODR.indd 1

Levande Skärgårdsnatur 2019

Med rapporter från 2018 Skärgårdsstiftelsen i Stockholms län i samarbete med Länsstyrelsen i Stockholms län, Naturhistoriska riksmuseet och Stockholms universitet.

2019-03-28 11:29

L E VA N D E S K Ä R G Å R D S N AT U R

Foto Rickard Rundgren Björk

Innehållsförteckning

Foto Sören Lindén.

2

l e va n d e s k ä r g å r d s n at u r 2019

Projekt Levande skärgårdsnatur 3 Sammanfattning 4 Projektrapporter Kustfågelinventering 5 Alkfåglarnas födosök sett genom ny teknik 8 Åtgärdsprogram för skräntärna 2018 10 Havsörn 12 Ringmärkning av kustfåglar 16 Skarv 19 Berguv 20 Gråsälar i Stockholms skärgård 22 Blåstång 24

K A R I N S T R A N D FAG E R O M P R O J E K T E T

Foto: Tom Arnbom.

Levande skärgårdsnatur Skärgårdsstiftelsen arbetar på många sätt för en levande skärgårdsnatur. Ett av våra mest grundläggande uppdrag handlar om att bevara Stockholms skärgårds egenart, naturvärden och landskapsbild.

Så står det i våra stadgar och det ­jobbar vi ­oförtrutet med i vår roll som ­förvaltare av naturreservat, djur­skydds­­ områden och Natura2000-områden.

Det här numret av Stångmärket foku­ se­rar på vårt naturvårds- och beva­ randearbete. I den här delen välkomnar jag er in i årsrapporten för det projekt som vi kallar Levande skärgårdsnatur.

Projektet Levande skärgårdsnatur startade 1985 med syfte att, på ett obyråkratiskt sätt, övervaka ett antal skärgårdstypiska växt- och ­djurarter och uppmärksamma eventuella föränd­­ ringar. Tanken är att vi, med hjälp av ­resultaten, ska kunna rapportera vidare när vi ser föränd­ringar, vilket till exempel skedde när ejdern började minska kraftigt för cirka 15 år sedan.

Vissa av våra inventeringar har på­ gått sedan starten och för dessa har vi hela 34 års data samlad. Andra delar har förändrats och det är också

tanken, projektet ska kunna omformas om det finns behov av det. Rent prak­ tiskt arbetar vi med att räkna, ring­ märka, mäta, dokumentera, ana­lysera och sammanställa data.

Till det har vi ovärderlig hjälp av del­ tagande ornitologer, volontärer, fors­ kare och inte minst vår egen per­sonal.

Ett stort tack till er som har varit med och genomfört alla goda­insatser under 2018. Tack även till våra samver­kans­ parter Naturhistori­ska riksmuseet, Stockholms uni­versitet och Länsstyrel­ sen i Stockholms län som står för bi­drag, genomförande och intressanta texter i årsrapporten.

Årsrapporten har tidigare varit en separat trycksak men i år ingår den som en del av Stångmärket, vilket gör att vi når ut till många fler läsare.

I årets rapport presenteras projektets arbete med resul­ta­ten från 2018, en sommarsäsong med rekord i soltim­ mar, värme och extrem torka. Det var även ett år då vi gjorde ekonomiska prioriteringar och fick avstå vissa delar av inventeringen.

Om du liksom vi är engagerad och vill bidra till att öka kunskapen om skärgårdens djur och växtliv kan du enkelt skänka en slant genom att Swisha till nr 123 320 46 33.

Syftet med rapporten är att nå ut med kunskap till en bred allmänhet och bidra till en ökad kunskap och ­för­ståelse för vilken fantastisk natur­ miljö som finns i vår vackra skärgård.

En naturmiljö som är värd att skydda och bevara både nu och för framtiden.

Välkomna in i rapporten för Levande skärgårdsnatur och även varmt väl­ komna ut i skärgårdsnaturen på våra fina områden!

KARIN STRANDFAGER NATURVÅRDS- OCH MILJÖCHEF

l e va n d e s k ä r g å r d s n at u r 2019

PO189728-1_Levande Skärgårdsnatur 2019_190322.indd 3

3

2019-03-27 14:47

S A M M A N FAT T N I N G

Petter Lundgren. Foto Anna Ehn.

Sammanfattning Levande skärgårdsnatur 2018 Att vara fältsamordnare för arbetet med Levande skärgårds­ natur är fantastiskt. Att jag har fått möjligheten att vara med och utföra ett arbete som kan göra skillnad för skärgårdens djurliv är en ynnest.

4

AV PETTER LUNDGREN, FÄLTSAMORDNARE FÖR LEVANDE SKÄRGÅRDSNATUR

Min roll inom projektet innebär mycket planerande och om-planerande efter vädret, att köra båten från tidig morgon till sen kväll samt att vara med så mycket jag kan under invente­ring och ringmärkning. Vissa gånger när sjön går blir min viktigaste roll att få båten att ligga still vid klippan där de andra är iland.

Inventeringsarbetet 2018 gick igång i april som vanligt men med nya förutsätt­­ningar; indragen ejderinventering och neddragning på skräntärneräknin­ gen av ekonomiska skäl. I år är vi glada över att Länsstyrel­sen i Stockholms län bidrar till att vi återigen kan göra ejder­räkningen då vi är många som undrar hur det går för ejdern.

Minken ökar i flera områden i skär­ gården och vår riktade jaktinsats mot mink i Möjaskärgården blev lyckad.

l e va n d e s k ä r g å r d s n at u r 2019

PO189728-1_Levande Skärgårdsnatur 2019_190322.indd 4

2019-03-27 14:47

20 fällda minkar under fyra jaktdagar, tillsynsman Kalle Sundberg jagar löpande under säsong och fällde ytter­liggare 43 stycken i samma område!

Vi kan konstatera att ett samarbete mellan besökare, tomtägare och Skär­gårdsstiftelsen är ett bra sätt för att få till en effektiv jakt. Tack alla ni som rapporterar när ni ser mink!

Ett kontinuerligt arbete med att jaga mink med fällor och genom annan jakt är viktigt för att skapa möjligheter för andra arter att leva och föröka sig.

Skärgårdsstiftelsens fältpersonal som jobbar i skärgården hela året kan snabbt upptäcka och larma när det sker onormala förändringar i naturen.

Volontärer och ornitologer hjälper oss med både kunskap och erfarenheter och därmed blir arbetet med miljö­­­be­vakningen kostnadseffektiv.

Varje år gör vi, som Stockholms ­skär­gårds största fastighetsägare allt för att få en så klar bild av läget i skär­gård­naturen som det går, tillsam­

mans med vår engagerade och kun­niga fält­personal. Ökar minken, havsörnen eller andra predatorer i antal? Vad säger de faktiska siffrorna om sjö­ fågelns utveckling? Dessa frågor kan du läsa mer om här i vår rapport.

Precis som förra året gjorde ­Teaterskeppet AB det möjligt att genomföra flertalet av våra inventeringar. Tack till er som bidragit till vårt viktiga inventeringsarbete.

Havsörnen hade ett svårare reproduk­ tionsår delvis pga en omgång blötsnö och kyla i början av april vilken orsakade avbrutna häckningar på flera häckningslokaler. Även berguven hade svårare att få fram ungar 2018 än året innan. Det blir spännande att se vad Skansens och Naturhistoriska riks­ museets kommande projektet för Berguven ger för ny kunskap.

När värmen kom i juni var det fort­farande oroliga vindprognoser vilket gjorde att det var lurigt att få till turerna. Just planerandet och snabba ändringar är en riktig utmaning, särskilt när vi är flera som ska synkas.

Vi lyckades pricka in inventeringstu­ rerna av alkor inom en vecka vilket är gynnsamt för att få en samlad bild av de få och spridda häcknings­platser som Stockholms skärgård har. Vi lyckades läsa av flera 40-åriga sillgris­slor i södra delarna av länet, lite roligt att samma volontär som satte på den första ringen på just den fågeln, läste av ringen nu 42 år senare i ­sam­ma om­­råde. Fågeln mådde bra och var pigg. Fiskätande fåglar som tex alkor verkar fortfarande vara ökande i antal medan musselätar­ na tycks ha det tuffare.

Länets skräntärnor, som vi inventerar enligt det riksomfattande åtgärds­­pro­ grammet, har även de drabbats av olika predatorer, hårdare i år än tidi­­gare. Den enda kolonin är mer eller mindre splittrad och nu kvarstår bara ensamhäckande häckningar spridda i hela skärgården vilket gör att det är tids­krävande att inventera alla tänk­bara lokaler.

Det är viktigt att få till ett bra samarbete när vi är ute och ringmärker fåglar. Alla har en uppgift när vi kliver iland. Allt för att minimera störningen. Foto Erik Aspson.

l e va n d e s k ä r g å r d s n at u r 2019

PO189728-1_Levande Skärgårdsnatur 2019_190322.indd 5

5

2019-03-27 14:47

K U S T FÅG E L I N V E N T E R I N G

Foto Sören Lindén.

Hur står det till med skärgårdsfåglarna?

Upplevelsen av skärgården skiljer sig mellan oss alla: seglare, båtluffare, bofasta, dagbesökare, fågelskådare, badgäster m.fl. Vi ser på öarna och fjärdarna med olika ögon, men gemensamt är att vi alltid lägger märke till det som ger liv åt det glittrande landskapet, och där är fåglarna en självklar del.

AV SÖREN LINDÉN

Det finns få om ens något annat område där så många lägger märke till när fåglar minskar, kanske försvin­ ner eller ökar i antal, som i skärgårds­ landskapet. Förändring leder lätt till oro, och därefter kommer funderingar om orsakerna. Och förändringarna är stora! Under de senaste 15 åren har t.ex. ejderns antal sjunkit till upp­skatt­­­ ningsvis en tredjedel!

Svärtan som tidigare var något av en karaktärs­fågel i stora delar av skär­­gården, är nu försvunnen förutom i ett fåtal områden.

6

Vadar­fåglar som större strandpipare och roskarl finns inte längre i de flesta av deras tidigare häckningsområden i ytterskärgården. Däremot har fisk­ätande arter som storskarv, storskrake och silver­tärna klarat sig bra, och vad gäller silvertärnan har den under senare år visat en märkbar ökning av antalet häckande par.

För att veta och inte endast tro, måste man när det gäller fåglar notera var de förekommer och räkna dem. Och åter­komma och räkna. Och så även nästa år och året därpå. Det kan tyckas enformigt och träligt men endast på det sättet avslöjas verklig­heten, som annars kan lura oss om vi endast iakttar något vid enstaka till­fällen och förlitar oss på

självpå­tagna slutsatser.

En del av detta grundläggande arbete utförs av Skärgårdsstiftelsen i form av projektet Levande skärgårds­n atur, och genom deras ögon på fältet – tillsyns­ männen. Skärgårdsstiftelsen har följt ett urval fågelarter varje år under lång tid, för en del drygt 30 år!

Länsstyrelsen organiserar en årlig inventering av skärgårdsfåglar sedan några år tillbaka och därtill arbetar många ideella krafter med inventerin­ gar, ringmärkning och att samla in ob­servationer. Allt sammantaget ger ett imponerande kunskapsmaterial.

Det är naturligt att stora fåglar i vår närhet väcker intresse och de allt färre

l e va n d e s k ä r g å r d s n at u r 2019

PO189728-1_Levande Skärgårdsnatur 2019_190322.indd 6

2019-03-27 14:47

K U S T FÅG E L I N V E N T E R I N G

För att veta och inte endast tro, måste man när det gäller fåglar notera var de förekommer och räkna dem. Och återkomma och räkna. Och så även nästa år och året därpå.” ejdrarna har lett till många frågor och oro. Med viss försiktighet och en ödmjuk inställning till problemet bör man kunna enas om att det i dagsläget är flera, kanske rent av många faktorer som samverkar och leder till svårig­ heter inte bara för ejdern utan även andra arter som svärta, roskarl, större strandpipare, sothöna, fiskmås m.fl.

Privata tyckanden och gissningar bör man nog lämna bakom sig och titta på vad seriös forskning har att säga om orsakerna.

Men även forskare är människor och har olika infallsvinklar på problemen.

Det spretar faktiskt ganska mycket,

och bland forskare finns åsikter om att huvudorsaker till just ejderns tillbaka­ gång kan vara att finna i vitaminbrist (B1-vitamin), havsörnens predation, blåmusslans nedgång och några fler.

Ejderns huvudföda är blåmusslor och dessa har visat sig numera ha lägre näringsinnehåll och mycket pekar på att det kan vara en stor del av förkla­ ringen till ejderns tillbakagång, men det övrigt nämnda är också doku­­men­terat att kunna påverka ejder­ populationen.

Oenigheten gäller mer vilken eller vilka av faktorerna som har störst betydelse för nedgången.

Intressant är att kasta en blick i back­spegeln ända bort till 1900-talets bör­jan. På den tiden var ejdern i stort sett lika vanlig (eller ovanlig) som idag. Det var på 1970-talet fram till 2000-talets början som ejdern var som talrikast.

En fågelforskare sa på ett semina­ rium att han inte var bekymrad över antalet ejdrar idag, men däremot den hastiga nedgången som vi nu ser.

Kanske var det ”onaturligt många ­ejdrar” när de var som flest?

På det finns inget svar eftersom det är en subjektiv bedömning vad som är

för mycket eller för lite, men det kan vara intressant att tänka i ett längre tids­per­spektiv när man diskuterar ­dagens problem.

Vi ska inte glömma att flera fågelarter har ökat i antal och vem kunde tro för ett par decennier sedan att man inte skulle bli förvånad över att se en mäk­tig havsörn på drygt 2 meter mellan vingspetsarna kretsa i skyn, när man tar sig ut någonstans i skärgården.

Grågås, vitkindad gås och gråhäger är andra fågelarter som har ökat i antal.

Med tanke på att Östersjön, vårt innan­hav, har utsatts för en omväl­ vande förändring genom övergödning, överfiske, miljögifter, exploatering av ­kus­ter, farleder etc, är det inte för­ vånande att allt sammantaget har påverkat livet under och över vatten­ ytan på ett oförut­sägbart vis, från plankton upp till fåglar och sälar.

De stora besluten för att tackla de miljöpåverkande orsakerna ligger hos våra politiker, men vi kan genom t.ex. arbetet i Levande skärgårdsnatur bidra till att det finns kunskap att ta till när frågorna hamnar på bordet, och kunskap brukar segra på sikt.

Roskarl, foto Anna Ehn.

l e va n d e s k ä r g å r d s n at u r 2019

PO189728-1_Levande Skärgårdsnatur 2019_190322.indd 7

7

2019-03-27 14:47

S I L LG R I S S L A

Sillgrisslan häckar i kolonier som ofta uppgår till tusentals par. Honan lägger ett ägg direkt på berget som hanen och honan turas om att ruva.

När ungen är ca 3 veckor lämnar den boplatsen tillsammans med en av föräldrarna. Hanen är den som sen tar hand om ungen och simmar med den till vinterkvarteren. Honan beger sig iväg senare. Foto Erik Aspson.

Sillgrisslan – en djupgående missil in i ekosystemdynamiken Sillgrisslan är illaluktande och hög­­ljudd. Dessutom flyger den dåligt.

Varför är då denna eländiga fågel så ­fascinerande för såväl forskare och fågelskådare som naturentu­ siaster? Jo, samma ­anpassningar för livet till havs ger både sillgrisslan en spännande livshistoria och roll som havets budbärare såväl som de medför några mindre smick­ rande egenskaper.

8

AV MARTINA KADIN, NATURHISTORISKA ­RIKSMUSEET

Sillgrisslan tillhör familjen alkfåglar, en grupp av fåglar som är mycket specialiserade för havsmiljöer. På land har de en upprätt gång, då fötterna under dyken fungerar som roder med sin placering längst bak på kroppen.

För det är dykning dessa fåglar är riktigt bra på – djup på uppemot 200 meter har registrerats för spets­ bergsgrissla, sillgrisslans systerart.

Sillgrisslan kommer inte långt efter, med dyk uppmätta till över 150 meters djup.

För att dyka effektivt har alkfåglarna en kompakt kropp och relativt små men starka vingar. Dessa anpassningar ger dock just effekten att de är sämre på att manövrera i luften. Rakt fram går bra, men för en 180° vändning an­vänder sillgrisslan helst en halv kilo­meter eller mer.

Sillgrisslan kallas ibland för en flygande pingvin, eftersom den liknar pingvinerna till utseendet med mörk

l e va n d e s k ä r g å r d s n at u r 2019

PO189728-1_Levande Skärgårdsnatur 2019_190322.indd 8

2019-03-27 14:47

S I L LG R I S S L A

I likhet med flera pingvinarter lägger sillgrisslan bara ett ägg, direkt på klippan.” rygg och huvud med ljus undersida och kanske framför allt för dykförmågan som gemensam nämnare.

Sillgrisslan är dock inte alls nära släkt med pingviner, utan de är ett exem­pel på konvergent evolution – att arter som inte är släkt har utvecklats mot ett likartat utseende eller beteenden för att de utnyttjar samma typer av resurser på ungefär samma sätt.

I likhet med flera pingvinarter lägger sillgrisslan bara ett ägg, direkt på klip­­pan. Sillgrisslan har dock en ­speciell strategi för att föda upp sin unge. Under ungens tre första veckor turas honan och hanen om att vakta ungen och fiska till havs åt sig själva och ta med en fisk tillbaka till ungen.

När ­ungen är tre veckor är det dags att ­lämna kolonin, trots att ungen är en 250 grams dunboll som inte kan flyga.

Ungen hoppar då ned från klipphyllan, landar på stranden eller vattenytan med en rejäl duns, skakar på sig, piper ”wee-wee-wee” och börjar lyssna efter hanen som väntar på sin unge. Med hjälp av lätena hittar de igen varandra och beger sig ut på havet. Hanen fortsätter sedan ta hand om ungen tills den kan dyka och flyga.

Eftersom de flesta delarna av grisslans grundläggande biologi är kända, som dessa fakta kring hur de lever i kolonin, är det enklare att studera mer kom­ plexa samband mellan sillgrisslor och andra delar av ekosystemen. Till ­exem­pel kan vi som forskare studera hur konkurrens om bytesdjur med andra rovdjur påverkar griss­lorna, eller vilka effekter människans fiske får.

I Östersjön fångar sillgrisslorna främst skarpsill och mindre ström­­­min­­­ gar. Dessa arter är också huvudföda för torsken i Östersjön, vilket skapar en dynamik mellan olika arter som är både intressant och viktig att ta hänsyn till när förvaltningen av Östersjön ska beslutas.

Under 1980-talet var Östersjöns

­torskbestånd stort och torskens konsumtion av skarpsill och ström­ ming skapade ett starkt predations­ tryck på dessa arter. Ökande negativa konse­kven­ser av övergödningen och ogynn­samt klimat, i kombination med för stort fiske, gjorde tillsammans att ­torskbeståndet gick drastiskt tillbaka i början av 1990-talet. Då minskade predationstrycket från torsk och fram­för allt skarpsillsbeståndet ökade rejält.

Förändringarna i skarpsillsbeståndet har haft både positiva och negativa konsekvenser för sillgrisslorna. Studier på Svenska Högarna av fåglarnas överlevnad från år till år visar att fler sillgrisslor överlever vintern de år det finns mer skarpsill. Många skarpsillar inne­bär dock att fiskarna konkurrerar inbördes om sin föda djurplankton, och de är därför mindre till storleken när det finns ett stort antal. Eftersom sillgrisslan bara matar unge med en fisk åt gången innebär det att varje matportion är mindre och innehåller mindre energi. Grisslorna kompenserar till viss del detta med högre matnings­ frekvens, men färre ungar överlever sina tre första veckor i häckningskolo­ nin när skarpsillarna är små till storleken.

Genom att studera olika aspekter av sillgrisslornas liv och deras samband med andra delar ekosystemet får vi kunskap om dynamiken i Östersjön.

Det ger bättre underlag för förvaltning som tar hänsyn till arternas påverkan på varandra, liksom effekterna av mäns­kliga aktiviteter.

Hur var det då med sillgrisslornas lukt? Ja, som specialist på små feta fiskar är det precis också vad grisslorna processar och sedan bajsar ut.

Lukten av guano kan vara påtaglig i kolo­nier­na, särskilt när soluppvärmda vattenpölar får ytterligare påfyllning från sillgrisslorna. Bajslukt är dock inte något som avskräcker varken forskare eller ringmärkare!

Martina Kadin efter en dags ringmärkning tillsammans med Skärgårdsstiftelsen i Stock­holms skärgård. Att ringmärka sillgrisslor är både viktigt och lärorikt men också smutsigt!

Sillgrisslan tillhör familjen alkfåglar, en grupp av fåglar som är mycket spe­cialiserade för havsmiljöer. De har en kompakt kropp med små starka vingar.

Dessa fåglar kan dyka ända ner till 150 meters djup. I likhet med pingvinen lägger sillgrisslan endast ett ägg direkt på klippan. Första tiden i livet turas båda föräldrarna om att fiska och ta hand om ungen i boet. Efter tre veckor då ungen väger ca 250 gram och ser ut som en liten dunboll är det dags för ungen att ge sig ut till havs till hanen som fortsätter på egen hand ta hand om ungen tills den kan dyka och flyga.

l e va n d e s k ä r g å r d s n at u r 2019

PO189728-1_Levande Skärgårdsnatur 2019_190322.indd 9

9

2019-03-27 14:47

S K R Ä N TÄ R N A

Åtgärdsprogram för Skräntärna 2018 Skräntärnan (Sterna caspia) vår största tärna som har sin Europeiska förekomst främst i Östersjön där den normalt häckar i kolonier på upp till 150 par eller ensamhäckande på mindre öar.

AV CLAES KYRK

I Stockholms skärgård häckar de i mellan- eller ytterskärgårdarna oftast i sällskap av andra arter som silver­ tärna, fiskmås, gråtrut och havstrut.

Det gäller dock att vakta boet noga för trots att arterna skyddar varandra mot främst örn, kråka och korp så tar ­ibland trutarna tillfället att röva andra arters ägg som föda.

Mink är vanligtvis den predator som har kapacitet att göra störst skada på fågelskären. Riktade försök med jakt har gjorts under flera år för att minska faran i områden där skräntärnan finns.

Beståndet av skräntärna i Östersjön har under senare år uppskattats till ca 1 700–1 800 par häckande i F ­ inland, Estland och Sverige. I Sverige häckade 900 par 1970, dessa minskade till 420 par 1995 med en ökande trend till 624 par 2013. Därefter har det svenska beståndet varierat mellan 550–600 par.

Utmärkande för 2018 har varit att havsörn prederat i mycket stor omfatt­ ning på skräntärnornas boplatser på

olika håll i landet. Mer än hälften av all ägg och ungproduktion försvann så hur det ska gå för skräntärnorna blir intressant att följa. Åtgärdsprogrammet Naturvårdsverkets åtgärdsprogram för den rödlistade skräntärnan på­bör­ jades 2007 och har pågår till 2022.

Kunskapsinsamling har bl.a. bidragit till bättre skydd på häckningsöar mot mink. Vegetationsröj­ning har varit nödvändig på några öar. Kamera­över­ vakning och gps-sändare har under några år gett ny kunskap om predation och rörelsemönster både på häcknings­ platser och under flyttning. Även färg­ringmärkningen har bidragit med ­många fynd såväl i Sverige som längs skräntärnornas flyttvägar.

Inventeringsarbetet i Stockholms län På grund av bristande ekonomiskt under­lag minskade antalet dagar i fält från 6–7 dagar till endast två. Genom ett bidrag från Birdlife Sverige utöka­ des inventeringen med en dags ring­ märkning.

Den serie med data som samlats in sedan 1970-talet har därmed urholkats något då årets be­vak­ning inte kunnat genomföras fullt ut. Brister finns främst i dokumentation av häckningen.

Hur och om det blir något fältarbete 2019 är oklart då finanseringen från Länsstyrelsen i Stockholm uteblir.

Inventering och ringmärkning ut­fördes av undertecknad tillsammans med

Petter Lundgren. 2018 års resultat blev en bottennotering. Förklaringen är mindre tid i fält och framförallt havs­­örnarnas påverkan på vår lilla koloni som havererade 2017.

Kvar på kobben fanns endast tre skrän­tärnepar, andra par från kolo­nin valde att häcka ihop med andra soli­tära par. Det är även troligt att 10–15 skräntärnepar valt att lämna länet och sökt sig till andra kolonier i landet. 28 häckningar konstaterades där minst fem bon utsatts för preda­ tion. Sammantaget är det stor dramatik och en förändrad situation för skrän­ tärnorna i länet. De måste hitta nya säkrare häckningsplatser ihop med andra arter för att kunna motstå örnar och andra predatorer.

Ring-, färgringmärkning och ­gps-sändare Vid ringmärkning får årsungarna en metallring på ena benet och om de inte är för små en färgad plastring med bok­stäver och siffror på andra benet. Fram till och med 2017 fick 3 000 svenska skräntärnor färgringar.

500 återfynd gjordes av dessa individer vilket gett oss en mycket god bild över hur skräntärnorna förflyttar sig och var de rastar.

Under 2018 fick vi i Stockholms län 10 återfynd En sexåring från Väddö­ kusten sågs i Alicante, Spanien 23 april på väg mot Sverige och återigen i Santander, Spanien 6 november på sydflyttning. Fyra tvååringar födda

Tabell 1. Häckande skräntärnor de senaste sex åren.

Skräntärneungen har en metallring på ena benet och en färgring på det andra. Till och med 2017 har 3000 skräntärnor blivit ­märkta med färgringar. Foto Claes Kyrk.

10

Antal par/revir Antal skräntärneöar Antal märkta ungar Antal färgmärkta ungar Lyckad häckning Sen häckning Misslyckad häckning Häckningsförsök

2013 60 43 71 28 41 3 16 -

2014 55–60 36 24 17 17 3 30–35 6

2015 57 42 49 42 24 2 29 2

2016 52 25 61 53 35 17 1

2017 2018 50 ?(28–38) 32 ?(35) 33 (+22) 24 12 (+15) 17 18 13 2 ?

30 ? ?

Parentes 2017 = prederade ungar på Tisslan, Parentes 2018 = osäkra värden

l e va n d e s k ä r g å r d s n at u r 2019

PO189728-1_Levande Skärgårdsnatur 2019_190322.indd 10

2019-03-27 14:47

S K R Ä N TÄ R N A

En unge som snart är redo att lämna födelseplatsen för att med sina föräldrar flyga till en större insjö för att äta upp sig inför vinterflytten till afrika.

Foto Anna Ehn.

2016 rastande i Polen, Frankrike och två i Spanien mellan 26/8–12/10.

Ett av fynden gjordes i Tarragona, Spanien där det samtidigt rastade minst 30 skräntärnor. Tre skräntärnor födda i vär skärgård (tre, sex och sju år ­gamla) sågs i den stora kolonien på ­Stenarna i Norduppland i maj och juni.

Treåringen har tidigare rapporterats som årsunge på hösten 2015 i Gabes­ bukten, Tunisien. Från Gabesbukten som är ett viktigt rastområde före flytt­ningen över Sahara sågs i oktober en femåring och en årsunge från Bullerö­området.

Under 2017 fick några skräntärnor GPS-sändare vilket gjorde att vi kunde följa deras flyttning. En vuxen individ rastade först på en känd tysk rastplats i södra Öster­sjön. I ett svep flög den söderut väster om Alperna ner till Camargue i södra Frankrike. Efter

några dagar flög den åter till tyska Östersjökusten för att på nytt rasta ­ en tid. Därefter flög den söderut och denna gång öster om Alperna via Italien och vidare in över Afrika. Den korsade Sahara och tog sig till Mali.

En annan individ rastade i Gabes­ bukten i Tunisien. Skräntärnan startade flygturen över Sahara mot Mali men när den kommit halvvägs vände den tillbaka till Gabesbukten. Ett nytt försök gjordes senare då den flög i samma linje men denna gång ner till Mali och sedan vidare västerut till Senegal där den stannade. Fokuserar man på passagen över Sahara så flög en vuxen skräntärna sträckan i september på 4 000 m höjd, 36 tim. och fart 80 km/tim. Två andra vuxna skrän­ tärnor flög sträckan i oktober på 4 000 m höjd, 48 tim. med medelhas­ tighet 60 km/tim. Av detta kan man

utläsa att skräntärnorna har förmåga att flyga långa sträckor och i en hög hastighet för att nå de rastplatser de vill vara på.

Skräntärna är vår största tärna och förekommer i Europa främst i Östersjön.

Skräntärnan är rödlistat och Naturvårdsverket har sedan 2007 ett åtgärdsprogram för att samla kunskap om samt utföra bevarandeaktiviteter för att öka deras överlevnadsmöjligheter. Skärgårds­ stiftelsen ansvarar för åtgärdsprogrammet i Stockholms län. Åtgärdsprogrammet innehåller, invertering, ringmärkning samt åtgärder för att skydda den häckande skräntärnan.

Skräntärnan har förmågan att flyga långa sträckor i högt tempo. De skräntärnor som du kan se i skärgården sommartid övervintrar kring medelhavet eller som merparten i Västafrika.

l e va n d e s k ä r g å r d s n at u r 2019

PO189728-1_Levande Skärgårdsnatur 2019_190322.indd 11

11

2019-03-27 14:47

H AV S Ö R N

Havsörnarna placerar sina bon i kronan på grova träd, vanligaste boträdet är tall. Utsikten från boet är ofta magnifik. Här kikar Björn Helander, som inventerat havsörn ända sedan 1964 och i flera decennier ledde ”Projekt Havsörn” framgångsrikt, över bokanten och möts av en stor örnunge som kommer att lämna boet om några veckor. Havsörnarna får 1-3 ungar per häckning. Foto: Björn Helander

Havsörn – viktig indikator för miljötillståndet på fortsatt frammarsch Havsörnsstammen i Sverige har återhämtat sig kraftigt de senaste årtiondena. Idag kan den fågelintres­ serade i princip räkna med att få se havsörn vid ett besök i naturen i Stockholmstrakten.

AV PETER HELLSTRÖM, NATURHISTORISKA RIKSMUSEET

Givetvis är möjligheten att få se havs­örn störst nära vatten, som i skär­går­den och vid större sjöar som Mälaren. Havsörn äter framför allt sådant som de kan fånga i vatten – ­fågel och fisk är stapelfödan under häckningssäsongen – och havsörnarnas främsta tillhåll är därför vattenrika 12

miljöer. Men inte minst under vintern är det en livlig örntrafik i lufthavet och havsörnarna dyker upp på många platser där det förr i världen hade varit en smärre sensation att få se dem.

Vintertid är det svårare att hitta mat för örnarna och de äter ofta kadaver (t.ex. slaktrester och trafikdödat vilt). Är man upp till två och en halv meter mellan vingspetsarna så är det svårt att gömma sig, örnarna syns på långt håll när de är uppe i luften. Men vid

boplatserna är havsörnarna skyggare.

De kan vara förvånansvärt diskreta för att vara så pass stora fåglar och det är inte en helt lätt uppgift att lokalisera var skärgårdens örnpar håller till.

Just boplatserna spelar en viktig roll i den inventering av havsörnsbeståndet i Stockholms skärgård som Naturhis­to­ riska riksmuseet gör tillsammans med bl.a. Skärgårdsstiftelsen. Inventeringen ingår i Sveriges ”Nationella miljööver­ vakning” på uppdrag av Naturvårds­

l e va n d e s k ä r g å r d s n at u r 2019

PO189728-1_Levande Skärgårdsnatur 2019_190322.indd 12

2019-03-27 14:47

H AV S Ö R N

verket. Syftet med inventeringen är framförallt att följa hur havsörnarna reproducerar sig. Vilket innebär att vi följer upp hur stor andel av örnparen som lyckas med häckningen och i så fall hur många ungar varje par får.

hade blivit obotligt skadade av miljö­ gifterna och ur deras ägg kunde inte ungar utvecklas. Även när miljögifts­ halterna sjönk, så fanns effekterna från exponering för miljögifter tidigare i livet kvar.

Havsörnarna ingår i dag som en av många pusselbitar i vår miljöövervak­ ning och havsörnarna är en viktig indikator för miljötillståndet i Öster­ sjön. Mer specifikt är det miljögifter som påverkar havsörnarnas förmåga att reproducera sig.

Naturhistoriska riksmuseet jobbar med att följa upp långsiktiga trender för en lång rad olika arter, utöver havsörn t.ex. ström­­ming, gädda, sill­grissla och gråsäl. För många är förhållandet mellan havsörn och miljö­ gifter välbekant och ett ofta använt exempel på hur vår kemikalieanvänd­ ning kan få svåra effek­ter.

Arbetet med att rädda havsörns­stam­ men har egentligen pågått i drygt ett hundra år, alltså även innan den egentliga ”miljögiftsepoken” inleddes.

1964 tog Naturskyddsföreningen initiativ till inventeringarna som sedan dess har gjorts utan avbrott varje år!

1971 startade ”Projekt Havsörn” som var Sveriges första samlade projekt för att rädda en djurart. ”Projekt Havs­ örn” byggde på forskning i kombina­ tion med riktade naturvårdsåtgär­der, där de viktigaste åtgärderna var att skydda boplatser och att utfodra ­örnar­na vintertid med giftfri mat.

I början av projektet var det inte helt uppenbart varför antalet havsör­nar hade minskat under mitten av 1900-talet, men det stod snart klart att det handlade om påverkan från miljögifter. Örnarna fick helt enkelt inte till­räckligt många ungar, de flesta honor kunde inte få några ungar alls.

Fram­förallt handlade det om effekter av be­kämpningsmedlet DDT, samt andra miljögifter som PCB och kvick­silver. För knappt 50 år sedan var situa­tionen som allra sämst. I hela Stock­holms skär­gård kom under flera år i början av 1970-talet inga havsörns­ ungar på vingarna.

Forskningen visade sedermera också varför, de gamla honorna i beståndet

Backar vi bandet ytterligare, till 1800-talet och början av 1900-talet, så finns det en annan förklaring än miljögifter till att havsörnsbeståndet började minska. Allt med näbbar och klor sågs som konkurrenter och skad­liga djur som skulle utplånas. Och det lyckades man med. De fyrfota rovdju­ ren försvann i stort sett helt och havs­örnarna gick nästan samma väg till mötes. Omkring 1910 höjdes dock

röster för att skydda havsörnarna och de fåtaliga boplatser som fanns kvar.

Natur­skydds­föreningen och dess sekreterare Thor Högdahl började ­verka för fridlysning av örnarna och fick draghjälp av t.ex. den välkände konstnären Bruno Liljefors. Samtidigt propagerade den kände fotografen, filmaren och författaren Bengt Berg för att förföljelsen av örnarna måste upp­höra. Det här var omkring ett hundra år sedan, men de flesta av de örnrevir som Högdahl och Berg försökte skydda är fortfarande bebodda av havsörn.

Det handlar förstås inte om samma individer, men det illustrerar en viktig poäng. Nämligen att havsörnsrevir och

Det ska vara ganska fritt omkring boet för att örnarna med sina stora vingspann ska kunna flyga in till boet. I motsatsen till fiskgjuse så bygger örnarna i regel boet dolt för mänsklig insyn, gärna en bit från strandkanten. Foto: Bjarne Strandtorn

l e va n d e s k ä r g å r d s n at u r 2019

PO189728-1_Levande Skärgårdsnatur 2019_190322.indd 13

13

2019-03-27 14:47

H AV S Ö R N

skyddet av dessa måste ske på en lång tidshorisont. I dag jobbar vi fortsatt med att skydda havsörnsreviren från större exploateringar. Anpassning av skogsbruksåtgärder är fortlöpande en viktig uppgift för att bevara befintliga boträd och även se till att det sparas lämpliga boträd för framtida bruk.

Många havsörnsrevir finns i natur­ reservaten i skär­gården, men andelen revir som finns i skyddade områden har minskat över tid. Havsörnarna väljer generellt att bygga sina bon så långt från bebyggelse och vägar som möjligt.

Man kan säga att örnarna vill bo stör­ningsfritt, de vill inte ha för mycket mänsklig aktivitet vid boplatserna.

Särskilt känsliga är de under ruvnings­ tid från februari till mitten av maj, blir det ungar i boet så är ungarna kvar nära boet till augusti–september.

Som markägare eller besökare i områden där det häckar havsörn bör man undvika närgångna besök vid örnbona under pågående häckning. Örnarnas häckningsplatser har alltså ofta ganska låg mänsklig närvaro och kravet finns på tillräckligt gamla boträd som kan bära upp ett stort och tungt örnbo. Men havsörnarna är anpassningsbara och det är inte bara i äldre skogsbe­stånd som de häckar, många örnar häckar idag t.ex. i sparade grövre träd på hyggen.

Inventeringarna 2018 inleddes som vanligt med helikopterinventering i april. Genom att använda helikopter kan vi övervaka ett stort antal revir ­ på kort tid. Den inledande helikopter­ inventeringen svarar på vilka bon som är/varit bebodda för året, om det finns ruvande örn i boet eller om häckningen har avbrutits tidigt. Även nya bon kan lokaliseras från luften, men det är betydligt svårare än att kolla in sedan tidigare kända bo­platser. Med start från mitten av maj och fram till mitten av juni gör vi sedan ytterligare en kontroll för att följa upp häckningarna då vi räknar antalet ungar och försöker samla in material som okläckta ägg för analyser.

Den andra kontrollen görs vanligen med båt, men de senaste två åren har vi använt helikopter i några delområden.

14

Arbetet med att rädda havsörns­ stammen har egentligen pågått i drygt ett hundra år, alltså även innan den egentliga miljögiftsepoken inleddes.”

Bokontroller med båt ställer krav på båtar och skeppare i en stor och omväxlande skärgård som Stockholms.

Och där är samarbetet med Skär­gårds­ stiftelsens personal av största vikt.

Hur går det då för örnarna i Stock­ holms läns kusttrakter (dvs. från Söder­ tälje till Hallstavik)? Den långsiktiga trenden är tydlig (se figur 1).

Antalet par var tämligen konstant fram till för ca 30 år sedan då trenden äntligen vände uppåt. Sedan dess har tillväxten varit kontinuerlig.

2018 konstaterades aktivitet i 121 revir, minst 109 av dess bedömer vi var bebodda av ett havsörnspar. Det ska också sägas att vi givetvis inte känner till alla revir i in­ven­teringsområdet, utan de siffror vi redovisar här är ett minimiantal.

Andelen par som lyckats med häckningen ökade också under 1980- och 1990-talen för att nå en topp strax före millennieskiftet. Därefter har variatio­ nen mellan år varit ganska stor.

Vi jämför mot s.k. referensnivåer som baseras på data från tiden före 1950 (grön linje i figur 2), vilket anses vara ett relativt opåverkat bestånd ur miljögiftssynpunkt. Det förefaller som att andelen lyckade häckningar och där­med också produkti­viteten (antal ungar per par) har stabili­se­rats under referensnivån. Halterna av miljögifter har emellertid sjunkit så pass kraftigt att det finns andra faktorer som på­verkar reproduktionsframgången idag, där t.ex. konkurrens om revir och tillgång till föda antagligen är viktiga faktorer.

Figur 1. Uppskattat antal par av havsörn (rött) och antalet registrerade lyckade häckningar (svart) i hela Stockholms läns kusttrakter 1964–2018. Området omfattar utöver egentliga Stockholms skärgård, dvs. Arholma-Landsort, även Nynäshamns och Södertälje kommuner samt norra delen av Norrtälje kommun (del av Ålands hav) upp till läns­gränsen mot Uppsala län. Under ”miljögiftseran” var antalet lyckade häckningar mycket lågt och vändningen kom i slutet av 1980-talet.

l e va n d e s k ä r g å r d s n at u r 2019

PO189728-1_Levande Skärgårdsnatur 2019_190322.indd 14

2019-03-27 14:47

H AV S Ö R N

De två senaste åren har varit relativt sett ganska dåliga häckningsmässigt eftersom endast strax under 60% av paren lyckats producera ungar. Vi vet ännu inte om de två senaste åren är ett faktiskt trendbrott, men det tycks vara i de yttre delarna av skärgårdarna som förändringarna är starkare, vilket i sin tur gör att vi misstänker att födotill­ gången har minskat i ytterskärgårdarna.

Antalet havsörnar i Stockholms län har precis som i övriga delar av landet ökat långt mer än förväntat då ”Pro­ jekt Havs­örn” drog igång för snart 50 år sedan. Havsörn kan inte längre betraktas som en hotad fågelart och det är tydligt att beståndet fortsätter att öka även mer än tio år efter att den vikti­­­ga­ste åtgärden, stödutfodringen, upp­hörde.

Det är glädjande att fler besökare i skärgården får uppleva de stora örnar­na. Som framgår av figur 1 har kurvan över antalet par inte planat ut än och det finns utrymme för fler revir i Stockholms vidsträckta skärgård.

En vuxen havsörn känns lätt igen på sin karakteristiska vita stjärt. Som hos andra rovfåglar är honan större än hanen. Foto Anders Bouvin.

Havsörnen är idag ingen sällsynt syn ute i Stockholms skärgård. Med sina 2,5 meter mellan vingspetsarna är den lätt att känna igen svävande högt upp i luften. Möjligheten att få se havsörn är störst närmast vatten och det är därför inte så konstigt att dess föda mestadels består av fisk och fågel. Även om havs­örnen idag är lätt att se är den fortfarande lika svår att upptäcka under häckningen. Det är just under häckningen som inventeringen av boplatser genomförs. Genom att följa hur havs­örnarna reproducerar sig får vi en bild av hur populationen mår. Havsörnen är en av de arter som övervakas som en viktig indikator för miljötillståndet i Östersjön.

Figur 2. Andel lyckade havsörnshäckningar i Stockholms läns kustregioner (röda punkter + röd linje) och antal ungar per kontrollerat par (produktiv­itet, blå punkter + blå linje), 1964–2018. ­Observera de olika skalorna på y-axlarna. Den gröna linjen markerar referensnivåer (72 % respektive 1,32 ungar) från tiden före 1950. De röda och blå trendlinjerna är be­räknade som glidande medelvärden med ett tidsfönster på fem år. De streckade linjerna i rött och blått, är de gränsvärden som används för bedömning av god miljöstatus för andelen lyckade häckningar (rött=59 %) och produktivitet (blått=0.97 ungar per revirhållande par).

Vi tar gärna emot tips på var ­havs­­örnarna häckar, för att ­kunna bevara ­boplatserna och örnarna är det en förutsättning att veta var de finns. Tips kan lämnas till peter.hellstrom@nrm.se

l e va n d e s k ä r g å r d s n at u r 2019

PO189728-1_Levande Skärgårdsnatur 2019_190322.indd 15

15

2019-03-27 14:47

R I N G M Ä R K N I N G AV K U S T FÅG L A R 2 018

Under 2018 ringmärkte vi 191 ungar och 29 vuxna tordmular. Tordmular kan uppnå en hög ålder likt sillgrissla och Europas äldsta tordmule är en 42-åring från Brittiska öarna. Foto Anna Ehn.

Ringmärkning av kustfåglar 2018 1411 kustfåglar av olika arter ringmärktes i juni–juli. Studiens ­huvudsyfte är att följa sillgrisslor­ nas population på de yttersta skär­gårdsöarna där de har sina boplatser.

AV CLAES KYRK

Den första grisslehäckningen konstaterades 1966 på Abborren vid Understen. Idag häckar de på tio öar; vid Under­sten, Svenska Högarna, Grän och Gunnarstenarna. Genom återkom­ mande ringmärkning och kontroll av tidigare märkta sillgrisslor har vi kunnat följa individer över tid. I Stock­­holms skärgård finns minst 7 individer som är 40 år eller äldre. Fem av dessa kontrollerades 2018, de två äldsta var 16

42 år gamla och bägge är inflyttade från Stora Karlsö.

Ringmärkning bedrevs i större omfattning på Stora Karlsö redan under 1960–70-talet. Därifrån utvand­rade de första sillgrisslorna till Stock­holms skärgård. Europas äldsta sillgrissla sågs återigen 2018 på Stora Karlsö och var då 46 år gammal.

Byte av slitna ringar är en viktig upp­­gift och sker löpande. Våra berg i skär­gården är hårda och slitage på stål­rin­ garna oundvikligt, ca 35 ringar byts varje år. Är de hårt slitna krävs en bear­­betning med syra för att kunna läsa hela nummerkoden. Den åtgärden görs på Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm.

På Österskär vid Grän, hittades en nydöd tordmule i juli 2018 med gammal sliten ring. Efter syrabehand­ ling konstatera­des att tordmulen var 32 år och därmed vår näst äldsta ringmärkta tordmule i Sverige.

Sillgrisslorna 2018 Vid våra besök hos sillgrisslorna såg häckningsförloppet ut att ha varit ­normalt med ett undantag.

På Storskär öster om Utö fanns dunrester, ägg­skalrester och flera rester av vuxna sillgrisslor. Predation från möjligen både mink och örn kan ha förekommit i en av öns boplatser för sillgrisslorna.

Arten är långlivad och enstaka år med stora störningar är en företeelse som arten normalt tål utan att påver­ kas populationsmässigt. Årets insats där 557 sillgrisslor ­ny­märkts är ett gott resultat med de förutsättningar som fanns. Genom en god organisation vid besöken hanteras varje fågel skonsamt med effektivt.

Det är förvånansvärt sällan vi hittar sjuka eller skadade individer med ­tanke på mängden sillgrisslor som hanteras.

l e va n d e s k ä r g å r d s n at u r 2019

PO189728-1_Levande Skärgårdsnatur 2019_190322.indd 16

2019-03-27 14:47

R I N G M Ä R K N I N G AV K U S T FÅG L A R 2 018

Återfynd av våra sillgrisslor utanför länet Det var fyra återfynd under 2018 vilket är färre än normalt. Tidigare har många sillgrisslor fastnat i olika fiskenät, oftast i södra Öster­sjön. En sillgrisslefot med ring hittades på en strand vid Pomorskie, Polen i januari 2018, fågeln var född 2017 på Stor­ skär. Vid Gdansk, Polen låg en död sillgrissla i vattnet i december 2018.

Det var en årsunge märkt på Kalken, Svenska Högarna i juli månad. På Västergarns utholme, Gotland hittades en ring på stranden i augusti 2018.

Den ringen hade suttit på en årsunge märkt på Storskär, Utö i juni 2016.

Slutligen en vuxen fågel kontrollerad i en liten koloni på ön Pernaja, Aspskär i Finska viken i juni 2018. Den märktes som vuxen på Stridsbådan vid Under­ sten i juni 2015.

Intressanta fynd från Stockholms skärgård En ny nivå har uppnåtts när vi nu på ett enskilt år lyckats hitta hela fem individer med ålder 40+ och 11 till

med ålder på minst 30 år. Från andra koloniöar i Östersjön finns följande fynd gjorda. Tre sillgrisslor märkta på ön Bonden i Ångermanland 2016–17 sågs på Bodskär, Grän i juni 2018.

Fynd av sillgrissla från Stora Karlsö har gjorts med 18–20 ex varje år 2015–2017. Från 2018 finns 36 fynd av Karlsögrisslor där 22 fynd gjorts från gömslet på Bodskär.

22 ex av årets Karlsögrisslor var ­yngre än 10 år. Det verkar vara så att en hel del yngre sillgrisslor med härkomst från både Karlsö och Stock­holms skärgård tillfälligt vistas på block och samlingsplatser runt häckningsöarna.

För att konstatera detta krävs annan metodik än fångst. Göm­slet på Bodskär har tydligt visat på förekomst av en grupp sillgrisslor som vi tidigare inte har haft kännedom om.

Sillgrisslornas ålderspyramid Tabellen (3) visar ålder från märknings­ dag vilket innebär att många vuxen­ märkta sillgrisslor är äldre än vad tabel­len visar. Trots detta inbyggda fel är tabellen intressant och fynden av

äldre sillgrisslor är inte längre någon ovanlig företeelse. Som extra krydda kan nämnas att alla 40+ grisslorna verkar vara häckande. Vi vet idag inte var gränsen går för dessa fåglars fysiska förmåga att producera avkomma.

Framtiden får ge oss svaret på frågan.

Utmaningen för oss är dock att fåglarna har ringar som inte slitits ut i förtid.

Tordmularna 2018 Under ringmärkningsturerna i ytter­ skärgården märktes 191 årsungar och 29 vuxna tordmular. 8 kontroller av vuxna fåglar gjordes och 2 ringar var slitna som måste syrabehandlas.

Två tordmular födda på Söderskär, Gunnarstenarna 1998 och 2005 kon­trollerades på samma ö som häckande 20 och 13 år gamla. Förutom den i förtexten omnämnda 32-åriga tordmulen som hittades död på Österskär, Grän fann vi en nydöd tordmule på Lillö, Svenska Högarna. Även den ringen fick syrabehandlas och fågeln var 29 år gammal. Tordmularna kan uppnå hög ålder likt sillgrissla och Europas äldsta är en 42-åring från Brittiska öarna.

Tabell 1.

Nymärkta sillgrisslor Vuxna Årsungar

2013 253 248

2014 459 510

2015 329 330

2016 301 502

2017 217 333

2018 270 387

Den höga siffran med vuxenmärkta 2014 beror på att Söderskär, Gunnarstenarna besöktes för första gången och 169 ex märktes.

Avläsning av kontroller har även under 2018 skett genom fångst vid ringmärkning samt från gömslet på Bodskär. En koll i materialet från 2013–2017 visade att ca 1600 individers ringar lästs av under fem år. Vi fångar inte samma fåglar år efter år, slumpen avgör om fåglarna är vid bo eller fiskar/badar vid våra besök. Eftersom sillgrisslorna kan uppnå hög ålder sker återfångst då och då, vissa individer har ­kontrollerats 10 ggr eller mer och några har bytt slitna ringar två ggr.

Tabell 2.

Sillgrisslor Kontroller Foto + gömsle Bodskär

2013 314 12

2014 498 98

2015 540 224

2016 624 194

2017 501 220

2018 505 281

Tabell 3. Ålder 2014 2015 2016 2017 2018

1–9 år V+U 359+41 485+74 420+115 348+109 353+167

10–19 år V+U 88+52 124+46 132+25 139+49 102+44

20–29 år V+U 26+3 20+2 39+6 43+6 31+2

V = vuxenmärkt (ålder är ringens ålder + 3 år), U = ungmärkt

30–39 år V+U 14+5 5+8 9+1 14+0 8+1

40–42 år V+U 0+2 0+0 1+1 0+1 1+4

En sillgrissleunge som nyligen ringmärkts.

Under 2018 ringmärktes 387 ungar. Redan efter tre veckor är ungen redo att lämna häckplatsen för att tillsammans med föräldrarna ge sig ut på havet. Foto Erik Aspson.

l e va n d e s k ä r g å r d s n at u r 2019

PO189728-1_Levande Skärgårdsnatur 2019_190322.indd 17

17

2019-03-27 14:47

R I N G M Ä R K N I N G AV K U S T FÅG L A R 2 018

En finskmärkt tordmule kontrol­le­ rades men fynddata har ej kommit än.

Fyra återfynd från 2015 visade att tordmular födda i finska skärgår­den var häckande i Stockholms skär­gård. Även detta år har döda vuxna h ­ ­­äckan­de tordmular hittats på flera öar. Var­för flera ex dött i normalvikt vid bo med ägg eller unge är okänd. Insamling kommer att ske 2019 för att utreda orsaken.

Skrattmås och gråtrut 2018 En skrattmås från Vakören, Kudoxa märkt i juni 2016 sågs vid Waddon ponds i London januari/februari 2017 sen dök den upp igen i september 2017.

Ett drygt år senare var den där igen, 2018 blev den fotograferad. Normalt

övervintringsområde för våra skratt­ måsar är från Danmark och västerut i Atlanten.

En gråtrut märkt på norrsidan av Värmdö som unge 2016 blev fotodoku­ menterad vid Skeppsbron november 2018. Närmare Skärgårdsstiftelsens kansli går nästan inte att komma.

Mellanskarv 2018 10 fynd har inrapporterats 2018 av skarvar födda och ringmärkta i Stockholms skärgård. 5 skarvar blev skjutna, 3 hittades döda, en var slagen av rovfågel och en var sjuk men dog efter en vecka. Bland skjutna skarvar var två skjutna i Tyskland, en i Frankrike, en i Marocko och en på Huvön syd Östanå.

Tordmule i väntan på ringmärkning. Foto Karin Strandfager.

18

De hittade skarvarna var i Danmark, Spanien och Portugal, den rovfågels­ dödade hittades i Tyskland och den sjuka skarven i Frankrike. Årets fyndbild är ganska typisk där dödsorsaken ofta är skjutna vid jakt samt fynd vid stränder längs hav eller inlandsvatten.

Geografiskt är fyndbilden också normal, då och då görs även fynd i östra Europa. Skarvungen i Marocko blev 7 månader gammal och hittades 355 mil SW räknat från födelseplatsen norr om Värmdö. Åldersmässigt var 7 individer yngre än ett år, en skarv var två år, den sjuka och skarven vid Huvön ca 5 år.

Normal dödlighet för skarv och de flesta fåglar är som högst under de tre första levnadsåren.

Skarv. Foto Sara Hallén.

l e va n d e s k ä r g å r d s n at u r 2019

PO189728-1_Levande Skärgårdsnatur 2019_190322.indd 18

2019-03-27 14:47

SK ARV

Inventering av skarvbon i Stockholms skärgård 1994-2018 AV CLAES KYRK,

KORT HISTORIK Första häckningen av mellanskarv i länet noterades på ögruppen Grän utanför Nåttarö 1994. I närliggande Söder­man­ lands och Upplands län konstaterades första häckningarna redan 1989. ­Räk­ningar av skarvbon har i vårt läns­skär­gård utförts årligen, efter häckning. ­Siff­rorna visar en trend över tid som varit ganska stabil från 2006 till 2018.

Kort­fattat har antalet räknade bon varie­rat mellan 4983 och 6279 de senaste 13 åren. Någon dramatisk ökning före­­kom­mer inte i skärgården. Från högsta notering räknat 2016 har antalet bon ­minskat med nästan 600 bon 2018.

Danska och svenska skarvar Från 1999–2006 skedde en hastig ökning av antalet häckande skarv längs svenska ostkusten. Samtidigt fanns ett händelseförlopp i Danmark där man genom äggprickning, oljering och jakt minskade det danska beståndet med långt över 10 000 häckande par. Att danska skarvar flyttade över till Sverige stämmer väl överens med den doku­ menterade populationsökning som gjorts i Sverige. Vi står nu inför en ­period där detta kanske återupprepas.

Det har gjorts liknande deci­me­rings­ åtgärder under ett antal år som på nytt minskat den danska skarv­­popu­lationen.

Skarvarna gillar trädlösa öar De fem första etableringarna i Stock­ holms skärgård gjordes på trädlösa öar.

Det är en ökande mänsklig påverkan

som fått skarvarna att till stor del ­över­ge mark­häckning och istället boeta­b­lera sig i träd. Örn, korp, kråka, trut och räv är de naturliga predatorer­ na som utnyttjar skarven som födore­ surs. Under 2000-talet och i ännu högre grad under 2010-talet har skär­­gårdens skarvar sökt sig närmare fastlandet. Boetableringarna har placerats i farlederna, gärna på tallkobbar, och nära mänsklig båttrafik. Skarvarna tycks därmed uppfatta oss människor både som hot och trygghet. Årets boräkning Metodiken att räkna har gjorts på likvärdigt sätt och med samma per­ sonal i minst 10 år. Boräkningen sker mestadels efter häckning och bör tolkas därefter. Boplatser där häckning genomförts var under året 14.

Till detta noterades fem andra öar där häckning påbörjats men som helt avbrutits ­orsakad av mänsklig störning.

Dessa skarvar har antingen anslutit sig till övriga kolonier i skärgården för att starta om eller helt lämnat vårt län.

Otillåten störning har iakttagits i olika former t.ex nedsågning av boträd (­grova tallar) i två fågelskyddsområden under fredad tid (april–maj). På den ena ön har ca 100 träd avverkats under åren 2010–2018 och på den andra ön noterades 41+40 nedsågade tallar.

Skarvarna tvingas utifrån den verk­ lighet som råder att flytta runt vilket också avspeglar sig i de data som samlats in över tid på de olika koloniöarna.

Skarvarna flyttar Häkningsperioden för skarv i Stock­ holms skärgård är utdragen från mars–

juli. Ringmärkningsdata visar att skar­varna flyttar ut över hela Europa och även ned till Medelhavets södra kuster längs Nordafrika.

På senare år finns tecken att ­mängden övervintrare ökat i södra Öster­sjön.

Vi ser dock endast ett fåtal skarvar som vistas i länets skär­gård vintertid.

I november 2017 hittades en skarv­unge från Stockholms skärgård på en strand i Marocko. Fyn­det visar att ­tidigt födda skarvungar hittar ned till Nord­afrika­ kusten samtidigt som andra sent kläckta skarv­ungar kan finnas kvar i vår skärgård.

Tabell 2. Skarvinventering i Stockholms skärgård 2017/2018 Kolonier Käringholmen

Antal bon 2017 2018 103 104

Somtorn Fjärdingsman Skallbaken Skraken Tallkobben, Evlinge Stinas grund Allmänningen Västerskär, Värtan Ryssmasterna S Ryssmasterna N Småholmarna S Småholmarna N Skär vid Gubboda Själgrundsskallen Summa

150 313 36 820 78 201 307 1049 65 444 102 1241 72 808 5789

193 241 0 648 65 234 528 1040 22 65 505 879 68 1094 5686

Tabellen visar antalet bon på de platser där mellanskarv genomförde ­häckning 2017 i Stockholms skärgård. Till bilden hör också att häckningsförsök gjorts på ytterligare 8 platser samt att ett antal tidigare häcknings­platser övergivits.

Tabell 1. Antal häckande skarvar Årtal Antal bon

1994 39

1995 102

1996 212

1997 493

1998 644

1999 1312

2000 1775

2001 2562

2002 3128

2003 3736

2004 4197

2005 4646

Årtal Antal bon

2007 5764

2008 5196

2009 5275

2010 5513

2011 5544

2012 5584

2013 5302

2014 4983

2015 5867

2016 6380

2017 5789

2018 5686

2006 5731

l e va n d e s k ä r g å r d s n at u r 2019

PO189728-1_Levande Skärgårdsnatur 2019_190322.indd 19

19

2019-03-27 14:47

BERGUV

Efter att antalet Berguvar minskat kraftigt i Sverige kommer Birdlife Sverige att genomföra en rikstäckande Berguvsinventering under 2019–2020.

Målet är att fastställa antalet berguvsrevir. Foto Anna Ehn.

Resultat av Berguvsinventeringen i Stockholms skärgård 2018 Inventeringen genomförs i Stock­ holms skärgård och som skärgård räknas öar från Gräsö till Lands­ ort. Öarna ska vara utan fast­ landsförbindelse, eg. utan bro.

Exempelvis är Värmdölandet exkluderat eftersom det har broförbindelse med fastlandet.

20

AV ALAR BROBERG, E-MAIL: XBROR@SWIPNET.SE

Varför inventeras Berguven?

Berguven inventeras främst för att upp­täcka eventuella beståndsförändrin­ gar i Stockholms län över tid. Detta har gjorts sedan 1978/79, först genom årliga kontroller av några få kända

revir. Detta utökades runt 1983 då vi aktivt började leta efter okända revir.

När berguvsbeståndet var som minst under 60–70-talet, var skärgården den del av länet där det fanns flest uvar kvar, även om det var enstaka par.

Förändringar i uvbeståndet fungerar som en miljöindikator. Berguven är en rovfågel som är känslig för miljögifter och bestånds förändringar hos bytes­

l e va n d e s k ä r g å r d s n at u r 2019

PO189728-1_Levande Skärgårdsnatur 2019_190322.indd 20

2019-03-27 14:47

BERGUV

Vår kunskap om uvar och hur man letar efter uv, har ökat för varje år” djur. Vi noterar även arttillhörigheten på bytesrester vid häckplatser. Om man skulle studera resterna skulle man antag­ligen kunna se att antalet bytes­ rester från ejderungar är färre nu jämfört med tidigare. Vi har sedan början av 80-talet använt oss av en och samma inventeringsmetodik, det gör att vi kan jämföra resultat mellan åren.

Självklart har vår kunskap om uvar och hur man letar efter uv ökat varje år. Detta gör att man inte kan jämföra resultaten fullt ut utan det är mer en indikation.

Ringmärkning är en del i arbetet.

Berguven är fridlyst, man får inte störa uvar på häckningslokalen utan till­ stånd. Man bör generellt vara försiktig med att störa fåglar och djur under den tiden de har ungar.

Att inventera häckningsplatser är både tids- och kraftkrävande men är idag det mest effektiva sättet att inve­n­tera berguv i skärgårdsmiljö.

I Stock­holms skärgård häckar berguven på lagom stora berg/branter som oftast går att nå genom klättring. I andra delar av landet kan berguven häcka vid stora branter och det förekommer också markhäckning. Även om uvarna byter boplats så brukar de besöka ­gamla häckningslokaler i reviret. Så att vi kan se spår av uv och på så sätt konstatera om det finns uv kvar i reviret.

Om de flyttar till en annan ö brukar det ta några år tills vi hittar den nya häckplatsen. Uvar byter boplats lite då och då och men återkommer ofta efter några år. Skälen till att uvar fastnar för vissa platser har jag inte lyckats förstå fullt ut, miljö och gott om byten i närheten påverkar säkert.

Inventering och ringmärkning 2018 2018 års inventering bestod av att vi åkte runt med båt och letade igenom kända häckplatser för uv. Där ingick aktiva revir, övergivna häcklokaler samt några öar som ser ut som poten­ tiella häckplatser. Vi inventerade under två dagar i månadsskiftet juni/juli.

Inventeringen är väderberoende, då det är farligt att klättra runt i berg som är blöta, fallrisken är mycket stor.

Vid regn är uv-ungarna också svåra att hitta då dom gömmer sig vid ­nederbörd.

Summering för Stockholms skärgård, 2018 • Totalt besöktes 21 berguvslokaler/ öar.

• Under 2018 ringmärktes 3 ungar i 3 olika revir. Endast en unge i varje bo indikerar att uvarna har haft det svårt med att få ihop tillräckligt med mat till sina ungar.

estimerade aktiva revir ligger runt 10–12 i Stockholms skärgård senaste åren. Fortfarande finns bara ett revir norr om Värmdö.

• Inga uv-ungar kläcktes på Skansen 2018 så det normalt årliga utsläppet blev inställt.

• På fastlandet märktes 9 ungar i 3 olika revir. Första gången någonsin kunde jag konstatera en kull med 4 stora ungar.

Inga återfynd av skärgårdsuvar 2018.

Konstigt nog blev det inga återfynd av uvar ringmärkta i skärgården under 2018. Normalt brukar jag få in några återfynd varje år. De flesta blir funna på fastlandet, antagligen för att det finns många som kan hitta dem, i skär­gården finns stora vattenytor och otillgängliga öar där dom är svåra att upp­täcka.

Birdlife Sverige gör en Berguvs invente­ring 2019 och 2020, så alla rapporter av uv är ­viktiga.

Rapportera till Alar Broberg, xbror@swipnet.se eller Skärgårds­ stiftelsen.

• Vi kunde konstaterade ytterligare 8 aktiva revir där häckningen misslyckats eller inte startade alls.

• Vi besökte 7 gamla övergivna revir, tyvärr såg vi inga spår av uv. Dessa lokaler får fortfarande anses som övergivna. Ganska ofta kan vi se att gamla revir återbesätts. Antag­ ligen beroende på att det finns bra boplatser och tillräckligt med byten i området.

• Ytterligare 4 öar genomsöktes utan några spår av berguv.

• Ytterligare 1–2 revir uppskattats vara besatt av minst en uv. Antalet

Berguven är Europas största och även en av världens största ugglor. I Stock­ holms skärgård har berguven inventerats ända sedan 1978/79. Detta för att kunna se eventuella beståndsförändringar.

Berguven är en rovfågel som är känslig för miljögifter och förändringar i tillgänglighet av bytesdjur. I Stockholms skärgård häckar berguven på lagom stora berg/branter som oftast går att nå genom klättring. Berguven är fridlyst och man får inte störa uvar på häckningslokalen.

Tabell 1. Konstaterade berguvsungar i skärgården 2008–2018 År Antal ungar

2018 3

2017 12

2016 10

2015 6

2014 10

2013 2

2012 3

2011 6

2010 7

2009 12

2008 11

Tabellen ovan visar att antalet ungar per år varierar ganska ordentligt. Vi har använt samma inventeringsteknik alla år. Häckningsframgången varierar kraftigt mellan åren. Häckningen är väderkänslig. Kraftig snösmältning under vårvintern kan lätt dränka boet och förstöra häckningen. Mycket blåst och snö gör det svårt att fånga byten och då kan uvarna vara i för dålig kondition för att klara av en häckning i feb/mars. Kraftigt regn i månadsskiftet april/maj kan blöta ned ungarna så att de fryser ihjäl.

l e va n d e s k ä r g å r d s n at u r 2019

PO189728-1_Levande Skärgårdsnatur 2019_190322.indd 21

21

2019-03-27 14:47

SÄL

Gråsälskuten diar sin mamma i tre veckor vilket är en mycket kort tid. Ungarna byter under samma tid sin karakteristiska ljusa päls. Foto Anna Ehn.

Sälar i skärgården under 60 år 1959 grundades skärgårdsstiftelsen och de som föddes detta år närmar sig i rasande fart pensionsåldern.

Förmodligen har samtliga sälar födda i Östersjön 1959 redan fallit för åldersstrecket, men helt uteslutet är det kanske inte att någon enstaka individ finns kvar i livet. Sälar hör till de mesta långlivade däggdjuren och åldersrekordet för Bajkalsälar är hela 56 år och eftersom större arter normalt också lever längre är det inte helt uteslutet att den större gråsälen i undantagsfall faktiskt kan bli 60 år gammal.

AV OLLE KARLSSON, NATURHISTORISKA RIKSMUSEET

Men en gråsäl född för 60 år sedan hade (eller möjligen har inte haft det) det inte så lätt. Även om jakten på säl i Östersjön 1959 minskat kraftigt sedan början av 1900-talet var jakten omfat­ tande. På den tiden sågs fortfarande sälarna främst som ett problem och skottpengar på säl utbetalades av staten fram till 1974. Detta trots att nästan alla 22

topp­pre­datorer i Östersjön brottades med stora problem orsakade av miljö­gifter som tex PCB och DDT, och hälsosta­tusen hos djuren var allt annat än god.

Sälar som undersöktes vid Natur­his­ toriska Riksmuseet under 1970-talet visade mängder av skador som kunde kopplas till höga halter av PCB i sälarnas föda. Förutom synliga tecken som skador på klor och käkar, var andelen sterila honor mycket hög, vilket förstås utgjorde ett hot mot sälpopula­ tionernas överlevnad.

Som tonåring i slutet av 1970-talet och början av 1980-talet tillbringade jag mycket tid i skärgården, men trots både idogt fiskande, seglande och padd­lande hade jag aldrig turen att få se en gråsäl i verkligheten som ung.

Sven Barthel skriver i sin bok om Lillö som kom ut 1973 att det endast var i utskärgårdar, som den runt Svenska Björn, som möjlighet fanns att med något så när stor sannolikhet få syn på säl. Han skriver tex att vid Bådarna (området vi idag oftast kallar Svenska

l e va n d e s k ä r g å r d s n at u r 2019

PO189728-1_Levande Skärgårdsnatur 2019_190322.indd 22

2019-03-27 14:47

SÄL

Björn) kunde man regelbundet se dussintals gråsälar vilket under denna period uppfattades som ett stort antal.

I mitten av 1970-talet, som en följd av en ökad miljömedvetenhet och politiska beslut förbjöds användningen av de värsta miljögifterna. Även om man relativt fort kunde se att förbuden hade effekt på halten av miljögifter i fisk dröjde det mer än ett årtionde innan man kunde se effekter på sälpopulationerna i Östersjön. Detta eftersom de skador som gifterna orsakat var permanenta, en hona som blivir steril blir inte fertil igen även om halterna av PCB i födan minskar.

Det medförde att det tog tid innan de positiva förändringarna som förbuden av DDT och PCB innebar för Öster­ sjöns sälpopulationer var synliga i form av ett ökat antal räknade sälar.

Det är viktigt att våra insatser för Östersjön fokuseras där de gör mest nytta dvs att bromsa klimatförändrin­ gar, minska övergödning och minska fisketrycket där det behövs.”

Inte för än i slutet av 1980-talet och i början av 1990-talet kunde man se effekter även på tillväxten i sälbestån­ den. Men vändningen kom med be­sked, gråsäl som varit en ovanlig syn i skär­­gården och nästan helt för­visad till skär­gårdens yttersta kobbar, blev åter en vanlig syn i stora delar av s­­kär­går­den.

Under 1990-talet och början av 2000-talet tillväxte gråsälsbeståndet med ca 8% en snabb ökningstakt för en art som inte börjar reproducera sig för än i tidigast i 4–5 årsåldern och där honan aldrig får mer än en kut per år.

De senaste åren ser man möjligen inbromsning i ökningstakten och de senaste åren har det totala antalet räknade gråsälar legat stabilt runt ca 30 000 om vi lägger samman data

från hela Östersjöområdet.

I samband med räkningarna är det dock inte möjligt att räkna samtliga djur eftersom en del finns till havs, en uppskattning som baseras på en upp­skatt­ning av antalet uppeliggande djur under pälsömsningen ger att det totala antalet gråsälar i Östersjön sannolikt är ungefär 40–50 000. Att gråsälarna blivit vanligare märks inte bara i skär­går­darna, rapporter om att gråsäl siktas även från innerstadens kajer förekommer idag i stort sett årligen.

Sälarnas (och kanske främst gråsälens) återkomst har inte varit helt oproble­ matisk. På Bådarna där Sven Barthel beskrev att man kunde se dussintals med sälar, räknar dagens sälräknare flera tusen djur under sälarnas päls­ öms­ningsperiod i slutet av maj och början på juni, och där några enstaka kutar föddes på skären på 1960-talet föds åtskilliga hundra idag.

Liksom tidigare i historien upplevs säl som en stor konkurrent till fisket, både genom att de riskerar att förstöra fiskeredskap när de vittjar garn och fällor men också som direkta konkur­ renter om fisken. Sälar är effektiva jägare och sälstammarna fångar årligen stora mängder fisk. Därför har konflik­ ten mellan sälar och fiskare förvärrats i takt med de ökade sälbestånden.

I den stundtals heta debatten hörs ofta kraven på att sälstammarna måste regleras, och jakt på säl är också tillåten sen 2001, då jakt på gråsäl återintroducerades. Men jaktens syfte är inte primärt att reglera bestånden utan har varit ett verktyg att hantera skadegörande sälar, liksom vid skydds­ jakt på landlevande djur.

Men samtidigt har många frågat sig hur stort problem 40–50 000 grå­sälar och kanske 20 000 vikare och knubb­ sälar egentligen kan göra på Östersjöns fiskpopulationer? Vi människor som lever runt dess kuster eller vid vatten­ drag som mynnar ut i Öster­sjön är mångdubbelt fler.

Beräkningar ger 55 miljoner männis­ kor som bor längs kuster och vatten­ drag och hela 85 miljoner människor bor i avrinningsområdet. Med våra

aktiviteter både på land och i havet påverkar vi miljön avsevärt.

En studie* från Stockholms univer­ sitet som letts av David Costalgo och Monica Winder, där man inte bara tittat på hur mycket fisk sälarna fångar utan försökt ta ett helhetsgrepp på vilka faktorer som påverkar och sannolikt kommer att påverka Öster­ sjöns fiskpopulationer fram till 2098.

Studien, som är mycket intressant, visar genom datasimuleringar att faktorer som beror på mänsklig påverkan som övergödning, klimat­ förändringar och fiske har en större påverkan på fiskpopulationerna i havet än vad sälarna har idag, och även vad betydligt större sälpopulationer kan tänkas få i framtiden. Det är därför viktigt att våra insatser för Östersjön fokuseras där de gör störst nytta, dvs att bromsa klimatförändringar, minska övergödningen och minska fisketrycket där det behövs.

Om vi hanterar dagens miljö­hot på samma kloka sätt som när vi med politiska beslut och förändrade metoder kunde möjliggöra en come­ back för sälar och havsörnar i Öster­ sjön kanske vi även kan komma till­rätta med dagens allvarliga miljöhot. * The necessity of a holistic approach when managing marine mammal–­ fisheries interactions: Environment and fisheries impact are stronger than seal predation. Costalago, D., Bauer, B., Tomczak, M.T. et al. Ambio (2018). https://doi.org/10.1007/s13280-0181131-y Efter att ha varit mycket svår att se kan man idag se gråsälar runtom i Stockholms skärgård. Kanske har du hört namnet Sillvia eller Unni. Båda dessa är namn på sälkutar som hittats i mycket dåligt skick av privatpersoner i Stockholm och som sedan rehabiliterats på Skansen för att släppas ut i Östersjön igen. Varje år simmar sälkutar in mot Stockholm efter att ha fötts i yttersta skärgården. Anled­­­ningen till detta vet vi inte. Sälhonan föder sin kut uppe på land i ytterskär­går­ den och under 3 veckor diar hon sin unge till en vikt av 30–40 kg. De sälar som påträffats på landbacken i stan har vägt runt 10 kg!

l e va n d e s k ä r g å r d s n at u r 2019

PO189728-1_Levande Skärgårdsnatur 2019_190322.indd 23

23

2019-03-27 14:47

B L Å S TÅ N G

Blåstångens första år Anlagen till blåstångens knottriga fortplantningstoppar har redan ­bildats under hösten. Signalen är den allt ­kortare tiden ljus. Under vintern är det kallt, kanske till och med is, och det är inte mycket som händer i det ­kalla, mörka vattnet. Men så fort solen kommer ­tillbaka börjar även livet i havet vakna. När temperaturen i vattnet når 10 grader börjar tång och andra alger att växa. Topparna blir gröna och sträcker sig upp mot ­ljuset, men det måste upp till närmare 15 grader för att väcka blås­ tångens fortplantningstoppar. I en grund vik brukar detta ske i mitten–­ slutet av april, beroende på hur vintern varit.

AV ELLEN SCHAGERSTRÖM, STOCKHOLMS UNIVERSITET

Topparna sväller upp och mognar under maj månad. Fortplantningen sker oftast vid fullmåne och i slutet av maj samt runt midsommar brukar det vara en stor fin ”tångmåne” som på något ännu oförklarligt vis berättar för tången att nu är det dags att föröka sig.

Under en stilla kväll i fullmånens sken släpper tångplantornas förökningstop­ par ut ägg och spermier i vattnet. De perfekt runda äggen sjunker sakta ner mot ­botten, förföljda av jagande sper­mier som tävlar om att nå fram först och få befrukta. När befruktnin­ gen ägt rum börjar den tuffaste tiden för det som för­hoppnings­vis ska bli en ny tångruska.

Den första prövningen för den ny­bildade tångbebisen är att lyckas ­hamna på ett hårt underlag där den kan fästa fast med ett egenproducerat lim.

En klipphäll, ett stort block eller en samling stenar under vattnet är perfekt för en blivande tångruska. Den som har försökt dra i en fastsittande tång­ruska vet hur hårt de sitter fast på stenar och hällar. Det är livsviktigt för tången att fästa sig, annars riskerar den att driva iväg och hamna nere i djupet där sol­ljuset inte räcker till för att den ska kunna överleva.

Men på platser med mycket näring i vattnet är dessa hårda ytor kanske redan täckta av den snabbväxande fintrådiga brunalgen molnslick. Moln­ slicken kan växa så tät att många 24

tångbebisar inte kommer åt underlaget för att fästa sig, utan spolas bort av vågorna. De som lyckas nå ner till underlaget har andra prövningar att överkomma.

Tång behöver solljus för att kunna producera mat och energi via foto­ syntesen. Finns det gott om näring i vatt­net växer även molnslicken riktigt hög och tät, ibland högre än en decime­ ter. Då skuggar den tången som än så länge knappt är synlig för blotta ögat.

Det är en hård kamp om plats och ljus som förs under ytan, med livet som insats. Molnslicken drar sig inte heller för att använda kemiska vapen för att vinna striden om stenen. Den skickar ut ­ämnen som är giftiga för andra alger för att på så sätt slippa konkurrens.

På andra platser är det inte moln­ slicken som blockerar tillgången på

det hårda underlaget. Där kan klippor och stenar istället vara täckta av tjocka lager sediment som bildats av döda mikroalger.

Det vi kallar algblomning, en mass­ förökning av encelliga alger, gynnas också av näringsutsläpp. När dessa algmattor dör, sjunker de ner på botten.

Landar tångbebisarna här, sjunker de ner i sedimentet och kvävs om de inte lyckas nå ner till botten och även få lite ljus för att kunna börja växa.

För den som har klarat av kampen om ytan och börjat växa kommer nu faran för att bli uppäten av betande snäckor som schackmönstrad båtsnäcka och oval dammsnäcka, samt den glupska tånggråsuggan och tångmärlorna. Enda chansen är att växa till en storlek som snäckorna inte kan äta upp. Det tar ungefär ett år.

Det är inte lätt att växa upp som tång­­ruska. Låt dig faschineras nästa gång du ser tången vaja vid strand­­­kan­ ten och förstår hur den har fått kämpa för att vara där.

Om du vill veta mer om tång besök gärna Ellen Schagerström och Lena Kautskys tångblogg. Här kan du läsa om den forsk­ning som bedrivs om tång i Östersjön vid institutionen för ekologi, miljö och botanik samt vid Östersjö­ centrum, bägge vid Stockholms ­universitet. www.tangbloggen.com

Här är ettåriga blåstångsplantor som såtts på kakelplattor, samt Pylaiella littoralis (molnslick) som fluffar sig runt dem. Foto Ellen Schagerström.

l e va n d e s k ä r g å r d s n at u r 2019

PO189728-1_Levande Skärgårdsnatur 2019_190322.indd 24

2019-03-27 14:47