Issuu

Villa Strandvik Första parkett till Gustavsberg SISYFOS

Innehåll Förord

sid 5

Berättelsen om Villa Strandvik

sid 6

Byggnader som berör

sid 35

En bruksort i förändring

sid 41

En villa med många minnen

sid 45

Framtiden för Villa Strandvik

sid 50

Sisyfos projekt

sid 60

Efterord

sid 76

Villa Strandvik – Första parkett till Gustavsberg Text: Hampus Busk, Sejda; Olle Larsson, Sisyfos; Johanna Lundeberg, Ordaglad. Foto: Gabriel Lundh Ljudbildsverket. Foto Sysifos projekt: Anneli Lindh, Care of Lindh, Olof Ringmar, Peter Rudin. Arikivbilder från Stockholms Stadsmuseum, Nordiska museet, Tekniska museet, Arkitektmuseum. Form: Taeko Östergren Cedermark, Grafish. Tryck: Danagård Litho. Oktober 2018.

Villa Strandvik Första parkett till Gustavsberg SISYFOS

FÖRORD

i på Sisyfos har stött på många spännande byggnader under våra 25 år som fastighetsutvecklare. Vi har tagit oss an slott och kojor som förlorat sin funktion och ibland sin skönhet men aldrig sin charm och historia. Villa Strandvik är en vacker byggnad med stor personlighet, och jag blir uppriktigt glad över att se hur många människor som har engagerat sig i huset. Byggnaden har en personlighet och ett helt eget uttryck som förundrar och fascinerar. När samhället utvecklas och växer är det lätt att byggnader som Villa Strandvik tappas bort, och vi är därför glada att vi får möjligheten att hitta en ny funktion för den vackra byggnaden. Villa Strandvik står på en plats som balanserar mellan det offentliga och privata. Från det tidiga 1900-talet med bäring ännu längre tillbaka i tiden och fram till vår egen tid. På ett elegant sätt summerar det vackra huset så mycket gemensam historia och gör att den tid som har varit blir greppbar. Att hitta en bra funktion för villan är en utmaning och under flera år har det därför pågått diskussioner om hur dess framtid ska se ut. Vi på Sisyfos gillar utmaningar, och därför är vårt motto ”svårt är roligt, enkelt är tråkigt”. Vi är en konstitutionell organisation, en Teal-organisation med syftet att förverkliga små och stora idéer som utvecklar samhället till det bättre. Vi gör det genom att bevara, berätta och skapa historia. Boken du nu håller i din hand är ett första steg i projektet. Vi har gjort ett tiotal böcker om våra projekt på bland annat Wenngarn, Kaggeholm, Margarethahemmet, Dragon Gate och Villa Björkudden. Böckerna är ett litet men viktigt verktyg för att bevara och berätta historia samt för att skapa historia och en gemensam plattform för projektet. Här finns berättelser, minnen och tankar som vi hoppas engagerar och intresserar dig. Är du intresserad av att delta och bidra eller har något annat förslag på Sisyfosprojekt, tveka inte att kontakta oss. Det är inte bara roligt att människor engagerar sig utan det är också nödvändigt och ger oss nya tankar, idéer och perspektiv. Olle Larsson

Berättelsen om Villa Strandvik Värmdölandet har alltsedan stenåldern varit bebott. Här fanns närheten till både fiske och jordbruk, och i tidiga källor kan man se att de största öarna beboddes av det svenska rikets mäktiga och rika. Den vik som Gustavsberg ligger vid är ett sådant exempel. Här låg Farsta gård, med rika jordar och goda skogsmarker. Det är där vi börjar vår berättelse, för det är på gården som de första stegen skulle komma att tas till den rörelse som senare skapade Villa Strandvik. 6

Gustavsberg får sitt namn Maria Sofia de la Gardie hette kvinnan som på 1600-talet gav Gustavsberg dess namn. Hon föddes i Tallinn, och hennes pappa, Jacob, var generalguvernör över de baltiska provinser som i dag utgör Estland och stora delar av Lettland. Det var en orolig och våldsam tid. Sverige, lett av män som hennes egen far, kom att göra Östersjön till ett svenskt innanhav i det som vi i dag kallar stormaktstiden. Perioden av närmast konstanta krig hade skapat förutsättningarna för hennes familjs upphöjda ställning och skulle ge henne friheten att utvecklas till en av sin tids största entreprenörer och företagsledare. Hennes mor var Ebba Brahe, känd som kung Gustav II Adolfs ungdomskärlek och syster till Magnus Gabriel som senare skulle gå till historien som en av Sveriges mest inflytelserika kulturpersonligheter någonsin. Därför var det inte märkligt att hon kom att gifta sig fint, med Gustaf Oxenstierna, brorson till Sveriges då mäktigaste politiker. Med i giftemålet följde omfattande ägor av Tyresö slott inte långt från Stockholm. Maken Gustaf bytte så småningom till sig Farsta gård på Värmdölan-

Maria Sophia de la Gardie, senare Maria Sofia Oxenstierna, var Sveriges första kvinnliga storföretagare. Änka vid 21 års ålder och med två små barn gjorde hon goda affärer runt hela Östersjön.

1640 Ett tegelbruk anläggs vid vattnet, på platsen för nuvarande Gula byggningen.

1719 Rysshärjningar. Farstahus bränns ner.

1821 Grosshandlare Herman Öhman köper Gustavsberg.

1824 Porslinstillverkningen startas i Gustafsberg av kommerserådet Johan Olof Wennberg och grosshandlaren Johan Herman Öhman.

det, och de drev sina gods som ett stort familjeföretag. Efter Gustafs död blev Maria Sofia ensam förvaltare för sina två omyndiga döttrars förmögenhet. Hon fick dessutom ansvaret för den egendom hon ärvde efter sin egen far. Detta gjorde henne till en av Sveriges största godsägare. Nu lät hon använda sin stora jordegendom för att starta en rad olika tillverknings- och konfektionsindustrier samt flera företag inriktade på gruvdrift och bankverksamhet. Några år efter sin makes död blev hon upphöjd till grevinna samt överhovmästarinna vid drottning Kristinas hov. Drottningen kom ofta på besök till Tyresö där de jagade älg. Ute på Farsta gård lät Maria Sofia bygga färdigt det hus som hon och Gustaf påbörjat före hans död och drev vidare det tegelbruk som redan fanns på platsen. Hon kallade det Gustafsberg efter sin döde make. Hon bodde ofta ute på egendomen men har, frånsett namnet, lämnat få bevarade spår efter sig i Gustavsberg. Inte ens hennes slott fick stå kvar särskilt länge. Under slutskedet av det stora nordiska kriget, slutpunkten för den svenska stormakten, brändes gods och tegelbruk ner till grunden under en rysk straffexpedition 1719. Upp ur de rykande resterna återuppbyggdes så småningom både bebyggelsen och tegelbruket. Under 1700-talets andra hälft och 1800-talets början ägdes Farsta av en lång rad högreståndspersoner. Det var gårdens rika jordar som lockade, och läget nära vattnet gjorde spannmålsexporten enkel.

Gustavsbergs Porslinsfabrik – en familjesaga Berättelsen om Villa Strandvik är knuten till det faktum att Gustavsberg i drygt hundra år var ett familjeföretag. Erik Gustaf Godenius föddes 1781 in i en familj med 14 barn. Efter flera år utomlands startade han under Napoleonkrigen ett handelshus i Göteborg tillsammans med en av sina bröder. Fyra år senare gick de skilda vägar och under namnet Godenius & Co gick han mot alltmer inbringande affärer.

När en bekant till Erik Gustaf ville starta en porslinsfabrik på platsen där tegelbruket Gustafsberg legat nästan 200 år tidigare investerade Erik Gustaf en betydande summa, och företaget kunde officiellt påbörja sin verksamhet 1827. Genom komplicerade förvecklingar och en utveckling av företaget som ofta gick knackigt ökade han gradvis sina insatser i företaget.

Erik Gustafs brorson Samuel hade i många år arbetat för honom, och det blev också han som fick ta över firman och de stora egendomarna. Samuel behöll ett starkt intresse för den vacklande porslinstillverkningen, och för att mer definitivt kunna påverka fabrikens utveckling köpte han flera år senare ut de andra ägarna. Samuel la ner stora ansträngningar på fabriken. Bland annat genom att få fart på en större och mer specialiserad produktion och genom att rekrytera mer yrkeskunnig personal från England. Han var också en av de mer drivande bakom den första större svenska industriutställningen som skedde i Kungsträdgården 1866 efter utländska förebilder.

Gustavsbergs Porslinsfabrik kring 1870.

Samuel Godenius.

Flintugnarna och nya verkstadshuset från 1883.

Wilhelm Odelberg som ledde Gustavsbergs Porslinsfabrik 1869–1925.

1839 Ankarstämpeln införs på porslinet.

1840 Första ångfartyget byggs i Sverige vid Samuel Swens verkstad på Kungsholmen i Stockholm.

När Wilhelm Odelberg gifte sig med Samuels yngsta dotter Hilma fick han också ta över som disponent för fabriken i sin svärfars ställe. Han kom från en inflytelserik familj där pappan både var riksdagsman och ägde såväl jordbruk som en handelsrörelse. Han var tredje son i en syskonskara på fem, och fadern ordnade med en ambitiös utbildning åt honom med flera studieresor till England för att studera jordbruk och industrier och för att systematiskt knyta kontakter med viktiga personer inom näringslivet. Arbetet som disponent började redan under smekmånaden, som blev en halvårslång studieresa till Europas främsta porslinsfabriker. När paret återvände till Sverige var Wilhelm någorlunda förberedd för den nya uppgiften och de flyttade in i fabrikens hjärta, i den ”Gula byggningen” snett emot dagens Villa Strandvik, tvärs över viken. Nu gjorde Wilhelm sig ett namn som industrimannen, visionären och den hårdföre entreprenören som fram till sin död 1924 skulle vara den helt dominerande kraften i Gustavsberg. Det var med honom som sammanhållningsandan i samhällets bruksmiljö, Gustavsbergsandan, föddes. Efter några årtionden beslöt man att ombilda fabriken till ett aktiebolag, och det skulle markera en punkt varifrån Wilhelm genom aktieköp gradvis blev majoritetsägare i svärfaderns bolag. Aktiebolaget skulle visa sig vara grundat i rätt tid. Några år senare skulle Samuel Godenius bolagsimperium falla ihop under 1870-talets finanskris. Gustavsberg skyddades då genom företagets differentierade ägande. Porslinsfabrikens framgångar och ekonomiska avkastning återinvesterades i hög grad, och Gustavsberg byggdes ut som ett mönstersamhälle. Wilhelms tillträde märktes genom övergripande förbättringar i arbetsmiljö, teknik och i personalens bostäder, och det avspeglades i produktionen. De första åren efter att han 1874 helt tagit över rörelsen fördubblades den och under hans första tio år fördubblades antalet anställda från 300 till 600. Kort efter förvärvet lät han grunda bola-

gets eget rederi som fanns kvar ända fram till 1940-talet. Några av rederiets båtar går ännu i trafik hos Strömma kanalbolag. Gustavsberg var också en av de första orterna i landet utanför storstäderna som var först med att få telefon, redan 1878. Samtidigt var den ett samhälle med en starkt patriarkal prägel, dominerat av Wilhelm Odelbergs stora makt. Kyrkor, vägar och sociala institutioner var nästan undantagslöst finansierade av honom. Fackföreningar motarbetades i det allra längsta. Som ett utslag av sin egensinnighet lyckades han till och med bryta ut Gustavsberg från Värmdö landskommun. Från 1902 var Gustavsberg en egen kommun och församling tills den 1974 åter slogs samman med Värmdö. Då blev Gustavsbergs kommunvapen, med sina två flintugnar från fabriken, en symbol för hela Värmdö.

Framgången för fabriken låg inte bara i den tekniska produktionsformen. Det sena 1800-talet var utställningarnas tidevarv och Gustavsberg representerades flitigt med gott resultat efter att först, under den stora utställningen i London 1871, ha kritiserats för att inte vara tillräckligt originella. Svaret blev en storsatsning på formgivare som skulle skapa klassiker som Blå blom, en servis som var i produktion oavbrutet från 1975 till 2006, något av ett världsrekord i längsta serietillverkning. Det var de stora förändringarnas tid och framgången föddes ur Wilhelms speciella stil, att alltid fortsätta utvecklingen. Det syntes inte bara i porslinstillverkningen, företaget hade som bekant inte bara fabriken utan också den stora lantegendomen runt omkring. Här skapades ett mönsterjordbruk med storskaligt bruk av elektrisk belysning och hjälpmedel. Ibland gick man ännu längre och experimenterade till och med kring elektricitetens inverkan på växter. Fabrik och gods styrdes från Gustavsbergs symboliska hjärta, det imposanta Farsta slott, som gavs en ny yttre utformning av Wilhelm, från stramt nyklassisk herrgård till ett franskt renässansslott i gul puts, under hans fru Hilmas omvittnade protester. Det var i denna miljö mannen som låg bakom Villa Strandvik föddes.

1864 Näringsfriheten införs i Sverige.

1866 Ståndsriksdagen avskaffas i Sverige.

1867–1869 Sveriges sista stora hungersnöd.

1870 De första vattenklosetterna i porslin importeras till Sverige från England. Stockholm och Göteborg bygger avloppsledningar, men toaletter får inte anslutas. 1874 Porslinsserien Blå blom börjar produceras. Den kommer att vara i produktion till 2006.

Gustavsbergs hamn och porslinsfabrik, 1890-talet.

Porslinsserien Blå blom.

Foto: Bukowskis

Den plikttrogna förvaltaren Axel Odelberg föddes in i sina föräldrars livsprojekt. Som äldsta son i en syskonskara av fem skolades han tidigt in i rollen att ta över porslinstillverkningen. En uppgift han förberedde sig väl inför genom att studera till ingenjör vid Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm, till keramiker i Zürich, Schweiz, och genom noggranna studieresor i Europa, särskilt till England varifrån leran som Gustavsberg använde i sin tillverkning hämtades. Under sin uppväxt kunde han se hur tekniken kring tillverkningen utvecklades i en halsbrytande fart, och det skulle bli hans livsprojekt att hålla den egna fabriken à jour med tiden. Efter en diger studietid tog han 1895 anställning i familjebolaget som ingenjör i fabriken.

Arbetet skulle senare fördela sig så att han blev övergripande ansvarig för den tekniska verksamheten vid bolaget medan hans yngre bror Victor höll i jordbruk och rederi. I samband med det gifte Alex sig med brittiskan Maud Bevais. Genom sin fru, sina långa vistelser i England och sitt sätt att vara kom Axel Odelberg att bli i det närmaste en engelsk gentleman, respekterad för sitt arbete och med fokus på ett välkomnande hem. Han valdes till hedersledamot av The Ceramic Society med motiveringen att han var ”en av världens främsta keramiker och en pionjär som föregått oss alla med sitt exempel”. Långa utlandsvistelser till trots var det en självklarhet att det unga parets hem skulle vara i Gustavsberg. Det gamla Farsta slott som Axels föräldrar bodde i fyllde inte längre storlekskraven för den växande släkten och fadern Wilhelm lät barnen slå sig ner i närheten. Från början bodde de i husen runt Farsta slott, men fabrikens ökade produktion och behovet av en representativ bostad gjorde det aktuellt för paret att söka nytt. Eftersom inget färdigt fanns återstod det att bygga eget.

Axel Odelberg.

1895 Axel Odelberg börjar i bolaget och inleder en modernisering. 1897 Gustavsberg satsar stort på Stockholmsutställningen. 1900 Gustavsbergsfabriken är en av landets största industrier med cirka 1 000 anställda. 1902 Gustavsbergs landskommun och församling bildas.

Ett hus med parkett mot fabriken

Mäster Barlows hus.

Victors och Mauds nya hem skulle ligga vid Farstavikens norra strand, insprängd i den äldre bebyggelsen mittemot fabrikens hamn och kontor på andra sidan viken. Tomten var redan bebyggd med ”Mäster Barlows hus”, uppfört för fabrikens engelska verkmästare George Barlow. Hans minne finns bevarat genom att slänten ner mot viken här går under namnet ”Mästarens backe”. Med Barlows bortgång blev det möjligt att här anlägga det ståtliga projekt som väntade. Platsen passade också in symboliskt i Axels roll som teknisk chef. Detta skulle bli en representativ plats för ingenjör Odelberg att ta emot affärsgäster samt att ge en närvaro i samhället som drivkraft bakom fabriken.

Planen Den väl tilltagna villan fördelade sig på två huvudplan och därutöver vind och bottenvåning i suterräng. Byggnaden livades upp med en komposition av asymmetrisk symmetri, vilket innebär att en övergripande liksidig form livas upp med avvikande inslag. Mot sjön syns detta på flyglarnas gavlar, där den ena har ett rundat respektive ett brutet tak. Myten att det skulle vara en av alla detaljer som skvallrar om att paret inte riktigt kunde enas om hur huset skulle se ut finns det emellertid inget belägg för. Villan ramades in genom att en lång mur skilde den från vägen ovanför och av vattnet på andra sidan. Mellan tomtgräns och hus anlades en lummig engelsk park med en böljande gräsmatta ner mot vattnet. Genom sitt sammansatta uttryck fick villan en både monumental och fantasieggande exteriör. Invändigt försågs villan också med en vinterträdgård samt rum för alla olika sorters användning. Salong, matsal barnkammare, jungfrukammare, rum för herrskapet och för tjänstefolket. Flera omvittnar den engelska hemtrevnad som återspeglade sig i huset. Den sägs

vara ett utslag av både Axels anglofila läggning och Mauds hemlängtan. Resultatet blev ett hem byggt som en scen för representation, en funktion som huset skulle behålla långt sedan odelbergarna hade lämnat Gustavsberg. De vackraste minnena från de en gång praktfulla inredningarna är de kaklade öppna spisarna i sirlig jugendstil, också detta en engelsk influens till skillnad från de i Sverige vanliga kakelugnarna.

Vem var arkitekten?

Det är fortfarande en öppen fråga vem som är upphovspersonen bakom Villa Strandvik. Åtskilliga har velat peka ut Ferdinand Boberg som huvudman. Ett inte alltför osannolikt val, eftersom han vid samma tid ritade Axels systers villa på andra sidan viken. Byggnaden går också i den jugendklassicism som Ferdinand gjorde sig känd för vid den tiden. Men där slutar beläggen, inga ritningar med hans namn finns bevarade till eftervärlden i arkiven. Den signatur som däremot återfinns i materialet är byggmästare G.A. Bengtssons signatur. Det var långt ifrån ovanligt att byggmästarna, som var ansvariga för det tekniska verkställandet av byggprojektet, själva också ritade husen de byggde. De signerade ritningarna har gjort honom till en sannolik kandidat. Kanske sanningen ligger någonstans däremellan. Närstående släktingar till Axel menar att han själv ritade huset, men han hade inte kunnat göra det utan assistans från en utbildad fackman. Dessutom avviker husets ritningar och det faktiska utförandet något, vilket ytterligare försvårar diskussionen om proveniensen.

Villa Strandvik på 1930-talet.

Arvet efter fadern – goda år blir svåra Bröderna Axel och Victor fick tillsammans med sin far uppleva en blomstringstid för Gustavsberg. Axel ville förnya produktsortimentet, och på hans initiativ anställdes 1917 konstnären Wilhelm Kåge vars formgivning resulterade i internationellt uppmärksammat vardagsporslin för den breda allmänheten. Men utvecklingen gällde inte bara porslinsfabriken utan hela bygden. Under en tid föreslogs en järnväg ut på Värmdölandet, men med den blev det inget av, till viss belåtenhet för Gustavsbergsfabrikens rederi. I stället ersattes den gamla vägfärjan i Skurusundet av en bro, ritad och konstruerad av Israel Wahlman, arkitekten bakom Engelbrektskyrkan i Stockholm. Inom mindre än 40 år skulle vägförbindelsen med sina bussar konkurrera ut rederiet. 16

Rekordåret för fabriken inträffade 1920. Dessförinnan hade första världskriget stoppat de flesta andra europeiska ländernas porslinsproduktion, och hela Gustavsbergsfabrikens lager köptes därför upp av köpsugna konsumenter på kontinenten. Detta skulle snart följas av svårare år. Kriget hade inte bara betytt ökad efterfrågan för fabriken, utan också nödår och livsmedelsbrist för arbetarna. Trots stora protester från fabriksledningen skapade arbetarna en första fackförening. Vid faderns bortgång blev nu både Axel och Victor verkställande direktörer, ansvariga för varsin gren av företaget. Båda bodde kvar i sina tidigare bostäder, Axel i Strandvik och Victor i Farsta. Huvudbyggnaden behölls som ett minne av fadern, och kom att användas som sommarboende av Hilma ända fram till 1974. Minnet bevarades också symboliskt: på fabriksområdet står ännu en byst av mannen som så definitivt satt sin prägel på hela bygden. Uppgiften för sönerna var inte lätt. Kriget och dess tekniska framsteg innebar en ökad konkurrens sedan krigsnationerna hade ställt om, och handelsembargot hade också lett till att länder utanför Europa hade startat egna porslins-

1911 Villa Strandvik uppförs som hem åt Axel Odelberg med familj.

1914 Första riktiga bron över Skurusundet till Värmdö (ersätter Flottbro).

1914–19 Första världskriget.

1935 Bara en av fem bostäder har tillgång till vatten och avlopp inomhus.

Wilhelm Kåge arbetade med att skapa så kallad ”vackrare vardagsvara”, och succéerna följde efter varandra.

Många känner säkert igen detta porslin från far- och morföräldrars hem. Det ugnssäkra porslinet "Pyro", formgivet av Wilhelm Kåge lanserades på Stockholmsutställningen 1930 och blev mycket populärt.

fabriker. Kraven på rationalisering och produktutveckling var stenhårda. Axel kom att bidra till utvecklingen av industrin bland annat genom att anpassa en ny kvarn för att mala porslinsmassan och även vara tidigt ute med helelektriska brännugnar, vilka båda snart blev internationell standard. Det var bland annat detta som gav honom en framträdande ställning i den engelska lerindustrin. Vid sidan av fabriksutvecklingen arbetade Axel också ivrigt med förbättringar av vägnätet runt om Värmdölandet och införde flera nymodigheter som sedan skulle bli standard över hela landet. Med devisen ”motorn måste stödja motorn” lät man införa vägplogning med motorredskap på vägarna runt om Värmdö, något som man tidigare löst med handkraft och häst. Detta och experimenterandet med vägbeläggningar, såsom asfalt, skulle ge honom en särställning som Sveriges största vägspecialist. 18

Samtidigt blev tiderna ännu hårdare för fabriken. Löneskillnader jämfört med utlandet och ett uttalat priskrig från Arabia, porslinstillverkaren i Helsingfors, satte hård press. Stockholmskonkurrenten Rörstrand köptes upp och flyttade sin tillverkning till Linköping. Trots dåliga försäljningssiffror hölls Gustavsberg uppe, mycket på grund av sin rederiverksamhet och det stora jordbruket. I Gustavsberg moderniserades fabriken och en estetisk förnyelse skedde genom att ta in formgivaren Wilhelm Kåge, och senare hans elev Stig Lindberg, som kom att stanna kvar vid företaget hela sina yrkesliv och ge det stjärnstatus genom sin högstående design. 1932 blev första året som aktiebolaget inte gav någon utdelning. Tiderna var inte goda för vare sig familjen eller svensk ekonomi. Samma år mördades bröderna Odelbergs nära vän Hjalmar von Sydow i sitt hem på Norr Mälarstrand, av sin egen son, och fixstjärnan i svensk finansvärld, Ivar Kreuger, dog på ett hotellrum i Paris i vad som såg ut som ett självmord. Det första innebar en stor privat förlust för familjen

Wilhelm Kåge och hans elev Stig Lindberg.

Stig Lindberg.

1937 Familjen Odelberg säljer fabriken till Kooperativa Förbundet.

1939 En sanitetsporslinsfabrik byggs.

1939–1946 Villa Strandvik blir porslinsfabrikens tjänstemannamäss.

och det senare kastade in Sverige i en svår och långvarig lågkonjunktur. Förhållandena visade sig bli alltmer ohållbara. Man hade klarat krisåren men de långsiktiga investeringskraven i fabrik och bostäder gjorde att bröderna snart började överväga sina alternativ. Det var möjligt att lägga ner fabriken, helt eller delvis, och fokusera på jordbruket och rederiet som fortfarande levererade goda resultat. Men det var alternativ som båda bröderna slog ifrån sig med hänvisning till att det vore att förråda både Gustavsbergsborna och arvet efter brödernas förfäder. Någon återväxt i familjen av företagare såg de inte heller och bröderna var till åren, över 60 år. Kontakter togs med Kooperativa Förbundet, KF, som redan var fabrikens största kund, och i maj 1937 gjordes köpet upp. KF köpte då hela Gustavsberg för 3,65 miljoner kronor. Köpet gällde inte bara fabriken utan hela samhället. Där ingick 26 miljoner kvadratmeter mark, 54 kilometer stränder och fiskevatten, hela den rationaliserade fabriken, samtliga bostäder och lantbruket. Lägg därtill ett rederi, ett sågverk och en kvarn. Till allt detta kom motkravet att ta ansvaret för mer än tusen anställda. I köpet fanns även en muntlig överenskommelse om att varken företagets alla delar eller marken fick säljas på 50 år. Samma år som köpet gick igenom flyttade familjen Odelberg, undantaget var Hilma som tilläts fortsätta bruka Farsta slott fram till sin död 1945.

Stora handmålningssalen.

Stämpling av blommor på fat.

Svarvning av kärl.

Vid sprutmålning lades schablon över godset.

Godset sätts in i ugnen för äkta porslin.

Handdrejning av urna.

Gravör.

Handmålning av kaffekoppar.

Sprutmålning vid dragskåp.

Gammal handmålare.

Pressning av leran, 1938.

Slipning av fat för hand.

Godset bars in på speciella mössor.

Lerlagret.

Godset bäres in till nya ugnarna.

Fastsättningen av örat eller hänket på en kaffekopp.

Värmen i gasugnen regleras.

Modellering av en gipsform för sanitetsgods.

Godshiss.

"Porslinsbussen" från Gustavsberg parkerad utan för Folkets Hus i Ljungaverk, Ånge kommun, 1950-talet.

Nya ägare – nya tider

Förvärvet kom att inleda en ny storhetsperiod i Gustavsbergs historia genom en i Sverige närmast exempellös expansion. Tillverkningen breddades efter hand till att omfatta bland annat sanitetsporslin, badkarstillverkning och hushållsplast. Kärnan var de nya brännugnarna från 1936 som varit i drift i över femtio år, men mycket annat på fabriken var ändå eftersatt. Omfattande investeringar gjordes för att ytterligare rationalisera arbetet och, framför allt, bli av med den stora arbetsmiljöfaran på fabriken, stendammslunga eller silikos, som påverkade många av arbetarna. De stora investeringarna och breddningen av produktionen skedde mot en tydlig slutkund: KF:s egna butiker och omfattande byggnadsprojekt. Hela Gustavsberg påverkades av köpet. Här lät man efterhand bygga vidare på och komplettera arvet från odelbergarna genom att samhället kom att behålla brukskaraktären också i samband med dess utbyggnad. Nya bostadsområden och flerfamiljshus ritades av KF:s eget arkitektkontor. När kommunen byggde ut med skola och kommunhus var det fabrikens byggavdelning som ritade och utförde arbetet. I sin frånvaro av privata företag blev Gustavsberg ett kooperativt mönstersamhälle, och där spelade också Villa Strandvik en tydlig roll.

Kollergång för krossning av lera.

1941–47 Gustavsbergsfabriken bygger ut en konstnärsstudio samt en plast- och badkarsfabrik.

Tjänstemannamäss och representation Villa Strandvik stod nu till hands vid högtider, och fabrikens tjänstemän kunde här umgås efter arbetet. Bottenvåningen inreddes med rustika möbler tillverkade på fabrikens eget snickeri, detta fungerade som mässens egen restaurang. Här hade tjänstemannaklubben populära pubkvällar vissa fredagar. Huvudvåningen en trappa upp användes också, med bibliotek och mindre mötesrum. Här fanns radio och efter 1956 en av Gustavsbergs första tv-apparater. Den gamla sovrumsvåningen brukades för nytillresta tjänstemän i väntan på bostad samt av gäster. Tennisplanen som tillkommit under Odelbergs

1950-tal–1980-talets mitt Villa Strandvik byggs om och blir porslinsfabrikens representationshus.

Gustavsbergs Porslinsfabrik 1946.

Elektriska tunnelugnar.

Gustavsbergs Porslinsfabrik 1948.

Torkning på transportband av sanitetsgods som passerar den varma luften ovanför de elektriska tunnelugnarna, 1951.

tid fanns ännu kvar och man lät anlägga bryggor ner mot vattnet för fritidsbåtar. I slutet av 1950-talet gjorde ökade krav på representation att man lät renovera och bygga om Villa Strandvik till en representationsvilla med övernattning för viktiga gäster. Vinterträdgården försvann, liksom den långa muren runt trädgården. Interiören förändrades radikalt för att passa mer representativa behov.

Under åren som gått hade fabriken fortsatt att expandera i en allt snabbare takt. Sanitetsporslin, handfat och toaletter hade blivit en alltmer dominerande del i produktionen. Detta tillsammans med att man under årtiondena producerade en rad designklassiker. Det kreativa hjärtat av anläggningen var Gustavsbergsstudion eller kort och gott G-studion, som grundats 1942. Bakom den stod Wilhelm Kåge, Stig Lindberg och Berndt Friberg, och konstgodstillverkningen här skulle bli internationellt erkänd. Utställningsverksamheten var en viktig del i den egna produktionen och varumärkesarbetet. Man hade årliga utställningar på olika varuhus och en egen butik med utställningslokaler på Birger Jarlsgatan i Stockholm. Mycket av konsten visades också upp i Villa Strandvik som skulle vara ett första möte mellan viktiga besökare och produktionen. Och det höll på att bli ännu mer.

Drömmen om ett konstmuseum Konstnären Stig Lindbergs dröm var att Villa Strandvik skulle bli Sveriges främsta museum för samtidskonst. Ett försök gjordes under det tidiga 1960-talet då planerna och diskussionerna kring utvecklingen av Gustavsbergs centrum stod heta. Samtidigt hade den höga konstnärliga produktionen gett företaget en omfattande samling keramik som aktualiserade frågan om att skapa en passande utställningskatalog för att exponera verken. Stig Lindberg som vid samma tid skissade på förslag till centrumet presenterade här en originell idé: ett konstmuseum runt Villa Strandvik. Utmaningen han satt upp var att skapa en destination som skulle locka ut besökare till Gustavsberg

från innerstaden. Hans analys var att enbart keramik inte räckte utan presenterade planerna på att kombinera de keramiska samlingarna med en magnifik konstsamling. Förebilden var det danska konstmuseet Louisiana vid Öresund. Hjärtat i det tänkta museet skulle vara Villa Strandvik och kompletteras med ett pärlband av utställningspaviljonger längs med stranden. I parken tänkte sig visionären Lindberg en stor pool som på vintern kunde omvandlas till skridskobana. Men planerna blev aldrig av. Konstmuseum skulle det till slut bli ändå i Gustavsberg men tiderna hade blivit sämre så när ritningarna var klara fanns inte pengarna till hands. Senare skulle keramikmuseet i fabrikens gamla torkhus bli en nedbantad skuggbild av de en gång grandiosa planerna.

Museet som aldrig blev, utsnitt från Stig Lindbergs visionsskiss av Villa Strandvik som konstmuseum med paviljonger längs med strandlinjen i den lummiga parken.

Ett förtida jubileum

Under ett kvartssekel fungerade Villa Strandvik som Gustavsbergskoncernens representationsvilla. Representationen behövdes eftersom gästerna var många. Bolaget tog ofta emot besök, bara under 1968 besökte 17 000 personer fabriken. När man år 1975 firade 150-årsjubileum hade företaget 2 200 personer anställda i Gustavsberg och 1 100 på koncernens övriga fabriker. Firandet var en stor händelse i sig och omgärdat av många förberedelser. Företagsledningen hade ursprungligen planerat att fira jubileet utifrån produktionsstarten i fabriken, vilket skulle ha blivit 1977. Men när jubileet närmade sig insåg de att konkurrenten Rörstrand skulle fira sitt 250-årsjubileum året före. Då blev det febril aktivitet. Genom efterforskningar lyckades man få fram dokumentation att tillstånden för porslinstillverkningen hade utfärdats 1825, vilket man också tekniskt kunde räkna som början på verksamheten och därmed hinna före konkurrenten. Gustavsbergs produktion nådde sin höjdpunkt i samband med miljonprogrammens stora byggboom, när ett enormt antal klosetter skulle pryda den svenska modernitetens nya bostäder. Den efterföljande baksmällan i byggsektorn, oljekris och ökad utländsk konkurrens skulle sätta företaget på hårda prov. Under kort tid svällde porslinsimporten samtidigt som industrin drogs med egna ökade tekniska problem. Utvecklingen i fel riktning fortsatte och Gustavsberg drogs med miljonförluster. Under samma period försvann flera av de största namnen på konstnärssidan, Lisa Larsson och Stig Lindberg lämnade verksamheten samtidigt som hushållsporslinets förluster, som länge burits upp av andra företagsgrenar, började skava. Ledningen svarade med ytterligare rationalisering och nedskärning av personalstyrkan. Representationsvillan blev alltmer sällan en plats för muntra fester.

Carl-Arne Breger formgav Gustavsbergs mest säljande handfat, modell 525, som lanserades 1953.

1954 Sanitetsgodstillverkningen blir den dominerande delen av bolaget.

1965–1975 Miljonprogrammet, en miljon nya bostäder byggs i Sverige.

1975 Gustavsbergs porslinsfabrik firar 150 år.

Bostadshotell för ogifta arbetare.

Gustavsberg var länge en helgjuten miljö, där Kooperativa Förbundet stod bakom fabrik, bostäder, fritid och handelsutbud. Bilder från Gustavsberg under 1950-talet, då Villa Strandvik brukades som representationsvilla för koncernledningen och ett nav i den sociala ingenjörskonsten.

Bolagssplittringen 1987 beslutade Gustavsbergs ägare Kooperativa Förbundet att dela upp företaget i tre självständiga delar. Det satte punkt för en över 50 år lång epok i samhällets och företagets historia. De tre nya bolagen, Gustavsbergs VVS, Gustavsbergs Porslin och Gustavsbergs Fastigheter, hade inte längre behov av en representationsvilla. Villa Strandvik anpassades för en ny funktion som brukshotell med restaurang, pub och övernattningsrum. Koncernens bolag såldes successivt av. Också samhället, med sina omfattande markinnehav daterade tillbaka till den ursprungliga jordbruksfastigheten Farsta gård, såldes av. Därefter krympte personalstyrkan och porslinstillverkningen successivt. Tillverkningen av hushållsporslin flyttades till den forna konkurrenten Arabia i Finland.

År 1994 lägger den sista industriella porslinstillverkningen i Gustavsberg ner. Då har det gått drygt 170 år sedan Erik Gustaf Godenius sköt till startkapitalet för den första fabriken. Fortfarande finns det viss småskalig tillverkning på platsen, som drivs av före detta anställda vid fabriken. I det gamla fabriksområdet återfinns också ett av Sveriges största komplex av konstnärsateljéer, ett porslinsmuseum i Nationalmuseums regi och en omfattande porslinsförsäljning. Härigenom förs fabrikens estetiska arv vidare medan huvuddelen av det gamla bolagets arv i dag kan sägas ligga hos Villeroy & Boch som köpte sanitetsporslinstillverkningen 2000 och har sitt Sverigekontor i det gamla industriområdet. I samband med industrins avveckling har Gustavsberg utvecklats, ändrat karaktär och vuxit från den utpräglade bruksmiljön till något annat. En omfattande utbyggnad skedde runt om samhället, med en aktiv närvaro av bland annat JM. År 2000 köpte de Villa Strandvik och marken runt omkring. Brukshotellet bedrev sin verksamhet ända till 2002. De sista årtiondena hade framför allt parken utvecklats till en alltmer publik plats. Den hade blivit en centralpunkt i kulturlivet där Valborgsfirande, konserter och skådespel var välkomna inslag.

1980-talets mitt–ca 2002 Villa Strandvik blir brukshotell, restaurang och pub.

1987 Fabriken delas i tre separata bolag, 1 000 anställda mister sina jobb. Gustavsberg Porslin AB säljs och slås ihop med finländska Wärtsilä.

1991 Porslinsfabriken säljs till Hackman-Rörstrand.

1993 Tillverkningen av hushållsporslin flyttas till finländska Arabia.

1994 Hackman lägger ner den industriella porslinstillverkningen i Gustavsberg efter 170 år. Badkarsfabriken läggs ner, tillverkningen flyttas till Tyskland. Sanitetsporslinstillverkningen i AB Gustavsberg blir kvar men säljs till holländska Sphinx.

Ett nytt kapitel tar form 2000 JM köper Villa Strandvik. Villeroy & Boch köper sanitetsporslinsfabriken.

Ca 2002–2010 JM har kontor, konferens mm i huset.

Ca 2010–15 Villa Strandvik hyrs ut till Värmdö kommun, som brukar huset för socialtjänstens omsorgsverksamhet.

2017 Byggstart för Villa Strandviks flyglar.

Rivning av Gustavsbergs Porslinsfabrik, 2014.

JM disponerade huset i dess ursprungliga anda, som kontors- och konferensverksamhet och som centrum för sina utvecklingsprojekt runt om Värmdölandet. Med förändrade behov överlät man 2010 lokalerna till Värmdö kommun som här öppnade sin första alkoholoch drogterapeutiska gruppbehandling. Planerna på att bebygga den övre delen av tomten med flerfamiljshus utvecklades till ett projekt med fyra huskroppar på varsin sida om villan, ett eko av Stig Lindbergs museipaviljonger 50 år tidigare. Samtidigt överlät byggherren parken till kommunen med intentionen att allmänheten skulle få nyttja den. Frågan om vad som skulle göras med villan stod ännu öppen. I väntan på framtida planer har underhållet över årtiondena uteblivit och de skiftande verksamheterna har på sina sätt satt sin patina på huset som en gång byggts för representation och familjesamvaro. Detta har också fört med sig att husets exteriör och många byggdetaljer har bevarats i en ovanligt hög utsträckning. Som en del i utvecklingen av området beslutade JM att ta in Sisyfos Fastighetsförädling som partner för den kulturhistoriskt viktiga förädlingen av huvudbyggnaden. Det blev inledningen på ett helt nytt kapitel i Villa Strandviks historia, en berättelse som aldrig verkar vilja ta slut.

Genom sin långa produktion har Gustavsberg skrivit in sig i det svenska estetiska medvetandet. Denna stora minnesbank finns vackert presenterad på Porslinsmuseet i det gamla fabriksområdet mittemot Villa Strandvik över Farstaviken. Tillsammans med de gamla byggnaderna, och med personberättelser och foton, utgör de miljontals bevarade föremålen det egentliga arvet från Gustavsberg.

Arkitekt Jonas Haga

Byggnader som berör Att utgå från en byggnads ursprungsidé och utifrån den förändra med omsorg. Det är vad arkitekt Jonas Hagas arbete handlar om. Genom att göra väl genomtänkta ingrepp kan det gamla husets själ bevaras och få nytt liv, samtidigt som byggnaden fortsätter att bära med sig minnen från en tidigare epok.

– Helst ska man inte märka eller tänka på att någon har varit där och ritat nytt, lagt till och dragit ifrån. Det är då jag verkligen har lyckats. För mig handlar det om att ta tillvara på de kvaliteter som finns i struktur och material och att visa respekt för husets själ. Jonas beskriver det som att stryka huset medhårs, och det är lätt att få en bild av hur han rent fysiskt går runt och klappar det gamla huset. Så är Villa Strandvik också ett hus som man gärna vill klappa. Låta fingertopparna följa de lister och strukturer som finns i snickerierna och kika ut genom fönstren, som nästan alla är olika. Dra undan mattan i bottenvåningen så att det skimrande stengolvet kommer fram för att liksom hjälpa huset att återfå all sin forna glans och kanske ytterligare vilja sträcka på

sig. I dag står villan tom, vilket inte är hälsosamt för ett hus och inte heller ger något mervärde till omgivningen. Därför är det viktigt att hitta en långsiktig användning för huset – och allra helst göra det på ett sätt som förstärker dess kvalitet. – Min ambition är att varje projekt ska utgå från de förutsättningar som byggnaden har och förädla de kvaliteter som finns. Det bästa är att hitta en användning som ligger så nära husets ursprungliga funktion. Vi utgår från husets ursprungsidé och bygger vidare på den. För Villa Strandvik innebär det att skapa så få lägenheter som möjligt. De fyra hem som huset snart ska rymma ska få ta sin plats. En lägenhet per våningsplan med respektive entré utifrån och inget nytillkommet trapphus innebär att inga större förändringar behöver göras interiört. Villans lekfulla yttre med sin medvetna assymmetri samt dess spatiösa insida med utsikt mot vattnet är särdrag som ska bevaras. – Genom att inte stycka upp huset i för många delar går det att bevara mycket mer. Det är ofta mer lönsamt att skapa fler och mindre lägenheter men då går det inte att bevara lika mycket, säger Jonas. Villan är i blandat skick, och de nedgångna delarna kommer att renoveras varsamt. En extra vägg kanske sätts upp om det känns som om det passar rummet, men strukturen blir kvar. Något golv kommer att bytas ut och de öppna spisar som villan rymmer kommer nu att få en tydligare utformning och bli en del av villans karaktär. – Villa Strandvik har många snickeridetaljer på dörrar och fönster, och dem ska vi behålla liksom

de öppna spisarna. Den som finns på bottenplanet har skorstenen inmurad i väggen. Det är inte så vanligt och ger en lite engelsk känsla. FÖRSIKTIG FÖRÄNDRING Människor som passerar Villa Strandvik kommer antagligen knappt att lägga märke till de visuella förändringar som görs. – De kommer nog att tänka att det här är den gamla villan. Den stora skillnaden blir invändigt, men även utsikten över vattnet, mot porslinsfabriken, ska komma fram mer. De som bor i huset ska kunna titta ut och se kopplingen till gamla tider. Men nu är Villa Strandvik inte bara ett hus. Det är också en del av Sveriges industri- och näringslivshistoria och en del av Sveriges kultur lika mycket som en egen historia. Ett hus med komplex utformning, till exempel har varje våningsplan olika fönster och rummen hänger visuellt inte riktigt samman med varandra. Första gången Jonas besökte villan slogs han av dess storlek. Vetskapen om att varje våning är ungefär 200 kvadratmeter är svår att ta till sig om man bara ser den pampiga uppenbarelsen på bild. Men väl på plats möter den sin besökare med en pondus som ligger förankrad i såväl utformning som storlek. – Min favoritdel är entrédörren på suterrängvåningen. Den är riktigt maffig. En tung och grandios dörr med stora smidesgångjärn. Den är säkert så här bred, säger Jonas och måttar så långt ut som händerna når åt varsitt håll.

KARAKTÄREN LYFTS FRAM Jonas har gjort liknande förädlingar förr, tillsammans med Sisyfos. Ett praktexempel är Villa Björkudden som med sin ståtliga uppsyn har blivit ett vackert landmärke för dem som vattenvägen passerar Tynningö i Vaxholm. Med utgångspunkt i den gamla villan från 1897 och med hjälp av gamla ritningar skapade Jonas en modern form av den. Han såg till att delar av huset restaurerades, att detaljer bevarades och att de lyftes fram. Skillnaderna mot Villa Strandvik är emellertid många, och varje hus måste med varsamhet behandlas utifrån just sin karaktär. – Tanken att lyfta fram husets kvaliteter är densamma, men det går aldrig att riktigt jämföra två hus och arbeta på samma sätt. Det viktigaste för mig är också att först veta vad huset ska användas till så att jag kan anpassa förändringarna till det. I Villa Björkudden är det ingen som bor permanent och huset är därför inte uppvärmt, vilket Villa Strandvik förstås kommer att vara. Under förädlingen av Villa Björkudden var också en stor utmaning att det inte fanns rinnande vatten eller avlopp inne i huset när Sisyfos tog över, och det behövde man lösa utan att göra alltför synliga ingrepp på husets utformning. Lösningen blev att förlägga de nya badrummen i tidigare garderober och liknande biutrymmen, vilket också innebar en utmaning när rören skulle dras genom huset utan att störa inredningen. I Villa Strandvik finns redan såväl vatten som avlopp, och eftersom det bara kommer att finnas en lägenhet per våningsplan så finns det redan

tekniska förutsättningar för att dra ledningarna, vilket innebär att förändringarna blir färre. Däremot behöver man se över ljudisoleringen i bjälklagen mellan våningarna eftersom huset nu ska rymma flera hushåll. – Helst vill man ju inte förändra någonting men vissa delar behöver fixas till. Ofta är det ganska tydligt vad man ska spara och vad som måste ändras. Villa Strandvik är i lite blandat skick så det som har blivit nedgånget måste vi göra något åt. Till det krävs emellertid fingertoppskänsla. Helst vill Jonas gå runt på platsen och känna efter för att hitta den perfekta gränsen mellan att förändra och bevara. – Karaktären måste vara kvar men det får för den sakens skull inte bli sunkigt. Det är inget fel på att göra moderna tillägg till en byggnad. Det är ofta bättre än att försöka efterlikna hur det såg ut från början. Det är inte säkert att samma hantverksskicklighet finns kvar och då är risken att det blir klumpigt. I stället, menar Jonas, kan ett hus gärna rymma spår från olika epoker, visa vad som har varit viktigt och vad som har inspirerat tidigare generationer. De olika spåren blir en del av husets själ, av det som man vill bevara. – Jag tycker att det kan få vara olika skikt i huset. De är en del av dess historia, och det vore synd att ta bort dem. I de olika förändringarna kan man läsa in vad som tidigare har hänt med huset. Och om man känner till husets historia och kopplingen till Gustavsberg blir man också stolt över att bo där. Då tar man bättre hand om det. Det blir ett mervärde för alla.

Tillägg med respekt. Villa Strandviks olika tidslager i form av snickerier och andra detaljer är föremål som behöver särskild omsorg.

Kulturaktör LG Nilsson

En bruksort i förändring Den kultur och den historia som en plats rymmer är viktiga att föra vidare för att kunna forma framtiden. Gustavsbergs brukshistoria har haft en avgörande betydelse både för människor på orten och som varumärke.

Säg Gustavsberg och många tänker på sitt kök eller badrum. Få är väl de hushåll som aldrig inhyst vare sig badrumsporslin eller serviser från den gamla bruksorten. Men så är också Gustavsberg ett av Sveriges starkaste varumärken, såväl i Sverige som utomlands. En plats där både konst och industridesign har fått frodas och utvecklas. – Det går inte att hitta ett brukssamhälle i Sverige som har starkare varumärke. Industridesignen är ett extremt stort varumärke och symbolen med ankaret är välkänd och något vi måste värna om. Vi får inte slarva bort vår historia, för om vi inte har kunskap om den så kan vi inte heller hantera framtiden. Det säger Lars-Gunnar ”LG” Nilsson. I dag är han en välkänd kulturaktör i Gustavsberg, med bakgrund från reklam- och videoproduktion samt museiverksamhet, och med ett stort

hjärta för den gamla bruksorten. Det är en plats som på många sätt har präglat honom. Detta trots att han inte vuxit upp här. I stället väcktes hans intresse genom historierna från faderns uppväxt om familjens tillvaro och det hårda livet på bruket. Det fick honom att fundera och söka sig vidare, leta efter såväl samhällets historia som sin egen. Det resulterade så småningom i en bok som skildrar bygdens historia gestaltad genom hans fars uppväxt. I dag bor LG i Gustavsberg sedan många år. – Jag tror att jag hittade mina rötter när jag började lära mig mer om Gustavsberg och familjens historia, säger han.

PRÄGLAD AV FAMILJENS HISTORIA LG:s far Lasse tillhörde en barnaskara på tio personer. Nio av dem började arbeta på fabriken så snart de var gamla nog. Den tionde vägrade att arbeta för patronen och blev i stället slaktare. När Lasse var nio år råkade hans far Johan ut för en allvarlig olycka. Under ett pågående arbete i hamnen fastnade han under en stenkista. – När de kom in med farfar på sjukhuset var min farmor redan där, inskriven för blödande magsår. Farfar fick under natten en blodpropp och avled, varpå farmor resolut reste sig upp och skrev ut sig. ”Här kan jag ju inte ligga när jag har en familj att ta hand om”, sa hon. Den händelsen färgade mig. Oavsett vem man var och vad man hade för bakgrund spelade bruket och dess efterföljande historia en stor roll för Gustavsbergsborna. Under åren fick de se hur fabriksområdet alltmer börja-

de utvecklas till en förort och hur bruket nästan över en natt gick från kapitalistiskt till kooperativt. I gamla brukssamhällen finns det nästan alltid åtminstone ett vackert och ståtligt hus. Ett hus som har varit en del av samhällets utveckling och som bär på berättelser om platsens livsöden. I Gustavsberg heter det huset Villa Strandvik. Huset har under åren tjänat området på så många olika sätt, och det sätter fortfarande sin prägel på bygden. – Villa Strandvik har ett kulturellt värde. Jag tycker att det är oerhört viktigt att årsringarna får finnas kvar, att hus som bär på berättelser bevaras. Villa Strandvik är fortfarande en vacker plats som är viktig att bevara. LG menar att de som bott länge i Gustavsberg har sett det gamla och traditionella förvinna alltmer. Rivas. Förändras. Moderniseras. Samtidigt är det en komplicerad fråga. Fastighetsbolagen har ett ansvar gentemot sina ägare att hitta kapital och bygga något som är lätt att sälja. Men det finns också en risk i den 2000-talsarkitektur som i dag råder och som karaktäriseras av sin öppna planlösning som släpper in ljus och ger bostaden rymd. – Husen blir luftiga men likriktade och jag gissar att ungefär 70 procent av det som byggs kan ligga i vilken förort som helst. Det gör att ortens karaktär riskerar att försvinna. När människor från hela världen i dag besöker Gustavsberg får de inte riktigt känslan för vad som finns här. De hittar visserligen porslinsfabriken och kan fynda i bu-

tiken men de når sällan djupare än så. De missar både konsten och bygdens historia, säger LG. EN VIKTIG IDENTITET Bygdens historia och karaktär är emellertid minst lika viktig även för den som bor på platsen, kanske ännu viktigare än för besökaren. Historien skapar en identitet, något som ger platsen en själ. LG nämner Hammarby Sjöstad som exempel. När bostäderna var inflyttningsklara skapades här en egen liten stadsdel, men utan några historiska värden eller gammal kultur att bygga vidare på. Eftersom människorna flyttade in nästan samtidigt fanns inte heller någon nyskapad kultur att föra vidare. – I Gustavsberg finns däremot kopplingen till vår gamla kultur. Många vill vara stolta över platsen de bor på, men det är inte många som vet att de kan vara stolta över Gustavsberg. Därför måste vi bevara länkar tillbaka i tiden och fortsätta att berätta vår historia. Då kan vi få fler att förstå. Villa Strandviks historia kommer att bevaras så långt det är möjligt. Precis vilka förändringar som kommer att göras är ännu inte klart, men LG har sina tankar om vad som är viktigt, sett till bygd och historia. – Det byggs seniorboenden bredvid men jag gillar inte det, för jag tycker att vi ska blanda åldrarna. Det finns någon märklig idé om att från 55 år och uppåt så ska alla tycka likadant, göra samma saker och vara som de andra i samma ålder. Jag vill ju ha barn omkring mig, känna mötet med olika åldrar! Därför är det viktigt att inte Strandvik blir

en lyxversion av de intilliggande seniorboendena utan att det fortfarande är något som tillhör alla. Allra helst skulle han vilja se ett öppet hus, en plats där konstnärer kan inspirera varandra och där kulturlivet kan blomstra. Detaljplanen förespråkar emellertid bostäder men han hoppas att det går att finna en lösning så att Gustavsbergsborna kan ta del av symbolen för den tid som en gång var. Kanske skulle det gå att anlägga en kulturpark i trädgården med skulpturer, en scen för mindre uppträdanden och arrangera evenemang som poesiaftnar. LG skulle också gärna se att kommunen hjälpte kulturlivet på traven genom att skapa en strandpromenad runt viken. – Jag tycker att vikens hästskoform ska hållas levande och uppmuntra människor att promenera längs den. Jag skulle gärna se en promenad med olika konstinstallationer. Den skulle kunna gå hela vägen längs vattnet och via Strandvik, då blir det en länk som binder samman hela viken. Vid sidan av Villa Strandvik skulle han också gärna se att hela Gustavsberg på ett tydligare sätt kunde berätta traktens historia. – Om jag fick drömma skulle man skapa ett museum här i Gustavsberg som skulle skildra allt som hänt på bruket: brukshistoria, arbetar- och fackföreningshistoria, patronväldet och kooperationen, hur konsten utvecklades, industridesignen och tillverkningen av knivar och förskärare. Det finns inte ett sådant museum någonstans i Sverige, och det skulle vara unikt att skildra all denna historia på samma ställe.

Ingenjör från Gustavsbergskoncernen Erland Andersson

En villa med många minnen Villa Strandvik är en byggnad som det är lätt att få en relation till. En mytomspunnen villa som bär på många hemligheter. Många har bara sett den utifrån, kanske på håll genom det staket som en gång fanns. Men för dem som arbetade inom Gustavsbergskoncernen öppnades villan även invändigt.

Erland Andersson är en av dem som genom hela sin uppväxt och därefter i vuxen ålder har haft en relation till villan. Hans första minnen är från förskoleåldern, och det är den stora trädgården som omringade villan med ett staket på ena sidan och en mur på den andra som han tänker tillbaka på. – Villan var som en borg, och vi barn visste tidigt att vi inte fick gå in i trädgården. Sen blev jag tonåring och då blev det lite av en match bland oss grabbar att palla frukt från trädgården, säger Erland och ler. Ungdomarna lärde sig snabbt att det gällde att hålla sig väl med barnen vars föräldrar var tjänstemän på fabriken och som tillfälligt bodde i villan i väntan på egen bostad. Då

kunde den som hade tur få tillträde till tennisbanan inne i villans park eller, ännu hellre, till en av Gustavsbergs första tv-apparater som fanns inne i husets salong. – Det var en ynnest att få komma till Villa Strandvik tillsammans med en kamrat. Men tennisbanan skrotades på 50-talet. Den var gjord av betong och till sist bröt trädrötterna upp den underifrån.

Föga anade Erland då att han senare skulle ha tillträde till hela villan. Som ingenjör inom VVSdivisionen, och så småningom tekniskt sakkunnig på säljavdelningen, skulle han komma dit igen. Här arrangerades både representationsluncher och lättsamma after work-tillställningar – eller ”slink in på freda’” som det kallades här. Långt innan han själv föddes var det till tegelbruket, porslinsfabriken, lantbruket och sedermera sanitetsoch badkarsfabriken som invånarna sökte sig för att få jobb. Det återberättas fortfarande historier från början av 1900-talet om lärare som frågat sina unga elever varför de ens behövde gå i skolan. – Lärarna sa rent ut till eleverna att ”varför ska ni lära er räkna, läsa och skriva, ni ska ju ändå bara börja på bruket. Ni kan ju redan äta, sova och bära lera.” Sådan var attityden för länge sedan, och fortfarande när jag växte upp på 40- och 50-talet var det lite skämmigt att börja arbeta på bruket. Jag tror att den känslan satt i av gammal hävd. Men, å andra sidan, behövdes det alltid folk där och människor fick jobb. När jag anställdes 1958 arbetade 3 500 människor inom Gustavsbergskoncernen, berättar Erland.

Han är tredje generationen gustavsbergare, och familjen har upplevt mycket på orten. Erland minns berättelsen om när kronprins Gustaf Adolf, son till Gustav V, kom ut till Gustavsberg för att jaga och med sin bil körde över skrindan som tillhörde Erlands mormor. Av skrindan återstod bara flisor, och mormodern tog sig nästa dag upp på slottet och krävde ersättning. Hon fick tolv riksdaler, en rejäl summa som på den tiden räckte till många skrindor. NYA MINNEN FRÅN VILLAN När Erland var 18 år dog hans far. Erland ville studera men behövde också kunna försörja sig. Det var ett lätt beslut att studera till ingenjör på kvällarna och arbeta dagtid på fabrikens ritkontor. Där kunde den som visade vilja snabbt avancera, och Erland blev kvar även när studierna var klara. Snart fick Villa Strandvik åter en viktig och mer intim roll än under uppväxtåren. – Det första vuxna minnet jag har från villan är luciafirandet som jag blev inbjuden till redan under mitt första år som tjänsteman. Det är en högtid som jag verkligen minns, med den vackra inredningen och luciatåget som skred nerför trappan. Under lång tid användes villan för kurser och informella sammankomster, men också representationsluncher och avtackningar. – Den som gick i pension fick ett fint konstgods och en minnesvärd lunch. Men de kallade det för ett stycke bränd lera, man hade svårt att uppskatta värdet av det man arbetat med själv. Jag brukade tänka på Stig Lindberg, en av de mest ansedda

konstnärerna. Han sa att det är en sak att göra konst av guld och ädelstenar, men det är en utmaning att göra konst av samma sorts lera som sitter under våra skosulor. Villa Strandvik har betytt mycket, både för människor som i någon form har verkat där, men också för koncernen. Att ha en plats för att bygga relationer, både med personal och med affärskontakter, har varit en viktig del i dess framgång. Vid sidan av en plats som gett tak över huvudet och hjälpt till att lyfta verksamheten har Villa Strandvik också utvecklats till en byggnad fylld med historier från dem som besökt den. Här återspeglas mer än bara den konkreta verksamheten, och ryktet om att det spökar florerade för många år sedan bland de anställda. – Villan användes som brukshotell, både för långväga gäster som var här på representationsbesök och för nyanställda som ännu inte hade fått tag på en egen bostad. Det gick historier om att det fanns ett spöke. Jag har aldrig sett eller hört något själv, men en gång sa jag till en gäst att inte vara rädd om han hörde om det knarrade i trappan på natten ”för det är bara någon som går där”. Jag kände mig lite elak, så jag la till att det i alla fall var ett snällt spöke. GUSTAVSBERG PRÄGLAR HEMMET Erland och hans fru Margareta bjuder på kaffe, naturligtvis i Blå blom-servisen som är så tydligt förknippad med Gustavsberg. Det personliga och vackra hemmet är också, antagligen helt omedve-

tet, en utställning av Gustavsberg. Här finns krukan som bär Waldemarsuddes namn, badrumsporslin, köksporslin och en blomsterdekorerad braskamin, tillverkad av emaljerad badkarsplåt. Intresset från marknaden var stort när den lanserades på 1980-talet. Erland guidar runt och visar allt som härstammar från trakten, och att se föremål efter föremål, alla som en egen del av bygdens historia, gör det lätt att förstå hur omfattande produktionen i Gustavsberg faktiskt har varit. De ger en bild av hur mycket koncernen har betytt för många människor. En kunskap som många i dag inte känner till – eller bryr sig om. Det är synd, tycker Erland, nu när den stora industrin lagts ner. Han påpekar att många människor har tagit till sig de mest spektakulära berättelserna från förr men att de missat vardagshistorien trots att den är så viktig att känna till om man vill förstå hur vårt land har utvecklats. – Många fascineras av historier om våra gravfält från vikingatiden eller Birka. Men de bryr sig inte lika mycket om den gamla, mer vardagliga kulturen som är så viktig att känna till. Den blir till kunskapens lungor där folk kan andas in den historia som formade det gamla samhället och danade det nya. Snart finns det inte längre några personer kvar som kan berätta hur det var och hur det som hände påverkade människornas liv. Därför tror jag att det är viktigt att bevara minnet om samhällets utveckling och fortsätta att berätta hur det en gång var.

Villa Strandviks olika funktioner som hem, representationsvåning och brukshotell har alla satt sina spår i byggnadens inre. Tillsammans ger de liv åt minnet bortom enstaka händelser.

Framtiden för Villa Strandvik Projektbeskrivning

Sisyfosgruppen lockades till Villa Strandvik av möjligheten att få vara med och utveckla det som är en del av vårt kulturarv. Vi vill bidra till att villan får tillbaka sin forna glans och behåller sin plats som ett hjärta i Gustavsberg. Villa Strandvik är en gång i tiden byggd för att ha ett representativt läge, nära och synligt men samtidigt i upphöjd enskildhet. Närheten till det sociala och kulturella livet i Gustavsberg är än i dag densamma, även om fabriken har fått ge vika för butiker, konstnärsateljéer och serveringar. Det växande samhällets kommunikationer in mot Stockholm ger ännu fler möjligheter för den som vill ha nära till storstadspuls, arbete och umgänge. Men, villan utgör också en egen tyngdpunkt i stadsbilden, en av Gustavsbergs märkesbyggnader både arkitektoniskt och kontextuellt. Den är av Värmdö kommun utpekad som en kulturhistorisk omistlig byggnad med stora kulturvärden. Detta understryks av den underordnade roll nybyggnationerna, i form av de omgivande flyglarna som hör till byggnaden, får. För att omdaningen av villan nu ska lyckas måste gestaltningen uppfylla höga krav på sammanhållning, samtidigt som de nödvändiga förändringarna görs. Sisyfosgruppen har här i samarbete med JM

fått ansvar för att omvandla en byggnad skapad för representation i stor skala. Detaljplanen för området sätter gränser för möjligheten till annat än boenden. Grundförutsättningarna finns alltså redan. Vår roll ligger i att vara med och skapa en miljö som används och ger fortsatt liv åt platsen.

Byggnaden Tillsammans med fastighetsutvecklare, kulturhistoriker och arkitekt har vi ställt oss frågan hur man formar en lösning som för huset blir hållbar såväl ekonomiskt som kulturhistoriskt. Villans tidigare funktion som representationsvilla är en kvalitet att ta vara på. Mötet mellan människor i en vacker miljö är en av grundidéerna med husets design. Den idén vill vi behålla. Villa Strandvik har tidigare projekterats till att bli en bostadsrättsförening med ett tiotal små lägenheter. Men efter att ha konsulterat en byggnadsantikvarie tänkte vi om. Det skulle innebära stora ingrepp på byggnaden och dess kulturhistoriska hållbarhet – och det tycker vi vore synd. Vi tror också att det finns ett ekonomiskt mer hållbart alternativ för framtiden. Villa Strandvik är en representationsvilla där hela dess karaktär, inte bara enskilda detaljer,

är värd att bevara. Det kräver stora ytor. Därför vill vi anpassa utvecklingen av bostäderna efter förutsättningarna, vilket innebär att antalet lägenheter begränsas. För att bevara den enskilda karaktären föreslår vi en bostad per våningsplan, med egen entré från markplan och inget gemensamt trapphus. Vi har i varje bostad och pa ̊ varje våningsplan utgått från husets ursprungsidé, med det stora centrala rummet kompletterat av en lekfull asymmetri och med uteplats mot vattnet. De få förändringar vi föreslår bygger vidare pa ̊ byggnadens ursprungskaraktär. Resultatet blir fyra stora hem. De passar dem som söker ett rymligt boende men inte vill ha en villa. Vi utgår från vad vi tror är det bästa för byggnaden, och vi ser att det blir ekonomiskt hållbart.

Ägandeformen Men vi vill inte stanna där. Vi vill också på ett juridiskt plan framföra Villa Strandvik som ett alternativ till befintliga flerfamiljslösningar, genom att erbjuda ägandelägenheter. Det är en boendeform som är ett relativt nytt begrepp i Sverige. Vi väljer att prova eftersom bostadsrätter i högt belånade bostadsrättsföreningar inte alltid är det alternativ som marknaden efterfrågar. Ägandeformerna i Sverige saknar oftast en mellanform för dem som inte vill bo i eget hus men som ändå inte vill ha bostadsrättens påtvingade gemenskap. Vår idé är att anpassa bostadslösningar för människor som värdesätter den frihet som en mer personligt upp-

byggd ägandeform innebär men vill ha fördelarna med att bo i ett flerfamiljshus. Bostadsrätterna, som i dag är den vanligaste boendeformen för nyproduktioner, är ingen självklarhet. I stället upplever vi att det är ett boendekoncept som ibland inte passar allas behov. Det är ett upplägg som utnyttjas av bostadsbyggare för att dölja kostnader i föreningens lån i stället för att visa transparens. Ägarlägenhetens form är en frihet som passar in i tiden, den är flexibel och den begränsas inte av samfälligheten. Det är lättare för en köpare att ta ställning till kostnaderna när han eller hon köper in sig i en boendelösning och behåller det ekonomiska rörelseutrymmet. Men den har också sina utmaningar. I övriga Europa finns en debatt om ägandelägenheters begränsningar. Problembilden när detta blir alltför utbrett i det totala utbudet är att lägenheterna ägs av dem med pengar, liksom gångna tiders privata hyresvärdar. Det är en problematik som vi tar på allvar, liksom all ekonomisk monokultur. Vi ser en rik flora av olika boendelösningar som ett sätt att möta dagens bostadsproblematik. Tidigare projekt har låtit oss jobba med allt från egnahem, hyresrätter, bostadsrätter och botell. Genom att addera ägandelägenheter provar vi nu ännu ett komplement för att möta en växande urban befolkning i olika inkomstlägen och med olika behov.

Gestaltningen pågår Sedan hösten 2018 arbetar Sisyfosgruppen med Villa Strandvik. Vi har inlett en process med kommunen om gestaltningen. Målet är att vi till hösten 2019 ska kunna välkomna köparna, de framtida förvaltarna, till villan.

Vi arbetar nu efter en lösning som delar upp husets fyra våningar i fyra hem. En lösning som så långt det är möjligt skapar utrymme för restaurering i stället för renovering. Det slutgiltiga utseendet kommer att vara resultatet av en dialog mellan allmänhet, blivande ägare, kommunen och oss. Under hösten 2018 bjuder Sisyfos in till en delaktighetsdag, och då kommer gestaltningsförslagen att ta slutgiltig form. Vi vill gärna lyssna på dina idéer. Ju fler som engagerar sig, desto bättre blir resultatet. Vårt fokus är att bevara husets estetiska kvaliteter och tradition, att vara en plats byggd kring samvaron och mötet mellan människor. Denna tyngdpunkt har resulterat i förslag på boenden som både tar tillvara befintliga planlösningar så långt det är möjligt och kompletterar dem med lösningar som går i samma anda som husets historia och funktion. De sociala utrymmena ska utgöra husets kärna. Precis som när det byggdes.

Ett livserbjudande När vi tar oss an det här projektet är det historiska perspektivet viktigt att ta med sig, likväl som en blick in i framtiden. Utan nya perspektiv och nya idéer riskerar vi att bygga ett samhälle som inte längre behövs. Hur kan vi då planera för en framtid vi inte vet någonting om? Genom att vara nyfikna och lyssna på andra. För oavsett vad vi tror om framtiden så är kulturhistoriskt viktiga platser som Villa Strandvik miljöer som måste vara fulla av liv. Här kommer de som flyttar in att lämna sina spår för framtiden genom att sätta sin prägel på platsen genom fysiska spår men också i form av berättelser. När vi på Sisyfos planerar ett samhälle innebär det att vi försöker sätta oss in i hur man kan besöka, bo eller verka på platsen. Gustavsberg är en dynamisk plats där mycket händer, ett gamla tiders bruks- eller bysamhälle i modern tappning. Bysamhället som idé har länge fascinerat oss. Vi ser en glidning i förståelsen för vad ett samhälle konstituerar, där många tror sig kunna köpa trygghet utan att skapa den. Vi uppmuntras att utgå från pengar i stället för värde. Men vi tror att nyckeln till hållbara samhällen stavas delaktighet. Att tillsammans utveckla vår framtid i en inspirerande miljö gör oss alla till en viktig del i projektet – samtidigt som det också är roligt. Vi vill koppla samman människor och deras behov, vi vill erbjuda dem att delta i utvecklingen

i stället för att bara köpa en produkt. Det gäller både när vi skapar nya, stora projekt och adderar nytänkande till en befintlig struktur, som i Gustavsberg. I Villa Strandvik tittar vi på ett litet förslag, där små förändringar och tillägg blir en viktig del av den befintliga strukturen. Här tillför vi en nygammal boendeform som ifrågasätter rådande normer för hur vi organiserar vårt sätt att

bo. Vi hoppas att det kommer att ge Gustavsberg en boendemiljö med fler lösningar. Vårt livserbjudande är till för den som vill vara med och skapa förutsättningar för sin gemenskap. Vi lägger grunden till förutsättningarna genom att bevara, berätta men också skapa historia. Liksom mytens Sisyfos rullar vi stenen vidare uppför berget, tillsammans med alla som vill vara med på resan.

Villan uppfördes 1911-12 för Axel Odelberg och hans fru Maud. Vem som är husets arkitekt har aldrig klarlagts. Ursprungsritningarna är signerade av byggmästaren G. A. Bengtsson och det är inte omöjligt att han själv ritade huset, ett tillvägagångssätt som inte var ovanligt vid tiden.

Värden att ta vara på

Miljöskapande

Samhällshistoriskt

Arkitekturhistoriskt

Byggnaden har ett stort miljöskapande värde för närområdet. Särskilt genom Strandviksparken i sträckningen ner mot vattnet bildar villan en fond till den allmänna parken, en populär samlingsplats för gustavsbergarna. Villan, tillsammans med industriområdet på andra sidan Årstaviken och senare bebyggelse, skapar ett sedimentärt landskap där samhällets utveckling blir läsbar.

Villa Strandvik är en viktig symbol för Gustavsberg. Den omgivande parken har länge varit samlingsplats för Gustavsbergsborna, och byggnaden är ett monument över Odelbergepoken och sin tidigare funktion som representationsbyggnad för Kooperativa Förbundet. Byggnaden fyller därmed också ett samhällshistoriskt värde genom att den återspeglar det patriarkala brukssamhället och dess utveckling till dagens Gustavsberg. Tillsammans med de estetiska kvaliteterna har Villa Strandvik både ett kultur- och ett samhällshistoriskt värde.

Byggnadens kulturhistoriska värde sitter främst i dess fasader och dess byggnadsvolym. Det är önskvärt att planlösningen också återspeglar byggnadens funktion som representativ miljö. Byggnadens romantiska stilblandning med tydliga drag av jugend, nationalromantik och nyklassicism speglar också ett brytningsskede i svensk privatarkitektur och har därför ett högt arkitekturhistoriskt värde som ett estetiskt nav i området.

Sisyfos projekt Villa Strandvik är bara ett av alla de projekt som Sisyfos driver. Länge fokuserade vi på att driva och utveckla olika 60

vindsprojekt. I praktiken innebar det logistiska krumbukter, svåra avvägningar och att genom ett praktiskt och opretentiöst förhållningssätt lösa olika situationer. Då vaknade också vårt intresse för att hitta byggnader och platser med historia, att bevara det som redan fanns, att utveckla det vidare och att berätta den unika historia som varje plats bjuder på. Här är några av de projekt som vi har utvecklat eller arbetar med i dag. Tillsammans skapar de bilden av hur vi ser på olika platser och på vårt ansvar.

Wenngarn Bakgrund Wenngarns slott, med anor från medeltiden, och platsen det ligger på är ett av Sveriges mest kulturhistoriskt intressanta områden. Med sin placering strax utanför Sigtuna har området spelat både huvud- och biroller i olika händelser som format Sverige. Från 1990-talet förföll Wenngarn efter att inledningsvis ha fungerat som alkoholistanstalt och därefter fallit i händerna på en tysk affärsman med en dröm om att skapa en kurort, något som aldrig realiserades. I stället blev Wenngarn ett tillhåll för samhällets mörkare krafter med kriminalitet, droger och prostitution.

Alkoholistanstalten invigd, 1916.

Utmaning 62

Ingen ville ha med Wenngarn att göra. Ingen ville bo där, och barn och ungdomar uppmanades av oroliga föräldrar att hålla sig borta från den plats som uppfattades som otrygg.

Midsommarfirande med personal och intagna, 1920-tal.

Vår insikt Sisyfos insåg att om vi ska bygga ett nytt samhälle som kan ge liv åt området så behöver vi ha ett holistiskt samhällsperspektiv på platsen. Vi behövde inte bara bygga nytt utan också presentera ett livserbjudande och därmed skapa hållbarhet genom att utveckla en plats som människor vill besöka, bo eller verka på. Lösning Vi öppnade slottet och gjorde det till Wenngarns hjärta. Vi tog tillvara alla berättelser – goda som onda – och har genom dem byggt ett nytt Wenngarn. I dag lever här över 600 personer och det finns många olika verksamheter och servicefunktioner på platsen.

Anstaltsbussen med chaufför, 1950-tal. Anstaltens betongfabrik, i dag företagscenter, förskola och gym, 1970-tal.

Wenngarns historia är fascinerande. Med anor från 1000-talet är det ett av Sveriges äldsta slott. Under 1900-talet utvecklades det gamla godset till ett samhälle under den tid som man drev alkoholistanstalt här, men från mitten av 90-talet gick det gradvis ner sig i ett tillstånd av misär.

Slottet med sitt märkliga kapell är öppet för besökare och går även att hyra. Slottsområdet har blivit ett litet samhälle med bostäder för cirka 700 personer. Här finns också vedugnspizzeria, kafé, orangeri, bryggeri, bageri, företagscenter, eventlokal, gym och förskola. Allt med slottet som hjärta.

Botell Volta Bakgrund På en attraktiv plats strax utanför centrala Stockholm ligger den gamla dammsugarfabriken Volta. Verksamheten var som allra mest intensiv under 1910-talet då över 100 människor arbetade i fabriken. I dag är det inte längre många som dammsuger med en Volta, och sedan fabriken stängdes har huset i stället härbärgerat småföretag och under åren blivit alltmer slitet. Utmaning

Hur kunde vi ge den här fastigheten, som är industrihistoriskt intressant, ett nytt liv? Trots ett skriande behov av nya lägenheter i Stockholm medgav detaljplanen inte nya bostäder på platsen. Vi behövde därför fundera på hur fastigheten kunde skänka värde till människor utan att omvandlas till bostäder.

Nya Elektriska Volta grundades mitt under brinnande världskrig med siktet inställt på att efter krigsslutet stå redo att förenkla livet för privathushållen. Navet var Ulvsunda där produktionen snabbt tog fart med en stor fabrik och internationell reklamavdelning. Bild från ett säljevent under 1920-talet.

Insikt Vi lever i ett ålderdomligt regelverk som berättar för oss vad som är en bostad eller inte. För den som saknar tak över huvudet är det exempelvis ointressant om boytan är korrekt enligt byggnormen. Lösning Vi skapar ett botell. En blandning av boende och hotell där vi utforskar hur en blandning av de två boendeformerna kan skapa något nytt och bra. En plats där man med hjälp av delningsekonomi kan maximera nyttan med ett boende genom att hyra ut det när man inte själv behöver sitt botellrum.

Mekaniska avdelningen och monteringsavdelningen i Ulvsundafabriken. 1910-tal.

Genom företagets stora internationella reklamavdelning producerade Volta pamfletter, reklammaterial och kataloger, vilka översattes till spanska, engelska, tyska och ryska.

I Sisyfos projekt omvandlade vi en del av den gamla fabriken till funktionsanpassade boenden. Husets speciella karaktär krävde att rummen fick sin unika planlösning – från compact living på 9 kvadratmeter till stora våningar på 120 kvadratmeter. Ett koncept mellan bostad och hotell – botell. Samtliga interiörer tog avstamp i Voltas grafiska profil från det expansiva 1920-talet och toppades med specialdesignade konstverk av Mattias Stenberg, Kosta Boda.

Villa Björkudden Bakgrund Villa Björkudden är en pampig rest av världsutställningen i Stockholm 1897. Huset stod ursprungligen vid Djurgårdsbron och fungerade som expeditionsbyggnad för att sedan monteras ner och fraktas bräda för bräda till sin nuvarande plats på Tynningö i Stockholms skärgård. Genom åren har huset gått från att vara sommarnöje för societeten till att användas som flyktigboende under andra världskriget innan det så småningom började förfalla. Utmaning Hur gör man en av skärgårdens vackraste platser tillgänglig för många, i stället för att förvandla den till ett privatägt sommarpalats med stängsel?

Insikt Om vi på Sisyfosgruppen tycker att det är en magisk plats att mötas, nätverka, inspireras och arrangera fester på så finns det fler som tycker som vi. Lösning Vi renoverade varsamt och sparsmakat upp Villa Björkudden, men med idén att huset fortfarande skulle förfoga över sin ursprungliga charm. Enkel skärgårdsstandard varvas med toppmoderniteter, nya konstinstallationer och tennisbana. Läget är oförändrat, liksom sommarbarnens klotter från 50-talet. En magisk plats som nu vem som helst kan hyra till en rimlig kostnad. En rik historia. Villa Björkudden uppfördes först på Djurgården i samband med Stockholmsutställningen 1897 och flyttades därefter ut till Tynningö. Huset har sedan dess varit bland annat sommarnöje, flyktingförläggning, skola och kollektiv.

Mellan historia och framtid. Från 2015 har Sisyfosgruppen förvaltat villan. Interiören har återställts och kompletterats. Bland annat med en kristallbar av Lena Bergström, Orrefors, som inspirerats av platsens historia.

Hus utan sladd Bakgrund Vi står inför stora utmaningar kring miljö, hållbarhet och energianvändning. Oavsett vad man bygger så måste man bygga för framtiden eftersom våra fastigheter kommer att leva under lång tid. Utmaning Beroende på vem man frågar så får man olika svar. Vissa säger att något fungerar för framtiden och andra säger tvärtom. Olika tekniker utvecklas oberoende av varandra, men det är svårt att veta vad som händer när man kombinerar olika redan existerande lösningar. Insikt

Det är fler som pratar om hållbarhet än som faktiskt gör något. Går det att bygga ett hus utan sladdar och rör som går in och ut i byggnaden? Ett hus som alltså sköter sig själv? Lösning Vi byggde Hus utan sladd. Sedan 2015 står det på Wenngarn, och i det bor människor som lever ett fullgott och bekvämt liv med betydligt mindre miljöpåverkan än vi andra.

För att göra huset självförsörjande fanns det fyra stora frågor att lösa: värme, el, vatten och avlopp. Projektet innehåller bland annat följande delar: • Pelletseldad stirlingmotor som ger el och värme på vintern. • Passivhusstandard med högisolerade tak och väggar samt fyrglasfönster. • Energilagring med litiumbatterier och genom laddning av elbil. • Internt elnät baserat på likström för att minska omvandlingsförluster. • Rymddusch som återcirkulerar vattnet och spar massor av energi och vatten. • Avloppssystem inspirerat av naturens egna processer. Läs mer på husutansladd.se

Teknologi i vardagsidyllen. Hus utan sladd är uppfört på en befintlig husgrund på Wenngarn och smälter trots sina många tekniska finesser väl in i byn. Huset bebos i dag permanent.

Margarethahemmet Bakgrund Byggt 1914 som ett hem för samhällets mest utsatta, epileptiska barn, finansierat av privatpersoner i en tid då samhället inte hade plats för avvikande diagnoser. Sedan avvecklingen på 1960-talet har det först varit vårdhem, psykiatriklinik och cancerklinik. På senare år har det huserat vårdcentral och Sveriges största skola som drivs enligt Reggio Emilia-modellen. Utmaning Vi lever i dag funktionsseparerade liv, där vi bor, jobbar, utbildas, umgås och åldras på olika platser utan att mötas. Insikt 70

Margarethahemmet invigdes 1915 som ett ideellt initiativ för vård av barn med epilepsi. Hundratals barn hade sin uppväxt här under åren fram tills verksamheten upphörde 1969. Därefter har de slottslika byggnaderna hyst företag, annan omvårdnad och en kooperativ skola.

Platsen Margarethahemmet är redan ett forum för ett gott utbyte mellan behov och tjänster med befintlig skola, vårdcentral och boende. Genom att ta vara på dessa förhållanden kan man skapa hållbara strukturer som bryter vår annars uppdelade tillvaro. Lösning Vi kommer att utveckla och bygga vidare på den befintliga skolan, kompletterat med ett erbjudande om boenden för äldre. På så sätt kan vi skapa nya värden genom bättre resursutnyttjande, men framför allt skapa en plats där människor som behöver varandra kan mötas. Det är vad vi kallar ett modernt bysamhälle. I oktober 2018 hade det praktiska arbetet ännu inte hunnit starta.

Lektionssal, 1959.

Förändring ur ett brukarperspektiv. I arbetet med att komplettera Margarethahemmets bebyggelse har eleverna på skolan tagit aktiv del. Via workshoppar mellan arkitekter, byggherre och elever drogs planerna för skolans miljö upp. Här ska äldre och yngre samt boende och besökare kunna trivas.

Kaggeholm Bakgrund Ett slott beläget på en ö i Mälaren som har varit ett centrum i över 1 500 år. De senaste 75 åren har slottet varit centrum för Filadelfiakyrkans egen folkhögskola, vilken har haft en stark närvaro på ön, och runt de gamla byggnaderna har ett eget samhälle vuxit fram. Efter en lång tid ska nu skolan återvända till sina gamla lokaler i Rörstrand, och Sisyfos bygger vidare på en lång historia. Utmaning Hur ska Kaggeholm hitta en framtid och kunna stå på egna ben utan den kyrka och skola som i 75 år har befolkat platsen? Hur ska platsen bli värd att besöka, bo eller verka på?

Insikt Med sitt läge invid Mälaren är vattnet Kaggeholms största tillgång. Det har gjort Helgö attraktivt ända sedan de första adelsmännen en gång bosatte sig här och är i modern tid fortfarande något som har lockat hit dagens bofasta. Lösning Projektet Kaggeholm är för Sisyfos ännu i en tidig fas, och det är en resa vi ser mycket fram emot att göra tillsammans med dem som vill bidra med idéer. Vi tror på att i Lewi Pethrus anda bygga vidare på en idé om det goda samhället.

En plats för lärande. Sedan 1940-talet har Kaggeholm varit hem för pingströrelsens egen folkhögskola. I och med att verksamheten flyttar tar Sisyfosgruppen vid för att förvalta och utveckla platsen och det arv herrgården och skolan har bidragit med i området.

En pärla vid Mälaren. Kaggeholm ligger på en historisk plats där Helgö var ett centrum för handel redan under 500-talet. Den nuvarande huvudbyggnaden uppfördes under 1700-talets första hälft och den praktfulla slottsparken med sin nationalromantiska prägel är resultatet av ett samarbete mellan den sista privata ägaren, bankiren Martin Aronowitsch, och arkitekten Isak Gustav Claeson, arkitekten bakom Nordiska museet.

Dragon Gate Bakgrund Bredvid E4:an mellan Uppsala och Gävle ligger Dragon Gate. Det är antagligen ett av Sveriges mest utskrattade byggprojekt. Ett Kina i miniatyr som aldrig har öppnat på riktigt. Ändå har det engagerat många människor. Historien om Dragon Gate börjar heller inte med en kinesisk affärsman, utan med svenska kommunpampar som på 1980-talet anlade Hotell Älvkarlen. Liksom dagens Dragon Gate fnös man åt projektet och kallade det skandalbygge och snedsteg. Något i den norduppländska skogen gick snett redan då, och nu försöker Sisyfosgruppen hitta en ny väg framåt.

Vy över det nybyggda Hotell Älvkarlen vid E4:an 1989. Foto: Avena/Upplandsmuseet.

Utmaning

Hur kan man gjuta framtidstro i ett projekt och en plats som konsekvent har gjort människor så besvikna och blivit så utskrattad? Vår insikt En plats som skapat så starka berättelser och så mycket engagemang kan inte bara vara ett problem. Det måste vara en möjlighet. Dragon Gate är en nutidsgåta som på olika sätt engagerar människor och inte lämnar någon oberörd. Utifrån det finns det något att bygga på. Lösning Lösningen för Dragon Gate ligger kanske inte i att behålla hela den kinesiska kulturen som i dag finns på platsen. Vi tror i stället att det behövs flera olika perspektiv för att platsen ska bli en tillgång för många. Vad innehåller Dragon Gate som gör att den förtjänar att bli en destination? På vilket sätt skapar platsen värde för en bilist som behöver en paus? På vilket sätt och för vem ska platsen knyta Kina och Sverige närmare varandra? Det återstår att se.

Under byggnadstiden kantades Dragon Gate av kritik, och Arbetsmiljöverket utfärdade flera anmärkningar på byggarbetsplatsen. Trots bristerna inträffade inga allvarliga tillbud. I efterhand förklaras problematiken med "kulturkrockar". Foto: Gefle Dagblad.

Bildtext

EFTERORD Vi tror på att göra kulturarvet användbart, angeläget och behövt. Vi tror inte på att skapa museala miljöer där vi bara betraktar, utan vi vill att byggnaderna används, brukas och skapar glada människor. Vi tror att om många vill besöka ett hus så får huset en viktig funktion och både människorna och huset blir glada. Villa Strandvik har länge speglat Gustavsberg. Som privatbostad åt bygdens stora namn och som mäss och representation under koncernens nya blomstringstid. Som brukshotell under den tid samhället och kommunen sökte sin identitet långt efter att den stora dominansen från en porslinsfabrik tonats ner.

Villan har varit en återspegling av samhället. Hur vi tar hand om det offentliga rummet och vilken vikt vi tillmäter historien. Det är ett hus som är tätt sammanflätat med det samhälle som omger det. Förutsättningarna har ändrats under årens lopp, men byggnaden ska bestå i många år med ny funktion inne i huset och som huvudperson på platsen. Villa Strandvik är ett spännande projekt, ett roligt projekt och ett viktigt projekt. Den här boken är ett avstamp för projektet och ett sätt att bjuda in fler att engageras och fascineras av Villa Strandvik. Det är också en inbjudan till att delta i vårt projekt med idéer, tankar och perspektiv. När detta skrivs har vi många månader framför oss av planering, projektering och byggnation. Vill du veta mer, har du en egen idé eller kanske ett förslag om hur vi kan tänka ett varv till? Hör av dig och hjälp oss att bevara, berätta och skapa historia. Svårt är roligt. Enkelt är tråkigt. Olle Larsson

Sisyfos – vi bygger på historien med nya idéer

Sisyfos har trotsat den mäktige Zeus. Som straff för sin hybris döms han att för all evighet rulla en tung sten uppför ett högt berg. Han tvingas använda all sin kraft, och när han äntligen når toppen rullar stenen ned igen. Berget är alldeles för brant och Sisyfos måste börja om från början. Sisyfosarbete är ett begrepp som handlar om ett arbete utan slut, ett evigt “straff”. Men Sisyfos lyckas lura gudarna och hålla fast vid sitt ord om att han aldrig ska låta sig straffas av gudarna. Det gör han genom att inse att straffet bara är ett förhållningssätt, för om han ändå ska rulla sten hela livet gäller det att i stället hitta glädjen i uppgiften och att utmana sig själv. Vi vet inte varifrån vi kommer eller vart vi är på väg, men vi vet att vi kan göra det bästa av

alla situationer och att vi äger vår egen lycka och framtid. Vår inställning och vårt förhållningssätt är nyckeln. Svårt är roligt och enkelt är tråkigt. Ett byggprojekt och att förädla en byggnad som innehåller en historia är som en förälskelse och en resa. Det är så mycket mer än bara arbete. Det är en resa fylld av motgång och medgång. För att vi inte ska förlora oss helt i projektet är det viktigt att vi skapar en struktur med en början och ett slut. Planeringsfasen är för oss och för många andra själva höjdpunkten. Det är då drömmarna, möjligheterna och utmaningarna formas. Vi får formulera våra visioner, mål och strategier och vi får göra en handlingsplan, bygga en organisation och skapa förutsättningarna. Det är spännande när vision, mål och värdegrund ska omvandlas till verksamheter,

tjänster och miljöer. Vi vet vart vi vill men vi vet inte var vi kommer att hamna. De tomma fastigheterna möter människor som skapar kultur och ger fastigheten liv, en organisk identitet som inte går att styra. Som byggbolag skapar vi arenor för människor och möten. Vi skapar förutsättningar och mötesplatser. Det är det roligaste vi vet. Alla historier vi får ta del av är fantastiska. De knyter ihop dåtid med både nutid och en framtid som vi vet väldigt lite om. Men här och nu är vi med och förändrar världen. Den vetskapen gör oss motiverade att varje dag satsa på det som vi tror på och att använda de plattformar vi har så mycket vi kan. Vi ångrar sällan det vi har gjort men vi ångrar ofta det som vi inte gjorde. Om vi hittar passionen och glädjen och vågar misslyckas så kommer vi alltid att lyckas.

Olle Larsson – mannen bakom Sisyfos Drivande bakom Sisyfos Fastighetsförädling och deras del i Villa Strandvik är Olle Larsson. Till sin hjälp har han en stab av medarbetare i ett företag som försöker lyssna på allas idéer och hitta nya lösningar på olika utmaningar. Allt började 1996 när fastighetsbranschen fortfarande låg i ruiner efter några tuffa år i början av 1990-talet. Olle Larsson var då kund i ett eget byggprojekt. En morgon påminde byggteamet honom om att han kvällen före påstått att man skulle kunna bygga projektets vindsvåningar både billigare och bättre. Embryot till det som skulle bli Sisyfos hade därmed uppstått. – Jag menade varje ord jag sa och jag hade ju lovat så jag kunde inte backa ur, säger Olle.

Det är nämligen två saker som driver Olle. Det ena är att han inte kan motstå en utmaning. Att säga ”det här går aldrig” till Olle är detsamma som att be honom att genomföra det till synes omöjliga projektet, alltmedan han själv som ett mantra upprepar ”svårt är roligt och enkelt är tråkigt”, inspirerad av sin grekiska förebild Sisyfos. Det andra är att han står för sina ord. När han nu var tvungen att ta tag i projektet med vindsvåningarna i Stockholms city upptäckte han snart en känsla i de fysiska miljöerna och hur mycket av den historia som de bär på påverkar oss. Olle konstaterade att förtroendet för byggbranschen ofta var extremt lågt, nästan alla hade en historia om en hantverkare som inte levererade. Han ville förändra synen på branschen och visa att det går att få saker klara i tid och att det är självklart att hålla vad man lovar. Som ekonom och logistiker blev det en spän-

nande utmaning att förändra den negativa kulturen, och vindsprojekten avlöste varandra. Olle uppskattar att han har varit delaktig i renoveringen av uppemot 200 vindsvåningar. Under den tiden upptäckte han också glädjen i att skapa, förändra och förnya. Han började leta efter platser, och investera i projekt, som inte bara handlar om att bygga nytt utan om att förvalta en historia och att tillföra nya värden. Wenngarn i Sigtuna är ett exempel, Villa Strandvik ett annat. Att vidareutveckla något samtidigt som man behåller dess bästa delar lockar, liksom tanken på att det bidrar till att lösa ett problem. Framför allt handlar det om att testa en idé, att ge utlopp för kreativitet och att förvandla det till något bra. Gemensamt för alla projekt är att de utmanar gamla föreställningar och traditioner samtidigt som de knyter ihop historien med framtiden.

Villa Strandvik bär på historier från Gustavsbergs tid som brukssamhälle. Huset speglar de hundra år av förändring som kom att sätta sin prägel på orten. Villan har tjänstgjort som privatbostad, representationshus och brukshotell och speglat det samhälle som här har utvecklats. Den är också ett välkänt landmärke för en ort där kulturen har fått blomstra. Nu får Villa Strandvik snart en ny roll – och nya människor kommer här att bli en del av den historia som ständigt fortsätter mot framtiden. Välkommen att ta del av det som har varit och att forma det som väntar.