Issuu

Margarethahemmet er berättelse - barnens framtid SISYFOS

INNEH Å LL Introduktion: Vår insikt..................................................................4 Orientering 1918.............................................................................6 Knivstas historia..............................................................................8 Margarethahemmets historia......................................................... 18 Vår plan........................................................................................32 Förklaring: Livserbjudande............................................................34 Orientering 2018...........................................................................40 Perspektiv om platsen ................................................................... 52 Barnen.......................................................................................54 Senior.........................................................................................64 Trädgård....................................................................................68 Orientering 2118........................................................................... 74 Slutord..........................................................................................77

Margarethahemmet Vår historia – barnens framtid Text: Johanna Lundeberg, Ordaglad; Hampus Busk, Olle Larsson, Sisyfos. Foto: Gabriel Lundh, Ljudbildsverket; Anneli Lindh, Care of Lindh (omslag, sid 4, 37, 68, 71); Hampus Busk (sid 64, 67), Margarethahemmet 50 år: Föreningen Margarethahemmet 75 år: minnesskrift. (1965). Knivsta: Margarethahemmet. Tack till Johan Emilsson som delade med sig av fotografier från sina vykortsamligar. Arkitektritningar: Arkitektstudio Witte. Form: Taeko Östergren, Grafish. Tryck: Norrmalms tryckeri. December 2017.

Margarethahemmet er berättelse - barnens framtid SISYFOS

Allébyn, Wenngarn.

I N T RO DU K T I O N

Vår insikt Det här är en viktig bok om en viktig plats och resa. I mitt yrkesverksamma liv

har jag under många år haft möjlighet och privilegium att ägna mig åt att förädla fastigheter och livsmiljöer. År av erfarenhet har förändrat mig och mitt sätt att se på vårt samhälle. I min roll som företagsledare, och även som förälder, har tiden gett mig en vidare horisont och större möjligheter. Från det lilla sammanhanget med utvecklingssamtal eller födelsedagsfiranden till det större perspektivet som samhällsbyggare med möjlighet att tillsammans med andra skapa ett bättre samhälle. Jag har jobbat med miljöer som är summan av andra personers arbete. Deras berättelser är ofta långt borta från min egen värld i tid och rum, vissa mer än tusen år. Men deras verk talar ännu till oss.

När jag nu ser tillbaka på de platser som jag har förvaltat och själv adderat

värden till har jag samtidigt gjort mig till en del av deras historia – en berättelse tillsammans med andra som var där långt före mig. Perspektiv berikar en människa. De lär oss att hantera att ingen med säkerhet kan veta någonting om morgondagen. Vi kan bara skapa oss verktyg och förutsättningar för det vi tror ska hända. Margarethahemmet har en av de mest berörande historier jag har fått möta i mitt arbete. Den här boken skildrar visionen om ett projekt vars mål är att skapa förutsättningar långt in i framtiden. Alla kan lära av historien. Genom att bevara, berätta och skapa bygger vi vidare efter dem som var här före oss. Det är vår, Sisyfos, insikt och övertygelse. Vi är övertygade om att vi kan genomföra små och stora idéer som utvecklar samhället, och Margarethahemmet är en fantastisk arena. En arena för en resa som vi, du och jag, nu ska dela. Nu ger vi oss av.

Olle Larsson

Knivstas historia "Knifes sta" Varifrån ursprunget till namnet Knivsta kommer är inte helt klart. En teori är att det kommer av namnet på en person, ”Knife”, och ”sta” i betydelsen boplats, alltså Knifes boplats. Det är i en gammal skrift från 1288 som man första gången återfinner namnet, med den gamla stavningen ”Knifvsta”.

Det började med järnvägen Nära men vid sidan av

Knivstas historia börjar med järnvägen. Men detta skedde ingalunda på ohävdad mark. Här fanns sedan århundraden en rik bondebygd med byarna Gredelby, Ängby och Tarv samt säteriet Särsta och det en gång kungliga jaktslottet Noor. I kommunens utkant finns ett minnesmärke med resterna av Mora stenar, den symboltyngda plats där svenskarna fram till Kristian Tyranns dagar höll sina kungaval. Men det var en bygd lite vid sidan av de gamla vatten- och landsvägarna mellan Uppsala och Stockholm, en plats som sällan stördes av omvärlden. Men samhällsreformer och de

tekniska framstegen kring 1800-talets mitt skulle snart dra in bygden i modernitetens århundrade. 1864 drevs näringsfriheten igenom i Sverige, vilken skulle bereda vägen för de kommande hundra åren där landet upplevde en av de största välståndsökningarna i världshistorien. En grundförutsättning för detta var järnvägen. Svenska riksdagen beslutade, efter årtionden av hätsk debatt och ängslan, att staten skulle ta ett huvudansvar för utbyggnaden av landets infrastruktur med ett nätverk av järnvägar som gick under namnet stambanor. Den längsta och mest ambitiösa av dessa sträckningar var norra stambanan som skulle gå från Stockholm upp till Ånge och de stora industrierna i Sundsvallsregionen. Det var ett ambitiöst 15-årsprojekt där man bestämde sig för att dra järnvägen vid sidan av redan etablerade vägsträckningar och handelsvägar. Detta var en medveten strategi av två skäl: billigare markpriser och förhoppningen att det nya kommunikationsmedlet skulle stimulera till att nya samhällen bildades längs med järnvägen. Banan dras

När makten valdes i en tid då kungamakten inte gick i arv, utan bestämdes i folkliga val, valdes och utropades den nye kungen vid tingsplatsen på Mora äng, belägen strax utanför Knivsta tätort. Som minne av kungavalen ristades varje gång en mindre sten. Några av dem finns bevarade i en av Sveriges äldsta museibyggnader vid Mora stenar, som ligger på gränsen mellan Uppsala och Knivsta.

När lantmätarna stakade ut den första etappen för norra stambanan, den mellan Stockholm och Uppsala, förlade man mycket riktigt den nya stationen bortom de traditionella centrumen, också lokalt. På säteriet Särstas ägor uppfördes stationsbyggnaden med bostäder och ekonomibyggnader för underhåll och drift av den tekniskt avancerade och servicetunga järnvägen. Stationsbyggnaden, som fortfarande finns kvar med sitt karaktäristiska utseende, var ett typhus, ritat av Kungliga järnvägsstyrelsens egen arkitekt Adolf Wilhelm Edelswärd. Den tillsammans med hundratalet till utse-

Knivsta järnvägsstation i början av 1900-talet.

endet likadana byggnader spändes som pärlband längs de nydragna järnvägssamhällena. Stationsbyggnaderna var utförda med ett utbildande syfte, att visa traktens folk den nya schweizerstilens överlägsna modernitet som man hoppades skulle efterapas i gårdarnas arkitektur. 1866 kom invigningen av järnvägssträckningen, med pompa och ståt och kunglig närvaro genom Karl XV; han skulle nå ett rekord som fortfarande står sig som den man som invigt flest järnvägsstationer i Sveriges historia. Men för Knivsta samhälle låg framtiden ännu några årtionden fram i tiden.

Stationshuset är av den s.k. Habomodellen från 1860-talet. Stationsbyggnaden i Knivsta är den sista av Habotypen som finns kvar på sin ursprungliga plats.

ett samhälle En trög start

Under årtiondena efter stambanans invigning kan utvecklingen kring Knivsta station i bästa fall beskrivas som blygsam sett ur ett samhällsperspektiv. En handelsbod grundades och en skjutsverksamhet kom till stånd för att tillgodose de resandes och kringboendes behov. Mjölkbehovet i städerna gjorde det möjligt för bönderna att grunda en mejeriförening med gemensam produktionsanläggning, men den sysselsatte endast ett fåtal. Utan någon större verksamhet på orten saknades basen för att en riktig tätort skulle växa fram. Svaret på behovet kom 1899 i form av en såg. Från sekelskiftet och årtionden framåt skulle Knivsta sågverk, belägen öster om järnvägen i dagens centrala delar, utgöra basen för samhällets tillväxt. Det stora materielbehovet för de snabbt växande storstadsregionerna gav verksam-

Knivsta småskola, troligtvis i Gredelby, omkring 1920.

heten möjlighet både att expandera sågverket och att anlägga ett tegelbruk. För att tjäna pengar samt göra arbetsplatsen mer attraktiv började sågverket stycka av och sälja tomter till sina arbetare för egnahemsbyggen. 1930 hade ett femtiotal tomter sålts av och bebyggts. Tillsammans med sågverkets egna arbetarbostäder och disponentbostad bildade de en egen liten villastad inbäddad i trädgårdsgrönska. Skola och sommarnöjen

1909 skapades förutsättningarna för utbildning då sågverket för kraftigt rabatterat pris sålde mark till socknen för att bygga Knivstas första skola, småskolan uppfördes 1910 och folkskolan för de äldre årskurserna 1920. Tillhörde man den absoluta minoritet som hade råd och möjlighet att studera vidare på universitet skickades man in till läroverket i Uppsala för förberedande skola. Under samma period såg många andra markägare möjlighet att stycka av mark för en rad olika intressenter. Längs sjön Valloxens strand uppfördes sommarnöjen av

Knivsta Mejeri omkring 1911. Mejeriet byggdes 1894.

Margarethahemmet ca 1920. Ursprungligen uppförd 1915 för vård av hundratalet barn med epilepsi. Verksamheten upphörde 1969.

medlemmar i Uppsalas borgerskap, söder om sågverket nära stationen började hantverkare och tjänstemän med flera att etablera sig och uppföra hus. Marken som först togs i anspråk var den som var närmast de två huvudnäringarna, sågverket och stationen, och gradvis växte samhället utåt. Under 1910- och 20-talen tillkom flera av karaktärsbyggnaderna som i dag bildar en fond

i samhällets hjärta. Platsens goda kommunikationer och relativa lugn gjorde Knivsta lämpligt för olika vårdinrättningar. I samhällets södra utkant kom först den ideella föreningen Margarethahemmet och därpå landstinget att etablera sig. Detta institutionella stråk skulle i många årtionden bilda en demarkationslinje mellan tätort och landsbygd.

ett industrisamhälle En krokig väg till framgång

I sågverkets kölvatten utökades mängden industrier i rask takt. Tekniska innovationer som monteringsfärdiga hus – de så kallade Knivstahusen – metallförädling, licensmontering av T-Ford-bilar är bara några exempel. Inflyttningen gjorde behovet att planera den dittills fria byggetableringen så trängande att man på 1920-talet från sågverkets sida planerade för ett arbetarområde på västra sidan av spåret. Detta följdes av beslutet att upprätta en första stadsplan för samhället. Men depressionen kom emellan. Ivar Kreugers död på ett hotellrum i Paris en marsdag 1932 satte Sveriges nedgång i rörelse i den globala depressionen. Efterverkningarna lokalt lät inte vänta på sig. Driftsneddragningar och uteblivna nyetableringar gjorde att stadsplanearbetet lades i malpåse i nästan ett årtionde fram till 1940-talet.

startade genast planeringen för dess framtid. I den nya stadsplanen planerades motorvägen att få en sträckning mellan järnvägens östra banvall och Margarethahemmet. Detta delade upp samhället i två delar. Vägen kom till slut att läggas längre österut, men spåren av det planerade vägbygget kan man än i dag se i Knivstas bebyggelse. Apotekarvägen, artären i staden som var tänkt som matarväg till motorleden, band ihop samhället. Efterkrigsåren utmärkte slutet för Knivsta som pastoral lantbruksidyll och den definitiva förvandlingen till industriort. Samhället fick också från dessa år viktiga funktioner som en centralskola, uppförd mittemot det gamla Särsta gård, och vårdlokaler i centrum. Men man behövde inte åka många hundra meter bort för att vid gamla Knivsta kyrka fortfarande känna sig långt borta från allt vad stad heter.

Ny fart och drömmen om bilen

Med andra världskriget kom uppsvinget i tillverkningsindustrin och stadsplanearbetet för Knivsta kom upp på bordet igen. 1947 klubbades stadsplanen, den tio år långa stagnationen i samhället förlöstes av en hektisk aktivitet. Nya affärslokaler och lägenhetshus uppfördes i centrum, egnahemsområden med småhus sträckte ut sig österut, men stadsplanen dominerades nu inte längre enbart av järnvägen. Efter kriget gjorde också en ny tid sig gällande i Sverige och världen: bilens definitiva segertåg. Det skulle dröja ännu några årtionden till dess att den skulle bli var mans egendom, men man

Tegelbruket och sågverket, 1954.

Flygfoto Knivsta, omkring 1930-35.

Centralgatan norrut, 1936.

Särstabadet, 1950-tal.

Uppsala kommun Från industri till pendlare

Slutet på 1960-talet och åren därefter innebar ännu en stor omvälvning för Knivsta, med kraftig tillväxt både geografiskt och befolkningsmässigt. Det var inte bara samhället som växte, också andelen tjänstemän ökade gradvis till att överstiga antalet arbetare, vilket satte prägel på samhället. Utvecklingen späddes på av att Knivsta 1972 uppgick i Uppsala kommun. Efter sammanslagningen började ett nytt ambitiöst byggnadsprogram ta vid. Knivsta skiljer sig från flertalet svenska orters bostadsutveckling genom att det inte var under det enorma statliga utbyggnadsprojektet, det så kallade miljonprogrammet, som Knivsta fick sitt hittills mest intensiva tillväxtskede. I stället var det under de femton följande åren efter uppgåendet i Uppsala kommun. Ur storregionens perspektiv såg man ett enormt och ökande behov av pendlingsbara, stadsnära boenden i småhus. Knivsta, med sina goda kommunikationer i både norroch södergående, och med flera trafikslag, sågs som den perfekta platsen. Bilsamhället

Nu hade den efterlängtade bilen verkligen gjort entré som trafikslaget framför andra, och detta ändrade också hur man tänkte kring utformandet av Knivsta. Kravet på kompakt bebyggelse, med närhet till stationen och arbetsplatser på orten luckrades upp, och större områden kunde tas i anspråk. Närhet till hemmet

och att kunna resa bort prioriterades. Det var nu som den västra sidan av järnvägen verkligen kom att tas i anspråk för samhället, något som befästes med den stora Gredelbyleden som med sin bro sammanlänkade samhället över järnvägen. Under tiden avvecklades de industriella verksamheterna successivt och det gamla sågverket, samhällets gamla hjärta och drivkraft, lades ner 1999 som en definitiv milstolpe. På trettio år hade man gått från ett litet industrisamhälle med de flesta arbetsplatserna på orten till ett pendlarsamhälle med tjänstesektor. Men det fanns en stark önskan i orten att ta makten över sin egen utveckling och flytta beslutsfattandet närmare det lokala. Det kom också att få efterverkningar på hur samhället såg ut, vilket vi ska få se.

Knivsta kommun Återföds och växer snabbt

Perioden då Sigtuna uppgått i Uppsala kommun hade gett samhället dess största uppgång. Läget mellan de två storstadsregionerna och närheten till Sveriges största flygplats hade visat sig mycket gynnsamt för den stora och växande befolkningen. Samtidigt hade närheten till Uppsala lett till vad som upplevdes som en konsekvent underprioritering av offentlig service och lyhördheten för lokala behov. Detta födde en allt starkare önskan om större självbestämmande och anpassning, vilket ledde till en allt starkare rörelse för att Knivsta återigen skulle få bilda en egen kommun. År 1998 gav kommunfullmäktige efter och året därpå, samma dag som svenskarna gick för att rösta i europaparlamentsvalet

för första gången, hölls en omröstning om ortens framtid. Resultatet var tydligt, bland de röstande hade 57 procent röstat för återupprättandet av Knivsta som kommun (med 38 emot). Därefter började den egentliga resan mot att skapa en egen kommun. År 2001 fick man klartecken från Sveriges riksdag, och år 2002 gick Knivstaborna till urnorna igen. Denna gång för att välja sin egen kommunfullmäktige. Nytt på gammal grund

Efter tolvslaget till den 1 januari 2003 hade Knivsta återigen blivit sin egen. En förnyelse av centrumområdet hade inletts under de sista åren före självbestämmandet, nu fick detta arbete ny kraft i alla de behov som kommunens nybildade förvaltningar behövde. Det nedlagda sågverket skapade en byggbar yta mycket nära stationen. Här lät man uppföra ett nytt kommunhus och tät bebyggelse av stenstadskaraktär på de äldre tomterna. Därmed förlade man samhällets nya hjärta på resterna av den verksamhet som en gång bildat grunden för Knivstas tillväxt som samhälle, drygt hundra år tidigare. Sedan utbrytningen har tillväxttakten bara ökat, med förmånligt läge. Sedan bildandet 2003 till 2017 har befolkningen i kommunen vuxit från 12 000 till 17 700. Det gör Knivsta kommun till en av de snabbast växande i regionen och hela landet. Det är en utmaning att facilitera dessa människor med sina behov, hopp och drömmar om det goda livet. De senaste årtiondena har närheten till andra centrum i regionen legat som grund för tillväxten. Nu försöker man förstärka utvecklingen med att också göra Knivsta till en plats där människor både bor och verkar. Knivsta är fortfarande en utpräglad pendlarkommun där man

för att få långsiktighet och skatteunderlag ser vikten av att verka för att få fler verksamheter inom kommunens gränser. Detta möts med en exploateringstakt som är exponentiellt större än hittills i lokalt och nationellt perspektiv. Kommunen ska bli en plats att bo och verka i. Besöka och resa till. Men för att få hållbarhet i utvecklingsarbetet krävs också nya sorters lösningar. Knivsta har visat sig vara en plats kapabel till att möta nya utmaningar och verkligheter, en förmåga som kommer att ställas på sin spets mer nu än någonsin. Krav på äldreomsorg, skola och annan service måste lyckas växa ikapp med den snabba inflyttningen och nya, förändrade behov. För det går inte att bygga framtiden med gårdagens verktyg.

Margarethahemmets historia 1890 författade Prins Carl tillsammans med likasinnade ett upprop för att samla in medel. Insamlingen hade det övergripande målet »för vård och uppfostran åt sinnesslöa barn, som tillika lida av epileptiska anfall och därför icke mottagas i idiotskolarna«.

Margarethaskolan

Den blå prinsen

Bakgrund

Hertig Carl och grundandet av Margarethahemmet

1800-talets senare hälft markerar födelsen för de stora institutionerna. Ökat välstånd och ett fundamentalt annorlunda sätt att se på statens roll låg till grund för detta. Det allmänna, hette det, skulle nu ta ett aktivt ansvar för folkets välfärd. Det är svårt att i vår egen vardag föreställa oss hur statens roll i vardagen tidigare såg ut. Vi lever i den värld som började skapas för 150 år sedan med järnvägar, sjukhus och skolor. Det var en samhällsutveckling som fick fart med lika delar av idéer och en aldrig tidigare skådad ekonomisk tillväxt. Liberalism och pengar gav vilja och utrymme att göra upp med tidigare förhärskande synsätt. För visst fanns det vårdinrättningar redan innan. Men förutom att verksamhetsfältet begränsades av ekonomiska resurser så kringskars möjligheterna ytterligare av moralsynen att den enskildes lott var en del i Guds egen ordning. Att förändra den vore att gå emot tingens naturliga tillstånd. De som föll utanför samhället hade, i bästa fall, en plats på de få tillgängliga hospital som fanns utspridda över landet; små, smutsiga och konstant underfinansierade. Med ett krypande startskott i upplysningen under 1700-talet började synen på människor som föll utanför det normerande att förändras. Gradvis, tillsammans med ökande välstånd, började social- och sjukinrättningar bli en del av det offentligas ansvar. Fallandesjuka, den gamla benämningen på epileptiker, bildade en av de mest marginaliserade grupperna i historisk tid. Sinnesslöa var ett annat begrepp som betecknade en bredd av olika funktionsvariationer.

Få prinsar gjorde sig ett namn i sin samtid så mycket som den ”Blå prinsen”, hertig Carl av Västergötland. Han föddes 1861 i arvfurstens palats, Utrikesdepartementets nuvarande lokaler vid Gustav Adolfs torg. Hans föräldrar kom oväntat att bestiga tronen, pappa Oscar hade när han växte upp två äldre bröder som stod före honom i tronföjden men båda dog i relativt unga år. Därför regererade från 1876 kung Oscar II och drottning Sofia av Sverige och Norge, och den lille prinsen växte upp på Stockholms slott. Det var ett gammalt Sverige han föddes in i men på gränsen till allt det nya. Då han föddes närvarade flera ministrar och andra dignitärer i rummet bredvid, för att säkerställa att barnet inte skulle bytas ut eller att andra oegentligheter skulle ske. På lika traditionsrikt manér döptes han i vad han senare skulle säga »det påtagligt förskämda vattnet från Jordan« och i »Carl XII:s uråldriga vagga, som nog inte rengjorts på år och dag«. Att hans äldsta bror Gustav skulle bli kung en dag var redan klart. Det stod därför de yngre syskonen fritt att välja sin framtid. Brodern prins Eugen blev konstnär och prins Oscar blev kär i en kvinna utan kunglig börd, avsade sig sin arvsrätt och blev frikyrkligt aktiv. Carl valde den militära banan och gjorde sig en karriär inom livregementet till häst, K1. Under de åren utmärkte han sig för sin envishet och organisationsförmåga och uppmärksammades för sitt arbete. Smeknamnet ”Blå prinsen” var ett epitet som alluderade till regementets

blå uniformstyg och som skulle följa Carl långt efter det att han hade lämnat den militära banan. Att inte bara se utan också ha modet att göra det rätta, även om det innebär att göra sig obekväm för andra, skulle härifrån bli hans mest utmärkande drag.

I sina memoarer ”Jag minns …” pekar han ut ett särskilt tillfälle i sin ungdom som kom att staka ut hans kurs resten av livet.

Porträtt av prins Carl, officer vid Livgardet.

Prins Carl gifte sig 1897 med prinsessan Ingeborg av Danmark. Även om äktenskapet var arrangerat mellan de två kungahusen vittnar samtiden och makarnas efterlämnade brev och memoarer om genuin kärlek. Deras barn skulle i sin tur bli del av flera av Europas kungafamiljer. I snabb följd fick de döttrarna Margaretha, senare dansk prinsessa, Märtha, som blev kronprinsessa av Norge, och Astrid, senare populär drottning av Belgien, samt sonen Carl Bernadotte. Det var genom hela livet den egna familjen samt humanitärt och socialt arbete som stod i centrum för prins Carl. Efter kavalleriet blev han rekryterad att leda den svenska grenen av Röda Korset. Här gjorde hans välkända organisationssinne och glöd skillnad, främst för tusentals barn, krigsfångar och invalider under och i efterdyningarna av första världskriget. Men insatserna begränsades inte till utlandet, utan resulterade i skolor, soppkök och tillgång till rudimentär hälsovård för den stora massan av arbetande befolkning i städerna, vilka levde med små eller inga marginaler. Vad var det som drev en man från så bekväma omständigheter att ägna så stor möda och energi åt att förbättra livet för andra?

År 1882 gästade han som svensk representant Ryssland för kröningen av tsar Alexander III. Alexander efterträdde sin av socialistiska terrorister mördade far. Han var fast besluten att “rädda” Ryssland och sitt styre från de reformpaket som hans far drivit och, enligt sonen, lett till sådana farliga tendenser. Hans trontillträde markerade en total repression av allt som liknade medborgerliga rättigheter och inflytande. Allt detta, hatet mot regimen och de bråddjupa klassklyftorna, gjorde ett outplånligt intryck på den unge prins Carl. I en talande passage i sin bok berättar han om en färd i vagn till ett evenemang i Kreml, då kosacker banade väg för vagnen genom att slå ner människor med blyförsedda piskor. För den uppvaktande generalen förklarade han att om inte framfarten upphörde skulle han omedelbart lämna vagnen. När Carl till slut dog drygt 70 år senare, 1951, efter ett liv fullt av strävan att förbättra andras omständigheter hade den ryska tsarens regim sedan länge störtats och till det ryska folkets sorg ersatts av en regim så hård att den till och med skulle sätta de autokratiska tsarerna i ett förmildrande ljus. Det var i linje med denna strävan som Carl skulle uppmärksamma och verka för de barn han menade var dubbelt utsatta, de sinnesslöa fallandesjuka. Benämningar vi aldrig skulle bruka i dag blottar i sig själva något om synen på dessa individer med kombinerade funktionsnedsättningar, med olika spektrum av epilepsi och begåvningspåverkan. Samhällets ojämna välståndsfördelning med små marginaler för flertalet, brist på

Hertigern och hertiginnan af Västergötland med prinsessorna Margaretha, Märtha och Astrid.

medicinsk kunskap och ett stigma som stängde dörren till de få institutioner som fanns skapade för dessa barn en fullständigt ohållbar situation. Vanvård, armod och för tidig död var utsikten för de allra flesta. Fallandesjuka, som betecknade hela det spektrum av tillstånd som gav epileptiska anfall, slog jämnt över klass och livssituation, då som nu drabbas ungefär var tionde person av ett epileptiskt anfall någon gång under livet. Hertig Carls brorson Prins Erik var den närmaste släkting som, under enklare omständigheter, säkert gått under av samma diagnos. Något måste göras. 1890 författade Prins Carl tillsammans med likasinnade ett upprop för att samla in medel. Det exakta tillvägagångssättet var de inte på det klara med, insamlingen hade det övergripande målet »för vård och uppfostran åt sinnesslöa barn, som tillika lida av epileptiska anfall och därför icke mottagas i idiotskolorna«. Gensvaret var stort, och redan året efter beslöts att för ändamålet «

starta en förening med prinsen själv som beskyddare och ordförande. Samma år ordnade de den första inackorderingen. Det var fyra barn som inackorderades hos en av föreningens medlemmar, fru Ebba Ramsay i Vilhelmsro utanför Stockholm. Behoven var trängande och efter första året hyrde föreningen hela Mariehäll gård utanför Sundbyberg där de kunde ta in 13 barn. Verksamheten bestod i huvudsak av att försäkra sig om barnens fysiska välfärd och, bäst man kunde, ge dem skolundervisning. Kostnaden låg 1890–1892 på 506,56 kronor per barn och läsår, vilket motsvarar ungefär 33 000 kronor i dagens penningvärde.* För att hedra sin mest pådrivande medlem och välgörare beslöt övriga styrelsen 1901 att döpa föreningen efter prins Carls och prinsessan Ingeborgs förstfödda, Margaretha. Hon skulle livet igenom behålla sitt band till hemmet som bar hennes namn, och hon var en ofta sedd gäst och donator. Det stora behovet av basal trygghet, vård och utbildning som fanns gjorde att verksamheten snart beslöt att man behövde skapa en mer ändamålsanpassad miljö, och medel började samlas in. Under den tid man samlade pengar för egenägda lokaler utökades verksamheten med ytterligare en flytt 1902. Denna gång till en flygel i Åkeshovs slott i Bromma. Också dessa lokaler blev snart för små, positivt nog eftersom bidragen medgav ett allt ökande antal barn. Föreningens tillgångar hade nu blivit så goda att man aktivt kunde se sig om efter en lämplig plats, och 1912 beslöt man, efter år av * Referens Edvinsson, Rodney, och Söderberg, Johan, 2011, A Consumer Price Index for Sweden 1290-2008, Review of Income and Wealth, vol. 57 (2), sid. 270-292.

studiebesök till mer utvecklade länder som Danmark och Tyskland, att föreningen bäst uppfyllde sitt uppdrag genom att bygga sig en egenägd anläggning anpassad till de senaste rönen inom pedagogik och barnomsorg. Man ville också få möjlighet att ta emot även barn som ansågs “bildbara”, det vill säga inte hade lika sammansatt vårdbehov som de barn man dittills tagit in. Man skapade en summarisk ritning där alla tänkta funktioner fick plats, och med denna i hand reste styrelseledamöterna i två års tid runt Sörmland och Uppland i jakten på en lämplig plats. Kriterierna var många: ett lantligt läge, ren luft och lugn. En plats med goda kommunikationer och närhet till avancerad sjukvård, stora ytor för sysselsättning, självförsörjande jordbruk och nära till vatten. Den perfekta blandningen fann man efter hundratals ratade i Knivsta gård. Den mark som här var möjlig att avstycka var 1,2 hektar god jordbruksmark vid sjön Valloxen, med mindre än två kilometer till närmsta station och därifrån 20 kilometer

Den blivande byggnadsplatsen sedd från vägen mellan Knifsta station och Knifsta kyrka.

till Akademiska sjukhuset i Uppsala. Den 19 maj 1913 kunde en enhällig styrelse besluta att köpa marken till ett pris av 14 000 kronor från gårdsägaren och greven C.A. Stackelberg. Han hade redan gjort goda inkomster på att sälja tomter till rika Uppsalabors sommarnöjen vilka kantade den norra stranden av Valloxen. Hus fanns det redan på platsen. Ett åldrat torparpar arrenderade redan marken och hade uppfört boningsoch gårdshus i samma läge som den norra huvudbyggnaden. Saken löstes med ett utköp och en livstids livränta mot avflyttning. Nu, med ett perfekt läge, kunde arbetet med platsen vi i dag kallar Margarethahemmet börja – trodde man. Planeringen av Margarethahemmet

Inför det planerade bygget stod man inför stora utmaningar. En av de största var att man faktiskt inte, varken i Sverige eller i utlandet, kunde finna en anläggning jämförbar med den man här tänkte uppföra utan

Platsen för skolbyggnaden sedd från öster.

tvingades att tänka nytt. Med sig till ritbordet tog man flera av tidens ledande institutionsarkitekter och byggnadsingenjörer, men också den expertis man byggt upp genom åren i den verksamhet man redan bedrivit – i form av hemmets föreståndarinna. Ett för tiden radikalt erkännande av kvinnlig yrkeskompetens. Margarethahemmet skulle bli en självförsörjande utbildningsenhet, men också just det hem som inte kunde erbjudas barnen i hemorten. Ett praktiskt problem var att man enligt lag inte fick blanda de barn som ansågs normala med dem som ansågs vara funktionsnedsatta. Lösningen blev två separata byggnader, en för “bildbara” och en för “obildbara”. Husen länkades ändå samman av en förbindelsegång som möjliggjorde att maten som lagades i den norra byggnaden inte behövde transporteras utomhus. El,

vatten och avlopp likväl svinhus, tvätteri med mera var alla funktioner som skulle ingå i den planerade anläggningen. För ritningarna till anläggningen stod ingenjör Martin Eriksson, som gjort sig välrenommerad för sina skolor och exklusiva villor. När den ungefärliga planen var fastställd genomfördes en pristävling där åtta byggmästare tävlade om kontraktet, och man gjorde stort nummer av att anbudslämnarna tillhörde “Stockholms främsta”. Valet föll på K. I. Gustavsson med flera underleverantörer för maskintekniska installationer. Byggstart planerades till sommaren 1914. I planerna för byggnationen kan man se hur orosmolnen hopades över Europa detta ödesår, kolgården dimensionerades flera gånger upp allt mer i storlek med hänvisning till ”nu rådande exceptionella förhållanden”. Oron till trots gick planarbetet sin gilla gång fram till den stora invigningsdagen den 28 maj.

Invigningen en 28 maj 1914 ägde en minnesrik händelse rum här i Knivsta. Då lades grundstenen till det stora komplexet Margarethahemmet. Kungligheter såsom Carl »Hertigen av Västergötland« och prinsessor samt många myndighetspersoner deltog vid den högtidliga ceremonin och många Knivstabor fick tillfälle att närvara vid en från vardagen avvikande händelse.

Därefter serverades vi förfriskningar i ett stort tält. Vi skolbarn stod vid ett långbord, där det serverades bullar och kakor. Jag, och säkert många med mig, hade aldrig druckit te tidigare, och jag minns hur vi stod kvar där länge utan att kunna dricka, men vågade ej gå därifrån. Så småningom fick vi annan dryck. Men händelsen finns etsad i mitt minne. Så svår var min första kontakt med te.

Jag gick då i folkskolans andra klass och vår klass tillsammans med andra klasser hade övat för att sjunga vid invigningen. Det var vår magister, Klockare Ekqvist, som övat oss. Han var också ledare för en kyrkokör, som även medverkade med sång vid samma tillfälle.

En annan detalj i ceremonin som jag särskilt lagt på minnet, var när man lade ned själva grundstenen på plats. Allt var förberett. Under stenen i grundmuren lade man ned ett “rör” eller en “tub” i koppar i vilket man stoppade in handlingar rörande byggnaden. Sedan sänktes den stora “grundstenen”. Det verkade så spännande att gömma något!

Vi var lediga från skolarbetet och finklädda för att medverka. Vår sång kom mot slutet av programmet. Vi sjöng Erik Gustav Geijers dikt ”Odlaren”. //Odlaren strör i mörka mullen fröets sådd för kommande skörd//. Mycket av texten minns jag fortfarande, den sitter lika fast i minnet som några av psalmerna jag var tvungen att lära mig utantill. Troligen gick sången bra – ingen har sagt något annat. Efter några ytterligare tal avslutade vi det hela med ett leve för fosterlandet och unison sång.

Hemma samma år höll vi på att lägga om golvet i salen och vi ungar hade sett hur man skulle kunna gömma något. Vi rullade ihop papper som vi skrivit lite på och stoppade ned i trossbotten, nu säkert förmultnat. Nisse Berättat för Knivsta Hembygdsgille

Som Nisse berättar var det en storslagen tillställning. Stora delar av den kungliga familjen inklusive hemmets namne, prinsessan Margaretha, närvarade. Det var hon som fick sänka ned grundstenen med påskriften »Margaretha, Sveriges Prinsessa, lade grundstenen den 28 maj 1914.« Ett svårt bygge

Det var en febril verksamhet som vidtog, i månadsskiftet juli–augusti lade man husgrunder och sprängde för ledningar. Sedan släcktes ljuset i Europa. Mordet på Österrike-Ungerns tronföljare Frans Ferdinand drog i gång en karusell av diplomatiska traktat. Resultatet blev att hela Europa inom några veckor befann sig i fullt krigsläge. Sverige, liksom övriga Skandinavien, skulle lyckas hålla sig utanför kriget. Detta såg allt annat än säkert ut under dessa första skälvande veckor och hela arbetsstyrkan inklusive byggmästaren själv blev inkallade i krigstjänst. Vad skulle man göra nu? Det såg länge ut som om det enda alternativet var att lägga hela bygget i träda tills krisen lagt sig. Kungligt ingripande lyckades efter veckor få tillbaka huvuddelen av arbetsstyrkan, inklusive byggmästare, och man bestämde sig att trots det osäkra läget, med material- och arbetsbrist, ändå kämpa vidare med byggandet. Sedan kom vädret som en dubbel motgång. 1915 blev ett av de vädermässigt sämsta åren i mannaminne, våren kom sent och redan i september rådde vintertemperatur. Motgångarna till trots lyckades byggnaden efter stora ansträngningar bli inflyttningsklar för de första barnen som anlände i november. Före dess hade man genom bidrag från föreningens medlemmar, flera företag och Kungl. Fånvårdsstyrelsen låtit anskaffa och nytillverka alla de inventa-

rier som behövdes till hemmet. Allt från bäddlinnen, skolbänkar och bestick till den ståtliga klockan på norra byggnaden skänktes. I december 1915 kunde föreningen göra bokslut med ett av sina största åstadkommanden någonsin: efter 25 år hade man byggt ett eget hem. Verksamheten 1915–67

Från 1915 till och med 1967 fungerade Margarethahemmet som både hem och skola för hundratals barn. Hur kunde då denna vardag se ut? Det beror i stor utsträckning på om den som vid sin ankomst bedömdes som “bildbar” eller “obildbar”. Man tog emot barn redan i mycket unga år, vissa till och med yngre än ett år. Under sin vistelse bodde de kollektivt i sovsalar och de allra minsta hade en så kallad barnkrubba. Tanken var att säkra barnens fysiska välmående, om möjligt lindra de risker epilepsin utsatte dem för, och att i möjligaste mån lära ut yrken som gjorde dem självförsörjande senare i livet. Detta gällde i högre grad dem som ansågs “bildbara” eftersom de ”obildbara” inte ansågs ha förutsättningarna att klara sig själva. För dem var ofta utsikterna fortsatt anstaltsvistelse, undantagsvis på Margarethahemmet. För de minsta barnen fanns det en dagisavdelning, en så kallad barnkrubba, med en anställd skötare. Läkare och tandläkare stod under Kungliga Medicinalstyrelsens överinseende. Tillgången till fri läkarvård var någonting man underströk särskilt i årsberättelserna, i övriga samhället var detta ännu en lyx. För barn i skolåldern stod lektionstiden för de fasta punkterna i livet. Utbildningen skulle säkra en viss allmänbildning men fokus låg på praktiskt handlag, hantverk och trädgårdsarbete. 1947 uppförde man ett växthus med orangeri som fungerade som ett mönsterjordbruk och del i undervisningen.

Skolsal 1915.

Lektionssal 1959.

Slöjdsal 1915.

Lektionssal 1964.

Fotbollsplan.

Förskola 1965.

Mot skidbacken.

Badhuset.

Zahnengetter.

Lärosalar 1965. Textilslöjd.

Efter avklarade grundskoleår renodlades utbildningen till att bli rent yrkesinriktad. Det var inte bara barnen som fick utbildning här. På 1930-talet anskaffades grannfastigheten Ovansjö. Huset, som tidigare bebotts av den i samtiden mycket välkände kompositören Emil Sjögren, byggdes om till ett annex till Margarethahemmet. Här kunde unga kvinnor med epilepsi arbetsträna för ett självständigt yrkesliv. När sedan Granbackens bostadsområde uppfördes 1972–73 på Margarethahemmets mark sparades villan som gemensamhetslokal åt de boende. De anställda på hemmet, som var ett litet samhälle i sig, bodde själva på anstaltens ägor och i huvudbyggnaderna med barnen. Det var, för intagna som personal, alltså ett hem i dubbel bemärkelse. Man skulle sörja för barnens hela behovsbedömning. Därför anlade man på 1920-talet ett kallbadhus, utrustat med höj- och sänkbara golv, vid Valloxens strand samt en stor täckt lekpaviljong med tillhörande lekplan på den mark bakom klinikbyggnaden som i dag brukas som lekplats av Margarethaskolan barn. Ner mot sjön fanns

det också en stor dansbana som brukades av personalen och var mycket populär. Berättelserna lever vidare i Knivsta

Genom årsberättelser, protokoll och reportage kan vi följa verksamheten, barnens egen röst är svårare att fånga. En stor uppgiftslämnare till oss i vårt arbete har varit Sture. Han är i dag en välkänd personlighet i Knivsta, med en egen plats informellt uppkallad efter sig inne i samhället, ”Stureplan”. Nya tider och ny syn

Hemmet var ofta den tryggaste plats barnen hade möjlighet att få. Men liksom hos liknande institutioner saknade det ofta förutsättningar för att skapa den grundtrygghet som alla barn borde få. Det var en plats som tillgodosåg det mest basala, skola, fysisk välfärd och verktyg för att klara sig i världen utanför. Förutsättningarna, både i samhället och medicinskt, föränd-

Stures berättelse – Läkaren gjorde fel. Jag hade krupp, men på den tiden hade de svårt att skilja det från epilepsi, säger Sture Johansson, som trivdes bra i Knivsta trots att han, precis som många andra barn, inte hade någon kontakt med sin familj. – Min mamma hade personliga problem.

Vi träffades en gång, men fick ingen kontakt. Mina bröder som bodde hemma hade det väldigt tufft, så jag är övertygad om att jag fick det bättre på Margarethahemmet trots att jag växte upp med en hel del konstiga människor.

rade den till synes jämna lunken. Ny medicinering, bättre samhällsekonomi och en gradvis uppluckring av stigmat kring epilepsi fick stora följder. Till exempel kunde nu barnen i högre utsträckning huvudsakligen leva med sina familjer och endast göra kortare sejourer på Margarethahemmet. Fokus på hemmet blev allt mer att också se till andra behov hos barnen än dem i direkt anknytning till epilepsin, som att anpassa läroplanen efter kognitiva funktionsnedsättningar. Detta ökade också möjligheterna till att hjälpa fler barn, och i festskrifter för föreningens 75-årsfirande låter man berätta att hemmet de första åren på 1960-talet kunnat ta emot över tusen barn. Framtidsdiskussioner och ombildning

Framåt 1960-talet hade Margarethahemmet och flera liknande institutioner visat sig ha allt mer otidsenliga verktyg. Detta samtidigt som den ovan nämnda utvecklingen också ifrågasatte huruvida interneringar av epileptiska barn över huvud taget längre var nödvändiga. Samhället, skulle man kunna säga, hade hunnit ikapp sin grundare hertig Carls vision för en dräglig och integrerad tillvaro för “fallandesjuka”. Ställda inför stora tekniska investeringar och nybyggnationsbehov för att upprätthålla verksamhetens former kom man till en brytpunkt. Här togs det förändrade klimatet in och man diskuterade andra former av hjälpinsatser än den då i över 70 år bedrivna verksamheten. Beslutet fattades att en fristad som den Margarethahemmet erbjudit barn i alla dessa år inte längre fyllde samma behov. De fonderade tillgångarna skulle i stället användas för forskning på epilepsi och att i bidragsform kunna underlätta i hemmiljön hos epileptiska barn. Det var

tid att avveckla hemmet som institution, och sista verksamhetsåret på anläggningen var 1969. Men Margarethahemmet som stiftelse kom att fortsätta att spela en stor roll som ekonomisk möjliggörare och informatör om epilepsi in i vår egen tid. Landsting, HSB och entreprenöriellt ägande

När beslutet att Margarethahemmet skulle ställa om sin verksamhet var fattat och man inte längre behövde anläggningen vid Valloxen såg man sig om efter lämpliga köpare. I det tidiga 1970-talet var Knivsta på väg in i en expansiv period, och det hade inte varit osannolikt om hela anläggningen blivit exploaterad för bostäder. Landstinget i Uppsala hade dock ett skriande behov av lokaler. 1966 hade Medicinalstyrelsen tagit över drift och ansvar för det stora mentalsjukhus som låg i Uppsala, och som de döpte om till Ulleråkers sjukhus. Landstinget ville regionalisera mentalvården mer och komma bort från den slutna stordrift som dittills varit gällande. Margarethahemmets lugna läge och närhet till goda kommunikationer, vilka en gång varit avgörande för att det uppförts på just den platsen, gjorde sig gällande än en gång. Man lät här starta en filial för lugn slutenvård under namnet Valloxens sjukhem. Verksamheten fortsatte in på det sena 1980-talet innan HSB köpte hela markinnehavet i investeringssyfte. Man såg över flera möjliga användningsområden av den gamla institutionen, till exempel kursgård eller flerfamiljsbostäder. Samtidigt växte Knivsta fram runt området och ett större befolkningsunderlag tillkom. 1994 sålde man vidare stamfastigheten med byggnader till en utvecklare av kulturfastigheter under namnet Walloxen AB medan man behöll stora arealer äng och tallskog

runtom. Walloxen AB ingick i en större koncern med bland annat Ekolsunds slott under entreprenören Raija Ohlin. Efter upprustning av området vidtog en större uthyrningsverksamhet. Fokus låg från början på hälsa och omvårdnad. En kort sejour i cancervården

2007 öppnades Ray Clinic, Sveriges första privata cancerbehandlingsklinik, på platsen med forskare från Karolinska institutet i Stockholm. Inför verksamhetsstarten gjordes en större nybyggnation mellan de två äldre institutionsbyggnaderna. Tanken var att komplettera landstingsvården med en högkvalitativ spetsinriktad cancerbehandling. Efter dyra investeringar och vikande upphandlingar höll inte kalkylen utan man lämnade in för konkurs 2009. På övriga områden fortsatte verksamheten. Från 2010 har en uppskattad vårdcentral funnits i lokalerna.

Margarethaskolan

Sedan över femton år har en förening drivit verksamhet på området. Tanken och idén var att skapa en skola som bedrivs med Reggio Emilia-inspirerad pedagogik. I praktiken innebär detta att verksamheten organiserar sig kring ämnesövergripande projekt snarare än kring enskilda ämnen. För att skapa sammanhang i elevernas lärande varvas praktiska och teoretiska kunskaper. Eleverna lär sig att tänka självständigt, ställa frågor och formulera hypoteser. Likaså att göra val, driva projekt från start till mål samt att reflektera över lärande, både sitt eget och i allmänhet. Genom att öva får eleverna kompetens i att vara självständiga och starka individer med god samarbetsförmåga, kvaliteter som i allt högre grad värdesätts i ett bredare samhällskontext. Med tiden utvecklades verksamheten till att omfatta både förskola och hela grundskolan. Detta gör Margarethaskolan unik i ett internationellt perspektiv. I Italien

där den pedagogiska modellen har sitt ursprung är all skolgång efter grundskolan driven i en gemensam statlig regi. Därför har Margarethaskolans verksamhet tilldragit sig stort intresse från både skolor med liknande inriktning och forskare inom pedagogik och lärande. Den öppna och anpassningsbara skolformen och kulturmiljön med sina höga värden har visat sig vara en mycket framgångsrik kombination. Skolans popularitet och växande söktryck har sedan flera år aktualiserat

en nybyggnation eller flytt. I samarbete med den förra fastighetsägaren Walloxen AB började man projektera för det skolprojekt som vi berättar om längre fram i den här boken. När Sisyfos beslutade sig för att köpa Margarethahemmet var det just den oerhört starka passionen för lärande och att själv vara med och påverka sin miljö som spelade en avgörande roll i vårt förvärv. Här fanns en energi och ett driv som vi blev inspirerade av och ville vara delaktiga i.

De tusen språkens pedagogik Reggio Emilia-pedagogiken föddes som en förskolepedagogik i den norditalienska regionen med samma namn av förskoleläraren Loris Magaluzzi. Målet var från början att göra upp med det fascistiska arvet och ge barn verktyg till fri reflektion, eftertanke och ett demokratiskt förhållningssätt. Verksamheten kom att bli en uppmärksammad internationell förebild för pedagogik och företräds i Sverige av Reggio Emilia Institutet i Stockholm. Pedagogiken lägger stor vikt vid att anpassa sig Loris Malaguzzi.

efter yttre omständigheter och förutsättningar och kan därför beskrivas som en inspirerande filosofi, kort beskrivet utgår man från grundprinciperna att:

Barn måste få inflytande över innehåll och inriktning på sitt lärande. Barn måste få lära sig genom erfarenhet av att röra, flytta, lyssna och observera. Barn har en relation till andra barn och sin fysiska omgivning i världen som de måste ges möjlighet att utforska. Barn måste ges obegränsade uttrycksmöjligheter och sätt att uttrycka sig.

Vår plan En bra plan ger ett mål och en riktning. Här får du läsa hur vi, Sisyfos, vill addera värden till och förvalta Margarethahemmet. Vi berättar hur vi tänker om platsen, vad som ska hända och varför. Den utstakade vägen framåt börjar med en förklaring i platsens hjärta – livserbjudandet.

FÖR K L A R I NG

Livserbjudande Snart fyller jag, Olle Larsson, 50 år. För inte så länge sedan brukade de som fyllde

50 få en käpp. Det var såklart lite skämtsamt, men det fanns också en praktisk nytta. Man skulle snart behöva käppen, bli skröplig och flytta in på ålderdomshemmet. I dag är det troligare att man får en skateboard när man fyller 50. En klok man säger att den första människan som kommer att bli 300 år är född. Andra hävdar 150 år. Vissa, som vi betraktar som tokskallar, säger 1 000 år. Den som lever får se. Det som är säkert är att vår medellivslängd ökar stadigt. Våra pensionsåldrar flyttas framåt ett år i taget med en regelbundenhet som säger oss att vi nog aldrig kommer att gå i pension. Även om skälen till stora delar är ekonomiska så finns det såklart även en rimlighet i det, eftersom många som är 65 år är långt ifrån klara med arbetslivet. I dag kan man dela in livet i följande faser: barndomen, frihetstiden, ansvarsåren och så slutligen får vi en ny frihetstid innan ålderdomen sätter in. När vi tar oss an det här projektet är det viktiga delar att ta med sig, eftersom vi utan nya perspektiv och nya idéer riskerar att bygga ett samhälle som inte längre behövs. Den skola som vi bygger nu måste förstås lösa de utmaningar vi har i dag och i morgon. Den äldreservice som vi skapar måste förstås vara relevant för morgondagen. Oavsett är det miljöer som måste vara fulla av liv och kanske en och annan skateboard. När vi på Sisyfos planerar ett samhälle innebär det att vi sätter oss in i hur man kan bo, verka eller besöka Margarethahemmet. Bysamhället som idé har fascinerat mig med allt vad det innebär. Vi har en glidning i förståelsen av vad ett samhälle konstituerar, där vi tror oss kunna köpa trygghet utan att skapa den, vi uppmuntras att tänka pengar i stället för värde. Nyckeln till hållbara samhällen stavas delaktighet.

Vi vill skapa hållbarhet, och vår erfarenhet är att det innebär att göra människor beroende av varandra. Det är vår förmåga att koppla samman människor och deras behov som gör oss till en trovärdig samhällsbyggare: genom att erbjuda människor att deltaga i stället för en produkt. Vårt livserbjudande är till den som vill vara med och skapa förutsättningar för sin gemenskap. Vi lägger grunden till förutsättningarna genom att bevara, berätta men också skapa historia. Liksom mytens Sisyfos rullar vi stenen vidare uppför berget, tillsammans. Det är vårt livserbjudande.

Planen Margarethahemmets ägor sträcker sig över en plats med stora värden. Från sumpskogen ned mot Valloxens vattenspegel till de öppna ytorna mot vägen, kantade av höga tallar och de gamla arbetarbostädernas trädgårdar. Som en vattendelare mellan natur och kulturlandskap reser sig de välproportionerade institutionsbyggnaderna i en mjuk böj. Tillsammans med de gamla ekonomibyggnaderna och klinikens vitputsade kuber formas en helhet med starka miljöskapande, samhällshistoriska och arkitekturhistoriska värden. Det är en plats som engagerar. Här finns en omtyckt vårdcentral och en populär skolverksamhet. Och utanför tomtgränsen sträcker Knivstas bebyggelse ut sig i allt större takt, ett av Sveriges mest expansiva samhällen. Vi har nu fått förvaltarskap över en fantastisk plats. Samtidigt har det också varit en plats med stora utmaningar, eftersatt fastighetsvård samt verksamheter och lokaler med anpassningsbehov.

bagaget och utsikten om gott förvaltarskap av byggnader och verksamheter som vi tog oss an området 2015. Det har varit, det är och det kommer att fortsätta vara en intressant resa. Inför arbetet med utvecklingen av området tog vi stort intryck av Margarethaskolan som finns på området samt dess elever. I den föräldradrivna, visionära verksamheten sätts barnets individuella reflekterande och kreativa förmågor i centrum. Genom arbetet med det närbelägna Wenngarn har vi dragit många lärdomar. Att ha en tydlig vision för arbetet är den kanske starkaste. En definition som definierar vem (som ska verka), vad (för kvaliteter och förutsättningar som finns och ska tillföras i projektet) och hur (vilka nyckelfaktorerna är för genomförande och process). Det är projektets DNA.

En plan för utveckling

Att utveckla betyder ofta att riva, det har vi talrika exempel på i samtida debatt. Det gäller både diskussionerna om en ny rivningsvåg i Stockholms innerstad och lokala, kulturhistoriskt rika anläggningar som Knivsta sågverk, vilket har utvecklats genom en i det närmaste total rivning. Vår erfarenhet har visat oss att detta sällan blir den mest hållbara vägen framåt. God fastighetsutveckling sker med utgångspunkt i platsen, människorna och deras behov och med ledorden bevara, berätta och skapa historia. Det var med detta i

Margarethahemmet byggdes 1915 i Knivsta. Den stora anläggningen blev ett nytt, mycket markant inslag i samhället. På 1920-talet byggdes även en epidemisjukstuga intill Margarethahemmet. Källa: Bebyggelseinventering 1983.

Vision Min vision för Margarethahemmet är ett öppet och levande område med hög social

integration mellan äldre och yngre, besökare och boende, skola och företag. En plats med hög servicenivå, höga naturvärden – en levande kulturmiljö. Ett föredöme och ett exempel på samhällsutveckling och mod. Genom att skapa en bra infrastruktur, funktionella och kvalitativa lokaler, bostäder samt gemensamma mötesplatser skapas också delaktighet, engagemang och nytänkande. Jag ser Margarethahemmet som ett öppet område utan grindar där alla är välkomna och välkomnas, där de som lever, bor och verkar känner sig delaktiga och stolta. Ett område som ger energi men samtidigt även tid till eftertanke. Fastigheten har en enorm potential där kombinationen av den befintliga naturen och de kulturhistoriska värdena står som grund för en tydlig vision att enas kring. Genom en interaktiv visionsstyrd process där vi inkluderar vår omgivning kan platsen bli ett föredöme. Läget i Knivsta med de goda kommunikationerna är optimalt. Det ger efterfrågan och möjlighet att nå målen även om man tar ut svängarna i vision och ambition. Projektet har för mig en viktig och tydlig ambition av hållbarhet. Social hållbarhet genom att integrera verksamheter och synergier. Ekonomisk hållbarhet genom ett högt resursutnyttjande i produktion och verksamheter. Miljömässig hållbarhet genom att ligga i framkant på tekniksidan när det gäller energiförbrukning och användning samt genom att hantera befintliga resurser, kommunikationer, avfall och återvinning samt inköp. Jag vill att projektet ska vara roligt att jobba med, att det ska inspirera, inge hopp och framtidstro och att det ska skapa intresse. Olle Larsson

Skapande genom delaktighet

Under planarbetet har vi tillsammans med skolbarnen ritat skolan, som kommer att bli det största nytillskottet av yta i området. När vi diskuterade områdets funktioner med skolbarnen kom frågan om skolbespisningen, en idé som vi särskilt tagit fasta på. “Kan vi inte få äta i en riktig restaurang?” Frågan har inneburit att vi utformat en restaurangbyggnad på den del av området som ligger närmast Valloxen. Den kommer att bli mer än bara en skolbespisning. Med de verksamheter som redan finns på området och det växande antalet boende på och i närområdet finns underlaget för att göra restaurangen tillgänglig för den breda allmänheten. De goda krockarna

Ett aktivt sökande efter och tillvaratagande av synergier ger också något som är centralt för ett levande samhälle: goda krockar. Det är när vi möts som tankar och relationer kan uppstå. I en samtid där vi har praktiska möjligheter att leva helt avskilda liv från en större gemenskap blir våra basbehov den grund vi kan bygga relationer på. Det är med utgångspunkt i denna filosofi som vi valt att ha en så åldersmässigt differentierad befolkningsprofil som möjligt. I de äldre institutionsbyggnaderna planerar vi att erbjuda boenden för mer seniora personer. Närheten till vårdcentral och annan service kommer att ge möjlighet för människor med ett mer sammansatt servicebehov att kunna bo självständigt, nära natur och höga kulturvärden. Människor behöver varandra. Det bevisas i åtskillig forskning där sambandet mellan att ha en mängd mellanmänskliga relationer och psykisk hälsa lyfts fram.

Vårt modesta bidrag blir att skapa en miljö där möten är möjliga mellan individer med olika livserfarenhet och åldrar. Något som blir viktigare i förlängningen då Margarethaskolans elever går vidare i livet. En levande gemenskap är en förutsättning för ett gott och tillitsfullt samhälle. Det börjar med ett förhållningssätt. Byggnaderna i landskapet

De gamla institutionsbyggnaderna ska fortsätta att vara de dominerande byggnaderna i miljön. Detta uppnås genom att vi tar intryck både från platsen som en bredare kulturhistorisk kontext för inspiration i byggnadsformer, placering och materialval. Nybyggnationen kommer att grupperas i två landskapsrum. På detta sätt speglar byggnadens stegring i höjd också landskapet, med hjälp av åsen som löper bakom huset. Skolan blir på detta sätt en återspegling av Margarethavägen och dess bebyggelse på motsatt sida av parken samt en inramning av parkrummet däremellan. Miljön kommer att kompletteras med funktioner samtidigt som vi i möjligaste mån bevarar och förstärker kulturbebyggelsens karaktär. Fastighetsutvecklingen ska understödja kulturmiljön, inte tvärtom. Drivande i processen med planen har varit att ta intryck av områdets historiska funktioner och lyfta fram dem som en levande del i kulturmiljön. Detta gör vi både i torget och i parken. Tanken här är att vidareutveckla barockplanen utifrån den befintliga huvudbyggnadens axel så att de tidigare gångstråken tydliggörs. Trädrader/alléer kan arrangeras så att de delar in landskapet i rum. Skolgården knyter an till parkens funktion som klassrum. Här utbildades de intagna barnen i

Margarethahemmets kulturhistoriska bebyggelse är dess viktigaste tillgång Miljöskapande

Samhällshistoriskt värde

Arkitekturhistoriskt värde

Byggnaderna har ett stort miljöskapande värde, miljön präglas av de monumentala institutionsbyggnader som uppfördes 1915. I området finns byggnader med olika karaktärer, äldre bebyggelse, nyare villor och naturområden.

Margarethahemmet är en symbolbyggnad både för dem som har varit intagna på hemmet, deras familjer samt för dem som har arbetat där. Institutionsbyggnaderna har också ett samhällshistoriskt värde eftersom de påminner om dåtidens idéer kring stordrift i vården, vilket var en vanlig tanke förr. Byggnaderna har på det sättet också ett vård- och institutionshistoriskt värde.

Byggnadens kulturhistoriska värde sitter främst i dess fasader och dess byggnadsvolym samt den bevarade planlösningen med salar och korridorer. Byggnadernas monumentala uppbyggnad med ett tidstypiskt klassicistiskt formspråk i en brytningstid mellan nationalromantik och funktionalism har ett högt arkitekturhistoriskt värde.

trädgårdsskötsel under institutionstiden för att kunna bli ekonomiskt oberoende samt bidra med livsmedel till köket. Det var en yta fastställd och preciserad av lärande och aktivitet. Skolgården bildar ett väldefinierat landskapsrum tillsammans med de befintliga byggnaderna, den tillkommande skolbyggnaden samt gamla och nya träd. Odlingslotter anläggs i anslutning till den nya skolbyggnaden. Ett orangeri uppförs på skolgården

nära den ursprungliga platsen för ett tidigare växthus. Det pedagogiska och verksamma kommer att ligga till grund för hela parkrummet och därmed bilda ingången till hela området. De gamla institutionsbyggnaderna har stått sig väl genom sina första hundra år. Det har vi tagit intryck av när vi planerat fastighetsförädling och nyproduktion. Ambitionen är att tillämpa ekologiskt byggande genom modernt beprövade tekniska lösningar. Byggnaderna ska uppföras som lågenergihus med miljövänliga material. Vi ser särskilt till att materialen ska gå att underhålla i stället för att behöva bytas ut. Underhållsfritt betyder ofta att den inte går att underhålla. Mycket av den nya bebyggelsen kommer därför att få träpaneler

som extra skalskydd med inspiration från äldre ekonomibyggnader på platsen. Kommunöverlåtelser

Vattnet har varit en central resurs i Margarethahemmets historia, och det ska det fortsätta att vara. Med planprocessen beslutas att strandområdet med den gamla badplatsen kommer att överlåtas till Knivsta kommun och bli tillgänglig för allmänheten. Också vägen in på området samt en del av parken kommer att läggas under kommunen, och Knivsta blir härmed en garant för tillgänglighet och de gemensamma värdena på området. Värden av natur, skönhet och historia som alla Knivstabor har rätt till.

Rörelsen tar plats Bilar var inte en självklarhet när områdets byggdes och vägarna in på området ser ut därefter. Här har vi valt att arbeta för att områdets vägar ska bli mindre belastade. En större parkering, dimensionerad för att kunna hantera hämtning och lämning till skolan, liksom vårdcentralbesök, förläggs till områdets entré. Fotgängare inbjuds att följa parkernas gångar upp mot husen och får på detta sätt en ingång genom parkrummet. För särskilda transporter finns fortfarande möjlighet att med bil ta sig till och runt området, men rörelse blir det naturliga valet.

Vy från sjön

Områdets roll i pedagogiken Tillsammans med trädgårdsarkitekten Daniel Bell och det fristående landskapsarkitektkontoret Urbio har vi genomfört en grundlig förstudie över hur vi ska kunna uppfylla det pedagogiska uppdraget i utemiljön. Särskilt fokus har lagts på att bevara biologisk mångfald, kreativ exponering av dagvattenhantering och ett tydliggörande av kretslopps- och hållbarhetstänk. Målet är att elever, boende och besökare ska få en naturlig ingång till dessa aspekter som är en förutsättning för att bevara och utveckla miljön. Arbetet har inte bara begränsats till den planerade skolgården utan utredningen har tagit ett helhetsgrepp på utemiljön över hela området.

Våtmarken blir en fantasieggande miljö med blommande svärdsliljor och träspänger som tillför ett stort upplevelsevärde till området.

Öppnare skogsparti i brynzonen mellan barr- och lövskog, med en öppen äng vid västra sluttningen framför Margarethahemmet.

1. 2.

1 VÅTMARKEN 2 TALLBACKEN 3 SKOGSGLÄNTAN

Skogskaraktären vävs in här; tall och mossiga stenar, barfotastigar i sten och grus, hinderbanor över stock och sten. Mindre observatorium skapas där barn och vuxna kan samlas före skogspromenaden eller spana på rådjur och fåglar inne i barrskogen.

MÅNGFALD

Mångfald av växtlighet och faunadepåer är ett genomgående tema för hela området för att inte bara kompensera miljön, utan faktiskt göra det bättre än nuläget. Insektshotell och nektarrabatter med surrande insekter och fjärilar. Buskar med frukt och bär som lockar fåglar. Kompost och maskfarmar jobbar i debritoriumfabriken. Stenrösen för salamandrar och groddammar i de naturliga sänkorna.

DAGVATTEN

Dagvattnet ska ses som en resurs och användas i anläggningen i så stor utsträckning som möjligt. En del av vattnet kan tas omhand på skolbyggnadens tak. Stora hårdgjorda ytor undviks för att minimera avrinningen från området. Så mycket vatten som möjligt renas genom vegetationsytor innan det rinner ner i sjön Valloxen. Vatten samlas i tunnor, cisterner eller regnpergolor för att kunna användas till lek och till bevattning.

Så här blir det - Översikt Nya Byggnader MAGASIN A

TORGET OCH LÄNGAN

Bostads-/lokallänga närmast annexet och huvudbyggnad A.

Invid annexet och tegelbyggnaden skapas en plats – ett gårdsrum med det gemensamma kullerstensatta torget. Den nya längan inrymmer kök, restaurang/matsal och lokaler och omsluter gårdsrummet mot norr.

Magasin.

MAGASIN B Bostads-/lokalhus uppe vid tallbacken.

NYA TRÄDGÅRDEN

PÅBYGGNAD

En påbyggnad av den befintliga nyare tillbyggnaden som förbinder de två huvudbyggnaderna, möjlig plats för vårdcentral och gemensamhetsfunktioner som bibliotek. Påbyggnaden görs i husets bakkant för att vara så diskret som möjligt från parken.

En ny trädgård anläggs som anknyter till hur den såg ut i sin ursprungliga form under institutionstiden, med korsande centralaxlar. En trädgård för både nytta och nöje, med odling, rabatter och växthus. En del av den är avsedd som offentlig park, den andra som skolgård. Platsens många olika gröna rumsligheter inbjuder till avkoppling, möten och undervisning.

LÄNGAN

MAGASIN A Planerad fördelning på Margarethahemmet

MAGASIN B

TORGET

Bostad 20 %

PÅBYGGNAD

Skola 30 %

Senior 30 % Verksamhet 20 %

NYA TRÄDGÅRDEN

NYA MARGARETHASKOLAN

NYA MARGARETHASKOLAN Skolan ligger precis nedanför skogsbacken vid kanten av ängsmarken. En möjlig utbyggnad ligger även den i gränsen mellan skog och äng. Ett orangeri och uteklassrum placeras där det tidigare har funnits ett växthus.

Margarethaskolan – så sker planen

Kommunen lägger en översiktsplan för Knivsta 2006. Mot denna kommer senare detaljplaner, som Margarethahemmets ska testas mot. Där står att Knivsta kommun ska uppfylla dessa tre grundmål i sina bedömningar: • erbjuda goda livsmiljöer och vara en plats där man vill bosätta sig och bo kvar • vara en attraktiv plats för företagande och verksamheter • utvecklas på ett långsiktigt hållbart sätt där resurser i form av natur-, kulturmiljö- och upplevelsevärden tas väl tillvara.

Sisyfos AB köper området 2015. Tidigare ägaren av området har påbörjat detaljplanearbete. Detaljplanen fastslår bebyggelsens ändamål, volymer mm.

Sisyfos fullbordar och lämnar in detaljplanen. Planen har reviderats efter synpunkter från allmänheten.

Beslut i kommunfullmäktige tas i december 2017.

Detaljplanen antas och Sisyfos går vidare med fastighetsutvecklingen. Första projektet är nya Margarethaskolan och därefter bebyggelsen kring torget och bostadshus. När nybyggnationen gradvis fullbordas kommer verksamheterna att flytta ut ur befintliga lokaler. Därefter renoveras befintlig bebyggelse varsamt.

Om planen inte skulle klubbas kommer vi att modifiera det som är nödvändigt och lägga fram den igen. Sisyfos rullar stenen uppför berget – för att vi vill och vi kan.

Perspektiv om platsen För att förstå en plats behöver man veta något om de människor och de perspektiv som genom sin närvaro och sina handlingar har berört den. De som på helt olika sätt har påverkat oss när vi format planen för Margarethahemmet delar här med sig av sina tankar. Det är berättelser som betyder mycket för oss och som vi gärna delar med oss av till dig.

PE R S PE K T I V

Barnen Jag tycker att det är bättre att designa en skola när man är i min ålder för då blir det inte den tråkiga miljön som de vuxna vill ha, säger Leon.

an går i sexan och är tillsammans med sina skolkamrater involverad i den nya skola som nu kommer att byggas. Arbetet har pågått periodvis i två år. Tankarna har fått mogna och utvecklas i samma takt som eleverna själva. En del förslag passar inte längre dem själva, men alla verkar så måna om att skolan ska bli bra för alla, att idéer som var bra när man gick i fyran nu kanske också blir bra för kommande fjärdeklassare.

– Det ska finnas rum för alla och på rasterna är det viktigt att man får göra det man tycker är roligt, säger Leon.

– Det har varit väldigt kul att samarbeta elever, pedagoger och arkitekter. Men det känns lite tråkigt att jag får vara med och göra en skola som blir precis som jag ville men sedan inte får gå i den. Jag får se det som att jag skapar något bra för andra, säger Victoria som nu går i åttan och snart byter skola.

Moderna idéer

Just den delen, att inte få vara med och ta del av resultatet men ändå vilja göra något bra, visar på mognad och på att det är ett projekt som har varit lyckat. Det märks att ungdomarna har tänkt stort och att de vill att det ska finnas något som passar alla. De återkommer flera gånger till att det är viktigt med olika aktiviteter så att alla elever, oavsett ålder, ska hitta något som de tycker är roligt.

– Vi vill gärna ha eluttag i skåpen så att vi ska kunna ladda telefoner. Och det här ska ju bli Sveriges modernaste skola så varför inte? säger Sara.

– Och då är det viktigt att vi får säga hur vi vill ha det eftersom det kan vara svårt för de vuxna att förstå. De gör ju inte något på samma sätt som vi under rasterna så de vet inte riktigt vad vi tycker om att göra, förklarar Linn som går i sjuan.

Ett hett önskemål från eleverna har varit att få egna skåp, något som hittills saknats. De har i dag inte klasspecifika klassrum, och även om tillvaron blir mer flexibel på det viset skulle det vara skönt att ha ett skåp som sin egen fasta punkt i tillvaron.

De fick också med tankarna till arkitekterna om att de ville ha skåpen mer utspridda än det var tänkt från början, så att ljudvolymen ska bli lägre och ytan mindre trång. De har också föreslagit att det ska finnas flera lärarrum i stället för ett enda gemensamt personal-

utrymme som varit på förslag. Det gör att lärarna blir mer utspridda och att de kommer att finnas på alla tre våningsplanen.

– Vi hade flera idéer men vi ville inte riktigt samma sak. Men då bestämde vi att ta med allt bara för att visa, säger Vera glatt.

Det är tydligt att skolgården och rasterna engagerar lite extra. Eleverna pratar om olika sätt att nyttja den beroende på ålder. De äldre minns när de bredvid den intilliggande skogsdungen hittade vattenpölar där de byggde daggmaskhotell och de pratar om kojorna som de byggde tillsammans.

Själv tycker hon att det viktigaste är att det finns gungor på en skolgård, och helst så många att alla som vill kan få plats att gunga på rasten. I konstruktionen syns också ett trumset eftersom tjejerna gärna ville ha musik på skolgården.

– Det är viktigt att tänka ur varandras perspektiv, inte bara att vi har blivit äldre och gör annat utan också fundera på vad de yngre skulle gilla att göra på rasterna, säger Sara. Eleverna designar skolgården

Vera som går i ettan visar en fin modell som hon tillsammans med några kamrater har skapat. Den är en miniatyr av den skolgård som de skulle vilja ha. Funderingarna har varit många och de var också tvungna att lära sig att kompromissa.

När Leon och Jasina träffade Olle första gången gick de i fyran. De fick börja med att rita och berätta hur de ville ha sin skola. I dag går de i sexan. – Jag spelade mycket fotboll då och ofta kändes planen lerig och lite kladdig så en önskan var att få en konstgräsplan, säger Leon som i dag allra helst spelar pingis och gärna vill se ett pingisbord på skolan. Men tankarna på bättre utrymmen för idrott lever vidare, och han och Jasina har tillsammans med sina klasskamrater skissat på hur man skulle kunna ha en fotbollsplan, eller kanske en basketplan, på taket av skolan. Frågan vad man kan man göra med ett tak är något som även Victoria och Sara fått i uppgift fundera över, tillsammans med flera skolkamrater. De flesta i gruppen ville ha möjlighet att spela fotboll eller basket på taket. – Men några ville också ha ett kafé och ett litet tak över så att man kan vara ute även om de regnar, berättar Victoria. Idéerna var innovativa, till exempel var ett ivrigt förslag en rutschkana som skulle löpa från taket och ner på

marken, en idé som de nu har dragit tillbaka. Men de har i stället pratat mycket om takets funktion och hur man skulle kunna använda det på kvällen. Kan man ha ett utegym där och en separat entré så att även de boende och allmänheten kommer åt det? Många elever visade också en stark önskan om ett grönt tak, där odling och växtlighet ska få ta plats. Ju galnare desto bättre

Ja, det finns många olika idéer och många av dem är väldigt bra. Eleverna har specifikt uppmuntrats av Sisyfos att tänka galet. – Ju galnare desto bättre, instruerade Olle Larsson när han besökte skolan och berättade hur han ville att eleverna skulle tänka. Tokiga idéer som får marinera kan nämligen resultera i något som är både bra och roligt. Linn och Julia har arbetat med sin del av projektet under bildlektionerna och uppmanats just att tänka stort, modernt och galet. Det har varit roligt att tänka utanför boxen och att det inte varit så tillrättalagt, tycker tjejerna. – Ibland känns det som om man inte får vara så crazy och då är det kul att här få hitta på tokiga idéer, säger Julia. Tillsammans har de arbetat fram en plan för den i dag lilla och ganska tråkiga idrottssalen. Klättervägg är ett förslag och pingisbord ett annat. Man ska kunna dra ut dem ur väggen så att de inte tar plats när de inte används samtidigt som det är enkelt att få fram dem.

De har sett salen ur ett användarperspektiv och försökt att integrera tanken att det är viktigt att få in rörelse i vardagen, oavsett om man är intresserad av idrott eller inte. – Vi har byggt alla idéer kring en öppen yta som ska kunna fungera även för annat. Alla redskap är lösa så att man kan flytta runt dem och anpassa salen till det man vill göra. Där ska också finnas en scen så att man till exempel kan sjunga och uppträda, säger Linn.

De vill också ha stora fönster till salen för att det inte ska kännas lika instängt som i dag. – Salen ska vara välkomnande och ge ett öppet och ljust intryck. Vi tänker också att man kan ha ljusslingor i golvet så att man kan ha disco där, och ljusslingorna ska kunna tändas olika så att man kan ha olika linjer markerade för olika sporter, berättar Julia. Eleverna bjöd in Olle och arkitekten Kalle för att berätta om sina idéer, och idéerna togs emot väl. Felicia som går i tvåan fick presentera några av tankarna för Sisyfos. – De frågade inte så mycket men när jag berättade såg jag att flera av dem satt och nickade och höll med om att det var bra idéer, säger hon. Och eleverna själva känner att de har gjort nytta och fått vara med och lämna något bra till kommande elever. Flera av dem har också tack vare möjligheten att vara med i processen fått upp ögonen för en framtid i branschen. Arkitekt, designer, inredare är några av de möjliga framtidsyrken som eleverna nämner. – Det har varit roligt att få vara med och bestämma. Arkitekterna har ibland haft svårt att förstå Reggio Emilia-filosofin och då har det varit bra att vi har kunnat berätta hur vi vill ha det, säger Julia. Pedagogiken en viktig del av skolan

När man ritar och bygger en ny skola är det viktigt att utgå från dem som ska använda den. Därför involverades eleverna på Margarethaskolan tidigt i arbetet med att ta fram de nya lokalerna.

– Vi hoppas att det blir en skola som stödjer den pedagogiska tanken och inte sätter gränser utan låter oss fortsätta att mötas, säger pedagogen Maria Brunet. I Reggio Emilia-pedagogiken, är mångfald och möten mellan människor är en viktig del. – Det finns ingen mall för hur man möter människor utan hos oss är alla barn unika och alla har rätt att utvecklas utifrån sig själva, säger Christina Gottfridsson. Hon har varit lärare på skolan sedan år 2000. Då var skolan ny, utvecklad ur en mindre förskolegrupp vars föräldrar önskade att barnen skulle få fortsätta inom verksamheten även under sina grundskoleår. Hon minns fortfarande platsannonsen. – Vill du vara med och förändra världen? stod det. Och det ville jag ju. På Margarethaskolan verkar alla känna, eller i alla fall känna till, varandra. Elever som går i sexan kan namnen på dem som går i ettan. Det är tydligt att de är måna om varandra och vana vid att visa varandra respekt, och det gör det så trevligt att besöka skolan och prata med eleverna. Alla, oavsett ålder, vill berätta om sina erfarenheter och dela med sig av tankar. Med Reggio Emilia-filosofin ständigt närvarande utvecklas barnen till att lyssna på varandra och med en självklarhet att bli lyssnade på. De framhåller sina argument och resonerar om hur en ny skola skulle kunna se ut – och vad det egentligen kommer att innebära för dem när det nu byggs i flera närliggande delar av Knivsta kommun.

Skolan har i dag 190 elever men den nya byggnaden kommer att ha rum för 300 elever från förskoleklass till nian. Därutöver finns också en förskola som ska utökas från 40 till 80 barn. Visst blir det en utmaning för skolan att behålla sin intima känsla, men framför allt märks den positiva attityden till att fler elever kommer att kunna gå här och till att de själva får vara med och påverka hur skolans miljö ska utformas. Redan för snart tre år sedan inledde skolan kommunikationen med Sisyfos och Olle Larsson om hur den nya byggnaden ska se ut och hur skolgården ska utvecklas. Därefter har skolan i perioder och i olika ämnen arbetat vidare med uppdraget att utforma den skola som de själva skulle vilja ha. De har skrivit brev till Olle och berättat vad som är viktigt för dem, de har fått besök av Sisyfos för att ytterligare kunna presentera sina idéer och även byggt modeller av den nya skolan för att visualisera sina tankar. Projektet är på riktigt

Det är inte det första stora projekt som eleverna arbetar med, men skillnaden mot många tidigare är att det här är på riktigt och att elevernas idéer kommer att vara en del av den nya skolan. – Därför är det fantastiskt för oss! Det är på riktigt och barnen känner att deras idéer kommer med och att de blir lyssnade på, säger Christina. Men projektet har inte bara varit bra för skolan och dess elever utan även Sisyfos och arkitekterna har fått nya insikter under arbetet.

– Det märktes att de inte var vana vid att fråga barn om utformningen och att de inte visste hur mycket input de faktiskt kunde få. I början var de lite försiktiga men på slutet kom de med allt fler frågor till barnen, säger Christina. Maria skjuter in: – Vi som har följt interaktionen mellan byggteamet och barnen har sett hur de vuxna häpnar över barnens potential att vara med och tänka om sin skola. Det har funnits en fin respekt mellan alla. Nu får skolan också ett seniorboende som granne, något som personalen enbart tycker är positivt. – Det går verkligen hand i hand med vår pedagogik som omfattar möten mellan olika åldrar. De kan också involveras i det vi gör, till exempel våra teaterpjäser, och det vore perfekt om eleverna kunde få intervjua några av dem när det passar in i skolarbetet eller bjuda in dem för att berätta om hur det var när de växte upp, säger Christina. Och tiderna har verkligen förändrats. Det är den här platsen ett talande exempel på. – Kärnan i vårt arbete är att barnen är kompetenta. Det är också något som har ändrats i huset. Tidigare i husets historia fanns här de barn som kallades obildbara, och i dag har vi barn som hjälper till att ta fram en hel skola, säger Maria Brunet.

Doris med sitt yngsta barnbarn, Disa som är född 2017.

PE R S PE K T I V

senior Doris Sahlqvist är 97 år och farmor till Hampus Busk, som är huvudförfattare till boken om Margarethahemmet. Hon har varit en av de viktigaste personerna i hans närhet, och under arbetet med boken har hon varit ett bra bollplank och kunnat ge sina perspektiv. Här delar hon med sig av sina tankar – både om det liv som hon har levat och om framtiden.

itt största minne är när pappa köpte en traktor, som jag fick köra från det att jag var 14 år. Traktorn förändrade verkligen våra liv. Både vi och hästarna blev trötta men traktorn blev aldrig trött och tack vare den gick allt snabbare. Jag jobbade redan när jag var barn, innan jag kunde minnas. Det är något jag tänkt mycket på, att mitt liv gick upp i mitt och mina föräldrars arbete. Jag var där de var, alltid och jämt. Och jag var omgiven av djur som styrde mitt liv. Jag var enda barnet och fick stå för kossornas och hästarnas skötsel. Jag gillade inte mjölkkorna, de kände säkert att jag var rädd för dem. Det tyngsta arbetet var att slå dikena med lie. Jag skämdes över hur liten jag var, så fort det kom cyklister eller bilar hoppade jag ner i diket och gömde mig, för det var inget ”flickgöra.” Men kul var det ändå. Fritiden förr

När jag var 17 år fick jag och min bästa vän åka på en veckas semester, Med kastruller och karotter över cykelstyrena fick vi trampa 15 mil, till en dansbana. Vi dansade i flera nätter och sov i tält. Sen blev det ingen

semester förrän flera år senare. Och mina föräldrar var aldrig lediga en enda dag i sina liv. Men dansen släppte jag aldrig, den var det roligaste jag visste. Jag var med i folkdanslaget på en folkskola i närheten, och jag fick dansa på slottet i Uppsala, med en musikant som var för full för att stå men inte för att fortsätta spela. Jag dansade tills jag fick barn och gifte mig, och då fick man inte roa sig för sin egen skull, min familj höll mig hemma. Förändring i vardagen

En stor förändring som jag har sett under åren är friheten. Mitt barn fick bli vad han ville, fast jag försökte säga nej, och alla mina barnbarn har gått sin väg och skapat sin lycka. Nu är jag gammelfarmor och vad som kommer hända dem vet jag ju inte. Men den tekniska utvecklingen kommer att vara en utmaning. Jag var illa tvungen att arbeta hela tiden när jag växte upp. Framtiden blir nog automatiserad, där tekniken löser det nödvändiga och människor kan utnyttja sin tankekraft till annat. Men vad innebär det egentligen? Det kan ingen veta. Konsten att reflektera och fatta mogna beslut, för att ta sina egna vägar, är det viktigaste.

Viktig utveckling

Min dröm var att bli vävlärarinna, min man Rolf blev erbjuden av sin faster att studera vidare. Men vi blev båda hindrade av våra föräldrar eftersom det inte passade dem. Våra föräldrar ville inte ge oss en annan framtid än den de bestämt, och det kom ingen av oss över. Det är en svår läxa att lära sig, att ens barn är egna individer och inte ett papper för en själv att rita sina drömmar på. En upptäckt som har varit extra viktig under den tid jag levt är penicillin och mediciner. Min mamma förlorade två av sina barn i bakteriella sjukdomar. Vi kunde bara se på. När jag föddes var det inte absolut sannolikt att man skulle få se sina barn bli vuxna. Dödligheten var hög. Om det är något vi kan vara glada för är det att så få i dag tvingas vara med om att begrava sina barn. Det är en förutsättning för vårt samhälle. Att vi kan ge en framtid till det stora flertalet barn. Sen skolan, förstås, och internet, fast det har jag inte satt mig in i själv. Om hundra år

Jag hoppas att man om hundra år ska ha fria val, men inte på andras bekostnad. I dag tror vi att samhället ska lösa saker åt oss, men det har bara varit en parentes i historien. Vi måste hitta sätt att ta mer hand om varandra. Sen måste vi omdefiniera rikedom, och hur vi äter upp våra barns framtid genom att överanvända våra resurser. Så smarta som vi är nu tror och hoppas jag att vi kan komma på nåt, annars är det kört. Fast det har varit kul. Det mesta i världen har blivit bättre i mitt liv. Och vi respekterar varandra mer oav-

sett hur man ser ut och är, vi har vuxit in i en mångfaldsvärld. Och man blir inte inspärrad eller uttittad för att man är eljest, vad det nu kan vara. Hoppfull framtid

Vi pratade aldrig om epilepsi. Det var något man måste vara vuxen för att förstå, och det var något man skuffade undan och in på institutioner. Vi visste ju inte så mycket om diagnoser och sånt, antingen var man normal eller så var man det inte. Epileptiker fick ju inte gifta sig förrän någon gång på 60-talet. Så var det med mycket, man tyckte att det fanns folk som var lämpliga att skaffa barn eller inte, det var rätt fruktansvärt. Det finns saker jag tycker ger hopp för framtiden. Som när jag får höra och se Margarethaskolan i symbios med ett seniorboende. I dag ser livet så olika ut från när jag var liten, då kunde man tro att livet skulle vara likt det som föräldrarna levde; man skulle leva och dö ungefär lika. I dag när saker händer så snabbt är risken att generationer tappar både varandra och varandras erfarenheter. Men om man möts kan man utväxla dessa. Det skapar rikedom och glädje. Det är en glädje att se människor växa och utvecklas till individer. Det är en glädje att få dela och skratta. Glädjen i att ses är det bästa jag har. Den tror jag är grunden i all lycka.

PE R S PE K T I V

trädgård Valloxen är en plats att leva och vistas på. Det ska inte bara vara en plats att besöka, utan en plats där man kan ha sin tillvaro.

et förklarar Daniel Bell, trädgårdsarkitekt och ansvarig för att utforma miljön runt Margarethaskolan. Om byggnadens utformning, planlösning och inredning är viktig så ska även omgivningen tilltala på ett positivt sätt. Den ska bjuda in till lek och lärande lika mycket som till umgänge och lugn och ro. Dessutom ska två helt olika målgrupper få det som de behöver. Å ena sidan ska utformningen tilltala de barn som ska tillbringa sina skoldagar på platsen, lära för livet och forma sin framtid. Å andra sidan ska de seniorer som flyttar in i bostadshuset kunna skapa sin tillvaro i en omgivning som tilltalar dem. Många kommer säkert att ha barnbarn som hälsar på men platsen ska också utformas för vuxna. Därför delas gården in i två delar – som samtidigt ska harmoniera med varandra. Den ena delen är för skolan, där ett lekområde får markera sin plats på skolgården och där fotbollsplanen placeras på skolans tak, ett sätt att nyttja höjden och lyfta blicken uppåt. Den andra delen kanske främst tilltalar de boende, de som vill sitta ute och läsa eller socialisera. – Det ska bli en plats där man vill stanna och vara kvar i stället för att bara gå förbi. Människor ska vilja komma hit. Men framför allt handlar det om människorna som bor eller går i skola här, vad som är praktiskt för dem och vad de kommer att använda, säger Daniel Bell.

Hans utmaning är att göra platsen välkomnande. Idéerna och filosofin om hur man på bästa sätt levandegör en tidigare trist miljö och får den att blomstra samtidigt som människorna i omgivningen utvecklas av den kommer att sätta prägel på platsen. Men för att förstå Daniels filosofi måste vi börja flera år tidigare och på en plats ett stenkast därifrån. På Wenngarn i Sigtuna skulle byggnader rustas upp och miljön skulle förvandlas från en sörjig leråker till en ny och välkomnande air. Det var ett arbete som skulle ta flera år – om det nu någonsin blir klart – och något som lade grund för ett helt samhälle. Enkelt och unikt

Filosofin är så enkel att man snabbt undrar varför inte fler resonerar så här. Samtidigt är den så unik att man undrar hur den kan fungera. Daniel Bell ser förtjust ut när han går runt på Wenngarn och pekar och visar. Utanför förskolan stannar han och plockar åt sig några bär från de stora amerikanska blåbärsbuskar som brer ut sig. Det är längesen vi passerade skördesäsong men några bär sitter kvar på buskarna, torkade och lite skrumpna. Daniel smakar och nickar innan vi traskar vidare, förbi de nyplanterade plommonträden som så småningom kommer att bjuda på solmogen frukt.

– Du ska kunna äta dig runt på området. Man bara måste älska det! Det hade gått att plantera rosenbuskar och lavendel för att få färg och doft. Men Daniel menar att det går precis lika bra att arbeta med växter som ger avkastning, där bär och frukt blir en naturlig och inbjudande del av området. Det tillför mervärden och bidrar i viss mån till Wenngarns filosofi om att vara så självförsörjande som möjligt. Nyponrosorna som växer likt en allé på varsin sida om vägen som leder förbi bostadsområdet är inte bara vackra i blom utan genererar också nypon – vilket i sin tur kan användas till nyponsoppa. Vinbär. Jordgubbar. Hallon. Här finns förutsättningar för riktigt bra efterrätter. I rabatten utanför den lilla, robusta och välbesökta restaurangen Dammstugan växer grödor som mangold och ruccola sommartid, vilket låter salladsbordet digna av närproducerat och ekologiskt. – Det är ett tämligen enkelt sätt att få människor att integrera med naturen, säger han. Det gäller även barn – eller kanske framför allt barn – att man på ett tidigt stadium introducerar dem till allt vad naturen har att erbjuda, låter det bli en självklar närvaro av deras liv och väcker deras nyfikenhet. Färg och doft är hemligheten. Daniel vill väcka så många sinnen som möjligt. Lunden av körsbärsträd kommer på våren att spricka upp i en kavalkad av vita och rosa toner. Som Kungsträdgården men med en ännu vackrare inramning. Bara det är ett skäl att besöka Wenngarn. Den som har varit där på sensommaren vet. Då blomstrar fältet med solrosor, det som besökare brukar inbjudas att

skörda, och det som ger mat till fåglarna. Ett kretslopp värt att bevara. Holistiskt parkrum

Gammalt byggavfall har resulterat i en pulkabacke för de minsta. Det är en liten och snäll backe, där man får upp farten lagom mycket utan att behöva bli rädd, och där en grillplats alldeles nedanför kan ge hela familjen en stund av lugn och ro och samvaro samtidigt som föräldrarna har uppsikt över de minsta. De gamla vindlande lindar som kantar vägen har sett sina bättre dagar. Många är gamla, rent av uråldriga, och borde snart få sin sista vila. Men frågan är känslig. Många vill bevara det gamla, länken tillbaka, och då är de knotiga grenarna så symboliska. Daniel knackar lätt på ett av träden och lyssnar på knaket. De mest åtgångna blir snart en säkerhetsrisk och då kan de inte stå kvar. Wenngarn är som Bullerbyn. Här ska det vara säkert och ingen ska göra sig illa. Därför behöver några träd ersättas av nya för att få in nytt liv. Men de gamla kommer att vara kvar på området. Daniel pekar på en outnyttjad del av slottsparken. – Här skulle man kunna göra en trädkyrkogård, lägga stammarna ner huller om buller så att det blir som en sagoplats. Då bevarar man den gamla känslan och träden blir också en växtplats för de godartade insekter som naturen behöver och det lockar också fler fåglar. Och djur är bra. Människor älskar djur, säger han och vandrar med stora kliv vidare mot områdets klappvänliga getter. Det är bara att konstatera att det är en levande plats som Daniel Bell har varit med och skapat. Filosofin att inte-

grera människor, natur och djur har fungerat och gett Wenngarn nya, gedigna värden. Nu tar han med sig samma filosofi till Valloxen och Margarethaskolan. Här ska en ny inramning skapas och nya värden ska växa fram. – Jag har samma synsätt och mycket av filosofin kommer man att känna igen från Wenngarn men det är samtidigt en helt annan sorts utmaning och en annan grund att bygga på. En stor skillnad är att Wenngarn framför allt är en plats att besöka för dess lugn och vackra omgivning. Valloxen är en plats att bo och verka på, en plats där barnen går i skola och seniorer bor. Det är inte samma sorts besöksmål utan mycket mer av en vardag. Samma filosofi – olika miljö

Det finns inte heller samma enorma fält och trädgårdar som på Wenngarn så även om grundfilosofin är densamma kommer de två platserna att bli sina egna. Valloxen måste utformas på ett annat sätt för att det ska fungera i människornas vardag. Daniel vill skapa små bersåer i trädgården, platser med bänkar där man kan sitta ner en stund och njuta av tillvaron. Även här kommer färg och doft att vara viktiga delar av trädgården. Fruktträd är idealiskt eftersom de, som Daniel uttrycker det, ser efter sig själva och sen bara är att skörda. En anlagd köksträdgård är svårare. Det behövs någon som ständigt sköter den. Däremot vill han fortfarande behålla idén om att ha djur på området. – Människor mår bra av att ha djur omkring sig, och det vore bra för barnen i skolan att ha djur att pyssla om. Men där behöver man titta på hur det går att lösa rent praktiskt, vilka regler som gäller för olika djur och

vem som ger dem mat på helger och lov. Men det känns viktigt att få barnen engagerade i trädgården. En annan utmaning är att hitta en tydlig ingång till området. Uppfarten slingrar sig till bostadshusets baksida och det finns ingen självklar entré, något som förvirrar. Baksidans skuggiga parkering ser i dag bortglömd ut, som en avstjälpningsplats snarare än en plats för liv. Men det ska det bli ändring på. – Vi ska få in lite mer liv här och plantera växter som gillar skugga så att det händer något även på den här sidan.

Den i dag styvmoderligt behandlade baksidan blir också en ingång till omgivningarna. – Du har hela naturen alldeles vid knuten. Vi ska behålla den men städa upp lite. Naturliga spår

Daniel går med medvetna steg mot det lilla skogspartiet som gränsar till ägorna. Längre in bland träden skymtar ett motionsspår men vägen dit är mest förfallen. Ett gammalt ruckligt vindskydd och några nerblåsta träd spär på känslan av övergivenhet. Här vill han behålla den naturliga känslan men göra platsen mer inbjudande så att barnen ska vilja vistas där. – Min första skola låg alldeles invid skogen på den engelska landsbygden. Jag minns hur vi byggde kojor av det virke vi hittade och hur vi älskade att vara där på rasten. Jag vill få barnen att använda sin fantasi när de leker, att vi får in aktivitet utan att det blir för utstuderat eller strukturerat. Bara några meter längre ner skymtar sjön Valloxen, vars vatten är så rent att det kan används som dricksvatten. Läget kan inte vara bättre. Hit är det lätt att på vintern ta med skridskorna och under gymnastiktimmen få både frisk luft, rörelse och naturupplevelse. Och på sommaren går det att bryta av med simning och bad. – Vi vill uppmuntra vistelsen i naturen både för skolans elever och för de boende. Det här ska bli en plats som man vill besöka, och vi vill ställa i ordning en grillplats så att man lätt kan umgås här. Det behöver inte vara så märkvärdigt.

Slutord Att utveckla samhällen är roligt och svårt. Processen att möta

människor, se deras behov och försöka möta dem i fysiska och sociala miljöer har människan ägnat sig åt i årtusenden, och vi lär inte sluta med det. Margarethahemmet och Knivsta har bjudit in mig med en rikedom av berättelser och tankar om framtiden. Det har tagit med mig och företaget på en resa som alltid har varit kul och utmanande. Ibland mer av det senare. Men en sak har alltid varit densamma: när jag frågat mig om jag vill fortsätta att driva processen framåt har svaret alltid varit samma “ja”! För här finns en kraft, en nyfikenhet och en vilja till liv, berikande kontext och skönhet. Här sitter “svårt är roligt och enkelt är tråkigt” i väggarna. Och det är därför Margarethahemmet är en plats med framtiden för sig. Vi tror på platsen och vi kommer aldrig att ge upp, i entreprenörers, prinsars och hundratals barns anda vill vi göra detta. Därför kommer vi att lyckas. Vad väntar oss nu? De närmaste åren handlar om att samla små och stora idéer som lyfter projektet. Här är resan en del av resultatet och att få fortsätta arbeta tillsammans med elever och lärare i en kreativ process är något som vi verkligen ser fram emot. Vi vill vara förebilder på en internationell nivå och det är en svår utmaning, men så är också vårt motto: svårt är roligt, enkelt är tråkigt. Olle Larsson

Sisyfos – vi bygger på historien med nya idéer Sisyfos har trotsat den mäktige Zeus. Som straff för sin hybris döms han att för all evighet rulla en tung sten uppför ett högt berg. Han tvingas använda all sin kraft, och när han äntligen når toppen rullar stenen ned igen. Berget är alldeles för brant och Sisyfos måste börja om från början. Sisyfosarbete är ett begrepp som handlar om ett arbete utan slut, ett evigt “straff”. Men Sisyfos lyckas lura gudarna och hålla fast vid sitt ord om att han aldrig ska låta sig straffas av gudarna. Det gör han genom att inse att straffet bara är ett förhållningssätt, för om han ändå ska rulla sten hela livet gäller det att i stället hitta glädjen i uppgiften och att utmana sig själv. Vi vet inte varifrån vi kommer eller vart vi är på väg, men vi vet att vi kan göra det bästa av

alla situationer och att vi äger vår egen lycka och framtid. Vår inställning och vårt förhållningssätt är nyckeln. Svårt är roligt och enkelt är tråkigt. Ett byggprojekt och att förädla en byggnad som innehåller en historia är som en förälskelse och en resa. Det är så mycket mer än bara arbete. Det är en resa fylld av motgång och medgång. För att vi inte ska förlora oss helt i projektet är det viktigt att vi skapar en struktur med en början och ett slut. Planeringsfasen är för oss och för många andra själva höjdpunkten. Det är då drömmarna, möjligheterna och utmaningarna formas. Vi får formulera våra visioner, mål och strategier och vi får göra en handlingsplan, bygga en organisation och skapa förutsättningarna. Det är spännande när vision, mål och värdegrund ska omvandlas till verksamheter,

tjänster och miljöer. Vi vet vart vi vill men vi vet inte var vi kommer att hamna. De tomma fastigheterna möter människor som skapar kultur och ger fastigheten liv, en organisk identitet som inte går att styra. Som byggbolag skapar vi arenor för människor och möten. Vi skapar förutsättningar och mötesplatser. Det är det roligaste vi vet. Alla historier vi får ta del av är fantastiska. De knyter ihop dåtid med både nutid och en framtid som vi vet väldigt lite om. Men här och nu är vi med och förändrar världen. Den vetskapen gör oss motiverade att varje dag satsa på det som vi tror på och att använda de plattformar vi har så mycket vi kan. Vi ångrar sällan det vi har gjort men vi ångrar ofta det som vi inte gjorde. Om vi hittar passionen och glädjen och vågar misslyckas så kommer vi alltid att lyckas.

Olle Larsson – mannen bakom Sisyfos Drivande bakom Sisyfos Fastighetsförädling och nya Margarethaskolan är Olle Larsson. Till sin hjälp har han en stab av medarbetare i ett företag som försöker lyssna på allas idéer och hitta nya lösningar på olika utmaningar. Allt började 1996 när fastighetsbranschen fortfarande låg i ruiner efter några tuffa år i början av 1990-talet. Olle Larsson var då kund i ett eget byggprojekt. En morgon påminde byggteamet honom om att han kvällen före påstått att man skulle kunna bygga projektets vindsvåningar både billigare och bättre. Embryot till det som skulle bli Sisyfos hade därmed uppstått. – Jag menade varje ord jag sa och jag hade ju lovat så jag kunde inte backa ur, säger Olle.

Det är nämligen två saker som driver Olle. Det ena är att han inte kan motstå en utmaning. Att säga ”det här går aldrig” till Olle är detsamma som att be honom att genomföra det till synes omöjliga projektet, alltmedan han själv som ett mantra upprepar ”svårt är roligt och enkelt är tråkigt”, inspirerad av sin grekiska förebild Sisyfos. Det andra är att han står för sina ord. När han nu var tvungen att ta tag i projektet med vindsvåningarna i Stockholms city upptäckte han snart en känsla i de fysiska miljöerna och hur mycket av den historia som de bär på påverkar oss. Olle konstaterade att förtroendet för byggbranschen ofta var extremt lågt, nästan alla hade en historia om en hantverkare som inte levererade. Han ville förändra synen på branschen och visa att det går att få saker klara i tid och att det är självklart att hålla vad man lovar. Som ekonom och logistiker blev det en spän-

nande utmaning att förändra den negativa kulturen, och vindsprojekten avlöste varandra. Olle uppskattar att han har varit delaktig i renoveringen av uppemot 200 vindsvåningar. Under den tiden upptäckte han också glädjen i att skapa, förändra och förnya. Han började leta efter platser, och investera i projekt, som inte bara handlar om att bygga nytt utan om att förvalta en historia och att tillföra nya värden. Wenngarn i Sigtuna är ett exempel, Margarethaskolan ett annat. Att vidareutveckla något samtidigt som man behåller dess bästa delar lockar, liksom tanken på att det bidrar till att lösa ett problem. Framför allt handlar det om att testa en idé, att ge utlopp för kreativitet och att förvandla det till något bra. Gemensamt för alla projekt är att de utmanar gamla föreställningar och traditioner samtidigt som de knyter ihop historien med framtiden.

För över hundra år sedan (1914) lades grundstenen till det som skulle bli Margarethahemmet. Inuti granitblocket lades ett silverskrin ner. Det innehöll berättelsen om hemmets tillkomst, varför det byggdes, hur det såg ut och en dokumentation av samtiden, till exempel mynt. Nu tar Sisyfos med Margarethahemmet på en ny resa, och det du håller i din hand är vår grundsten. Det är en berättelse om varifrån vi och platsen kommer, vart vi ska tillsammans och varför vi ska dit. Du kan läsa den här boken som elev, Knivstabo eller som intresserad av Sisyfos och vår berättelse som vi nu väver in med de tidigare. Välkommen till en berättelse som vi fascineras av, en plats vi älskar och till planen för en spännande resa.