MÄNNISKAN SOM POLITISK VARELSE

ÄNNISKAN SOM POLITISK VARELSE

TEXT: RICKARD DAHLBÄCK

Hannah Arendt (1906–1975), som på grund av sin judiska bakgrund var tvungen att fly Nazityskland och leva som statslös under flera år, var en av de mest färgstarka politiska teoretikerna under sin tid. Hon är svår att placera rent ideologiskt eftersom hennes tänkande präglas av ett existentiellt förhållningssätt till politiska problem, vilket leder henne till att använda begrepp på sätt som kan överraska och förvirra vid första anblick. Som följd har vissa av hennes iakttagelser missförståtts och väckt onödig kontrovers, vilket jag tror är fallet med hennes kritik av mänskliga rättigheter som politiskt begrepp i texten “Rätten till rättigheter”. Jag tror att varje människa, oberoende av politiska, moraliska eller filosofiska uppfattningar, kommer finna olika aspekter av Arendt både tankeväckande och frustrerande. Min förhoppning är ändå att denna korta redogörelse av en del av hennes tänkande kring de mänskliga rättigheternas natur ska demonstrera vikten av att tänka kritiskt kring också de mer centrala institutionerna i samhället.

Hannah Arendts var filosofistudent i Tyskland under Martin Heidegger, vilket innebär att hon var skolad i vad som generellt kan kallas kritisk filosofi. Kritik i detta sammanhang innebär inte att ge mothugg mot något eller att ha ett negativt förhållningssätt, utan det är termen för ett metodologiskt grepp som går ut på att göra en helhetsanalys av ett fenomen utifrån dess egen interna logik. Hur detta går till i praktiken visar sig tydligare vid en genomgång av Arendts granskning av de mänskliga rättigheterna.

Arendts kritik behandlar olika aspekter av begreppet mänskliga rättigheter, och hon börjar med det som kanske är själva grundförutsättningen för att deras konkreta existens i den politiska sfären, nämligen FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. Denna del av kritiken handlar om att analysera vad Arendt hävdar är en motsägelse i deklarationens interna logik, nämligen relationen mellan textens abstraktioner och den politiska verkligheten. Hennes resonemang är, något förenklat, följande: de mänskliga rättigheternas oförytterlighet får sin kraft ur att de inte är knutna till något specifikt politiskt sammanhang, eftersom de har sitt ursprung i människan själv. Det vill säga, den människosyn som FN:s allmänna förklaring grundar sig i hävdar att de mänskliga rättigheterna är giltiga utifrån sig själva, snarare än att vara givna av en högre auktoritet. Varje enskild människa har alltså del i de mänskliga rättigheterna oberoende av politisk status.

Problemet för tanken om politisk oberoende och universella rättighe-

ter är emellertid enligt Arendt att de rättigheter som i praktiken garanteras en person kommer vara avhängig av att personen är del av en nationalstat. Den demokratiska statens vägledande princip är den egna självbestämmanderätten, en rätt som delas kollektivt mellan medborgarna. Nationalstatens suveränitet är en förutsättning för dess själva existens, och dess existens är hotad så fort någon annan instans utger sig ha en högre auktoritet än nationen. Arendts poäng är därför att de mänskliga rättigheterna i praktiken uppfylls inom ramarna för nationalstaten, vars existensvillkor är den egna suveräniteten.

Ur Arendts perspektiv är det svårt att hävda de mänskliga rättigheternas universalitet oberoende av politisk tillhörighet, eftersom hon själv fick erfara hur skör tillvaron blir av att inte längre vara delaktig i en politisk kontext. Flyktingar, förtryckta och i övrigt politiskt utsatta personer kan inte dra någon nytta av sina universella mänskliga rättigheter så länge de inte är inkluderade i en gemenskap som garanterar dem. Deras abstrakta mänsklighet, som utifrån FN:s allmänna förklaring är grunden för deras rättigheter, är i denna situation osynlig och verkningslös. Detta innebär emellertid inte att mänskliga rättigheter i sig är onödiga eller särskilt abstrakta, utan för Arendt avslöjar det snarare att människan är en politisk varelse i grunden och att det således är problematiskt att försöka separera politiska begrepp från en politisk kontext. Tanken med att formulera mänskliga rättigheter som något politiskt oberoende är enligt Arendt visserligen välmenande, men en sådan process stärker inte rättigheternas legitimitet i praktiken.

Ett första steg till det som Arendt ser som lösningen på denna problematik är att ge upp tanken på en utompolitisk universalitet mellan människor. Utanför det politiska livet, det vill säga i naturen, är människor utsatta för den “rena differentieringen”. Här är varje människa unik och olika från varandra, men också ensam och sårbar. Arendt hävdar med andra ord att naturens universella tillstånd präglas av ojämlikhet och påtagliga skillnader i exempelvis styrka och välmående, och att denna utsatta tillvaro är det som för människor samman till ett politiskt gemensamt liv. Det är således först när människor börjar erkänna varandra som medborgare i en gemensam helhet som universalitet börjar betyda något, inte som ett abstrakt begrepp, utan som en politisk relation mellan olika människor. Medborgarskapet är för Arendt en utjämnare av de skillnader som existerar i naturen och själva förutsättningen för en gemensam mänsklighet.

Utifrån detta klargörande av vad universalitet och mänsklighet egentligen innebär så hävdar Arendt att en grundläggande förutsättning för mänskliga rättigheter kan identifieras. Som textens titel antyder är denna förutsättning den grundläggande rättigheten till rättigheter överhuvudtaget. Eftersom det bara är en person som inkluderats i en rättslig gemenskap som också kan få sina mänskliga rättigheter garanterade så menar Arendt att denna inkludering alltid måste räknas som den första rättigheten, utan vilken andra rättigheter är dömda att förbli utan verkan. Den människa som inte har någon rättslig status som medborgare har inte del av de mänskliga rättigheterna eftersom denna människa också i praktiken står utanför mänskligheten själv.

POLITIKENS SVÅRA VAL

NILS TORVALDS

EUROPAPARLAMENTARIKER

Under de senaste veckorna har jag utkämpat något av en jakobsbrottning. Och ifall ni vill veta uttryckets ursprung, handlar det väl egentligen om att kämpa med sig själv, mellan det man kanske vill göra och det man borde göra. I politik – och i investeringsbeslut - är det en speciellt besvärlig fråga.

Både i politik och i fråga om investeringar ser man följderna av sina beslut långt senare. För investeringsbesluten finns det en risk. Investeraren betalar själv för misslyckanden och förtjänar när besluten ger utdelning. I politik är det vanligtvis andra som betalat och det är just den egenskapen som gör politikens moral mera invecklad.

Så vad har jakobsbrottningen handlat om?

Vi står inför ofantliga beslut. På en historiskt sett oerhört kort tid ska vi vända om nästan allt det vi har byggt upp under de senaste 200 åren. Om vi tar som utgångspunkt för hela tidsperioden George Stephensons lokomotiv från 1814 så handlar det om hur vi har utvecklat och använt energi. 1814 var det ett jättelikt steg framåt på en väg, som med tiden bara blev ohållbar. Det kunde George Stephenson naturligtvis inte ana. I hans samvets- och innovationsbrottning mellan det förgångna och det som skulle komma, valde han framtiden och vi ska vara honom tacksamma för det. Men drygt 200 år senare står vi inför besvärliga val.

När vi diskuterade de här valen för snart två år sedan, hördes det från både Europaparlamentets vänster och den gröna gruppen ganska absolutistiska krav: taxonomins regler skulle utesluta alla övergångsformer. Jag försökte redan då förklara, att den investeringsabsolutismen utgör en katastrofal inställning till verkligheten. Och mycket snart – dvs inom 10 år – kommer vi att se hur fel de hade.

En stor del av industrin i EU:s centrala och östra medlemsländer har byggt sina industristrukturer först på kol och senare på gas. Den politiken åstadkoms först genom hårda gröna krav på att stiga ut ur kärnenergin. Nästa år stängs Tysklands sista kärnkraftverk. Till den här gränslösa aningslösheten kommer nu den nederländska nybildade regeringens beslut som en ironisk kontrapunkt: att lösa energifrågan genom att bygga två nya kärnkraftverk.

Men för Tysklands del finns inte den politiska lösningen. Kärnkraft finns inte i det nya regeringsprogrammet. Det betyder att Tyskland, men indirekt också av Tysklands efterfrågan beroende ekonomier som Tjeckien, Slovakien och Polen hamnar i något av ett energivakuum.

Om vi inte nu fattar kloka beslut, som räddar Tyskland ur en energipolitisk återvändsgränd, tar vi – med vett och vilja – steg mot någonting som kan bli en ekonomisk nedgång av minst lika stora politiska dimensioner som krisen på 1930-talet.

Kanske vanliga och förnuftiga människor inte är intresserade av att läsa torra luntor om hur vi kring 2035 kunde ha en fungerande väteekonomi. Det är mer än förståeligt. Men följderna finns redan i bokform. Det är bara att öppna Berlin Alexanderplatz och se vad som hände med Franz Biberkopf.

Jag går alltså hellre mot strömmen idag, än har riktigt fel 2035.