Edith Sodergran Stjarnfangerskan

SCHILDTS & SÖDERSTRÖMS

Utgiven med stöd av statsmedel fördelade av Delegationen för den svenska litteraturens främjande/ Svenska litteratursällskapet i Finland. © Agneta Rahikainen 2023 Schildts & Söderströms, Helsingfors Omslag och inlaga: Fredrik Bäck Författarporträtt: Helen Korpak Tryckt hos Nord Print, Helsingfors 2023 ISBN 978-951-52-6044-4 litteratur.sets.fi

Innehåll

Förord 1. Uppväxten i Sankt Petersburg

Petrischule Vaxdukshäftet 2. Lungsot och sanatorievård

Davos Raivola 3. Debuten

Dikter Den nya kvinnan 4. Krig och revolution

Septemberlyran Manifest 5. Väninnan Hagar Olsson

Rosenaltaret Framtidens skugga 6. Antroposofin och ekonomin

Penningbekymmer Systerringen 7. Slutet

Ultra Landet som icke är Litteratur och källor

7 11 21 30 38 46 62 69 75 87 97 103 110 122 136 144 152 159 162 169 176 182 190

Förord

När jag skriver detta är det 100 år sedan Edith Södergran dog på midsommardagen den 24 juni 1923. Inte för att Edith Södergran behöver några jubileumsår, hon är större än så. Hon är alltid aktuell, i glädje och sorg, i kärlek och längtan, i krig och fred. Men hon är ingen enkel författare som erbjuder patentlösningar för livet. I stället ger hon oss svindlande paradoxer, uppkäftiga utrop och hjärtskärande skönhet. Allt det vi som läsare behöver i en tid som denna.

Edith Södergrans författarskap är litet. Hennes skönlitterära produktion – fem diktsamlingar, en samling aforismer och ungdomsdikterna – får plats i en enda volym på 375 sidor. Vid sidan av dikter och aforismer finns 240 brev som hon skrivit till olika personer och de utgör basen för den biografiska informationen om henne. Mycket har skrivits om Edith Södergran och hennes produktion, så mycket att det behövs en hel bokhylla för att få plats för alla böcker, avhandlingar, biografier, studier, artiklar och essäer. Och här kommer ytterligare en biografi eftersom biografier föråldras snabbt. Det kommer nämligen ständigt nya forskningsrön och synvinklar som påverkar vår syn på 7

olika författarskap. Biografier är dessutom alltid en avspegling av samtiden, där värderingar och personliga åsikter ventileras, åsikter som kanske inte känns lika aktuella efter några decennier. Det kommer nya generationer som inte ännu vet att de vill hitta fram till Edith Södergrans märkliga författarskap, därför behövs en ny biografi.

Under de drygt femton år Södergran skrev poesi bytte hon stil och ideologi flera gånger. Hon gick från romantiskt färgade ungdomsdikter till symbolism och dekadens i den första diktsamlingen och svulstig expressionism i de tre följande. Sedan följde de sista årens nedtonade naturdikter med religiösa undertoner. Södergran är med andra ord paradoxernas poet. Hennes dikter fungerar lika väl för kristna som för agnostiker, för unga kvinnor som för män på ålderns höst. Dikterna inbjuder till feministiska läsningar och till radikala eller traditionella hetero­ sexuella läsningar. Det har också visat sig att Edith Södergran kan läsas som en av de första som i poetisk form prövade queera och ickebinära identiteter.

Södergrans dikter är livsbejakande men innehåller också dödslängtan, de är extatiska och lågmälda, de är självförhärligande och självförnekande, de är elakt ironiska och banalt patetiska. Till synes motstridiga känslor kan samsas i en och samma dikt. I förståelsen av hennes liv och poesi har man inte stor hjälp av hennes brev, som åtminstone i teorin kunde ge ledtrådar, men som också de är fulla av motsägelser, tankehopp och luddiga resonemang. Hon är också genomgående ombytlig. Något som har varit centralt och viktigt vid en viss tidpunkt är det inte längre några månader senare. Möjligheten att exakt förstå vad Södergran egentligen menar i sina brev 8

grumlas av hennes svenska, som är nyskapande men också i viss mån präglad av de egenheter språket får då det lever i förskingringen. Hennes språk är en variant av svenska, ett slags södergranska som bara hon själv fullständigt behärskade alla nyanser av.

Ett grundläggande problem för den som vill skriva en Södergran­­biografi är inte bara motstridigheten i materialet utan också att primärkällorna är begränsade. Själv var Edith ­Södergran diskret med att avslöja något väsentligt om sitt privatliv i de brev hon skrev, till och med till nära vänner, och hon förstörde det mesta som hade kunnat kasta ljus på hennes livsväg, som de brev hon fick. Hon var mycket skeptisk mot litteraturforskare, ofta citeras hennes kommentar till Elmer ­Diktonius om att hon inte ville bevara något åt ”likmaskarna” som skriver biografier. Hon menade att det enda som är väsentligt för eftervärlden att veta om henne är dikterna. Men det hindrar inte att den som älskar hennes dikter också kan vara nyfiken på hennes liv.

Den här boken baserar sig på mitt omfattande biografiska verk, Kampen om Edith – biografi och myt om Edith Södergran som utkom 2014. I den använde jag den nyaste forskningen kring henne och baserade mina slutsatser på de bevarade arkiv­ dokument som finns att tillgå. Det var som att jobba med skärvorna efter ett stjärnfall i hennes trädgård, att pussla ihop en så sannolik och rättvis bild av hennes person och författarskap som möjligt. Och samtidigt inte trampa på alla ömtåliga personliga dokument som forskare i decennier fyllt med betydelser. Den här boken som nu ligger i din hand är reviderad och fokuserar på Edith Södergrans liv och produktion, illustrerad med fotografier 9

som hon själv tagit. Fotografierna har tills vidare inte använts särskilt mycket i tryck och de ger en fylligare bild av Södergrans intressesfär och närmiljö.

Agneta Rahikainen Helsingfors i juni 2023

10

1.

Uppväxten i Sankt Petersburg

Att beskriva Ediths Södergrans barndom är ohjälpligt ett svårt projekt, källorna är få och splittrade. Därför börjar jag med att beskriva hennes hemstad Sankt Petersburg, sådan den såg ut ur ett minoritetsperspektiv, den svenskspråkiga finländarens.

Det ger en bild av hur hon passar in i det mångkulturella sammanhanget kring sekelskiftet 1900.

När Edith Södergran föddes 1892 var Finland ett stor­ furstendöme inom det ryska riket och staden Sankt Petersburg var hemort för flera generationer finländare och andra euro­ peiska folkgrupper, som flyttat dit på jakt efter bättre möjligheter till arbete och utbildning. Den ryska huvudstaden var vid sekelskiftet 1900 Europas fjärde största stad efter London, Paris och Berlin, och hade 1,4 miljoner invånare. Under de två första decennierna av århundradet växte antalet till det dubbla. På 1800-talet blev Sankt Petersburg ekonomiskt en alltmer betydande stad i relation till Finland. Ångbåtstrafiken och järnvägen mellan städerna gjorde att det från 1870-talet blev allt lättare att ta sig till den växande metropolen, som hade ett ständigt behov av hantverkare och olika typer av arbetare och tjänstefolk. Den 11

finska järnvägsstationen på Viborgska sidan, den stadsdel som vetter mot Finland, var en betydande arbetsplats för finländare, precis som ångbåtstrafiken i staden. Många finländare arbetade också som sotare, bokbindare och mekaniker, och några av den berömda Fabergé-verkstadens förnämsta guldsmeder kom från Finland. Kvinnorna tjänade ofta som pigor, husor eller kokerskor; såväl Gogol som Dostojevskij hade finska pigor, den senare hade rentav en finlandssvensk svärmor.

På 1880-talet var andelen finländare knappa tre procent av stadens befolkning. De finskspråkiga var länge stadens näst största språkliga minoritet efter tyskarna. De svenskspråkiga utgjorde stadens fjärde största språkliga minoritet och var till största delen finländare med svenska som modersmål. Finland hade en egen passexpedition i staden. På det sättet kunde man praktiskt se till att finländarna knöts till Finland och inte till Ryssland. De hade således både de plikter och de rättigheter som andra finländska medborgare hade: skatteplikt, värnplikt, rätt till fattigvård och rösträtt. 1906 införde Finland allmän och lika rösträtt för alla myndiga personer, som det första landet i världen, men för att rösta måste man ta sig till Finland. Det finländska medborgarskapet gick i arv så att även ättlingar till finländare, sådana som fötts i Ryssland, automatiskt blev finländska medborgare.

Den svenska S:t Katarina församling, dit familjen Södergran hörde, och den finska S:t Maria, var underställda Finlands nationella lutherska statskyrka. Fysiskt låg församlingarna med sina kyrkor och skolor i samma kvarter mellan Stora och Lilla Stallhovsgatan, Bolsjaja Konjusjennaja ulitsa och Malaja Konjusjennaja ulitsa. Kvarteret ligger i det absoluta centrum av 12

staden, på norra sidan av huvudgatan Nevskij Prospekt. I samma kvarter låg även den tyska S:t Petrikyrkan och dess skola, där Södergran gick. I Nordisk kalender för St. Petersburg kan man läsa stort och smått om livet i den svenska subkulturen. I kvarteret mellan Stora och Lilla Stallhovsgatan fanns Robert Edgrens bokhandel, som från och med 1908 började ge ut den nordiska kalendern. Förutom att göra reklam för sitt eget litterära utbud och förmedla tidningsprenumerationer innehåller kalendern viktiga uppgifter för varje nordbo som vistades i staden. Här finns adresser och namn på tjänstemän vid olika myndigheter och information om församlingen och sjukvården på svenska.

I varje kalender finns en annonsbilaga där handelsmän som A. Kutvonen berättar om sin finska matvaru-, klädes- och diversehandel vid Kasanskajagatan 23, eller skomakaren A. Sikanen med sin affär vid Stora Stallhovsgatan, där man kunde välja bland det stora utbudet färdiga skodon av durabel kvalitet. Vid Marinskijtorget fanns Alexis I.V. Kerins kolonial- och delikatesshandel som sålde vindruvor från Krim, äpplen, päron, plommon, bärsafter, kaviar, ryska sockerärter, korv och andra exklusiva varor. Alla dessa annonserade och betjänade på svenska. Också handelshuset Robert Fleckenstein betjänade sina klienter på svenska, likaså Nordiska kompaniet som låg vid Stora Stallhovsgatan 13. Att finländare var populära som tjänstefolk får man veta i en annons för Maikki Kuritkas platsförmedlingskontor.

Det var i denna stad och i detta sociala sammanhang Edith Södergran såg dagens ljus den 4 april 1892, som en ny medlem i den finländska folkgruppen i miljonstaden S:t Petersburg.

Hennes två förnamn Edith Irene tecknades ned i S:t Katarina församlings kyrkbok. Hennes föräldrar var Matts och Helena 13

Södergran f. Holmroos. Helena Södergran (1861–1940) var född i S:t Petersburg och talade svenska hemma, tyska och franska med vänner och bekanta, ryska med handelsmännen i affärerna och lite finska med tjänstefolket.

Matts Södergran (1846–1907) kom från en mindre bondgård i Närpes, Österbotten. Matts fick gå i skola i Vasa och utbildade sig till mekaniker 1868. Han hade en hel rad arbetsplatser på olika håll i Finland under ett kringflackande liv, och arbetade som bland annat maskinist, lokomotivförare och två somrar som eldare på ångbåtsfärder till Hull. Han slog sig ned i Sankt Petersburg 1882. Där fick han jobb vid Nobels mekaniska fabrik. Han arbetade på olika orter i Ryssland och gifte sig 1884 i Smolensk med köpmansdottern Olga Antonova Davidova och fick två barn med henne. Barnen dog som mycket små och frun avled i galopperande lungsot 1887. Matts Södergran återvände till Sankt Petersburg, blev uppsagd från Nobels verkstad, men lyckades få arbete vid en såg i Raivola på Karelska näset. År 1890 gifte han sig med Helena Lovisa Holmroos. Efter det kallade han sig inte längre mekaniker, utan ingenjör, som hade en finare klang.

Helena Holmroos far Gabriel Michelsson, senare Holmroos, var en förmögen gjutare. Han gifte sig 1860 med torpar­dottern Helena Rosenblad, som gjorde en rätt anmärkningsvärd klassresa från tjänande piga till rik fabrikörsfru. Dottern Helena Holmroos var parets enda barn, hon fick en borgerlig uppfostran och gick i en av de fyra tyska skolorna i staden, S:t Annenschule.

Hon gav senare lektioner i tyska, franska och pianospel. Som tjugotreårig 1884 fick hon sonen Edvard, som dog bara ett par veckor gammal. Sex år senare gifte sig den tjugonioåriga Helena 14

med den femton år äldre änklingen Matts Södergran och knappt två år senare föddes parets enda barn.

Familjen flyttade till Raivola när Edith Södergran var bara tre månader gammal, på flykt undan en koleraepidemi som härjade i staden. Att det blev just Raivola var för att Matts Södergran redan arbetade där. Gabriel Holmroos köpte 1894 en villa med stor tomt i det centrala Raivola, och ett större område nordost om järnvägsstationen. Tomten var 1,63 hektar och hade flera byggnader, två boningshus, ett uthus och en bastu. Familjen Södergran bosatte sig i villan och bodde där ända tills dottern Edith började skolan 1902. Framöver vistades Södergrans där under skolans sommarferier. Matts blev åter en gång arbetslös 1895 och efter det försörjde han sig på egen affärsverksamhet, men insjuknade snart i lungtuberkulos. Följande år dog Gabriel Holmroos och hans stora förmögenhet ärvdes av hans fru och dotter, så att dottern fick hälften.

Edith Södergrans villa i Raivola. Foto Edith Södergran.

15

Mycket talar för att paret Södergran levde helt åtskilt de sista åren av äktenskapet. Att Helena Södergran bodde med sin dotter i Petersburg under skolterminerna medan Matts Södergran i princip var arbetslös och senare sjuk i Raivola tyder på att makarna separerat. I Matts Södergrans sjukjournal från Nummela sanatorium framgår även att han hade alkoholproblem.

Mycket tyder på att Matts Södergran var en frånvarande far, åtminstone efter att Edith Södergran började skolan vid tio års ålder. Varken Helena eller Edith Södergran omtalar honom i någon högre grad, åtminstone har inte sådana dokument bevarats. Helena berör honom bara kort i sina minnesanteckningar över dottern och dottern nämner fadern en enda gång i ett brev. Till och med Edith Södergrans skolbetyg har under alla år undertecknats av målsmannen Helena Södergran, aldrig av fadern.

Södergrans skolkamrat Sally Räikkönen har beskrivit när hon första gången besökte Södergrans i Sankt Petersburg, omkring 1904. Hon skriver att Matts hade ett stort skägg och att fru Södergran hade pincené och rökte papyrosser. I Sallys ögon såg föräldrarna äldre ut än hennes egna. Hon uppfattade att Södergrans ofta hade gäster och att de då alla satt runt ett stort bord med en stor samovar och luften var tjock av tobaksrök.

Hon föreställde sig att det fördes oändliga samtal vid Södergrans matbord. Det blir oklart om fadern alltid var delaktig i den sociala samvaron i hemmet vid den här tiden eller om det rörde sig om ett speciellt tillfälle som Sally blivit vittne till.

Man vet inte mycket om familjen Södergrans umgänge i Sankt Petersburg. Men åtminstone träffade familjen andra personer med finländskt ursprung, som ingenjör Uno Barcker 16

Helena Södergran till höger och hennes kusin ”tant Olga” på verandan i Raivola. Foto E.S.

från Nobels fabrik och hans fru Jenny f. Koch, som de höll kontakt med också långt senare. Han hade varit arbetskamrat med Matts Södergran och bodde i Sankt Petersburg ända fram till 1910 då han och hustrun flyttade till Helsingfors. Södergrans umgicks med släktingar från Helena Södergrans sida, bland annat hennes två tyska kusiner, systrarna Olga och Emilia. Olga besökte senare regelbundet Södergrans i Raivola, förmodligen ända fram till revolutionen 1917 då kontakten kusinerna emellan bröts.

Edith Södergran började alltså skolan i Petersburg 1902, och samma år dog Helena Holmroos. Hennes förmögenhet tillföll Helena och Edith Södergran, så att familjen i fortsättningen kunde leva på avkastningen. Sommaren 1904 insjuknade Matts Södergran och skrevs in på det ryska Pitkäjärvi sanatorium i Terijoki. Hösten 1907 dog han hemma i Raivola, men av någon 17

anledning jordfästes han på Uspenskij kyrkogård vid Pargala station strax norr om S:t Petersburg. Helena Södergran lät publicera en dödsannons i den liberala tidningen Nya Pressen 22 oktober 1907, med texten: ”Sörjd och saknad af mig, dotter, trotjänarinna, släkt och vänner.”

Edith Södergran växte upp som enda barn i ett nära förhållande till modern Helena, ett annat ensamt barn. För att dottern skulle få sällskap tog Södergrans en några år äldre fosterflicka, Singa, från en barnrik familj i Raivola. Hon bodde en tid hos Helena och Edith Södergran i Sankt Petersburg, men rymde hem till Raivola längs järnvägsspåret och blev påkörd av tåget.

Helena Södergran hittade henne död vid järnvägsstationen.

Vad denna förskräckliga händelse hade för inverkan på Edith Södergran vet man inte. Det enda som vittnar om flickans existens i kvarlåtenskapen är ett vykort där det står Singa Maria Lötjönen.

Informationen om Edith Södergrans barndom är knapp, det enda som ger lite mer detaljer är Helena Södergrans minnesanteckningar som hon skrev efter dotterns död på uppmaning av Hagar Olsson. Ett av de tidigaste minnena handlar om den urbana tvååriga Edith som tittar ut genom fönstret på korna som vandrar hemåt i regnet och undrar varför de inte har regnkappor, paraplyer och galoscher. Ett av hennes älsklingsdjur var en tupp som hette Apollo och hon brukade promenera omkring på gårdsplanen med armen om tuppens hals. En annan tupp som fått sitt namn av den berömde kalifen i Tusen och en natt, Harun al Raschid, var ilsken och förföljde flickan, medan katten Koti försvarade henne. Katten har fått flera intyg med namnteckningar som bestyrker att det verkligen är fråga om världens finaste katt.

18

Edith Södergran lekte inte särskilt mycket med dockor, hellre med leksaksdjur som gummitigern Tigrina, berättar mamman.

Somrarnas största nöje var att besöka zoologiska trädgården på Petersburgska sidan invid Alexandrowska parken. Den hade en stor samling exotiska djur och hennes favoritdjur var aporna.

Djurparken höll sig också med en sommarteater och ett musikkapell. Ett enda av de nedtecknade minnena handlar om Edith Södergran och hennes far. Som mycket liten sitter hon på sin fars arm och beundrar ett vackert blänkande mässingslokomotiv på järnvägsstationen. Helena berättar vidare att både hennes far och hennes mor dog i lunginflammation som en följd av kikhosta, en sjukdom som den svenske Petersburgsläkaren doktor Standertskjöld inte kunnat bota. Efter mormoderns död 1902 blev Edith Södergran ”paniskt” rädd för doktorn, som hon inte hade något förtroende för. Hon ville i fortsättningen själv bli omskött av den ”mycket enklare, judiske barnläkaren”, berättar modern.

Helena Södergran noterar tidiga läsintressen. Dottern lärde sig stava med hjälp av bokstavsklossar och sagor hörde till hennes tidigaste läsning, bland dem Hugo Gyllanders När tuppen höll storkalas. Svenska barnböcker kunde de köpa i den nordiska bokhandeln. Helena Södergran noterar att dottern ”studerade gamla luntor” i skrubbar och vrår med dålig belysning så att ögonen skulle ha skadats. Som vuxen behövde hon glasögon.

Minnesanteckningarna ger en fragmentarisk bild av Edith Södergrans liv, de är en samling minnesbilder som en ålderstigen mor tyckt är väsentliga att berätta flera år efter dotterns död.

Anteckningarna säger ingenting om dotterns konstnärskap eller tankevärld, de är snarare ett dokument över hur modern efteråt 19

ville se sin dotter, som det begåvade och originella barnet som aldrig blev vuxet. Minnesbilderna lyfter fram udda detaljer om ett synnerligen älskat och beundrat barns uppväxt. Ingenting står det om Singa, däremot om ett par barndomskamrater, en ”lagom begåvad” flicka från samma hus som Södergrans och en sex år äldre småkusin som ”inte var så högt begåvad” men som senare ändå lyckades bli läkare. Andra barn sökte också hennes sällskap, men hon trivdes inte med dem, menar modern.

Om det här verkligen är sant eller om det handlar om Helena ­Södergrans behov av att se sin dotter som enastående, är omöjligt att bedöma. Den ”lagom begåvade” flickan från samma hus var möjligen Claudia Rosenblatt, som tillbringade sommaren 1907 hos familjen i Raivola. Södergran kallade henne Käfrin i några ungdomsdikter och Claudia har senare i något sammanhang citerat en dikt av Balmont i väninnans poesialbum.

Relationen mellan mor och dotter var mycket nära. Helena Södergran var dotterns ständiga bundsförvant, största beundrare, första läsare och närmaste kritiker. Man får den uppfattningen att modern sällan tillrättavisade dottern eller satte upp några regler, utan hon fick växa upp fritt vid sidan av den ständigt närvarande modern. Senare får man i dotterns korrespondens bilden att mamman var viktig som sällskap och bundsförvant, och de sista åren är hon bekymrad över hur hon ska kunna försörja sin mor. Den exklusiva mor-dotterrelationen var av största vikt för Södergran, inte minst med tanke på hennes goda självförtroende som uppbackades av modern, något som av utomstående kunde uppfattas som framfusighet och anspråksfullhet. Det fanns knappast några konventionella sociala koder i hemmet, det mesta var tillåtet i 20

den södergranska Pippi Långstrump-tillvaron. När hon senare i livet tar kontakt med litterära auktoriteter eller skriver sina upp­seendeväckande insändare handlar det om att hon inte uppfattar att hon behöver ifrågasätta eller tona ned sin egen betydelse eller sitt konstnärliga värde. Det fanns alltså inte någon i Södergrans absoluta närhet som kuvade henne eller förklarade kvinnans underordnade roll i samhället, utan tvärtom backades hennes självkänsla upp i förhållande till omvärlden.

Men det finns inte särskilt mycket information eller dokument som skulle berätta mer om Helena Södergran som person. I de brev som bevarats får man uppfattningen att Helena i stor utsträckning levde genom sin dotter.

Petrischule

Edith och Helena Södergran bodde i Sankt Petersburg i en trävilla på Samsonovskij prospekt 18, lokal 4, inte långt från finska järnvägsstationen. För Södergrans var det praktiskt att bo där eftersom de lätt kunde ta tåget till Raivola, tågfärden tog två timmar. På väg till skolan promenerade Edith ­Södergran förbi ett stort område där Medicinska akademin och Militärsjukhuset var belägna och sedan längs Alexandersbron över Nevan, mot stadens absoluta centrum där hennes skola låg. När hon väl kommit över bron kunde hon ta vägen längs kajen och snedda över Marsfältet mot skolan. Hela vägen var omkring fem kilometer.

Edith Södergran gick i den tyska privatskolan Die deutsche Hauptschule zu S:t Petri eller kortare Petrischule. Skolan hade 21