Sophie

Sophie

1

2

Sophie Mikaela StrรถMberg R o m an

Schildts & Sรถderstrรถms 3

Utgiven med stöd av FILI/Delegationen för den svenska litteraturens främjande.

www.sets.fi © Mikaela Strömberg 2015 ISBN 978-951-52-3467-4 Omslag: Helena Kajander Tryck: Bookwell Borgå 2015 4

Bakgrund

Sophie von Behse föddes 1828 i Petersburg, och dog år 1886 i Lappträsk, i en by som heter Labby. Det är inte så väldigt långt mellan Labby och Petersburg, min ryska vän Volodja som är en rätt skicklig bilförare och dessutom har god hand med tulltjänstemän har kört sträckan på en tre, fyra timmar. I och med att den nya motorvägen mellan Pernå och Kotka tagits i bruk har tidsavståndet krympt ytterligare. Ifall vi har andra slags hinder att vänta vågar jag inte uttala mig om.

Romanen inleds då Sophie är 14 år. I det skede har hon redan sju syskon. Familjen bor i en stor lägenhet på Fontanka – den gata i stan där de finaste paradvåningarna fanns. Om ni reser dit kan ni ströva där utmed kanalen och märka att flera av husen från den tiden står kvar. Petersburg var en stor stad med närmare en halv miljon invånare redan på 1840-talet. En stor stad med allt vad det kan innebära av vidrigheter och helt onämnbara fasor.

Men för en familjeflicka på Fontanka ter sig livet vad man kunde säga sorglöst. Som i en gammaldags roman.

En historisk roman har aldrig varit aktuell. Men denna stad 5

full av överdrifter, detta liv kring de protestantiska kvarteren i Petersburg under några decennier i medlet av 1800-talet och denna berättelse som levt vidare utan minsta tecken på att försvinna gjorde att jag ändrade mig. Sådär bara.

En apa i en plommonfärgad sammetskostym satt på en mans axlar. Apan trummade på mannens huvud, den slog hårt och rytmiskt med sina rätt små och, som det verkade, starka tassar.

Mannen vandrade lika oberört fram som om han burit en plastpåse från en supermarket i sin hand, och inte en sam­mets­ klädd apa på sina axlar. Det är vita nätter, jag minns inte om jag såg honom dagtid eller om det var sent på kvällen. Alldeles ljust och prosaiskt är det i vilket fall. Och cirkushästarna motioneras under nätterna. Hovarnas slammer mot de gamla gatorna ekar mellan stenhusen.

Mycket är sant.

Med början i Sankt Petersburg i juni 2011, i det så kallade Fin­ lands­­huset.

6

DEL 1 Petersburg v책ren 1842 och fram till ny책ret 1844

7

8

Sophie

D

et hettar i huvudet. När man är fjorton år – klok som en bok och precis har argumenterat i flera minuter med sin mam­ma om något så banalt som en yllehalsduk.

– Sophie, det är slutdiskuterat.

– Men mamma!

– Nu är det bra.

– Men. – Sophie, nu är det dags att gå.

Så där rusar man sedan ner för stentrapporna i det mörka trapphuset, utan att snubbla vid den där förrädiska gropen (trapp­­steg nummer sjutton nerifrån sett) med den stickande, för­ skräckliga halsduken på sig. Ut i den varma vårmorgonen och man vet att så fort man passerat kanalen och kommit i synskydd från huset mittemot så är halsduken intryckt i skolväskan. Ha! ***** Petersburgs stenlagda gator, vårdiset över Nevan och kanalerna, 9

och dessa tidiga morgnar då bråttom bråttom för att hinna i tid.

Märkliga dimhöljda figurer stretar på, utmed kanalerna, utmed gatorna och prospekten. Vedstaplarna och kådan och sotet och det evinnerliga eldandet, som särskilt vid lågtryck svepte in staden och dess vandrare i ett stickande rökdränkt töcken. Vart de är på väg eller varifrån de hemlighetsfulla strövarna kommer skänker Sophie och de övriga flickorna aldrig en tanke. Och hästarna och folket nere vid pråmarna. Skramlet och lukterna och skriken kring marknadsstånden och bodarna där dörrarna slås upp.

– Kom och köp!

– Äppel och fisk! Kål och lök! Köp, köp!

– Stans bästa bröd! Mörkt och ljust och färskare än en nyfödd gris! Skynda, skynda!

Handlarna och gatsoparna och till och med endel trashankar som förirrat sig mot dessa kvarter från områdena kring Hötorget.

Pladdret och ropen och de oförskämda måsarna, strykhundarna och fattigbarnen.

– En kopek åt en fattig, fyra för en silverknapp på sammet och det eviga livet!

Droskkuskarna, de finska mjölkförsäljerskorna och skorstensfejarna och någon morgontidig och bakfull löjtnant eller fänrik med bordellukten kvar i kavajen, byxor med utgnidna fläckar från nattens orgier och händerna skakande av obefintlig sömn och opiumrusets efterklang.

Men inte är det här annat än statister och simpla teaterkulisser för de tyska och skandinaviska flickorna där de i flock rusar fram.

Hänförda över Nevskij Prospekt och glittret från skyltfönstren är flickorna som alla andra men mest hänförda är de över sina egna planer och gester, över intrigerna och dramerna mellan sig, över hemliga förälskelser och besvikelser. Och en i denna flämtande, 10

skränande grupp på väg mot skolan vid Stora Stallgatan är Sophie, med yllehalsduken i väskan. Alltid så i sista stund!

– Die Letzte ist ein Kartoffel!

– Kartoffel!

– Vansinnigt! Trög som ett ryskt urverk!

– Ännu trögare, gammal honung!

– Eller en gammal moster från Novgorod!

– Da!!! Imenno, det tar vi! Staraja Natascha, utan tänder.

Kängorna smäller mot gatan, klänningsfållen släpar i vattenpölar och svettiga på ryggen och kring hårfästet är de alla. Ändå är mamma Charlotte inte den enda som förmanat sin flicka att ge sig av i tid, det är inte bra att sitta varm och andfådd hela dagen i den hemska ryska fukten och dra på sig lunginflammationer. Det känner alla mammor till. Nästan utan undantag är det svenska Gertrud som kommer fram sist. Hon är låghalt och hatar det där idiotiska springandet och just den här dumma leken. Staraja Natascha, jamen tack så väldigt mycket!

Flickorna är så otroligt aningslösa. De springer och de tjuter och de blir heta och svettiga och ingen bryr sig om hälta eller förmaningar. Som föl beter de sig! Som fullblodsfölen i parken vid Michailovska palatset, långbenta och riktigt fnoskiga i grupp.

Man kan fråga sig vad slags lärarinnor det skall bli av sådana här yrhättor? Sista klassen före det pedagogiska specialåret, och det här är nivån på förståndet. Att de här skulle bli lärarinnor, sjuksköterskor och jordemödrar? En rent osannolik tanke att någon av dessa hethuvuden någon gång i framtiden skulle bistå vid förlossningar. Man kan knappt föreställa sig dem som stadgade fruar ens, med små bahytter knutna under hakan och kroppen tung av äktenskap och ansvar. Nej, flickor i fjortonårsåldern är sorglösa kosmopoliter och lika lättsamma som alla kvigor.

11

Sophie hörde till de där lyckliga som hade det enkelt för sig i skolan. Alla realämnen, språken, matematiken och även handarbetet och musiken löpte alldeles mödolöst. Helt oberoende av den allmänna fantastismen så var vitsorden höga, och detta utan större ansträngning från hennes sida. Särskild fallenhet hade hon faktiskt för handarbete, redan som alldeles liten sydde hon felfri hålsöm och monogram med yttersta precision. Sophie hade ett praktiskt handalag och ett ordningssinne som ingen riktigt förstod att uppmärksamma under hennes barndom. Att hon var snabb i repliken, lång och stilig och såg ut som en vuxen kvin­na redan innan hon var skriftskolgången noterades däremot mer.

Detta var vid sidan av pappa Carls insatser inom den lutherska församlingen största orsaken till att hon inte fortsatte med den pedagogiska specialklassen på hösten, utan istället skrevs in vid Smolna och senare på vintern även hörsammade kallelsen från hovet. Och hemmavid kryllade det av syskon, småbarn i varje knut och teaterföreställningar i stort sett dygnet runt. Kasper och prinsessor, Pantalone och lömska italienska skurkar, ett ständigt och evigt oväsen, ett hem som en marknadsplats, kaukasiska fruktkorgar och bollar och dockor och vagnar och aldrig en tyst minut i den Behseska våningen.

Och nu, våren 1842. Sista terminen med flickorna i den tyska skolan. Exalterat, allt är vilt. De är fjorton år, alla utom Maria som kommit ett år på efterkälken på grund av en förfärlig lung­ inflammation i tioårsåldern och därför är ett år äldre men knappast så mycket klokare. De kan inte gå ett kvarter, inte minsta lilla sträcka från punkt a till punkt b, från ett kanalräcke till ett annat, i ordnad trupp utan att någon sprätter till som en vildfågel. Det flaxar, snattrar, kacklar och ångar runt dem. Sophie är en högst typisk del i denna flock av utländska flickor. Eller ”utländska och 12

utländska”, det har drag av efterkonstruktion att göra så stort num­mer av deras modersmål och religiösa hemvister. Myllret och språksurret och Guds olika skepnader var själva livsluften i denna stad – i den bemärkelsen passade flickor­na alldeles utmärkt in.

13

Föräldrarna Carl och Charlotte och skrönorna från förr

S

ophie var äldsta dottern till en tysk präst som hette Carl, och till en tysk kvinna som hette Charlotte. Det kom sedermera att bli sammanlagt 13 barn. Carl var yrkesmässigt fram­gångsrik, han undervisade och predikade i framstående för­samlingar och fina skolor, och premierades av den ryska kejsaren. Det här kan vi kalla för fakta.

Men låt oss ta det mer i detalj! Det finns stora såar med his­ torier och krafs att ösa ur. Hur mycket som helst!

Pappa Carl var religionslärare vid det ansedda Smolnainstitutet där de ryska och i Petersburg av olika orsaker situerade högre­ ståndsfröknarna studerade. Där var det livat minsann, rabalder och kackel dygnet runt, de här unga damerna var i regel varken tystlåtna eller ängsliga av sig och riktigt vilken pastor som helst hade inte lyckats hålla det här sällskapet i schack.

Carl predikade även i Petri kyrka samt vid det kejserliga hovet och skulle småningom bli pastor i den tyska St. Annekyrkan.

Rikt begåvad av sin Gud och med en till synes omåttlig energi, 14

dessutom genuint omtyckt bland folk. Vissa personer tycks helt enkelt ha något särskilt i sig som gör att man gärna flockas kring dem. Carl Behse, född i Franzburg kring sekelskiftet och efter teologistudierna i Dorpat på 20-talet inflyttad till Petersburg år 1826, var en inte alltför reslig, tanig karl som lyckades fylla stora salar med någon slags magnetism. Även i det lilla formatet var han märkligt karismatisk, och mer än en gång hade han tillkallats som själavårdare till tsaritsan, som lustigt nog även hon hette Charlotte. Men det är klart, om detta skall man inte orda så mycket för officiellt var tsaritsan naturligtvis ortodox. Att Carl ibland studsade iväg över gatan för att vårda tsargemålens andliga arv var en alldeles flärdfri historia, inte mer komplicerad än besök av en perukmakare vad hovet beträffade. Den lilla preussiska själen måste stundom vårdas på sitt hjärtespråk, det var alldeles följdriktigt. Det kan vara på sin plats att påminna att tsaritsan och barnen, ja till och med kejsare Nikolai själv för det mesta, ingalunda bodde i Vinterpalatset borta vid gardeskvarteren.

Nej, nej, där på andra sidan Nevskij Prospekt sett från den Behseska våningen låg det Antjikovska palatset och där befann sig tsarfamiljen vintertid.

Mamma Charlotte var mamma, hon led av ett visst mått av hemlängtan till trakterna kring Dorpat men tyckte sig ha inget annat val än att uthärda i detta underliga Petersburg som var en sådan märklig blandning av Europa och något för Charlotte ofattbart ryskt och litet skrämmande.

Charlotte var ingen hunsad lillfru, och hade hon sagt till på skarpen hade Carl nog packat ihop hela bohaget och familjen och så hade de lämnat den stora lägenheten vid Antjikovbron och hela denna märkliga stad trots att han var så bisarrt populär.

15

Men Charlotte var antingen uppfostrad eller helt enkelt skapt så att hon led en smula i det tysta, vårdade sin hemlängtan som en hemlig skatt och skulle antagligen ha blivit riktigt olycklig om någon hade börjat lägga sig i hennes dolda önskningar eller rentav börjat verkställa dem. Charlotte var såtillvida väldigt olik sin äldsta dotter att hon var stillsam och trivdes med att vara för sig själv och, ja, tänka kort sagt. Och för det lämpade sig en främmande stad rätt väl, åtminstone i teorin. Dottern Sophie hade mer drag av sin far vad gällde det utåtriktade och i ungdomen nästan exalterade lynnet. Carl hade varit en riktig upptågsmakare! En skälm av stora mått! Mer tur än något annat att han lyckades slutföra sina teologiestudier där i Dorpat och bli prästvigd överhuvudtaget, han kunde lika gott ha blivit en kringresande skådepelare med medelmåttig talang och tendens att ständigt spela över. Men han kunde prata, och när det gällde att föra låda och hålla tal och anföra allt från vetenskapliga rön till mystiska ting så var han lysande. Som åhörare kunde man knappt slita sig. Den lilla tyska gubben serverade verbala sockerkakor på löpande band, de bara kvillrade fram som en pigg liten vårbäck.

Där satt man som klistrad och bara njöt av Guds ord i all dess härlighet.

Om sanningen skall fram var Carl Behses karriär vid det kej­ serliga hovet inte långt från detta. Folk samlades i stora skaror kring hans predikningar och andakter som om han varit en underhållande historieberättare och alls ingen själavårdare. Han var i själva verket så omåttligt populär att tsaren beslöt adla honom. Ett litet ”von” skulle placeras före namnet och Carl kvitt­rade hela vägen hem över gatan för att delge Charlotte den otroligt muntra nyheten, att nu hade hennes makes goda humör och teologiska sinne minsann förlänat dem ett litet von, och han 16

skulle genast be henne skriva hem till sina släktingar, de skulle bli såväl förvånade som upplivade! Men se det tyckte inte Charlotte.

– Det var den värsta smörja jag hört! sa Charlotte.

– Nej, nu begriper jag ingenting, vad menar du meine Schätzchen? Carl var fortfarande rödbrusig och andfådd efter den korta språngmarschen hem och nu alldeles paff över hustruns reaktion.

– Was für ein? Han förstod minsann ingenting.

– Jag skulle skämmas ögonen ur mig att skriva hem om något sånt, något fånigt ryskt upptåg, det är fullkomligt genant!

– Men Lottie, meine kleine Liebling, vad i all världen, jag förstår inte alls.

Och sådär höll de på en god stund. Enligt Charlotte var det förutom genant och pinsamt även oerhört fräckt.

– De chikanerar ju hela vårt arv, det som är vårt, otroligt fräckt!

Att misshandla vårt språk sådär! Ett ”von”, de vet väl knappt vad det betyder!

Ja, ja, ja, Carl fick naturligtvis ge sig. Det fick han alltid, de få gånger som Charlotte uttalade en viljeyttring som gick emot Carls egen slutade alltid med att han gav efter.

– Men det förstår du nog att inte kan jag gå till hovet och säga Nein Danke! Det går inte alls för sig! Nu var Carl alldeles svettig, kallsvettig och utom sig, hur skulle detta sluta, det höll på att utvecklas till en riktig mardröm. Så snabbt något roligt och livgivande kan svängas om till sin motsats! Hovet må, ja ja, mycket tack vare honom själv och kanske då den kommande tsaren, vara en plats för frisinne och tolerans men det fanns gränser och en sådan gräns var att han vägrade ta emot den hedersbetygelse som nu låg framför honom. Det kunde få oerhörda konsekvenser!

Oerhörda konsekvenser, värre än man kan föreställa sig, ja schavotten kunde rentav komma på fråga och antagligen hela 17

familjen i samma veva. Hur skulle han få sin hustru att begripa det? Att man kan icke tacka nej, att det alternativet helt enkelt inte fanns. Att där skulle de ligga med huvudena avhuggna för en stolt och hårdnackad kvinnas skull! Må så vara om han själv låg där, må så vara, men hans små barn. Ville hon verkligen offra Sophie som stod på tröskeln till att bli kvinna och lilla Peter och litet större Friedrich som var så fulla av liv och upptåg? Och sig själv, hans egen älskade lilla Schatzin? Och de allra minsta Georg Daniel och Marie, Hermine och Lill-Olja? Och Gustav borta i Franzburg? Carl var utom sig.

– Äh, det är väl självklart, sa Charlotte. Naturligtvis tar du emot titeln.

Men Charlottes ord hade inverkan flera generationer framåt i vilket fall som helst. Utanför Petersburg skulle det inte ha fallit en Behse in att använda det lilla von framför. Ett litet ingenting, ett pustjakii som det kallades inom familjen. Ett strunt, en pipa snus av sämsta kvalitet.

Detta vill jag nu delge senare tiders släktforskare och historiker.

Ibland kan ett litet överspänt samtal i en dunkel hall i en stånds­ mässig våning i en märklig stad som till exempel Petersburg få följder som spänner sig långt framåt i tiden. Och ju mindre saker det handlar om dess troligare att något litet slumpmässigt möte eller missförstånd eller rentav ett skavsår på hälen kan ligga bakom vändningar som vi gärna skulle se att innefattade ett mönster eller någon slags logisk struktur.

18