Sonochfar blädderex

1

Son och far

3

S on o c h fa r

Jör n Don n er Välsignade liv!, 1951 · Slå dej inte till ro, 1952 · Våra filmproblem, (med Martti Savo) 1953 · Brev, 1954 Jag – Erik Anders, 1955 · Bordet, 1957 Rapport från Berlin, 1958 Helsingfors – Finlands ansikte, (med K.G. Roos) 1960 · På ett sjukhus, 1960 · Djävulens ansikte, 1962 Rapport från Donau, 1962 · Nya Boken om Vårt Land, 1967 · Världsboken, 1968 · Tapaus Naisenkuvia, 1970 · Sommar av kärlek och sorg, 1971 Marina Maria, 1972 ·Sverigeboken, 1973 · Nu måste du, 1974 Angelas krig, 1976 · Sagt och gjort, 1976 · Jakob och friheten, 1978 Jag, Jörn Johan Donner, född den 5 februari i Helsingfors, Finland, 1980 Angela och kärleken, 1981 · Gabriels dag, 1982 · Far och son, 1984 Hemåt i höstregn, 1985 · Presidenten, 1986 · År av kärlek och sorg, 1987 I stadens hjärta, 1987 · Sverige, (med K.G. Gullers) 1987 Motströms, 1988 · Frihetens fångar, 1989 · Finlandsbilden år noll, (med Martti Häikiö) 1990 · Mitt Finland helt enkelt, 1990 Rapport från Europa, 1990 · Fazer 100, 1991 · Huset där jag bor, 1992 Husrum, 1993 · Tillfälligheters spel, 1993 · En kärleks historia, 1994 Anstalten, 1995 · Varför finns jag till, 1998 · Tyskland, 1999 Europa, 1999 · Hjärtat är en svekfull vän, 2001 · Att leva är att dö, (med John Vikström) 2002 · Sininen Helsinki, (med Esko Jämsä) 2002 Kärlekens Ingenmansland, 2002 · Livsbilder, 2004 Fåglars skugga, 2004 · Konst, kärlek och krig (med Stefan Lindfors), 2005 Dödsbilder, 2006 · I min fars fotspår, 2006 · Diktonius, Ett liv, 2007 Rapport från Berlin, ny version, 2008 · Bergman: PM, 2009 Anteckningar om Mannerheim, 2011 · Mammuten, 2013 Son och far, 2014

4

Son och far Historien om ett brott

Av

Jรถrn Donner

Schildts & Sรถderst rรถms

5

S on o c h fa r

© Jörn Donner Productions 2014 Schildts & Söderströms www.sets.fi Omslag och inlaga Anders Carpelan isbn 978– 951–52–3449–0 Tryckeri Bookwell Oy 2014

6

FÖRSTA DELEN

7

S on o c h fa r

8

Första k a pitlet

När det var några veckor kvar till hans och tvillingsystern Rosas 25-årsdag började Erik Karlsson fundera över vart hans far David hade tagit vägen och varför. Han var borta.

Som en bortsprungen hund, tänkte Erik ibland. En hund som förgäves jagade en hare. Men var och vart?

Det var inte bara detta. 25 år är en brytpunkt i många unga människors liv. Erik hade en känsla av att han måste byta spår. Det var ofruktbart för hans tilltänkta karriär att befinna sig i provinsen, i Borgå. Detta problem sysselsatte honom när han gick på Alexandersgatan i försommarljus, på väg till bussen. Han hade gjort upp med några kompisar att träffas på kvällen i Helsingfors. Det fanns egentligen bara en person han kunde fråga om pappan, mamma Elisabeth, Elisa kallad, trots att han, liksom Rosa, hade varit nära vittne till de händelser som ledde till att fadern först flyttade ut och småningom av modern förklarades vara ”persona non grata”, vilket förutsatte att de två barnen förstod att fadern var en oönskad person. Tanken på pappan var till en början bara en flyktig tanke för Eriks del, han kunde inbilla sig att 9

S on o c h fa r

bussresan, kvällssitsen i Helsingfors och den sena hemkomsten på natten kunde utplåna den onödiga nyss påkomna och plötsligt påträngande frågan om en frånvarande far.

Det fanns så mycket annat att tänka på. Flytt från Borgå till bättre jaktmarker för en ung journalist. Slutligt yrkesval. Jobba för radio eller TV. Skriva odödliga romaner om mord. Han var fascinerad av de mordhistorier som då och då förekom i offentligheten.

Flyktiga förhållanden eller varaktiga? Helst flyktiga.

Men det var någonting på Alexandersgatan som påminde om fadern. En skugga kanske? Skuggan närmade sig bakifrån, men den gestalt som fick fysisk form och passerade Erik var en lång man utan likhet med fadern. Mannen korsade gatan.

Erik hade ibland tänkt sig att författande var mera lönsamt än journalistik, att döma av den berömmelse i form av pris och stipendier som ofta regnade över skalder. Somliga kallades rentav ”nationens samveten”.

I staden Borgå fanns två stycken diktarhem, det ena ett hemmuseum för skalden Johan Ludvig Runeberg, som avled halvgaggig för länge sedan, men som står staty, skulpterad av sin son Walter, på Esplanaden i Helsingfors och rentav har en egen gata i Stockholm. Det andra diktarhemmet beboddes av en levande författare, som blivit ärad därför att han inte utgett en egen bok på nära trettio år. Erik funderade över om det fanns ett orsakssamband mellan bristande produktivitet och berömmelse, han hade upplysts om det latinska ordspråket Si tacuisses, philosophus mansisses.

Denna sentens hade han inhämtat under ett kortvarigt 10

FÖRSTA DELEN

men aldrig helt avslutat förhållande i Helsingfors med en studentska som läste latin och som förklarade för den okunnige Erik vad det hela betydde, att tiga var bättre än att tala, detta med hänvisning till de världsförklaringar som Erik ibland kom med och som vanligen hade slutat med att de gick på krogen i stället för att stanna i hennes studentlya och göra vad han ville att de skulle göra, helt enkelt knulla som hundar på farstumattan och undvika den alltför smala säng som hon bebodde. När Erik hade framfört historien om de två skalderna för den unga kvinnan som hette Irene, sa hon att hon mycket väl förstod den anonyme romerska tänkarens valspråk, eftersom det mesta i litteraturväg som kom ut var ren och skär junk, medan till exempel den döde Runebergs omfattande produktion för det mesta var högkaratig, för att inte tala om hans nationalsång om det fattiga landet i norr. Hon reciterade ur minnet: ”Vårt land är fattigt, skall så bli / För den som guld begär”, och vidare. ”För oss, med moar, fjäll och skär / Ett guldland dock det är.”

Inte särskilt mycket guld, lade hon till. Det var den sången som idrottsmän krampaktigt försökte mumla när de stod blickstilla i TV-rutan och kände sig besvärade.

Den kväll då detta samtal utspelade sig hade Erik i princip intet alternativ när det gällde sovplats, andra sängar var inte tillgängliga, och Irene behandlade honom i varje fall trots hans okunskap som en vuxen människa, hon hade nämligen vanligen den egendomliga tendensen att göra det hanliga könet till åtlöje, för att hannar var mindre begåvade, alltför håriga och tog sig själva på alltför stort allvar, vilket Irene inte alltid gjorde. Vad hårighet beträffar hade Erik invänt 11

S on o c h fa r

att man och kvinna hade hår på samma platser, av olika orsaker. Av samma orsaker, hade Irene sagt.

Diskussionen avgjorde i varje fall saken till den levande författarens förmån; det var bättre att tiga. Erik undrade hur man kunde bli en uppburen författare utan att skriva en rad.

– Just därför, hade Irene sagt, ett yttrande som var oförståeligt för Erik, om vars förståndsgåvor den superbegåvade Irene hade tvivel.

Denna kväll var hon oanträffbar, Erik visste att han var tvungen att ta en nattbuss hem, om det inte kom någonting emellan, vilket skedde rätt sällan, alltför sällan.

Men var sov hans far, i vilken stad, vilket land? Med vem?

Erik hade svårt att föreställa sig fadern som ensamstående, ensamvarande.

Under den senaste tiden hade Erik genomgått en viss politisk väckelse med sympati för gröna, radikalekologiska värden, som ofta tog sig uttryck i demonstrationer för eller emot en konkret sak, inhemska rotfrukter, flygekorrar. Han hade en viss motvilja när det gällde att gå med på marscher eller att med sin underskrift bekräfta att han ansåg någonting alls om sophämtning, torskens framtid och pizza eller hamburgare. Irenes förslag om tigande som klokskap passade här in. Hon visste vad Erik tyckte, hon tyckte inte riktigt detsamma, men hon ville inte att han skulle gå ut och skräna på gatorna. I stället föreslog hon, så språkforskare hon var, att använda något så urtrist som valsedeln för att uttrycka sina åsikter. Erik hade svårt att se politikens mening genom de återkommande riksdags– kommunal– Europavalen. Man 12

FÖRSTA DELEN

borde helst göra något annat. Men vad? Söka efter fadern för att få råd?

Irene föreslog att han skulle ansluta sig till någon politisk gruppering, påverka den vägen. Genom att tiga? Frågade Erik. Denna fråga förblev obesvarad i och med att de två, en kväll återkomna från krogen satt bredvid varandra i hennes soffa och Erik hade lyckats smeka hennes bröstvårtor under den tunna blusen med en känslighet som Irenes allt tätare andedräkt och fuktade läppar vittnade om. I fortsättningen besvarades inga andra frågor än Irenes mottagliga sköte, som inte krävde ord, inte ens kärleksord, utan handling av ett slag som gjorde dem båda svarslösa och sanslösa.

Till slut medgav Irene att Erik för att vara landsortsbo var överraskande sofistikerad, åtminstone när det gällde sex.

Hon tyckte att Borgå, fem mil från Helsingfors var landsort och bondehåla. När han invände att Borgå funnits långt före Helsingfors kontrade hon genom det tvärsäkra konstaterandet att provins var provins hur gammal den än påstods vara, med domkyrka, biskop och allt.

Sedan kom hon med ett förslag som enligt henne kunde ”cementera” vänskapen med Erik. Hon skulle nämligen resa bort över följande weekend och föreslog att Erik skulle ta hand om hennes kastrerade gula, alltid närvarande katt under fyra dagars tid i Borgå. Nu dög provinsen! Men katten dög inte för Erik, som med detta beslut beseglade förhållandet med Irene, med saknad över hennes bröst och stjärt. Han ville inte sitta i Borgå fyra dagar med hennes älskling till katt. I själva verket avskydde han kattor och alla dofter som de frikostigt lämnade efter sig.

13

S on o c h fa r

Dessa diskussioner kan ha påverkat Eriks beslut att flytta från Borgå, att säga upp sig på lokaltidningen och söka större perspektiv var de än var, men inte i Borgå. Slutmålet var inte Helsingfors, utan Stockholm, en större värld. Inte nog med Stockholm som stad. Där bodde också Rosa, för vilken Erik hyste stor tillgivenhet, till den grad att han hade sagt till henne att de var syskonsjälar. Han hade inte lyckats fördriva den äldre mansperson som sammanbodde med henne. Kommer tid, kommer råd.

Erik hade känt sig lättad när föräldrarnas skilsmässa var över, inte med en gång, men under ett års tid, medan spåren av fadern småningom började försvinna. De var alltför många att omedelbart elimineras, fadern hade tydligen, vad Erik senare förstod, helt tappat intresset för de ärvda föremål som härstammade från släkten Anders. Utom möbler fanns det böcker, husgeråd, kläder, allt detta enligt en noggrann förteckning som Elisabeth med sitt anlag för pedanteri hade uppgjort, för att ”rättvisa skulle skipas”, som hon sa, utöver det väl tilltagna månatliga underhållet. En del kläder som David hade lämnat efter sig fördes tvättade och strukna till Frälsningsarmén. Erik hade varit ointresserad av att vänta tills han vuxit in sig i kostymer som var någon annans och avgav lukten av förlupen hanne.

Det var till en början en rätt lång period då familjen frånsett inbetalningarna direkt till banken inte visste om David fanns eller inte fanns. Till slut fanns han inte alls. Sådana försvinnanden hörde till samhällets vardag.

Erik och Rosa fick var sitt rum i villan. Det enda som 14

FÖRSTA DELEN

egentligen blev ett praktiskt problem för Erik var fotbollen, som fadern i den mån han var på plats hade skött om, transporter till träningar och matcher. Men eftersom detta alltid varit tillfälligt på grund av faderns vistelser i utlandet blev det bättre nu, ingen osäkerhet om någonting, fadern var försvunnen för att till slut utplånas helt och hållet. Det talades inte mera om honom, utom när inbetalningarna av någon anledning var några dagar försenade. När barnen fyllt 18 försvann de med en hörbar smäll, trots en uppmaning från Elisabeths sida att fortsätta betala, vilket David tycks ha vägrat göra.

I samband med myndighetsåldern sände David ett brev.

Kära barn. (Både Erik och Rosa tyckte att detta med kära var en klar överdrift.)

Detta skriver jag från utlandet, som för tillfället råkar vara Cypern. Anledningen till vistelsen här är det bekväma faktum att man härifrån utan svårigheter kan bege sig både till Israel, Jordanien, Libanon och andra länder i regionen, förutsatt att man har två pass, eftersom araberna inte godtar israeliska stämplar i passen, som om man enkelt skulle kunna eliminera landet: inga stämplar, inget Israel. Inte det enda som är absurt i denna del av världen.

Vi har inte setts på ett ganska stort antal år, onödigt att spekulera över varför. Det innebär att jag kanske inte skulle känna igen er, men samma gäller väl er två i förhållande till mig.

Jag förstod inte riktigt meningen med denna namnändring från Anders till Karlsson, som om det ena vore finare än det andra, och namnet Anders befläckat med något smutsigt. Jag blev upplyst om namnbytet genom min advokat.

15

S on o c h fa r

Det viktigaste är ändå att vi uppehåller en känsla av kontinuitet. Någon gång när vi träffas ska jag berätta vad den kunde betyda. Såsom världen nu är befinner jag mig för det mesta utomlands och rätt sällan i Helsingfors. Men vi kan väl äta en måltid tillsammans någon dag?

Hur denna kontinuitet skulle uppehållas förklarade inte David.

Det kom inga fler brev från honom, men syskonen skrev inte heller till fadern, som hade sänt ut en ansenlig check till vardera för 18-årsdagen. Några år före den tidpunkt då denna berättelse utspelar sig hade Erik faktiskt fått reda på vissa fakta om fadern, ett kontor i en anonym byggnad mellan Helsingfors och dess flygplats, några e-postadresser.

Erik hade ingen anledning att använda sig av dem, inget intresse, inte då.

På Facebook förekom fadern inte.

Det hade inte varit någon större svårighet för Erik att eliminera David ur medvetandet, om inte för det faktum att han plötsligt kom underfund med att David, innan han började tjänstgöra inom utrikesförvaltningen, en tid varit anställd som journalist på samma tidning där Erik arbetat. Det retade Erik att David långt tillbaka i tiden hade utfört samma slags arbeten som sonen senare. Erik ville inbilla sig att han hade uppfunnit skrivandet själv, vad familjen beträffar.

Han ville inte gå i faderns fotspår, men vart fotspåren numera ledde visste han inte.

När Erik gick till sitt arbete på tidningen, exakt samma väg som han gått under ögonblicket för den första minnesbilden 16

FÖRSTA DELEN

återkom frågan om pappan. Han hade inte ringt sin mor, som bodde i Skåne, Österlen närmare bestämt. Han tyckte att det kunde låta lite bryskt om han plötsligt frågade efter sin far per telefon, speciellt därför att han hade kontakt med modern mycket sällan. Men han ville veta.

Den yttre anledningen till skilsmässan var välbekant för Erik, en kort och för modern uppslitande uppgörelse, mättad med ömsesidiga anklagelser om otrohet och brist på kärlek. Men då, tio år tidigare, hade Erik, elev vid högstadiet och i huvudsak upptagen med den fotbollsträning som skulle hjälpa honom att fly småstaden om han blev värvad till en större förening, fått för sig att fadern hade uppfattat skilsmässan som en lättnad, trots de ekonomiska åtaganden han tvingades ingå. Mycket mer än de minnesfragment Erik nu återkallade hade han inte kunskap om, inte vart fadern flyttade, inte varför det var så viktigt för modern att byta till sitt flicknamn och därmed ändra barnens släktnamn till Karlsson. Fadern hette Anders, men Erik hade svårt att påminna sig hans förnamn.

I princip och praktik saknade inte Erik sin far, hade aldrig gjort det under dessa tio år. Men när han, först som frilans, småningom som heltidsanställd journalist fick en bild av hur många människor som årligen bara försvann (en del av dem i form av ouppklarade mordgåtor) tyckte han denna dag och följande dags morgon på Alexandersgatan i Borgå att han skulle försöka göra allvar av försöket att finna sin far.

Trots allt fråga mamman?

Han hade försökt några gånger tidigare, medan hon var kvar i Borgå, innan hon fann den resliga, underbara kollega 17

S on o c h fa r

som lockade henne att flytta till Sverige, vilket Erik i ett anfall av svartsyn hade ansett vara på gränsen till landsförräderi, kanske närmast därför att familjen Karlssons familjeliv bröts sönder och det fanns ingen som kockade för Erik i och med att systern Rosa också hade försvunnit till bättre jaktmarker, till Stockholm, bättre betalt och ett i huvudsak svensktalande samhälle.

Han beslöt ändå att ringa på kvällen: – Varför?

– Jag vill veta vem han är.

– Vem han var? Det kan jag berätta. Kort och gott en skitstövel.

– Hur kommer det sig att ni blev vänner, att du knullade honom, fick barn med honom och levde ihop med honom under många år?

– Vanans makt, kort och gott. Lyckligtvis var han borta rätt ofta, på sina konstiga uppdrag. Jag fick sitta där med två barn. Men han hade alltid fina och meningslösa gåvor med sig, kläder åt mig, han lät väl älskarinnorna välja något lämpligt. Det fattades bara att han skulle ha kommit hem från arabländerna med slöjor och en burqa. Du vet ju hur den ser ut. Men han var inte dum i huvudet, skitstövlar kan vara intelligenta. Uppriktigt sagt har jag glömt hur han såg ut. Men så länge det varade, det vill säga underhållet tills du och Rosa fyllde aderton, kom betalningarna via en advokatbyrå i Helsingfors. Du kan ju fråga dem. Vad jag vet lever David utomlands, men jag vet inte var och vill inte veta. Jag vill inte stöta på honom om jag åker till Las Palmas eller någon annan semesterort.

18

FÖRSTA DELEN

Erik visste att lärare hade väl tilltagna semestrar.

Dessa hennes ord ackompanjerades av den ljudkuliss som varit permanent i hennes kök också i Finland och som för Erik var helt olidlig, radioskval, också närvaron av en TV, som visserligen för det mesta var mörk och tyst, men det hade förekommit att både teven och radion var på.

Nu påminde han sig hennes omnämnande av advokatbyrån, hon hade inte sagt vilken. Bäst att göra ett nytt försök.

Det visade sig att hon åkt till Antalya på en vecka utan att meddela honom.

Erik fick tid att fundera över varför och hur. Han visste att han inte kunde räkna med någon direkt hjälp av Rosa.

Hennes sambo var en betydligt äldre jurist. Mannen hade i samtal med Erik året innan förklarat att han var fascinerad av den språkliga variant som kallades finlandssvenska. Han ansåg att den var primitiv, ”sjungande”, en anledning till att han fattat omedelbart intresse för Rosa när de råkade träffas på en etnisk Söderkrog några år tidigare. Handlade det enbart om språket, inte om kroppen eller själen?

Rosa hade aldrig antytt att hon var intresserad av den bortavarande fadern. Tvärtom hade Erik gissat att hennes karl fungerade som substitut för den fadersauktoritet som försvunnit. Meningslöst att besvära henne nu. Erik hade på sistone ofta funderat på hur han skulle kunna få Rosa att göra sig av med sambon. Han hade rentav antytt detta för Rosa, som frågade vem som skulle ersätta sambon. Erik föreslog sig själv. Till en början tog hon inte Eriks förslag på allvar. Men eftersom han insisterade sa hon att hon skulle tänka på saken. Eriks tillkortakommanden med olika unga 19

S on o c h fa r

kvinnor i Borgå och Helsingfors gjorde att han fick en längtan till den invanda tryggheten hos Rosa. Efter moderns flyttning hade de bott i villan på tumanhand, tills huset såldes och Rosa flyttade till Stockholm. Föreställningen om en kravlös Rosa gav näring åt Eriks drömmar.

Erik tyckte sig minnas fadern som en tidigt gråhårig, reslig mansperson i 40–45-årsåldern (det måste väl finnas papper någonstans på hur gammal han var), som hade visat ett ganska marginellt intresse för Eriks prestationer i skolan (han tycks ha ansett dem vara självklart godkännbara) men desto större iver för Eriks idrottsliga framsteg i två grenar, bandy på vintern, fotboll på sommaren, för samma klubb Borgå Akilles.

Det innebar i praktiken, när fadern var på plats, att han tjänstgjorde som chaufför, speciellt när det gällde fotbollen. Bandy befattade han sig inte mycket med, eftersom den sporten enligt honom var helt marginell, i motsats till fotbollen, som var universell. När det gällde träningarna var David pedant, Erik fick inte försena sig, inte avstå på grund av snuva eller hosta. Fadern föreställde sig att Erik kunde bli en stjärna och göra karriär. Exemplets makt inom det egna landet var dock bräcklig i och med att de egna fotbollsligorna var usla. Det sprang ingen talangscout omkring på fotbollsplanerna i Borgåtrakten och sökte efter en Zlatan.

Det var annat i Sverige. Allt var annat och helt svenskt i Sverige. Irene påstod att finskan var ett primitivt språk som talades av mongoler.

Något intellektuellt utbyte av fadern hade Erik inte fått, 20

FÖRSTA DELEN

inte i den åldern. Han visste att fadern sysslade med något internationellt, men närmare detaljer gav han aldrig. Erik mindes att han en gång frågat David om han kunde kallas konsult, vilket fadern bejakade, samtidigt som han påstod att beteckningen var pervers.

Erik nämnde vid något tillfälle för en av sina kolleger på tidningen att han börjat undra över hur fadern kunde försvinna och fick till svar (svaret visste han) att alla människor i ett samhälle bokfördes på ett eller annat sätt. Ingen kunde undgå att vara registrerad. Bara att kolla med myndigheterna, som på ett heltäckande sätt försökte vaka över alla medborgare och även över den lilla rännil av invandrare som förirrat sig till landet.

Lättare sagt än gjort. Det fanns ingen bokförd David Anders i Finland. Men man kunde ju inte efterlysa honom via Interpol. Vad Erik förstod behövdes misstanke om någon form av brott för att väcka polisen. Davids brott var att han lämnat sin familj och försvunnit. Han fanns inte med i något brottsregister. Han hade betalat sina skatter. Men ingenting var riktigt säkert.

Var bodde han? Utomlands, ett svårtolkat begrepp.

Elisa kom tillbaka från Antalya, enligt egen uppgift nöjd över att vara brunbränd över alla de delar av sin kropp som hon utsatt för solen. Hon hade också bränt sin näsa. Samma skval ljöd från radion, han bad henne stänga av, vilket hon inte gjorde. Hon undrade vad han ville, eftersom hon antog att han hade ett ärende. Ja, fadern igen.

– Kan du inte avskriva honom, om han dessutom inte finns någonstans. Han är kanske död.

21

S on o c h fa r

Erik kom ihåg att de en gång hyrt ett sommarhus någonstans i Pellinge, en förfallen byggnad med en övervuxen trädgård. Var fadern med?

Absolut inte. Han hade avskytt allt som hade med trädgårdar och odling att skaffa. Uppvuxen som barn i Helsingfors (så mycket ville Elisa berätta för Erik) hade David ansett sig vara asfalt-tillhörig, därför ointresserad av lantliv i provinsen, vilket egentligen inbegrep Borgå, men detta val (hennes) var föranlett av jobbet som lärarinna. David hade accepterat det, med konstaterande att taxi till Helsingfors flygplats och ut till den vida världen blev lite dyrare än från Helsingfors.

Men vilken advokatbyrå?

Wickström & Wickström, vad hon kunde minnas. Det var många år sedan hon tappade kontakten, när barnen var 18 och betalningarna upphörde. Vad henne beträffar kunde David vistas på månen, det var för henne helt ointressant, han var ett avslutat kapitel. Punkt slut.

Det fanns annat att göra utom att söka efter en far. Vad Eriks velande inför möjligheten att återse David berodde på visste han inte riktigt, men den kunde haft ett samband med mammans upprepade påståenden om faderns skurkaktighet och opålitlighet. Erik tvingades också medge att hans tvekan var uppblandad med en gnutta avund över en man, som vad sonen förstod hade ”förverkligat sin frihet” genom att resa och se världen, men till vilket pris? Undrade Erik. Var priset ensamhet? Erik ville också resa och se världen, men inte under den yrkesbeteckning som fadern påstods använda.

22

FÖRSTA DELEN

När Erik hört talas om att fadern sedan länge kallade sig konsult hade han slagit upp SAOL, Akademiens ordlista på nätet och funnit ut att en konsult var ”en sakkunnig person som åtar sig specialuppdrag”. Det lät trots allt spännande, snarast som en hemlig agent. Vilka dessa specialuppdrag var visste han inte heller.

All denna tvekan medan våren långsamt höll på att bli sommar.

Det var inte speciellt svårt att komma underfund med var David hade bott i Helsingfors och vilka telefoner som fanns i hans namn,, i själva verket tre stycken, alla mobiler, via tre olika operatörer. Erik fann utan svårighet den uppgivna hemadressen på Google och dess Street View, nästan allt i världen var numera registrerat och fotograferat, människans inre var lite svårare att komma åt. Två av Davids telefoner meddelade helt kort att han var oanträffbar, den tredje att han befann sig utomlands och skulle återkomma inom kort. Det fanns ingen datumangivelse. Rösten som gav dessa upplysningar var manlig, neutral, vad Erik gissade inte Davids, men han hade ingen klar uppfattning om hur rösten kunde låta efter många år, gammal och trött, ungdomlig och stark? Han hade friheten att föreställa sig vad han ville om en far som med stort pedanteri bokfört sonens deltagande i olika fotbollsturneringar, eller enskilda vänskapsmatcher, och senare överlämnat denna förteckning till sonen, med en sarkastisk dedikation.

Nära tio års tomhet, en röst i olika mobiler, plötslig tanke hos Erik; jag skiter i det, det hela är helt onödigt och ointressant.

23

S on o c h fa r

Ge inte upp, sa han sedan till sig själv. Ta det som en detektiv. Det var en uppmaning som han långt senare fick anledning att reflektera över. Hade det inte varit för skarven mellan ett jobb som han lämnat och ett annat, mera obestämt, skulle han med säkerhet ha gett upp. Vad han tänkte senare var möjligheten att han skulle kunnat rädda fadern från olycka. Vilken?

En dag svarade en mänsklig stämma på en av mobilerna, endast med namnet. David Anders.

– Vem ringer?

– Din son Erik.

Tystnad.

– Vad vill du?

– Träffa dig.

– Är det inte lite sent i livet, herr Karlsson?

– Jag kanske har bytt namn, men inte identitet. En kopp kaffe någonstans, om du känner igen mig. Jag har vuxit.

– Jag kan tro det. Men jag är rätt upptagen, reser i morron till Frankfurt och vidare.

Erik tyckte sig höra en kvinnoröst i bakgrunden. Den sa någonting till fadern. Med tanke på alla de historier, sanna eller uppfunna, som mamman hade berättat, var förekomsten av en kvinna i Davids närhet ingen överraskning.

Det var morgon, vilket fick Erik att dra slutsatsen att kvinnan var inneboende, om hon inte var en städerska. Erik stannade för städerskevarianten, visste inte varför. Han hade helt enkelt antagit att fadern var en ensamstående och ensam man.

24

FÖRSTA DELEN

– Idag då? En dryg halv timme. Säg vilken tid.

Eriks beslutsamhet fick David att, hörbarligen med tvekan, gå med på att träffa sonen klockan tre på eftermiddagen. Erik sa att han visste adressen och att han ägde en folka av något äldre modell, mörkblå till färgen. Han stod på gatan utanför faderns port när ytterdörren öppnades och de två stod mitt emot varandra, tysta, utan att skaka hand, ingen omfamning, två främlingar.

Erik lade märke till att de var ungefär lika långa, han själv 183. Det fanns aningen av grått i faderns hår, hans ansikte var väderbitet, huden föreföll läderaktigt torr. Han var klädd i en kortärmad skjorta och vita jeans, bruna lågskor. Hans ansikte uttryckte viss förvåning inför anblicken av en son, som överraskande lite påminde om honom till utseendet. Också Erik sommarklädd, en iPhone i handen, han hade tänkt ta bilder.

Erik öppnade dörren till passagerarsidan, lade märke till faderns brådska när han gick till bilen.

– Vart? Frågade han.

– Passar det med kafé Ursula vid stranden?

David svarade inte, Erik körde den korta biten till strandkaféet. I bilen sa David att han inte ville bli fotograferad.

Erik frågade inte efter anledningen.

– Vad vill du att jag säger? Sa David vid bordet inne på kaféet, få människor, inga alls i grannborden, men längre borta en familj med tre barn som sprang omkring, ett av dem, en två års pojke, tog tag om Davids byxben och sa någonting obegripligt. David tycktes vara irriterad. Erik sa till honom: 25

S on o c h fa r

– Kanske trevligare om vi går tillbaka till bilen, eller sätter oss på en bänk.

– Jag avskyr småbarn och hundar, sa David.

– Ändå tog du ju hand om oss, vad jag förstår, när vi var små.

– Det var då. Ni var mina egna barn.

– Många har egna hundar också. Vi hade hund när vi var små.

– Pinsamt nog. Jag tyckte illa om taxen. Eller var det en tax?

De drack sitt kaffe under tystnad, bytte sedan till ett bord närmare stranden. På gräset vankade ett antal vitkindade gäss, som inte tycktes bry sig om att småpojkar försökte schasa undan dem. Vuxna människor fanns inte i närheten.

Måsars skri, en turistbåt som passerade i farleden, med information på engelska om alla de märkvärdigheter som man hade sett, amerikanska ambassadens nybygge, fästningsverk från den svenska tiden, ryska tillbyggnader, Mannerheims villa, som var museum, Brunnshuset där ryska badgäster i tiden förmodades ha roat sig. Och så gässen, sentida import.

– Bättre här? Frågade Erik. Deras samtal fördes i saklig, neutral ton.

Erik hade intrycket att fadern på något sätt var avvaktande. Avvaktade vad? Väntade på ett drag. Men så sa han, skarpt: – Vad vill du egentligen?

– Jag vill veta vem du är.

– Det är ett stort och ambitiöst program.

– Mamma är bitter på dig.

26

FÖRSTA DELEN

– All orsak.

– Du har inte hållit kontakt med Rosa och mig.

– Borde jag?

– Kanske. Kanske inte.

– Jag lever ett annat liv. Det är lång väg till Borgå.

– Det är fem mil, drygt.

David skrattade till.

– Något längre, kanske. Och du? Har du lämnat Borgå?

– Jag håller på.

– Med vad?

– Skrivande.

– Akta dig. Skrivande kan man inte leva på.

– Man kan försöka. Och du? Du gör väl pengar i stället?

– Ibland. När andan faller på.

– Det har väl inte med andan att göra.

– Delvis. Men jag har vissa fasta klienter.

– Ska vi, kan du tänka dig att vi ses lite oftare.

– Det går väl bra. När jag är i landet.

– Kvinnan. Det var en kvinnoröst i bakgrunden när jag ringde.

– Ja. Maria.

– Städhjälp?

– Nej. En nära person. Men vi tror att vi håller på att bryta upp.

– Just like that? Håller på?

– Slitage. Man vet aldrig.

– Ett slut på historien?

– Kanske. Åtminstone tillfälligt. Om jag visste det. Och du?

– Slut på en annan historia.

27

S on o c h fa r

– Då sitter vi i samma båt. Men var nu hygglig och kör mig hem. Jag har en del för mig. Vi ses.

– Ja. Trevligt att du verkar frisk och kry.

– Relativt. Hur har du det med fotbollen?

– Uppehåll.

– Det kan vara farligt. Vi måste alla träna.

– Vad tränar du?

– Att leva.

Erik tyckte att David på något sätt verkade disträ, upptagen av någonting som han inte ville berätta. Kanske var det kvinnan. Eller pengar.

När de skulle köra därifrån hade gässen ockuperat körbanan. De vankade fram som gamla tanter, tyckte Erik.

Fadern sa ingenting när de skildes, vinkade bara. De gjorde inte upp om någonting alls. Hans ytterdörr slog igen med en smäll.

Erik fick en känsla av att allt förblev osagt. Han hade velat fråga David om han saknade sina barn. Det var kallt i luften, tyckte Erik. Nytt försök vid ett senare tillfälle?

28

A ndr a k a pitlet

Det började helt oskyldigt. För länge sedan.

David visste ingenting om Maria när de träffades på Frankrikes ambassad i Brunnsparken. Den fjortonde juli.

Högsommar. Ett söndagsbarn föddes den fjortonde. Ingmar Bergman, bland många andra.

De råkade få sällskap på Östra allén, som leder mot Eira, där han bodde i en lägenhet som hans far Simon ägde. Hon gick en bit framför honom. Han hann upp henne. Hon var ensam. Han gick i jämnbredd med henne.

En av dessa rutinmässiga frågor, om hon ville ha något att dricka. Enfaldig fråga, de kom ju från en mottagning där viner serverades.

Vem var hon, varför kände han sig omedelbart attraherad av henne? Ensamhet omgav henne. Men också honom, om det gick att förklara, om det syntes.

Hon hade bara sagt sitt namn, inte angett yrke, men åldern kunde han gissa, något över 30. Hon hade en vit klänning och ett rött hårband. Hon sa, när han frågade henne vad 29