Sommarön blädderex

..

Eva Frantz

Sommaron

Schildts & Sรถderstrรถms

Boken har utgivits med stöd av FILI / Delegationen för den svenska litteraturens främjande.

ISBN 978-951-52-4004-0 © Eva Frantz 2016 Schildts & Söderströms, Helsingfors Grafisk form Emma Strömberg Tryckt hos Nordprint, Helsingfors 2016 sets.fi

På Sommarön bor denna vecka

Hu v u dbyggna den Miranda Värdinna Båthuset Kurre Mirandas lillebror. Kör båten Athena och är allt-i-allo på ön.

Stuga 1 Bo Axelsson Grundare av Försäkringsbolaget Axelsson, pensionerad.

Stuga 2 Calle och Louise Ryd Calle är försäljare på Axelsson, Louise tandläkare.

Stuga 3 Martina och Linus Welander Martina är marknadsföringschef på Axelsson, Linus högstadielektor.

Stuga 4 Patrick, Ann, Gisela och Vendela Ekdahl Patrick är försäljningschef på Axelsson, Ann driver en inredningsbutik på nätet. Gisela går i gymnasiet, Vendela ska börja nian till hösten.

Stuga 5 Magnus, Annika, Petra och Paula Fors Magnus är nytillträdd it-ansvarig på bolaget.

Annika översättare. Flickorna 9 resp. 7 år gamla.

Stuga 6 André, Patricia och Theo Berg Patricia jobbar i kundtjänsten på Axelsson, André är författare. Theo ska börja åttan.

Stuga 7 Clara, Toffe, Nemo och Mingus Niemi Clara är föräldraledig barnträdgårdslärare.

Toffe webbutvecklare på Axelsson. Nemo är tre år och väldigt vild. Mingus tre månader och nästan lika vild.

Stuga 8 Erna Larsson Pensionerad sekreterare på Axelsson

Hbl den 19 juni 1974

Som m a rön – för sä k r i ngsfolk ets pa r a dis Allt flera företag väljer att erbjuda sina anställda möjlig­ heten att tillbringa sommarlovet i en egen semesterby. De senaste att anamma detta förfarande är försäkringsbolaget Axelsson, som för två år sedan köpte upp ön Kvastbådan i skärgården utanför Porkala. Byggarbetena på ön är nu avslutade och semesterfirarna kan flytta in.

– Vi har döpt om Kvastbådan till Sommarön, för vi vill ge våra medarbetare och deras familjer ett äkta sommarparadis, förklarar Bo Axelsson, verkställande direktör och bolagets grundare.

På ön står denna sommar sju nybyggda toppmoderna stugor som bolagets anställda kan reservera för en symbolisk summa.

– Intresset har varit överväldigande, vi blev tvungna att dra lott, förklarar direktör Axelsson, Sommarön är fullbokad precis hela sommaren.

På ön finns även en fiskestuga samt en sommarvilla byggd vid sekelskiftet som kommer att fungera som skärgårdsrestaurang, öppen också för båtfolk.

7

– Vår personal arbetar hårt året om, på Sommarön ska inga telefoner ringa och störa. Man ska kunna glömma bort omvärlden helt och hållet och bara njuta. Därför är det viktigt att också våra anställdas fruar och våra kvinnliga medarbetare ibland får chansen att slappna av och äta på restaurang istället för att stå vid spisen, framhåller direktör Axelsson.

Villan och ön var fram till försäljningen i familjen Strandéns ägo. De före detta ägarna är numera bosatta utomlands.

8

Det är en bra dag i dag, tycker Lillebror. Det var kul att åka med båten, vädret är fint och han känner sig ganska tuff i sina nya sandaler med Batman-symboler. Han har väntat superlänge på att få resa, och nu är han här!

Det är en trevlig stuga de ska bo i, precis lagom stor för Lillebror, Storasyster, pappa och mamma. Lillebror har en bra liten hylla bredvid sin säng, han ordnar sina grejer på den. Tandborsten, snorkeln, Kalle Anka-pocketen, He-Man, Skeletor, gose­kaninen Filur, badbrallorna …

– Ska vi gå och simma nu? frågar han Storasyster.

Hon hör honom inte, för hon lyssnar på musik med hörlurar medan hon läser i sin Kittybok. Han måste knuffa till henne lite och fråga på nytt.

– Okej, säger hon och de byter om.

De springer skrattande i kapp genom skogen, Storasyster i sin röda baddräkt och Lillebror med handduken fladdrande som en mantel. En Batman-mantel.

Mamma och pappa har inte synts till på ett tag. De skulle gå till restaurangen på ett glas, sade de. Lillebror är lite orolig för vad mamma skall säga om att de gått till stranden på egen hand. Men det sitter faktiskt en vuxen på stranden och tittar 9

på när de vadar ut i det kalla vattnet och försöker låta bli att halka i gyttjan. Den vuxna ler och vinkar till dem. Storasyster vinkar tillbaka och Lillebror slappnar av.

Den vuxna kommer nog att rädda dem om de skulle hamna i nöd. Så mamma behöver inte vara orolig.

10

Måndag

– Okej ungar, ut ur bilen illa kvickt, annars åker båten utan oss!

Med svettfläckar under armarna och någonting snudd på maniskt i blicken tog pappa Magnus befälet. Paula skulle ta kylväskan, Petra gula ryggsäcken, mamma Annika Ikea-­ kassen med lakan och handdukar och han själv skulle parkera Toyotan lite längre bort. Han knuffade otåligt iväg sina döttrar mot bryggan innan han kastade sig in i bilen igen.

Flickorna blängde truligt under sina långa pannluggar men lydde sin far.

Annika hann få se en hastig skymt av sig själv i backspegeln. Det var ingen vacker syn. Hon hade haft för avsikt att duscha och sminka sig inför avfärden, men plötsligt hade Magnus och flickorna redan suttit i bilen och tutat medan hon själv fjantade omkring i radhuset och försökte se till att de fått med sig allt. Osminkad och rödflammig hade hon till sist slängt sig in på passagerarsätet och de hade gasat iväg mot småbåtshamnen innan hon ens hunnit spänna fast säker­hetsbältet.

För varje kilometer de lade mellan sig och hemmet hade Annika kommit på flera saker hon glömt.

11

BBQ -såsen.

Grillpinnarna.

Myggsprayen.

Hårborsten.

– Mammaa, den här är sjukt tung, gnällde Paula och försökte släpa kylväskan efter sig istället för att lyfta den.

Annika flängde upp lakanskassen på ryggen och lyckades frigöra en hand så hon kunde hjälpa till, samtidigt som hon kämpade med att hålla balansen på den smala bryggan.

En liten skara människor väntade redan längst ute där bryggan övergick i en liten flytande plattform och en motorbåt stod och brummade. Flytvästar delades ut medan männen käckt lastade ombord mängder av matkassar, bagin-boxar, hopfällda parasoll och väskor. Kvinnorna höll sig vid sidan om och ropade förmaningar.

– Du glömde väl inte handduksväskan i bilen, Linus?

– Snälla Patrick! Kan du se till att den här väskan kommer överst, jag har lagt allt ömtåligt i den!

Annika, Petra och Paula föll artigt in i baletten, flickorna började självmant rafsa igenom högen av tilltufsade flytvästar för att hitta någonting i rätt storlek. Annika ställde sig bland de andra kvinnorna och väntade på att Magnus skulle komma ångande längs med bryggan och ta sig an kroppsarbetet, för det var tydligen så att männen skulle lyfta och kvinnorna titta på. En märkligt ålderdomlig arbetsfördelning, inte minst med tanke på att en del av kvinnorna på bryggan i Annikas ögon såg betydligt mer vältränade ut än sina makar.

12

Nu kom Magnus äntligen farande. Brett leende stegade han ut längs med bryggan.

– Morjens morjens, hojtade han och fick uppsluppna svar av två av männen och en av kvinnorna.

– About time, Fors, nollnio femtionio – det var till att komma i sista minuten, skrockade en lång, blond och solbränd karl i vita shorts och ljusgul pikéskjorta och pekade menande på sitt armbandsur som såg gräsligt dyrt ut.

Magnus och hans kolleger skakade entusiastiskt hand med varandra. Det var ett märkligt handslag som innebar att de tog överdriven fart i sidled och smällde ihop handflatorna innan de klämde till. Annika hade aldrig sett Magnus trycka någons hand på det här sättet tidigare. Det måste ha varit något han anammat under de dryga fem månader han jobbat på försäkringsbolaget Axelsson. Petra och Paula hade tydligen också noterat handskakningen, för Annika hörde små halvkvävda fniss inifrån flytvästarna.

Närmast Annika stod en blond kvinna i 45-årsåldern, också hon klädd i pikéskjorta (rosa) och shorts. Hon såg omåttligt fräsch ut med det välkammade håret fäst med ett vitt hårband, pärlörhängen och blekrosa läppglans.

– Ann Ekdahl, presenterade hon sig.

– Annika Fors!

Av kläderna att döma måste ju denna Ann höra ihop med piké-mannen, tänkte Annika. Herr och fru Preppy i matchande sommarstass.

– Är det er första gång på Sommarön? undrade Ann med ett leende som både kunde vara vänligt, överlägset och knipslugt, det var svårt att avgöra.

13

– Jo! Men ni verkar ju ha gjort detta tidigare, sa Annika och tittade avundsjukt på pikéfamiljens prydliga packning.

Lakan, handdukar och klädesplagg var snyggt organiserade i stora blåvitrandiga canvas-kassar med bastanta rephandtag. Kylväskan var röd och blank och i en vacker spånkorg låg nypotatis, grönsaker och en flaska Veuve Clicquot. Hade man ställt det här bagaget lite avsides på bryggan med det klarblå vattnet i bakgrunden hade man haft ett tjusigt utomhusstilleben för ett nummer av Sköna Hem. Det samma kunde inte sägas om Annikas familjs kaotiska bagage, huvudsakligen bestående av skitiga Ikea-kassar och svarta Alko-plastpåsar som klirrade lovande men syndigt.

Annika tittade lite diskret på de andra kvinnorna på bryggan och ångrade bittert att hon packat ner sina bekvämaste men mest slitna plagg, dem som hon brukade ha med sig till landet. På Sommarön var det tydligen välstrukna maritima märkeskläder som gällde. Några sådana ägde Annika i och för sig inte, men någonting lite snyggt hade hon väl kunnat ta med sig …

– Mamma, båten stinker, viskade sjuåriga Paula.

– Det kommer att vädras bort när vi åkt en bit, försäkrade Annika.

Nu hade alla väskor förflyttats ner i den lilla träbåten vid namn Athena. En osannolikt stilig och muskulös ung kille i jeans hoppade plötsligt raskt upp på bryggan.

Jisses, den där ser ut som någonting från en gammal Levi’s-­reklam! tänkte Annika.

– Nåja, då ser vi till att barnen får trygga sittplatser först, kommenderade den bildsköna ynglingen på hurtig västnyländska.

14

Tydligen var han den som skulle köra Athena.

– Aj aj kapten, sa Annika tyst.

Hon noterade att flera av kvinnorna på bryggan och i synnerhet två ljushåriga tonårstjejer fnittrade till lite då killen hjälpte dem ombord. Till och med den solbrända pikémannen hade svårt att hålla tassarna i styr.

– Så var vi här igen Kurre, bullrade han kärvänligt och gav kaptenen någon slags ganska våldsam ryggdunksomfamning.

Annika och flickorna placerade sig på en bänk på akterdäck. Magnus tycktes redan ha glömt bort att han hade sin familj med sig. Han satt och pladdrade sorglöst med sina arbetskamrater. Hans röst lät konstig och tillgjord, dovare och mera macho än vanligt. Och att presentera sin fru och sina döttrar för kollegerna fanns tydligen inte heller på agendan.

För tillfället diskuterades väder-appar.

– Så du menar att man inte klarar sig med regnradar och kuststationer längre? mullrade Magnus manligt.

– Jag lovar er, de inhemska apparna är värdelösa i jämförelse med de tyska. Se här! Sol och vindstilla fram till onsdag, sedan kommer ett oväder av guds nåde! Det har minsann inte meteorologiska institutet märkt men tro mig! Eller tro tyskarna, snarare …

Han som förklarade detta var en entusiastisk brunhårig man med skäggstubb, breda axlar och en käck stråhatt med leopardmönstrat band på huvudet. Han viftade med en iPad för att ge sin utsaga mera eftertryck.

– Calle! Lägg undan paddan nu innan den faller i sjön, fräste kvinnan som satt närmast Annika, en trådsmal och kortklippt brunett med enorma solglasögon och ilskna 15

rynkor runt munnen.

– Louise, gläfste kvinnan bistert och det dröjde en stund innan Annika insåg att det var henne hon talade med.

– Ja … hej, Annika heter jag! Fors. Gift med Magnus Fors, nya datachefen.

– Trevligt, sa kvinnan utan övertygelse, Louise Ryd, gift med Calle där borta.

Annika nickade och släppte ur sig ett tillgjort »M-hmmm!« Hon kom inte på något mera att säga till denna arg­ sinta kvinna så hon vände sig mot Petra som satt bredvid sin mamma och låtsades spänna remmarna på hennes flytväst.

Petra tittade ilsket på sin mor och stretade emot.

– Vad sysslar du med? Låt bli! Jag kan ju inte andas! Mamma, sluta!

Det uppstod ett litet tumult på bryggan då flera av männen i sällskapet ville agera matros och göra loss Athena, men Magnus, Patrick och Calle fick alla se sig besegrade av en trind och tunnhårig karl i aningen för kort t-skjorta och mönstrade bermudashorts.

– Å herregud … stönade den snygga men bistra blonda kvinna som suttit och pratat med Magnus och de andra kollegerna.

Bermudashorts-mannen fumlade loss trossarna och slängde iväg dem. Athena hann guppa iväg en bra bit och Annika höll ofrivilligt andan då den ivriga matrosen tog sats och gjorde ett föga elegant svanhopp från bryggan. Han lyckades faktiskt landa på däcket istället för i vattnet, hela båten krängde till och mannens generösa magparti trycktes upp mot kajutans fönster innan han återfick balansen. Puh. 16

– För guds skull Linus! fräste den blonda kvinnan då mannen sjönk ner på bänken bredvid henne. Var det där nödvändigt?

Mannens nyss så belåtna leende försvann.

– Jag skulle bara hjälpa till …

Kurre styrde vant ut båten ur småbåtshamnen, han körde långsamt till en början men så fort man passerat udden tilltog farten och Athena tog sikte på horisonten. Än kunde man inte se målet för färden, men snart skulle den mytiska Sommarön dyka upp, med sina klippor, tallar, hallonsnår och gräslökstuvor. Annika hade noggrant stude­ rat bilderna på öns Facebooksida.

Sommarvinden tog tag i Annikas och döttrarnas hår och avgaserna från båten försvann i den friska havsbrisen. Flickornas surmulenhet hade bytts ut mot iver och förväntan, miner Annika tyckte sig se alltmer sällan hos sina kroniskt uttråkade tweenies.

Nu ska jag sluta haka upp mig på småsaker och inte irritera mig på Magnus fånerier, tänkte Annika. Och de här andra människorna är säkert hur trevliga som helst, bara jag skärper mig och ger dem en chans.

Det är semester nu. Det här kommer att bli alla tiders.

Det hade varit ett modfällt sällskap som lämnade ön dagen innan. Miranda hade fått kämpa för att vara extra solig när hon hällde upp färskt kaffe, fyllde påläggsfaten och småpratade med sina gäster under deras sista frukost. Det hade varit en regnig och mulen vecka på Sommarön, men nu hade det utlovats solsken i flera dagar. Fast det gladde ju inte dem 17

vars semestervecka var slut, de som hade fått sitta inomhus och spela kort istället för att lapa sol på varma klippor.

Nu var det måndag förmiddag och andra människor skulle göra sig hemmastadda i stugorna, hämta dricksvatten vid brunnen, köa till toaletterna och krångla med grillen. And­ ra barn skulle hoppa på trampolinen och länsa glassfrysen.

Andra rumpor skulle trängas på bastulaven. Bara Miranda skulle finnas kvar på ön vecka efter vecka, sommaren ut. Ja, och Kurre förstås, Mirandas lillebror.

Bara den slashasen nu får med sig allt från storhandeln, annars blir det potatis och tonfisk i olja till lunch hela veckan, tänkte Miranda och sneglade in i sitt sinande skafferi.

Husmanskost var det som gällde, det hade hon fått förklarat för sig då hon anställdes som Sommarövärdinna fyra somrar tidigare. Ingenting äventyrligt, helst köttbullar, fisksoppa, korv och mos och sådant.

Försäkringsmänniskorna åt förvisso cross-kitchen, asiatiskt och sydamerikanskt hela vinterhalvåret, men på Sommarön skulle maten se ut som om Saltkråkan-Malin tillrett den och året var 1973. Förutom i kylskåpet, där det skulle finnas ett mångsidigt ölutbud. De små flaskorna mousserande vin brukade också ha god åtgång, några flaskor äkta champagne och dyr konjak behövdes också ifall någon tilldelats en sommarbonus och ville fira. Miranda var beredd på det mesta, hon började känna sin kundkrets som var förvånansvärt konsekvent, trots att gästerna på ön byttes ut en gång i veckan.

Alla hade inte sett dystra ut vid avfärden i går, tonåriga gäster brukade tycka att en vecka med familjen på Sommarön var ungefär lika upplyftande som en rotfyllning. I 18

synnerhet som wifi-förbindelserna på ön var rätt lynniga.

Detta skulle eventuellt bli ett problem för Mirandas del inom de närmaste minuterna, då hon borde komma åt bokningssystemet för att kontrollera att det var rätt gäster som dök upp med båten. Det hände ibland att semesterfirare hade tagit fel på veckorna och helt enkelt fick ta sina kylväskor och lakan och åka hem igen. Alltid lika snopet, men stugorna var fullbokade hela sommaren och det fanns ingen plats för extragäster. Ifall man inte kunde tänka sig att tälta, förstås, men numera var det sällan någon valde det alternativet.

Nu hörde hon bullret av en båtmotor genom det öppna köksfönstret, och mycket riktigt närmade sig Athena ute på fjärden. Motorn hostade, skrällde och släppte ut små kol­ svarta rökpuffar när hon saktade in. Det var en tidsfråga innan Athena sade upp kontraktet för gott, men Kurre lyckades mirakulöst nog alltid på få bukt med motorn igen, så än så länge hade de sluppit bli skeppsbrutna. Man tyckte att ett försäkringsbolag skulle se det rimliga i att skaffa en pålitlig farkost till sitt sommarnöje, men Athena hade väl något slags nostalgivärde för semesterfirarna på Axelssons. Så hon fick fortsätta att hosta av och an mellan fastlandet och Sommarön några varv per vecka.

Miranda gick ut på verandan utanför restaurangen och vinkade. Hon kunde se både bekanta och främmande ansikten bland nykomlingarna. Hon såg en skymt av marknadsföringschefen Martina Welander, i full färd med att tillrättavisa sin trinda make. Och där kom redan Patrick och Ann Ekdahl, försäljningschefen och hans fru, marscherande upp för slänten med sina randiga kassar och pastellklädda tonårsdöttrar.

19

– Mi-ran-dah! ropade Patrick, tog trappan i två långa kliv och gav Miranda en häftig björnkram.

Oaaj, där åkte mina njurar upp i bröstkorgen, tänkte Miranda och försökte återgälda kramen trots att hennes armar satt fast som i ett skruvstäd.

– Välkommen, Sommarön har väntat, flämtade hon och böjde sig mot Ann som intagit position för kindpuss genom att sträcka på ryggen och lägga huvudet på sned.

– Och nu stiger spänningen, brummade Patrick och gnuggade händerna, vilken stuga tilldelas oss i år, min sköna?

– Det blir fyran som vanligt, svarade Miranda och log.

– Yes! ropade Patrick och försökte high-fivea den dotter som stod närmast, men hon hade full fokus på sin mobiltelefon så manövern blev på hälft.

– Oh så härligt! sa Ann och log stelt. Där trivs vi!

Familjen Ekdahl försvann med stugnyckeln och sina kassar samtidigt som nästa sällskap arbetade sig upp för trappan. Calle och Louise Ryd, också bekanta sedan förr. Calle försökte som vanligt lite tafatt efterapa sin chef Patricks extravaganta kärvänlighet, medan Louise i år var både magrare, brunare och surare än någonsin tidigare. Hon hade dessutom de största solglasögon Miranda någonsin sett. De såg nästan ut som någonting från en skämtbutik.

– Stuga 2 hoppas jag blir bra, sa Miranda och räckte fram nyckeln.

– Ligger inte den förfärligt nära grillen? Blir ett sådant himla spring i knutarna på kvällarna! knarrade Louise.

– Nej men det är väl bara behändigt om man vill ta sig en nattkorv, skrockade Calle och tog emot nyckeln.

20

Martina Welander var nästa i tur, inte heller i år brydde hon sig om att breda på med några artighetsfraser och överflödiga leenden. Ett kort »hej« och »bra, tack« kostade hon dock på Miranda när hon tog emot nyckeln till Stuga 3.

Hennes make Linus Welander, som kämpade på med parets bagage nedanför trappan, var däremot solig som vanligt.

– Är det doften av strömming jag känner? Just när jag trodde att dagen inte kunde bli bättre! hojtade han.

Miranda log brett och gjorde dubbla tummar upp mot honom. Hon gillade Linus, och tyckte lite synd om honom. Ju otrevligare Martina var mot sin man, desto högre skrattade Miranda åt hans skämt när paret dök upp i restaurangen, som någon sorts desperat försök att neutralisera den obekväma stämning som rådde mellan makarna Welander. Hur dessa två hade kommit att gifta sig med varandra och förblev ett par sommar efter sommar var ett mysterium, men ingenting Miranda hann fundera på just nu.

Nästa i kön var nämligen en familj som Miranda inte kände sedan tidigare. Pappan var lång, gänglig och mörkhårig, mamman kort och lite rundnätt med glasögon och lockigt brunt hår fäst i en tofs. I släptåg hade de två småflickor, med likadana bruna hårmanar med långa pannluggar och skeptisk uppsyn.

– Goddagens, här kommer familjen Fors! sa pappan vänligt och räckte fram handen. Magnus!

– Miranda.

– Och Annika heter jag. Och här är Paula och Petra.

– Heej, mumlade flickorna försiktigt i kör.

– Välkomna! Det är er första gång här visst? Någonting speciellt ni undrar om?

21