Singer blädderex

Till Tomppi som förde mig till Västnyland med oändligt tack för all kärlek och uppmuntran

Boken har utgivits med stöd av Fili / Delegationen för den svenska litteraturens främjande. © Katarina von Numers-Ekman Illustrationer och omslag: Jenny Lucander-Holm Inlagans form: Pia Lehtinen Schildts & Söderströms Helsingfors Tryckt hos Nord Print Ab, Helsingfors ISBN 978-951-52-3013-3

av Katarina von Numers-Ekman

SC H ILD TS & SÖD E RSTR Ö MS

K A p i t eL

1

På matbordet i det gula husets kök sitter Josefin Fager med benen i kors som en skräddare. Mitt emot henne på frysboxen sitter hennes faster Lovisa Fager och sveper med sitt långa svarta hår. Det var en gång en flicka som hette Josefin, sjunger de så att det skallrar i de gamla fönster­rutorna. Josefin-fin-fin, Jose-Jose-Josefin.

När femte versen börjar kommer Josefins pappa in i köket och står en liten stund och tittar på dem. Sen skakar han leende på huvudet, tar öronpropparna som ligger på kryddhyllan och går tillbaka in på sitt arbetsrum.

5

En gång har Josefin fått höra att hon inte alls ser ut som en från släkten Fager. Och det är sant att hon inte har den där raka näsan som pappa och Lovisa har, och inte tjockt svart hår heller. När Josefin och Lovisa spelar ABBAlåtar och sjunger playback är Lovisa förstås Frida och Josefin får vara Agneta, fast hon har mellanbrunt hår.

Men de snabba idéerna har de gemensamt alla tre. När pappa kommer på ett bra ord måste han genast slita åt sig en gammal tidning eller en bit hushållspapper och skriva ner det.

Det har hänt att Josefin har hittat hans klotter i sitt mattehäfte eller på Monopolreglerna.

Lovisas idéer handlar ofta om sånger.

Hon har skrivit egna låtar och turnerat i Svenskfinland med en långhårig gitarrist som heter Steffe. Nu har Steffe fått en bebis och Lovisa sysslar med webbdesign, men musiken finns ändå hela tiden med i hennes liv. Och när hon får en sång i skallen bara måste hon få sjunga den.

6

Josefin har Singern, symaskinen som är hennes skatt. När hon får en bild i sitt huvud av något som hon vill sy, då måste hon få göra det så fort som möjligt. Singern kan hon ju inte släpa omkring på, men hon har alltid skrinet med trådrullar, nålar, sax och några tygbitar med sig i skolväskan.

Josefin härmar Lovisa så gott hon kan när de sjunger ABBA-sånger, fast hon inte riktigt förstår vad orden betyder. I Braxåskolan börjar man läsa engelska i femman och Josefin går i fyran. Och inte kan hon lära sig engelska på internet heller, för hennes pappa tycker inte att barn ska ha datorer och mobiltelefoner.

Men hon vet ju att Singer betyder sångare och det namnet passar så bra för en symaskin som kan sjunga fram rosenklänningar och osynlighetsmantlar.

Nej, Josefin kan inte mycket engelska, men ängelska är hennes modersmål. Josefins mamma pratar ängelska och hon finns i allting som är vitt och lätt. I snön som faller över 7

det gula husets svarta plåttak. I hundlokorna i sommardiket och höstdimman över åkrarna i Braxå. I andedräkten om vintermorgnarna och vågskummet vid havsstranden. Men mest i duntäcket som Josefin sover med året om.

Ibland går det lätt att prata med mamma, ängelskan pratar liksom av sig själv i huvudet på Josefin. Men det har blivit svårare på sista tiden. Hennes mamma är så tyst och konstig ibland.

En gång sjöng de den där sången om JoseJose-Josefin i skolan och då kom Josefins klasskompisar Linda och Petra på att börja kalla henne för Josse-Josse. För Josefin pratar ju lite konstigt ibland. Orden hakar upp sig och stockar sig i munnen på henne. Och nuför­ tiden kallar alla femtiosju elever i Braxåskolan henne för Josse-Josse. Till och med ettorna skriker på Josse-Josse när de vill att hon ska veva hopprep åt dem.

Fast själva sången gillar Josefin ändå, för hon vet att Lovisa har sjungit den för henne 8

ända sen hon var bebis. Det finns nästan inga foton från den tiden och ingen har fyllt i någon bok om Josefins första år, så hon samlar själv på sånt som pappa och Lovisa berättar.

Nu börjar det skymma utanför köksfönstret och Lovisa tar fram sin Iphone ur fickan och tittar på klockan. − Nehej du Fina, min sköna, säger hon.

Nu ska jag tassa hem och packa för min Londonresa. − Okej, säger Josefin och hoppar ner från matbordet. Jag följer dig. − Det är skola i morgon. − Strunt i det.

Hon river fram en gammal Västra Nyland ur vedkorgen och rafsar ner några ord till sin pappa. Lovisa höjer på ögonbrynen. − Han kommer inte ens att märka att jag har varit borta, säger Josefin.

Det är maj och himlen ovanför huset och trädgården är djupblå. Långt borta hörs 9

suset från bilarna som åker längs 51:an in mot Helsingfors. Josefin och Lovisa går förbi S-market och det stängda postkontoret, förbi skolan och spånbanan.

Josefin önskar att hon hade en spännande hemlighet att berätta för Lovisa medan de går där genom den tysta byn. Men hon kommer inte på någon som är tillräckligt bra och hennes faster går och funderar för sig själv.

Hon tittar ut över åkrarna runt Braxå gård och gnolar svagt en melodi som Josefin inte känner igen.

Det bästa Josefin vet är när Lovisa ibland berättar för henne om sina kärleksproblem.

Om den långhåriga gitarristen Steffe till exempel. Då känner Josefin sig stor, nästan som en tonåring. Samtidigt är hon så rädd för att det ska komma en dag när Lovisa träffar någon och flyttar bort från Braxå. − Du fryser, säger Lovisa när de stannar vid dörren till hennes lilla vita hus. Kom så får du låna nånting.

10

Josefin står i farstun bland halvfulla väskor och högar med kläder och önskar att det var fredag och inte söndag och att hon kunde få stanna och poppa popcorn och sova över.

Men Lovisa drar ner en stor röd ylletröja över hennes huvud och ger henne en puff i baken. − Spring hem nu vännen, annars ringer din pappa och grälar på mig.

Josefin dröjer kvar vid dörren. Springa har hon verkligen inte lust med. − När kommer du tillbaka? − På torsdag. − Ska du ha den där klänningen med dig till London? − Jag vet inte ännu Josefin. Men nu ska du gå hem.

Det är redan mörkt under alla buskar, men Josefin släpar fötterna längs Lovisas trädgårdsgång och försöker tänka på att det inte är långt kvar till sommarlovet.

Just efter att gatubelysningen i byns centrum tar slut kommer hon förbi huset där 11

Rolf och Anita Bergström bor. De har släckt i alla fönster, men på bänken under den stora lönnen vid gaveln sitter en svart skugga. En glödande cigarettprick rör sig lite i dunklet och det hörs en hostning.

Hon vet att det är Rolf Bergström, Petras och Lindas morfar. Josefin drömmer mardrömmar om honom ibland. I dem tittar han alltid på henne. Nära, nära med den svarta luppen framför ögat.

Josefin ökar farten och småspringer tills hon har kommit i skydd bakom det igenbommade postkontoret. Konstigt nog lyser det i ett fönster på andra våningen, men hon funderar inte vidare över det. Nu vill hon hem.

När hon kommer in med varma kinder i köket och drar av sig Lovisas stora röda tröja sitter pappa fortfarande och jobbar. Hon gläntar på dörren till hans rum. − Godnatt.

Han vänder sig om. − Vill du att jag kommer och nattar dig?

12

− Det behövs inte. − God natt då, säger pappa. Jag ska bara göra den här översättningen klar. − Ja ja, säger Josefin och stänger dörren.

När hon står i nattlinnet och borstar tänderna stirrar hon på det vita tandkrämsskummet i handfatet och försöker locka fram ängelskan i huvudet. Men det lyckas först när hon har kastat sängöverkastet på golvet och krupit ner under täcket. Det frasar sakta bland dunen och fraset blir så småningom till ord. Och mamma är alldeles säkert på att det snart, snart ska hända någonting spännande i Josefins liv.

13

K A p i t eL

2

Ibland när solen skiner in genom klassrumsfönstret och Gunilla skriver på tavlan kan Josefin höra sin mamma viska i kritdammet som virvlar runt i solstrimman. Då kan hon stänga av fnittret från Linda och Petra som sitter framför henne. Problemet är att hon inte alltid hör vad Gunilla säger heller, men det kan inte hjälpas.

Josefin tänker ofta på att det fanns en tid när hon var vän med Petra, eller åtminstone höll på att bli det. En gång var Petra hemma hos Josefin och sydde kläder åt Barbiedockorna och de pratade om att sova i tält på gräsmattan utanför det gula huset.

Men sen flyttade Petras kusin Linda plöts14

ligt från Helsingfors till Braxå och allt blev annorlunda.

I ett gammalt fotoalbum har Josefin hittat ett klassfoto från 1985 där hennes mamma är elva år och står i bakersta raden på en bänk i Braxåskolans gymnastiksal. Hon har två långa bruna flätor, glasögon och en gul ylletröja och ser sur ut. Josefin kan inte fatta att det är samma person som är så glad och vacker på 15

bröllopsbilden i bokhyllan. Hon har tagit ett förstoringsglas och försökt se efter på klassfotot om hennes mamma har någonting som putar under tröjan. Men det går inte, för en pojke med spretigt hår står i vägen.

Där finns också två flickor med blonda hästsvansar - och dem kan man inte missta sig på.

Det är Lindas och Petras mammor, tvillingsystrarna, som sitter där på första raden och håller skylten med skolans namn tillsammans.

Den här måndagsmorgonen i maj är det någonting speciellt på gång i Josefins klass.

Linda och Petra han krusat sina hår, köpt rosa glitterspännen och lånat sina mammors mascaror. Eller om de nu har egna. Fanny ser sur ut, men Petra fiskar upp ett likadant hårspänne ur byxfickan och ger det till henne.

Josefin vänder bort blicken och försöker lyssna på Gunilla.

De har modersmål och det tycker Josefin ganska mycket om, utom när man måste ställa 16

sig inför klassen. Det är just då som orden stockar sig allra mest och hon börjar stamma.

Hon är längst i klassen och står där och önskar att hon kunde förvandla sig till ett dammkorn och virvla ut genom fönstret. Eller bara säga tack och hej och gå hem och lägga sig under duntäcket.

Gunilla säger något om att böja verb när det plötsligt knackar på dörren och Linda och Petra bryter ut i hejdlöst fnitter. Gunilla ger dem en sträng blick och går fram och öppnar. − Välkommen, säger hon till pojken som stiger in i rummet.

Han är ljus och kort och smal om axlarna och klädd i en alldeles för stor svart t-skjorta som det står AC/DC på. − Ja, det här är alltså Jonatan, säger Gunilla.

Hur har Josefin kunnat missa att det ska börja en ny pojke i klassen? Han står tyst och tittar på dem under sin långa lugg. Under en sekund möts deras blickar och Josefin ler försiktigt mot honom.

17

− Vill du berätta någonting om dig själv? frågar Gunilla.

Jonatan rycker på axlarna. − Ja, Jonatan kommer alltså från Helsingfors och har gått i en mycket större skola, fortsätter Gunilla. Men vi hoppas förstås att du ska trivas här.

Han rättar till ryggsäcken som hänger över 18

ena axeln och traskar fram till den tomma platsen snett framför Josefin och slår sig ner.

Gunilla ser lite överraskad ut, men säger ingen­ting. Istället ger hon honom ett häfte och en blyertspenna och fortsätter att prata om verb. Jonatan blåser håret ur ögonen och börjar tugga på sin penna. − Det heter ju flyga, flög, har flugit, säger 19

Gunilla och skriver på tavlan. Inte flygit.

Jonatan, vet du hur man böjer verbet skriva?

Josefin ser att han rycker till och tar ut pennan ur munnen. − Skrivade, säger han efter ett ögonblick och lyfter på axlarna, som om han inte kunde bry sig mindre om hur man böjer verb.

Linda och Petra exploderar och får en blick till av Gunilla, men det är flera andra i klassen som också fnissar till och vänder sig om. Jonatan fortsätter tugga på sin penna och stirrar ut genom fönstret.

På rasten går Josefin och sätter sig på sin vanliga bänk vid redskapsskjulet och tar fram en ljusblå tygbit som hon har tänkt att ska bli en påse för hårsnoddar.

20

Hon kikar lite efter den där Jonatan medan hon fållar kanterna, men han syns inte till någonstans.

Skolans musiklärare Mats, klädd i brun polotröja som vanligt, sneddar över skolgården och föser undan de elever som råkar stå i hans väg.

Typiskt att han inte kan gå runt, tänker Josefin.

Mats har bott i Braxå i mindre än ett år och syns och hörs redan överallt. Han står på scenen i revyn på Sunnanlid och vikarierar för kantorn. Han skriver insändare i Västra Nyland och har en åsikt om allt.

En gång när det hade varit stökigt på musiklektionen kom han in i klassen och skällde ut Gunilla så att hon nästan började gråta.

Mats sitter ofta vid fyrornas bord i mat­ salen. Josefin har sett hur det fastnar korngrynsgröt och hönsfrikassé i hans mustasch och hon ryser när hon tänker på det.

En gång måste Josefin ställa sig framför klassen när Mats skulle visa hur man ska stå 21

när man sjunger. Han petade på henne med violinstråken och sa: Rak i ryggen och ut med bröstet. Just den dagen råkade hon ha en spänd tröja på sig och visste att alla nu måste ha märkt att det hade börjat puta på henne.

Till råga på allt har Mats bestämt att alla fyror måste sjunga solo inför klassen för att få godkänt i musik. Han påstår att det står i läroplanen och att man gjorde så i hans förra skola i Österbotten. Men Josefin misstänker att det är något han har hittat på bara för att plåga sina elever. Ibland får man dessutom inte veta på förhand när det är ens tur, utan Mats bara väljer ut någon som måste ställa sig upp och sjunga. Gör man inte det får man visa vad man går för på vårfesten inför hela skolan och alla föräldrar. Och gör man inte det heller måste man ha stödunder­visning med Mats på sommarlovet.

Josefin har inte blivit utvald ännu, men till exempel Linda och Petra har sitt på det torra. De fick avlägga sångprovet tillsammans 22

för att de ville sjunga Vem kan segla tvåstämmigt. Det lät inget vidare tyckte Josefin, men ingen skulle förstås någonsin komma på idén att skratta åt Linda och Petra. Som hela klassen gjorde när Sebbe försökte sig på Frontside Ollie och trasslade bort sig i orden efter bara ett par rader.

Fast egentligen var det modigt av honom att sjunga på finska. Josefin vet att han, precis som hon själv och många andra barn i Braxå, talar bara svenska hemma. Det är ju lätt för Linda och Petra, som har varsin finskspråkig pappa i stan, att skratta.

Josefin rycks tillbaka från sina funderingar när en boll kommer flygande och studsar på bänken. Den rullar iväg mot flickorna i hennes klass som hoppar twist. − Josse-Josse, skriker Axel från sexan. Släng hit den.

Hon reser sig långsamt och känner hur trött hon är på allt detta bollspelande. Det verkar 23

inte finnas någon utom hon själv i hela skolan som inte tycker det är roligt med bollspel. Alla är med i innebandyklubben eller spelar handboll och fotboll i grannkommunerna Kyrkslätt och Sjundeå.

Bollen rullar in under ett buskage. Det finns många som står närmare, men tydligen är det hon som ska krypa på alla fyra och sen skicka tillbaka bollen. − Hej, skynda lite! Rasten är snart slut, skriker Axel igen.

Josefin sparkar iväg bollen, men den flyger snett och far in under redskapsskjulet. Hon tänker verkligen inte krypa omkring på marken igen, så hon bara vänder sig om och låter sexorna fiska fram sin dumma boll själva. Det ska verkligen bli skönt att slippa dem i höst.

Josefin går lite närmare klasskompisarna som hoppar twist. − Den där Jonatans mamma ska öppna nån butik i gamla posten, säger Petra medan Fanny hoppar.

24

− Hon fick honom när hon var helt jättegammal, säger Linda. − Hur vet du det? undrar Fanny och stannar upp. − Jag känner en som går i hans gamla skola i stan. Och ingen vet vem hans pappa är. − Inte ens hans mamma?

Linda rycker på axlarna och fäster håret med sitt rosa glitterspänne. − Min tur, säger hon och väntar med armarna i kors på att Fanny ska gå och ställa sig sist i hoppkön.

Då får Josefin syn på Jonatan. Han står en bit ifrån, lutad mot skolhusets vägg. Hon ska just vända sig om och gå tillbaka till bänken när hon plötsligt får ett hårt slag i bakhuvudet.

Hon faller framåt och hinner knappt ta emot med händerna mot skolgårdens gråa grus. Att någon har sparkat fotbollen i skallen på henne förstår hon först några sekunder senare när hon lyfter på huvudet och ser genom tårarna att den har studsat fram till Jonatan.

25

− Snygg nick, ropar någon.

Jonatan tar upp bollen och ser ut att tveka över vad han ska göra med den. Men i samma stund ringer skolklockan och rasten är slut.

Axel springer fram, gör en karatespark i luften och river bollen ur händerna på Jonatan.

Flickorna slutar hoppa och försvinner i en klunga genom skolans ytterdörr. Snart är gården tom. Josefin reser sig långsamt på knä med bultande huvud och ser på sina hand­ flator som är röda och prickiga av gruskorn.

Det gör ont när hon torkar av dem på byxorna. − Är du okej?

Jonatan är kvar. Han sträcker fram handen mot Josefin och hjälper henne upp. Sen går de tillsammans över skolgården utan att säga någonting. På trappan ligger ett rosa glitterspänne och Jonatan sparkar iväg det så att det flyger ner i avloppsbrunnen.

När den sista lektionen är slut är han den första som tar sin ryggsäck och går ut 26

ur klassen. Medan Josefin packar sina saker ser hon genom fönstret hur han småspringer över skolgården. En kort kvinna i blå kappa väntar på honom vid staketet. Josefin tränger sig förbi flickorna i korridoren och rusar ner för trapporna. Den ljusblåa tygbiten ligger kvar under bänken, men den struntar hon i just nu. Ängelskan viskar i vitsipporna vid dikeskanten att hon ska gå vidare och Josefin följer beslutsamt efter de två figurerna förbi S-market och fram till det stängda postkontoret.

27