Märklig är nu världens gång blädderex

2

Samu Nyström · Jörn Donner

”Märklig är nu världens gång” · Kollektiv helsingforsdagbok ·

1917–1918

Schildts & Söderströms

3

Utgiven och översatt med understöd av FILI/Delegationen för den svenska litteraturens främjande. Översatt med understöd av Svenska folkskolans vänner. © Samu Nyström & Jörn Donner 2017 Schildts & Söderströms Översättning: Mårten Westö Omslag och inlaga: Anders Carpelan Tryckt hos Nord Print, Helsingfors 2017 ISBN 978-951-52-4337-9

sets.fi 4

Innehåll Till läsaren 7 Inledning – Helsingforsarnas dagbok 9

· KOLLEKTIV HELSINGFORSDAGBOK ·

November 1917 – Är det då så konstigt att missnöjet är stort

23

December 1917 – Om vi bara finge fira julen i fred! 43 Januari 1918 – Man fick en känsla av friheten i en självständig republik

63

Februari 1918 – All min tro på mänsklighetens seger har upphört att existera

89

Mars 1918 – Och på söndag morgon fängslades pappa

111

April 1918 – O måtte ni återvända som segrare 137 Maj 1918 – Vad skall följa på denna rysliga tid 171 Juni 1918 – … men hat, det finns det minsann redan gott om på båda sidor

193

Juli 1918 – I dag köade jag i timmar efter cellulosabröd

217

Augusti 1918 – Men mat borde man få

237

September 1918 – Må kriget vara tusenfalt förbannat

255

Oktober 1918 – Det är bedrövligt att vara ett litet folk, som alla försöker

bestämma över

275

November 1918 – Nu är en tid av oordning och anarki, kungarnas och kejsarnas

kronor rullar längs gatorna

December 1918 – Dock finnas allt ännu mörka ovädersmoln Epilog

293

311

327

Händelsekalender 332 Källförteckning

346

5

6

Till läsaren

I din hand håller du resultatet av flera decenniers bakgrundsforskning.

Olika källpublikationer har sammanställts sedan urminnes tider, men begreppet ”kollektiv dagbok” blev inte bekant för den stora allmänheten förrän i början av 1990-talet. Då publicerade den tyske författaren Walter Kempowski en kollektiv dagbok från Tyskland under andra världskriget.

Boken väckte enorm uppmärksamhet. Inspirerad av Kempowski började Jörn Donner planera ett motsvarande verk från tiden för Finlands självständighet 1917–1918. Redan tidigare hade han samlat material kring ämnet, och också anställt en forskningsassistent för ändamålet. Den gången hamnade dock projektet i skuggan av andra åtaganden.

Bokprojektet tog ny fart år 2013, då historikern Samu Nyström disputerade med en avhandling som handlade om Helsingfors och helsingforsarnas liv under åren 1914–1918. Avhandlingen hade titeln Poikkeusajan kaupunkielämäkerta. Helsinki ja helsinkiläiset maailmansodassa 1914–1918 [Stadsbiografi under en undantagsperiod. Helsingfors och helsingforsarna 1914–1918]. Kort därefter beslutade de två författarna att förena sina krafter och sammanställa den kollektiva dagboken från Helsingfors. Materialet som samlats ihop på var sitt håll slogs nu samman och en ny forskningsassistent anställdes för att samla ihop ytterligare material.

Nu är boken äntligen klar och det är dags att tacka alla inblandade.

Framför allt vill vi rikta oss till alla de otaliga framlidna helsingforsare vars texter utgör stommen till denna bok. Utan deras skrifter skulle fönstret till livet i Helsingfors för etthundra år sedan ha slagits igen för gott för kommande släktled. Vi vill också tacka alla dem som under etthundra år har verkat för bevarandet av dessa arkiv. Det är inte någon självklarhet att materialet hamnat i arkiven och bevarats där – största delen av de samtidas skrifter har förstörts redan för länge sedan. Att författarna själva eller deras efterkommande velat donera materialet till gemensamma arkiv har varit en unik kulturhistorisk gärning. Förhoppningsvis kommer även kommande generationer att förstå att handla på samma sätt.

7

Vi tackar alla de talrika privatpersoner, släkter, stiftelser och myndigheter vilka under de gångna decennierna gett oss sitt tillstånd att använda material som placerats i arkiv med förbehåll. Vi tackar även de många privatpersoner som skickat oss material ur sina privata arkiv. Den genomgående positiva inställningen till användningen av materialet stärkte oss i vår övertygelse om att projektet upplevs som viktigt också utanför de två författarnas krets.

Vi tackar även projektets två forskningsassistenter, Jens Grandell och Oona Ilmolahti. Att leta fram, kopiera och transkribera allt material har varit ett enormt arbete. För att kunna skapa en fungerande helhetsbild har det krävts ett betydligt mer omfattande material än vad som till slut rymdes med i boken. Att skriva verket har gått smidigt då man kunnat utgå från ett material som samlats in med stor yrkeskunskap och noggrannhet.

De delar av verket som inte är skrivna på svenska har översatts av Mårten Westö, som vi tackar för ett hängivet arbete med ett exceptionellt utmanande material.

Arbetet med detta verk har understötts av Ella och Georg Ehrnrooths stiftelse, Jenny och Antti Wihuris stiftelse, Otto A. Malms donationsfond, Otavas bokstiftelse samt Finland 100-programmet. Utan dessa uppbackare skulle projektet aldrig ha blivit av.

Detta verk tillägnas vår lilla stora hemstad och dess befolkning.

Norra kajen 31.5.2017

Samu Nyström & Jörn Donner

8

Inledning

Helsingforsarnas dagbok Två skolflickor i uniform gör en scouthälsning. Fotografiet skulle kunna bytas ut mot någon annan bild av Helsingforslivet: ett familjeporträtt eller ett klassfotografi, en kamratbild eller ett festfotografi. Spelarna i ett fotbollslag med sin utrustning, en friluftsklubb med sina ryggsäckar eller studenter på någon fest. Alla dessa är återkommande teman i helsingforsarnas fotoalbum, från generation till generation. Människor och klädstilar må bytas ut och skifta, men bilderna är oss välbekanta och vi kan hitta motsvarigheter i våra egna album. När allt kommer omkring har grunderna för vardagslivet inte förändrats särskilt mycket på etthundra år.

Den här boken handlar om det som händer när stadslivets grundförutsättningar bryts ner av stora historiska omvälvningar – när det alldagliga blir exceptionellt och märkligt. Boken handlar om en tid då idrottsföreningar omvandlades till skyddskårer och röda garden, och då scouterna fick samla in information för ransoneringskuponger och fungera som det vita gardets sändebud. ”Märklig är nu världens gång. Allt ter sig osäkert. Varje dag får man vara beredd på att motta alla tänkbara överraskningar”, antecknade skolrådet K.A. Franssila i sin dagbok i november 1918. I den här boken får människor som levde under åren 1917–1918 själva komma till tals och med egna ord redogöra för sina vardagsupplevelser under en omvälvande tid. Inom loppet av fjorton månader var Helsingfors i tur och ordning storfurstendömets huvudstad, det blivande självständiga Finlands huvudstad, det röda Finlands huvudstad, de vitas och tyskarnas huvudstad, kungens residensstad och slutligen, när världskriget var till ända, det självständiga Finlands huvudstad.

Stora historiska händelser och huvudstadsbornas dagliga liv överlappar varandra på ett sätt som endast kan förstås genom att bekanta sig med de samtidas erfarenhetsvärld.

Helsingfors dagbok 1917–1918 är en kollektiv dagbok som består av sam9

”Märklig är nu världens gång”

tida skriftliga vittnesmål. Texten löper kronologiskt från dag till dag, från början av november 1917 till slutet av 1918, och lyfter fram invånarnas egna perspektiv på ovan nämnda tidsperiod i Finlands huvudstad. Helsingforsdagboken handlar inte om enskilda människors berättelser. I stället skapas genom ett kollage av tiotals helsingforsares texter en gemensam berättelse – den om Helsingfors. Bland skribenterna hittar vi senatorer, skolelever, röda, vita, kvinnor och män – alla slags helsingforsare, med andra ord. Genom deras anteckningar kan vi blicka ut över ett kollektivt landskap och skapa oss en bild av det dagliga livet i en stad med ungefär tvåhundratusen invånare under en omvälvande tid. Merparten av skribenterna hade Helsingfors som hemstad, men bland dem finns även sådana som endast befunnit sig i staden under en del av den tid som skildras i boken.

Den kollektiva dagboken bygger på olika citat med vilkas hjälp dagens läsare kan förnimma vardag, drömmar och rädslor, så som helsingforsarna upplevde dem kring självständighetsförklaringen och inbördeskriget. Citaten är hämtade ur dagböcker, brev, tidningsartiklar och officiella handlingar – ur sådant skriftligt material som fötts i stunden, utan senare rekonstruktioner.

I materialet ingår således varken memoarer eller avhandlingar, vilka till sin natur alltid är konstruktioner eller rekonstruktioner. Under arbetet med dem har skribenterna mer ingående kunnat sätta sig in i händelseförloppet i det förflutna; människosinnet är så funtat att vi strävar efter att bygga upp det förgångna som rationella processer och berättelser med en egen logik. Vårt sätt att gestalta historien är ofrånkomligt anakronistiskt och efterklokt – människorna i det förflutna har vetat lika lite om sin framtid som vi vet om vår egen.

Syftet med denna bok är att komma så nära de samtidas erfarenhetsvärld som möjligt. Allt som står i anteckningarna är inte nödvändigtvis sant, men de utgör en del av den verklighet i vilken de samtida levde och verkade. En händelsekalender som löper månad för månad har tillfogats till slutet av boken, och där kan man vid behov följa händelseförloppet på ett allmänt plan, i Helsingfors, Finland och Europa.

Helsingforsdagboken är ett pussel som består av många små delar. Merparten av det samtida materialet i detta verk finns deponerat i olika offentliga arkiv. En del av materialet är hämtat ur slutna arkivhelheter, vars användning krävt tillstånd av myndigheter eller rättsinnehavare. Utöver detta har vi under årens lopp fått tillgång till en hel del stoff som deponerats i diverse släkters privatarkiv. Vid sidan av originalmaterialet har vi även använt oss av en del material som tidigare publicerats som egna helheter eller i andra verk.

Materialurvalet i boken har dikterats av en rad faktorer som verkets 10

Inledning

En bit av Helsingfors kollektiva berättelse. En sida ur Minette Donners dagbok från 1918.

S L Ä K T E N D O N N E R S A R K I V, N AT I O N A L A R K I V E T

författare inte kunnat påverka. För det första omfattades skrivandets kultur av långt ifrån alla i det begynnande 1900-talets finländska samhälle. Aktiviteten när det gällde brev- och dagboksskrivande varierade stort mellan olika samhällsklasser. Den stora mängden tidningsartiklar och annat tryckt material gör att det helsingforsiska borgerskapets och de bildade klassernas roll framhävs ytterligare. Urvalet har sålunda varit skevt redan från början.

Följande utgallring har skett när materialet bevarades. Skribenten eller 11

”Märklig är nu världens gång”

dennes ättlingar måste ha upplevt att materialet varit värt att sparas. Ifall det har deponerats i arkiv måste även de arkivansvariga ha insett stoffets värde.

Alltid har arkiven inte visat så stort intresse för de vanliga medborgarnas material, vilket gjort att ”stormännens” roll blivit ännu mer framträdande.

Av ovan nämnda skäl har forskaren endast tillgång till en bråkdel av alla de privata texter som skrevs för hundra år sedan. Den huvudsakliga gallringen har skett redan långt före vår tid.

I boken har vi strävat efter att använda oss av originalmaterial, men i vissa fall har detta inte varit möjligt. En del av materialet finns endast bevarat i publicerad eller senare redigerad form. Att gallra bort den här delen skulle emellertid ha inverkat negativt på helheten, varför sagda material har utnyttjats efter gängse källkritisk analys. Samtidigt bör man komma ihåg att inte heller det ursprungliga materialet nödvändigtvis är ”rent” från senare revideringar eller andra uppsåt. Redan det faktum att materialet deponerats i ett arkiv kan tolkas som ett försök att påverka historiebilden hos senare släktled.

Alla har inte heller skrivit enbart för sig själva. I synnerhet folk som haft en högre position i samhället kan från första början i sin dagbok ha riktat sig till kommande generationer.

Alla ovan anförda förbehåll till trots bör det ändå framhållas att materialets omfattning blev enorm. I den här boken har vi i en så kompakt form som möjligt försökt sammanfatta det textmaterial på tiotusentals sidor som vi samlade på oss under projektets gång. Citaturvalet har gjorts med tanke på helheten, vilket lett till att en hel del intressant material fallit bort. Det viktigaste kriteriet bakom urvalet har varit att varje enskild anteckning under respektive dag på något sätt ska bidra till helhetsbilden. Den här boken handlar alltså inte i första hand om de enskilda skribenterna, vars texter utgör själva verket, utan uttryckligen om den kollektiva helhetsbild de alla skapar av Helsingfors under åren 1917–1918. Det går således inte att utifrån denna bok dra några mer långtgående slutsatser om vad de enskilda skribenterna och deras närmaste krets gjorde och tänkte under kristiden. Skribenterna och deras anteckningar utgör en del av det kollektiva verklighetskollaget, vilket innebär att endast de ställen ur texterna som tillför något till helhetsbilden har citerats. Händelser ur privatlivet har tagits med endast ifall de ansetts bidra till det stora perspektivet.

Vid val av citat har vi fäst särskild uppmärksamhet vid forskningsetiska premisser. Dagböcker och brev hör till folks mest personliga litterära alster.

Människor ur det förgångna har rätt till sin integritet, även om de själva eller deras avkomlingar donerat materialet till offentliga arkiv eller ställt dem till 12

Inledning

vårt förfogande. Därför har vi ur citaten avlägsnat alla sådana partier vilka kan anses inkräkta på integriteten hos respektive författare eller hans eller hennes närmaste krets, och vilkas publicering inte kan anses motiverad ur ett helhetsperspektiv.

Eftersom citatens språkliga utformning utgör en väsentlig del av deras innebörd har vår strävan varit att bevara den så autentisk som möjligt.

Enskilda skrivfel har rättats, men däremot har vi varken inkräktat på meningsbyggnad, stilistik eller avsaknad av skiljetecken. Det samma gäller översättningen, som haft som rättesnöre att bevara så mycket som möjligt av originaltextens idiom – inklusive både stavfel och språkliga egenheter. Målsättningen har varit att läsaren på det här sättet ska komma så nära skribenten som möjligt. Ett problem med detta angreppssätt har varit att en del av materialet endast funnits tillgängligt i en senare, renskriven version eller, i undantagsfall, publicerat i en bok.

Enskilda anteckningar eller brev har vi i regel inte valt att publicera som helheter. Stycken som ansetts oväsentliga för helheten, eller framstått som omöjliga att publicera ur ett forskningsetiskt perspektiv, har strukits ur texten.

Tecknet för strykningarna är [– –]. Originalspråket markeras i inledningen till varje översatt text med följande tecken: (f) för finska, (e) för engelska, (d) för danska och (t) för tyska. Originaltexter på svenska markeras inte.

Personuppgifterna i anslutning till citaten anger skribentens samhälleliga ställning i själva skrivögonblicket, vilket framhäver bokens karaktär av samtidsskrift. Vederbörande har nedtecknat sina erfarenheter, utan exakt vetskap om vad som kommer att ske härnäst – för att inte tala om lite längre fram i tiden. Alla de medverkandes personalia har inte bevarats för eftervärlden, och i vissa fall har de utelämnats av etiska skäl. Till den senare gruppen hör sådant stoff som finns i arkivhelheter där materialet deponerats utan skribenternas samtycke. Till denna kategori hör bland annat de rödas brev, som efter kriget hamnade i segrarnas händer. I sådana fall har en del av personernas namnuppgifter strukits.

Helsingfors och helsingforsarna i början av november 1917 Vid första världskrigets utbrott sommaren 1914 var Helsingfors en ung och modern storstad. Förvandlingen från slumrande förvaltnings-, utbildningsoch garnisonsstad till en modern metropol hade ägt rum inom en generation. På fyra decennier hade folkmängden fyrdubblats, och under krigsåren 13

”Märklig är nu världens gång”

hade staden redan nästan tvåhundratusen invånare. Bakom tillväxten låg en omfattande inflyttning; stadens invånare bestod följaktligen mest av första generationens helsingforsare som flyttat in från landsbygden och diverse småstäder.

I takt med att det finländska samhället industrialiserats och moderniserats hade även infrastrukturen i storfurstendömets huvudstad genomgått en förändring. Medan Helsingfors tidigare varit framför allt ämbetsverkens, universitetets och militärens stad hade den nu även blivit ett centrum för trafik, kultur och handel. Fabrikernas rök, buller och lukter hade blivit en del av Helsingfors stadsbild. Storfurstendömets huvudstad kom dock aldrig att bli ett likadant storindustriellt centrum som många andra av landets och kejsardömets städer. Ända sedan Helsingfors grundades hade stadens styrka varit det utmärkta läget vid Finska vikens strand. När den nya tiden nalkades hade Helsingfors ändå få trumfkort på hand. I närheten fanns ingen stor befolkningskoncentration, man saknade kolgruvor och vattenkraft som hade kunnat förse staden med energi, det fanns ingen landsbygd som kunde tillgodose befolkningen med livsmedel och råvaror – ja, man saknade till och med det som utgjorde grunden för den finska industrialiseringen, nämligen skog. Positionen som huvudstad erbjöd emellertid gott om kapital och kompetens, medan havet förband staden med världsmarknaderna och det ständigt växande järnvägsnätet med inlandet. Genom en kombination av alla dessa faktorer kom Helsingfors att bli en del av det globala ekonomiska nätverket. Staden fick tillgång till energi och råvaror som sedan förädlades till industriprodukter för hemlandets och världsmarknadens behov.

I årtionden hade storfurstendömets huvudstad varit svenskspråkig och mångkulturell. Inflyttningen och moderniseringen vände upp och ner även på befolkningsstrukturen. Vid sekelskiftet var andelen finskspråkiga invånare för första gången större än andelen svenskspråkiga. I samma veva växte även arbetarbefolkningens andel till över hälften. En annan följd av inflyttningen var att befolkningen var väldigt ung. Den typiska inflyttaren var en ung kvinna från något av de närliggande landskapen. På Helsingfors gator under 1910-talet möttes följaktligen universitetsprofessorer, tjänstemän, ryska soldater från olika delar av imperiet, timmermän som kommit från svensktalande områden längs kusten och hembiträden som nyss flyttat in från Tavastland – och många andra människogrupper.

Engels och Ehrenströms Helsingfors hade byggts för att vara huvudstad. Storfurstendömet styrdes från kvarteren kring Senatstorget, och 14

Inledning

stadsrummet i området utstrålade maktens symbolik. Samtidigt sjöd stenhusbebyggelsen i stadskärnan av liv. Förutom kontor, affärer, restauranger och hotell vimlade kvarteren även av bostäder. Lite längre bort från centrum övergick stenhusen i det slags trähusbebyggelse som kännetecknade arbetarklassens bostadsområden. Trots att områdena var avskilda från varandra var stadslivet ändå fullt av möten. Kring sekelskiftet bidrog de inflyttades många språk till framväxten av Helsingforsslangen, framför allt i arbetarområdena. Även de olika samhällsgrupperna konfronterades ständigt med varandra. I de borgerliga hemmen fanns det nästan utan undantag hembiträden som kom från arbetarklassen, på innergårdarna i stenhuskvarteren låg de mindre bemedlades boningar, och det gick inte att röra sig på gator och torg utan att komma i kontakt med andra stadsbor. Dessutom var det inte enbart helsingforsare som rörde sig på stadens gator; utvecklingen inom närtrafiken hade gjort att det längs järnvägsspåret hade vuxit fram samhällen som blivit en integrerad del av stadens liv. Därutöver kom hundratals besökare dagligen till staden med fartyg och tåg.

I den moderna storstaden konfronterades de nya inflyttade helsingforsarna med en helt ny livsstil. Bondesamhällets uråldriga moralkodex, skyddsnätet som utgjordes av släkten samt naturens rytm, byttes nu ut mot ett stadsliv som styrdes av marknadsekonomin och klockan. För att kunna hålla sig med bostad, värme, ljus och det dagliga brödet krävdes inkomster som man fick genom arbete. Skyddsnätet som tillhandahölls av samhället och staden var knapphändigt – var och en ansvarade själv för sin utkomst. Samtidigt erbjöd frigörelsen från det gamla bondesamhället många ekonomiska och sociala möjligheter och friheter. Staden var full av lockelser – biografer, restauranger och butiker. I och med moderniseringen blev helsingforsarna konsumenter som inte bara spenderade sina slantar på sitt dagliga uppehälle, utan även på nya urbana levnadssätt.

Vid sekelskiftet blev de samhälleliga förändringarna för första gången synliga i stadsrummet. Senatstorget och huvudgatorna, som byggts för att manifestera kejsarens och statens makt, fylldes nu av stadsbor som protesterade mot statsmaktens åtgärder. De första stora demonstrationerna ägde rum under den första förryskningsperioden. Februarimanifestet, den stora adressen och värnpliktstvisterna gjorde staden till en skådeplats för olika protester. När aktivisterna lite senare gick in för att med våld ändra på ryssarnas politik föll även de första skotten och smällde de första bomberna. Den oroliga perioden kulminerade vid tiden för storstrejken, då stadens gator under en tid var i händerna på medborgargarden. Folkrörelsen splittrades 15

”Märklig är nu världens gång”

Den satiriska tidskriften Fyrens träffande spådom från början av 1917 – krigsekonomins gyllene år övergick i ransoneringskortens era. F Y R E N 1 9 . 1 . 1 9 1 7 16

Inledning

dock snabbt på grund av meningsskiljaktigheterna mellan arbetarrörelsen och de borgerliga grupperingarna, och motsättningarna ledde till sammanstötningar mellan skyddskåren och röda gardet. I slutskedet fick helsingforsarna ännu bevittna det moderna artilleriets förstörelsekraft, då den ryska flottan kväste Sveaborgsrevolten. Efter detta lugnade situationen sig, men under ytan växte de omstörtande krafterna sig allt starkare.

Första världskriget hade börjat sommaren 1914. Efter skotten i Sarajevo hade Europa med andan i halsgropen följt med hur stormakterna vacklade mellan krig och fred. I det ryska storfurstendömet hoppades man på att ett eventuellt krig skulle underlätta frigörelseprocessen, samtidigt som man befarade att krigshandlingarna skulle nå landet. När nyheten om krigsutbrottet till slut nådde Helsingfors ledde det till panik. Man fruktade att tyskarna skulle gå till anfall mot staden som hörde till Sveaborgs befästningsområde.

Tusentals stadsbor köade på järnvägsstationen för att undkomma det annalkande kriget. Efter några veckor stabiliserades situationen och helsingforsarna började leva ett stadsliv som begränsades av krigsbestämmelserna. I den mörklagda staden präglades vardagen av en ständig rädsla för bombardemang. En annan återkommande oro, vid sidan av skräcken för att bli indragen i kriget, var att finländska män skulle inkallas i den ryska armén.

Tvärtemot vad man trodde visade sig storkriget bli utdraget och förödande. Det militära avgörandet lät vänta på sig, och de krigförande nationerna tvingades mobilisera alla samhälleliga resurser för militären. För Helsingfors och de övriga industrialiserade områdena inom storfurstendömet innebar detta beställningar av aldrig tidigare skådat slag på allehanda krigsmateriel – mångmiljonarmén var ju i behov av enorma mängder materiel, från gevär till kalsonger, från kanoner till krigsfartyg. Då man dessutom vid samma tid inledde befästandet av Helsingfors, som en del av Peter den stores sjöfästning som skulle skydda Kronstadt, innebar det startskottet för krigsekonomins gyllene år. De som hade kapital och kontakter blev rika, och det fanns jobb för alla hugade. Inflyttningen till Helsingfors ökade ytterligare. Nackdelen med den högkonjunktur som följde på krigsekonomin var att den vilade på kriget.

När freden väl var ett faktum skulle också beställningarna och befästningsarbetena upphöra – man var således medveten om att konjunkturuppgången bara var tillfällig. Krigsekonomin var ett slags Svarte Petter där förloraren var den som skulle sitta med riskvariablerna vid spelets slut.

Medaljens baksida var de ständigt eskalerande problemen i vardagen.

De finska städerna var beroende av livsmedelsimport, vilket gjorde att världskrigets frontlinjer och den ständiga överbelastningen av de ryska transport17

”Märklig är nu världens gång”

förbindelserna inom kort resulterade i en växande livsmedelsbrist. I början försökte man åtgärda problemen med hjälp av takpriser och exportrestriktioner, men så småningom tvingades man gå över till ransonering. Inledningsvis skaffade Helsingfors stad livsmedel åt sina invånare till självkostnadspris. Vid årsskiftet 1916–1917 började man alltmer övergå till ett kortsystem. Sedan Tokois senat kommit till makten stiftades sommaren 1917 en livsmedelslag som möjliggjorde inrättandet av ett heltäckande kortransoneringssystem i landet. I Helsingfors och alla europeiska storstäder var världskrigets vardag lika med växande livsmedelsköer och invecklade ransoneringssystem.

Krigstiden, som innefattade såväl högkonjunktur som kristid, var känslig för snabb inflation. Prisstegringen var konstant och trots olika stödsystem halkade lönerna efter. Då kriget dessutom lamslog bostadsbyggandet, samtidigt som krigsindustrin lockade ny arbetskraft till staden, började vardagen te sig allt besvärligare. Det var dyrt att leva i krigstider, med livsmedels-, energi- och bostadsbrist. Samma faktorer som ställde till det för majoriteten av befolkningen gjorde det möjligt för andra att ägna sig åt gränslös spekulation och bli förmögna. Således kunde ”gulaschbaronerna” slå runt på Kämp samtidigt som de sämre lottade köade efter livsmedelskort i kvarteret intill. Livsmedelsbristen i städerna, samt inskränkningarna som införts inom livsmedelshandeln, var också en viktig faktor bakom det allt mer inflammerade förhållandet mellan stadsborna – framför allt arbetarklassen – och landsbygdsbefolkningen.

Under världskriget var städernas försämrade livsvillkor ett allmäneuropeiskt fenomen. De första som tröttnade på misären var invånarna i de ryska städerna. Strejker och demonstrationer hade varit vardagsmat redan långt innan demonstrationerna på kvinnodagen 1917 spred sig och ledde fram till det händelseförlopp som går under namnet februarirevolutionen.

Revolutionen var en process som framför allt påverkade livet i kejsardömet, och Finland hade den utomstående betraktarens roll. Nyheterna om revolutionshändelserna nådde inte Finland förrän allt redan var förbi. Övergången till den nya tiden blev dock våldsam, och i Helsingfors mördade de ryska soldaterna ett hundratal officerare och soldater som man misstänkte för att vara kontrarevolutionära.

Februarirevolutionen innebar startskottet för en karnevalistisk tid av maktkamp. Striden fördes i toppen av kejsardömet, i guvernementen, på kommunal nivå och på arbetsplatserna. Dubbelörnen byttes ut mot en dubbelmakt. I Helsingfors konkurrerade arbetarorganisationernas riksdag om makten med stadsfullmäktige, medan fackavdelningarna började utmana maktstrukturerna inom arbetsgemenskaperna. Stadens arbetsgivare hade få möjligheter 18

Inledning

att sätta stopp för strejkerna eller att förhindra att arbetsledarna släpades ut med våld. Maktkampen tog sig sina första konkreta uttryck inom ordningsmakten, i och med att den kejserliga polisstyrkan ersattes av en kommunal milis.

I gränslandets huvudstad stred man även om vem som skulle styra hela landet. Till en början låg initiativet hos Socialdemokraterna, vilka hade majoritet såväl i lantdagen som i Tokois senat. Under sommaren hade maktkamperna som pågick i både imperiet och storfurstendömet resulterat i striden om maktlagen, som ledde till att den ryska interimsregeringen upplöste lantdagen. Tvisterna splittrade även Tokois senat och Socialdemokraterna lämnade regeringen. Under perioden fram till nyvalet bars regeringsansvaret av Setäläs stympade senat. I valet i oktober hade Socialdemokraterna förlorat sin majoritet, och den nya lantdagen förväntades sammanträda under upprörda stämningar i början av november. Maktkampen handlade inte bara om hur det finländska samhället skulle utvecklas och hur man skulle lösa de krigstida problemen, utan också om hur maktförhållandena mellan Finland och Ryssland skulle se ut sedan kejsaren lämnat scenen.

I huvudstaden innebar revolutionsåret ständiga kravaller, demonstrationer och stora folkfester. Under våren var gatorna fortfarande öppna för samtliga grupperingar. Vid sidan av arbetarnas och soldaternas demonstrationer kunde man även bevittna kristliga festligheter samt anarkistiska torgmöten och kyrkoockupationer genomförda av Jean Boldt och Arvid Järnefelt och deras anhängare. I den stora helhetsbilden kan huvudstadens händelser kopplas till tre företeelser: 1) maktkampen inom kejsardömet 2) maktkampen inom storfurstendömet, samt 3) maktkamperna på det lokala planet. Under våren och sommaren fanns det inte en vecka då det inte skulle ha förekommit strejker, demonstrationer och olika tillställningar i staden. Under sommaren upplevde man också en milisstrejk som pågick i en månad, en tid då den revolutionära huvudstaden fick vänja sig vid att leva utan ordningsmakt.

Så småningom grusades de revolutionära drömmarna och förhoppningarna av vardagens problem. Imperiet tappade styrfart vilket resulterade i att såväl befästningsarbetena som krigsmaterielbeställningarna upphörde.

Krigsekonomins gyllene år övergick i en snabb och kraftig ekonomisk nedgång. Livsmedelsimporten krympte ihop och de samhälleliga problemen eskalerade. Mot sensommaren började maktkampen övergå i en mer entydig strid mellan de borgerliga grupperingarna och arbetarna. ”Upprorsveckorna”, som inleddes med smörkravallerna, kulminerade i kommunalstrejken och den våldsamma belägringen av kommunfullmäktige.

19

”Märklig är nu världens gång”

Efter dessa händelser påskyndade bägge grupper bildandet av sina egna styrkor.

När oktober övergick i november verkade i staden arbetarnas ordningsgarde, Helsingfors skyddskår samt studenternas skyddskår, som hade anslutit sig till jägarrörelsen. En liknande organisering tilltog överallt i Finland. Vid en jämförelse med de ryska trupperna som var stationerade i Helsingfors framstod de finländska grupperingarna dock som obetydliga aktörer. I den ryska marinen och de ryska fortifikationstrupperna ingick tusentals man, och dessa utgjorde ett potentiellt hot som inte kunde underskattas när maktkampen stegrades. Under revolutionsåret hade de ryska soldaterna i första hand gett sitt stöd åt arbetarna, men det handlade knappast om någon homogen armé: i de ryska trupperna ingick soldater från imperiets alla hörn och politiska fraktioner, vilket innebar att även inställningen till finländarnas tvister skiftade. Största delen av manskapet hoppades förmodligen på att kunna undvika såväl världskrigets strider som inre konflikter – och få återvända till sina hemtrakter så fort som möjligt.

När november 1917 stod för dörren levde man alltså i en besynnerlig interimsperiod. Maktkampen höll på att polariseras såväl i Petrograd som i Helsingfors, och världskriget pågick alltjämt. Grunderna för helsingforsarnas vardagsliv vacklade på ett oroväckande sätt.

20

· Kollektiv helsingforsdagbok ·

1917–1918 ”När flaggan var nära sitt mål, gav den plötsligt med sig. Den vecklade ut sig i all sin prakt och från och med den stunden hade Finland sin statsflagga.” Ur Kirsti Teräsvuoris dagbok den 16 juni 1918.

I VA N T IMIRI A SE W/ HEL SINGF ORS S TA DSMUSEUM

21

Arbetarnas vid Maskin- och Brobyggnads Ab demonstrationstĂĽg under storstrejken i november 1917. A R B E TA R A R K I V E T 22

ember 1917 nov

”Är det då så konstigt att missnöjet är stort”

Torsdag 1.11 Dagboksanteckning av Kirsti Teräsvuori

(f) [– –] När Kaarlo kom från Genealogiska samfundets styrelsemöte berättade han att ”Vilskis pojke” (mag. Atte Vilskman) upplyst honom om att det skulle utbryta en vattenledningsstrejk i natt. I ”Enen” hade disponenten (Wikstén) redan meddelat alla invånare om saken, och hos Vilskmans hade kärlen fyllts till brädden. Nåja, bättre att förekomma än förekommas. Efter middagen skred vi följaktligen till verket. Mamma skurade badkaret, pappa hämtade tomflaskor från trappskåpet medan jag rengjorde kopparkärl. Sedan fyllde vi dem med vatten. Pappa ansåg alltihop vara rena rama vansinnet, eftersom socialisterna behöver vatten lika väl som borgarna. Låt oss alltså hoppas att vi ansträngde oss i onödan! (Åtminstone borde elektricitetsverket gå i strejk, så att jag ej kan vaka så här sent!) Men när mamma påpekade att det är vår skyldighet att meddela grannarna om saken, tyckte åtminstone pappa att det var onödigt. ”Det förnuftiga vore väl att de ej kunde strejka överhuvudtaget.” Men blir det strejk, kan vi i alla fall dela med oss av vattnet till alla invånarna i huset. [– –] Fredag 2.11 Brev från senator Kyösti Kallio till hustrun Kaisa

(f) Käraste! Min situation blir ständigt allt svårare. Vi voro nödsakade att avsätta Åkerman som chef för livsmedelsexpeditionen, och jag, som redan har 1 ½ kommitté på mitt ansvar, måste träda i hans ställe. Att tvingas ta 23

NOVEMBER 1917

emot ett sådant uppdrag känns ganska hemskt. Lantdagen är samlad men får ej en regering till stånd. Man förstår ej att göra separatfred med ryssen på hedervärda villkor. Just nu skulle vi ha möjlighet att tillskansa oss en hel del, men då agrarerna icke samtycker med de övriga vet man ej vad allt detta leder till. Jag kommer att lämna senaten, ja, antagligen gör jag ingen större nytta där, låt vara att man erkänner vår arbetskapacitet. Jag lämnar även lantdagen, då jag anser att agrarerna just nu agerar så konstigt.

Om du har kar, slakta i dem så kan vi sälja det saltat. Tillsvidare har de befarade oroligheterna uteblivit, men allt ser dock ut att kunna koka över när som helst. [– –] Lördag 3.11 Dagboksanteckning av Ung finska partiets lantdagsledamot Tekla Hultin

(f) I går var det val av presidium. Då socialisterna höll sig på sin kant blev Lundson vald redan i första omgången. Vår grupp av ståhlbergianer lade ej sina röster (6 st.) på honom, utan på Ståhlberg. Ett klart ställningstagande med andra ord. Ej heller gammalfinnarna stödde Lundson, utan gav demonstrativt sina röster åt Arajärvi. De våra röstade på Alkio som första vicetalman, emedan agrarerna stödde Lundson, men då svenskarna ställde sig bakom Ingman blev denne vald och Alkio fick nöja sig med posten som andra vice-talman. Resultatet har gjort agrarförbundet synnerligen förbittrat, i synnerhet som Ingman strax därefter svor talmanseden ”till innehavaren av den absoluta statsmakten”, vilken han i dagsläget tolkade som den ryska interimsregeringen. Socialisterna hade ändå låtit granska sina fullmakter dagen innan, vid en annan tidpunkt, visserligen, och bifogade sin protest.

Talmannen kommer att få det hett om öronen, så mycket står klart. Redan i går visade socialisterna prov på sitt beteende. Han kommer minsann att få känna av att han är ”borgare”.

Söndag 4.11 Dagboksanteckning av tonsättaren, studeranden Väinö Pesola

(f) Bostadsbristen, i kombination med min fattigdom och vrede och tristess, gjorde att jag återigen hamnade i en synnerligen tråkig lägenhet. Tamburen stinker nämligen alldeles förfärligt. Den luktar toalett och smuts. Och då mitt luktsinne är minst lika exakt som mitt gehör, måste jag varje gång jag kommer och går uthärda denna synnerligen motbjudande känsla. Att bjuda 24

NOVEMBER 1917

hem vänner är ej att tänka på, men att flytta före jul kommer ej heller på fråga; det räcker med att två dyrbara månader av läsåret redan gått till spillo på grund av alla misslyckade bostadssökningar och allt improviserande.

Man skulle förstås kunna anmärka på saken för värdinnan, men risken är att hon skulle ta illa vid sig, då hon bor med 4 små barn och sin man i ett enda rum och fattigdomen synes vara stor [– –] Måndag 5.11 Dagboksanteckning av Socialdemokratiska partiets lantdagsman, redaktör Karl Harald Wiik

[– –] Dr Talas meddelade mig, att P. Arti och Åbo-guvernören sagt honom, att i morgon är arbetaremöte, där man troligen besluter storstrejk och livsmedels-etsintä (letande efter) tillsammans med soldaterna; till Åbo borde sändas en socialdemokrat för att lugna. Jag meddelade detta till Manner, Mäki, Airola, Mäkelin, som fann att skäl ej förelåg, då ej kunnat lovas att regeringen vidtager åtgärder i livsmedelsfrågan. Mäkelin: Låt dem göra, eftersom myndigheterna ej annars fås att ...

Tisdag 6.11 Uusi Suometar

(f) Mjölkens nya maximipriser.

För varje dag som gått har mjölkbristen i Helsingfors förvärrats; olyckliga mödrar uppsöka mjölkkontoret för att visa upp sina kort som förblivit ostämplade, ibland till och med under två à tre dagar. Småttingarna har matats med kaffe, te, havremjölsvatten och andra snarlika blandningar. Är det då så konstigt att missnöjet är stort. [– –] E. S-o Onsdag 7.11 Dagboksanteckning av Finska partiets lantdagsman, kyrkoherde Erkki Kaila

(f) Mommila gård står i lågor! 7/XI. Under gruppens sammanträde mitt på dagen meddelades det att ett nödrop utgått från Mommila. Trettio beväpnade matroser omringa gården och ständigt nya ansluta sig; antalet skyddskårister är endast kring 30. Enligt ett telegram kl. 4 talas det om 8 döda och att gården står i lågor. Matroserna skola med andra ord ha segrat.

En finsk skomakare lär ha fungerat som vägvisare.

25

NOVEMBER 1917

På kvällen framkom följande. Vid 9-tiden lär ministerstatssekreteraren ha informerat om att bolschevikerna segrat i Petrograd och att dessa ockuperat Byrån i P., posten; Kerenski har tagit till flykten; i morgon förväntas Lenin bilda senat; ang. Mommila cirkulera olika versioner; godsägaren skall ha mördats; Lahtis hotats!

Torsdag 8.11 Dagboksanteckning av Gunnar Castrén, docent i estetik och nyare litteratur

8.11.17 Bolschevikerna ha segrat i Petersburg: för en tid, troligen icke lång.

Det ger vår självständighet åtskilliga utsikter, som vi måste hoppas att vi rakt och beslutsamt skola begagna oss av – samtidigt som det ger den radikalaste socialdemokratin och anarkin hos oss många chanser.

Lantbruksrådet Kordelin har skjutits: en drabbning mellan finsk skyddskår och ryska soldater. Det hela är ganska ohyggligt; men något glädjande ligger det ändå i att det äntligen skjutits på ryssarna.

Kerenski har rymt – är han nu försvunnen från skådeplatsen, blir det han eller någon annan som störtar Lenin, och hur snart sker det, efter dagar, veckor, månader? – jag gissar på en à två veckor. Men vad sedan kommer – .

I varje fall tillväxer väl under tiden anarkien i Ryssland. Och sist och slutligen är det väl, trots allt ont det medför även för oss, ändå det för Finland fördelaktigaste.

Fredag 9.11 Dagboksanteckning av Finska partiets lantdagsman, kyrkoherde Erkki Kaila

(f) Finland i krigstillstånd! 9/XI Nervösa dagar! M:a gård brann ej alls ned, däremot fick herr Kordelin samt Pettersson, disponenten vid Jockis gods, plikta med sina liv. På grund av skyddskåristernas agerande har krigstillstånd utlysts i Finland, varav följer: Lägg ned vapnen! I dag beslutade lantdagen med 106 röster mot 90 att inrätta en statsföreståndarnämnd.

Soc. antecknade detta som en statskupp! I Petrograd har inrättats något slags bolsch. ministerium, som dock ej erkänns av bredare kretsar, bl.a. järnvägsarbetarnas förbund. Kornilov har lyckats undkomma! Då beslutet om statsföreståndarnämnden fattades på en dag, fick jag höra att kamraterna tänker vidta rättsliga åtgärder. Ännu har dock ingenting hänt. Situationen i R-land oklar!

26

NOVEMBER 1917

Lördag 10.11 Dagboksanteckning av tonsättaren, studeranden Väinö Pesola

(f) [– –] Nuförtiden tycks finnens sinne vara uppfyllt av idel motstridigheter. Å ena sidan hänvisar bolschevikerna i sitt fredsförslag till nationernas självbestämmanderätt, men löftet grumlas av vetskapen om de härstädes utplacerade soldaternas tyranni. Å andra sidan befinner sig tyskarna ej långt borta. Med deras hjälp skulle det förvisso bli ”ordning på torpet”, men ifall vi även fick annat än spannmål av dem – skulle vi då klara oss undan den ökända preussiska förtyskningspolitiken? Tankarna far än hit och än dit, förväntningarna kan ej förankras vid något konkret, socialisternas styvnackade och aggressiva fasthållande vid klasskampsaspekten gör en rasande, blott i fjärran hägrar bilden av det fria Finland.

Söndag 11.11 Brev från Kyösti Kallio till hustrun Kaisa

(f) Käraste! Återigen är det söndag. En regnig och dyster sådan. Såväl i naturen som i politiken. Dock kunde saker och ting vara värre, ty bråk och oroligheter har ej förekommit. Än har vulkanen ej fått sitt utbrott, den kokar blott. Men om vi ej lyckas skaffa fram spannmål och livsmedel kommer folkets sinnelag utan tvivel att leda till anarki. Här hos mig ränna mängder av supplikanter, vilka städse bör ges ett svar. I tidningarna kan du läsa om det som sker i Ryssland. Nu har vi ett gyllene tillfälle, men Finlands lantdag inser det icke.

Tiden vore inne för handling, men i stället politiserar och träter man om formalia. Vi har försökt rädda situationen. I kväll blandade även jag mig i det hela. I Helsingin Sanomat kan du se vartåt det lutar, i Liitto kan du ta del av alla tal. Mig synes det som om agr. vacklade i senaste omröstningen, då frågan hänsköts till grundlagsutskottet. Nu befinner vi oss i en återvändsgränd. Någon utväg är ej i sikte. Jag hade stakat ut en väg, men varken vänstern eller högern ville anträda den. [– –] Måndag 12.11 Lars Erik Krogius brev till Thomas Millar (Glasgow)

(e) Käre Thomas, Tack för ditt vänliga och glädjande brev av den 8 oktober, som nådde mig 27

NOVEMBER 1917

i dag. Eftersom brev för tillfället tycks ta så lång tid att färdas, och jag just nu har några minuter till övers, skyndar jag mig att skriva ett kort svar.

Men tillåt mig allra först att tacka för de vänliga hälsningarna och för den angenäma upplysningen att ni alla är vid liv och vid någorlunda god hälsa. Om man bortser från alla politiska spörsmål, som envar är fri att själv bedöma efterhand som de utvecklar sig, tillåter jag mig att säga att förhållandena i landet, och då avser jag ej endast det som sker på andra sidan östgränsen, utan även i vårt eget land, har utvecklats i en synnerligen olycklig och otillfredsställande riktning. De obildade klasserna är helt dominerande och tycks ej se några gränser för sina anspråk och, vad värre är, de underkastar sig ingen som helst disciplin. Man skulle aldrig ha trott att vårt folk vore i stånd att hysa sådana idéer och begå sådana handlingar, men dess värre tycks människor ha varit alltför svaga för att stå emot inflytandet österifrån. Naturligtvis står de grundläggande orsakerna till alla nuvarande problem att finna i detta idiotiska krig, som ingen levande människa blir klok på, och som vi kanske ej kan begripa och bedöma förrän flera år efter den dag då freden äntligen är återställd. Låt oss hoppas att detta sker snarast möjligt, annars kommer hungersnöd och oroligheter att leda till att många värdefulla liv, för att inte säga hela folk, upphör att existera. I Finland lider vi i detta nu av verklig hungersnöd, och om några månader kommer läget att se ännu värre ut, men ändå vägrade amerikanerna, som låtsas vara en civiliserad nation, att sända oss matvaror. Blott egoismen styr världen för tillfället, inget annat. Sigrid skickar liksom jag sina bästa hälsningar till Ella och dig. Må den dagen komma då vi alla skall återse varandra i en fredligare värld. Kanske är det bäst att i samma veva önska er allt gott inför jul och nyår.

Med vänlig hälsning, Lars Krogius Tisdag 13.11 Dagboksanteckning av Kirsti Teräsvuori

(f) [– –] Fru Granroth tittade in med beskedet att mor ringt från Mehiläinen och sagt att det förmodligen blir vattenledningsstrejk. Jag skrubbade badkaret och tappade det fullt med vatten. Socialisterna vet minsann hur de skall sätta oss i arbete. – På dagen sken solen, nu regnar det. Kl. är snart ½ 24. Det är inte klokt! – Jag har gått omkring och huttrat hela dagen.

28

NOVEMBER 1917

Onsdag 14.11 Dagboksanteckning av tonsättaren, studeranden Väinö Pesola

(f) 14/XI gryning. Vårt bolschevikuppror har inletts.

Jag bor strax intill Folkets hus. Redan vid halv sex-tiden på morgonen vaknade jag till ett högljutt ropande. Jag kikade ut genom fönstret. Tornet på Folkets hus var upplyst. Huset var stängt, och man kom endast in mot uppvisande av medlemskort. Både ute på gården och på gatorna runtomkring sågs stora skaror av rödgardister. Det som väckte mig var högljudda kommandorop från deras kaptener och andra ledare. Dagens Suometar har ej synts till. Är detta alltså början till slutet?

I går träffade jag vännen –n. Jag fick mig en hel del fakta till livs. Jag måste ta avstånd från de röda. Vännerna finns nära till hands. Kallet ropar, man räknar med hårda bud. Förhandsryktet förtäljde redan i går att de tyska undervattensfarkosterna torde befinna sig utanför Gråhara. Nu gäller det att gå ut och skaffa pengar, ty jag har blott 2 mk på fickan, och det kan hända att man tvingas lämna staden, om det ännu är möjligt, ty storstrejken lär utsträcka sig även till järnvägarna!

Kväll. Den första strejkdagen har avlöpt normalt. Mer folk än vanligt på gatorna då arbetarna har ledigt. Större trängsel kring telegrampojkarna och tystare på gatorna på grund av spårvägsstrejken, det är allt. Telegrammen handlar uteslutande om Kerenskis nederlag, men alla vet att nyheterna är vinklade så att de skall överensstämma med de nuvarande kuppmakarnas sinnesstämningar. På gatorna huserar röda gardena. Nu har de även börjat beväpna sig – nyss möttes jag av en skara som var utrustad med gevär. Dock undrar man om dessa ryssens hantlangare ens vet hur man skjuter?

Torsdag 15.11 Dagboksanteckning av Kirsti Teräsvuori

(f) Ösregn. Kaarlo berättade att brandluren hade ljudit extra länge på natten strax efter kl 24. Vi andra hade alls ej noterat detta.

Iris gick till institutet som vanligt kl. 8 och skulle eventuellt titta in här före resan till Tammerfors.

Kaarlo gick i väg före kl. 10 för att hinna till tåget som avgår 10.20. Lite efter 10 kom Iris och berättade att det inte expedieras andra tåg än de som går på Petrograd. Hon hade dock hört att något slags livsmedelståg skulle avgå, och hade tänkt gå till stationen för att ta reda på saken, men hade icke 29

NOVEMBER 1917

vågat då de rödbandsförsedda exercerade på Järnvägstorget och marscherade längs gatorna – i ett sådant här hällregn! Rödgardisterna lär ha tömt butikerna på kunder och expediter. Kanske detta är vad som avses med att upprätthålla ordningen. Jag gav Iris rådet att gå till Granroth tillsammans med fröken Edla Laitinen för att överlägga och telefonera någonstans. Efter en stund fick hon beskedet att inga tåg avgår. Kl. 11 var hon tvungen att gå på sin lektion. Jag sade: ”Välkommen åter!” [– –] Fredag 16.11 Dagboksanteckning av Socialdemokratiska partiets lantdagsman, redaktör Karl Harald Wiik

[– –] Kl 3 å partibyrån, centralrådet [– –] Manner föredrog frågan om röda gardets framställning. De hade ock velat, att här skulle uppföras regeringslista. Manninen meddelade om frågans behandling i Työv. Eduskunta [Arbetarnas riksdag]. Där var nästan alla talare av samma åsikt som röda gardet: att makten skulle tagas. Några klandrade röda gardet för att ej ha stängt butikerna etc. Därtill svarades kraftigt, att röda gardet ej kan nöja sig med sådana uppgifter. Man fruktar sådan kompromiss, att blott lagarna skulle stadfästas, men livsmedelsfrågan ej ordnas. I röda gardet två strömningar. Manninen anser, att om i centralrådet splittring eller om Työv. Eduskunta intar annan ståndpunkt än centralrådet, så sluter sig röda gardet till den radikalare (jyrkempi) ståndpunkten. Strejken fås ej avslutad sålunda, ty bland arbetarna anses att för livsmedelsfrågans skull bör makten tagas. Häri instämde Manninen. Sirola: här i morse ansågs, att man skulle utvidga järnvägstrafiken, och om makten tages är det under förutsättning att lantdagen visar sig omöjlig. Nu har vunnits en l i t e n ändring, liten emedan ju striden om lagarna utkämpades redan i våras. Strejkens förtjänst är, att beslutet nu ficks igenom. En del arbetare anser väl nu, att följande reformer nås genom hieromista [förhandlingar]; en sådan stämning är ej gynnsam för maktens erövring. Kan nog genomföras, men får en sådan regering auktoritet i hela Finland? Kan de väpna? Bakom en borgerlig senat är de borgerliga och bönderna och kanske nu efter lantdagsbeslutet en del arbetare. Frågas nu, hur vi i dag skall fortsätta strejken för att få litet till, ty att sluta strejken för lantdagsbeslutets skull vore oklokt. Röda gardets uppträdande bör uppskjutas (lykätä). Bör bildas regering som ger 1) garantier i livsmedelsfrågan, 2) garantier för amnesti för olagligheter under strejken, 3) lön för strejktiden. Men i dessa avseenden har numera lantdagen mera betydelse. Strejkorganen och röda gardet böra bevaras och stärkas.

30

NOVEMBER 1917

Konstaterade, att denna strejk varit god förberedelse. Vi är beroende av två yttre omständigheter: förhållandena i Ryssland och tyskarnas eventuella angrepp. Denna dag bör användas till tiedustelu [efterforskningar] och i e. m. må vi planlägga. Tokoi: hur garanterar vi lönebetalning? Sirola: lantdagen (skulle avge ett) moraliskt uttalande. Lehtinen (den mindre): inte är lantdagsbesluten ägnade att bringa strejken till avslutning. Föreslog, att makten skulle tagas i dag. Jalo: hade ej väntat sådant av Sirola. I går beslöt centralrådet taga järnvägsstyrelsen. Hade så skett, så skulle vi ha den nu. I natt ha de telefonerat längs linjerna. Om Sirolas förslag godkännes, så ha järnvägsmännen förlorat allt vad de hoppats av strejken; det förstör deras organisation för tio år. Hundratals kommer att bli lidande. Lumivuokko: vi har här kommit till den insikten, att vi mister kontakten med arbetarna, om vi ej tar makten. Livsmedelsfrågan drivande. Nog svårt sköta, blir lidanden, men mindre än annars. Gå med strömmen. Gylling om sin regeringsplan.

Lindqvist: vi sagt: vänta till kl. 10 f.m. Skall vi nu säga: vänta till kl. 6? Ej förbindelse med Åbo och Seinäjoki. Tjänstemännen strejka från kl. 12 denna natt. Men troligen stå de kvar och telegrafera ut över landet. Till 6, men ej mer, kan vi hålla männen. (Svagheten i Gyllings förslag: socdem. senat skulle delvis stöda sig på agrarerna.) – (Turkia sade här före mötet, att han i dag sänder röda gardet till landet. En avdelning farit till Saxby.) Elo understödde. Lumivuokko: Gyllings regering skulle ej få understöd av lantdagen.

Proletarisk regering. Lantdagen hem. V. Jokinen vinningarna i kväll små och beträffande valtalaki [maktlagen] osäkra. Tjänstemännen kommer ödmjuka tillbaka. Bland annat torparfrigörelsen nödgar till revolution.

Om ej revolution, så förlorar centralorganisationerna all möjlighet att ta hand om massorna. Med denna lantdag får vi intet. Manners lantdag må sammankallas. Sirola: förutsättningen för mitt tal var, att järnvägsstyrelsen tagits, såsom beslutats. Lantdagen skulle ha skrämts till eftergifter. (Y. Mäkelin: nog hinner det ske i morgon). Jag fruktar finansfrågorna för den nya regeringen. Livsmedelsprogram och kredit skulle ha kunnat fås igenom. Men ta nu järnvägsstyrelsen m. m. – då uppstår en situation, som bringar lantdagen att understöda en sådan regering. Förmånligare en borgerlig regering, som ger garantier, än en socdem. regering. Härmä understödde Gylling, emedan åt arbetarna bör tryggas vinningarna från i kväll. Turkia: 1) i natt till Saxby 2) guvernörsämbetet, 3) senatorerna, 4) stadsfullmäktige, 5) de borgerligas avväpning – allt detta är painostuskeinoja [påtryckningsmedel].

Jag fruktar för inträde i senaten, men efter en tid kan vi komma därifrån och ingå vapenstillestånd. (Nu finnes 15,000 rödgardister.) Laiho understödde 31

NOVEMBER 1917

Lumivuokko. Efter tre timmar kommer de hit och väntar någon proklamation. Kuusinen: jag egentligen i samma riktning som Sirola, men inser att det vore på papperet. Gyllings förslag alldeles omöjligt. Förklara strejken avslutad, och om det ej är möjligt så lämna åt ett utskott att beslutsamt fortsätta. Leppänen: för strejkens avslutande, mot röda gardet; centralrådet bör upplösa sig. Finlands arbetares intressen får ej prisges för Helsingfors’ skull. Salin: makten bör tagas. Wiik: borde avslutas, ty fördärvligt fortsätta.

Här ej påståtts annat, men sagts att arbetarnas majoritet vill maktens erövring. Om så är, vilket ej är utrett, så fordrar lojaliteten att centralrådet lämnar makten i andra händer, men ej att rådet medverkar till sådant, varav man ej tror att något gott kommer. Salin: Björneborgs-gruppen ense om, att ej annat medel. Manner instämde med Sirola och Gylling, förenade, men tillägg av Turkias påtryckningsåtgärder [– –] Lördag 17.11 Dagboksanteckning av tonsättaren, studeranden Väinö Pesola

(f) Under strejkdagen i går nöjde sig rödgardistryssarna ej med att inta skjutställning, utan de sköt också. Än så länge uppviglade de endast åskådarna genom att skjuta i luften och på fönsterrutor, det ryktas även om sårade.

Nu börjar slöddermakten visa upp sig i sin fulla glans. I Malm har 19 kriminella huliganer fritagits och länsmannen och polisen, den lagliga ordningsmaktens representanter, har sårats allvarligt i skottlossningen. I Åbo har köpmannen Dammert skjutits till döds, och man kan bara spekulera i vad som hänt ute på landsbygden, då inga nyheter nå oss därifrån emedan järnvägstjänstemännen strejkar över hela landet. Detta innebär hungersnöd, hur snart, det är ovisst. Tyskarna, som – i fall de kom hit – skulle lösa problemet med både rödgardisterna och svälten, har bara nått Åland, vilket basuneras ut i de officiella ryska bulletinerna. Lantdagen har stadfäst kommunallagarna och lagen om 8 timmars arbetsdag. Detta synes dock ej vara nog för dem som fått smak för det goda. Mera, mera! ropar de, ända tills hungern eller gossarna täpper truten på dem. Nu, om någonsin, stå vi på undergångens brant.

Helhetsintrycket av strejken så här långt är att den genomförts på ett konsekvent och självmedvetet sätt, och att man till en viss grad rentav kunnat ta arbetarnas hittillsvarande målsättningar och uppförande i försvar.

Men snart har man dock passerat gränsen för det anständiga – i hur stor utsträckning, det får de kommande dagarna utvisa.

32

NOVEMBER 1917

Kväll. Dagen har förlöpt lugnt. Mängder av rykten, ont om fakta. Rykten: pogrom i Åbo, ytterligare en handelsman skall ha mist livet, tyskarna ha erövrat Venedig o.s.v. Fakta: Rödgardisterna ha ockuperat Ständerhuset, med påföljd att den nya senatens delegations- och utskottsval måste skjutas fram. Av den anledningen blev det heller ingenting av dagens lantdagssession. Upprördheten växer. I går marscherade rektor Paavo Virkkunen, flankerad av två rödgardister, längs Alexen till ”kammaren”. Den sjuke senatorn Allan Serlachius hade färdats samma väg, men blivit frigiven, liksom även P. V. Däremot sitter guvernör Jalander alltjämt häktad. [– –] Nyss försökte jag gå till Gradin för att äta. Där hade de stängt, liksom även på Hult, Paris m.fl. Tydligen behöver ”herrarna” ej vila eller äta sig mätta efter dagens arbete, till skillnad från populasen, som däremot hänge sig åt det hela med liv och lust. Jag gick till Krona: smockfullt; till Elanto, där var det lång kö; Primula: stängt på grund av folkträngsel. I Aikala väntade jag i en kvart, förgäves. Inte förrän i ”växelkaféet” lyckades jag få plats. Där kostade ett glas vatten med socker 1:25, för en smörklimp, som kanske vägde 90 gr, fick jag punga ut med en mark, jag upprepar: en mark! Det har sagts att strejken borde göra allting billigare och ge oss mera varor. I stället tycks det gå precis tvärtom. När skall revolutionsledarna besinna sig. När skall de inse att det inte går att betvinga bonden på detta sätt. Han fick nog av socialismen redan i somras! – Söndag 18.11 Dagboksanteckning av Ung finska partiets lantdagsledamot Tekla Hultin

(f) I dag torde alla kyrkor vara fulla med folk, om ej av andra skäl, så därför att människor har ett behov att samlas för att få veta vad som sker i landet.

Jag tänker i synnerhet på landsbygden, där orterna isolerats från varandra på grund av strejken och allehanda kusliga rykten torde vara i svang.

Kl. 1 gick jag till Ständerhuset, där jag fick veta att arbetarnas verkställande kommitté i sin nyhetsbulletin slår fast att strejken skall avblåsas och en röd arbetarregering tillsättas. Att makten övergår till lantdagen och att lagen om 8 timmars arbetsdag samt kommunallagarna stadfästs förklaras vara kampens resultat, som borgarna ha tvingats foga sig i. Proklamationen är givetvis alltjämt full av hotelser som gör gällande att den nuvarande situationen endast bör ses som en vapenvila, ifall borgarna ej håller sina löften (som ingen mig veterligen har avlagt). I alla händelser är en vapenvila välkommen. Därmed tycks ju den värsta faran, ett folkkrig, vara avvärjd.

33

NOVEMBER 1917

Det är nästan häpnadsväckande hur skyddskåristerna, alla hotelser till trots, har lyckats lägga band på sig och hålla låg profil. Endast i Borgå ha strider utkämpats mellan därstädes utplacerat kavalleri och rödgardister härifrån.

De senare lär ha hamnat i underläge.

Efter den enorma nervanspänningen under den gångna veckan känns det ljuvligt att för ett ögonblick få slå alla sådana tankar ur hågen vilka oupphörligt kretsat kring frågan hur de nuvarande problemen skall lösas. Nu verkar det som om den sortens utväg som jag själv pläderat för under rådande omständigheter vore den bästa. Därför kan man också ta anklagelserna som riktats mot oss från högerns sida, om att vi visat alltför stor undergivenhet inför socialisternas krav, med ro. Men vilka skulle följderna ha blivit om vi följt den envetna, oresonliga vägen? Högern borde i ett betydligt tidigare skede ha fått upp ögonen för detta. Förhoppningsvis tar även vänstern lärdom av erfarenheten, hur det går då man leker med elden och piskar upp folks lidelser, vilka man sedan ej kan kontrollera.

Måndag 19.11 Dagboksanteckning av Sylvi-Kyllikki Sinervo

(f) Trots att det är måndag råder här fullständig helgdagsstämning.

Storstrejken är slut. I dag slog butikerna åter upp sina dörrar och även trafiken har delvis kommit i gång. Folk på gatorna verkade vara på festhumör, de var glada och nöjda. Jag känner inget hat mot borgerskapet, men ej heller någon rasande hängivenhet för arbetarklassen. Ett lugnt liv vore det allra bästa. Men klassmotsättningarna är oundvikliga, de hör till utvecklingens gång. Men människor har mist sina liv och det känns förfärligt.

Tisdag 20.11 Dagboksanteckning av verkställande direktör Karl Stockmann

Från de nu utkomna morgontidningarna var man i tillfälle att läsa om de oerhörda talrika morden och våldshandlingarna rundt omkring. Jag var på kontoret kl 8, men tillsade att alla försäljningsafdelningar fortfarande skulle hållas stängda, utom kontoret samt likaså skulle hästkarlarna köra till station efter möjligen ankomna varor. Post och svenska tidningar fick man ändtligen i dag. Fabrikerna i staden i gång och bankerna öppna, men alla butikerna stängda enligt ett affärsmansbeslut i ett sammanträde på 34

NOVEMBER 1917

söndagen. Rödgardister med gevär fortfarande i rörelse. Tågen åter i gång, Frans kom kl 10 första gången sedan strejken. På angifvelse af någon af eget folk beslagtogs kött som firmans lifsmedelskommitté anskaffat. Kl 6 – ½ 8 möte af en stor samling handlande ang. öppnande eller stängning af butikerna. Jag uppträdde flerfaldiga ggr och yrkade på öppning, ett otacksamt göra då sinnena upprörda af händelserna och längtan efter repressalier. Flertalet röstade för stängning, funno orsak. … På återvägen sågo vi den långa processionen af rödgardister & anarkister (med svart fana & emblem), som begrafvade 2 banditer, som blifvit dödade då det stora plundringståget till Sibbo tillbakaslogs. Efter kvällsvarden begaf jag mig till affären, där jag jämte ca 15 man från personalen skall vakta öfver natten. Vi hade där thé & tobak & kortspel. Jag hade en tältsäng på kontoret. Natten förflöt lugnt.

Onsdag 21.11 Dagboksanteckning av tonsättaren, studeranden Väinö Pesola

(f) 21/XI kväll ”Människorna en god vilja” Med blödande hjärta åser man det elände vari vi leva just nu. Båda parternas, såväl borgarnas som socialisternas, tidningar använder det mest fördärvbringande språk man kan tänka sig. På bägge sidor finns ej minsta tillstymmelse till den ”Goda vilja” som vore av nöden för att man skall kunna förstå sig på motpartens avsikter och målsättningar. All denna uselhet gör att man gradvis mister all sin energi. Jag har ännu ej kunnat fatta ett slutgiltigt beslut om jag skall stanna hos socialisterna eller lämna partiet. För ett utträde talar de avskyvärda händelserna i Åbo. Nu handlar det endast om huruvida min idealistiska världssyn visar sig tillräckligt hållfast eller icke. Rämnar grunden jag står på, är allt förlorat. [– –] Torsdag 22.11 Dagboksanteckning av fångvaktare Oskar Alexander Snellman

[– –] 7 kalt mulet. Jokinen förhörs om rymnings försöket, Rantanen försenade sig i Lördags, alla Senatens tjenstemen hotar med avgång om en olaglig Senat insättes, som var meningen av Sosialis, statskassan är tom, öde på elende, rykte om ett nytt nederlag för Italien, något vidare ej, förslag i Sverige att de ryska trupperna skulle sjelfmant utrymma landet, och svenska trupper komma i stället, för att hindra en tysk landstigning, vid fredsslutet 35

NOVEMBER 1917

skulle de dragas bort de borgerliga tidningar har fått ståff till lång tid med flere spallter, håller från 9 vid svengen nattpost, för ved som finns där, Laiho löser kloc 2.

Fredag 23.11 Brev från R. Lindqvist till Oskari Tokoi

(f) Helsingfårs 23 November 1917 Sjefen för Blodhunds Gardet O. Tokoi Härmed vill jag påminna om att det vore absolut nödvendigt att vi alla skule få ett sånt där kort att vi finnge tilträde till bettre folkets rumen och sedan vore det en bra sak att du ordnade med nån Kellare där vi kan jömma didär sakärna då det nu börjar bli å vassågod och helsa dom andra kamraterna och önnska dem lycka åck frammgång med din Slakteri [– –] Lördag 24.11 Hufvudstadsbladet

Till Finlands folk.

Ett upprop af Svenska folkpartiets landtdagsgrupp. Enhvar i detta land, som ej kan godkänna anarki och utöfvande af brott, har väl dessa dagar ställt till sig frågan hvad kan göras för att förhindra upprepandet af sådana straffvärda handlingar som nu förekommit, sådana oordningar hvilka måste bringa ofärd öfver landet. Denna brist på lugn och samhörighetskänsla är så mycket mera ödesdiger som vårt land står inför möjligheten af en evakueringsorder.

I landtdagskretsar har frågan behandlats och Svenska folkpartiets landtdagsgrupp har ansett det vara sin plikt att bringa sin uppfattning till valmännens kännedom.

Det ankommer främst å landtdag och regering att se till att ingen medborgare, han må tillhöra hvilket parti eller medborgargrupp som helst, lider skada till lif, hem eller egendom, men lagen berättigar och ålägger äfven kommunerna såväl i städerna som på landet att göra hvad i deras förmåga står för upprätthållande af ordning och frid.

I denna stund är det närmast kommunerna, som kunna och böra skrida till åtgärder för samhällsordningens upprätthållande, hemfridens bevarande och medborgarnas skyddande till lif och egendom.

36

NOVEMBER 1917

Må kommunernas medlemmar utan hänsyn till klass eller parti och utan dröjsmål mangrant sammansluta sig till energiska skyddskårer, till kamp emot brott och anarki och må kommunalstyrelserna lämna dem allt möjligt understöd. Endast så skall åt vårt folk kunna bevaras frukten af långa tiders arbete i kulturens och framåtskridandets tjänst. Endast så skola vi kunna utnyttja den närvarande tiden för tryggande af vårt folks framtida välfärd och själfständighet.

Svenska f olkpartiets landtdagsgrupp Finska partiets, Agrarförbundets, Ungfinska partiets och Folkpartiets landtdagsgrupper hafva till valmännen utfärdat upprop af motsvarande innehåll.

Söndag 25.11 Työmies

(f) Bröd!! heter verket som utgör ett tvärsnitt genom samhället krigsåret 1917.

Köandet framför livsmedelsaffärerna, plundringen av smör och andra livsförnödenheter, strejkerna och sammanstötningarna mellan det förvildade folket och ordningsmaktens representanter – allt detta har levandegjorts på ett mästerligt sätt av bokens upphovsman W. Grebst.

Nya agenter sökes!

Goda provisioner! Be om kataloger även över vår övriga litteratur!

A. b. Förlaget Minerva Helsingfors, Fredsgatan 6.

Måndag 26.11 Dagboksanteckning av Agrarförbundets lantdagsledamot Santeri Alkio

(f) Vi satt i plenum från kl. 2 på dagen till 1/2 3 på natten och försökte komma till ett beslut i regeringsfrågan. Debatten utmynnade i ett ställvis ovärdigt ömsesidigt skällande. Till slut gick det till omröstning mellan Svinhufvuds och Tokois senatorslistor, där den förra fick 100 och den senare 80 röster. Direkt efteråt justerade vi inom presidiet beslutet med vilket senaten tillsattes, liksom även den tidigare förordningen, som lantdagen utfärdat efter valet, om stadfästandet av kommunallagarna samt lagen om 8 timmars arbetstid.

37

NOVEMBER 1917

Tisdag 27.11 Lärare K.H. Paasikallios brev till direktionen för de finskspråkiga folkskolorna

(f) Till folkskolornas direktion. De 10 pojkklasserna i folkskolan i Berghäll är nuförtiden placerade i Folkets hus. Skolarbetet har hela tiden blivit lidande då man varit utsatt för påtryckning utifrån. Under de senaste två veckorna har detta varit särskilt iögonenfallande. Dagen innan strejken tog vid förbjöds vi att använda gymnastiksalen, med motiveringen att rummet användes som förvaringsplats för blodsgardets gevär – samma vapen, alltså, med vilka så mycket oskyldigt brödrablod ha utgjutits. Vi var också tvungna att strejka betydligt längre än de andra skolorna, emedan det var omöjligt att arbeta i byggnaden då där ständigt var fullt med folk med gevären i högsta hugg. På grund av partidagarna, som gått av stapeln nyligen, har det också varit mycket folk i rörelse. Även under lugnare perioder, framför allt under eftermiddagarna, är kapprummet och korridorerna fulla av overksamma, smutsiga människor vilka bara står där och hänger och alltemellanåt tar sig friheten att upprätthålla ordningen. Vill man arbeta i fred måste dörrarna till klassrummen låsas. Då man dessutom vet att en del av upphovsmännen bakom de senaste dagarnas brottsvåg kommer från huset i fråga, är det knappast förvånande att vi vill bort från detta syndens näste.

Jag yrkar därför på att direktionen måtte vidta åtgärder så att vi efter jul kan flytta till andra klassrum. Det vore dock önskvärt att vi ej därav behövde ändra skolschemat. Detta skulle möjliggöras på så sätt att vi ensamma finge disponera över 5 rum. Det har kommit till min kännedom, att universitetet skulle ha lediga rum till förfogande. Ifall universitetet ej arbetar efter jul, kanske man därstädes kunde komma över de nödvändiga lokaliteterna.

Helsingfors, 27 nov. 1917 Högaktningsfullt å lärarna i Berghälls skolas vägnar: K.H. Paasikallio Onsdag 28.11 Den nya samskolans rektor och Kvinnosaksförbundet Unionens ordförande Lucina Hagman i brev till Hedvig von Schantz

[– –] Ja, svårt är det med maten, och föga blir allt bättre. Kanske om fred inträder. Men så länge de gamla imperialist o. kapitalistregeringarna ännu ha kvar något af manskap och vapen, hålla de upp striden och förhindra med vapenmakt förbrödringen. Bolschevikerna göra sitt bästa att få 38

NOVEMBER 1917

fredbeslut och först vapenhvila, men de gamla elementen, som ingenting själfva förlorar, måste «föra kriget till ett segerrikt slut» o. först sedan freden.

Du säger i ditt nästsista bref ”Sedan du blifvit socialist vill jag ej diskutera frågan”, men strax efter den meningen börjar du ändå ”diskutera frågan” och gör så på flere sidor. Och det tyckte jag om. – ”Människorna ha förstört all frid, all lycka o. allt lugn o. låter alla andras passioner styra o. leda”. Ja visst. Men då du i denna sats med ”mänskorna” menar socialisterna o. de djupa leden, så menar jag lika mycket icke-socialisterna o. de högre lagren.

För undvikande af missförstånd säger jag kort och godt, att jag icke gillar våldsgärningar af något slag o. jag gillar icke häller vapenföring, hvarken rödagardens vapen eller andra vapen, af hvad slag de vara och varit må, lika litet de nuvarande som de hvilka burits af Finlands gamla hjältar. Du som nu så hårdt bedömer och fäller dom öfver arbetarmännen för att de med ryska vapen farit fram emot sina landsmän (en sak som äfven jag djupt o. ända till förtviflan beklagar), du glömmer att fråga dig hvaraf detta härleder sig. Vi få ej vara så kortsynta att vi ser endast den närvarande stunden. Hvem har lärt de finska arbetarmännen att trygga sig till de ryska vapnen? Jo, de finska herremännen; det är med stöd af Tzarismen vapenherrarna uppehållit sitt välde öfver arbetarna, öfver de lägre klasserna. [– –] Och med hvilken makt var det, som landets borgare störtade den senaste lantdagen? Jo genom att lita till de ryska bajonetterna. När deras ryska bajonetter riktades emot lantdagsmännen, då fanns det ingen ände på den ledande borgarklassens glädje och erkännande för deras manöver. [– –] Revolutioner äro gräsliga, men de uppstår aldrig utan orsak. O. vi har nu revolution. Icke så mycket politisk, men den sociala revolutionen. Molnen urladda sig med blixt och dunder.

Jag har flera gånger uppropat offentligt: reformera, tillmötesgå arbetarnas naturligaste fordringar, höj dem upp till eder själfva, bjud samma uppfostran åt alla m.m., m.m. Men då har man tillropat mig: socialist, socialist och ropat: ned! – Man har spänt bågen för högt. Så får man hålla till godo med att arbetaren griper till de medel honom står till buds. Så uppstå revolutionerna.

Säg icke storstrejken var arbetarnas verk allena. Nej, den var framprovocerad af borgarnas hårdnackenhet. Och vapen hade nog också borgarna förskaffat sig.

Men nu blossar du upp. Gör icke det. Jag har inga vapen, icke ens en gammal värja! Jag går dock trygg fram. Mitt lösningsord är: broderskap o. systerskap, – t.o.m. med socialisterna. [– –]

39

NOVEMBER 1917

Torsdag 29.11 Brev från Kyösti Kallio till hustrun Kaisa

(f) Käraste!

Lantdagsmännen gick hem en sväng. Det skulle jag också göra ifall jag inte vore samhällets regeringsrepresentant, eller rättare sagt dess slav. Jag måste dröja kvar här. Jag vet inte om vi mäktar med att resa oss. Vi ämnade avge självständighetsdeklarationen i dag, men det hela fick anstå till tisdagen.

Socialisterna får vapen från Ryssland. För vilket syfte vet jag icke, men jag har mina aningar. De förbrödra sig nog på tok för mycket med våra fiender och betrakta det egna folkets representanter, vilka försöker hålla ihop samhället, som sina fiender. Det är bedrövligt. Skicka mig omedelbart en päls, en mössa och vantar. Lägg också med lite socker samt 1 kg smör.

Annat behöver jag ej. Jag försöker komma dit nästa helg, men om det inte är möjligt får det vänta till slutet av december, då skall jag försöka tillbringa åtminstone 10 dagar däruppe. Jag vet inte vad som är på uppsegling, men onekligen känns det som lugnet före stormen. [– –] Fredag 30.11 Dagboksanteckning av Sylvi-Kyllikki Sinervo

(f) Jag fick min lön i dag och på lunchpausen förde jag en slant till mamma. Ändå vankades det ej annat än rågmjölsgröt med tranbärssaft till kvällsvarden. Jag påpekade att jag gärna skulle ha ätit bröd och kött. Var skulle jag få tag i något sådant, sade mamma nervöst. Sedan smusslade hon ändå i smyg åt mig några stekta potatisbitar, bland vilka skymtade en bit fläskkött av en nagels storlek. De var givetvis ämnade för pappa, så att han skulle orka på varvet. Olyckligtvis fick Aili syn på dem och började böla för full hals att Sylvi alltid får de bästa bitarna. Jag sköt över potatisarna till henne. Hon kastade sig glupskt över portionen medan de andra barnen snopna följde med det hela. Vi andra åt endast rågmjölsgröt.

40

41

Alex Federleys illustrationer i den satiriska tidskriften Fyren. ”1. Själfständigheten i hoppet.

2. Själfständigheten i själfva verket.”

FYREN, HÖSTNUMRET 1917

42

Ember 1917 D ec

”Om vi bara finge fira julen i fred!”

Lördag 1.12 Dagboksanteckning av fångvaktare Oskar Alexander Snellman

köpte 5 låtter uti Arbetarföreningens låtteri M:88051 – 88055 3 k. NV. tjenar för Mohka å 1–2 våningar, Americas och Frankrikes regeringar har gifvit till känna att de ej godkänner Lenins regering och att de ej har rätt att sluta separat fred, dessutom hotas det med Japans invasion, låt se hur det slutar, Lenin har tagit på sig en svår uppgift blir boikottad av hela Ententens borgare, i Sverige dryftas mycket om att blanda sig i våra afärer för anarkins skull, till Kuopio har skikats från P.grad 2 vagnslaster gevär och amunation.

Söndag 2.12 Dagboksanteckning av skolrådet K.A. Franssila

(f) För tillfället är man mest spänd på bolschevikregeringens fredssträvanden och de skandinaviska ländernas, i synnerhet Sveriges, inställning till kriget.

Tidigare sågs en separatfred mellan Tyskland och Ryssland som det minst tilltalande alternativet, då detta – eller så föreställde man sig det i alla fall – skulle innebära att Ryssland, med benäget bistånd från det imperialistiska Tyskland, kom åt att kuva folk av främmande stam och deras självständighetssträvanden. Nu behöver man ej längre frukta detta. Bolschevikerna ha gjort en utfästelse att alla folk som talar ett främmande språk – och detta gäller i synnerhet Finland – är i sin fulla rätt att frigöra sig ifall de så önskar.

Dessutom råder det just nu sådan anarki och oreda i Ryssland, att även om landet skulle lyckas få en fred till stånd så kommer regeringen där ej inom 43