Landet som var blädderex

R A I N E R K N A PA S

SCHILDTS & SÖDERSTRÖMS HELSINGFORS

Boken är utgiven med stöd av FILI /Delegationen för den svenska litteraturens främjande.

Text © Rainer Knapas, 2015 Grafisk formgivning Philipp Andersson Tryckt hos Bookwell, Borgå, 2015 ISBN 978-951-52-3693-7 www.sets.fi

innehåll

till läsaren 9

det delade landet. ideografi och geografi

27

historiens omskrivningar

49

gamla finland

89

upptäckarna

107

på krigsteatern

133

minnets platser

157

vid havsstranden:

kuokkala, raivola 187

den blå blommans land

209

det eviga, föränderliga

till läsaren

Den här boken handlar om historia, historieskrivning, historie­ uppfattningar och historiens verkningar i Finland och Ryss­ land. I centrum står Karelen, ett område som länge har varit ett gemensamt intresse för de två länderna. Olika kultur- och samhällsformer, språk och kyrkosamfund har här ställts mot varandra, levat sida vid sida eller smält samman i krig och fred.

Karelens historia har tagit form i ständigt nya kapitel i en mång­ hundraårig berättelse om krig och konflikter mellan öst och väst.

Sverige och Finland har stått på samma sida, Ryssland och Sov­ jetunionen har varit fiendelandet – i finländskt perspektiv.

I Finland har många ett personligt och passionerat intresse för Karelen och dess historia och därför kan också nya frågeställ­ ningar kring välkända händelser och fenomen vara motiverade.

De nationella tolkningsmönstren har präglat synsätten under 1800- och 1900-talen och hittills har studierna av vårt mest mar­ kanta gränsland sällan varit gränsöverskridande, i vetenskaplig mening. Karelen var och är också ett ryskt gränsland. Den här särskilda historiska aspekten ger bokens övergripande perspektiv på den karelska kulturen. Exemplen får tala för sig själva, min avsikt är att peka på de många möjligheter som en kareliansk historieforskning kunde utnyttja i dag.

Arbetet med denna bok har slutförts med allt tänkbart stöd från förlagets sida. Ett varmt tack går även till Föreningen Konstsam­ fundet, Oskar Öflunds stiftelse och Svenska Folkskolans Vänner som genom stipendier har understött tillkomsten av manuskriptet.

Helsingfors i juni 2015 Rainer Knapas

Karta fr책n 1650-talet.

Riksarkivet, Stockholm, Kart- och ritningssamlingen

DET DELADE LANDET IDEOGRAFI OCH GEOGRAFI

Var ligger Karelen? Ingenstans, överallt eller öster om Finland?

Det är en föreställning, ett Arkadien, som bara finns i idévärl­ den och fantasin. Det är också ett verkligt geografiskt land­ område, någonstans mellan Finland och Ryssland. Att placera Karelen geografiskt kräver att man samtidigt preciserar vad som är Finland och vad som är Ryssland, var de ligger och dess­ utom när i historien. Här möter de två olika länder som kan kallas Karelen, det föreställda och det som existerar i tid och rum. Karelen är ett idékomplex, konstruerat genom litteratur, vetenskaper och konst och dess grundvalar är förstärkta genom historiens uppsättning och urval av minnen. Karelen är sam­ tidigt ett landområde, rikt på sjöar och vattendrag, som bildar en bred zon från Vita havet, över Onegasjön och Ladoga till Finska viken. Så uppfattades det på 1650-talet från den utsikts­ punkt i Stockholm, som kartan på föregående sida återger. ”Carelen” har inga naturliga gränser, ingen kan se var detta land börjar eller slutar. Närmast ligger Ingermanland, landet kring Finska vikens innersta del och floden Neva. Riksgrän­ serna mellan Sverige och Novgorod, Sverige och Ryssland, Fin­ land och Ryssland, Finland och Sovjetunionen och i dag åter

10

l a ndet so m va r

mellan Finland och Ryssland har alltid skurit igenom Karelen med olika dragningar sedan tidig medeltid. Landet – om det skall kallas så – har alltid varit delat under olika riks- och stats­ bildningar. Eller är det fråga om ett landskap, en provins, ett eller flera guvernement eller län, eller flera av allting?

Karelen har tre stora floder. Vuoksen ligger mitt i Karelen, på Karelska näset och förenar Finlands östra insjösystem och Saimen med Ladoga, via det dramatiska vattenfallet i Imatra.

Floden Svir som rinner från Onegasjön till Ladoga är ett av många gränsalternativ för Karelen mot öster. Svir och dess finska namn Syväri har ännu en ödesdiger klang. Ända hit nådde de finska trupperna under kriget 1941–1944. Nevan som förenar Ladoga med Finska viken ligger redan i Ingermanland, det finska Karelens gräns låg några tiotal kilometer västerut på Näset, vid den lilla ån Systerbäck, Siestarjoki, på ryska Sestra.

Karelen sträckte sig aldrig så långt västerut som till Kymmene älv, mellan de nya städerna Kotka och Lovisa, även om grän­ sen mellan Sverige och Ryssland i över sextio år låg just här, 1743–1809.

Karelens gränser står öppna och förvirrar geografiska och historiska begrepp, om man alls kan tala om gränser. På gamla kartor står namnet Carelia ofta i en vid båge från Finska viken till Ladoga, lika ofta betydligt längre österut, mellan Ladoga och Vita havet. Det gäller företrädesvis kartor av svenskt ursprung, som noterar det svenska Karelen, som sedan till vissa delar tillföll det självständiga Finland. Gränsen mot öster och Ryssland blev efter 1300-talet skarp vid Systerbäck och tvärs över Ladoga och sedan allt mera obestämd mot norr, till Lappland och Ishavet. Öster om denna gräns med ursprung i fredssluten mellan Sverige och Ryssland från 1323 till 1617 låg det ryska Karelen, Olonetska och Archangelska guvernementen. Vitahavskarelen, på finska

det del a de l a ndet

11

Viena, sträckte sig från höjden av Ule träsk till Vita havet. Detta egentliga Kalevalaland lydde aldrig under Sverige eller Finland.

Här, merendels i ryska Karelen, bodde ”Kalevalafolket”, det folk som gav stoffet till Elias Lönnrots uppteckningar av den finska folkdiktningen för det blivande nationaleposet.

Karelen som namn är en försvenskning av det ryska Korela, som uttalas nästan som Karjala på finska. Eller också inte. Den nationalistiska ortnamnsforskningens fåfänglighet möter här, ingen kan säga var ordet har uppstått och på vilket språk. Frågan om vem som var först med att namnge länder, orter, sjöar och berg innehåller ett ständigt levande territoriellt krav, egentligen är landet vårt.

Ryska historiska källor talar om Korela som borg eller stöd­ jepunkt för det novgorodska väldet redan under 1200-talet och som den karelska bosättningens huvudort. Korela låg vid Vuok­sens utlopp i Ladoga och fick senare namnet Kexholm på svenska och Käkisalmi på finska. Här var karelarna och Novgo­ rod först, likaså den grekiska kyrkan.

På Birger Jarls tid, kring 1200-talets mitt, börjar den stora öst-väst-kampen om Karelen. Den novgorodska stadsrepubliken ansattes från väster av Tyska ordens riddare och den katolska kyrkan. Via Finland försökte Birger Jarl och svenskarna erövra Nevans mynning, men slogs också här tillbaka av furst Alexan­ der Nevskij. Ända sedan dess har han varit den grekisk-ryska kyrkans särskilda politiska skyddshelgon för alla krig och eröv­ ringar som riktade sig västerut från Novgorod, Moskva eller S:t Petersburg, från medeltiden till 1800-talet. Det för ryssarna segerrika slaget vid Nevan 1240 förbigås med fullständig tystnad i svenska krönikor och källor men i den ryska historietraditionen är det en lysande seger.

12

l a ndet so m va r

n ö t e b o r g , ö s t o c h vä s t

Följande erövringsvåg från svensk sida kom genom Tyrgils Knutssons segerrika tredje korståg till Karelska näset 1293, då Viborgs slott grundades som ett nytt fäste för rikets östpolitik.

Därefter fortsatte krigstågen från bägge sidor, ända till 1323 då det första fredsfördraget mellan Sverige och Novgorod slöts i Nöteborg, en borg på en holme i Ladoga där Nevan tar sin början. Nöteborgsfredens gräns slogs fast i fredstraktaten, med formuleringar som gett generationer av forskare mycket möda och besvär med att reda ut var denna första, fundamentala öst-västgräns mot Ryssland egentligen låg. Senare har Nöte­ borgsfredens gräns fått stå som förklaring och orsak till skilje­ linjen mellan östligt och västligt i Finlands kultur, till allt från finskans dialekter till utbredningen av mjuka, ”ryska” råglimpor och ”svenska” hårda, torkade hålkakor.

Gränsen började i alla fall på Näset vid Systerbäcks mynning och löpte sedan mot nord-nordväst till trakten av Nyslott, så att hela Ladoga och dess stränder förblev under rysk överhöghet.

Hur gränsen sedan gick, i en fortsatt linje till Bottniska viken eller mot Norra Ishavet och Lappmarkerna, har varit en klassisk tvistefråga. Numera talar mycket i källorna för att gränsen i norr inte alls skall uppfattas som en utstakad linje, utan snarare som en markering av beskattningszoner i riktning Lappland.

Med denna traktat börjar de officiella karelska gränsdragning­ arnas historia och de politiska överhögheterna med tillhörande beskattningsrätt slås fast, likaså försvarsformer och kyrklig orga­ nisation. Mot 1400-talets slut – samtidigt som det novgorod­ ska väldet går under och införlivas med det moskovitiska riket i en stor uppsamling av tidigare separata ryska furstendömen och stadsstater – vaknar i Sverige åter tanken på en expansion mot öster. Särskilt under Sten Stures tid som riksföreståndare på 1470-talet ökar aktiviteten. Ståthållaren Erik Axelsson Tott

det del a de l a ndet

13

leder upprustningen från Viborgs slott. Staden Viborg får en befäst stadsmur och Olofsborg grundläggs som ett helt nytt och modernt fäste, på disputerlig mark vid den savolaxiska gränsen mot Novgorod.

Den provokativa upprustningen ledde till beräknat resultat: ett ryskt anfall mot Viborg, som kunde motas endast genom ett under, Viborgska smällen, den 30 november 1495. Smällen hade iscensatts av slottets försvarare Knut Posse och lamslog angri­ parna. Legenden i svensk favör har här för århundraden sedan överskuggat de verkliga händelserna. I ryska källskrifter före­ kommer inga som helst antydningar om någon smäll i Viborg.

1500-talet blev det moskovitiska rikets stora uppgångspe­ riod med Moskva och Kreml som nytt rikscentrum. I Karelen fortsatte krigstågen och gränskränkningarna från bägge sidor.

Tanken om en svensk expansion mot öster och ända till Isha­ vet i norr var inte främmande för visionärerna på den svenska tronen. Tillfället kom först i början av 1600-talet, under den ”stora oredan” i Ryssland, då det moskovitiska väldet åter angreps på alla fronter från väster. Svenskarna skötte under den unge Gustav II Adolf den norra flanken, mot Karelen, Ladoga, Nevan och Novgorod och lyckades nå ända till Pskov, medan polacker och andra inkräktare belägrade Moskva. År 1613 instal­ lerades den nya romanovska dynastin på tronen men de västliga ockupanterna tog för sig av det svaga ryska riket.

I freden i Stolbova – en liten by i Ingermanland – 1617 fick Sverige två nya erövrade ryska provinser, Kexholms län och Ing­ ermanland med ett antal fästningar. Ryssland utestängdes nu helt från Östersjön – följderna av detta kan märkas under alla följande århundraden. Kexholms län ställdes under en hård sär­ förvaltning, som bland mycket annat inkluderade tvångsomvän­ delse av befolkningen till den rätta lutherska läran. Påföljden blev att stora skaror av karelare sökte sig till Ryssland, särskilt

14

l a ndet so m va r

till trakten av staden Tver, där återstoden av denna folkgrupp, tverkarelarna, lever kvar i denna dag.

Korela blev nu en svensk stad och fästning med namnet Kex­ holm, Viborgs stadsplan regulariserades till ett prydligt rutnät och vid Nevans utlopp anlades en helt ny fästningsstad, Nyen med det lilla fästet Nyenskans. Under 1600-talet tillkom vid det svenska Karelens västligare gränsområden två nya handelsstäder, Villmanstrand och Nyslott. Det svenska Karelen med Viborg som centralort var nu stort och tillsammans med det svenska Ingermanland och det likaså svenska Estland och Livland, med de florerande städerna Narva och Reval, hade Sverige ett gott grepp om Finska vikens båda stränder, därtill om Nevan och Ladoga. den ryska stormakten

Denna politiska geografi bestod i knappt hundra år. Föränd­ ringen kom med den unge ryske tsaren Pjotr Alexejevitj, Peter I, senare med hedersnamnet Peter den store och de romerska kejsarnas titel imperator – samma ord på ryska. Hans föresats var att erövra tillbaka det som förlorats i Stolbovafreden och åter göra Ryssland till en nordlig stormakt kring Östersjön. Det första steget var erövringen av Nyenskans och grundläggningen av Sankt Petersburg 1703. Erövringarna kom sedan slag i slag, särskilt efter segern över svenskarna vid Poltava 1709: Kexholm och Viborg 1710, de följande åren hela Finland, likaså Estland och Livland.

Vid freden i Nystad 1721 blev det svenska Karelen ryskt, liksom Ingermanland, Estland och Livland. Gränsen mot Sve­ rige drogs upp på strategiskt behörigt avstånd från den nya huvudstaden S:t Petersburg, Viborg och Kexholm tillföll nu Ryssland. Gränsen gick ungefärligen enligt samma linje som

det del a de l a ndet

15

gränsen mellan Finland och Sovjetunionen 1940 och efter 1944, den nuvarande. Peter den stores gräns åberopades av Stalin vid fredsförhandlingarna som ett argument för just denna dragning.

Den innehöll samma militära skyddszon för Leningrad som Peter den store hade haft i tankarna för sitt Petersburg.

Det ryska Karelen, som efter 1721 först kallades Viborgs pro­ vins, fick från S:t Petersburg sett en liknande status som Estland och Livland, likaså nyerövrade provinser med icke-ryska folk och icke-rysk religion. Till Peter den stores politik hörde att erövrade provinser inkorporerades i riket, men samtidigt fick behålla sina tidigare särskilda lokala privilegier och institutioner, inom beskattning, rättsväsende och kyrklig förvaltning. Så också i den viborgska provinsen, till skillnad från det nordöstligare ryska Karelen, som länge varit en del av det ryska riket utan särförvaltning. Där hade Peter den store också varit högst aktiv och bland annat grundat staden Petrozavodsk, ”Petersverken”, för styckgjuterier och militär rustningsindustri.

Följande svensk-ryska krig, lilla ofreden 1741–1743, inleddes med avsikt att ta revansch för freden i Nystad under ett skede då man i Ryssland än en gång var inne i ett förvirrat tillstånd, bland annat i tronföljdsfrågan. Kriget ledde till ett snöpligt svenskt nederlag och en rysk ockupation av största delen av Finland.

Gränsen mellan rikena flyttades nu ännu ett steg västerut, till Kymmene älv och dess västligaste utloppsgren, och inne i landet så, att städerna Villmanstrand och Nyslott med Olofsborg nu blev ryska. Fredrikshamn som anlagts vid kusten efter 1721 som ersättande fästningsstad för det förlorade Viborg blev likaså ryskt.

De nya ryska landvinningarna 1743 kom från Savolax och från de trakter som tidigare räknats som tillhörande östligaste Nyland.

Gränsen från freden i Åbo 1743 bestod till september 1809, då fredsslutet i Fredrikshamn flyttade Rysslands västgräns till Ålands hav och Torne älv. Storfurstendömet Finland fick sitt

16

l a ndet so m va r

område definierat i Fredrikshamn, men det utvidgades från början av 1812 med det sedan 1743 ryska Viborgska guverne­ mentet. Därmed fick Finland den östgräns som bestod till vin­ terkriget och 1940: vid Systerbäck över Karelska näset, tvärs över Ladoga och enligt Stolbovafredens gränslinje därifrån norrut.

Karelen låg på nytt till alla sina väsentliga delar i Rysslands arv­ tagarstat, Sovjetunionen.

Här låg också det socialistiska Karelen. Öster om gränsen mot Finland hade 1920 – efter att den länge omtvistade gränslin­ jen slagits fast i fredsfördraget mellan Finland och Rådsryssland i Dorpat samma år – grundats Karelska arbetarkommunen – Karjalan työkansan kommuuni, ett nytt självstyrt område inom den ryska socialistiska rådsrepubliken. Den hade sin huvudstad i Pet­ rozavodsk och arbetarkommunens ledning bestod av finländska kommunister, som efter inbördeskriget 1918 tagit sin tillflykt till Rådsryssland. Efter Sovjetunionens formering 1922 omvandlades arbetarkommunen till Karelska autonoma socialistiska sovjetre­ publiken 1923. Efter vinterkriget utvidgades sovjetrepublikens område till att omfatta också Ladogatrakten och Karelska näset, med namnet Karelsk-finska autonoma socialistiska sovjetrepubli­ ken. Detta var vad som återstod av den stora plan för att inför­ liva hela Finland med Sovjetunionen, som under Stalins ledning utformades inför vinterkriget och där en rådsregering inför den kommande ockupationen redan tillsattes under den inflytelse­ rike exilkommunisten Otto Wille Kuusinen. Den karelsk-finska republikens gräns mot Leningradområdet gick inte vid Syster­ bäck utan tvärs över Näset i höjd med Björkö, längre bort från Leningrad.

Efter 1944 införlivades Karelska näset och Ladogaområdet på nytt med Leningrads förvaltningsområde, oblast. Här har Leningrads namn överlevat till i dag, även om själva staden 1991 bytte namn tillbaka till S:t Petersburg. Från 1956 framåt

det del a de l a ndet

17

försvann ”-finska” från den karelska sovjetrepublikens namn.

Karelska ASSR levde vidare till 1991, då namnet åter ändrades till Karelska Republiken, Karjalan Tasavalta, Respublika Karelija på ryska, med status som en av republikerna i Ryska federatio­ nen. Petrozavodsk är fortfarande huvudstad och republiken är formellt tvåspråkig.

Karelska republiken i Sovjetunionen och i dag i Ryssland är från Finland sett det andra Karelen, från Ryssland sett det enda officiella Karelen. Det sträcker sig från norr om Ladoga utmed gränsen mot Finland upp till Vita havet. Här ligger i dag Lönnrots Kalevala-Karelen, med avfolkade, förfallna byar.

Här ligger också Onegasjön, Äänisjärvi, med de spektakulära, ”typiskt ryska” träkyrkorna på ön Kizji. Den största av dem är som Vasilij-katedralen från Röda torget i Moskva, men utförd i trä på 1700-talet. det karelska folket

Vem bor i Karelen? Karelare – men är karelarna ett folk? Eller vem är ett folk över huvud taget? Savolaxarna, österbottningarna, finnarna, finlandssvenskarna? Inom politiska eller administra­ tiva gränser bor sällan ett enhetligt, definierat folk. Den rasande ivern att definiera och omdefiniera folk, språk, etniska grupper eller nationer hör till arvet från det romantiska 1800-talet, liksom idén att den enskilda människan måste bekänna sig tillhöra ett folk och ha ett modersmål. Uttryckligen ett, inte flera.

Oberoende av var Karelen genom tiderna placeras på kartan – inom eller utanför Sveriges, Rysslands, Finlands gränser – så var invånarna fram till 1800-talet först och främst undersåtar, svenska, ryska, finska under kungar eller kejsare. Medborgare kunde man bli i en nationalstat, där furstarnas oinskränkta envälde småningom och i olika takt ersattes med ett folkvälde

18

l a ndet so m va r

– alla de stora stegen i historien som också berörde Finland, Ryssland och Karelen under 1800- och 1900-talen.

På 1800-talet talade man ännu om karelarna som en av de finska folkstammarna – tavasterna, hämäläiset, var den andra stora finska stammen, kända som hårdnackade hedningar fram till 1200-talets mitt. Idén var då att de finska stammarna småningom sammansmälte till ett folk, finska folket, som på 1800-talet också inkluderade de svensktalande invånarna i kust­ trakterna och i städerna. Karelarna hade ett särskilt utseende och ett eget folklynne. Zacharias Topelius skriver i Finland framstäldt i teckningar: Karelaren är smärt och välväxt, till längden resligare än andra Finnar, rak och finlemmad. Hans hår är mjukt, lockigt och oftast kastanjebrunt, hans näsa rak, hans ögon blåa och stora.

I sin Savolaksiska avart blir han mera satt och bredaxlad, ögon och näsa mindre samt halsen kortare, varföre skarprättaren for­ domdags beklagade sig, att österut (i Karelen) kunde han tryggt taga sig en sup för mycket, nog hittade han ändå på Karelarens hals, men västerut (i Savolaks) var det kinkigare. Till lynnet är Karelaren livligare och glättigare än andra landsmän, nyfiknare, pratsammare, vänligare, något svag för det lysande, skrytsam emellanåt, och mycket fallen för handel, därvid små finter icke sällan förekomma, under det han för övrigt är redlig och sällan beträdes med verkliga stölder och grövre brott. Sin häst älskar han högeligen, den vårdas som barnen i huset, med vilka den uppfödes och vilkas bröd den delar. Denna omsorg om hästen är allmän bland Finnarne. varföre den ock har tycke av folket självt: sköna former, i synnerhet vackert huvud, livligt lynne och lust för resor, då den är outtröttlig, ehuru vid tyngre arbeten föga pålitlig.

det del a de l a ndet

19

Topelius talar ännu om ester, lappar, bjarmer, jemer, kväner och karelare som de äldsta folkstammar som var närbesläktade med det senare finska folket. Bjarmerna bodde i de nordiska fornsa­ gornas Bjarmaland, mot Vita havet till. Jemerna, som omtalas flerfaldiga gånger i ryska krönikor, uppfattades vara detsamma som tavasterna, hämäläiset. Savolaxarna ser Topelius ännu som en avart av karelarna och redan på 1840-talet försöker han pla­ cera Karelen och karelarna i Finlands äldsta historia, mellan ryssar och jemer. folkets språk

Finska folket, Suomen kansa, upphöjdes under 1800-talets lopp till en segerrik aktör i landets historia, de gamla folkstammarna i olika landskap levde kvar som etnografiskt och filologiskt intres­ santa delar av det stora Suomi-folket. En viss landskapspartiku­ larism levde envist kvar, även om savolaxare, tavaster, karelare med flera inte var riksbildande, egna folk i den bemärkelse som nationalstaternas idéer byggde på. Karelarna definierades på något obestämt sätt som invånare i Karelen, men deras språk kunde vara antingen finska eller olika dialekter av karelska. Fins­ kan stabiliserades och normaliserades till ett entydigt skriftspråk efter 1800-talets mitt men inte karelskan, och intill vår egen tid råder en viss tvekan om karelskan över huvud taget skall definie­ ras som ett eget språk, separat från finskan, eller som en grupp lokala, östliga dialekter.

I dag brukar man skilja på egentlig karelska, varsinaiskarjala, och Olonetskarelska, aunuksenkarjala, även kallad livvi.

Just dessa språk lever kvar endast i ryska Karelen och bland enstaka språkbärare i Finland. Vitahavskarelens gamla befolk­ ning talade finska dialekter. Till de minsta språkspillrorna av det finsk-ugriska storfilologiska riket hörde ytterligare vepsiskan och

20

l a ndet so m va r

lydiskan, i ryska Karelens sydostligaste hörn. De som kallar sig karelare i Finland talar finska.

Karelskan som språk led ett formellt nederlag 1921, då den karelska arbetarkommunen – med stort finskt inflytande i den politiska ledningen – gick in för att skolundervisning skulle ges på finska och ryska. Kring 1930-talets slut försökte man under företagsamma filologers ledning i det sovjetiska Karelen skapa ett gemensamt skriftspråk, en officiell karelska som en kort tid också skrevs med kyrilliska bokstäver, enligt samma mönster som många andra, då nya exotiska skriftspråk i Sovjetunionen.

Efter andra världskriget och den finska ockupationen av Östkarelen 1941–1944 återkom inte karelskan på länge i skrift – ryskan och finskan tog över som officiella språk. Först under 1980-talet vaknade ett förnyat intresse för ett återupplivande av karelskan som skrift- och litteraturspråk, bland filologerna vid universitetet i Petrozavodsk. Vid en konferens 1989 började man planera proceduren närmare. Redan följande år grundades en institution vid universitetet för de karelska och vepsiska språken och principen blev att acceptera två karelska språk, den egentliga karelskan och livvi, den sydligare olonetskarelskan, som gång­ bara skriftspråk.

Universitetet i Joensuu, som grundades 1969, blev det karel­ ska språkets och den karelska kulturens nya högborg i Finland, med täta kontakter över gränsen till universitetet i Petrozavodsk.

Karelen-forskningens olika aspekter samlades upp till ett särskilt institut och här kunde omsider en professor i karelska språket tillsättas 2009.

Det karelska språkproblemet ligger geografiskt sett utanför Finland, men med en stark akademisk utryckningsstab vid uni­ versitetet i Joensuu, som beträffande Karelen tagit över rollen som utländsk akademisk skyddsmakt för det närmaste frändefol­ ket, karelarna i Ryssland. Tidigare låg denna stab för filologiska

det del a de l a ndet

21

och folkloristiska studier av ett språkligt och kulturellt större Finland under främmande välde inom Finska Litteratursällska­ pet i Helsingfors. kyrkorna

Frågan om karelarnas språk är oskiljaktig från frågan om deras religion. Förenklat sagt: de lutherska karelarna, i dag till närapå hundra procent i Finland, talar finska, de ortodoxa karelarna, i dag i Ryssland och till betydande delar även efter 1944 i Finland, talar finska, karelska eller angränsande dialekter.

Den katolska kyrkan kom till Karelska näset vid 1200-talets slut samtidigt med den svenska erövringen. De nya församling­ arna lydde under Åbo biskopsstift, men efter reformationen för­ stärktes den svenska kyrkliga överheten genom det nya Viborgs stift 1554, med reformatorn och bibelöversättaren Michael Agri­ cola som den första biskopen. Detta stift evakuerades undan den ryska erövringen 1710 och återupptog ledningen i sin återstående östliga del av Finland med Borgå som biskopssäte 1723. I den nya ryska Viborgska provinsen organiserades ett eget lutherskt domkapitel, liksom i Fredrikshamn efter 1743. Med en starkt känd motvilja underordnades dessa två konsistorier åter Borgå stift 1812.

I andligt och språkligt avseende hade det lutherska försam­ lingslivet i Karelen under 1700-talet fått ett visst avstånd till vad som skedde på svenska sidan, även om prästerna mesta­ dels rekryterades från teologiska fakulteten vid akademin i Åbo.

Tyskan var den lutherska kyrkans främsta språk i Ryssland och i den helhet som gick under namnet Est-, Liv- och Finländ­ ska guvernementen. Tyskan var också huvudspråket i städernas skolor – i Viborg, Kexholm, Fredrikshamn, Villmanstrand och Nyslott – under 1700-talets senare hälft, även om undervisning

22

l a ndet so m va r

i samma klass också förekom på svenska och ryska, beroende på lärare och undervisningsämnen.

Den grekisk-ryska kyrkan – med en sentida 1900-talsbe­ teckning i det självständiga Finland numera oftast kallad den ortodoxa, ”renläriga” – hade som gemensamt gudstjänstspråk i hela Ryssland den ålderdomliga kyrkoslavonskan, det gamla medeltida bibelspråket som på sitt sätt var Rysslands eget latin.

Församlingsmedlemmarnas eget vardagsspråk både i öst och väst var sekundärt när det gällde heliga ting. Gudstjänster och för­ rättningar hade vissa, med tiden ökande inslag på finska men först efter 1917 förfinskades den ortodoxa kyrkan i det själv­ ständiga Finland. Samtidigt ställde man sig av politiska skäl under patriarken av Konstantinopel och bröt med patriarkatet i Moskva. Liturgin framfördes nu i sin helhet på finska men själva kyrkorna, alla konstverk, ikonernas texter och kyrkorum­ mens inskrifter, blev kvar i sin rysk-kyrkoslavonska värld. Denna konflikt mellan språk, kultur- och konstformer kan man upp­ leva i alla äldre ortodoxa kyrkor i Finland. Det ryska har fått ett visst uppsving under senare år, genom många från Ryssland nyinflyttade församlingsmedlemmar och aktiva kyrkobesökare.

Språkmångfalden återvänder sakta men säkert.

De grekisk-ryska församlingarna och klostren i Karelen hade sedan kristendomens införande lytt under biskopen av Novgorod.

Efter att Petersburg också blivit biskopssäte blev metropoliten av Petersburg och Novgorod deras högsta styresman från och med 1763. Högsta kyrkliga styrelse var Heliga synoden, som inrättats under Peter den stores tid som ett centralt ämbetsverk för den kyrka som på ryska karakteriserades som ”rättrogen”, pravoslavnyj.

De två gamla karelska städerna Viborg och Kexholm utö­ kades under 1700-talet, i det dåvarande ryska Viborgska guver­ nementet, med tre ”nykarelska”, Villmanstrand, Nyslott och Fredrikshamn. Med dem blir frågorna om språk och det karel­

det del a de l a ndet

23

ska ännu mer komplicerade. Viborg hade sedan medeltiden ett starkt svenskt och tyskt ledande handelsborgerskap, som styrde staden och som under 1700-talets lopp ytterligare för­ tyskades. Ämbetsmännen och officerskåren i det ryska Viborg efter 1721 var till en del tysktalande, från Petersburg eller de baltiska provinserna. De tysktalande var lutheraner, de inflyt­ tade ryska köpmännen, hantverkarna och militärerna givetvis ortodoxa, det finska tjänstefolket och det ringare borgerskapet lutheraner. Samma grundschema upprepas i de andra städerna, där Kexholm hade ett starkt ryskt inslag, medan Fredrikshamn, Villmanstrand och Nyslott var mera svenskdominerade när det gällde det ledande borgerskapets språk under 1700-talet. 1800talet medförde en stark ökning av ”det finska elementet” genom inflyttning från omlandet till städerna, men de gamla flersprå­ kiga traditionerna och de två kyrkosamfunden levde vidare.

Komplicerat? Egentligen lätt, om man bara medger utgångs­ punkten: folken och språken är lika svårfångade som Karelen självt i geografiskt eller administrativt avseende. Man måste alltid ställa upp en tydlig historisk tidshorisont för en bestämd ort eller region för att få ett grepp om helheten just då, eftersom bilden förändrades hela tiden. Och ingen statistik i världen ger de exakta siffrorna för gångna århundraden, om hur många som var karelare, finnar, svenskar, ryssar eller tyskar. Ingen frågade efter tillhörighet till något folk förrän på 1800-talet. Däremot har de lärda och staternas styresmän alltid gärna skrivit om sina olika folk, deras historia och egenheter utifrån och uppifrån sett, lika väl om karelare och finnar som om greker och romare.

24

l a ndet so m va r

det susande karelen

Karelen är ett land som både är och icke är. Det finns som en föreställning, ett idékomplex, som minnen och skriven historia.

Det finns och fanns i verklighetens geografi, avbildat på oräk­ neliga fotografier, kartlagt och beskrivet. Man kan resa dit när som helst och uppleva hur föreställningarna och förväntningarna står i en upprivande konflikt med verkligheten i dag, på finska och ryska sidan av gränsen. Karelen är tidlöst och gränslöst, även om taggtrådsstängsel, övervakningskameror och tullstationernas nålsögon starkt markerar just gränsen, mellan länder och folk.

Karelen är en illusion och vision, som i Harry Martinsons Aniara, där ”Sång om Karelen” handlar om minnen och tider som i rymdens evighet strålar samman och om platser från skilda riken. En skymt av ”det susande Karelen” blir ett minne, ”skö­ nast ibland sköna” med vattenglim, ett ljusnat sommarvatten, göken som ropar till Aino, träflöjtsklart. Detta är inte taxfree-su­ permarket-Karelen, långtradarköernas, de vakuumpackade lax­ filéernas land, sådant det är i dag.

Att skriva om Karelen blir en historia om att förstå och återge förvandlingar, förändringar, som bildar kortare tidsskikt i de långvariga föreställningarnas och idéernas landskap. Inte ens natur och folk, som brukar inleda klassiska landskapsbe­ skrivningar, står här oförändrade. Som känt har folket i det tidigare finska Karelen bytts ut för sjuttio år sedan, från finska medborgare först till sovjetiska, numera ryska. Naturen kan inte flyttas lika lätt som människorna, men den är beroende av dem, och av den politiska maktapparaten. Detsamma gäller byggna­ derna, landskapet och bebyggelsen. Bara djuren, fåglarna och insekterna rör sig fritt. Mårdhunden och älgflugan, avskydda i Finland, har utbrett sig från Sovjetunionen över gränsen. Likaså den söta flygekorren, som egentligen hör hemma i det politiskt laddade, skräckblandade Sibirien.

det del a de l a ndet

25

Efter krig och erövringar har historien, folket och hela omgiv­ ningen i Karelen förändrats genom idéernas och symbolernas makt. Kristendomen och kommunismen är ytterligheterna som här möts i centralmakternas försök att få ett grepp om de lokala samhällena. Kyrkor, borgar, fästningar och alla senare rådhus och länsstyrelser, vad de än har kallats under olika århundraden, är symboliska fixpunkter för makt och överhet.

Samma byggnader kan med lätta retuscheringar av inskrifter, vapensköldar eller nya tillfogade flaggor användas av helt olika makthavare. Skolor, fängelser och kaserner finns i alla ordnade stater. Kyrkorna är mera utsatta för våld och förstörelselust. Så gott som alla orter på Karelska näset fick nya namn 1948–1949, i ett försök att radera ut deras finska historia och ersätta den med en ortnamnssymbolik kring Sovjetunionens hjältar, den proletära idévärlden eller rena naturförhållanden. Men en del orter hade också ryska namn sedan urminnes tider, hit hörde Vyborg – Viborg. 1944 var inte ett år noll för Karelens historia från rysk sida sett.

För att förstå Karelens historia och nutid, var de än ligger, behövs vid sidan av den rena geografin också en ideografi.

Verkligheten i dag och i går har alltid en andra dimension, av idéer, föreställningar och skapade abstrakta begrepp. Det är inte begreppen eller strukturerna som styr historien, utan männis­ korna, men de är oftast fångna i sin egen tids nätverk av just begrepp och strukturtänkande, av politiska idéer eller ideologier.

Från ideologierna kommer behovet av att erövra också ett terri­ torium och ett folk för dem, med propagandans hjälp.

Idéernas uttryck i berättelser, bilder och symboler skapar gemensamma myter, för hela länder och folk, eller för delar av dem, som Karelen. Vi möter här myterna om ursprung, grund­ läggningar och erövringar, om historiens hjältar och hjältedåd, eller förstörelse och återuppståndelse, i krig och fred. Berättel­

26

l a ndet so m va r

serna om Karelens historia och kulturformer blir ett ständigt arbete med myter, uttryckligen med och inte en kamp mot dem.

Många vill se historieforskningen som dekonstruering, avslö­ janden och fördömanden av mytbildningar, genom nya fakta och problem som belyser en tidigare föreställd verklighet. Men myterna och fantasin ingår i verkligheten som ett bärande och skapande skikt. Vad vore Karelen utan dem?