Hallonbacken



DENNA BOK TILLHÖR

………………………………………………..........

………………………………………………..........



  

  

1

                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                               2                                                                                                                                                

                                                                                                                                               

o Eva Frantz

Schildts & Söderströms 3

Boken är utgiven med stöd från Svenska litteratursällskapet i Finland/ Delegationen för den svenska litteraturens främjande. © Eva Frantz 2018 Omslag & inlaga Anders Carpelan Schildts & Söderströms, Helsingfors Tryckt hos Livonia Print, Lettland 2018 isbn 978–951–52–4595–3 litteratur.sets.fi

4

o Till Tyra och Selma

5

6

Innehåll 1 · Automobilen 9 2 · Slottet i skogen 15 3 · Aftontvagning 23 4 · Ruben 28 5 · Doktor Hagman 32 6 · Häxan 40 7 · Nattlig upptäcktsfärd 48 8 · Det rika barnet 56 9 · Kristin 65 10 · Östra flygeln 71 11 · Elixir 57 78 12 · Förgiftad 86 13 · Trappan 94 14 · Rädslan 100 15 · Två hjärtan 105 16 · Isen 113 17 · Den vackraste platsen 122 18 · Att bege sig vidare 126

7

8

·1·

Automobilen

J

ag heter Stina och jag ska nog dö snart. Det är ingen som säger det till mig, men jag är ju inte dum heller.

Jag ser det på mors ögon. Och jag hör hur grannfruarna tisslar och tasslar. De lägger huvudena på sned och smackar när de får syn på mig. Tytt-tytt-tytt, låter det.

Ibland hör jag vad de viskar också.

– Stackars Märta, först maken och nu lillflickan också.

Märta, det är min mor. Min far hette Paul men han är död nu. Han stupade i kriget. Nu är kriget slut men far är lika död för det. Och snart är jag död jag också.

Jag bara hostar och hostar, ibland så mycket att lakanet blir alldeles blodigt. Det är speciellt då som mors ögon blir så där mörka och ledsamma.

Men när man vet att man snart kommer att dö passar man på att vara glad över saker och ting. Som att få åka i en automobil! Det trodde jag aldrig att jag skulle få göra, men det har jag nu gjort! En väldigt fin automobil var det! Röd och glansig. Sätena var ljust bruna och mjuka, av skinn tror jag. De andra ungarna hemma 9

Automobilen på Sjömansgatan trodde knappt sina ögon när den stannade utanför just vår trapp och en herre i uniform med skinande knappar undrade vem om av oss som var Stina.

Det var en sådan automobil som rika och viktiga människor åker runt i. Filmstjärnor och ministrar. Då var det ju besynnerligt att en liten lungsjuk skitunge som Stina från Sjömansgatan fick åka med. Jag kände mig som Greta Garbo.

Bredvid mig på sätet hade jag min lilla bruna kappsäck. I den låg nästan allt jag äger här på jorden. Det är i och för sig inte så mycket. Några ganska utslitna klädesplagg, min docka Rosa, en snurra som Petter i saluhallen har gjort till mig, två glansbilder (den ena är en ängel med skära vingar, den andra föreställer en manshand och en kvinnohand, som håller i varandra i en krans av blommor) och ett fotografi på far och mor. De är väldigt unga och allvarliga på bilden. Tänk att de hade råd att gå till fotografen den där gången de skulle förlova sig.

Undrar om jag kommer att bli fotograferad någon gång i mitt liv. Det börjar ju vara bråttom med den saken.

Den största skatten i min väska hade jag lindat in i mitt nattlinne så den inte skulle bli kantstött under färden. Det är helt otroligt att jag numera äger en så vacker bok! Robinson Kruse heter den och den är egentligen min storebror Olles. Jag satt färdig på trappen med koftan knäppt och håret flätat och väntade på att 10

Automobilen få åka iväg då han plötsligt kom fram och bara gav den till mig.

– Här Stina, det här ska du ha, sa han och så sprang han iväg.

Boken är det finaste Olle äger, jag lovar. Flera gånger har jag bett att få bläddra lite i den, ens för att se på bilderna ett slag, men han har alltid sagt nej och varit så rädd om den. Och nu bara gav han den till mig!

Olle vet nog också att jag snart ska dö. Jag ska se till att han får tillbaka Robinson Kruse då. Jag kan skriva ett testamente. Det gjorde farmor Josefa innan hon dog. Och det var bra det, för annars hade far inte haft någon vigselring att ge mor. Men eftersom farmor var så påpasslig och skrev ner på ett papper att Paul skulle ha ringen ordnade det sig. Det är viktigt det där med testamente, jag får inte glömma bort att skriva mitt innan jag dör.

Herrn som körde bilen undrade om inte jag ville lägga mig ner på sätet och vila. Men min hosta blir mycket värre om jag ligger så jag bad att få sitta. Dessutom vill man ju titta ut genom fönstren när man åker automobil, kanske för enda gången i livet.

Vi skulle åka rätt långt. Sanatoriet ligger djupt inne i skogen där luften är ren och frisk. Det är bara rika människor som åker till så fina sanatorier, därför var det så märkvärdigt att jag skulle få åka jag också.

Det var för några veckor sedan som doktor Lundin kom hem till oss och undrade vad fru Märta skulle säga om lilla Stina fick flytta till ett sanatorium för en tid.

11

Automobilen Det var egentligen en annan doktor, en god vän till doktor Lundin, som undrade.

På Hallonbackens sanatorium ville de undersöka vad som hände med små hostande stadsungar när de kom ut i naturen. Tänk om ungarna blev friska innan de visste ordet av! Så tänkte de väl, doktorerna. De ville att jag skulle pröva, och så skulle de undersöka mig och mina lungor och se om sanatoriet hade hjälpt.

Själv tror jag inte ett dyft på det där, hur skulle vanlig luft kunna hjälpa? Luft finns ju överallt ändå.

Jag hade blivit mycket sämre under sommaren. Ännu i våras kunde jag gå ner till hamnen tillsammans med Olle och Edith för att se på båtarna och hämta ved till mor. Jag kunde mata hönsen och hjälpa till med mangeln på måndagarna. Nästan varje dag hämtade jag dricksvatten vid vattenposten. Jag kunde gå i skola också.

Men så började jag hosta och slutade aldrig. Jag har legat i köket och hostat så länge nu och inte sett mera av världen än den lilla gårdsplätten utanför vårt hus. Så ni kan tro att det var spännande att helt plötsligt få skumpa fram längs med Helsingfors gator i en filmstjärnebil, och en stund senare få se åkrar, kullar, skogar och vatten. Jag vände och vred på huvudet så mycket att jag fick riktigt ont i nacken.

Mor ville först inte att jag skulle åka till Hallonbacken, och det ville inte jag heller. Men till sist började mor väl hoppas, tänk om jag trots allt skulle bli bättre borta på sanatoriet. Kanske det var galenskap att tacka nej till en sådan möjlighet?

12

Automobilen Jag tror det var grannfruarna som övertalade henne.

– Men lilla Märta, tänk så vilsamt att flickan är under uppsikt så Märta hinner se efter de andra fem.

Jo, så är det. Vi är sex syskon och ingen far har vi.

Alla de andra är krya och hjälper mor så gott de kan.

Olle som redan är fjorton år har arbetat som springpojke men nu ska han söka jobb i hamnen. Egentligen skulle han vilja gå till sjöss. Edith är tretton och hjälper mor de dagar speciellt många herrar har lämnat in sina skjortkragar för strykning. Mina yngre syskon, tvillingarna Lars och Ellen, och så Erik som mor hade i magen när far stupade, de är också alla stora nog för att hjälpa mor i hushållet. Men jag är inte till någon nytta, jag bara hostar och är svag och i vägen. Och så är alla rädda att jag ska smitta förstås, så mina syskon har fått tränga ihop sig i kammaren medan mor och jag sover i köket.

De kommer att få mycket mera utrymme nu när jag är borta. Jag förstår att det är skönt för mor att bli av med mig, fastän hon är ledsen.

Det är kanske lika bra att de får vänja sig vid att inte ha mig i närheten, för så kommer det ju att vara sedan då jag är död.

Kvällarna innan jag åkte satt mor och stickade. Garnet fick hon genom att sprätta upp tröjor och strumpor som vi vuxit ur. Hon satt där vid spisen och stickade och stickade, ibland höll hon upp stickningen och suckade djupt. Sedan fortsatte hon.

Hon märkte nog inte att jag var vaken och låg och 13

Automobilen tittade på henne. Jag ville titta riktigt noga så att jag inte glömmer bort hur mor ser ut borta på sanatoriet.

Hon är vacker, min mor. Hon har mörkt hår och blå ögon, precis som jag. Magra är vi båda två, men mor har rundare kinder och rosa läppar. Mina läppar är så ljusa att de knappt syns. Håret har mor nästan alltid fäst i en knut, men på badhuset har jag ibland fått se henne med håret utslaget och lockigt. Då ser hon ut som en drottning i en saga, tycker jag. Sådant hår skulle jag också önska mig, men mitt hår är spikrakt och ganska tunt. En del av fruarna på våran gård har klippt håret kort. Det är både moderiktigt och praktiskt, säger de. Men jag hoppas att mor aldrig klipper av sig sitt drottninghår.

Min sista kväll hemma på Sjömansgatan fick jag ett paket. I paketet låg en alldeles nystickad kofta! En ganska tokig kofta som bytte färg lite här och där då garnet tagit slut, men den var ändå den finaste kofta jag sett! Det var första gången jag fick ett alldeles nytt plagg, inte ett som Edith och i värsta fall också Olle hunnit ha före mig. När jag sticker in näsan under kragen känner jag lukten av mor. Jag ska ha den på mig varje dag på sanatoriet.

14