Franlexatillglitterscenen2013 bladderex

från lexå till glitter s cenen

tuva korsström

Från Lexå Finlandssvenska tidsbilder,

till Glitter läsningar, författarporträtt

scenen 1960 – 2 013

Schildts & Söderströms

Tuva Korsström

Berättelsernas återkomst. På spaning efter den europeiska romanen 1994 Tidsresor. Rapporter om förändringar 1997 Kan kvinnor tänka? En undersökning av det kvinnliga tänkandets villkor 2002

Boken har utgivits med stöd av FILI /Delegatione­n för den svenska litteraturens främjande.

isbn 978-951-52-3224-3 © Tuva Korsström 2013 Schildts & Söderströms, Helsingfors Grafisk form: Emma Strömberg Bilder på omslaget: Tuva Korsström fotad av Mikael Nybacka Bild på Christer Kihlman ur KSF Medias arkiv Monika Fagerholm fotad av Ulla Montan Tryckt hos Nord Print, Helsingfors 2013 www.sets.fi

Innehåll

9

Förord

15

Revolten tur och retur

16

Geting bland myggorna: CHRISTER KIHLMAN

30

Egensinnig kosmopolit: MARIANNE ALOPAEUS

38

Jörn Donners jag

53

Arga unga män i sextitalet

54

Samhälle i jäsning

59

Inställd poesirevolution: JOHAN MICKWITZ, ROBERT ALFTAN, MAURITZ NYLUND, KURT SANMARK, PER-HAKON PÅWALS, TOM SANDELL

60

68

Överlevaren: CL AES ANDERSSON Prosa i alla riktningar: ANDERS CLEVE, JOHAN BARGUM, RALF NORDGREN, NALLE VALTIAL A, RAINER AL ANDER, JARL SJÖBLOM

81

När teatern blev politisk: RALF L ÅNGBACK A, BENGT AHLFORS

86

Visst var det kärlek

86

I begynnelsen var Henrik: HENRIK TIKK ANEN

93

Märta Tikkanen intar scenen

106 109

Hurrare, proletärer och en Judas Iskariot En familj av hjältar och hjältinnor: LEO, INGA, ERIK OCH GÖSTA ÅGREN, ANNA-LISA SAHLSTRÖM

125

Författare ur folkets skola: ELIN HERRGÅRD, OLOF GRANHOLM, ERIK ANDRÉN, ROY MICHELSON

129

Tvåspråkig i salongerna: L ARS HULDÉN

139

Ta dig i handen och gå

141

Handbok i systerskap: BIRGITTA BOUCHT, CARITA NYSTRÖM

148

Vi är många

149 Din herr man är borgaren: WAVA STÜRMER 152 Frigörelse och myt: GURLI LINDÉN

155 Född på fel sida: ANITA WIKMAN 158 Lågande berättelser: SOLVEIG EMTÖ, LOL AN BJÖRKMAN,

GUNNEL HOLMSTRÖM, SOLVEIG RABB, ANN-HELEN ATTIANESE

160 Uanför Andelslaget: ANNA-LISA ÖSTERBERG,

164

MARY-ANN BÄCKSBACK A,SIW ORRE, TATJANA SUNDGREN, BRITA HÖGNÄS-SAHLGREN, MARITA GLEISNER

Madonnan och hororna: ANNI BLOMQVIST, BARBARA WINCKELMANN

168

Uppbrott och moderslängtan: INGA-BRITT WIK

176

En kaja vid namn Fenix

178

Pojkarna Kain: THOMAS WULFF, MARTIN ENCKELL, JOAKIM GROTH, KJELL LINDBL AD

195

Kvinna i den osynliga drakens land: MARIANNE BACKLÉN

201

En förälskad teoretiker: TOM SANDQVIST

208

Ideologiernas avtoning

208

Vänsterns ikoner: ATOS WIRTANEN, SVEN WILLNER, JOHANNES SALMINEN, TOR HÖGNÄS

218

Belästa journalister: LEIF SALMÉN, YRSA STENIUS, BENGT PACK ALÉN, PER-ERIK LÖNNFORS, MAGNUS LONDÉN, ANNA-LENA L AURÉN, NILS ERIK FORSGÅRD

226

Dissidenter: CARL-GUSTAF LILIUS, HARRY JÄRV, JUTTA OCH BENEDICT ZILLIACUS

232 235

Wittgensteins lärjunge: GEORG HENRIK VON WRIGHT Vad livet gör med oss: MERETE MAZZARELL A, AGNETA VON KOSKULL, MARIANNE PELTOMA A, VIVI-ANN SJÖGREN, ROBIN VALTIAL A, TUVA KORSSTRÖM, PIA INGSTRÖM, MICHEL EKMAN

251

I fördansarnas fotspår

252

Modernismen – en familjeaffär: OSCAR OCH RALF PARL AND

260

Till försvar för eviga värden: MIK AEL ENCKELL

269

Den lycklige resenären: GÖRAN SCHILDT

276

Konvertiter

277

Trons och tvivlets mysterium: GÖRAN OCH LISBETH STENIUS

283

Själens emigranter: TITO OCH INA COLLIANDER

286

Att skriva efter Auschwitz: MIRJAM TUOMINEN

291

Inte av senaste kontrollerade modell: EVA WICHMAN

298

Långa, tålmodiga författarskap

299

Du tror du kuvar mig liv: SOLVEIG VON SCHOULTZ

310

Denna gladlynta saklighet: ULL A OLIN

314

Försvinna in i diktens rum: BO CARPEL AN

327

Leve revisionismerna!: THOMAS WARBURTON

330

Stiger i ljus: PETER SANDELIN

335

Lömska barnboksförfattare

336

Den lyckliga dalen: TOVE JANSSON

346

Ett universum kallat Tulavall: IRMELIN SANDMAN LILIUS

359

Vardagsrealism och anarki: MARITA LINDQUIST, CHRISTINA ANDERSSON, CAMILL A MICKWITZ, SEBASTIAN LYBECK, VERONICA LEO

364

Fantasy i närmiljö: Y VONNE HOFFMAN, BERNDT ZILLIACUS, ANNIK A LUTHER

368

I vassen lurar gubbgäddan Gud

369

Kommer en varg och säger: TUA FORSSTRÖM

381

Tar upp kärt blåbär i famnen: EVA-STINA BYGGMÄSTAR

387

En klockren munterhet: SUSANNE RINGELL

394

Åland som Afrika: Ulla-Lena Lundberg

416

Boom!

418

Volter under cirkustältets tak: PIRKKO LINDBERG

425

Spanien ur det undermedvetna: AGNETA ARA

428

Österbotten får sitt emigrantepos: L ARS SUND

432

Tammerforssvenska krönikor: CAROL A SANDBACK A

436

Nostalgisk kioskvältare: KJELL WESTÖ

448

Mansbilder

449

Den äktenskapliga komedin: FREDRIK L ÅNG

457

Tre storgubbar: ERIK WAHLSTRÖM

463

En rockpojkes väg: HENRIK JANSSON

466

Nya röster från slätten: ROBERT ÅSBACK A, PETER SANDSTRÖM, K AJ KORKEA-AHO, PHILIP TEIR

480

Glitterscenen

480

Drottningen intar scenen: MONIK A FAGERHOLM

491

Flickorna kommer

493 Försoning med flickhelvetet: SANNA TAHVANAINEN 495 Hästar, kor och stilla raseri: MIK AEL A STRÖMBERG 497 En okänd verklighet: JOHANNA HOLMSTRÖM, SARA RAZAI 500 De ironiska: HANNELE MIK AEL A TAIVASSALO, MALIN KIVEL Ä,

ANNIK A SANDELIN, STELL A PARL AND

506 Mitt i livsbråten: ULRIK A NIELSEN 508 Jag skulle vilja vara 50: EMMA JUSLIN 510 Hjältinnor i nuet och myten: TOVE APPELGREN,

HENRIK A ANDERSSON, MARIA TURTSCHANINOFF

514 Landet som är: CATHARINA GRIPENBERG 518

Personregister

Förord

Från Lexå till Glitterscenen är ett beställningsarbete. Den ursprungliga beställaren var Schildts förlag som önskade en presentation av den finlandssvenska litteraturen under de senaste femtio åren, med betoning på författarskapen. Tanken var att litteraturhandboken skulle utgöra en komplettering och en fortsättning på Thomas Warburtons Åttio år finlandssvensk litteratur (1984). Warburtons verk täcker 1900-talet fram till 1980, men en stor del av de författarskap som inleddes på 60- och 70-talet hade naturligtvis utvecklats och krävde en nyvärdering.

Under arbetets gång insåg jag, och mitt nya förlag Schildts & Söder­ ströms, uppgiftens vansklighet. Tiden har sprungit förbi de stora enmans­ litteraturhistorierna – även om Georg C. Schoolfield så sent som 1998 gör en beundrandsvärd encyklopedisk insats med sin översikt över den finlandssvenska litteraturen i A History of Finland’s Literature.

Min framställning av den finlandssvenska litteraturen från 1960 fram till 2013 är visserligen mer eller mindre kronlogiskt uppbyggd, men den är i högre grad essäistiskt subjektiv än föregångarna. Författarskapen grupperas tematiskt och framställs i de flesta fall som självständiga helheter. Författarporträttens längd varierar mellan det utförliga och det korta. Citaten är viktiga element. Finns det något som säger mer om en författares egenart än den egna texten?

Från Lexå till Glitterscenen är också resultatet av mitt livslånga umgänge med den finlandssvenska litteraturen. Min barndom var fylld av böcker, läsning och författare. Min mamma var författare. De flesta som hon umgicks med skrev böcker. Jag fick inte bara ett dedicerat exemplar av Solveig von Schoultz Nalleresan, jag fick se och känna på dockorna som boken handlade om. Vi åkte på besök till Heidi och Oscar Parland i

9

Nickby. Som resultat blev Den förtrollade vägen en högläsningsbok.

Författaryrket fyllde mig med vördnad. Det var det finaste man kunde ägna sig åt.

Själv blev jag dock inte skönlitterär författare utan storläsare av böcker.

Jag finkammade bokhyllorna därhemma och läste i stort sett all skönlitteratur från A till Ö på Kottby bibliotek. Det var världslitteraturen i översättning, den svenska och finlandssvenska litteraturen så komplett som en välsorterad filial kan erbjuda. Allt oftare utsträckte jag mina biblioteksbesök till Bo Carpelans kungadöme på Rickhardsgatan.

Under slutet av 1960-talet och hela 1970-talet försvann litteraturen för mig, som dittills knappt gjort något annat än läst. För att hävda min egen identitet ägnade jag mig åt studier i lingvistik och filosofi, inte åt litteratur. I den mån jag hann läsa skönlitteratur var det böcker som föranleddes av mina språkstudier och av mitt arbete, som på 70-talet hade anknytning till fransk, spansk och anglosaxisk kultur.

1986 tog litteraturen på nytt över i mitt liv, och då med speciell tonvikt på det finlandssvenska. Jag fick anställning som kulturjournalist på Hufvudstadsbladet och förblev där till 2009. De kunskaper och det recensions- och intervjumaterial som jag samlat på mig under dessa år ligger delvis som grund för boken. Det mesta är dock nyskrivet. Allt är ny- eller omläst.

Arbetet på Från Lexå till Glitterscenen inleddes hösten 2008. Bokens namn var fastslaget; den skulle spänna över den nyare finlandssvenska litteraturen från Christer Kihlman till Monika Fagerholm. Startskottet går vid 1960, året då Christer Kihlmans Se upp Salige! utkom.

Det var med en viss bävan jag närmade mig Kihlmans författarskap.

Skulle det hålla för en granskning efter så många år och så mycken mytbildning? Det höll. Se upp Salige! visade upp nya, överraskade sidor. Läsningen av Den blå modern var ännu en gång en chockerande stark upplevelse. Argentinaböckerna kändes mera problematiska och oroväckande än när de först utkom och väckte skandal.

På samma sätt föreföll Märta och Henrik Tikkanens äktenskapliga dialog aktuell och relevant. Paret Tikkanen bredde ut sina liv decennier innan Karl Ove Knausgård blev kultförklarad för samma sak. Jörn Donners enorma produktion, år 2013 krönt av Mammuten, höll på att knäcka mig. Å andra sidan är Donner emblematisk för större delen av den period

10

F ÖR OR D

som min bok handlar om. Också i sina hårt kritiserade romaner avslöjar han tiden och samhället.

70-talets breda utbud av litterära alternativ hade för mig till stor del sugits in i ett ouppmärksamhetens svarta hål medan jag sysslade med andra saker i mitt liv. I det feministiska uppvaknandet, hurrarrörelsen och den ågrenska familjesagan kunde jag nu se ett proletärt och litterärt mönster som kanske hittills inte har uppmärksammats till sin fulla betydelse. Fågel Fenix-gruppens experimentlystnad och spontana känslighet för samtidens internationella strömningar kan göra en sentida läsare helt perplex.

De stipulerade tidsgränserna för framställningen blev i praktiken svåra att hålla. I bokens mittparti finns utvikningar bakåt i 1900-talet. De motiveras av att några av periodens viktiga författare, till exempel Solveig von Schoultz, Bo Carpelan och Tito Colliander, inledde sina författarskap betydligt tidigare än 1960. Jag har heller inte kunnat motstå min klockarkärlek för vissa andra generationsmodernister som Oscar och Ralf Parland, Eva Wichman och min mor Mirjam Tuominen. Tjugotalsmodernisterna är ofrånkomligt närvarande, närmast i sin egenskap av »fördansare». Rabbe Enckell är en huvudperson i sonen Mikael Enckells författarskap. Henry Parland glimtar fram i bröderna Oscars och Ralfs böcker. Gunnar Björling, Elmer Diktonius och Edith Södergran är referensramar för dem som följer i deras spår.

Essäistiken, denna typiskt finlandssvenska genre, visade sig från 1960-talet framåt vara en guldgruva för ideologiska resonemang. På 1990-talet tonas ideologierna ner för berättelser om jaget, livet, tanter, krokodiler och annat som Merete Mazzarella introducerat i sin trendsättande blandform mellan essä och självbiografi. Barnbokslitteraturen, som tidigare baserade sig främst på Tove Jansson och Irmelin Sandman Lilius stora författarskap, har fått en oväntad renässans i början av 2000-talet. Det sena 80-talets romanboom, med namn som Ulla-Lena Lundberg, Pirkko Lindberg, Lars Sund och Kjell Westö, har lett till en prosans förnyelse på 90- och 00-talet.

Varifrån kommer dessa nya författare? Svaret lyder i många fall: Från Österbotten, som på 2000-talet blivit ett litterärt centrum med VasaLit­t fest och nygrundade aktiva förlag. Över den österbottniska slätten v­a­n­

F ÖR OR D

11

dra­­r de in i den finlandssvenska litteraturen: Hannele Mikaela Taivassalo, Robert Åsbacka, Peter Sandström, Ralf Andtbacka, Catharina Gripenberg och många fler.

Ett annat svar kunde vara: Från Glitterscenen. Monika Fagerholms djärva pejling av flickors och kvinnors väsen har följts av en mängd unga självständiga kvinnliga författarskap, till exempel Sanna Tahvanainen, Malin Kivelä, Emma Juslin, Maria Turtschaninoff.

Listan över de författarskap som presenteras i Från Lexå till Glitterscenen är lång, men inte heltäckande. Poesin från början av 70-talet och till periodens slut skulle till exempel kräva en mera ingående behandling. Här hoppas jag att någon annan skribent tar vid och att vi inom överskådlig framtid får en bok om den nyare finlandssvenska lyriken.

Förslagsvis kunde den heta »Från Tomas Mikael Bäck till Matilda Södergran». Som ett slags boägg finns i min bok ett kapitel om den finlandssvenska sekulariseringen och diktens andliga dimension hos Tua Forsström, Eva-Stina Byggmästar och Susanne Ringell. Tonvikten i min bok kom att ligga på prosan, även om äldre poeter som Solveig von Schoultz, Bo Carpelan, Gösta Ågren, Lars Huldén, Inga-Britt Wik, Peter Sandelin och Claes Andersson får utförliga texter.

Vad blir helhetsintrycket av den finlandssvenska litteraturen i dag, efter fyra års intensiv granskning och ett hundratal författarporträtt?

Den är varken »provinsiell», »borgerlig» eller »dålig», för att citera tidigare omdömen. Vi behöver inte längre instämma i Thomas Warburtons legendariska slängar om den finlandssvenska litteraturens provinsialism och borgerlighet (Åttio år finlandssvensk litteratur) eller som Merete Mazzarella fråga: »Hur dålig är egentligen den finlandssvenska litteraturen?»

(Det trånga rummet).

Om man vill karaktärisera Christer Kihlmans Borgåbaserade Lexå eller Monika Fagerholms Kyrkslättsfiktion »Trakten» som provinsiella, kan man lika gärna använda samma epitet om William Faulkners Yoknapatawpha eller David Lynchs Twin Peaks. Är Tove Janssons själslandskap, mumindalen, provinsiellt? Fråga japanerna. »Hembygden är den enda trakt, som finns överallt. Modersmålet är det enda språk som alla talar», förfäktar Gösta Ågren, som har överskridit nationsgränser med sin österbottniskt förankrade diktning.

12

F ÖR OR D

Ensidigt »borgerlig» kunde den finlandssvenska litteraturen knappast kallas efter 1960-talets radikalisering, vilket Thomas Warburton också själv konstaterade år 1984. Däremot uppmärksammade man kanske inte då hur 70-talets alternativa våg förstärkte radikalismen och lade tyngdpunkten på författare ur samhällsklasser vars röster tidigare inte blivit hörda. I dag kan vi läsa om klassresor och invandrarproblematik hos Robert Åsbacka, Peter Sandström, Marianne Backlén, Johanna Holmström och Sara Razai.

Vad är det för masochistisk impuls som får finlandssvenska kritiker och litteraturhistoriker att gång på gång stämpla den egna litteraturen som »dålig»? Min sejour med alla dessa böcker och författare har varit en överväldigande positiv upplevelse, och jag är beredd att definiera den finlandssvenska litteraturen som livskraftig och befriande ojämn. Skalan går från författarskap av internationella mått till böcker som har sitt existensberättigande på ett strikt lokalt eller personligt plan. Den elektroniska utvecklingen gynnar de senare. Den årligen utkommande Finlandssvenska bokkatalogens lista på »övriga utgivare» växer stadigt.

När det gäller den förlagsutgivna kvalitetslitteraturen förefaller grundproblemen vara att trygga en bred utgivning och en växande läsekrets. En litteratur utan mångfald och experimentmöjligheter utarmas och förtvinar. Också en mycket liten litteratur måste ha läsare, inte bara författare.

I skrivande stund följer Tove Appelgrens Vesta-Linnéa-böcker mumintrollens väg ut i världen. Georg Henrik von Wright, Bo Carpelan, Tua Forsström, Kjell Westö, Monika Fagerholm är exempel på internationellt kända namn. Många finlandssvenska författare når en publik i det finskspråkiga Finland och i Sverige. Men läsarna inom och utom den egna kretsen kunde vara fler – i synnerhet i den svenska litteraturens moderland Sverige.

Frankrikes inkluderande inställning till den frankofona litteraturen är inte bara ett utslag av postkolonialism – det är också klok språk- och litteraturpolitik. Med en generösare inställning på svenskt håll kunde den finlandssvenska litteraturen integreras som en autonom men naturlig del av den svenskspråkiga litteraturen.

F ÖR OR D

13

Mitt tack går till min tålmodiga och kunniga förlagsredaktör Myrika Ekbom. Jag tackar också Svenska folkskolans vänner och Finlands svenska författareförening för stipendier.

Denna bok tillägnas: Min man Tapani Suominen, som under arbetets gång bistått med konstruktiv manusgranskning och perfekt markservice.

Min syster Kyra Korsström, vars entusiastiska respons varit mig till stor uppmuntran.

Mina sju barnbarn och bonusbarnbarn, som i positiv mening distraherat mig och fört in mina tankar på nya banor.

14

tuva korsström Helsingfors–Korpo–Athen, november 2008–april 2013

F ÖR OR D

Revolten tur och retur

Året var 1960 och de mentala förändringarnas vindar blåste över hela västvärlden. Som genom en tanke utkom Christer Kihlmans roman Se upp Salige! just detta år. Boken visade sig innehålla sprängstoffet för sextiotalets litterära och politiska revolt. Den fungerade som en attack mot den finlandssvenska borgerligheten och väckte vederbörligen skandal.

I själva verket hade den kritiska granskningen av denna borgerlighet pågått en längre tid. 1965 gav Marianne Alopaeus ut Mörkrets kärna, ofta sedd som den perfekt tidsenliga sextiotalsromanen. Då hade hon under tjugo års tid, i roman efter roman, bedrivit sitt privata uppror mot borgerlighetens och patriarkatets strukturer.

Det är inte utan orsak som Trygve Söderling i sin doktorsavhandling om medelklassens radikalisering på sextiotalet, Drag på parnassen (2008), väljer att framhålla i synnerhet Se upp Salige! och Mörkrets kärna som beståndsdelar av »en kollektiv fantasi» och »ett utopiskt manuskript som lever och aktivt påverkar vår verklighet också i dag». För många ur min egen generation, fyrtiotalisterna, har Kihlmans och Alopaeus författarskap varit känslomässigt engagerande, berörande och kontroversiella. De artikulerade sextiotalets intellektuella förvänstring på sitt eget individualistiska sätt, långt från slagorden och förenklingarna. Och in på åttiotalet fortsatte de att gå några steg före och förbrylla med böcker som sällan låg i en förutsebar riktning.

15

Geting bland myggorna […] finlandssvenskens känslomässiga förhållande till det samhälle i vilket han lever är både förvirrat och smärtsamt. För författaren har det ofta betytt katastrof. Han har inte mäktat med att för sig personligen lösa de komplicerade problem som sammanhänger med hans existens som svensk samhällsvarelse i Finland, utan han har vänt hela samhället ryggen och står där med två tomma händer och det sista lilla motivet klämtande under hjärtat: hans egen ointressanta, isolerade, borgerliga biografi.

Så formulerade den 29-årige Christer Kihlman (f. 1930) finlandssvenskhetens dilemma i debattartikeln »Svenskhetens slagskugga», som pub­ licerades i Dagens Nyheter i augusti 1959. Artikeln ledde till polemik i både Sverige och Finland. Den förebådade ett författarskap som under decennier skulle provocera den finlandssvenska borgerligheten. Detta författarskap skulle nästan undantagslöst hämta näring ur författarens egen – borgerliga och antiborgerliga – biografi.

Christer Kihlman gjorde sin prosadebut med romanen Se upp Salige! ett år efter debattartikeln i dn. Romanen har setts som det symboliska startskottet för revoltens årtionde.

Det var inte särskilt mycket i Kihlmans dittillsvarande verksamhet som talade för att just han skulle initiera det radikala 1960-talet. Han föddes i en högborgerlig familj, vars välstånd hade grundlagts av hans farfarsfar, teologen, skol- och affärsmannen Alfred Kihlman. Denne lät också bygga det pampiga kihlmanska huset på Högbergsgatan 19, där Christer Kihlman växte upp. Hans patriarkaliske farfar Lorenzo Kihlman präglades, enligt sonsonen, av »den i finska och finlandssvenska borgerliga kretsar starkt dominerande stora fosterländska uppgiften, att skapa en modern europeisk nation bland andra moderna europeiska nationer». Släktens ekonomiska och politiska maktställning kompletterades i följande generation med starka kulturella element; Christer Kihlmans farbror var den framstående litteraturhistorikern och kritikern Erik Kihlman och hans far Bertel Kihlman var översättare och författare.

Den unge Christer Kihlman följde släktens kulturella tradition när han 1951 debuterade med den lågmälda, modernistiska diktsamlingen Rummen vid havet, följd av samlingen Munkmonolog 1953. Senare under

16

R E VOLT EN T UR OC H R E T UR

50-talet började han också skriva litteraturkritik. En fingervisning om framtida subversiva böjelser ger det faktum att han var rabulisten Jörn Donner behjälplig i redaktionsarbetet med tidskriften Arena – även om Kihlman till Donners förargelse i detta skede gjorde sig till en försiktig tolk för en liberal tredje ståndpunkt.

Lakejredaktörens revolt

I Om hopplöshetens möjligheter (2000), en samtalsbok med Mårten Westö, säger sig Christer Kihlman minnas rätt litet om hur Se upp Salige! kom till. Impulsen till det som ursprungligen skulle bli en bok om en farson-relation kom när Kihlman som nygift plötsligt blev förälskad i en 13-årig flicka. »Det var i och för sig en liten episod, men den kom att anta gigantiska proportioner och fick med tiden konsekvenser för mig och mitt fortsatta sätt att se på skrivandet och min dragning till dylika mer eller mindre ’förbjudna’ sidor hos mig själv och andra», säger Kihlman.

En annan drivkraft var önskan att skriva en »oren» roman. Det rörde sig om en stilistisk frigörelse men också om en innehållsmässig protest mot vissa äldre författarkolleger som tyckte att politik och sexualitet var alltför grova delar av verkligheten för att kunna behandlas i en konstnärligt utformad roman.

Se upp Salige! delade kritiken och läsekretsen i två läger – ett mönster som skulle gälla för Kihlmans böcker också i fortsättningen. Romanen drabbade sina läsare antingen som en illvillig smädelse av det invanda och omhuldade eller som ett stridsrop till revolt mot femtiotalets konservativa och stelt patriotiska finlandssvenska klassamhälle.

Revolten förkroppsligas av romanens huvud- och jagperson KarlHenrik Randgren, chefredaktör för den högerliberala småstadstidningen Lexå Nyheter. Randgren är snarare »lakejredaktör» än chefredaktör. Han skriver ledare som bejakar tidningens högerattityd och undfallenhet mot kapitalet och makthavarna.

Allt är som vanligt i småstaden Lexå, som förefaller vara en lätt igenkännlig pastisch på Borgå med omnejd, en miljö där Christer Kihlman och hans hustru Selinda hade installerat sig några år tidigare. Staden tecknas i decemberkyla och Luciatider. På Lexå Nyheter utgörs Luciajuryn av tidningens två reportrar som, dräglande över fotoskörden, utkorar vad som ska visa sig vara »kåta Daisy från Västersund» till ljusbärerska.

Daisy får senare spela med i bokens kanske mest förargelseväckande scen,

C HR I S T ER K IHLM A N

17

då Lucia grovhånglar med reportern Janne strax innan hon ska skrida in i läroverkets fyllda festsal.

Ett överraskande telefonsamtal för Randgren tillbaka till hans preLexåtillvaro och äktenskapet med den fula och otrevliga Gunnel. Han förväntas ta hand om sonen Gus, som har gjort sig omöjlig i sin svenska skola efter att ha haft samlag med en flicka bakom orgeln. Även om Randgren inreder vardagsrummet i sin tvårummare till sovrum åt Gus får far och son ingen kontakt efter de första trevande samtalen. Läsaren medvetandegörs gradvis om att något är på tok med Gus och att fadern nonchalerar honom i sin förälskelse i den 14-åriga Annika.

Randgrens euforiska kärlekstillstånd, kombinerat med ett ovanligt skenheligt utspel från en Lexåpräst, driver chefredaktören till en social och journalistisk revolt av hittills osett slag. Han skriver i rask takt tre ledare där han ger uttryck för vad han verkligen tänker om ungdomens så kallade sedefördärv och kyrkans inställning till sexualitet, om skenheligheten kring Luciakommersen och slutligen om frihetsbegreppet, inbördeskriget och kommunistskräcken.

Reaktionerna kommer omedelbart. I Lexå blir Randgren uthängd som kommunist och får sig en ordentlig reprimand av sin chef, den benhårde magnaten Rulle.

Romanen kulminerar i en förförelsescen som avbryts av Randgrens känsla av skam inför det minderåriga offret. När han går ut i sitt vardagsrum visar det sig att Gus varit där en längre stund, något som gör att den halvt fientliga bristen på kontakt mellan far och son drivs till sin spets.

Följande morgon är Gus borta. Senare hittas hans övergivna skidor vid en igenfrusen isränna utanför Lexå.

När jag läser Se upp Salige! på nytt, femtio år efter utgivningen, slår det mig att ett ofta förbisett drag i romanen är slagfärdigheten och den vitsiga replikföringen. Satiren är inte enbart nattsvart, utan helt enkelt träffande och rolig. Kihlman tecknar sina Lexåkarikatyrer med tjocka expressiva penseldrag: den vidriga Gunnel, skolans kryptonazistiske rektor Gudmund, storkapitalisten Rulle.

Som romanbygge står sig Se upp Salige! bra. Boken följer logiskt sin huvudpersons utveckling från jasägare till – åtmistone momentan – revoltör. Men den tyngs i viss mån av Randgrens självbespeglande, ångestfyllda monologer, som inte längre känns omstörtande, eftersom de själva bidragit till att förvandla den politiska protesten till självklarheter. Huvudtemat för

18

R E VOLT EN T UR OC H R E T UR

Randgrens angst, hans förälskelse i nymfetten Annika, har förvandlats från något erotiskt progressivt till pinsam politisk inkorrekthet – vilket Trygve Söderling också påtalade i Drag på parnassen.

Kanske förblir människornas oförmåga att nå varandra det bestående temat i Se upp Salige! Den hjälplösa icke-relationen mellan Randgren och hans son Gus, hans skamfyllda reträtt från förförelsescenen med den unga flickan berör i dag starkare än samhällsprotesten.

Ondskans anatomi

Den blå modern utkom 1963, och jag har ett minne av att den gjorde ett oerhört intryck på mig. Min omläsning bekräftar intrycket av något uppskakande och oförklarligt. Jag tycker fortfarande att Den blå modern är Christer Kihlmans viktigaste bok. Varför? Vad handlar Den blå modern om?

Kort kan det sägas att det rör sig om en borgerlig familjs upp­lösning och förfall i Thomas Manns anda. Christer Kihlman brukar själv leda spåren till Dostojevskijs Bröderna Karamazov. I hans roman dör och försvinner den briljante äldste brodern Robby – han som skulle ha kunnat leda familjeföretaget – medan den alkoholiserade och cyniske författarbrodern Raf och den svärmiske och nervklene yngste brodern Benno lever vidare. Handlingen utspelar sig i ett Lexå med vaga beröringspunkter till Se upp Salige!

Bennos inre monologer har få motsvarigheter i finlandssvensk litteratur. Han vädjar stammande till sin Gud, han konfronteras med sina plågoandar från skoltiden och med en obscent skämtsam djävulsgestalt.

Hans modersbindning och hans skuldkänslor över sina homosexuella böjelser för in honom i en psykos där han, Bernhard Lindermann, »god undersåte och german», utses till kommendant i Auschwitz för att fritt kunna ägna sig åt sadistiska experiment med internerna.

Brodern Raf är på flykt från sitt misslyckade äktenskap. När han återvänder från en längre utlandsvistelse finner han Benno i djup förnedring.

Benno är galen och modern vägrar acceptera något så socialt skamfyllt som sinnessjukdom. Raf reflekterar över det förkastliga och nödvändiga i att göra sina närmastes förnedring till föremål för offentlighet i en bok. »Offentligheten förminskar inte, offentligheten är ett skydd för det ondas tillväxt» skriver Raf i vad som kan ses som Christer Kihlmans egen hybrispräglade programförklaring som författare:

C HR I S T ER K IHLM A N

19

Fullkomligt fri att välja vilket yrke som helst har jag valt det enda inom vars existensramar jag kan existera. Varje ny bok är en ohjälplighet, ett fritt vals möte med nödvändigheten, med sitt enda alternativ […] Jag skriver för att min kunskap om människorna är större än människornas kunskap om sig själva […] Jag är synsk, kalla mig synsk om ni vill, ty jag vet något om er som ni själva är djupt okunniga om. Därför är jag författare.

Ett genomgripande tema i Den blå modern är sadismen och ondskan som något ofrånkomligt mänskligt. Kriget projiceras i de överlevande bröderna Bennos och Rafs undermedvetna och skapar vidriga och samtidigt sublima fantasier. Romanen avslutas med ett avsnitt där Raf tar sina barn på söndagspromenad över Lexå kyrkogård och i den skarpa vårsolen får en kathartisk vision av att askan från Auschwitz och närhistoriens största brott regnar över dem. Scenen där Raf ångestfullt lever sig in i de judiska föräldrarna och deras barn är en motpol till Bennos sadistiskt njutningsfulla travestering av kommendant Rudolf Höss lägerbeskrivning tidigare i boken: Och att jag gråter och att jag önskar mina barn samma tårar av förvåning när de växt upp en gång. Det föll så mycket aska den dagen, aska från de mördade i Auschwitz och Warszawa och Belsen och alla andra platser där människor mördats för ingenting, under samma eviga sol, den gula skivan, den gula stjärnan, stjärnan över Betlehem, vår sol, de mördades sol, solen över Auschwitz.

Ja, varför berör Kihlmans berättelse om tre bröders död, vansinne och olycka fortfarande så starkt? När jag läser boken på nytt läser jag samtidigt om den skugga som kriget och nazismen kastade över min egen uppväxt.

Och när jag läser om Rafs och Lisas trevande, omogna äktenskap är det också med en känsla av igenkännande. Just så tedde sig samliv och barnafödande för min generation, som kastat familjekonventionerna på sophögen och som ändå skulle bli tvungen att leva upp till dem.

Skildringen av de unga föräldrarna efter sonen Jockes födelse är underbar, uppriktig, komisk:

20

R E VOLT EN T UR OC H R E T UR

Jag älskade henne för att det hade varit så svårt. Jag tryckte mitt ansikte mot hennes hals och snyftade och hon strök mig över håret och tröstade mig. Vi var som slemklumpar båda och tröstade varandra tafatt, som slemklumpar. Barnet var vidrigt, vilket fasansfullt resultat av så mycken smärta och ångest.

Den blå modern väckte samma breda och motstridiga intresse i litterära kretsar som Se upp Salige! Motstridigheterna illustreras av att Kihlmans finska förlag Otava refuserade boken på grund av dess kontroversiella innehåll medan den finlandssvenske kritikern Sören Lindgren attackerade honom för hans försonliga »Euterpehumanism». Pekka Tarkka, då ung och oppositionell kritiker i Uusi Suomi, formulerade den kanske bästa definitionen av Kihlmans bok: »Den blå modern är en utvecklad och ofärdig människas värdefulla arbete.»

1965 utkom Madeleine, ett slags fortsättning på berättelsen om alter egot Raf. Det är en äktenskapsroman utan skiljetecken i den nya franska romanens stil. Boken bygger i sin helhet på Rafs inre monolog om alkoholism, skrivkramp och kärlek till hustrun Madeleine. Madeleine är en tidstypisk collageroman som starkare än Kihlmans två första romaner har anfrätts av tidens tand. Det känns rätt likgiltig att läsa om författarens supresa till staden, hans fylleseans på stugvinden och hans anfall av delirium. Den samtida kritiken mottog dock romanen positivt och mera unisont berömmande än de tidigare romanerna.

George C. Schoolfield påpekar i A History of Finland’s Literature att Madeleine paradoxalt nog är en idyll. »Underligt nog överger Kihlman aldrig helt sin tro på kärnfamiljen», skriver Schoolfield.

Det personliga är politiskt

»Jag hade en stark tro på författarens möjlighet att påverka samhällsutvecklingen, jag tvivlade inte på det meningsfulla och allmännyttiga med min litterära verksamhet», skrev Kihlman i inledning till essäsamlingen Inblandningar, utmaningar, där han 1969 samlade ett antal artiklar och kolumner från det gångna decenniet.

Kihlman blev under loppet av sextiotalet en offentlig person, inte bara litterärt utan också politiskt. Han anslöt sig 1963 till socialdemokraterna och förblev partiet trogen då andra radikala fortsatte längre vänsterut. Han blev också en trogen anhängare av president Kekkonen

C HR I S T ER K IHLM A N

21

som vid den tiden drog till sig yngre intellektuella.

Som tidsdokument är Kihlmans debattartiklar värdefulla. Ofta föregrep han det som kom att bli den nya vänsterintelligentians argument mot den bestående ordningen, men det var med Människan som skalv som den verkliga debatten bröt ut hösten 1971.

Från första början har Christer Kihlman varit noga med att förklara att det inte rör sig om någon »bekännelsebok». Så sent som i samtalsboken med Mårten Westö år 2000 argumenterar han mot kategoriseringen och föreslår i stället termen »emotionellt reportage». Vad än författaren själv anser om saken präglas Människan som skalv dock både av bekännarens nästan njutningsfulla självutlämnande och av bekännelselitteraturens ideologiska sida, av feminismen formulerat som »det personliga är politiskt». I början av 1970-talet låg bekännelsegenren i tiden, Jan Myrdal hade utkommit med Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell (1964) och Pentti Saarikoski med Kirje vaimolleni (Brev till min hustru). Samma år som Människan som skalv utkom också Jörn Donners Sommar av kärlek och sorg och Marianne Alopaeus Betraktelser kring en gräns.

Människan som skalv är en »systematisk redogörelse för upplevelser av alkoholism, homosexualitet och ett splittrat konfliktfyllt äktenskap».

Kihlman vill skildra detta för att som första målsättning ifrågasätta det kapitalistiska samhällets ångestframkallande princip om att akta privatlivets helgd. Det rör sig om samma resonemang som författaren Raf vägleds av när han avslöjar sin familjs förnedring i Den blå modern. I Människan som skalv kan den pedagogiskt predikande marxistiska överbyggnaden dock kännas föråldrad på ett nästan rörande sätt.

Boken är uppbyggd som tre självbiografier: alkoholistens, den homosexuelles och den äkta mannens berättelser.

Alkoholisten Christer Kihlman börjar tidigt dricka på grund av oförklarlig ångest och bristande självförtroende. Han misslyckas i sina studier men spelar på Nylands nation rollen av en trevlig prick som dock föredrar golvtiljorna framför samvaron ovanom bordet. Han blir diktare och kritiker, gifter sig och lever lycklig i en röd liten stuga, blir framgångsrik författare, men ingenting bryter hans tvångsmässiga alkoholbruk, och äktenskapet börjar falla sönder.

Som ung söker författarjaget hjälp hos en psykiater och blir med irritation avpolletterad. Enligt psykiatern beror ångesten på mamma och pappa. Dessutom bör patienten anpassa sig till det rådande samhället.

22

R E VOLT EN T UR OC H R E T UR

Patiente­n kommer å sin sida senare till insikt om att problemen ligger i det depressionsframkallande klassamhället. Alkoholen är inte sjuk­ domen, utan det tillfälliga botemedlet mot ett sjukt samhälle.

Väl medveten om att samtidens fördomar mot homosexualitet är betydligt starkare än mot alkoholism, ägnar sig Kihlman åt medvetna provokationer i avsnittet »En homosexuell». Det är skäl att komma ihåg att homosexualitet fram till 1971 var straffbart i Finland och att Människan som skalv redan av den orsaken var en modig bok. Kihlman söker, utan att lyckas, rötterna till sin egen homosexualitet i barndomen och pojkskolan. Mest berörande blir tematiken när han beskriver sitt ungdomsförhållande till en äldre homosexuell man, kallad Ossian, som under ynglingens föraktfulla blick förvandlas från en förfinad, bildad herre till en lysten och ömklig varelse.

Avsnittet »En äktenskapsbild» är utformad som ett tilltal i du-form till hustrun Selinda. Det är Kihlmans dittills minst koncilianta äktenskapsbeskrivning enligt det kända mönstret: Ung trevande förälskelse med omedelbar övergång i graviditet, giftermål och föräldraskap, ett lyckotillstånd som förvandlas till sin motsats på grund av alkohol, avund och otrohet men som mot alla odds slutat i försoning. De fiktiva författarhustrurna i Den blå modern och Madeleine förefaller fungera som katalysatorer för mannens/författarens kärlek, beroende eller hat. I Människan som skalv är den levande hustrun Selinda en självständig karaktär byggd på en motstridig uppväxt präglad av småborgerlighet, romantiskt bohemeri och tidvis ofattbar grymhet från de vuxnas sida. Äktenskapet med Selinda överlever efter en vulgär, desperat kamp från hustruns sida. »För oss båda var äktenskapet något oavslutat […] Vi måste få reda på hur det sedan gick!» skriver Kihlman. Han avslutar äktenskapsskildringen med en kärleksscen mellan hustrun, mannen och den gode vännen. Scenen väckte på sin tid moralisk upprördhet. I en senare läsning framstår den som ett harmoniskt uttryck för epokens sexuella frigjordhet.

Naturligtvis lyckades Christer Kihlman också denna gång i sin avsikt att chockera borgarbrackorna. Människan som skalv blev skandalomsusad, bland annat på grund av Bonniers krav att Selinda Kihlman skulle förbinda sig att inte vidta rättsliga åtgärder mot förlaget om boken publicerades. Av den seriösa kritiken blev boken omskriven i huvudsakligen positiva ordalag. Den mottogs som en terapibok av människor i nöd, och författaren översvämmades av telefonsamtal och brev.

C HR I S T ER K IHLM A N

23

Uppkomlingarnas furste

Christer Kihlman brukar ange Machiavellis Fursten som en av inspirationskällorna för Dyre prins, som kom ut 1975 och blev hans länge emotsedda återkomst till romanen. Huvudpersonen Donald Blaadh är en renässansgestalt, en begåvad, fräck uppkomling som frigör sig från sin torftiga familjebakgrund genom svek och bedrägeri och överger sin ungdoms marxistiska ideologi för att njuta av kapitalismens frukter.

När romanen börjar är Donald Blaadh »48 år och nöjd med sitt liv».

Han har nyligen dragit sig tillbaka från vd-skapet för en blomstrande importfirma och funderar nu på att skriva sina memoarer. Donald har fått allt han drömt om i livet: pengar, makt, kvinnor. Han hör till den mäktige presidentens förtrogna. Han bor i en stor våning i Eira med den senaste livspartnern, konsertpianisten Vanessa, och den vanartige mellansonen Torbjörn. Donalds väg från barndomshemmet, den solkiga gårdskarlsbostaden, har varit lång. Numera kan han visa långnäsa åt den adliga släkt som han troligen är en oäkta utväxt av: ätten von Bladh med dess finska gren Lehtisuon-Lehtinen.

Romanens dramatiska kurva bygger upp bilden av den framgångsrike Donald Blaadh för att sedan låta den blanka fasaden rämna i en ström av frågor. Är Donalds firma i själva verket ett konkursbo? Håller Vanessa på att överge honom? Är Torbjörn kanske inte Donalds son, utan frukten av hans mors och porträttmålaren Jacob von Bladhs hemliga förbindelse?

Har den skenbart otadlige äldste sonen Miles gjort sig skyldig till förskingring?

Och är det en god idé att skriva memoarer? Gökungen Donald Blaadh finner sig inbegripen i en hätsk strid med blåblodige Jacob von Bladh om vem som har rätt att skriva släktens historia. Ska en sådan krönika skrivas respektfullt och stelt eller respektlöst och levande? Och har Donald verkligen farit iväg med släktarkivet såsom den förgrymmade Jacob hävdar?

Fejden om det förflutna avbryts av budet om att Miles har begått ett väl förberett och ideologiskt betingat självmord. Han lämnar efter sig ett långt brev där han anger militärkuppen i Chile som den yttersta orsaken till att han inte längre vill leva. Brevet är riktat till halvbrodern Torbjörn, som är på väg in den radikala finländska ungdomens och intelligentians 70-talshemvist, stalinismen. Också Torbjörn är en stor beundrare av

24

R E VOLT EN T UR OC H R E T UR