Förkläddochnaken blädderex

Förklädd och naken.

Självporträtt. Själsfränder. Skrift.

3

Förklädd och naken.

4

Birgitta Boucht

Förklädd och naken.

Självporträtt. Själsfränder. Skrift.

Schildts & Söderströms

5

Förklädd och naken.

Boken har utgivits med stöd av FILI/Delegationen för den svenska litteraturens främjande.

ISBN 978-951-52-3316-5 © Birgitta Boucht 2014 Omslag & inlaga Anders Carpelan Omslagsfoto (baksidan) och sid 216 ©Charlotta Boucht Schildts & Söderströms Tryckt hos Nordprint Helsingfors 2014

6

Betänk, att du själf kunde vara ett bref till en kommande.

Vilhelm Ekelund, S p å r o c h t e c k e n , 1 9 3 4 Hans brev börjar alltid utan hälsning och slutar utan underskrift, som om de ingick i ett enda brev, som rullas upp genom tiden likt en oändlig pappershandduk.

Margaret Atwood, K a t t ö g a , 1 9 8 9

7

Förklädd och naken.

8

Innehåll

Den röda paprikan

11

Samm anfa ttn i n g 14 Självbiografi 14 (med hälsning till Sonja Åkesson och Lawrence Ferlinghetti) 30 1. Bör jan Barndom 30 Varför dessa hemligheter?

41 Själen dras till kunskap 43 Pappa 46 En spelman och en drömmare är död Att sörja en syster 52 Mamma 55 Mammas mat 58 62 Min faster, min trygghet Resan till Amerika 64 68 2. For tsättni n g Tonåren 68 Vart jag än kom hade hon varit där Studietiden 78 86 3. Läsan dets e l d En olämplig förebild?

87 Lycklig, omtumlad, vaken 93 Hus av ord 98 9

50

73

Förklädd och naken.

4. Mera for tsä ttn i n g 101 1960-talet 101 Tycker män om långa naglar?

109 5. 1970- talet!

112 Ung dam på hög post 112 Frånskild småbarnsmamma 114 Denna värld är vår 116 Men männen då?

123 Nästa år i Jerusalem 127 Anteckningar från sista veckan på ett jobb

128

6. A lla vi som ö n sk a r e n f ö r ä n dr i n g Vägen är lång 138 Guds bästa barn?

144 Kära Amerika!

146 En man gick genom stormen 149 Insyn hos en bostadslös 153 Sidenfågeln 160 7. D en nakn a sa n n i n ge n 163 Besynnerliga sammanslutningar 165 Berättelser ur garderoben 168 Arne och hans Timotei 171 May the force be with you 173 Helga Henschen, osannolik och lysande 8. Kultu ren s d i ve r se a r b e ta r e En öl på Elephant and Castle 181 Att visa sitt hjärta 182 Det pris man betalar 186 Sämsta tänkbara sällskap 188 Någonting har hänt 190 SOS-signal i förklädnad 192 FTV 193 10

178

176

132

Förklädd och naken.

9. K ärlek och dö d 196 Mor lilla mor 202 Lösa lappar 205 Till saknadens lov 208 Cancersystrarna 210 10. Litterär t sk a pa n de 218 Att bestiga Tre smeder 220 ”Vems är blicken som spanar genom mina ögon?”

I skrönornas himmel möttes de äntligen 227 Hon lever 231

235 11. Resor, ra stpl a tse r På färjan 236 239 Resans syster Nina 247 Den blinde resenären Forskningsresa på spårvagn 250 254 Lycklig resa!

261 Kilimanjaro böjde ner sitt vita huvud En som går bredvid 266 270 Rastplatser, gömställen 12. Till minn e av mi n a k ä n sl o r 272 Det tudelade jaget, hennes livs historia 272 Vad händer, vad är det som händer?

281 Kalla det livsmod 284 Emergency exit 290 13. Än tligen h e mma ?

Tack 297 Verkförteckning

294

298

11

223

Förklädd och naken.

12

Den röda paprikan

Det var en gång en höstmånad fylld av havererade pro-

jekt, sjukdom, död, frånvändhet och missnöje. Jag klädde sällan på mig, gick inte ut, sov dagar i sträck. Åt allt mera konstig mat eftersom jag inte kom iväg till några butiker.

En morgon öppnade jag kylskåpsdörren och möttes av total tomhet. Tittade för säkerhets skull i facket för grönsaker – där låg en bortglömd röd paprika. Den var skrynklig och fläckig. Knappt ens ett minne av en paprika. Men det var det enda jag hade att äta. Jag sträckte mig motvilligt efter en kniv och skar itu den usla grönsaken.

Inne i paprikan låg två babypaprikor. De omfamnade varandra som tvillingar i sin mammas mage, lysande vackra, fulla av liv. De trivdes och växte. Den tråkiga paprikans inre visade sig vara något helt annat än dess yttre hade förmedlat.

Det gjorde mig glad. Inspirerad.

Det sägs att min morbror kände norrmannen Thor Heyerdahl och nästan deltog i hans Kon-Tiki-expedition. Dessvärre träffade jag aldrig min morbror, och hans rykte som familjelegend är skamfilat. Han utvandrade till Sydamerika och levde sitt liv i en blandning av hopplösa affärsföretag, konstnärsdrömmar och mentala upp- och nedförsbackar.

Utmärkande för legender är dock att de vandrar rakt in i ens själ och bosätter sig där. Det är inte ovanligt att jag be13

Förklädd och naken.

rättar om min morbrors Kon-Tiki-seglats som om den varit verklig. Varför inte, tänker jag. Han kunde ha deltagit om han inte blivit förkyld. Han var redo för det stora äventyret, också om det svek honom i sista stund.

Vilka livsresor kunde vi själva ha gjort om vi inte blivit förhindrade av en eller annan förkylning? Vilka resor borde vi absolut inte ha gett oss ut på? Vilka färdkamrater har varit viktiga?

Jag bor i ett hem befolkat av resenärer. Andra kallar dem böcker.

Jag vandrar som vagabond i texter av alla slag, egna och andras. Den här skriften är inte facit över ett liv. Det är en pågående berättelse om rörelse, rastställen, samtal, sällskap, vandringar in och ut ur verkligheten, om att tappa bort sig på livsvägen och att kanske, äntligen, hitta hem.

Boken har kommit till på grund av min egen nyfikenhet.

Vad håller jag på med i mitt liv och skrivande? Finns det en helhetsbild som småningom blir tydlig? Måste det finnas en helhetsbild? Och den grundläggande frågan: Vilken betydelse har barndomen i en mänskas liv? När tar den slut – barndomen, betydelsen?

Jag skulle tro att det är lika för oss alla. Något har hänt i livet, något hemskt eller obegripligt, och omvärlden uppmanar oss att vända blad, gå vidare, framåt. Det blir man inte gladare av. Vi vill bläddra bakåt, börjar riva i gamla minnen, märker att de flesta försvunnit, andra har klibbat ihop sig, en del är uppenbart förskönade.

Att vända blad, hur man än vänder dem, är riskfyllt, överraskande och tröttsamt. Ändå fortsätter vi, därför att innerst inne vill vi alla tro att det finns en mening med det vi gjort och upplevt.

14

Den röda paprikan

Därför fortsätter jag – för att få syn på något. Kanske en berättelse. Kanske flera.

Vem skriver i mig? Döden.

Vem talar i mig? Livet.

Vem sjunger i mig? Barnet.

Vem rör sig i mig? Myten.

Vem håller ihop mig? Berättelsen.

15

Förklädd och naken.

Sammanfattning Självbiografi (med hälsning till Sonja Åkesson och Lawrence Ferlinghetti)

Jag bor på Mechelingatan, både mot gatan och gården högst upp med utsikt över himlen.

Jag lagar min tillfälliga mat, vilar på en av mina fyra möjliga sängar som mina barn har övergett som mina barnbarn har lämnat.

Jag vilar.

Jag tänker på dem som bott här, som lämnat, som kommit igen, som ersatts av andra.

Jag ser ut över himlen, undrar när jag kommer att befinna mig där.

Jag betvivlar inte att jag blir insläppt, jag har nycklar till besvärligare platser än himlen över Helsingfors, jag kommer att hitta ett hem, hitta hem, på samma slumpmässiga vis som jag hittat hit.

16

Sammanfattning

Mechelingatan mot gatan och mot g책rden.

17

Förklädd och naken.

Jag tänker på männen som stal min plånbok mitt på dagen på Mechelingatan, på mannen som slängde en tv-apparat i huvudet på mig från fjärde våningen på samma gata, vi gjorde upp i godo, han tyckte jag borde uppsöka en psykiater som tröst, jag uppmanade honom moderligt att lägga band på sina aggressioner.

Jag är förbannat moderlig, det stör mig.

I alla situationer är jag moderlig.

Jag ska bli faderlig, det ger mera tid för egna intressen.

Jag läser mycket i min lägenhet på Mechelingatan närmast himlen.

Jag läser mina kollegers verk och avundas dem deras positioner och synlighet.

Jag är en avundsjuk person, en tråkig egenskap som jag skäms över.

Jag gör övningar för att befria mig från min avund, det finns självhjälpsböcker för sånt.

Men jag är inte tillräckligt ihärdig, jag slarvar på samma sätt som jag slarvar med meditationen, maten, kvällsgymnastiken.

Jag gråter mycket på Mechelingatan då jag minns min barndom.

Då grät jag inte, det vågade jag inte.

Nu gråter jag och vet att det är patetiskt.

Jag läser och ser på tv, jag har många vänner trots att jag inte är på Facebook, åtminstone inte uppdaterad, 18

Sammanfattning

jag har ett nytt ansikte varje morgon i spegeln, det räcker för mig.

När jag var barn undrade jag hur gamla mänskor stod ut med att leva.

Var de riktigt kloka?

Vissa frågor får man aldrig svar på.

Jag är en utriven sida ur en uppslagsbok.

Jag vet mycket om eldsvådor och översvämningar, allt det där vattnet som stiger och stiger ända till sjunde våningen.

Jag kan simma. Jag vet hur man gör.

Men jag tror inte att jag orkar.

Jag slutade röka för trettiotre år sedan, den sista cigaretten hette Scheheradzade.

Jag ångrar mig.

Jag tyckte om mina läppar när de tog sig ett bloss, händernas gester i luften.

Pekfingret och långfingret på min högra hand har aldrig förlåtit mig tomrummet mellan sig.

Lungorna är de enda som tackar.

Och barnen förstås. De som tvingade mig.

Vem ska ta hand om oss när du dör? frågade de uppfordrande.

Det är inte längre aktuellt.

De klarar sig och jag kommer att dö.

Men inte ännu. Ännu återstår mycket att göra.

En jordenruntresa i trevligt sällskap, en genomgång av allt skräp på vinden, en översyn av krukväxterna.

Man vill inte lämna ett kaos efter sig.

19

Förklädd och naken.

Varför inte?

Jag tänker på Sonja Åkesson som levde ett lugnt liv på Drottninggatan 83a.

Hon ljög så det blixtrade om det.

Om allt var hon ett sanningsvittne.

Jag har lärt mig en del av henne.

Resten har jag kommit på själv.

Det är sommar på Mechelingatan 4 B, det bullrar på gatan, det dammar.

Min granne föll omkull på trottoaren, jag gick bakom henne, såg henne vingla, hann inte fram i tid.

Jag vet nu hur det ser ut när man faller.

Helt plötsligt byter kroppen läge.

Först är den upprätt, sedan ligger den utsträckt, på Mechelingatan, länge, i väntan på ambulans.

Jag har en stegräknare som sällan når upp till rekommenderade 10 000 steg.

Jag har ett måttband som visar ett ofördelaktigt midjemått.

Jag har problem med tallriksmodellen och matpyramiden.

Jag älskar tjinuski, det är inte bra.

Det händer att man dör ensam, då hör ingen den sista sucken, de sista orden.

Bäst att uttala dem medan tid är: ”Jag ångrar att jag inte tog körkort, jag ber om ursäkt för min usla finska.”

Jag vaknar på nätterna och saknar min syster, jag saknade henne när hon levde, 20

Sammanfattning

Sonja Åkesson, svensk författare, poet, dramatiker 1926 –1977.

21

Förklädd och naken.

jag saknar henne när hon är död.

Någon ropar på mig, jag känner inte igen rösten.

Jag svarar inte.

Jag oroar mig för världen och livet trots att man inte ska oroa sig utan gilla läget på Mechelingatan, var man än befinner sig, i sjunde våningen eller utsträckt på trottoaren.

Små blödningar inträffar hela tiden säger drömmen tröstande, små små blödningar som gör en blek och matt.

Jag har ett nytt mjukisdjur, en gråbrun Saimenvikare.

Jag har många mjukisdjur som jag pratar med, intresset för mjukisdjur intensifieras år efter år.

Jag vill bli begravd med stenar och träbitar ur strändernas förråd, Ukko, Harry och de övriga sälarna måste också få plats på överfarten.

Jag har inte segelbåt, ägobostad, bil eller diskmaskin, inte heller sommarstuga eller en jordplätt där jag kan odla ekologiska grönsaker.

Jag har egentligen ganska lite av värde, så har det alltid varit.

Jag kan inte investera klokt, men det bekymrar mig inte.

Det som bekymrar mig är att jag avundas andra deras förmåga att förmera sitt kapital. Jag borde ha gift mig med en miljonär, det borde jag ha gjort. Nu är det för sent, jag har förlorat min lust till pengar, sus och dus.

Men det är klart, insisterar någon på att bada mig i cash säger jag inte nej.

22

Sammanfattning

Jag har blivit förälskad i Bagdad, rånad i Kairo.

Jag har gått till fots från Köpenhamn till Paris.

Jag har sett Kilimanjaro hägra och känt andan försvinna.

Som barn trodde jag mig vara spetälsk, hade läst i Det Bästa att sjukdomen börjar med ett kliande sår på örsnibben. Jag visste att jag skulle dö förvisad på en ö, kanske Högholmen, kanske Sveaborg, de enda öar jag kände till namnet. Nu känner jag till många fler öar där man kan dö.

En man som säger sig heta Mustafa ringer till mig, han anser att vi är gamla bekanta som inte har träffats på länge.

Han vill sälja orientaliska mattor, han påstår att jag gillar sådana.

Minns du mig inte Birgitta? frågar han. Vi är gamla vänner.

Jag vet att jag inte minns och säger honom det.

Att inte minnas är inte att veta, säger han glatt. Får jag hälsa på?

Jag bor inte längre på Mechelingatan, säger jag.

Jag har flyttat till en annan plats i universum. Långt härifrån.

När jag vaknade i morse var jag ännu inte död.

Jag antecknade ordet ”tacksamhet” i min kalender, gjorde tre balansövningar och svalde mina Omega3, tacksamt.

Som barn fick jag fiskleverolja med vidrig lukt och smak, nu äter jag trendiga kapslar, två per dag, världen går framåt.

Jag summerar min vecka.

Inga storverk, inga katastrofer, är det vad man kallar ett nollsummespel, måste kolla på Google.

23

Förklädd och naken.

Det är snart min födelsedag, de kommer tätare och snabbare än förr, kanske jag borde fira med finaste porslinet.

Jag har ärvt mammas vackraste kaffekoppar som hon tjatade sig till av sin syster och aldrig använde.

Jag har heller inte använt dem, de står i köksskåpet som en påminnelse om en familjekonflikt som var helt och hållet onödig.

Jag hoppas mina döttrar säljer servisen, själv förmår jag inte göra det, förmår knappt ens fira min födelsedag, knappt ens tänka på vad som döljer sig i källaren och på vinden.

Jag bor inte längre på Norra kajen, Villagatan, Topeliusgatan, Fjälldalsgatan, i Marudd, Gumbostrand.

Jag bor på Mechelingatan nära himlen.

Jag måste tvätta fönstren, vårsolen avslöjar att jag inte har någon utsikt längre, bara ränder av regn, snö, snöblandat regn på rutorna samt några flugor som klamrat sig fast vid glaset och dött, stilla.

Jag har tre väggkalendrar i köket, två i arbetsrummet, en i tamburen.

Jag bor i ett minnespalats fyllt av glömska.

Jag städar och städar, det kallas dödsstädning.

Men så död är jag inte, knappt ens så gammal, jag är bara trött, som ett sjölejon är trött, som djur får vara men inte mänskan.

Jag är hellre djur än mänska, 24

Sammanfattning

allra helst är jag en sköldpadda skyddad av mitt eget skal nöjd med ett salladsblad glad över sömnen.

Mina barn vet inte hur mycket de betyder för mig, jag vet inte vad jag betyder för dem.

Vi trevar och famlar, sänder ut signaler som inte alltid går att tyda.

Väck mig om det händer något säger vi åt varandra.

Vakna vakna, ropar jag åt mig själv drar täcket tätare omkring mig som en puppa på väg tillbaka till sitt ursprung.

Ambivalens är tidens modeord, gungan i vilken vi sparkar med benen för att få högre fart uppåt, nedåt, uppåt, nedåt.

När jag är på resa låtsas jag vara en annan, en som inte tappar bort sig, inte är ängslig, en som förstår sig på valutor och tidtabeller, en som nonchalant rycker på axlarna ropar So what, Mon Dieu, Inshallah!

På resor kan man låtsas ända in på hotellrummet där man blir sig själv igen med hemlängtan som en klump i magen.

Jag är en tät skog där man ständigt går vilse.

25

Förklädd och naken.

Det är många som irrar och ropar.

Vad är det ni söker, jag är ju här, säger jag.

Men var är ni?

Vi klättrar i höga träd, me Tarzan, you Jane, närmast himlen har svindeln övergått till svepande penseldrag.

Medan vi målar horisonter huggs träden ner i vår paradisskog.

Jag slår mina vittförgrenade armar om oss, vi ensamvargar som inte vill ha en flock bara tillhörighet.

Läser författaren Haruki Murakami om långdistanslöpning, begåvning, koncentrationsförmåga, muskler hårda som sten.

Jag slits mellan beundran och irritation, besserwisser väser jag mellan tänderna, översitteri, paternalistisk humbug.

Lägger mig på sängen, nöjd med denna protesthandling, fortsätter läsa Murakami med överseende. ”Hur man än tänker på saken, kan man knappast kalla författaryrket för sunt”, skriver Murakami (vars namn jag efter intensiva koncentrationsövningar lärt mig utantill, en seger för min mentala långdistanslöpning).

Studerar en porträttbild av Göran Sonnevi.

Han har hudfärgade ögon.

Intressant.

26

Sammanfattning

Jag misstror de ständigt glada och sprudlande, vänd dem ut och in och de är svarta som sot, strör aska omkring sig med sina hurtiga skämt.

Jag misstror mänskor som på sin ålderdom ber om förlåtelse för allt ont de gjorde som unga, pensionerade lärare uppsöker elever de mobbat, samvetsdrabbade kritiker beklagar i tv sina felbedömningar, mammor ber sina medelålders döttrar om förståelse, döttrarna vrider sig som maskar, planerar hämnd.

Min hörapparat sänder egendomliga signaler, jag nås av röster som inte finns, jag tror jag hallucinerar.

När jag var ung trodde jag att jag fördes bort av aliens, att de undersökte mig på sina tefat, kanske de bytte ut kroppsdelar, vad vet jag.

De kunde gärna ha tagit mjälten, detta organ för svartsyn och ångest men de tog hörseln och balansen.

Nu kanske de ger mig tillbaka det förlorade, det piper åtminstone mer än vanligt.

På Myrorna i Göteborg köpte jag en scarf för 30 kronor, den pryds av små dödskallar, nu nästan utplånade av tidigare ägares tvättiver.

Jag uppskattar vetskapen om att 576 dödskallar slingrar sig kring min hals, det gör det lättare att andas.

Jag tycker inte om att be om förlåtelse, jag hatar det jag hatar att be om förlåtelse, 27

Förklädd och naken.

så är det. Punkt och slut.

Att det har med min barndom att göra förstår vem som helst.

Jag behöver ingenting förklara, tänk själva, tänk underkastelse, förödmjukelse, brist, tänk svett som rinner som tårar, tänk rädsla tänk er det, jag kan inte tänka på det, jag kan inte tänka på allt, det är för mycket begärt.

Jag är en fysiskt orörlig person rotar mig snabbt, vägrar flytta på kroppen.

Så fantasilöst säger ni, så tråkigt men jag försäkrar: varje dag är min själ på resa som en nyfiken hund.

Snusar, skäller, ställer till uppträden, kommer hem med svansen mellan benen.

Kroppen välkomnar den, ger den mat och vatten, ber den berätta vad den varit med om.

Till natten förenas vi i en gemensam dröm för att på morgonen åter gå skilda vägar.

Det är något fel på mitt liv, något allvarligt fel, svårt att sätta fingret på vad och varför.

Synfel, hörselskada, hjärtflimmer, katatoni, hämningar och hämningslöshet i samhällscentrifugen.

Vi snurrar runt som galna, det sker en dramatisk nermontering, viktiga bitar försvinner av kropp, tilltro, hemhörighet.

En gång hade jag kraft att göra mig hörd genom bruset, 28

Sammanfattning

vi var många som hördes, som kämpade, som höll samhället i vår famn.

Nu går den fantasilösa makten med kvasten, sopar bort spår, stänger dörr efter dörr.

Så syrefattigt allt har blivit, så dött.

I natt läste jag åter om Modesty Blaise, min ständiga följeslagerska som till fulländning kan det jag eftersträvar: att överraska, rensa, stänga av, engagera, förföra och vet att varm mjölk med honung och whisky hjälper mot sömnlöshet.

Mitt favorittillstånd: sängläge men Modesty säger att jag ska lära mig att stiga upp, resa mig, bestämma mig, inte kura i sängen när främmande mänskor nedmonterar min tillvaro.

Jag ska lära mig närstrid, hämnd, motstånd.

Det är vi värda, alla vi som lagts på stupstocken, som förklarats obehövliga, nästan döda.

Vi lever, vi ger oss inte.

När jag sluter ögonen tänds en stjärnhimmel.

Jag är ingen morgonmänska, jag är en aftonstjärna, kommer alltid i tid, men för sent.

Pelargonen i mitt köksfönster får mig att tänka på Selma Lagerlöf.

Jag skriver på min komihåglapp: klipp naglarna, låna Odysséen kanske också Iliaden från biblioteket.

29

Förklädd och naken.

Mina associationer överraskar mig.

De är som kalvar på vårbete och lika lite som jag vet om kalvar vet jag hur mina tankar kommer och far.

Det enda jag med säkerhet vet är att papper och pennor är nödvändiga ägodelar, utan dem hade jag aldrig kommit ihåg insikten att en trehundra gånger överkörd duva är stendöd men dock igenkännbar, kan inte förväxlas med en hare eller en råtta.

Det får man glädjas över, det ger hopp.

I drömmen ställs de viktiga frågorna: hur många gånger kan man begrava en korsfäst? Älskar du mig?

Jag är en avbild av min garderob, samma plagg dag efter dag, ibland kallas det nattlinne, ibland aftonklänning, ibland bara svepning.

Man säger mig att jag bör göra upp ett testamente men det får vänta, jag är inte för inte The Queen of Procrastination.

Jag drömmer om döden, varje natt blir jag överkörd kör själv över, ingår i kotterier som mördar mellan tre och fem.

En granne dör av ålderdomssvaghet, en annan av cancer eller spritmissbruk.

Jag vaknar svettig efter massakrer i Syrien, barnen reser hemifrån 30

Sammanfattning

vet inte om de återvänder.

På dagen glömmer jag det mesta, på natten går jag på begravning efter begravning.

Terminal handlar inte längre om flygresor.

När gaten stängs är det för alltid.

Idag såg jag en man som rusade gatan fram frenetiskt kammande sig.

Han var dock skallig, glänsande blank på huvudet, rev sig med kammen på tomrummet.

Jag ser ofta konstiga saker, igår såg jag en karelsk pirog med äggsmör på trottoaren.

Jag böjde mig ner för att rädda den, ångrade mig men jag hade gärna ätit pirogen, andra äter kakan och har den kvar, jag avstår från allt utom minnet.

Imorgon ska jag knäböja på den plats där mannen tappade sin kam pirogen låg utspridd en kvinna föll omkull.

Imorgon ska jag leta reda på bilderna, foga samman dem till en berättelse.

Imorgon eller kanske i övermorgon, någon gång i framtiden.

31