Dikter utan land

Dikter utan land

Gรถsta ร gren

Dikter utan land Schildts & Sรถderstrรถms

Utgiven med understöd av FILI/Delegationen för den svenska litteraturens främjande © Gösta Ågren 2015 Schildts & Söderströms, Helsingfors Omslag Pia Lehtinen Boken är satt med ITC New Baskerville Std Tryckt hos Nord Print, Helsingfors 2015 ISBN 978-951-52-3697-5 www.sets.fi

Den första anteckningen: På det vita papperet söker ännu inga ord mening hos varandra; ändå är det inte längre orört, bara tomt.

1809

Soldaten Erik Blomster dör på »Tårneå sjukhus« vintern 1809

Stugorna är grå, nästan stenar, dagern ett glimtvis öppnat, järnhaltigt öga.

Han ligger i fosterställning, ett tecken på, att han inte längre försöker säga något med sin vistelse. Hans minnen blir dunkla ängar. Ändå är han furste, med sin linje liggande kvar i mig, ett spjut av gener, som många tillfälligheters dans mellan 1700-talet och framtiden förvandlat till öde. Nu, på stranden av Acheron, nedlägger han sitt bylte, tjugoåtta år och några dagar.

Han ser hur livet bara är mögel på varats oerhörda död, men färdas, allmän och okränkbar som

9

en budbärare genom febervågorna mot Österbottens dotter. När medvetandet upphört, återstår ännu hjärtats bultande solo i en symfoni, som 200 år av lagar och krig inte har tystat.

10

Musik

Musikens väggar står vända utåt; de skyddar oss under vistelsen därinne. Ändå är vi inte fria: takten utgör galler, och rytmen tvång. Också ljudet av skränande järn, då en verklig fängelseport stängs mot ljuset, har en tonhöjd, och när vi lämnar konserten, är allt därute bebyggt; något område att vara fri på finns inte.

Endast själen får röra sig utan identitetsbevis under maktkontoren, och den är ju tyst, ett vårregn utan årstid medan ord och år förrinner och arbetet blir ruiner. Till sist återstår av musiken endast

11

tystnaden efteråt, en kvardröjande domssal, där allt, du kan minnas, är en mild legend, och en väldig söndag skyddande omger den anklagade.

12

Urtidsvår

Gräset är mullens sätt att brinna. Hjärtana, de väldiga uren, går medan hjorden betar, låg och dunkel, ett moln, som blivit kropp, och lämnat kvar sin vita själ i himlen. I jämförelse härmed är nationer bara sånger, ljudvingar, som slår ut och slocknar. Verkligheten är för gammal. Att kasta samhället över den som ett nät, fångar ingenting; minnen är starkare än lagar och genom varje nät går terrorn som vatten. Allt förblir sig likt. Ansikten skärs sönder till vita leenden. Löven faller

13

från rikedomen och klasslösa slavar analyserar sin själ.

14

Tidig morgon

Att andas är långsamma vågor i bröstet, när han stiger ut på trappan, ännu djup av sömn. Så som tystnad kan brytas av en annan tystnad, kom sedan en fågel, ljudlöst flygande genom morgonens dunkla silver över fältens mörker.

15