Detvackrastepadensvartajorden2013 bladderex

Det vackraste p책 den svarta jorden

1

Erik Wahlström Miljöhandboken 1989 — Gottfrid och Teodora 1993 Miljörisker 1994 Jag – en pepparkaka 1995 Den dansande prästen 2004 Gud 2006 Flugtämjaren 2010

2

Erik Wahlström Det vackraste på den svarta jorden Schildts & Söderströms

v

3

Boken är utgiven med stöd av FILI/Delegationen för den svenska litteraturens främjande © Erik Wahlström 2013 isbn 978-951-52-3209-0 Schildts & Söderströms www.sets.fi Omslag och grafisk form Anders Carpelan Tryckt hos InPrint, Riga 2013

4

1 K atten hade sågats itu.

På längden, ända uppifrån ned.

Ursprungligen hade den varit rund som en flaska. Både bakoch framtassarna hade varit uppvikta och hårt omvirade så att kroppen blev cylinderformad. Huvudet hade stuckit upp som glaskorken på en karaff.

Nu fanns bara vänstra halvan kvar.

Urgröpt. Ett tomt skal.

Det halva ansiktet grinade av smärta och hat. Varför gjorde ni mig detta? ”Snyggt sågat”, muttrade Felix som höll katten under en stark lampa och granskade snittytan genom ett förstoringsglas. ”Den som gjorde det måste ha haft en fin liten cirkelsåg. Och han hade sågat förr.” ”Säkert”, sa Martin. ”Ett proffs.” ”Var är svansen?”

Martin tittade närmare på mumien. ”Den måste finnas i den andra halvan. Eller så hade katten ingen svans.” ”Men vem klöv den här stackars missen?” ”En antikhandlare. Han trodde han skulle få mera pengar om han sålde halvorna skilt. Det kallas produktutveckling.” ”Vandal.” ”När jag studerade övade vi oss på en mumifierad människoarm. Det tyckte vi var häftigt. Du borde ha varit med på papyrologikursen.”

5

Det vackraste ~

”Tappade intresset. Hade just skaffat min första dator.”

De satt mitt emot varandra vid ett stort glasbord med mumien mellan sig. Felix tryckte på en knapp och ett bländande vitt sken tändes under glaset. Rummet utanför bordet svartnade. Felix magra ansikte fick ett djävulskt uttryck när ögonhålorna skuggades från fel håll och tjusarlocken över hans panna belystes underifrån. Hans ponnysvans hindrade resten av håret att falla framåt när han böjde sig över mumien.

Han rullade den varsamt av och an på bordet. ”Man ser ingenting genom det här”, sa han. ”Det är kompakt.

Men lätt. Som papp.” ”Nå, papp är ju vad det är”, sa Martin. ”Kartong. Kartonnage.” ”Var är stackarns högra hälft?” ”Vem vet? Nån annan köpte den.” ”En samlare? En skurk?” ”Eller en kollega till mig. En papyrolog.” ”Som jag sa, en skurk.”

Felix släckte ljusbordet. Först kändes det svart överallt, sedan grått. Ett mönster av akustiska plattor som täckte väggar, golv och tak började framträda. Strålkastare och högtalare hängde från taket. Datorskärmar, videokameror och ett stort mixerbord stod radade längs en vägg med sina kablar ordentligt upphängda på knaggar. Vid en annan vägg stod en soffa beklädd med illröd plast som glänste klibbigt.

Här kunde man manipulera både ljud och bild. Orden Electric Skeleton, som var målade tvärs över en av väggarna med stora bokstäver, avslöjade inte vilketdera det var. Det enda föremål som inte passade in i stilen var en tjock knähög stubbe som var fäst på en fanerskiva. Stubbens bark hade skalats bort.

Felix täckte bordet med en svart duk som han försiktigt placerade mumien på.

6

~ på den svarta jorden

En gulrandig katt sprang fram ljudlöst och klöste stubben.

Så boxade den lekfullt på Felix ben med sina framtassar och hoppade upp i hans knä. ”Titta vad dom har gjort med din förfader, Felis”, sa Felix. ”Är det inte fräckt?”

Felis snusade på mumien med rynkad nos. Så vände han bort sitt huvud. ”Han gråter”, sa Felix. ”Han gråter inte alls”, sa Martin bestämt. ”Mår du bra? Du mår inte ... dåligt?” ”Ingen fara.”

Felix lyfte ner Felis på golvet och tände ett par strålkastare som hängde i taket. Han riktade in ljuset på mumien. Så skuffade han fram en kamera som stod på ett rullande stativ och ställde in skärpan med känsliga, knotiga fingrar. ”En så här misshandlad mumie skulle man inte ha brytt sig om att konservera när vi studerade”, sa Martin. ”Men nu är vi tvungna. Dina fotografier är bara början. Jag har tjugo punkter till. Fast det finns kattmumier så de understa ruttnar.” ”Docenten behöver inte föreläsa ...” ”Professorn.” ”T.f. professorn. Jag var med när du disputerade så jag vet att du kan hålla låda. Dessutom mår jag inte dåligt som du kallar det.” ”Nå fuck you då.” ”Tack det samma. Jag ska bara checka att jag har bilden på datorn. Jo, där har vi den, kringla S ... så där. Nu kan du ta den.”

Felix räckte över några ark tunt papper och Martin vecklade försiktigt in mumien som om den var en bukett känsliga orkidéer. Han lade paketet i en rymlig läkarväska av brunt läder 7

Det vackraste ~

med metallbeslag, knäppte fast den och vred om en nyckel i låset. Nyckeln stoppade han i sina jeans och klappade sig på baken för att se att den hade kommit rätt. När han gick sin väg höll han väskan så att den inte studsade mot hans ben.

När Martin hade gått stirrade Felix länge på skärmen. Han zoomade in och ut på bilden och vred den i olika vinklar. Vad ville mumien säga honom? Felix uppfattade bara skräck, hat och lidande. Som en jamning i en gravkammare.

Vad tyckte förresten hans egen levande katt om mumien?

Han tittade forskande Felis i ögonen. Felis tittade tillbaka utan att blinka. Länge satt de stilla med blickarna låsta vid varandra. Felix läste bara likgiltighet i kattens ögon. ”Du säger ingenting”, viskade han. ”Är du rädd?”

Sen tittade han på skärmen igen. Han hajade till. ”Felis, din förfader har slagits. Man ser att nån har rivit honom i örat, fast mumifieraren försökte dölja det.”

Han började mumla för sig själv. ”Natt, månsken, en het fläkt från öknen. Din förfader jagar möss i en bakgränd. Stelnar plötsligt till med en framtass upplyft. En katta sitter på en avfallstunna och jamar. Förförisk jävel. Lyssna inte på dem, Felis. Din förfader gjorde det, och se hur det gick för honom. Plötsligt skjuter en rival fram ur mörkret. Psssj, rrrr, aoaoao, det fräser och spottar, hoppas den andra också fick sig på örat. Kattan kröker ryggen av kåthet och längtar efter att få underkasta sig segraren. Så gör dom alla, men akta dig, Felis, dom bits, det är inte värt det ...”

Felix tystnade och gick till den röda soffan. Han lade sig raklång och stirrade i taket.

Felis boxade på honom med tassen. Han reagerade inte.

Katten rullade ihop sig vid hans fötter och somnade.

8

2 ”H an gråter inte, kom ihåg det.”

Felix och Martin satt på badkarskanten hemma hos Martin.

Luften var varm och fuktig.

Felix tittade tveksamt på den röda plastbunken i badkaret.

Någonting som liknade en smutsig skurtrasa låg i vattnet tillsammans med en termometer.

Han snusade. ”Det luktar grav”, sa han. ”En platt, tråkig, unken lukt.” ”Jag känner ingenting”, sa Martin. ”Ta dig samman.” ”Stackars katt. Bara blöta slimsor kvar.” ”Så mycket katt har det aldrig varit. Mest kartong. Lite bandage och mycket papyrus, riven i små bitar som vi ska foga ihop på nytt.” ”Som Humpty Dumpty ska foga ihop.” ”Felix, Humpty Dumpty är det absolut sämsta namnet för ett program som pusslar ihop söndriga saker.” ”Jag tycker det låter coolt.” ”För den som inte har läst Alice i Underlandet. Hela poängen med Humpty Dumpty var att man inte kunde foga ihop honom på nytt.” ”Men Humpty är berömd. Han har varit i New Scientist.

Det var när han rekonstruerade en skalle från tolvhundratalet.

Mosad av en stridsyxa. Det var bara en påse flisor innan han ordnade dom.” ”Nå, det ska bli intressant att se hur han klarar den här katten”, sa Martin. Han radade in tvålar och deodoranter i medicin9

Det vackraste ~

skåpet vars spegel var immig av fukt. ”Paraskevi glömde städa undan de här.” ”Det beror på hur illafarna bitarna är. De kan inte vara värre än den där skallen. När jag är på besök hos nån försöker jag alltid kolla medicinskåpet. Där finns aldrig nånting intressant.” ”Nej, för de känner dig och gömmer Viagran i köket. Jag kan lova dig att de är mycket illafarna. Och kom ihåg att vi bara har en halv mumie.” ”Jag ställer in Humpty så att han inte låser sig. Han ska inte hänga upp sig på detaljer. Han måste vara storslagen. Ha visioner. Jag undrar om vår katthalva var en hon eller en han? är det manliga eller kvinnliga papyrusbitar som Humpty ska manipulera? Jag har utan vidare antagit att det var en hankatt.

Och Humpty är förstås också en han.”

Martin såg strängt på Felix. ”Det kommer snart gäster, inklusive ett par journalister som jag har fått hit med hjälp av otroligt skicklig diplomati. Du är säker på att du är samlad? Är det nånting du grubblar på om katten? Innan de kommer?” ”Jag skulle gärna ha sett honom jaga möss i bakgränderna.”

Martin log farbroderligt. ”Hör du, jag kan upplysa dig om att den här katten aldrig jagade möss i några gränder. Han var en offergåva till Bast.

Kattgudinnan. Man har hittat gravkammare med hundratusentals kattmumier, sammanpressade i lager som lasagne. Det var en industri, Felix, en köttindustri. Katterna måste ha uppfötts enkom för slakt och mumifiering. Man ser att de är unga och att allas nackar har knäckts på samma sätt. Pilgrimerna köpte dem när de kom till Basttemplet som man köper ljus när man kommer till en katolsk kyrka. Dessutom ser man att 10

~ på den svarta jorden

de är slarvigt mumifierade, frågar du mig tror jag att prästen inte ens var utklädd till schakal.” ”Schakal?” ”När en människa mumifierades övervakades ceremonierna av en Anubispräst. Begravningens gud Anubis, en schakal.

Prästen hade ett schakalhuvud på sig. Jag tror inte den som övervakade den här kattens mumifiering var så noga med uniformen. Dessutom misstänker jag att den är från romersk tid.

Då var Bastkulten var gammaldags och passé. Höll på att dö ut. Alla egyptier som följde med sin tid blev kristna i stället.

På bondlandet fanns det förstås fortfarande konservativa gubbar som vördade Bast. Men till slut förbjöd kejsaren kulten.

Vår mumie är antagligen en av de sista dödsryckningarna.”

Felix såg chockad ut. Han satt länge och stirrade oseende framför sig.

Martin höll andan.

Så sa Felix ”Jag tycker att våra präster också borde ha schakalhuvuden på sig på begravningar.” ”En fin och stämningsfull idé.” ”Jag ska kontakta ärkebiskopen.” ”Han blir säkert tacksam för tipset. Herodotos skriver att det var partystämning när man var på pilgrimståg till Bubastis, Basts egen stad. Man kom på stora båtar längs Nilen och det hörde till saken att kvinnorna skulle skrika snuskigheter till bönderna som arbetade på stranden och lyfta sina kjolar och blotta sig för dem.”

Felix förlorade sitt drömmande uttryck. Han log. ”Hur blir man medlem av den där kyrkan?” ”Jag tror inte dom rekryterar längre.” ”Äsch.”

11

3 D örrklockan ringde.

Uttrycket i Martins ansikte blev kokett mysande, som på en ungdomspräst när det är besöksdag på skriftskollägret. Så ser en humanist ut när han ska göra PR för sin forskning i medierna.

I trappan stod två ungdomar som Martin aldrig hade sett förut. En lång, mager och blek pojke presenterade sig som Pelle någonting. Martin hajade till när han tycktes urskilja ett a och ett s i det otydligt mumlade efternamnet. Svanslös? Omöjligt.

Pelles kollega, en ung kvinna som stod snett på grund av att en tung kameraväska hängde över ena axeln, gav ett mera energiskt intryck, men fick inte ur sig något namn. Hon ställde väskan i tamburen, sparkade av sig skorna och gick in i vardagsrummet, där hon tittade forskande omkring sig. Särskilt granskade hon ljuset som strömmade in genom det stora fönstret i balkongdörren. ”Huvudpersonen finns där inne”, sa Martin och pekade på badrummet.

Fotografen stack in huvudet och sa ”För mörkt”.

Dörrklockan gick igen.

En distingerad gentleman med grått hår, kostym och slips steg in. ”Long time no see!” utbrast han brett leende. Han och Martin knådade varandras armbågar som om de tänkt brottas. ”Charlie you old sot”, skrockade Martin. Han vände sig till Felix och sa: 12

~ på den svarta jorden

”Charlie Lindstrom från Chicago. Senast råkades vi i Kairo när han satt i hotellbaren och jag kom in med katten. I en skoask. Jag hade just hittat den hos Boubakis.” ”Bou...?” ”...bakis. En antikhandlare som jag känner. Kollar alltid in honom när jag är i Kairo. Han blev mållös av avund när jag lyfte på locket och gav honom en snabb titt. Jag firade det med en kall öl, men Charlie måste medicinera sig med whisky. Charlie, I’m just telling our computer genius about your love of Johnny Walker.” ”Jag förstår mycket väl vad du säger på ditt modersmål”, sa Charlie flytande men med amerikanska r-ljud. ”Javisst, förlåt mig. Charlie håller på att återupptäcka sina rötter”, sa Martin till Felix.

Så vände han sig till Charlie: ”Felix här har skrivit Humpty Dumpty som ska försöka foga ihop texterna i kartongen.”

Charlie och Felix skakade hand och Charlie sa: ”Men var det inte så att Humpty Dumpty inte kunde puttas ihop igen?”

Martin tittade menande på Felix som sa: ”Det här är Humpty Dumptys kusin.”

Martin gick in i badrummet där reportern Pelle slokade på badkarskanten med blicken sorgset fäst på plastbunken. Han såg ut som en svettig, deprimerad mask. ”Jag har också katt”, sa han. ”Säger du det?” sa Martin empatiskt. ”Hon heter Bastienne.” ”Verkligen!” ”Han avgudar den”, sa fotografen, som kikade in i badrummet, fortfarande utan kamera. ”Han tror att han är katt själv på något plan.”

13

Det vackraste ~

Pelle tycktes acceptera fotografens påstående. Åtminstone protesterade han inte. ”Själv är jag hundmänniska. Det finns inte mycket att fotografera här. Den där bruna massan i bunken ... är den riktigt hygienisk? Man känner hur dunsterna stiger från vattnet. Vi kan bli smittade av sjukdomar som vi har tappat immunitet mot. Tusentals år gamla bakterier vaknar till liv.” ”Faraos förbannelse”, sa reportern dystert. ”Knappast faraos”, log Martin. ”Faronerna hade tagit slut när den här mumien gjordes. Om nån förbannar oss är det kattgudinnan Bast. Den här mumien var ett heligt föremål som var vigt åt henne. Egyptierna var väldigt fästa vid sina katter, de uppfattade dem som familjemedlemmar och sörjde dem som barn när de dog. Bastienne skulle ha vårdats ömt i Egypten.”

Reportern tycktes nedbruten av sorg. Han tog fram ett anteckningsblock och en penna ur fickan och suckade. ”Egyptierna måste ha varit varma och empatiska människor.” ”Åtminstone förstod de sig på katter.” ”Det var det jag menade. Är mumien din egendom eller universitetets? Var köpte du den? För vilka pengar? Hur fick du ut den ur Egypten, är det inte förbjudet? Har du ett exporttillstånd av antikvitetsministeriet? Utnyttjade du oroligheterna där?” ”Absolut inte.” ”Så du har ett exporttillstånd?” ”Hör du, eftersom du är intresserad av mumier tycker jag vi ska gå in i vardagsrummet och lyssna på professor Lindstrom.” ”Lindstrom?” ”Hans förfäder lämnade ö-prickarna hemma när de emigre14

~ på den svarta jorden

rade. Han vet allt om mumier. Aha, fler gäster. Välkomna alla.

Ta er ett glas i köket.”

Först in genom dörren var Sonja, en spänstig och energisk kvinna med kort ljust hår, skalmlösa glasögon och vaken blick. Hon var i Martins ålder.

Sedan kom I. Korhonen.

Martin hade bara sett namnet på det elektroniska anmälningsformuläret. Nu visade det sig att I. Korhonen var en kvinna, lite på trettio. Hon var större och gjorde ett mindre städat intryck än Sonja. Hon hade en bred mun som log blygt.

Hennes långa ljusa hår föll ofta framåt och då strök hon det automatiskt åt sidan. Ibland höll hon håret tillbaka med ena handen och kikade lite skyggt förbi det som runt en gardin.

Den tredje var en sträng och kompakt man klädd i kavaj och fluga. Martin kände till honom eftersom hans klädsel och ålder gjorde att han stack av i universitetets korridorer som om han tillhörde en annan människoart än massan av studenter i T-tröja. Han var en tidigt pensionerad gymnasielärare och Martin tänkte alltid på honom som Kumlin. Säkert hade han ett förnamn också men det kändes påfluget att använda det.

Sonja närmade sig Felix och tittade nyfiket på honom. ”Det var länge sen sist”, sa hon. ”Det kan man säga.” ”Du lämnade grekiskan.” ”Jag behövde pengar. Behöver dem fortfarande.” ”Jag förstår dig så väl. Men det här projektet hämtar väl inte in nånting?” ”Indirekt nog”, sa Felix. ”Jag tränar upp Humpty Dumpty.

Ju bättre han blir, desto fler vill köpa honom.” ”Hur så? Det kan inte finnas en stor marknad för trasiga papyrusar.”

15

Det vackraste ~

”Nej, men det finns en jättemarknad för trasiga saker.” ”Finns det?” frågade Sonja. ”Förklara.” Hennes sätt var en aning befallande, men Felix tycktes inte ha någonting emot det. ”Tänk på företagsvärlden. I varje kontor finns en maskin som skär pinsamma dokument i tunna strimlor. Och då finns det alltid nån nånstans som vill veta vad det stod på dem.” ”Det är logiskt”, sa Sonja. ”Annars skulle man inte bry sig om att strimla dem.” ”Humpty Dumpty kommer till undsättning. Snart. Inte ännu. Bara han lär sig.” ”Jag läste att Stasimännen strimlade dokument dygnet runt när det blev klart att DDR skulle falla”, sa Sonja. ”Synd att ditt program inte fanns då.” ”Exakt. Men du själv? Vad gör du här? Du är överkvalificerad. Du kunde lika gärna leda seminariet som Martin.” ”Om det handlade om koptiska. Hänger du med om jag ordnar ett koptiskt seminarium?” ”Tack, Sonja, det låter väldigt intressant, men jag tror att jag ... vad är koptiska?” ”Det är sen egyptiska som skrevs med grekiska bokstäver plus några som dom hittade på själva. Jag märker att du inte är riktigt mogen för mitt seminarium ännu.” ”Jag trodde dom högg in hieroglyfer i sten.” ”Det tog slut på 300-talet.” ”Kanske det kändes lite långsamt att skriva brev med hammare och kil?” ”Ja. Själv vill jag hålla i en papyrus med egna händer. Det är som att plantera en blomlök i stället för att se nån annan göra det på YouTube. Jag är en mull-under-naglarna-människa.”

Felix tittade på hennes omsorgsfullt rödmålade naglar och 16

~ på den svarta jorden

öppnade munnen för att säga någonting när Kumlin kom fram till honom och sa: ”Jag har hört om ert datorprogram som kan foga ihop rivna papyrer. Visst är det ni som har gjort det?” Hans röst knarrade som en gets, fast lägre. ”Ja.” ”Humpty Dumpty. Ett lustigt namn. Hur hittade ni på det?” ”I Alice i Underlandet. Han faller från en mur och kan aldrig lappas ihop igen.”

Kumlin nickade allvarligt. ”Det är så det ofta går med oss människor”, sa han. ”Humpty Dumpty var ett ägg”, sa Sonja. ”Bildligt talat, menar jag.” ”Personligen har jag aldrig förstått hur proffskockar kan knäcka ägg med en hand i luften”, sa Sonja. ”Jag måste alltid knacka på stekpannans kant, och så rinner det ner på spisen.” ”Knacka på diskbordet, inte på stekpannan”, sa Felix.

Kumlin lyssnade noga, men tycktes fundera på annat. Han knarrade: ”Men vem var det som knuffade Humpty Dumpty?

Vad var motivet?” ”Kanske han fick svindel och ramlade av sig själv?” sa Sonja. ”Men varför skulle han sätta sig på en mur över huvud taget?”

De stod tysta ett slag. Sedan sa Felix: ”Vi står inför ett av de stora litterära mysterierna.”

Sonja såg på honom och nickade.

I. Korhonen tittade sig omkring och såg att Charlie stod ensam med ett rödvinsglas i handen. Han granskade en bokhylla på vilken det stod en modell av ett litet ångfartyg med vertikal, rak stäv och hög skorsten. Ordet PUKKI var målat på aktern och bogen. Någon hade lagt ner sin själ i modellen. Alla ankar17

Det vackraste ~

kättingens länkar var kärleksfullt återgivna och gardinerna för hyttens fönster var naturtroget uppbundna.

Hon närmade sig med en vänligt frågande min. Han sträckte ut handen och sa ”Charlie.” ”Ikea.”

De skakade hand.

Efter en stunds tigande strök Ikea håret åt sidan och skrattade osäkert: ”Vanligtvis brukar folk bli förvånade när de hör mitt namn.” ”Jaså?” ”De brukar säga ’Hur kan nån heta nånting så lustigt?’ och så får jag förklara.” ”Verkligen?” ”Jag har övat in en förklaring, men nu känns det som om jag har gått ner för en trappa och det sista trappsteget saknades.” ”Ikea är ett vackert namn. Jag tror inte jag har hört det förut. är det aztekiskt?” ”Nej, det är namnet på en butikskedja där min pappa sommarjobbade medan han studerade och så kom min mamma in, ja hon var ju inte min mamma då, men ...” ”Jag är från Amerika. Men mina roots är här.” ”Men Ikea finns ju där också. Men kanske du inte köper så mycket möbler?” ”Möbler?” ”Pappa sommarjobbade i Stockholm”, sa Ikea. ”Dom gjorde det bakom en garderob på sängavdelningen. Jag vet att jag pratar för mycket, men det var det där sista trappsteget som inte fanns. Vanligtvis är jag tyst och cool.”

Charlie hade ett förbryllat men vänligt leende på sina läppar. ”Alltså vad gjorde de bakom en garderob?” ”Mig.” 18

~ på den svarta jorden

”Dig?” Ikea nickade.

Charlie tänkte en stund och sa: ”Mitt förnamn är Charles. Som tonåring var jag rädd att folk skulle tro att jag var boring. Jag tänkte ofta byta till nånting mera spännande. Nu är det för sent.” ”Själv tänkte jag som tonåring på att byta till nånting mindre spännande. Jasmine eller Nicole. Men, ja, du har rätt. För sent.” ”Nomen est omen. Har du anlag för försäljning, om jag får fråga?” ”Men jag studerar ju. Evig student. Först var det litteraturhistoria, lättast att komma in där. Och där läste jag Sapfo. Det var ... hur ska jag beskriva det ...” ”En epifani?” ”Åh ... kanske det. Det fick mig i varje fall att börja med grekiska. Och nu har jag funnit mig själv. Det här seminariet går visserligen långt över min horisont. Jag tror jag bara fick komma med för att det måste finnas minst tre deltagare för att man ska få hålla ett seminarium. Men jag ...”

Ikea avbröts av Martin som klappade i händerna och sa: ”Ja, hör ni alla, det är tradition hos oss att seminariet träffas en gång hemma hos professorn och eftersom vi har nånting intressant att visa alldeles i början tänkte jag att vi kunde inleda terminen här. Så välkomna. Medan mumien blöts har professor Lindstrom lovat berätta lite om papyrusforskningen i Chicago där han är museichef som ni vet. Dessutom är han berömd från teven, mumiernas Jacques Cousteau har han kallats, och BBC:s serie med honom har sänts i nästan tjugo länder, har jag rätt, Charlie?” ”Tjugotre.” ”Så fyll era glas och ta plats i vardagsrummet.”

19

Det vackraste ~

Hotet om saklig information meddelad av en expert skrämde journalisterna. De samlade skyndsamt ihop sina saker, mimade tack-för-oss till Martin i dörröppningen och försvann.

20