Den fantastiske Alfredo blädderex

Till våra mammor Gun och Britt-Inger och våra pappor Johan och Jan-Erik som läste för oss när vi var barn.

Tack!

Ett särskilt tack till Saija som kom Alfredos sanna karaktär på spåren.

Boken är utgiven med stöd av FILI/Delegationen för den svenska litteraturens främjande, Stiftelsen finlandssvensk Bokkultur, Svenska Kulturfonden, Finlands Svenska Författareförening, Svenska folkskolans vänner, Nygrénska stiftelsen och Siri och Olof Granholms stiftelse.

Text © Malin Klingenberg 2016 Bild © Joanna Vikström Eklöv 2016 Inlaga: Pia Lehtinen Tryck: Dardedze holography, Lettland 2016 ISBN 978-951-52-4008-8 www.sets.fi

DEN FANTASTISKE

malin klingenberg joanna vikstrรถm eklรถv

Schildts & Sรถderstrรถms HELSINGFORS

6

Kapitel 1 Flygplatsen myllrar av folk. En familj med turbaner på huvudet äter korv med bröd.

Två gamla män med kostymer och rullande­ kappsäckar marscherar i takt mot en affär som säljer cigarrer. Fem korta kvinnor med glansiga klänningar går långsamt fram genom folkmassorna. Här finns jättemycket att titta på.

En bit från ingången står kompisarna Patrik Hansson och Irene Andersson tillsammans med Irenes mamma och Patriks farmor. Om en och en halv timme går deras flygplan till Kanarieöarna. Det känns 7

som om äventyret redan har börjat.

– Kolla där, viskar Irene, och stöter till Patrik.

Hon pekar på en kort farbror med grå mustasch som glider över golvet utan att lyfta fötterna. Han har på sig en festligt randig resekostym. På ryggen har han en stor ryggsäck och i famnen håller han en papplåda med stämplar och dekaler. Han ser sig nyfiket omkring, som om han letade efter någon.

– Här är vi! hojtar Irene och vinkar, och först då märker Patrik att det är Roffe.

Roffe lyser upp och ökar takten. Innan han stannar framför dem gör han en liten piruett.

Irene applåderar och tittar på hans fötter.

– Nya skor med inbyggda hjul, förklarar 8

Roffe. Ju mer jag lutar mig framåt, desto snabbare går det.

– Snyggt, säger Irene. Sådana vill jag också ha.

– Det kanske går att ordna. Om du bygger dem själv, säger Roffe och plirar med ögonen.

– Tur för mig att jag är bra på att bygga, säger Irene och skrattar.

För två månader sedan vann Patrik och Irene skolans talangjakt. Första pris var en resa till Kanarieöarna. Ända tills förra veckan var planen att Patriks pappa skulle följa med honom på resan. Men Patriks farmor Elsa ville absolut komma med i stället, och eftersom Patriks pappa är en schysst typ gav han sin biljett åt henne.

9

Pensionärsmaktens ordförande, BengtaLouise af Pärlemor, bokade genast en egen biljett när hon fick höra om resan. Och Roffe, Pensionärsmaktens uppfinnare och vaktmästare, ville också följa med.

Irene har sin mamma med på resan.

Irene är inte säker på om det är en bra idé.

Mamma, som tycker mest om bekvämlighet och lyx, passar kanske inte ihop med de hurtiga gamlingarna. Dessutom känner Irene sig inte likadan med mamma, som med Pensionärsmakten. Tillsammans med Roffe är Irene påhittig, smart och intressant. Med sin mamma känner hon sig bara missförstådd och misslyckad.

– Var är Bengta-Louise? frågar Patrik.

Om hon inte dyker upp snart kommer de få bråttom. Men de behöver inte oroa 10

sig. I exakt rätt stund sveper Bengta-Louise af Pärlemor in. Hon drar en gammaldags koffert efter sig, och på huvudet bär hon en uniformsmössa. Hon marscherar rakt fram till dem.

– Nu måste vi gå, säger hon, och klappar två gånger i händerna.

Som om det var alla andra som var ute i sista minuten, och inte hon själv.

Men som alltid när BengtaLouise säger något, lyssnar och lyder de andra.

11

Kapitel 2 När Irene och Patrik gick hem från skolan i går singlade den första, blöta snön ner från himlen. Allt var grått och mörkt.

Patrik gillar inte vintern särskilt mycket och ser fram emot att få värma sig på Kanarieöarna. Han fantiserar om alla stora glassar han ska äta, om alla dopp han ska ta och om alla kartor han ska läsa. Patrik älskar att läsa kartor. På Kanarieöarna borde det finnas en massa kartor han aldrig har sett förr.

Ett ilsket larm väcker honom ur dag­ drömmarna.

12

– Får jag be damen gå igenom kontrollen en gång till, säger säkerhetsvakten, och föser Bengta-Louise bakåt. Bengta-Louise ser förnärmad ut över att bli behandlad som en skurk, men vänder om och går genom larmbågen igen. Larmet ylar som om det drabbats av panik.

– Har ni på er metallföremål, madam? frågar säkerhetsvakten.

Bengta-Louise sträcker på sig.

– Bara mina medaljer.

Patrik och Irene blir fulla i skratt. Med tanke på hur många medaljer och ordnar Bengta-Louise brukar ha på sig är det inte konstigt att larmet tjuter som besatt.

– Kan damen vänligen avlägsna me­dal­jerna?

– De är mycket värdefulla och vi befin13

ner oss på en öppen plats. Så nej, det kan jag verkligen inte.

Kön bakom Bengta-Louise växer. Hon tittar strängt på säkerhetsvakten som suckar och kliar sig i huvudet.

– Kom med här då.

De går in i ett litet rum som ligger bakom rullbandet där man ska lägga sina väskor. Genom ett fönster ser Patrik hur Bengta-Louise tar av sig medaljerna och lägger dem på en bricka. Säkerhetsvakten för en manick längs armarna och benen på Bengta-Louise. Bengta-Louise pratar hela tiden och viftar med händerna. Vakten har svårt att hänga med i svängarna.

Patrik, Irene och de andra kommer genom säkerhetskontrollen utan problem.

Strax efteråt kommer Bengta-Louise ut 14

med ett nöjt leende på läpparna.

Säkerhetsvakten som går bakom henne ser matt ut.

På en skärm ser de att deras flyg går från gate 19. Det är alldeles i närheten.

– Så bra, säger Bengta-Louise. Nu skulle det sitta med en kopp kaffe. Vem hänger med?

Roffe, Farmor, Patrik och Irene nickar ivrigt. Ingen av dem har druckit förmiddagskaffe ännu, och bulldoften från caféet en bit bort får det att vattnas i munnen på dem.

Men Irenes mamma är inte sugen.

– Ni kan dricka kaffe. Jag ska shoppa, sä15

ger hon, och fladdrar med ögonfransarna.

Irene känner sig lättad över att inte behöva tänka på hur hon beter sig. Samtidigt tycker hon lite synd om mamma, som inte har en enda kompis med sig på resan. Själv har hon ju både Patrik och Roffe.

Irene tittar på sin mamma. Hon kikar på sig själv i en fickspegel medan hon målar på ett lager läppstift. Sedan ler hon mot sin spegelbild och blinkar åt sig själv. Hon ser inte ett dugg ensam ut.

– Vi ses snart mamma, säger Irene ändå, för säkerhets skull.

– Absolut stumpan, absolut, svarar mamma och kastar iväg en slängpuss mot Irene, trots att hon bara står en halvmeter bort.

16