Bardensomenkrona2013 bladderex

B채r den som en krona

s a n n a t a h va n a i n e n

Bär den som en krona

Schildts & Söderströms

Utgiven med understöd av FILI / Delegationen för den svenska litteraturens främjande © Sanna Tahvanainen 2013 Schildts & Söderströms, Helsingfors Grafisk form Emma Strömberg Tryckt hos InPrint, Lettland 2013 ISBN 978-951-52-3208-3 www.sets.fi

En bur gick ut för att finna en fågel.

kafka

d e l e t t

Sängen

m a m a v i l l i n t e at t

jag ska råka ut för några olyckor.

Trapporna är det hon är mest rädd för. »Se så, ge mig din hand«, säger mama och pressar min hand så hårt att stenen i hennes ring skär in i mig. »Du vill väl inte falla handlöst?« »Var finns mina händer om jag faller handlöst?« frågar jag. »Det är inte händerna som är problemet, det är ryggen«, säger mama. »Ett litet felsteg och du förvandlas till en krympling. Och det är inte vad jag har tänkt mig.« »Vad har du tänkt dig?« frågar jag och låter henne krama min hand ännu hårdare. »Det kommer du att få se, lilla vän. En vacker dag kommer du att få se.«

9

ät e r jag för m yc k et

försvinner mitt ansikte. Det går

i släkten. Farfar hade åtta hakor när han dog. Till sist gick det inte att se ögonen, de blev bara små springor och halsen försvann helt under hakorna. »Är du säker på att du ska ta lite till?« frågar mama.

Marängfatet blir svävande i luften mellan oss. »Är du säker på att du ska ta lite till?« frågar hon ännu en gång. Nu med den snälla rösten.

Jag är inte säker på någonting. »Minns du vad jag brukar säga?« frågar mama.

Jag minns, men jag vill inte minnas. Ät så du blir fet och när du blir fet blir du vacker och när du blir vacker blir du gift och sedan ångrar du att du har ätit. Jag tänker på farfar, på halsen som en dag bara var borta. Farfar blev galen, så galen att han inte kunde vara kung. Hakorna dallrar och farfar sätter snabbt in en stor maräng. Vips, så är den borta!

Smulorna försvinner lika snabbt, de försvinner in i vecken, in i dragspelet av dubbelhakor. Som Sir Conroys tunga försvinner in i mamas öra. Han får betalt för att ge henne goda råd. Mama skrattar och böjer sig bakåt i hans famn.

Blottar sin bleka hals. Sir Conroy böjer sig över henne. Ger

10

henne goda råd samtidigt som han stämplar mamas bleka hals med sina kyssar. När han slutar har hennes hals stora röda fläckar.

Mama hatar mig. Naturligtvis hatar hon mig inte. Vem har sagt så? Det är bara som jag hittar på. Mama matar mig.

Det är förstås det hon gör. Jag gapar stort. Ät så du blir fet och när du blir fet blir du vacker. »Maränger eller äpplen? Det är bara att välja.« Det är mamas röst.

Jag tänker på de åtta hakorna. Inte kommer de väl alla på en och samma gång? Och varifrån kommer de? »Se så. Vad får det lov att vara?« »Maränger, tack.« Mamas hand stelnar i luften. »Jaså. Är du alldeles säker, lilla vän?« Jag tänker på hakorna, på dragspelet som åt upp smulorna.

Jag får inte blir för stor. Vad händer med mig om jag ändå blir för stor? Om jag växer ur min säng är det inte så farligt.

Det är värre med klänningarna. Om sömmarna i mina klänningar spricker. Och sen ångrar du att du har ätit. Jag äter inte, naturligtvis äter jag inte. Jag heter Alexandrina. Fast alla säger Drina. Mama säger att det måste bli ett slut på det. »Vad är Drina för ett namn?« »Jag vet inte.« »Så kan man inte heta! Från och med nu ska alla sluta säga Drina till dig.«

11

Mama tycker att jag ska kallas Victoria. Det ska vara mitt nya namn. Mama säger att det betyder den som segrat. »Men jag har ingenting vunnit.« »För en gångs skull har du alldeles rätt, Victoria lilla. Du har ingenting vunnit. Inte ännu«, säger mama. »Det bästa ligger framför oss. För snart, alldeles snart, är vår stora stund kommen.«

12

jag ä r sju å r

första gången jag får träffa farbror. På väg

ut till Windsor säger mama att det här är en mycket speciell dag med tanke på min framtid. Oberoende av hur farbror uppför sig måste jag komma ihåg att det är han som är Regenten. Mama säger att jag ändå inte ska kalla farbror för Regenten, utan farbror. Jag får inte glömma att vi är släkt. Mama säger det ofta. Vi är släkt. Släkt.

Först tror jag att farbror är utklädd för att roa mig där han sitter omgiven av sitt hov. Han är klädd i peruk och magen hänger utanför byxorna. Jag hinner tänka att det inte kan vara en riktig mage, men så minns jag farfars hakor. Att det går i släkten. Han blinkar med ena ögat och viskar i mitt öra: »Om jag släpper ut magen når den ända ner till knäna.

Och förresten kan du kalla mig Prinny.« »Prinny?« säger jag.

Han granskar sina naglar och verkar ha glömt bort att jag är där. Farbror Prinnys händer är dekorerade med stora ringar, så många att han har svårt att böja på fingrarna. Stenar i alla möjliga färger. Kan de vara äkta eller

13

är de bara färgat glas? Plötsligt spretar han stelt med sina händer, håller fingrarna långt från varandra och tittar rakt på mig. »Ge mig din lilla tass«, säger han och trycker min hand mot sin mun.

Jag låter honom göra det, men blundar hårt och hoppas att han inte märker något. Han andas så länge mot min hand att jag blir rädd för att han drabbats av någon farlig sjukdom, med sedan hostar han till och börjar gestikulera så häftigt att de för bort mig. Jag backar hela vägen ut, vågar inte vända ryggen åt honom. De säger att vi får lov att träffas senare, att farbror är opasslig. De böjer sig ner mot mig och säger att han har väntat så på att få träffa mig. Att det är alla känslorna. Tårarna rinner över farbror Prinnys ansikte och han håller sig för halsen. Jag vinkar för att göra honom glad igen. Men han vinkar inte tillbaka. Det är som om han inte längre ser mig. Ögonen, hans ögon är stora och de står ut, precis som mina. Grodögon. Vi har båda grodögon. Stenarna på fingrarna gnistrar.

Följande dag träffas vi igen, i parken. Mama och jag är ute på vår morgonpromenad. Jag frågar om papa hade likadana ögon som farbror Prinny och jag. Men mama vet inte. Vi avbryts av en vagn som närmar sig med fart. Det är farbror som är ute och åker i sin phaeton, och när han får syn på mig ropar han: »Släng in henne!«

14

I nästa ögonblick sitter jag intill honom. Jag ser mig snabbt om. Mamas skräckslagna ansikte när jag försvinner i den snabba och farliga farkosten. »Det här är min favoritsport«, säger han. »Fördelen är att man kan luta sig tillbaka och bara njuta av farten, utan att röra sig en enda tum. Gymnastik är till för fyrbenta!« Vi dundrar iväg på fyra stora hjul. Jag tycker det är ganska festligt, för jag får aldrig göra några farligheter. »Vart är vi på väg?« ropar jag rakt in i hans öra för att överrösta ljudet av hästarna och vagnshjulen. »Till Virginia Water«, säger han och skrattar förtjust som om han sagt någonting lustigt. En stund kan jag skymta en liten pojke inuti farbror Prinny. Bakom alla ringarna, bakom den pudrade peruken finns det kvar en pojke som älskar äventyr. Jag hade gärna varit den pojkens vän. Papas och hans vän.

Mama har sagt att farbror Prinny är en riktig kung, fastän han kallas Regenten. Farfar som var kung för länge sedan blev galen, så galen att han inte längre kunde regera, och därför fick farbror bli Regent ända tills farfar dog. Men när Regenten sedan blev kung på riktigt var alla så vana vid att säga Regenten åt honom att de fortsatte med det. Jag tänker fortsätta säga farbror Prinny.

När vi kommer fram till Virginia Waters ser vi en stor slup med fiskande herrar och damer som njuter av en picknick.

15

I en annan slup sitter en musikkår uppradad. Det är som om de satt där och bara väntade på oss. Solen träffar deras instrument, de bländar mig så att jag ingenting kan se.

Men jag hör dem, hur de förbereder sig. De stämmer sina violiner, de blåser prövande i horn och trumpeter. »Vilken är din älsklingsmelodi?« frågar farbror Prinny. »Tala om det och de här skatorna kommer att spela den för oss.« »God Save the King«, svarar jag utan att fundera.

Han sitter bredvid mig och andas tungt inifrån sitt feta hölje. Ögonen är blanka redan innan musiken sätter igång. Peruken har hamnat lite på sned, men jag vågar inte sträcka mig fram och rätta till den. Jag tittar noggrant på honom. Räknar hans hakor i smyg. Kommer till åtminstone tre, kanske fyra. Ingen annan jag känner går klädd i peruk. Det är bara släktingarna på porträtten som bär peruker. Vilken fågel är farbror Prinny? Han är nog ingen fågel alls. Han är en padda. En gammal padda som sitter och gråter när skatorna spelar för oss. Jag trycker hans hand och han trycker tillbaka. Vilken fågel är jag? »Du kommer att älska det«, utbrister han och för min hand mot munnen. Den här gången blundar jag inte. Farbror Prinny andas mot den en lång stund, innan han tar sats och kysser den. Han kysser den många gånger. När jag får tillbaka handen är den fuktig, nästan våt. Som någonting man lämnat utomhus över natten.

16

»Snart är det du som är jag. Som, ja, du vet, tar hand om allting. Påfåglar, svanar. Se bara till att ingen tar kronan ifrån dig. Den är det enda du har när den väl är din. Det är en besynnerlig tillvaro. Man är hela tiden ensam tillsammans med andra. Det gäller att inte förlora förståndet, så som jag har gjort. Du kommer att klara det, jag känner det på mig. Och farbror Prinny, han har aldrig fel. Eller hur?

Men lova mig, min vän, att du aldrig någonsin berättar vad jag sagt till dig idag. Det här måste stanna mellan oss.« Han trycker något i min hand. Jag sluter handen hårt om det han gett mig. När jag öppnar den plirar han förväntansfullt mot mig. »Det är ett förminskningsglas från sjuttonhundratalet.

Med guldinfattning. Jag tänkte det kanske kan roa dig. Håll det ett par tum framför dig och så tittar du bara genom glaset.« Jag höjer förminskningsglaset och ser på farbror Prinny.

Han ser ut som en lustig liten figur, ihoptryckt med uppsvälld buk och alldeles för smala ben. Jag låter förminskningsglaset försvinna in i min hand igen, rädd för att han på något sätt ska få syn på bilden. »Till och med en katt får se på en kung«, säger han. »Glöm inte bort det.« Och så skrattar han tills tårarna rinner.

17