Uppdraget gör livet spännande

Förord Jag var en osäker och vinglig tonåring när David Johansson kom som evangelist till min hemförsamling, Filadelfia i Kramfors. David blev snabbt viktigt för mig med sin iver att dela med sig av de goda nyheterna om Jesus Kristus. Han var okonventionell, modig och ibland smått galen. Men den glöd har bar inom sig märkte mig för livet. Tillsammans med sin yngre kollega Ulf Edström modellerade han själavinnarens och församlingsledarens kallelse på ett sätt som jag ännu känner djup tacksamhet över.

Efter en bilolycka, där jag var vållande till min bäste kamrats död, blev David viktig på ett nytt mer livsavgörande sätt. När jag tvivlade på allt, mest av allt mig själv, blev han den som gav mig tron tillbaka. Tron på att livet inte behövde ta slut där, tron på att jag hade ett livsuppdrag kvar att förverkliga, tron på att det fanns en evangelist inom mig. Jag vet inte att jag hade varit där jag är idag utan David. På riktigt.

Därför läser jag Uppdraget gör livet spännande med en så stark känsla av respekt och tacksamhet att jag ibland är på vippen att börja gråta. David har samlat ett livs erfarenheter av att överallt, i alla tonarter, i alla tänkbara och otänkbara situationer ge människor det bästa av allt: Berättelsen om Jesus Kristus. I ord och handling.

Den världsbild som framträder i texten är holistisk och sammanhållen. Det finns bara ett liv och Jesus vill och kan vara cen7

trum i alla delar av detta liv. Att detta uppdrag inte är förbehållet predikanter och missionärer löper som en tråd genom texten, även om den senare delen har ett tydligare fokus mot församlingsledare och församlingsbyggare. Det är bibelförankrat och fyllt av en tilltro till den lokala församlingen som vår tid behöver. Denna tilltro är parad med utmaningen att våga gå nya vägar, utvidga församlingsbegreppet, blåsa liv i det som håller på att slockna och inta nya områden.

Det är både energialstrande och hoppfullt att få följa människor som brinner ett helt liv igenom, vars glöd inte avtar med åren och parkerar i bekvämlighet och tyckande utan ständigt hittar nya och aktuella uttryck. Den här bokens författare är en sådan människa. Någon skulle säkert kunna invända att författaren ibland hemfaller åt ett pingstspråk som blir en belastning. Jag delar i så fall inte den invändningen. Jag tillhör de som älskar dialekter, också de andliga. Utan de dialekterna vore det kristna landskapet och det andliga samtalet fattigt. För under språket ligger alltid människosynen och David har ur sin närhet till Bibeln och ur sina otaliga möten med människor levt fram en människosyn som skulle kunna sammanfattas med orden: Alla människor är Guds barn men många inte vet om det än.

Efter läsningen av denna bok står det helt klart att det är livets vackraste uppdrag att få berätta det för den som ännu inte vet.

Tomas Sjödin

8

Författarens förord Det var biologiundervisning i skolan. Jag gick i nionde klass och min lärare påstod att världen hade kommit till genom Big Bang och att vi människor hade utvecklats från djuren. Han satte upp bilder bakom katedern för att visa hur människan kommit till.

Då räckte jag upp handen och protesterade.

-Magistern, sa jag. Om du ska undervisa om det där i den här klassen då får du även säga: ”Det jag visar nu tror många på, men här i klassen har vi också David Johansson och han tror att Gud har skapat världen och alla människor.”

Först protesterade han, men efter några ordväxlingar fick han ge med sig och jag kan inte säga annat än att jag kände tacksamhet till Gud när jag hörde honom fortsätta lektionen med att säga: ”Det jag visar nu tror många på, men här i klassen har vi David Johansson och han tror att Gud skapat världen och alla människor.”

I skolan fick jag god träning i det som skulle bli min livsuppgift. Att stå upp för den kristna tron. Jag visste tidigt att jag var kallad till predikant och skulle ägna mitt liv åt att predika. Jag har, ända sedan jag föddes, hela mitt liv brunnit för att vittna om min tro på Jesus. Varje andlig upplevelse, mötet med Jesus, dopet i vatten, Andens dop med tungomålstalande och mottagandet av Andens gåvor har för mig varit viktiga nyheter att berätta för min omgivning. Jag minns som igår när jag som nioåring stod i kön till mitt klassrum och kunde tala om att jag blivit döpt i vatten under 9

helgen som gick. Under min skoltid kände jag aldrig tvekan att nämna om min tro på Gud och att han är skaparen av allt och alla.

Så när alla elever utmanades att skriva en dikt om hösten och en dikt skulle hamna i skolans elevtidning såg jag också mitt tillfälle. Jag fattade min penna och skrev ner ett par rader. ”Hösten har en färggrann prakt, som vittnar om Guds skaparmakt. Han som målat himmel, sjö och land. Och håller hela världen i sin hand”. Jag skickade mitt bidrag till tävlingskommittén och tro det eller ej, men min dikt vann och på det sättet fick jag vittna inför varenda elev.

Några år senare, i november 1968, var det så äntligen dags att börja som evangelist. Jag fick förtroendet att starta i Pingstkyrkan i Västerås på heltid och sedan har jag fortsatt på olika platser genom mitt liv och har inga planer på att sluta.

Hösten 1993 hände något som på ett sätt blev något av en nystart för min tjänst. Jag hade precis startat en evangelisationstidning som vi kallade Något För Alla och blev inbjuden att ha tidningen som bilaga i veckomagasinet Petrus som skulle startas tillsammans av fyra olika samfund. Under en bussresa tillsammans med tidningens personal hade jag en märklig upplevelse.

Det var kväll och mörkt i bussen, de flesta satt och slumrade när jag i mina tankar väcktes som av en hälsning från någon. Jag hörde ingen röst men det var ändå så klart och tydligt att jag tog fram papper och penna och skrev: ”Starta Svenska Evangelistmissionen och verka för att evangelistens tjänst aktualiseras, inspirera till församlingsbyggande och initiera en allkristen evangelisationsstrategi för Sverige.”

Jag behöll min upplevelse i mitt hjärta och berättade inte för någon om vad jag varit med om under bussresan. Veckan därefter var jag kallad som bibelstudieledare för evangelister i Etiopien.

När veckan var slut kom en etiopier fram till min tolk och frå10

gade: ”Får jag frambära ett profetiskt budskap till pastorn som undervisat oss?” Tolken frågade mig och det gick bra och så här löd det: ”Det här som du tänker starta när du kommer hem till Sverige som handlar om evangelisten och evangelisation, det ska du göra, säger Herren”. Det blev för mig en stark bekräftelse på tilltalet i bussen. Bara några månader senare samlade jag några predikanter och så startades Svenska Evangelistmissionen, numera kallad Testa Mission.

Evangelisation och mission har hela tiden varit mitt fokus.

Att hjälpa unga såväl som äldre att hitta sina gåvor och komma i tjänst har på samma sätt varit och är fortfarande min passion.

De flesta av dem jag handlett har blivit trogna sina vanliga yrken och bott kvar på sina orter men när tillfälle getts delat den kristna tron. Andra har gått in i heltidstjänst som förkunnare och pastorer.

Gud har gett oss öron, ögon, röster, händer och fötter för att utföra vårt uppdrag som kristna. Vilka vi än är, vilken begåvning vi än har, så har Gud en uppgift för oss var och en. Det är det den här boken handlar om. Jag hoppas att du som läser den blir inspirerad att utföra din del av uppdraget, på din ort, i din familj, bland dina grannar, arbetskamrater, klasskompisar och vänner.

Uppdraget gör livet spännande.

Jönköping, oktober 2017 David Johansson

11

12

1 Alla kristna har ett uppdrag

D

et finns ett gemensamt uppdrag som är givet alla kristna just på den plats i det land man befinner sig.

Det innebär att inbjuda sina medmänniskor att ta emot Jesus Kristus som sin frälsare och bli hans lärjungar som i sin tur inbjuder andra. På det sättet växer Guds rike och Guds frid utbreder sig på jorden.

Det var strax efter att Jesus hade uppstått och just före hans himmelsfärd som de första lärjungarna fick del av det man ofta kallar missionsbefallningen: Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn och lär dem att hålla allt som jag befallt er. Och se, jag är med er alla dagar till tidens slut. (Matt 28:19-20).

Jesus kallade till sig tolv unga män som blev hans lärjungar och från den tiden tills idag har antalet kristna lärjungar multiplicerats ett antal gånger. Det är bara Gud som vet, men skaran av dem som genom tiderna tagit emot Kristus måste säkert räknas 13

i miljarder. Men så länge människor föds, lever och finns kvar på denna jord finns också utmaningen kvar. Därför behöver alla kristna ta Jesu ord på allvar och det hoppas jag att den här boken kan medverka till.

Alla är inte kallade att stå på en estrad och predika inför en publik, men vi har alla fått uppdraget att, när tillfälle ges, berätta om Jesus utifrån de gåvor och de personliga egenskaper vi blivit utrustade med. Jag menar inte att jag kommer med något nytt, utan det är mer en sammanfattning av vad jag sett, hört och lärt av andra förkunnare och enskilda kristna genom åren, samt vad jag kommit fram till genom att studera Bibeln, Guds Ord. Därför är det många bibelcitat, vilket jag hoppas lockar dig att själv studera vidare med Bibelns hjälp.

Först några tankar om uppdragets fokus. Vad vi hela tiden bör ha i vår tanke när vi försöker nå våra medmänniskor med evangelium, är att Bibeln undervisar om att människan är en helhet, hon består av ande, själ och kropp: Må fridens Gud själv helga er helt och fullt, och må er ande, själ och kropp bevaras hela, så att ni är utan fläck vid vår Herre Jesu Kristi ankomst. (1 Tess 5:23).

Uppdraget har fokus på hela människan Gud vill att både anden och kroppen ska må bra. Jesu undervisning om att besöka den sjuke och ge mat till den fattige, är lika mycket evangelium som att vägleda människor till andlig gemenskap med Gud. Min erfarenhet av att göra lärjungar är att den mesta tiden handlar om att nå människans lekamliga del. Den som delar livet med sina medmänniskor, både glädje och sorg, har lättare att också leda dem till Kristus.

14

Det ser ofta ut som att kristna tror att gudstjänster med sång och predikan i en kyrkolokal är främsta vägen för att vinna världen för Kristus. Men det tror inte jag och därför vill jag redan i början av min bok inspirera dig till att umgås med dina grannar, arbetskamrater och ge den som behöver en hjälpande hand. Jag vill också stryka under att våra goda gärningar är lika viktiga som den bästa predikan i en kyrka. Därför behöver vi samma andliga kraft för båda uppgifterna. I sitt brev till församlingen i Kolosse skriver aposteln Paulus om vikten av att utföra goda gärningar: Målet är att ni ska leva värdigt Herren och behaga honom på alla sätt, genom att bära frukt i alla slags goda gärningar och växa i kunskapen om Gud. (Kol 1:10).

Att utföra goda gärningar är en mycket viktig del av uppdraget för kyrkan och alla enskilda kristna. Utan goda gärningar är det nästan omöjligt att nå världen med evangelium. Å ena sidan är goda gärningar viktigt på grund av de stora sociala behov som finns i varje land. Å andra sidan är goda gärningar viktigt på grund av att alla kristna och kyrkan genom sina gärningar får tillfälle att visa Kristi kärlek. Framför allt ska vi bistå våra medmänniskor för att Jesus uppmanat oss att göra det. Jesus säger i Matteusevangeliet: För jag var hungrig och ni gav mig att äta. Jag var törstig och ni gav mig att dricka. Jag var främling och ni tog emot mig. Jag var naken och ni klädde mig. Jag var sjuk och ni besökte mig. Jag var i fängelse och ni kom till mig.

(Matt:25:35-36).

Texten fortsätter längre fram: 15

Då ska de rättfärdiga svara honom: Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig att äta, eller törstig och gav dig att dricka? Och när såg vi dig som främling och tog emot dig, eller naken och klädde dig? Och när såg vi dig sjuk eller i fängelse och kom till dig? Då ska Kungen svara dem: Jag säger er sanningen: Allt vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort för mig. (Matt 25:4445).

När vi sjunger, spelar och talar, predikar vi Guds Ord och när vi utför goda gärningar gör vi Guds Ord. Men, man kan faktiskt säga att vi predikar i båda fallen. Med våra ord och med våra liv. Allt för ofta beskrivs arbetet som antingen ”socialt” eller ”evangeliskt”, att till exempel en missionär sysslar med evangeliskt arbete och en annan missionär med socialt arbete. Jag förstår naturligtvis vad som menas, men utifrån Bibeln är det, enligt min mening, ett helt felaktigt påstående. Goda gärningar och ”socialt arbete” är evangeliskt arbete. Därför är det viktigt att Jesus finns som grund för allt vad vi gör.

Och allt vad ni gör i ord eller handling, gör det i Herren Jesu namn och tacka Gud Fadern genom honom.

(Kol 3:17).

Trots att vi gör sociala insatser ska ändå vårt fokus finnas i Kristus. Vi gör det för honom och genom honom. Även om vi sköter kyrkans ekonomi, utövar sjukvård eller finns bland gatubarn så finns Jesus med i våra tankar. ”Vad ni har gjort för en av mina minsta har ni gjort för mig” sa Jesus.

16

Det innebär att vi genom sociala insatser samtidigt närmar oss Jesus. Spännande! Utan sång, musik eller predikan, mitt i en sopputdelning eller till exempel under städning av en kyrka kan vi få möta Jesus. Jag har ett sådant minne jag aldrig glömmer från en städdag i en av kyrkorna jag tjänat genom åren.

Mitt uppdrag var att städa toaletterna och jag kan inte säga att jag gillade det speciellt. Men den dagen blev jag riktigt överraskad för när jag tog toalettborsten och började göra rent nere i toalettstolen for mina tankar till Jesus och vad han gjort för mig och oss alla på Golgata. Jag blev så tacksam över att vi hade vår kyrka och att vi fick predika där hur mycket vi ville. Jag kom i Anden och började prisa Gud i nya tungomål. Den för mig obehagliga doften från toalettstolen försvann och plötsligt höll jag på med något glädjande.

Om kyrkornas städgrupper hade mer fokus på Jesus skulle de få fler med i sina grupper och städningen skulle bli mer attraktiv.

Goda gärningar och socialt arbete är också ett arbete tillsammans med Kristus. På samma sätt behöver vi den helige Andes kraft i allt vad vi gör. Det berättas i Nya Testamentet att när församlingen i Jerusalem ökade blev det problem med matutdelningen. Då samlades apostlarna och beslutade att utse sju män som skulle ta ett särskilt ansvar för serveringen. Jag tror att de kriterier som användes för att välja ut dem som var lämpade för uppgiften borde ge dagens ledare en tankeställare: Vid den tiden, när antalet lärjungar växte, började de grekisktalande judarna klaga på de hebreisktalande över att deras änkor blev bortglömda vid den dagliga matutdelningen. Då kallade de tolv samman alla lärjungarna och sade: ”Det är inte bra om vi försummar Guds ord för att

17

göra tjänst vid borden. Nej, bröder, utse sju män bland er som har gott anseende och är fyllda av Ande och vishet, så ger vi dem den uppgiften. (Apg 6:1-3).

Apostlarnas första tanke var inte i första hand att hitta några som var experter på att laga soppa. Nej, det var något helt annat.

De skulle i första hand vara uppfyllda av helig Ande och vishet.

Oavsett uppgift i församlingsarbetet behöver alla vara uppfyllda av den helige Ande. Det gäller såväl hemma på sin ort och i sin församling och som när man reser ut som missionär till ett annat land och ska plantera skog eller medverka till en bättre miljö.

I vissa församlingar idag delas församlingens uppgifter upp i ”andliga” frågor och ”andra” frågor. ”Andliga frågor” får de som anses mer andliga sköta, de kallas ofta då för församlingsledare.

Men styrelsen kan utgöras av personer som anses mindre andliga eftersom de inte sköter de ”andliga” frågorna. Men det är just det de gör.

Allt som vi gör ska i förlängningen verka till människors frälsning, både för den som till exempel sysslar med ekonomi och för den som utövar själavård. Sett ur det perspektivet är alla frågor andliga. Goda gärningar har, ända sedan den första pingstdagen, då den första lokala församlingen såg dagens ljus, varit en naturlig del av församlingsarbetet: De började sälja sina egendomar och ägodelar och delade ut till alla efter vars och ens behov. (Apg 2:45).

Jag tror inte att en församling ska lägga ut det sociala arbetet på entreprenad. I stället bör det vara en del av församlingens hjärta. I själva mötet med Jesus finns en utmaning för de svaga och fattiga som vi ständigt behöver påminna oss om. Jag tänker på Sackeus 18

möte med Jesus som Lukas berättar om: Men Sackeus stod där och sade till Herren: ”Hälften av det jag har, Herre, ger jag till de fattiga. (Luk 19:8).

Den nyomvände Sackeus fick genast ett hjärta för människor med behov. Varje församling bör vara full av enskilda kristna som räcker ut en hjälpande hand till sina medmänniskor. Och det ska vi göra för att vi vill hjälpa och inte för att vi förväntar oss något tillbaka av mottagaren. När Jesus säger ”jag var hungrig och ni gav mig att äta” var det för att han var hungrig och inget annat.

Därför är Paulus uppmaning i Romarbrevet mycket viktig: Den som delar ut gåvor skall göra det utan baktankar.

(Rom 12:8).

Om den hungrige blir mätt men inte tar emot Jesus så har vi ändå missionerat. Att varje kristen dessutom vill hjälpa sina medmänniskor med sitt andliga väl är helt naturligt, men allt ska ske i rätt ordning, med vishet och förstånd.

Uppdraget har fokus på evigheten Vår uppgift är att erbjuda våra medmänniskor ett evigt liv i harmoni och det finns bara i Kristus. Vi är kallade att rädda de förlorade. Jag vill understryka att vår främsta uppgift inte är att tala om hur det kan gå för dem som förkastar Kristus, och personligen tror jag inte att det gäller så många. Den som kommer innanför ”pärleporten” kommer nog att bli överraskad över alla som bjudits in genom Guds nåd som uppenbarats till frälsning för alla människor. Det som främst ingår i vårt uppdrag är att 19

berätta om himmelriket, men vi behöver ändå vara medvetna om att det finns två världar, och därför kommer jag att beröra också vad som händer med den som går förlorad. Det finns nämligen många bibeltexter som berättar också om det: Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv.” (Joh 3:16).

Vi kan också läsa att: Människosonen har kommit för att uppsöka och frälsa det som var förlorat. (Luk 19:10).

Döden och helvetet kastades i eldsjön. Detta, det vill säga eldsjön, är den andra döden. Om någon inte fanns skriven i livets bok kastades han i eldsjön. (Upp 20:14-15).

Jag vill gärna dela ett par tankar, som jag tror är viktiga, kring helvetet och eldsjön. För det första, att alla troligtvis har sitt namn inskrivet i Livets bok redan vid födseln. En person måste aktivt ha tagit ställning mot Kristus för att namnet ska ha suddats ut. För det andra, att begreppet eldsjö mer är ett bildspråk än en verklig sjö som brinner. Det hemska med helvetet är inte att bli kastad i en eldsjö, utan att det innebär en evighet utan gemenskap med Gud. Jag har aldrig levt utan Gud, så jag kan inte tala av egen erfarenhet, men det verkar som att det går att ha roligt utan att vara kristen. Alla kan ha ett meningsfullt jobb, umgås med trevliga vänner, bli kära och gifta sig, få barn och barnbarn och ha ett till synes berikande liv. Icke kristna verkar ha lika roligt som kristna 20

på turistattraktioner som Liseberg eller Disney World. Tyvärr går det även att njuta på andra sätt också, som av droger och alkohol.

Det ger en viss tillfredställelse utan Gud, men förorsakar också för många ett helvete redan på jorden.

Men den dagen hjärtat slutar slå finns inget av detta kvar, då saknas allt som ger tillfredsställelse. ”Du kan ingenting ta med dig dit du går” sjöng Cornelis Vreeswijk. Och det är så sant. Vi kan inte ta med pengar, materiella ting, eller någon drog som tillfälligt kan ge njutning. Inget, absolut inget! Det kan nog utan överdrift kallas för ett helvete. Det är det tillståndet som vi som kristna är kallade att rädda människor från.

Uppdraget har fokus på Guds rike När Jesus gick här på jorden var det Guds rike som var i centrum för hans förkunnelse: Därefter vandrade Jesus genom städer och byar och förkunnade evangeliet om Guds rike. (Luk 8:1).

Jesus gjorde inte reklam för någon speciell kyrka och det är inte heller vår prioritet. Uppdraget gäller att inkludera människor i Guds rike och inte att ta dem till en kyrka. Alla behöver självklart en församlingsgemenskap, det kommer jag till längre fram i boken, men först och främst behöver människor möta Jesus och det är varje enskild kristens uppgift att berätta hur det går till.

Jag tror att begreppet ”församlingstillväxt” kan ha en bidragande orsak till stagnation i en del kyrkor. Med tillväxt av den lokala församlingen i fokus är risken stor att vi bara tänker på dem som bor på samma ort som oss själva. När vi möter människor på andra platser blir de inte lika intressanta, för de kommer ändå inte bidra till att vår egen församling växer.

21

Med Guds rike i fokus är däremot varje medmänniska lika viktig, oavsett var i världen vi möter honom eller henne. Det som är spännande med detta är att världen är så liten att den som du träffar på en buss eller restaurang i ett avlägset land ändå kan vara från din hemort eller ha en släkting på din ort. Men om personen inte har någon koppling alls till din sfär så är du är du ändå med och bygger Guds rike. Om ni aldrig mer möts på jorden så får ni mötas på bröllopsfest i himmelen. Och det slutar inte med festen, Bibeln berättar också om en ny himmel och jord med evigt liv: Och jag såg en ny himmel och en ny jord. Den första himlen och den första jorden var borta, och havet fanns inte mer. Och jag såg den heliga staden, det nya Jerusalem, komma ner från himlen, från Gud, redo som en brud som är smyckad för sin man. Och jag hörde en stark röst från tronen: ”Se! Nu står Guds boning bland människorna. Han ska bo hos dem, och de ska vara hans folk, och Gud själv ska vara hos dem. Och han ska torka alla tårar från deras ögon. Döden ska inte finnas mer, och ingen sorg och ingen gråt och ingen plåga, för det som förr var är borta.” (Upp 21:1-4).

I detta ligger också den stora glädjen att berätta om att Jesus ska komma tillbaka. Visst är det en saknad varje gång någon får avsluta sitt jordeliv, men det är samtidigt sant att ingen behöver vara rädd för att dö. Döden är en port till evig gemenskap med Kristus. Jesus ska komma tillbaka och då uppväcker han alla som dött i tro på honom och så ska vi alla mötas igen. Aposteln Paulus skriver att vi ska trösta varandra med den sanningen att Jesus kommer tillbaka.

22

Bröder, vi vill att ni ska veta hur det blir med dem som har insomnat, så att ni inte sörjer som de andra, de som inte har något hopp. Eftersom vi tror att Jesus har dött och uppstått, så ska Gud på samma sätt genom Jesus föra fram de insomnade tillsammans med honom. Vi säger er detta enligt ett ord från Herren: vi som lever och är kvar till Herrens ankomst ska alls inte komma före de insomnade.

När en befallning ljuder, en ärkeängels röst och en Guds basun, då ska Herren själv komma ner från himlen, och de som har dött i Kristus ska uppstå först. Därefter ska vi som lever och är kvar ryckas upp bland skyar tillsammans med dem för att möta Herren i rymden. Och så ska vi alltid vara hos Herren. Trösta därför varandra med dessa ord.

(1 Tess 4:13-18).

Uppdraget har fokus på människor i vår närmiljö Jesus är vårt stora föredöme och han tog alltid tillfället att berätta om Guds rike för dem som kom i hans väg. Det verkar inte som att han letade upp människor, utan där han träffade dem tog han tillfället. Som när han var ute på en vandring, blev trött och törstig och satte sig vid en brunn för att dricka vatten. Då träffade han en törstig kvinna och de kom i samtal vid Jakobs brunn i Samarien: Jesus, som var trött efter vandringen, satte sig där vid brunnen. Det var omkring sjätte timmen. Då kom en samarisk kvinna för att hämta vatten. Jesus sade till henne: ”Ge mig lite att dricka.” (Joh 4:6-7).

23

Det samtalet ledde till att kvinnan kom till tro. Och inte bara det – hon ledde andra till tro! Vid ett annat tillfälle passerar Jesus ett träd där Sackeus, som jag nämnde om tidigare, sitter. Han var kort till växten och hade klättrat upp i ett träd för att kunna se Jesus när denne skulle gå förbi. När Jesus ser Sackeus nämner han honom vid namn. Sackeus klättrar ner från trädet och Jesus följer med honom hem: När Jesus kom till det stället, såg han upp och sade till honom: ”Sackeus, skynda dig ner, för idag måste jag gästa ditt hem.” Sackeus skyndade sig ner och tog emot honom med glädje. (Luk 19:5-6).

Precis som Jesus behöver vi inte springa runt och leta efter människor som vi ska vittna för. Det bästa tror jag är att, precis som Jesus gjorde, ta tillfället som kommer med dem som vi möter och umgås med.

Min pappa delade många värdefulla tankar med mig angående hur de kristna utför sitt uppdrag. Inte minst åren innan han dog.

Vid ett sådant tillfälle då jag besökte honom låg han på sin säng och läste den kristna dagstidningen Dagen. När han såg mig sa han; ”Jag ser att de har flera konferenser om församlingstillväxt i sommar. Folk reser tvärs över Sverige för att vara med på konferens. Vore det inte enklare om de gick tvärs över gatan och pratade med grannen om Gud?” Det är inte fel att åka på konferens och ta del av erfarenheter om församlingstillväxt, men det måste finnas samma intresse av att nå dem som finns i vår närhet och det var så jag uppfattade min pappa. Jag tror att vi som kristna ska ha fokus på dem som står oss nära, dem som vi på ett naturligt sätt möter i vardagen. Jag 24

brukar ibland kalla mina vänner på gymmet för min ”församling”.

En dag när jag steg upp ur jacuzzin, efter ett intressant samtal med två män i 35-årsåldern, sa den ene ”du får gärna komma ihåg att be för oss också när du ber”.

Andreas, aposteln Petrus bror, är ett ypperligt exempel på att nå sina nära. Andreas och Johannes mötte Jesus och fick följa med honom hem. Det första Andreas gör efter besöket var att söka upp sin bror och ta med honom till Jesus.

Andreas, Simon Petrus bror, var en av de två som hade hört vad Johannes sade och följt Jesus. Han fann först sin bror Simon och sade till honom: ”Vi har funnit Messias!” – det betyder Kristus, den Smorde. Och han förde honom till Jesus. (Joh 1:40-42).

Tänk om alla kristna, som Andreas, förstod vikten av att dela sin kristna tro med familjen. Jag tror att vi har ett särskilt ansvar för vår familj och vår släkt. Innan vi missionerar för hela världen bör vi tänka på våra nära och kära. Dem som står oss närmast. Där är ditt och mitt stora missionsfält. Föräldrar, syskon, mostrar, fastrar, kusiner, ja listan kan bli lång på släktingar som vi möter ganska ofta.

Framförallt vill jag lyfta fram barnen. Kanske barnen är den viktigaste kategorin av alla människor vi möter. Vinner du ett barns hjärta för Kristus kan du på en gång ha vunnit en tonåring, ungdom, medelålders och äldre.

Det är inte någon kyrka som ska vinna våra barn för Kristus.

Det är vi, du och jag, som fått eller kommer att få barn! Våra liv ser inte lika ut och jag säger inte att jag har någon säker strategi för detta, men jag delar ändå min erfarenhet från min egen familj.

25

Våra barn är alla tre utflugna och har egna familjer. De lever med Gud och deras respektive delar samma tro på Kristus. För varje gång vi förstått att det är ett barn på väg har vi gjort likadant.

Varje dag har jag lagt handen på min frus mage och så har vi tillsammans bett om Guds beskydd och välsignelse. När barnen har fötts har vi fortsatt att be för dem. Allt eftersom de vuxit har vi läst Bibeln tillsammans, gett dem egna biblar, inkluderat dem i våra bönestunder och berättat för dem om Jesus och vad han kan göra för dem. Att han är den bästa vännen vi kan ha.

Sedan har vi berättat om dopet i vatten samt förklarat vem den helige Ande är, att vi kan bli uppfyllda av hans kraft och att han kan ge oss andliga gåvor. Vi har också tagit med barnen till kyrkan, men jag tror att den starkaste andliga påverkan har de fått hemifrån. Mitt råd till alla föräldrar är: Lämna inte förkunnelsen om Kristus och frälsningen för dina barn till kyrkan. Ta ditt ansvar som en Kristi lärjunge och inbjud dina barn att bli lärjungar, döp dem och lär dem.

Uppdraget har fokus på korset Kristus tänkte inte på sig själv i första hand, utan på alla människor som var på väg att gå förlorade. Hans kärlek till oss var så stor att han var beredd att offra sitt liv för oss. Därför utmanar han oss som lärjungar att följa honom även i den delen av uppdraget.

Jesus sa till sina lärjungar: Om någon vill följa mig, skall han förneka sig själv och ta sitt kors på sig och följa mig. (Matt 16:24).

Detsamma gällde aposteln Paulus. Allt gick ut på att följa Kristus och då fick han vara beredd att lida lite också: 26

Jag är korsfäst med Kristus, och nu lever inte längre jag, utan Kristus lever i mig. Och det liv jag nu lever i min kropp, det lever jag i tron på Guds Son som har älskat mig och utgett sig för mig. (Gal 2:19-20).

På samma sätt måste vi lämna all prestige och vara beredda att lida för Kristus om det skulle behövas. Vi får inte backa för att någon skulle driva eller skoja med oss. Inte heller om någon skulle ”tycka” att vi är dumma på något sätt. Vi kan be om vishet från Gud och vi kan studera pedagogik, psykologi, kommunikation och människokännedom. Men den som inte är beredd att ”göra bort sig” någon gång har, enligt min mening, svårt att föra någon till Kristus.

Uppdraget har fokus på Jesus Kristus som segrare Bibeln är tydlig med att Jesus verkligen har besegrat alla makter i himlen och på jorden.

Han avväpnade härskarna och makterna och gjorde dem till allmänt åtlöje när han triumferade över dem på korset.

(Kol 2:15).

Vi måste ständigt påminna oss om, och leva i det faktum, att i Jesus finns tillräcklig kraft för att besegra det största motstånd.

Johannes skriver i sitt första brev att Han är den störste: Ni, kära barn, är från Gud och ni har besegrat dem, för han som är i er är större än den som är i världen. ( 1 Joh 4:4).

27

Jag blir extra inspirerad när jag läser om att Jesus samarbetar med oss. Han är med oss hela tiden i allt vad vi gör och var vi än är.

Det är på samma sätt som det var för Jesu lärjungar efter det att Mästaren hade lämnat dem och begett sig till himlen.

Sedan Herren Jesus hade talat till dem, blev han upptagen till himlen och satte sig på Guds högra sida. Och de gick ut och predikade överallt, och Herren verkade tillsammans med dem och bekräftade ordet genom de tecken som åtföljde det. (Mark 16:19-20).

En del menar att det finns platser där det är svårare att vinna människor. Till exempel har jag ofta hört att det är svårare i brukssamhällen eller i trakter där en speciell politisk färg dominerar.

I Sverige har till exempel Kronobergs län alltid setts som svårare än Jönköpings län. Men när den här boken skrivs verkar det vara tvärtom. I Växjö, Kronobergs metropol, finns en växande församling, medan stora församlingar i Jönköpings län kämpar för att behålla sitt medlemsantal. Det ger oss anledning att fundera vad som verkligen ger tillväxt.

När jag kom som evangelist till röda Ådalen möttes jag av rapporter om hur svårt det var där på grund av att kommunismen ansågs ha ett fäste där. Pingstkyrkan och kommunistpartiets högkvarter var grannar. Pastorn som var före mig hade ivrigt berättat och inpräntat hos församlingen hur han kände spänningar varje gång han körde upp på Pingstkyrkans gård. Jag tror nästan att jag körde upp där fler gånger under de tre och ett halvt år jag arbetade där än han någonsin hade gjort, men jag kände mest spänningar från himlen!

Jag tror mer att det har att göra med var vi har vårt fokus. Vid 28

tisdagskvällarnas bönemöten, när någon ledde i bön, hörde jag honom eller henne ofta be ”Jesus fräls kommunisterna”. Efter några bönemöten kunde jag inte hålla mig så när jag fick chansen att leda i bön höjde jag min röst och utropade ”Jesus, fräls moderaterna!”

Varför skulle bara kommunisterna bli frälsta? Alla behöver Gud. Jag minns tiden i Ådalen med stor glädje. Kyrkan var ofta full med folk. Många blev frälsta och döpta. Jesus Kristus har en gång för alla människor och alla platser vunnit en fullständig seger.

Det finns inga furstar eller väldigheter som rår på Guds kraft. På samma sätt som Kristus bistod de första lärjungarna och bekräftade Ordet genom tecken och under har han makt att bekräfta sitt Ord på den plats du och jag finns. Uppdraget som Jesus har gett oss har tre huvuddelar som jag kommer att dela några tankar om senare i boken; ”gör lärjungar”, ”döp dem” och ”lär dem”.

29