Det finns många skäl till varför Gud har tagit med profetior i Bibeln. Ett av de viktigaste är att Han inte vill att framtiden ska vara ett mysterium för oss. Han vill att vi ska veta att det kaos och den ondska som är så utbredd i världen omkring oss inte kommer att vara för evigt. Det kommer en dag då Han kommer att ställa allt till rätta – en dag när Herren och Frälsaren Jesus Kristus kommer att regera över hela jorden.
Profetiorna i Gamla och Nya testamentet är avsedda att uppmuntra oss att blicka framåt, mot framtiden. Det är meningen att de ska fylla oss med förväntan och hopp. Med hopp menar vi inte: ”Vi hoppas att detta ska hända.” Snarare pekar vi på det hopp som omtalas i 1 Petr 1:3–4: ”I sin stora barmhärtighet har [Gud] genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda fött oss på nytt till ett levande hopp, till ett arv som aldrig kan förstöras, fläckas eller vissna och som förvaras åt er i himlen”
Detta hopp är ett levande hopp som garanteras av Kristi uppståndelse. Eftersom han uppstod från de döda, kommer även vi att göra det. Vi har ett arv som väntar på oss i himlen. Det hopp vi har fått är säkert och evigt!
När vi betraktar de hundratals profetiorna i Skriften blir vi medvetna om ett intressant faktum: För varje profetia om Kristi första ankomst finns det åtta om Hans återkomst.
Vad säger detta om betydelsen av Kristi återkomst? Det är uppenbart att Gud vill att löftet om den andra ankomsten ska ha en framträdande plats i våra tankar och hjärtan. Dessa profetior gavs för att göra oss till ett folk som lever i ivrig och ständig förväntan.
I Fil 3:20 står det: ”Men vi har vårt medborgarskap i himlen, och därifrån väntar vi Herren Jesus Kristus som Frälsare.” Det är i denna anda som vi har skrivit denna bok – för att väcka din längtan efter Kristi återkomst.
När du läser dessa dagliga andakter, må du säga själv, tillsammans med aposteln Johannes: ”Amen, kom Herre Jesus!” (Upp 22:20).
Amir och Barry
JESUS I GAMLA TESTAMENTET
Det finns många lärdomar att dra av det välkända mötet mellan de nedslagna lärjungarna som vandrade tillsammans med den uppståndne Herren på vägen till Emmaus den där dagen när han uppstod från de döda. Men det finns en som utmärker sig mer än alla andra. Och han började med Mose och alla profeterna och förklarade för dem vad det stod om honom i alla Skrifterna. (Luk 24:27)
Det som de två männen förväntade sig av Jesus var vanligt bland judarna på den tiden. De väntade på en Messias som skulle befria dem från det romerska herraväldet.
Lärjungarna som var på väg till Emmaus missade helt den storslagenhet som just hade utspelat sig, eftersom de inte letade efter en Messias som skulle dö för deras synder, utan efter en Messias som skulle befria dem från Rom. De förbisåg profetior som den i Jes 53:5: ”Han blev genomborrad för våra brott, slagen för våra synder. Straffet blev lagt på honom för att vi skulle få frid, och genom hans sår är vi helade.”
I tider som dessa, när regeringar förtrycker och begränsar Guds folk, måste vi vara noga med att inte att begå samma misstag som dessa två lärjungar gjorde genom att förbise Jesu första ankomst. Sanningen är den att det vi behövde som mest, redan har inträffat:
Också ni, som en gång var främmande och fientliga till sinnet genom era onda gärningar, också er har han nu försonat med sig genom att lida döden i sin jordiska kropp. Han vill föra fram er heliga, fläckfria och oantastliga inför honom. (Kol 1:21–22)
Låt oss inte förbise det underbara i Jesu första ankomst och bara fokusera på Hans återkomst. Ja, han kommer tillbaka. Ja, vi kommer med honom. Ja, han kommer att regera och härska i rättfärdighet. Ja, vi kommer att regera och härska med honom. Men dessa saker är sanna endast därför att han först kom som ett lamm, slaktat för dig och mig, enligt Guds plan före världens skapelse (Ef 1:4).
GUD TALAR GENOM MIRAKLER
Förutom Herren Jesus själv finns det få saker i Skriften som lär oss mer om Guds väsen och karaktär än hans relation till Israels folk.
Genom Israel har vi lärt oss att Herren är vår försörjare, beskyddare, återlösare, hjälpare och befriare.
Som det står i Rom 11:25–27:
Bröder, jag vill att ni ska känna till denna hemlighet så att ni inte har för höga tankar om er själva: förhärdelse har drabbat en del av Israel, och så ska det förbli till dess att hedningarna i fullt antal har kommit in. Och det är så hela Israel ska bli frälst, som det står skrivet: Från Sion ska Frälsaren komma och ta bort ogudaktighet från Jakob. Och detta är mitt förbund med dem, när jag tar bort deras synder.
Många hävdar att kyrkan har ersatt Israel, och detta är inget annat än det klassiska misstaget att såga av den gren man själv sitter på. Med andra ord: om Gud skulle förkasta dem som Han har gett ovillkorliga och eviga löften, då är vi alla i knipa. Om Han förkastade Israel, skulle Han kunna göra samma sak med kyrkan.
Många som inte tror att det moderna Israel är det bibliska Israel anser också att Gud väljer att frälsa vissa men inte andra, och att de som Han väljer att frälsa inte kan gå förlorade eftersom de är evigt trygga. Ändå förnekar de just detta när det gäller nationen Israel.
Om Gud inte förändras, hur kan då deras övertygelse om att Gud har förkastat det moderna Israel vara sann?
Så var vid gott mod! Lär av Israel att Gud är trogen sina löften, och inte ens nästan 2 000 år i exil kan skilja dem från Hans ovillkorliga och eviga löften. Det innebär att vi med säkerhet kan veta att när vi misslyckas, och det gör vi alla, så kommer Gud att fortsätta vara trofast mot oss, för Han kan inte förneka sig själv.
Du kommer inte att hitta ett större bevis på detta än miraklet med det återförenade Israel, där Gud förde sitt folk tillbaka till deras nationella hemland.
UPPRYCKANDETS BASUN
Det råder stor förvirring kring den ”sista basunen” som Paulus nämner i 1 Kor 15:52. Lägg märke till vad som står i 1 Tess 4:16–18 om ”Guds basun”:
När en befallning ljuder, en ärkeängels röst och en Guds basun, då ska Herren själv komma ner från himlen, och de som har dött i Kristus ska uppstå först. Därefter ska vi som lever och är kvar ryckas upp bland skyar tillsammans med dem för att möta Herren i rymden. Och så ska vi alltid vara hos Herren. Trösta därför varandra med dessa ord.
De tidiga kristna betecknade kroppens död som sömn, utifrån sin tro på den framtida kroppsliga uppståndelsen för de döda i Kristus. Precis som sömnen var graven något tillfälligt och därför jämförde de den med sömn.
Förvirringen kring den sista basunens ljud beror ofta på att man blandar ihop basundomarna i Uppenbarelseboken med ”en ärkeängels röst och Guds basun”, som markerar slutet på kyrkans tidsålder, som det står i 1 Tess 4:16.
Om den sista basunen i 1 Kor 15:52 är samma som den sista av de sju basunerna i Uppenbarelseboken, uppstår ett problem med att finna tröst i Paulus ord. Det uppstår också ett problem med andra skriftställen, som till exempel Upp 3:10: ”Eftersom du har bevarat mitt ord om uthållighet ska jag bevara och rädda dig ur prövningens stund som ska komma över hela världen för att pröva jordens invånare.”
Herren säger inte: ”Jag ska skydda dig från vredesskålarna under den sista delen av vedermödan.” Istället säger Han att Han ska skydda dig från hela vedermödan, den prövningens stund som drabbar hela världen.
Så, kära troende, finn tröst i att den okända dagen och timmen när de som har avlidit i Kristus och de som lever i Kristus ska möta Honom i luften, för att för alltid vara hos Honom, kanske infaller redan i dag!
KYRKAN I VEDERMÖDAN?
Även om det blir allt vanligare att bibellärare säger att kyrkan kommer att gå igenom den stora vedermödan, finns det en punkt som ofta förbises och som avslutar debatten. Denna punkt finns i Dan 9:24:
Sjuttio veckor är bestämda över ditt folk och över din heliga stad för att göra slut på överträdelse, försegla synder, försona skuld, föra fram en evig rättfärdighet, fullborda syn och profetia och smörja den Allraheligaste.
Daniels 70 veckor är indelade i tre delar: 7 veckor och 62 veckor hänger samman, medan den sjuttionde veckan står för sig själv, skild från de övriga 69. Den första perioden på 7 veckor motsvarar den tid det tog Nehemja att återuppbygga och återupprätta Jerusalem, det vill säga 49 år. De 62 veckorna fortsätter och tar oss fram till tiden för Jesu triumfartade intåg i Jerusalem, och där Messias kort därefter blev ”förgjord”, vilket betyder dödad, men inte för sin egen skull, utan för andras (vers 26).
Här är den uppenbara men ofta förbisedda punkten: Kyrkan fanns inte på jorden under de första 69 veckorna som ”bestämts” (det vill säga ”avsatts”) för Daniels folk och den heliga staden, så varför skulle kyrkan då finnas där under den sjuttionde veckan?
Tänk på vad som står i 2 Tess 2:7–8: ”Laglöshetens hemlighet är ju redan verksam. Nu måste bara han som håller tillbaka röjas ur vägen. Sedan ska den laglöse träda fram, han som Herren Jesus ska döda med sin muns ande och förgöra med glansen vid sin ankomst.”
Om Antikrist inte kan ta makten förrän den helige Andes verk genom kyrkan har upphört, hur kan då kyrkan finnas kvar på jorden under någon del av Daniels sjuttionde vecka? Svaret är att vi inte kommer att vara här, utan att vi kommer att vara hos Jesus i Faderns hus tills Han återvänder till jorden, och vi med Honom!
DETTA ÄR MÖRKA DAGAR
Tänk dig att du har fått ett officiellt meddelande om att du har ärvt en stor förmögenhet. De som skickat meddelandet informerar dig om att den tid som krävs för att överföra pengarna till dig kommer att ta tre till fyra veckor. Tänk på hur detta skulle påverka din syn på eventuella ekonomiska problem du råkar ha just nu.
Det är uppenbart att ett sådant scenario sällan inträffar. Men som kristen är det som har hänt dig betydligt viktigare än ekonomisk frihet. Du har fått besked från himlens Kung om att en tillvaro utan smärta och problem väntar dig i framtiden! Dina fötter kommer att vandra på gator av guld, dina ögon kommer att skåda den ultimata skönheten, dina öron kommer att höra ofattbara saker, och framför allt kommer du att se kungarnas Kung och herrarnas Herre ansikte mot ansikte!
Som det står i 1 Joh 3:2: ”Mina älskade, nu är vi Guds barn, och än är det inte uppenbarat vad vi ska bli. Men vi vet att när han uppenbaras ska vi bli lika honom, för då får vi se honom sådan han är.”
Det här meddelandet vi har fått är inte skräppost och det finns ingen hake eller dolda avgifter. Det här är ett löfte från Gud, som inte kan ljuga (Tit 1:2), att vi en dag ska se honom som han är. Som det står i Joh 14:1–3:
Låt inte era hjärtan oroas. Tro på Gud och tro på mig. I min
Fars hus finns många rum. Om det inte vore så, skulle jag då ha sagt er att jag går bort för att bereda plats för er? Och om jag nu går bort och bereder plats för er, så ska jag komma tillbaka och hämta er till mig, för att ni ska vara där jag är.
Oavsett om det sker genom döden eller uppryckandet, kommer vår framtid inte alls att likna vår nutid. När vi är borta från kroppen, är vi hos Herren (2 Kor 5:8). Och tills vår framtid blir vår nutid och en bestående verklighet, gör vi klokt i att minnas att Han som har gett löftet är trofast, och att en ljus framtid väntar oss genom Honom.
VAR VID GOTT MOD
Efter att ha berättat för sina lärjungar om att hans död var nära förestående och om sitt löfte att återvända, sade Jesus följande: ”Detta har jag sagt er för att ni ska ha frid i mig. I världen får ni lida, men var frimodiga: jag har övervunnit världen.” (Joh 16:33).
Bibeln riktar ständigt våra tankar mot framtiden för att ge oss styrka mitt i livets prövningar och svårigheter. Skriften försöker aldrig försköna livets hårda verklighet, utan påminner oss om att livet snarare är ett slagfält än en lekplats.
Det är lätt att tröttna på krig i dessa onda tider och längta efter en tid av fred. Det är just därför Bibeln riktar våra tankar framåt, mot den tid då freden kommer och Fredsfursten ska regera över denna krigströtta värld. Fram till dess kommer vi att möta prövningar och svårigheter. Men som Jesus sa till sina lärjungar kan vi i allt detta ”vara frimodiga”, för han har övervunnit världen.
Här är det som är intressant med detta uttalande. Jesus befann sig i världen när han sa dessa ord, men han hade ännu inte övervunnit världen genom korset. Detta är ett vanligt grepp i Skriften – att tala om framtiden som om den redan hade inträffat. Tänk till exempel på denna vers som finns i det stora messianska kapitlet, Jes 53:
Han blev genomborrad för våra brott, slagen för våra synder. Straffet blev lagt på honom för att vi skulle få frid, och genom hans sår är vi helade. (vers 5)
Saker som skulle hända 700 år senare beskrevs som om de redan hade inträffat. Han ”blev” genomborrad, han ”blev” krossad, straffet för att vi skulle få frid ”blev” lagt på honom. Anledningen till denna litterära stil är att detta var Guds plan redan före världens skapelse (Ef 1:4).
Så kom ihåg: Om Gud har lovat eller bestämt något, kan ingenting hindra det, och se det som klart!
LÄR AV FIKONTRÄDET, DEL 1
Även om ämnet debatteras av vissa, är det tydligt att nationen Israel flera gånger i Skriften representeras av fikonträdet. Joel 1:7, Hos 9:10 och Jer 24 är några exempel. I Matt 24:32 står det: ”Lär av en jämförelse med fikonträdet. Redan när kvisten blir mjuk och bladen spricker ut vet ni att sommaren är nära.”
Ur trädodlingssynpunkt var fikonträdets lövsprickning ett tecken på att årstiderna skiftade, och när grenarna var mjuka – vilket symboliserade ny tillväxt – och bladen började spira, betydde det att sommaren var nära och att den sena skördesäsongen (hösten) stod för dörren. Fikonträdet var också det sista av vårens fruktträd att knoppa, så när det började få löv visste folk att övergången till sommaren var nära.
När Jesus först kom uppfylldes Israels fyra vårhögtider – påsken, det osyrade brödets högtid, förstlingsfruktens högtid och pingsten. Efter det inföll sommaren och hösthögtiderna skulle inte uppfyllas förrän fikonträdet knoppats och slagit ut blad, eller förrän Israel återigen blivit en nation.
I Matt 24:34 sade Jesus: ”Jag säger er sanningen: Det här släktet ska inte förgå förrän allt detta sker.” Det innebär att uppfyllelsen av Trumpethögtiden, Jom Kippur (Försoningsdagen) och Sukkot (Lövhyddohögtiden) kommer att äga rum inom loppet av en enda generation efter Israels återuppståndelse som nation.
Mellan 1882 och 1903 invandrade cirka 35 000 judar till Israel och anslöt sig till den befintliga judiska befolkningen, som år 1880 uppgick till 26 000 personer. Sedan dess har 3 340 000 judar gjort Aliyah till Israel, och miljontals har nu fötts i Israel. Tusentals fler har gjort Aliyah till och med mitt under krig.
Varför fortsätter detta trots kriget och den allt värre antisemitismen? För att Gud för tillbaka sitt folk till landet för sitt namns skull (Hes 36:22) och för att förbereda dem på det som ska komma.
LÄR AV FIKONTRÄDET, DEL 2
ISak 12:10 sade Gud: ”Men över Davids hus och över Jerusalems invånare ska jag utgjuta nådens och bönens Ande, så att de ser upp till mig som de har genomborrat. De ska sörja över honom som man sörjer ende sonen, och de ska gråta bittert över honom som man gråter över sin förstfödde.”
Davids hus och Jerusalems invånare är samma folkgrupp och de är varken muslimer, araber eller palestinier. De är judar. Detta löfte kommer att uppfyllas i samband med Trumpethögtiden, vid den andra ankomsten, när den tredjedel av judarna som har överlevt Herrens stora och fruktansvärda dag kommer att se den återvändande Kristus Jesus som Israels Helige, sin Frälsare.
När detta skrivs har det gått mer än 76 år sedan den 14 maj 1948 och även om vi inte vet hur lång en ”generation” är, vet vi att dessa 76 år ligger betydligt närmare slutet av den än början. Som det står i Matt 24:36: ”Men den dagen eller stunden känner ingen: inte himlens änglar, inte ens Sonen, ingen utom Fadern.”
Den okända dagen och timmen kan endast syfta på församlingens uppryckande och inte på Kristi återkomst. Återkomsten inträffar 42 månader à 30 dagar, eller 1 260 dagar, efter förödelsens styggelse, som kommer att inträffa mitt under vedermödan. Uppryckandet kan ske när som helst, vilket är anledningen till att ingen kan känna till dagen eller timmen.
I dag är judarna tillbaka i landet, nationen närmar sig nu 80 år och världen samlas mot Israel, precis som Bibeln förutsagt. Låt oss därför hålla blicken riktad uppåt, lyssna efter trumpetens ljud och hålla utkik efter när han uppenbaras i sin härlighet.
FÖRSÖK INTE VARA I MAJORITET
Vid något tillfälle har vi alla, i viss utsträckning, känt det som Elia kände när han flydde för sitt liv från den onda Isebel, som hade svurit att döda honom. Efter en 40 dagar lång resa kom han fram till berget Horeb, gömde sig i en grotta och hade följande möte med Herren:
Där gick han in i en grotta, och i den stannade han över natten.
Då kom Herrens ord till honom. Han sade till honom: ”Vad gör du här, Elia?” Han svarade: ”Jag har verkligen ivrat för Herren
Gud Sebaot. Israels barn har övergett ditt förbund, rivit ner dina altaren och dödat dina profeter med svärd. Jag ensam är kvar, och de försöker ta mitt liv.” (1 Kung 19:9–10)
Då sade Herren till Elia: ”Men jag har lämnat kvar i Israel sjutusen män som inte har böjt knä för Baal och inte gett honom hyllningskyss.” (1 Kung 19:18).
Även om vi aldrig kommer att vara i majoritet i den här världen, bör det som himlens medborgare som lever på jorden märkas att vi kommer från någon annanstans. Om det gäller människor från ett land som flyttar till ett annat, hur mycket mer borde det då gälla oss?
Vi hör inte hemma i den här världen och i jämförelse är vi bara en liten kvarleva. Detta bör påverka oss på två sätt: Vi bör känna oss främmande här, som utlänningar, och andra bör kunna märka att ”vi inte hör hemma här”. Om du är den enda kristna på jobbet, i skolan eller till och med i din egen familj, kom ihåg att du inte är ensam. Det finns andra som du. Förändra dig inte för att bli en del av majoriteten; kom ihåg att du är en främling och pilgrim. Denna värld är inte ditt hem, och viktigast av allt, kom ihåg att en dag kommer vi alla att åka hem.
AVSLUTA LOPPET
Aposteln Paulus älskade att använda metaforer för att beskriva det kristna livet.
Bland hans favoriter fanns en soldat, en boxare och en löpare. Han använde dem var för sig för att belysa olika poänger, men alla hade ett gemensamt tema: engagemang. Soldaten måste vara engagerad i striden, boxaren i sin träning och löparen i förberedelserna inför loppet. Det finns dock ett sätt på vilket en löpare skiljer sig från de andra: ”När vi nu har en så stor sky av vittnen omkring oss, låt oss då lägga bort allt som tynger och särskilt synden som snärjer oss så hårt, och löpa uthålligt i det lopp vi har framför oss.” (Hebr 12:1).
Medan boxaren och soldaten kanske har styrketräning som en del av sin förberedelse, har löparen det inte. Extra vikt saktar ner en löpare och detsamma gäller den andliga tillämpningen i Hebr 12:1. Att springa ett lopp med syndens börda tär på vår uthållighet. Loppet som en gång var en glädje blir en börda när vi fångas av andra saker. Det grekiska ordet som översätts med ”snärjer” betyder ”att stå stilla”.
I 1 Kor 9:24 skrev aposteln Paulus: ”Vet ni inte att av alla löparna som springer på arenan är det bara en som får priset? Spring så att ni vinner det.”
Paulus menar inte att du förlorar din frälsning om du bryter mot reglerna. Men din uthållighet kan bli stillastående om du belastar dig själv med bördor och synder.
När vi närmar oss mållinjen kommer fienden att lägga många hinder och svårigheter i vår väg och för att springa igenom eller hoppa över dem måste vi lägga undan det som hindrar oss från att springa. Vi har alla sett en långdistanslöpare som sparar en extra kraftansträngning till slutet av loppet och vi befinner oss just i det skedet av vårt eget lopp. Låt oss därför lägga undan de distraktioner i livet som tär på vår uthållighet och springa med full kraft när vi närmar oss mållinjen och den oförgängliga kronan som väntar på oss!
