Kapitel 1
Hur är läget?
T
rots att vi människor har en tendens att tro att problem och svårigheter oftast drabbar just oss, berättar Bibeln om gudskvinnor och gudsmän som hade mycket svårare problem än jag ens haft mardrömmar om. Deras epitet som gudsmänniskor bygger alltså inte på deras problemfria tillvaro utan tvärtom på deras gudagivna förmåga att våga tro att skriften och Guds tilltal kommer att hålla under alla omständigheter. Enligt god bibelundervisningssed, tänkte jag först inleda detta kapitel med att ge ett par gammaltestamentliga exempel, men när jag skulle välja bland personerna i Bibeln gick det inte att använda uteslutningsmetoden. Nästan alla passar in på denna beskrivning. Varken lögnaren Abraham, mördaren Mose, förnekaren Petrus eller förföljaren Paulus hade en okomplicerad och problemfri vardag. Inte heller så överraskande gäller detta även David. När vi möter David i den här boken är han motsvarigheten till en rödlätt och söt konfirmandpojke, som snart ska hamna i extraordinära omständigheter. Läget vibrerade minst sagt när David närmade sig Goliat. Kanske har många moderna filmer omedvetet hämtat inspiration från ursprungsläget?
9
Filisteerna samlade sina härar till strid. De samlades vid det Soko som hör till Juda och slog läger mellan Soko och Aseka, vid Efes-Dammin. Saul och Israels män hade också samlats och slagit läger i Terebintdalen. De ställde upp sig till strid mot filisteerna. Filisteerna stod på det ena berget och israeliterna stod på det andra berget, med dalen mellan sig. (1 Sam 17:1–3)
En geografisk lägesbeskrivning Filisteerna ställde upp sina härar till strid vid Soko och slog läger vid Efes-Dammin. Vi är alltså i landområdet Juda, en bit söder om Jerusalem utifrån dagens Israelkarta. Efes-Dammin är inte något som i förlängningen ledde till skapandet av EFS (Evangeliska Fosterlandsstiftelsen), utan ett landområde där kampen utkämpades mellan Israels folk och deras fiender. Kampen gällde äran, landet och friheten. Insatserna var höga denna dag. Här gällde frihet eller slaveri. Liv eller död. Gud eller avgudar. En kronologisk lägesbeskrivning David levde runt år 1000 före Kristus och var samtida med Saul som var kung i Israel före David. Efter David blev hans son, Salomo, kung. Dessa tre kungar hade hela riket som bas. David levde alltså i slutet av domartiden, innan Israels folk delades i Nordriket och Sydriket. Dessa riken enades senare, och ännu längre fram deporterades folket till andra kungariken. Berättelsen om David och Goliat hittar du i Första Samuelsboken. Samuel var Israels siste domare och hade redan smort David till kung, trots att Saul regerade och utåt sett var kung över folket. Folket hade en kung; Gud hade en annan. 10
En relationsmässig lägesbeskrivning Relationsmässigt var det inte så värst bra; det var krig. Inte det första eller det sista kriget heller. Människan har genom historien haft mycket svårt att hantera sex, makt och pengar. Idag kanske orden bättre förstås med orden njutning, idolskap och konsumtion. I denna historiska berättelse var makten/idolskapet boven för filisteerna. Kyrkans, ja även arméns, utmaningar är ofta av den ideologiska (idémässiga) sorten där kompromisser inte är möjliga. Antingen försvarar man sig eller så ger man upp. En av mina förebilder klargjorde en gång detta för mig när han pekade på att kyrkan inte önskar att tvista inom sig, men att utmaningarna ofta inte är av det kompromissbara slaget. Jag tror inte att David, när han närmade sig Goliat, såg någon gyllene medelväg. Det var höga insatser denna dag. En temamässig lägesbeskrivning Temamässigt då? Samuel hade smort David till kung, filisteerna ville mosa Israels folk och Herren skulle återigen visa att han är just Herren. Om du har den geografiska beskrivningen i minnet kan du lättare minnas händelserna, men av alla lägesbeskrivningar är egentligen Herrens plan den mest fascinerade beskrivningen. Herren själv skulle genom en enkel pojke, David, visa vem som var Gud. Han skulle ära Israels folk och deras egentliga värderingar. Detta trots att folket inte alltid hade hållit sin del av förbundet. Det handlade om nåd, en oförtjänt gåva.
11
12
Kapitel 2
Ett kvarter lång
I
många krig är förberedelserna och motiven bakom slaget nästan mer avslöjande än striden i sig. Så också i kampen mellan David och Goliat. Redan i dessa bibelverser förstår vi att Goliat egentligen inte var ute efter att slå en liten kille utan något helt annat: Då kom det fram en kämpe vid namn Goliat från Gat ur filisteernas led. Han var sex alnar och ett kvarter lång. På huvudet bar han en kopparhjälm, och han var klädd i en fjällpansarskjorta. Pansaret var av koppar och vägde femtusen siklar. Han hade benskenor av koppar och ett kastspjut av koppar på ryggen. Hans spjutskaft liknade en vävbom och hans spjutspets var av järn och vägde sexhundra siklar. Hans sköldbärare gick framför honom. Och han stod och ropade till Israels här: ”Varför drar ni ut och ställer upp er till strid? Är inte jag en filisté och ni Sauls tjänare? Välj er en man som kommer ner hit till mig. Klarar han att strida mot mig och slå mig, så ska vi vara era slavar. Men om jag besegrar och slår honom, så ska ni vara våra slavar och tjäna oss.” Filistén fortsatte: ”Jag har i dag hånat Israels här.
13
Ge mig en man så att vi får slåss!” När Saul och hela Israel hörde vad filistén sade, blev de förfärade och skräckslagna. (1 Sam 17:4–11)
Inte riktigt en riddare, men ett kvarter Goliat var ute efter att ge sitt eget folk makt, ära och berömmelse på Israels bekostnad, men istället ledde filisteernas avgudadyrkan människor till djup olycka. Var och en blir ju inte salig på sin egen tro, inte i det långa loppet i varje fall. Det enda vi egentligen kan berömma Goliat för är att han inte stred enbart för sin egen skull. Troligtvis vore det en alltför skön bild att måla upp Goliat som en riddare, men i dagens individcentrerade samhällstänk har mycket av riddaridealet tappats bort. Att dö för dem som man älskar ses inte som meningsfullt idag, kanske inte heller att ge sitt liv i kampen för vad man tror på. Nej, man får leta efter vinklar för att kunna berömma Goliat. Eventuellt hade han dock en sak till att berömma sig av, nämligen sin längd. Det står i vers 4 i Första Samuelsbokens 17:e kapitel att Goliat var sex alnar och ett kvarter lång. För Israels armé var han stor som ett hus! Visserligen med fog, en aln är en halv meter och ett kvarter är 25 centimeter, vilket betyder att Goliat var 3,25 meter! Goliats pansar på 5 000 siklar motsvarar cirka 70 kilo. 1 sikel är 14 gram, vilket betyder att hans spjutspets vägde 8,5 kilo. Trots Goliats imponerande längd- och viktparametrar var det troligtvis ändå främst något annat som spred skräck bland Israels armé. Vers 11 avslöjar att männen i Israels armé blev förfärade och skräckslagna när de hörde vad Goliat sa. Det är anmärkningsvärt att det inte primärt var Goliats fysiska storlek som skrämde Israels armé, utan hans ord. Tungan är ett av de skarpaste vapen vi har. 14
Baksidan av en god tradition Ofta när jag har hört historien om David och Goliat berättas så har tyngdpunkten hamnat på Goliats storlek. Kanske kan man ursäkta det med att det faktiskt är mer exceptionellt att vara över tre meter lång, än att spy galla över folk? Kanske är det också lättare för söndagsskolbarn att minnas att David var liten och Goliat en jätte? När en god sak överbetonas kan den ibland komma att tjäna ett annat syfte än den först var ämnad att göra. Luthers reformation är väl ett exempel som är värt att lyfta fram? Luther undervisade aldrig att gärningar inte är en del av tron, men att vi inte blir frälsta genom gärningarna. Trots denna 500-åring ropar kyrkan efter en nutida reformation, denna gång gäller det både tro och gärningar. Om Gud reformerar kyrkan tror jag inte att han gör det, som någon sa, genom att tänka utanför boxen. Om man gör något nytt så reformeras inte kyrkan automatiskt. Att göra någonting nytt kan vara hur bra som helst – eller hur dåligt som helst! Religiösa föreningar ska få finnas i religionsfrihetens namn, men alla religiösa föreningar är inte kyrkor. En Guds reformation av kyrkan skulle väl ta oss tillbaka till ordet, tron, nåden och Kristus, inte sant? Den upprepande Guden som aldrig kopierar Ända sedan jag blev en kristen som sextonåring har jag älskat bibelordet och dess livsförvandlande kraft. På senare år har jag omvärderat flera av de bibelberättelser som betytt allra mest för mig. Ofta när jag tror att jag förstått ett bibelställe öppnas ett helt nytt djup i texten för mig, och jag får läsa en gång till i hopp om att förstå. Den första berättelsen jag vill nämna är den om den förlorade, 15
och sedan återfunne, sonen som Jesus berättar om. Vi hittar liknelsen tillsammans med berättelsen om det förlorade fåret och det borttappade myntet i Lukasevangeliet kapitel 15. Varför berättar Jesus tre olika historier som egentligen är så lika? Poängen är ju densamma i historierna även om de också har sin egen prägel. Det är inte heller den enda gången i Nya Testamentet som Jesus antingen upprepar sig eller säger samma sak flera gånger, dessutom på nästan samma sätt. Anledningen till upprepningarna är varken att han har dåligt minne eller att han vill bli kändispredikant. Nej, Jesus säger det viktigaste många gånger, istället för att lära ut allt om allt. Att vara kristen och följa Kristus innebär inte att man har svar på alla frågor, men däremot att man har svar på livets viktigaste frågor – och känner honom som har svar på alla frågor. När Jesus upprepar sig gör han det som vanligt inte för sin egen skull, utan för vår skull. I Jesus bergspredikan står det: ”Be så skall du få, sök så skall du finna och bulta så skall dörren öppnas, ty den som ber han får, den som söker finner och för den som bultar skall dörren öppnas.” Det är att i sex rader säga samma sak sex gånger. Kanske för att vi behöver höra det så många gånger för att våga tro det? Den springande fadern Efter att Jesus berättat om det förlorade fåret och det borttappade myntet kommer han till berättelsen om den förlorade sonen. Själv har jag även slutat att kalla den för ”den förlorade sonen” eller ”den återfunne sonen”, inte för att det är fel utan för att jag tycker att vår huvudbetoning bör vara en annan. Charles Mackesy skriver så underbart över sin tavla, ”The Prodigal Son” (”Den förlorade sonen”), att liknelsen egentligen borde kallas ”Den springande fadern”. 16
Och han gav sig av hem till sin far. Redan på långt håll fick fadern syn på honom. Han fylldes av medlidande och sprang emot honom och omfamnade och kysste honom. Sonen sade: ’Far, jag har syndat mot himlen och mot dig, jag är inte längre värd att kallas din son.’ Men fadern sade till sina tjänare: ’Skynda er att ta fram min finaste dräkt och klä honom i den, och sätt en ring på hans hand och skor på hans fötter. Och hämta gödkalven och slakta den, så skall vi äta och hålla fest. Min son var död och lever igen, han var förlorad och är återfunnen.’ Och festen började. (Lukas 15:20–24, Bibel 2000)
I vers 20 står det att fadern redan på långt håll fick syn på sonen, sprang emot honom, omfamnade honom och kysste honom. Bara en far som spanar och hoppas får syn på sin son redan på långt håll. Faderns medlidande går bortom alla måsten. Det finns ju många förlorade söner som blivit återfunna, men bara en springande fader. Den dukande modern Jag tänker också på historien om sonen som efter en besvärlig ungdomstid rymmer från sina föräldrar och överger dem och hemmet. När han många år senare söker sig hemåt igen smyger han in på gården och tittar in genom ett fönster i hopp om att få syn på föräldrarna innan han själv blir upptäckt. Han ser sina föräldrar genom fönstret, tänker på hur de åldrats och förstår att de väntar på en gäst eftersom modern har dukat för tre personer. Sedan fattar sonen mod och kliver till sina föräldrars förvåning och glädje in i köket. Efter att ha växlat några darrande ord med föräldrarna frågar 17
han vem gästen är som ska komma. Mamman svarar: ”Vi väntar ingen gäst, varje måltid har jag ställt fram en extra tallrik till dig i hopp om att du skulle komma hem en dag.” Den springande faderns kärlek hade snappats upp av den dukande modern. Fadern har fokus på den förlorade sonen, så det kanske är en bra titel ur hans perspektiv. Men för oss är ”Den springande fadern” passande. En annan bibelberättelse som lätt kan få slagsida är orden från Jeremia bok om skatten som läggs i bräckliga lerkärl. Ibland tycker jag att betoningen blir så stark på bräckligheten hos kärlen så att man nästan glömmer kärlens innehåll, nämligen själva skatten! En sådan trosbekännelse Jesus ord på korset är nog ändå det bibelsammanhang som jag vill betona mest. Betänk att Jesus innan dess har pressats som en oliv i Getsemane, som betyder just ”olivpress”. Han har troligtvis tvättat förrädaren Judas fötter, delat bägare med honom och kysst honom. Han har frivilligt tillfångatagits och pryglats med verbatio, den stora pryglingen som bara tunga förbrytare tvingades genomgå. Han har gjort allt för folket som skriker: ”Korsfäst honom, korsfäst honom.” Han är fysiskt massakrerad, psykiskt torterad, socialt övergiven och andligt bär han all världens synd, skild från Faderns härlighet. I den stunden, vilket tveklöst är den mörkaste stunden någon någonsin erfarit i världshistorien, ropar Jesus med hög röst: ”Eli Eli lema sabachtani?” (”Min Gud min Gud, varför har du övergivit mig?”). I detta mörkaste av tidevarv uttalar Jesus först av allt en trosbekännelse, ”Min Gud”, och sedan upprepar han den. Han tilltalar inte någon som enbart tidigare var hans Gud. Han konstaterar inte enbart att Fadern i denna stund har övergivit 18
honom. Nej, han bekänner Fadern som sin Gud! Jeremia gav Israels folk möjligheten att komma hem igen. Jesus erbjuder människor att komma tillbaka till Gud. Den springande fadern smittar av sig till dukande mödrar. David gav under mötet med Goliat folket chansen att lära känna Guds trofasthet och vilja genom Davids val. Goliats första och största misstag Tillbaka till Goliat på fältet. Han var inte bara soldat, han var också sin egen sportkommentator och analytiker, vilket vers 10 visar när Goliat säger: ”Jag har i dag hånat Israels här.” Visst hade de andra redan märkt vad han gjort? Troligtvis ville han stryka under vad som hänt för att de inte skulle kunna neka honom fortsättningen: ”Ge mig en man så att vi får slåss!” Men visste han vad han gjorde? Kanske är jag alltför generös gentemot Goliat om jag skriver att han inte visste vad han själv gjorde? Personligen tror jag att han skulle hånat vilken som helst av de på den tiden kända (av-)gudarna, inte enbart den sanne Guden. Kanske gjorde han det på order, för att bli erkänd som hjälten som förvandlade Israels folk till slavar? Oavsett om han gjorde det utifrån ett genuint hat mot Israels Gud eller inte så förstod han inte vidden av vad hans tunga åstadkom. Han förstod inte heller att han begick sitt första och definitivt sitt största misstag. När Goliat hånade Israels här hånade han inte bara de darrande soldaterna på fältet, utan också deras familjer, släkt, traditioner och, inte minst, deras tro. Allt detta är ont, men värst av allt var att Goliat hånade Israels Gud. En Gud som identifierar sig med sitt folk Han hånade deras Gud, och det fick oerhörda konsekvenser. Goliat hånade ju nämligen den Gud som på ett så nära sätt identifierar sig 19
med sitt folk. Sådan är Gud. Bibeln ger otaliga och omskakande exempel på detta. När David skulle föra upp Guds heliga ark till Jerusalem var inte arken helig på grund av att den var extra fin eller för att David sjöng så bra. Arken var helig därför att Gud lät sin egen närvaro följa den. Arken var designad utifrån Guds ritning, byggd av människohand och till för Guds syften. Arken var helig därför att Guds egen närvaro fanns i den och för att den tillhörde Gud. Av samma anledning kan också berg, krukor och du och jag bli heliga – vi tillhör Gud och får bära hans närvaro. Jesus chockade sina lärjungar genom att visa hur närvarande Gud är hos människor i deras vardag. Jesus sa: ”Allt vad ni har gjort för en av dessa mina minsta, det har ni gjort för mig”. Detta ledde till stor förvirring bland lärjungarna. De frågade Jesus när de sett honom naken, hungrig eller i fängelse. Tanken att deras utsträckta hand till de fattiga kunde vara en hand till Jesus hade inte slagit dem. När Jesus instiftade nattvarden bleknade inte Guds närvaro, istället ökade den. När vi i denna måltid minns och möter Jesus är det hans egen kropp och blod vi tar emot. Precis innan Jesus skulle tillfångatas och dödas valde han att instifta detta himmelskt goda. Även Jesus ord: ”det är bättre för er att jag går så att Hjälparen kan komma till er”, slår an denna ton av Guds närvaro hos oss. Visst är det anmärkningsvärt att det enligt Jesus är bättre för oss att någon annan än han är hos oss? Det borde verkligen öppna alla dörrar av intresse för den Helige Ande! Visserligen upphöjer Fadern, Sonen och Anden ständigt varandra genom ordet, men vi får lita på att det faktiskt är bättre för oss att ha Hjälparen här nu. Apostlagärningarna berättar om hur Paulus var ute efter att fängsla och döda anhängarna till Vägen, som de första kristna kallades. När Jesus mötte Paulus på vägen till Damaskus, genom 20
att slå honom blind, frågade inte Jesus om anledningen till att han förföljde de kristna, utan istället varför han förföljde ”mig”, alltså Jesus. Utifrån dessa exempel är det lätt att se att Gud har valt att vara nära sitt folk, ja till och med att själv identifiera sig med sin kyrka. Om vi vågar följa tankemönstret vidare ser vi Guds generositet i att sammankoppla sig så intimt till människosläktet som inte spelat sina kort särskilt väl, varken i Edens lustgård, under profettiden, då Jesus gick på jorden eller senare. Kristna går inte i kyrkan Vissa sammanhang har verkligen snappat upp hur Gud identifierar sig med dem och vågat tro det. När jag för en tid sedan var på en dag för lovsångsledare i London hälsades vi av orden: ”Christians don’t go to Church.” Ändå var det 2 000 kristna i kyrkan som hälsades välkomna! När välkomstvärden fortsatte: ”Christians are the Church”, blev det lite lättare att andas i lokalen. Kristna går inte primärt till kyrkan; de är kyrkan. Ena sidan av myntet visar att Gud starkt identifierar sig med sin kyrka på ett vackert sätt. Den andra sidan av myntet är att allt som sker i kyrkan inte är Guds vilja. Därför ska vi inte bli besvikna på Gud när vi blir besvikna på kyrkan. Istället får vi komma med vår besvikelse till honom. Snart kommer David till stridsplatsen.
21