Översättning av Hanna Christenson
www.semnos.com
1
Fler böcker i serien Peak flygräddning: Under bar himmel
RÄDDA MIG Susan May Warren
Copyright © 2017 by Susan May Warren Originally published in English under the title Rescue me by Revell, a division of Baker Publishing Group, Grand Rapids, Michigan, 49516, U.S.A. All rights reserved. Svensk copyright © 2021 Semnos Förlag AB Översättning: Hanna Christenson Tryck: Danmark 2021 ISBN: 978-91-89290-19-8 2
1 Sam tänkte inte förlora en till tonåring, inte så länge han hade något att säga till om. Om skolbalens drottning fanns där ute tänkte han hitta henne. Även om han så skulle behöva vandra genom hela östra delen av Glacier National Park, skaka varenda buske och klättra upp för varenda bergstopp. Såvida inte Romeo hade ljugit förstås. ”Hur långt upp längs leden sa grabben att de var?” Bakom honom lyste Gage Watson med ficklampan mot skogens mörka djup. Gage var snowboardproffs och hade rätt stil för sporten med sitt långa mörkbruna hår uppsatt i en manlig knut. Han hade även ovärderliga instinkter i naturen och arbetade som akutsjukvårdare på Peak under sommaren. En uggla hoade. Ljudet svepte genom luften, genom de täta svartgranarna och de skelettvita björkarna. Bara en tunn stråle av månljus lyckades genomborra popplarnas grönska och de höga tallarna. Den här tiden på kvällen, när månen klättrade uppåt och stjärnorna vaknade ovanför dem, kunde skogens ljud få håret att resa sig i nacken på en vuxen man. 3
Särskilt när man gick på jakt efter en så kallad vild grizzlybjörn. Det var sånt här som hände när ungdomar som Romeo – dumma, arroganta, för-roliga-för-sitt-eget-bästa-charmörer – lät impulserna leda istället för förnuftet. De tog sig vatten över huvudet eller, ännu värre, inbillade sig saker som inte fanns där. Sam kanske var lite avtrubbad. Det hjälpte inte direkt att minnena kommit tillbaka i samma ögonblick som han svängt av från grusvägen till skogsvägen vid utkanten av Glacier National Park. Han hade halvt om halvt väntat sig att få se sin lillebror Pete göra ett hopp över lägereldens farliga flammor i mitten av grusgropen. Eller ännu värre, dra upp honom ur smutsen där han låg – bränd, berusad och tjurig – för att slänga in honom i bilen och köra hem honom. Men Pete var inte sexton år längre. Och inte längre hans ansvar. Trots att det gått över tio år sedan dess hade den här efterfesten samma känsla av trubbel hängande över sig. Tonåringar som satt i sina bilar med öppna dörrar medan rösten från någon nasal och smörig countrysångare hittade ut i skogen under den stjärnbeströdda himlen. När han kört fram till samlingen hade några av tonåringarna gömt spritflaskor och andra droger de tagit med sig för att förhöja sina så kallade nöjen. Han hade haft god lust att ringa efter polisförstärkning och tvinga tonåringarna att blåsa i alkoholmätaren för att skrämma dem till skärpning. Det kanske han skulle göra senare, när de väl hittat tjejen som påstods vara försvunnen. Sam hade en obehaglig känsla av att han visste exakt vad som fått Romeo att komma tillbaka från skogen med trasig skjorta och rivmärken i ansiktet. Och det hade inget att göra med några vilda djur. När Sam väl hittat henne skulle Romeo ha ett och annat att förklara. 4
Nu fick ljudet av en kvist som knäcktes bakom honom Sam att stelna, snurra runt och rikta ficklampan mot sin bror Pete som beväpnat sig med en yxa från bilen. ”Tror du verkligen att du kan besegra en trehundra kilo tung grizzlybjörn på krigsstigen med en yxa?” Petes mun hårdnade till ett defensivt uttryck. ”Du kan väl förklara de där dansskorna du har på dig istället?” ”Jag hade inte direkt planerat den här utflykten.” Sams enda par kostymbyxor, kavaj och blankputsade finskor kvar knappast hans förstahandsval när han klädde sig för ett uppdrag. Faktum var att han inte ens haft sin polisradio med sig när han plockat upp Sierra – och hade Sierra, administratör på Peak, inte hört anropet från en hysterisk tonåring – skulle han ha njutit av en middag på golfklubben där han skulle huggit in på en stek med vitlöksstekt potatis vid det här laget. Och försökt komma underfund med hur han kunde stoppa Sierra från att göra slut med honom. ”Jag har åtminstone ett skjutvapen”, sa Sam. Hans Remingtongevär som han alltid förvarade i bagaget bredvid polisväskan. För säkerhets skull. För vare sig någon björn befann sig i närheten eller inte visste Sam att man alltid kunde vänta sig problem när man levde i skuggan av Glacier National Park. ”Har ni hittat henne?” Rösten bar uppför vandringsleden och Sam vände sig om med en grimas. Den hysteriska och desperata Quinn Starr, som han refererade till som Romeo. Han var sjutton år, hade mörkbrunt kortklippt hår, breda axlar och en självsäker gångstil. Spelade amerikansk fotboll för Mercy Falls Mavericks och var charmig och kaxig. Som en ny version av den tonårige Pete. Desperationen syntes i Quinns ansiktsuttryck. Det berodde 5
förmodligen bara till hälften på det faktum att han övertalat den rara Bella Hayes att följa med honom in i skogen. Den andra hälften hade antagligen att göra med rädslan han kände för att hans pappa, senator och före detta militär, skulle skicka honom till militärskolan så snart han gått ut high school om han fick reda på det. Quinns finskjorta hängde öppen, knapparna hade slitits loss och hans skjortärm fått en reva. ”Berätta en gång till vad som hände”, sa Sam med jämn, kontrollerad röst. Han skulle inte hålla samma lugn senare. Quinn drog båda händerna genom håret. ”Vi satt här och helt plötsligt hörde vi ett frustande läte, som ett tungt flåsande …” Han utstötte ett lustigt ljud, som om han försökte blåsa ut sin skräck. ”Sedan var den bara där! Bara – där! Aggressiv. Den luktade våt hund och röt mot oss …” Han lutade sig fram, grep om sina knän och andades flåsande, som om han var på väg att kräkas. Pete såg på Sam med ena ögonbrynet höjt. Okej, de fick åtminstone erkänna att killen verkade rädd på riktigt. Hans desperata ton kanske var en reaktion på det adrenalinpåslag som uppstod när livet plötsligt blev rått, okontrollerat och förödande. Sam mindes känslan väl. ”Andas, grabben”, sa Sam. ”Är du säker på att det var en grizzlybjörn?” Quinn tittade upp med bistert uttryck. ”Ja. Den hade en sån där halskrage av päls.” Han ställde sig rakt. ”Jag skrek åt Bella att fly och sedan plockade jag upp en sten och kastade den.” Sam kanske borde ge killen lite erkännande för att han försökt rädda sin flickvän. ”Den grymtade och jag sprang iväg. Bella höll på att klättra upp i ett träd så jag tänkte att jag skulle vinna tid åt henne. Jag 6
sprang mot grusparkeringen och hoppades att björnen skulle följa efter.” Sam granskade honom med sammanpressade läppar. Paniken hade antagligen gripit tag om de där benen och fått honom att spurta iväg. Hur löd det där gamla talesättet? Man behöver inte vara snabbare än björnen, bara killen – eller i det här fallet, tjejen – bakom sig? Särskilt om tjejen hade en balklänning på sig. Vilket gjorde trädklättring så mycket svårare. ”Det här trädet?” Sam lyste uppåt med ficklampan. Det var då han fick syn på en bruten gren i storlek med hans arm. När han sänkte lampan kunde han se klösmärken i barken. En kall hand slöts om hans hjärta. Quinn knuffade sig fram och stirrade upp mot trädet. ”Bella!” ”Här är Quinns väska.” Gages ljuskägla föll på de sönderrivna resterna av en ryggsäck. I närheten låg en strimlad sovsäck och stoppningen svävade i luften ovanför som snöflingor mot den mörka nattluften. Om de inte hittade tjejen snart skulle hon kunna bli utsatt för riktig snö. Trots att det bara var slutet av september och luften doftade av lägereld fanns det en känsla av vinter omkring dem. ”Jag hittade något!” Pete, som skakat buskarna i närheten, höll upp en tygremsa. Gult silkestyg. ”Det är hennes …” Quinns röst fastnade i strupen på honom. ”Hennes klänning.” ”Den här vägen”, sa Pete och började gå med yxan i händerna. Ibland glömde Sam bort att Pete hade tillbringat de senaste sju somrarna som rökhoppare i Jude Countys brandkår. De följde spåret av brutna grenar och remsor av silkestyg djupare in i skogen. Tallarna stod allt tätare och deras barrtäckta kvistar klöste dem medan popplarnas krökta fingrarna daskade 7
Sam i ansiktet och på armarna. Gode Gud, låt henne vara vid liv. Bönen kändes allt för välbekant – alltför meningslös. ”Bella!” Quinn försökte tränga sig före, men Sam fångade in honom och knuffade bak honom i ledet. ”Vi tar hand om det här, grabben.” Han hörde en snörvling och ignorerade den. Det skulle finnas gott om tid för klander och sorg senare. ”Bella!” Petes stämma dånade över området. ”Här! Hjälp mig!” Den ljusa rösten genljöd i mörkret och Sam snurrade runt. Han lyste med ficklampan över klipporna, mosstäckta stenbumlingar, ravinen – där. Hon hade krupit ihop som en boll och satt sig så långt under en utskjutande klippa att de kanske aldrig skulle ha hittat henne om det inte varit för hennes rop. Hennes ljusgula klänning, som blev neonfärgad i ljuset från hans ficklampa, hängde ut från kanten. Quinn rusade bort till henne och slog i sina knän. ”Bella, är du okej?” Han skyndade in under klippan för att dra ut henne, men hon skrek till. Sam satte sig på huk bredvid Quinn. ”Bella?” Hennes hår var rufsigt och det fanns löv i det, hennes klänning var sönderriven och hon såg ut att ha flytt för livet in i skogen. Det blödde från hennes mungipa och runt ena ögat syntes en blåtira. Sedan såg Sam blodet. Det hade bildat en pöl i den leriga jorden under klippan. ”Du är skadad.” Hon höll armen tätt intill sig. Sam lyste med ficklampan mot den. Ett långt skärsår, så djupt att det nästan gick ända in till benet. Han rös, och eftersom han inte visste vad annat han kunde göra, sträckte han sig efter sin jacka. 8
Men Quinn hade redan fått av sig skjortan och lindade den nu om hennes skadade arm. ”Kom, sötnos. Jag tar hand om dig.” Han tog henne i famnen och drog mjukt ut henne från hålrummet under klippan. Hon kved och andades flämtande medan hennes vackra bruna ögon var uppspärrade av skräck. ”Jag försökte klättra, som du sa, men min klänning – den fastnade och jag föll. Och sedan såg jag björnen och jag visste inte vad jag skulle göra – så jag sprang. Jag bara … sprang och sprang … och …” Quinn satt bakom henne och höll om henne medan hon skakade. ”Hur hittade du hålet under klippan?” Sam böjde sig ner och undersökte såret. Blodet hade börjat koagulera längs kanterna. Skärsåret – Sam gissade att det var orsakat av en klo snarare än en tand – började vid axeln, slingrade sig ner för hennes biceps och slutade på underarmen. Som om hon hållit upp armen som skydd. ”Jag föll. Jag bara föll ner för kanten och slog emot klippan. Och jag tror att jag svimmade, men plötsligt var björnen där … över mig. Jag tänkte – ja, att jag skulle spela död. Och …” Hennes ögon vidgades och hon stängde munnen och svalde, som om hon drogs tillbaka in i ögonblicket. ”Bella”, sa Sam lågt. ”Du är i säkerhet nu.” Han drog av sin jacka och lade den om henne. Hon såg på honom. ”Björnen sniffade på mig. Länge. Och … jag vet inte. Jag kanske inte luktade gott, för sedan vände den sig bara om och gick iväg. Och jag tänkte att den nog var borta så jag började hasa iväg och upptäckte den här grottan. Och sedan …” Hon slöt ögonen. ”Sedan kom den tillbaka.” Bakom sig hörde han Pete ta upp sin komradio, rapportera deras position till Peaks högkvarter och be Kacey skicka en helikopter. 9
Ja, skicka helikoptern så snart som möjligt. För ett finger mot halsen, vid halspulsådern, lät Sam veta att Bellas blodtryck sjönk. Hon skulle kunna hamna i chock. ”Björnen gjorde ett utfall mot mig. Jag slängde upp armen framför ansiktet och försökte låta bli att skrika. Jag vet inte om den inte kunde komma åt mig, men den försökte en gång till och sedan … gick den bara iväg. Och jag kunde inte röra mig, kunde inte skrika, för – för …” Quinn tryckte pannan mot hennes hals. Han snyftade. Och Sam borde antagligen förlåta honom. Men när han stirrade på killen började ett tyst raseri koka i honom. Om Quinn inte hade varit så … ”Brorsan”, sa Pete. ”Helikoptern är på väg. Vi behöver få ner de här två till lägerelden …” Ett vrål ekade genom skogen och fick träden att darra. I tystnaden som följde stannade hjärtat nästan i bröstet på Sam. ”Det där var en arg björn”, sa Pete lågt. Sam kom på fötter. ”Få upp henne från marken.” Gage klev fram, lyfte upp Bella i famnen och gav ficklampan till Quinn. ”Sätt fart.” Quinn skyndade iväg genom skogen med Pete tätt bakom som röjde väg för Gage. Sams fötter gled över den leriga jorden och trädens grenar fastnade i hans skjorta. Ännu ett vrål hördes, närmare den här gången, och Sam kunde nästan känna andedräkten i brisen som letade sig innanför hans skjorta och ner längs den svettiga ryggen. Sedan nådde de leden, svängde in på den och fortsatte mot grusparkeringen. Sam sprang nästan rakt in i ryggen på Gage som hade stannat. ”Vad …” ”Sch!” Gage backade bakåt längs leden med Bella i famnen. 10
Pete började också backa. Pete höll upp yxan som en sköld framför dem. För där, mitt på vandringsleden, stod en best som luktade ruttna sopor. En björnhona. Och strax bakom Sam på leden, tre meter bort, började hennes två björnungar ryta.
b
En perfekt kväll bestod av en skål popcorn, Sagan om Ringen, en mjuk filt och en golden retriever-valp vid namn Gopher i hennes knä. Det spelade ingen roll att valpen hade spritt ut toapapper över hela huset. Willow skulle plocka upp det när filmen var slut. Hon ville inte störa tioåringen som lutade sig mot henne. Med det bruna håret rufsigt och munnen öppen hade Thea somnat långt innan orcherna attackerade Frodos lilla följe. Royal, som var tolv år och minsann för gammal för barnvakt, stirrade storögt på orcherna medan han fiskade upp de sista popcornkärnorna ur skålen. Willow mindes fortfarande första gången hon hade sett Sagan om Ringen under ett av de där härliga tillfällena när hennes pappa varit hemma på permission. Willow sneglade mot klockan. Just nu gick hennes pappa ner på knä för att ställa frågan till Terri, Thea och Royals mamma. Grävde fram den svarta asken med ringen ur sin flanellskjorta. Precis som de övat på. Willow hade inte kunnat vara gladare för hans skull. Hon såg på medan Samwise Gamgee vadade ner i floden efter Mr Frodo, ända tills hobbiten gav upp och drog upp Sam i sin båt. Det var så vänner – nej, familjemedlemmar – gjorde. De hjälpte varandra. Det var åtminstone vad hon föreställde sig att de gjorde. 11
Hon plockade upp en kudde från soffans hörn, föste försiktigt hunden ur sitt knä och placerade kudden under Theas huvud. Thea rörde sig knappt och Willow höll fingret mot läpparna medan hon såg på Royal. När eftertexterna började rulla plockade hon upp fjärrkontrollen från soffbordet och stängde av teven. Tystnaden lade sig över det lilla huset och det enda som hördes var kylskåpet som surrade i köket. Royal plockade upp sin mobil och började spela ett spel. Willow tog den tomma pizzakartongen och slängde den i återvinningen. Gopher dansade runt hennes fötter med sina lysande ögon fyllda av upprymdhet. Han krafsade på dörren och gnydde lågt. Hon öppnade den och han sprang ut i mörkret. Hon följde efter, redo att ropa in valpen igen. Hon älskade platsen Terri och barnen – och snart hennes pappa också – bodde på. Visst, huset var litet, men det låg på en väg med andra små lantliga hus med barnfamiljer i. Det stod minibussar på uppfarterna och cyklar lutade mot garagen och gräsmattorna var prydligt klippta. Lampor lyste över dörrposterna, löv låg som täcken över trädgårdarna och doften av tall rörde sig i luften. Och längs horisonten avtecknade sig den taggiga formen av Klippiga bergen. Det här var den sortens hus, den sortens grannskap, hon drömt om att växa upp i. Med välkomnande dörrlyktor, varma kakor efter skolan, utskurna pumpor på verandan och ljusslingor på taket vid jul. På sommaren färgade vattnet från sprinklers gräset smaragdgrönt och barnen sprang mellan trädgårdarna medan de lekte ta fatt. Tryggt. Willow lade armarna om sig själv när kylig luft blåste förbi. ”Kom igen, Gopher, gör det du ska.” Valpen sniffade runt hennes fötter, sedan ut i trädgården, förmodligen i jakt på tidigare besökta ställen. Han hade precis 12
valt en plats som sin toalett när framlyktorna på en bil lyste upp vägen och sedan körde in på uppfarten. Det var hennes pappas bil. Gopher jagade den medan han gläfste. Willow höjde handen innan hon vände sig om för att gå in så att Terri och hennes pappa kunde få en minut för sig själva. När hon öppnade dörren ropade hon på Gopher som rusade in och nästan välte omkull henne på vägen. Där inne satte sig Thea långsamt upp. Hon hade veck på kinden från kudden. Sedan vände hon sig om och tittade ut genom fönstret. ”Mamma är hemma!” Willow höll Gopher i kopplet när Terri och hennes pappa kom fram till dörren. Willow tyckte om Terri. Hon hade svartbrunt hår, inte olikt hennes pappas, med bärnstensfärgade ögon och ett brett leende. Terri jobbade på kyrkans kontor där Jackson var deltidsanställd som vaktmästare. Men i Willows ögon såg hennes pappa mer ut som en krigshjälte än en vaktmästare med sina breda axlar, starka händer och en blick som utstrålade pålitlighet och styrka. Han hade tagit uppbrottet med hennes mamma hårt. Inte konstigt att han tagit sin tillflykt till militären. ”Nå?” Terri visade upp en platinaring med en diamant i mitten som Willow visste hade kostat hennes pappa en månadslön. ”Din pappa gjorde det!” Han log brett mot Willow och blinkade åt henne. Thea hade rest sig från soffan med filten svept om axlarna. ”Mamma, betyder det att du och Jackson ska gifta er?” ”Ja, det gör det, gumman”, sa Terri och kramade sin dotter när hon slängde armarna om midjan på henne. Till och med Royal ställde sig upp, stoppade mobilen i fickan och kom fram till dem. Han tittade på Jacksom och skuggan av 13
ett leende syntes i hans ansikte. ”Coolt.” Han lyfte handen för en high five och Jackson slog sin handflata mot hans. Det var såhär det blev när man väntade på den rätte. Trots den tragedi den här familjen hade utstått för tre år sedan när barnens pappa dött i en skogsbrand, kunde Gud läka sår och ge en ny start. Allt Willow behövde göra var att vänta. Hennes lyckliga slut fanns där ute. Hennes syster Sierra var trots allt ytterligare ett bevis för det. Vem kunde vara ett större kap än Sam Brooks? Han var stabil, stark och fruktansvärt snygg med det där bruna håret som fick guldfärgade slingor när han varit i solen och de blå ögonen rynkades lätt i ögonvrårna. Hans skratt var svårframkallat men utan tvekan värt ansträngningen. Det kunde få vilken tjej som helst att smälta på insidan. Hans leende med. Så mjukt och uppriktigt. Dessutom var han het. Willow hade nästan förvandlats till en blöt fläck på marken när han dykt upp i den svarta T-shirten som visade upp resultatet av alla timmar han tillbringade i Shaws eget gym där han gick loss på boxningssäcken. Men hon gillade allra bäst när han var klädd i sin Peak-uniform – brun jacka, Gore Tex-byxor och stövlar. Om man gick vilse kunde man vara viss om att han skulle hitta en. Ja. Rädda mig. Hoppsan. Till och med hon visste att det där var en opassande tanke. För, hallå där, Sam tillhörde faktiskt Sierra. Så hon måste bromsa. Punkt, slut och amen. Och halleluja också för den delen, för Sierra förtjänade faktiskt en man som Sam efter att ha trånat efter sin kyliga och otillgängliga miljardärchef, Ian Shaw. Nu kunde Sierra mycket väl vara den lyckligaste kvinnan på planeten. Efter Terri då. Och kanske henne själv eftersom Willow äntligen skulle få en familj. 14
Gopher gläfste vid fötterna på henne och det var tydligt att han ville vara med och fira. Mitt i uppståndelsen kissade han på golvet. ”Åh nej! Goph!” Terri plockade upp honom och höll honom ifrån sig som om han hade någon sjukdom. ”Ärligt talat, Jackson. Jag tror att det här är en utomhushund.” ”Nej, mamma!” tjöt Thea. Men Terri satte ut hunden och gick in i köket för att hämta pappershanddukar. ”Han är så liten …” började Willow, men lade sedan märke till att hennes pappa återvände med valpen i famnen. ”Han kan följa med mig hem, älskling”, sa Jackson. ”Oroa dig inte. Vi ska få honom rumsren. Han blev bara upprymd.” Terri släppte ner pappershanddukar på golvet och torkade med foten. Hon såg på Jackson med munnen som ett streck. ”Jag vet inte, Jack …” Sedan tog ett leende över hennes ansikte. ”Ska vi fråga dem nu?” Jackson såg först på barnen och sedan på Willow med ett varmt leende. Hon kände igen den minen. Det var hans jaghar-en-överraskning-och-ni-får-gissa-vad-min. Han drog av sig stövlarna och gick in i vardagsrummet där han satte sig i soffan. Barnen studsade efter honom. Terri slog sig ner i en fåtölj. Willows pappa tog Theas hand och flyttade henne till ottomanen. Sedan klappade han på platsen bredvid för att Royal skulle sätta sig där. Barnen såg på honom med ett uttryck Willow förstod – som den gången han berättat för henne att han ville ta med henne till Disney World. Om det inte varit för att hennes mamma hatat allt kommersiellt skulle hon kanske ha åkt på den där resan. Särskilt om han frågat henne igen senare, när hennes mamma slutat tävla med sitt ex. När hon slutat bry sig om vad Willow gjorde överhuvudtaget. ”Så, nu vet ni att er mamma och jag ska gifta oss”, sa Jackson. 15
Han sneglade mot Willow och log. Willow satte sig på golvet. Jackson klappade valpen för att lugna den. ”Och eftersom vi kommer bli en familj tillsammans nu, har vi bestämt att ni borde följa med på bröllopsresan.” Willow rynkade pannan mot honom. Hennes pappa var verkligen okonventionell. Han hade trots allt stannat hos hennes mamma i närmare sju år. Sedan, efter att han blivit kristen, hade han till och med friat. ”Vi kommer hyra en husbil, hemskola er ute på vägarna och besöka Grand Canyon.” Grand Canyon. Willow hade bara sett bilder, men platsen fanns definitivt med på listan över ställen hon ville åka till. Ärligt talat så fanns vad som helst som låg utanför Mercy Falls gränser med på hennes lista. ”Är du säker, pappa? Det är väldigt … generöst av dig.” Hennes pappa såg på henne. ”Om vi ska bli en familj borde vi inleda den tillsammans.” Gopher klättrade ur hans famn och sprang fram till Willow. Hon lät valpen sitta i hennes knä. ”När?” frågade Willow och gick mentalt igenom sin kalender. ”Nästa vecka”, sa Terri. ”Vi har väntat länge nog och vi vill inte ha något bröllop. Bara en snabb vigsel och sedan ger vi oss av.” Hon sträckte sig mot Jackson, tog hans hand och tryckte den. Det var inte en jättebra tidpunkt – inte när mötet om anställningen av en ny ungdomspastor var schemalagt till nästa fredag. Kyrkans styrelse hade inte bett henne att lämna in sitt CV, men de hade förmodligen inte behov av ett formellt papper. Hon var självklar för jobbet. Hon hade arbetat outtröttligt med kyrkans ungdomsgrupp i tre år. Tonåringarna älskade henne. Behövde henne. Och föräldrarna – särskilt pastor Hayes och hans fru Carrie – behandlade henne 16
som en familjemedlem. Om det fanns några som garanterat skulle rekommendera henne för jobbet var det Walt och Carrie Hayes. Hon behövde antagligen inte ens dyka upp på mötet. Så förutom utflykten de skulle göra med ungdomsgruppen, som hon kanske kunde senarelägga … Willow nickade. ”Jag tror att det kan funka.” Terri vände sig mot henne. ”Åh, kan det? Det vore fantastiskt, Willow.” ”Jag följer gärna med. Ser verkligen fram emot att få åka. Jag har aldrig sett Grand Canyon.” Terris mun hängde öppen ett ögonblick. Sedan stängde hon den. Hon svalde och såg på Jackson med smått chockad blick. Hon vände sig mot Willow igen. ”Jag ber verkligen om ursäkt – vi trodde inte att du … tja, vi vet ju hur upptagen du är och …” Åh. ”Vi hade faktiskt hoppats att du kunde passa Gopher åt oss.” Willow svalde. Passa. Gopher. Hennes strupe tjocknade. Hon kastade en blick på sin pappa som såg plågad ut. ”Willow, jag trodde inte att du skulle vilja följa med. Jag menar, du är ju så upptagen med ungdomsgruppen och arbete och … Jag är verkligen ledsen.” Willow harklade sig. ”Inga problem. Inga alls. Jag är som sagt upptagen och självklart kan jag passa den här lille killen.” Hon lutade sig ner mot valpen medan hon frenetisk blinkade. ”Vi kommer ha jätteroligt tillsammans, eller hur, Goph?” Han slickade henne på näsan. Det fanns åtminstone någon som gillade henne. ”Åh, tack, Willow”, sa Terri med lättnad i rösten. ”Du kan till och med bo här om du vill. Jag vet att din egen bostadssituation 17
är lite problematisk just nu.” Med problematisk syftade hon antagligen på att Willow sov i en sovsäck på en luftmadrass hemma hos Jess där hon och systern bodde efter att Sierras hus kollapsat i kölvattnet av översvämningen i början av sommaren. ”Jag klarar mig.” ”Åh, du är verkligen bäst, precis som din pappa.” Terri strålade. ”Kom igen, ungar, dags att lägga sig. Säg godnatt till Willow.” Terri reste sig och gick iväg med barnen. Willow skulle just resa sig och gå när hon hörde sitt namn. Hon klarade inte av att se på sin pappa. Inte utan att få tårar i ögonen. ”Vad är det?” ”Jag är ledsen. Det där … jag tänkte mig inte för. Jag menar, självklart är du en del av den här familjen.” ”Det är jag inte, pappa. Men det är okej. Jag har en familj. Du. Mamma. Sierra.” ”Det är inte samma sak. Jag vet att du alltid önskade att din mamma och jag skulle gifta oss …” Hon såg på honom och hennes ögon förrådde henne genom att bli fuktiga. ”Nej, pappa. Vad jag verkligen ville var att du skulle dyka upp och rädda mig, precis som du gjorde med dem.” Jacksons panna rynkades. ”Vad menar du?” Hon tvingade fram ett leende. ”Inget. Jag är bara glad för din skull.” Gopher hade fångat en av hennes skor. Hon lirkade loss den ur hans mun och satte på sig den. ”Gumman, snälla, berätta vad du menar.” Det var mjukheten i hans röst som nästan fick henne att bryta ihop. Men hon kunde inte grumla hans lycka genom att dra upp gamla sår från förr. ”Jag önskar bara att jag hade haft mer av dig i mitt liv när jag var yngre. Som de kommer få.” 18
Han suckade. ”Willow, jag ville det … Men din mamma …” ”Allt är bra nu, pappa. Jag måste gå.” Och, som om universum var på hennes sida för en gångs skull, vibrerade mobilen i hennes ficka. Hon fiskade upp den och läste meddelandet. Allt inom henne stannade upp. ”Det är bönekedjan.” Hon tittade upp på sin pappa. ”Det gäller en björnattack.”
19