Det du nu är på väg att börja läsa har formen av en berättelse. Men det mysterium som uppenbaras är inte fiktion. Det är verkligt.
5
6
DEL 1
RESANS BÖRJAN
7
8
Kapitel 1
DET SOM SKA UPPENBARAS Jag har tagit emot en världsomvälvande kunskap…
D
et är med vördnad och bävan som jag skriver dessa ord, och jag gör det utan att veta vad som kommer att hända när jag är färdig. Jag påbörjar mitt skrivande i hemlighet. Det finns människor som – om de visste var jag befann mig och vad jag höll på med – skulle göra allt som stod i deras makt för att hindra mig från att slutföra detta uppdrag, om det så skulle innebära att ta mitt liv. Det har de redan försökt göra. Jag sitter med penna och papper ute i en vidsträckt öken. När du tids nog läser mina ord har jag lämnat den här platsen och är förhoppningsvis ännu i livet. Men vad som än händer har jag inget val. För om jag såg det som jag har sett, och fick veta det som jag har fått uppenbarat, och sedan höll det för mig själv så vore det en omoralisk handling, en kolossal underlåtelsesynd. Det som ska uppenbaras, det som du nu är på väg att läsa, är ett mysterium, en uråldrig och kryptisk kunskap som i långa tider legat dold, begravd under marken i Mellanöstern. Det är ett mysterium som rymmer hemligheten bakom de mest av görande, ödesdigra, förödande och katastrofala händelser och ondaste av skeenden som drabbat världen – krig och revolu tioner, rikens och supermakters uppgång och fall, obeskrivligt mörker och en påtaglig risk för global förintelse. Jag är den minst sannolika personen att ta mig an ett sådant uppdrag. Jag valde inte mysteriet. Mysteriet valde mig. Så jag har inget val, jag måste uppenbara det. 9
Jag har kommit fram till att det bästa sättet att göra det är att jag redogör för det jag har fått se med egna ögon. Så jag ska berätta en historia. Jag ska beskriva en resa – en resa som föränd rade allt. Men det som berättelsen rymmer är ett mysterium som världens framtid hänger på, och framtiden för varje människa som lever i den och framtiden för dig som nu läser dessa ord. Berättelsen kommer att spänna över hela världen, från ett oväntat möte i New York City till en turkisk basar i Istanbul, från en mörk port i en tysk stad till en märklig man på Röda torget i Moskva, från en öken av vita berg och vit sand till en ö i Karibien, från en stad med sju kullar till Guds stad. Jag ska berätta om mina möten med ett antal ”vägvisare”, uppenbarare av mysterier – en gammal man som spelade ett parti schack mot sig själv på Balkan, en ung polsk kvinna med en ryggsäck, en mager och skäggig man som såg ut att vara hemlös men inte var det, en apache som höll liv i en eld i öknen, en kvinna med långt, mörkt, vågigt hår vid ett monsters födelseplats – och många fler. Jag kommer också berätta om aktörerna på den andra sidan, de som är av en helt annan natur och har ett helt annat syfte, väktarna av en uråldrig hemlighet. De hade sin egen agenda – att hindra mysteriet från att uppenbaras och hindra uppen barelsen från att spridas. De bevakade mig ständigt under resan, de fanns överallt, och de var livsfarliga. De försökte döda mig och en annan person. Enbart tack vare oväntade händelser är jag idag i livet och kan uppenbara det som de så hängivet och våldsamt försökte hålla dolt. Resan kommer även innefatta en bok, eller rättare sagt sidorna i en bok. Själva boken är okänd för världen och mycket kryptisk. De som skrev den hade aldrig för avsikt att någon utanför deras krets skulle läsa den, än mindre jag. Det var den boken som blev början på resan. Och det var den boken som innehöll ledtrådarna och nycklarna till det som var dolt och sedan blev uppenbarat. 10
Vad gäller mysteriet så kretsar det kring ett forntida föremål som legat dolt för världen i tidsålder efter tidsålder. Och sedan uppdagades det och då började allt förändras och världen blev en annorlunda plats. Och mysteriet rymmer mer än så, något som jag före den här resan skulle ha skrattat åt och förlöjligat – och också gjorde. Men jag kan inte längre göra det. Fastän det existerar bortom det moderna tänkandets begrepp, begränsningar och spekulationer, så vet jag nu hur verkligt det är, och hur det har påverkat och förvandlat den moderna världen. Det är uråldrigt, det är mörkt och det är farligt. Det är nu dags för mig att uppenbara det och avslöja hur det har förändrat tillvaron för varenda människa på den här planeten. Allt började på andra sidan jorden, på en plats som är så olik den plats där jag nu befinner mig – New York City – som två platser överhuvudtaget kan vara. Jag höll ett föredrag för en grupp skeptiker, cyniker och icke-troende, och i mitt tal hånade och dekonstruerade jag tanken på en övernaturlig verklighet. Det var sista gången jag någonsin gjorde det. Det var i slutet av min föreläsning som jag fick ett möte som kom att förändra mitt liv.
11
12
Kapitel 2
BESÖKAREN
M
itt namn är Ariel Herzog. Jag har gjort mig ett namn som skeptiker. Inledningsvis var det min läggning och med tiden blev det mitt yrke. Jag blev en avslöjare av bedrägerier, falska påståenden, förvillelser och lögner. Jag skrev och postade artiklar som exponerade både fenomenen i sig och personerna som förespråkade dem som bedragare, char lataner eller helt enkelt vilseledda stackare. Och så fort jag fick chansen debatterade jag mot dem. Jag undersökte allt från Big foot till Loch Ness-monstret, Area 51, UFO-bortföranden, siare, andliga medier, häxor, spöken, andar och religiösa människors anspråk – gudomliga helanden, änglamöten och mirakler. Jag utmanade allt och alla och avslöjade deras fantasier och lögner. Jag var också en offentlig talare och hade hållit oräkneliga föredrag runtom i landet. För det mesta predikade jag för kören i form av andra icke-troende och cyniker. Det var vid ett av dessa föredrag – som jag höll i ett bibliotek i New York City inför en skara av runt trettiofem skeptiker och vetenskapligt sinnade rationalister – som mitt liv tog en oåterkallelig vändning. Jag hade hållit det där föredraget fler gånger än jag kunde minnas, och jag avslutade det alltid med samma summering och final: Vi är inte längre vidskepelsens barn, vi lever inte längre under arvet av sagor och folktro. Vi är veten skapens, det rationella tänkandets och utvecklingens lärjungar. Dagarna av häxor och älvor, vättar och troll, monster, eldsprutande drakar och riddare i blanka rustningar är förbi. Det finns inga mytiska väsen som ligger på lur i våra förtrollade skogar, och det finns inga förtrollade skogar. Vi hoppas inte länge på att män med vingar och glorior ska komma flygande till 13
vår räddning, eller att den gamle mannen med det vita skägget där ovan ska frälsa oss. Och vi fruktar inte längre mannen i rött med horn i pannan och en treudd i handen. Det finns ingen som kan rädda oss utom vi själva, det finns inga monster som kan skrämma oss, det finns inga änglar som kan bära oss på sina vingar utom de som är födda ur våra dröm mar, och inga djävlar som kan hemsöka oss utom de som tagit gestalt i våra mardrömmar. Det är dags att vi lägger undan barndomens illusioner, att vi tar steget ut ur vidskepelsens mörka skog och in i det vetenskapliga förnuftets ljus. Det är dags att vi lägger det barnsliga åt sidan och beter oss som vuxna.
Mina ord möttes av stående ovationer. Det var precis det som de hade kommit för att höra, och precis det jag förväntades säga. Men det var sista gången någonsin jag höll det där föredraget. Flera ur publiken kom fram till mig efteråt för att berätta hur mycket de hade uppskattat föreläsningen och för att tacka mig för mitt arbete. Några bad om en autograf. Det pågick i ungefär en halvtimme. Det var först när skaran började tunnas ut som jag lade märke till mannen som satt där i mittraden av tomma fällstolar och bara stirrade på mig. Han var medelålders med ett fårat ansikte, mörkt och lite rufsigt hår och han var klädd i en gammal sliten trenchcoat. Jag hade lagt märke till honom tidigare under kvällen – han var rastlös, intensivt allvarlig, bekymrad och med en ständigt flackande blick som om han sökte efter tecken på plötslig fara. Han väntade tills den sista personen hade gått innan han kom fram till mig. ”Mr Herzog”, sa han med en brytning som jag inte kunde placera. ”Jag måste få prata med dig.” Det var inte ovanligt att någon ville tala med mig på tu man hand efter en föreläsning. Det berodde nästan alltid på att de bar på någon form av uppenbarelse, insikt eller teori som de 14
måste berätta för mig, orubbligt övertygade om att den var av akut och omskakande betydelse för hela världen – vilket den givetvis aldrig var. ”Det uppskattar jag”, svarade jag, ”men jag har ett pressat schema och behöver verkligen komma härifrån.” ”Jag måste få prata med dig. Det här är något som du måste höra. Och jag går inte härifrån utan att ha berättat det för dig.” ”Okej”, sa jag och gav med mig. ”Berätta.” ”Ingen annan får höra det.” Det skulle i normala fall ha satt punkt för samtalet, men en av bibliotekarierna råkade höra oss och erbjöd oss att gå in i ett avskilt rum. Vi satte oss ner på varsin sida av konferensbordet i mitten av rummet. ”Jag vet inte hur mycket tid jag har på mig”, sa han. ”Vad sägs om fem minuter?” svarade jag. ”Jag menade inte på det viset.” ”Hur menade du?” ”Jag menade innan de kommer. Jag vet inte hur mycket tid jag har på mig innan de kommer.” ”Innan vilka kommer?” ”De som inte vill att jag ska ge dig det som jag är på väg att ge dig.” ”Vad pratar du om?” ”Jag brukade vara en av dem, men det är jag inte längre. Jag bröt mig loss. Det är därför jag är här.” ”Jag förstår inte. Vilka är ’de’?” ”’De’ är människorna som har till uppgift att se till att hans planer går i fullbordan här i världen.” ”Vems planer?” ”Jag tror att du nämnde honom i ditt föredrag … mannen i rött med horn i pannan och en treudd i handen … bortsett från att han varken har horn eller treudd eller går klädd i rött. Och att han inte heller är en man. Han är den Mörke.” 15
”Djävulen?” frågade jag. Han satt tyst. ”Pratar du med mig om Djävulen? Vet du vem jag är?” ”I allra högsta grad.” ”Du kan inte mena allvar.” ”Jag kom hit för att berätta för dig om ett mysterium … om väldig olycka, massförödelse, världens framtid … och det som allt annat hänger på. Jo, jag skulle nog säga att jag menar allvar, Mr Herzog.” ”Jag har ett annat förslag”, svarade jag. ”Vad sägs om vrickad? Allvarligt vrickad?” ”Vi har inte tid med det här”, sa han. ”Det här är orsaken till att jag kom.” Vid de orden såg han sig omkring och stack sedan in handen innanför trenchcoaten och tog fram ett stort hoprullat pappers ark. Det såg gammalt ut, det var gyllenbrunt i färgen. Han lade det på bordet och rullade ut det. Det såg ut att vara ett medeltida pergament, en illuminerad handskrift. Upptill fanns en illustra tion i flera färger – brunt, mörkrött, blått, violett och svart. Runt bilden och nedanför den fanns en sirlig och stiliserad text, som såg ut att vara ett verk av en kalligraf. Jag hade ingen aning om vad det stod. Orden var inte på engelska och bokstäverna var inte det romerska alfabetet. ”Det är en illuminerad handskrift”, sa jag. ”Ja.” ”Ett original?” ”Ja.” En ovårdad man i en gammal trenchcoat som plockar fram något som ser ut att vara en originalhandskrift … jag kunde inte föreställa mig vad han gjorde med den eller hur han fått tag på den. ”Jag är ledsen att jag måste fråga, men är den stulen?” ”Tagen … och given.” ”Från ett museum?” frågade jag. ”Nej”, svarade han. 16
”I så fall tagen från vad?” ”Från en bok.” ”En bok av sidor, av lösa handskriftsblad. ’Deras’ bok.” ”’Deras’?” sa jag. ”Som i ’de’ som inte vill att du ska ge den till mig?” ”Ja.” ”Det är förståeligt att de är upprörda om den är stulen.” ”Tagen”, sa han, ”men framför allt upprörda på grund av vad den uppenbarar.” ”Och vad uppenbarar den?” ”Mysteriet … den Mörke ängelns krönikor … hans syften för världen. De har sett det som sin uppgift att vakta och f örsvara dessa syften genom historien. Det är inte meningen, Mr Herzog, att den här boken ska ses av dig eller av någon annan utanför deras krets. Det är deras bok. Den finns till endast för deras ögon … som ett vittnesbörd om hans gärningar.” ”Men på något sätt lyckades du komma över den.” ”Jag har en sida. Andra har andra sidor.” ”Andra? Andra som du?” ”Andra som verkligen inte är som jag”, sa han. ”Det var när jag till slut bröt mig loss, när jag trodde att jag var färdig med dem, som jag ställdes inför de andra. De sa åt mig att gå tillbaka, att skaffa boken. De sa att det var av yttersta betydelse och att det var dags. Jag trodde på dem och därför gick jag tillbaka … och tog den.” ”Och gav den till dem?” ”Ja.” ”Varför litade du på dem?” ”Det är en längre historia än jag hinner berätta nu. De andra har de andra sidorna. De gav mig den här, den första sidan, inledningen … början på mysteriet.” ”Varför?” ”Så att jag kunde ge den till dig. De sa att det var dags.” 17
”De ville att du skulle visa den för mig?” ”Nej, de ville att jag skulle ge den till dig.” ”Du ger mig en stulen illuminerad handskrift … därför att …” ”Därför att du är den rätte.” ”Den rätte för vad då?” ”Den rätte för att öppna upp mysteriet.” ”Jag öppnar inte upp mysterier”, svarade jag. ”Jag sätter punkt för dem.” ”Kanske det. Men du är ändå den rätte.” ”Jag har ingen aning om vad allt det här handlar om eller varför du skulle göra dig besväret att komma hit med en så utstuderad historia om något som jag är övertygad om kommer visa sig vara nonsens.” ”Du lever på att avslöja saker, Mr Herzog. Avslöja den här saken.” Med de orden reste han sig. ”Jag måste gå”, sa han och började röra sig mot dörren. ”Vänta”, sa jag. ”Ta med dig din handskrift.” ”Jag sa att jag kom hit för att ge den till dig. Den tillhör dig nu. Men det betyder att du måste vara mycket mer försiktig än du någonsin varit. Den har en förmåga att dra till sig fara. Var på din vakt, Mr Herzog.” Det var det sista jag hörde honom säga. Jag träffade honom aldrig igen. Jag satt kvar där i rummet i minst tio minuter, ensam med hand skriften, och begrundade det som just hade hänt. Jag försökte komma fram till en logisk förklaring men lyckades inte. Jag stop pade ner papperet i innerfickan på min rock och åkte hem. Om det inte hade varit för det som hände kort därefter, vet jag inte om jag någonsin skulle brytt mig om att utforska det mysterium som hade presenterats för mig den där kvällen. Men det hände. 18