Orubbligt hopp - titta i boken

KAPITEL 1

Guds stora och dyrbara lรถften

13

14

GUDS LÖFTE Genom dessa har [Gud] gett oss sina stora och dyrbara löften, för att ni genom dem ska få del av gudomlig natur.

– 2 Petr 1:4

15

16

K

ontrasten mellan rabbin och kungen var påfallande. Juden var gammal och böjd. Han hade ingen fysisk fördel. Två år i fängelse hade gjort honom utmärglad, hans kinder var insjunkna och smutsiga.

Hans börs innehöll några få mynt och hans sällskap var bara ett par vänner. Hjässan var skallig. Skägget alldeles grått. Han bar den enkla mantel som kännetecknade en lärare på resande fot. Jämfört med kungen var han en enkel man och sämre bemedlad. I och för sig var nästan alla enkla och sämre bemedlade i jämförelse med kungen. Kung Agrippa trädde in i rättssalen den där dagen med pompa och ståt. Han och hans syster var klädda i kunglig purpur. Efter dem kom romerska legionärer. Agrippa var den utnämnde härskaren, den högste formelle företrädaren för religionen, och hela regionens tillsynsman.

Paulus däremot var en enkel missionär. Han hade all anledning att frukta monarkens domslut. Kungen var den senaste i släktdynastin Herodes, och den siste i släkten att bråka med Kristus och hans efterföljare. Hans farfarsfar försökte döda den nyfödde Jesus genom att slakta spädbarnen i Betlehem. Hans farfars bror mördade Johannes döparen och hans far, Agrippa den I:e, avrättade Jakob och satte Petrus i fängelse.

Man skulle kunna säga att de var ute efter människorna i Jesu närhet.

Och nu stod Paulus framför honom. Paulus var fängslad och i knipa därför att han hade predikat en ny religion. Hur skulle aposteln försvara sig? Vädja om nåd? Ropa till Gud om ett mirakel? När det var dags för Paulus att hålla sitt troligtvis viktigaste tal i livet, hur tänkte han argumentera för sin sak? Efter en kort introduktion sade Paulus: ”Och nu står jag inför rätta för mitt hopp till det löfte som 17

Gud gav våra fäder” (Apg 26:6).

Paulus försvar innehöll inga hänvisningar till hans bedrifter. (”Ni vet, det har faktiskt hänt att jag har uppväckt folk från de döda.”) Han begärde inga särskilda förmåner. (”Jag är romersk medborgare.”)

Han försökte inte ursäkta sitt agerande. (”Jag försökte bara ha ett öppet sinne.”) Inget sådant. Det enda skäl han anförde var detta: ”Jag trodde på Guds löften.”

Det gjorde även Abraham och Isak och Jakob. På samma lista kan vi sätta upp Noa, Maria, en profet som hette Jesaja och en förkunnare som hette Petrus.

Bibelns hjältar kom från helt olika bakgrunder i livet; de var härskare, tjänare, lärare, läkare. De var män, kvinnor, ensamstående och gifta. Det fanns en enda gemensam nämnare i deras liv, en faktor som förenade dem: de byggde sina liv på Guds löften. Tack vare Guds löften trodde Noa på regnet innan regn ens var ett ord. Tack vare Guds löften lämnade Abraham ett bra hem för att gå till ett hem som han aldrig hade sett. Tack vare Guds löften ledde Josua två miljoner människor in på fiendens mark. Tack vare Guds löften fällde David en jätte. Petrus uppstod igen ur grämelsens aska och Paulus fann en sak som var värd att dö för.

En författare går så långt att han kallar dessa heliga för ”löftets arvingar” (Hebr 6:17). Som om löftet var den stora släktklenoden eller förmögenheten, och dessa personer var smarta nog att vara på plats när testamentet skulle läsas upp.

I tron byggde Noa en ark i helig fruktan för att rädda sin familj, efter att Gud hade varnat honom för det som ännu ingen hade sett … I tron lydde Abraham när han blev kallad att dra ut till ett land som han skulle få i arv, och han gav sig i väg utan att veta vart han skulle komma … Han bodde i tält med Isak och Jakob som var medarvingar till samma löfte …

18

Genom tron fick även Sara, som var ofruktsam, kraft att bli mor till en ätt fast hon var överårig. Hon tänkte att den som hade gett löftet var trofast … I tron bar Abraham fram Isak som ett offer när han blev satt på prov. Sin ende son bar han fram, trots att han hade fått löftena. (Hebr 11:7–17)

Listan fortsätter i flera verser till. Jakob trodde på Guds löften. Josef trodde på Guds löften. Mose trodde på Guds löften. Deras historier skilde sig åt, men hade samma genomgående tema: Guds löften var polstjärnan som ledde dem i deras vandringar i tron. De hade många löften att välja bland.

En bibelforskare ägnade ett och ett halvt år åt att försöka räkna alla löften som Gud har gett mänskligheten. Han kom fram till 7 487 löften!1 Guds löften är som de stora furorna i Rocky Mountains: otaliga, oböjliga och långlivade. En del av löftena är positiva och utlovar välsignelser. Andra är negativa och garanterar vissa konsekvenser.

Men samtliga är bindande, för Gud är inte bara en som ger löften, han är också en som håller sina löften.

När Gud förberedde israeliterna inför att gå in i ett nytt land gav han dem ett löfte.

HERREN svarade: ”Se, jag sluter ett förbund: Inför hela ditt folk ska jag göra sådana under som inte har gjorts på hela jorden eller hos något folk. Och hela det folk som du är mitt ibland ska se HERRENS gärning, för det som jag gör med dig är förunderligt stort.” (2 Mos 34:10)

Gud betonade inte israeliternas styrka. Han betonade sin egen styrka.

Han underströk inte deras förmåga. Han lyfte fram sin egen. Han utrustade dem inför färden genom att framhäva sin egen kapacitet att ge och hålla löften.

19

Redan från det allra första kapitlet i Skriften argumenterar Bibeln för att Gud är pålitlig. Nio gånger upprepar texten: ”Gud sade.”

Och utan undantag ser läsaren att när Gud talade så hände något.

Något underbart hände. Av gudomlig vilja och auktoritet blev det ljus, land, stränder och levande varelser. Gud rådfrågade ingen. Han behövde ingen hjälp. Han talade och det blev så. Läsaren kan bara dra en enda slutsats av detta: Guds ord är värt att lita på. Det han säger kommer att ske.

Himlen är skapad genom HERRENS ord, hela dess här genom hans muns ande.

Han samlar havets vatten som i en hög, han lägger djupen i förvaringsrum.

Hela jorden ska frukta HERREN, alla som bor i världen ska bäva för honom, för han sade och det blev till, han befallde och det stod där. (Ps 33:6–9)

När Gud harklade sig blev hela kosmos till. Hans auktoritet är definitiv.

Samma makt och kraft ser vi i Jesus Kristus. Vid ett tillfälle ber en romersk officer Jesus att han ska bota hans tjänare. Jesus erbjöd sig att följa med mannen hem. Officeren vägrade med orden: ”Herre, jag är inte värd att du går in under mitt tak. Men säg bara ett ord, så blir min tjänare frisk. Jag är själv en man som står under befäl, och jag har soldater under mig. Säger jag till en: Gå, så går han, och till en annan: Kom, så kommer han, och till min tjänare: Gör det här, så gör han det.”

När Jesus hörde detta, blev han förundrad och sade till dem som följde honom: ”Jag säger er sanningen: Inte hos någon i

20

Israel har jag funnit en så stark tro.” Till officeren sade Jesus: ”Gå. Så som du trott ska det ske för dig.” Och i samma stund blev hans tjänare frisk. (Matt 8:8–10, 13)

Varför berömde Jesus officerens tro? Därför att mannen trodde på att Jesus hade makt att hålla vad han lovat. Faktum är att den här historien ger oss Jesu egen definition av vad tro är: tro är den djupa övertygelsen att Gud kommer att hålla sina löften. Den romerske soldaten förstod denna enkla sanning: Gud kommer inte – kan faktiskt inte – bryta sina löften. Hans förbund är oupplösliga, de har inte skrivits i sand utan ristats in i granit. Det han säger kommer att ske.

Det måste ske! Hans löften kan inte tas tillbaka därför att Gud är den han är:

• Han är oföränderlig. Han ser slutet från början. Han blir aldrig överrumplad av att något oväntat sker. Han ändrar sig inte och korrigerar sig inte mitt i processen. Han påverkas inte av humör eller väder. Han är ”ljusens Far, som inte förändras eller växlar mellan ljus och mörker” (Jak 1:17).

• Han är värd att lita på för ”han som har gett oss löftet är trofast” (Hebr 10:23).

• Han är stark. Han lovar aldrig för mycket för ”vad Gud hade lovat var han också mäktig att hålla” (Rom 4:21).

• Han kan inte ljuga. ”Gud [kan] omöjligt ljuga” (Hebr 6:18).

En sten kan inte flyta. En flodhäst kan inte flyga. En fjäril kan inte äta en tallrik spaghetti. Du kan inte sova på ett moln och Gud kan inte ljuga. Han överdriver aldrig, han manipulerar aldrig, han tummar aldrig på sanningen och han smickrar aldrig. Den här versen säger inte att det är osannolikt att Gud kommer att ljuga. Nej, det står klart och tydligt att det är omöjligt! Skriften kunde inte vara mer entydig. ”Gud, 21

som inte kan ljuga” (Tit 1:2). Bedrägeri är helt enkelt inte ett alternativ. ”Han håller vad han lovar!” (Tit 1:2, The Message på svenska).

Det här temat att Gud håller sina löften väcker ett barndomsminne hos mig. När jag var runt tolv år följde jag med min far när han skulle köpa nya däck till familjens bil. Pappa kom från en liten stad och en annan tid. Han hade varken flotta kläder eller förmögenhet.

Han var en pålitlig tekniker ute på oljefälten och han älskade sin familj, betalade sina räkningar och höll vad han lovade. Han blev förolämpad om någon ifrågasatte hans integritet. Han blev definitivt förolämpad den där dagen på däckverkstaden.

Han valde ut de däck som han ville ha och vi väntade medan de monterade däcken. När det blev dags att betala stod jag bredvid pappa vid disken när han skrev ut checken. Butiksbiträdet tittade på checken och sade sedan att han ville se min fars legitimation. Det är vardagsmat i dag men på 1960-talet hände det sällan att ett företag ville göra det.

Pappa blev häpen. ”Tror du inte att jag är den som det står på checken att jag är?”

Biträdet skruvade besvärat på sig. ”Vi begär samma sak av alla våra kunder.” ”Tror du att jag är ohederlig?” ”Det är inte det, herrn.” ”Om du inte tror att jag står för mitt ord kan du plocka av däcken igen.”

Jag minns en lång och obekväm tystnad medan biträdet övervägde de olika alternativen.

Vi åkte hem med däcken. Och jag hade lärt mig något om integritet. Det är en allvarlig sak för bra människor att hålla sitt ord.

Hur allvarligt ska det inte då vara för Gud? Det som sades om Guds 22

trofasthet mot israeliterna kan också sägas om hans trofasthet mot oss. ”Ingenting uteblev av allt det goda som HERREN hade lovat Israels hus. Allt gick i fullbordan” (Jos 21:45).

Frågan är inte om Gud verkligen kommer att hålla sina löften, utan om vi kommer att bygga våra liv på dem.

Jag har många små egenheter, inte minst en skakig vänstertumme. Under det senaste årtiondet eller så har den darrat. Det är som om min tumme går på ett koffeindropp. Skulle jag hålla ett glas läsk i vänster hand skulle jag skvätta ut innehållet. Men jag är inte vänsterhänt så darrningarna stör mig inte egentligen. Jag använder faktiskt min tumme för att bryta isen med folk. (”Du, vill du se min skakiga tumme? Nu får du visa mig dina egenheter.”)

Jag har blivit van vid den där lokala darrningen. Men i början var jag inte så lugn. Skakandet skakade mig. Jag trodde att något var skadat. Min far dog i ALS så jag befarade genast det värsta. Situationen blev särskilt oroande eftersom den där vänstertummen är med mig vart jag än går. När jag kammar håret är den där. När jag ska slå en putt på golfbanan, gissa vem som gör sig påmind? Om jag lyfter vänster hand för att göra en poäng när jag predikar litar du kanske inte på vad jag säger på grund av hur tummen beter sig.

Jag bokade en tid hos neurologen och klev in på hans mottagning alldeles torr i munnen av oro. Han tittade på provsvaren på de blodprov som tagits och undersökte mig. Han lät mig gå, balansera och snurra tallrikar på ett finger. (Jag skojar bara, jag fick inte gå.)

Han slog med en gummihammare på mina knän och ställde några frågor. Sedan sade han efter en oändligt lång stund: ”Det är inget du behöver oroa dig för.” ”Är du säker?” ”Jag är säker.” ”Ingen behandling?” ”Nej.” 23

”Ingen rullstol?” ”Nej, inte såvitt jag kan se.” ”Är du säker?”

Då gjorde han något avgörande. ”Jag lovar”, försäkrade han. ”Darrningen i din tumme är inget du behöver oroa dig för.”

Så jag hoppade ner och tackade honom och gick därifrån. Jag mådde mycket bättre. Jag satte mig i bilen och började köra hemåt.

När jag stannade vid ett rödljus lade jag märke till min vänstra tumme på ratten. Kan du gissa vad den gjorde? Just det. Den darrade.

För första gången sedan skakningarna hade dykt upp kunde jag välja att se på tummen på ett nytt sätt. Jag kunde grubbla på problemet eller så kunde jag minnas löftet. Jag kunde välja oron eller så kunde jag välja hoppet. Hur knasigt det än kan låta minns jag att jag sade till min tumme: ”Du får ingen mer uppmärksamhet från mig.

Läkaren har gett mig ett löfte. Du är ofarlig.” Sedan den stunden är det så att så fort tummen har betett sig underligt, har jag tänkt på löftet jag fick av läkaren.

Vad finns det som skakar i din värld? Det är inte så troligt att det är din tumme, men det kanske är din framtid, din tro, din familj eller din ekonomi? Det är en skakig värld vi lever i.

Skulle du ha nytta av ett hopp som inte kan skakas? Om du svarar ja är du inte ensam. Vi lever i en tid av hopplöshet och förtvivlan.

Självmordsfrekvensen har i USA stigit 24 procent sedan 1999.2 24 procent! Om man såg en sådan ökning av någon sjukdom skulle det kallas för en epidemi. Hur förklarar vi den där ökningen? Vi har aldrig varit mer välutbildade som folk. Vi har teknologiska verktyg som våra föräldrar inte ens kunde drömma om. Vi översvämmas av nöjen och förströelser. Trots det väljer fler människor än någonsin att regissera sin egen död. Hur kan det vara så?

Ett av svaren måste vara detta: människor dör därför att de saknar hopp. Sekularisering suger hoppet ur vårt samhälle. Den förminskar 24

världen till att handla om några årtionden mellan vaggan och graven.

Många människor tror att det inte blir bättre än så här, och vi kan lika väl erkänna att den här världen inte är något vidare.

Men Löftets folk har en fördel. De bestämmer sig för att begrunda, göra anspråk på och be ut Guds löften. De är som Abraham som ”inte smög runt Guds löfte som katten runt het gröt, med en massa avvaktande skeptiska frågor. Han tog ivrigt emot löftet, och det gjorde hela skillnaden” (Rom 4:20, The Message på svenska).

De ser på hela livet genom filtret av Guds löften. När problem dyker upp kan man höra dem upprepa för sig själva: ”Men Gud sade: . . . ” När utmaningarna tornar upp sig kan man se dem bläddra i Bibeln och säga: ”Jag har för mig att Gud har sagt något om det här.”

När de tröstar andra har de för vana att fråga: ”Vet du vad Gud har lovat på det här området?”

Guds löften fungerar som en apotekares förråd av botemedel.

På samma sätt som en läkare kan förskriva en viss medicin för din kropp har Gud gett dig löften som botar ditt hjärta. Han delar med sig av dem som en gåva från en vän till en annan. ”Herren är vän med dem som fruktar honom, och de får insyn i hans hemligheter” (Ps 25:14, BSV).

För varje problem i livet har Gud gett oss ett löfte. Bestäm dig för att göra dig så hemmastadd bland hans löften att du kan skriva ut ett recept åt dig själv när du behöver det.

•

•

•

I dag känner jag mig ängslig och rädd. Dags att ta en dos av Domarboken 6:12: ”HERREN är med dig!” Jag ska göra anspråk på Guds närhet.

Världen verkar skena helt okontrollerat. Dags att öppna burken med Rom 8:28: ”Allt samverkar till det bästa.”

Jag ser mörka moln vid horisonten. Vad var det Jesus sade till mig? Just det, nu minns jag: ”I världen får ni lida, men var 25

frimodiga: jag har övervunnit världen” (Joh 16:33).

Efter fyrtio år i tjänst för Gud har jag upptäckt att inget är så uppfriskande för en trött själ som Guds löften. Den här boken innehåller några av mina favoriter. Många av dem är trotjänare som jag återvänder till gång på gång när jag ska uppmuntra andra. Och mig själv. Vi är i desperat behov av dem. Vi behöver inte fler åsikter eller magkänslor; vi behöver vår mäktige och kärleksfulle Guds orubbliga ord. Han styr världen i enlighet med dessa stora och dyrbara löften.

Dina omständigheter i livet eller Guds löften – vad är det du står på?

Jesus berättade en historia om två husbyggare. De hade tillgång till samma material och ritningar och ville åstadkomma samma sak.

Båda ville bygga ett hus. Men den ene föredrog den billiga och lättillgängliga tomten som bestod av sand. Den andre valde den dyrare men stadigare grunden av berg.

Den som hör dessa mina ord och handlar efter dem liknar alltså en klok man som byggde sitt hus på klippan. Regnet öste ner, floden kom och vindarna blåste och kastade sig mot huset, men det föll inte, för det var grundat på klippan. Men den som hör dessa mina ord och inte handlar efter dem, han liknar en dåre som byggde sitt hus på sanden. Regnet öste ner, floden kom och vindarna blåste och slog mot det huset, och det föll samman. Och dess fall var stort. (Matt 7:24–27)

Vad skiljer den vise från den dåraktige? Båda byggarna hör Guds ord.

Men det är bara den vise som bygger sitt hus på Ordet.

Hur står det till med din grund? Jag undrar om en nutida version av liknelsen kanske skulle låta så här:

26

Två personer skulle bygga sig hus. Den ene åkte till byggvaruhandeln SSR: Skuld, Smärta och Rädsla. Han beställde virke som var anfrätt av skuld, spikar som var rostiga av smärta och cement som var utspädd med oro. Eftersom hans hus var byggt med varor från SSR, var hans dagar fyllda av skuld, smärta och rädsla. Den andre byggaren valde en annan leverantör. Hon tog hem det hon behövde från Förenade Hopp AB. I stället för att välja skuld, smärta och rädsla hittade hon många löften om nåd, beskydd och trygghet. Hon tog ett medvetet, noga övervägt beslut att bygga sitt liv med material från hoppets lager.

Vem av de två byggarna var visast? Vem var gladast? Vem av dem är mest lik dig?

Förresten står jag på ett löfte från Gud när jag delar de här orden.

Liksom regnet och snön faller från himlen och inte återvänder dit utan vattnar jorden så att den blir fruktbar och grönskar och ger säd till att så och bröd till att äta, så ska det vara med ordet som går ut från min mun. Det ska inte komma tillbaka till mig förgäves utan att ha gjort vad jag vill och utfört vad jag sänt det till. (Jes 55:10–11)

Lägg märke till det definitiva i Guds löfte. Guds ord är som regnet och snön: det bär alltid frukt. Guds ord ska aldrig vända tillbaka utan att ha utfört det som Gud sände det för att göra.

Föreställ dig att Guds ord faller som regn från himlen över dig.

Föreställ dig hans löften som uppfriskande skurar på våren. Ta emot dem. Låt dem landa i dig och genomsyra dig. Jag litar på att Guds ord kommer att bära frukt i ditt liv. Vill du stå med mig i tron på detta löfte?

Enligt Petrus har Guds löften inte bara ett visst begränsat värde 27

utan de är ”dyrbara” (2 Petr 1:4) Att hänga Guds löften om halsen är att smycka dig med universums finaste ädelstenar. Det är genom hans stora och dyrbara löften som vi får del av gudomlig natur. De leder oss in i en ny verklighet, en helig miljö. De är vägskyltar som leder oss bort från de skadliga träskmarkerna och in i himlens rena luft. De ligger som gatstenar av guld på vägen till Guds värld. De är väldiga stenblock som formar bron som för oss från synd till frälsning. De är den starka bindningen som håller ihop bokryggen på din Bibel.

Den amerikanske evangelisten Dwight Moody formulerade det så här: Låt en man fylla sig med Guds löften en månad så kommer han sedan inte tala om sin fattigdom … Om du bara gick från Första Moseboken till Uppenbarelseboken och såg alla löften som Gud har gett Abraham, Isak, Jakob, judarna och hedningarna och alla hans barn överallt, om du under en månad livnärde dig på Guds dyrbara löften skulle du sedan inte … beklaga dig över hur fattig du är utan du skulle frimodigt lyfta huvudet och förkunna att hans rika nåd flödar över dig, för du skulle inte kunna hejda dig.3

Låt oss vara det som vi är skapade till – Löftets folk. Ha följande proklamation nära till hands. Uttala den högt. Fyll dina lungor med luft och ditt hjärta med hopp, och låt djävulen höra dig bekänna din tro på Guds godhet: Vi bygger våra liv på Guds löften.

Eftersom Guds löften inte kan brytas, har vi ett hopp som inte kan skakas.

Vi står inte på livets problem eller smärta.

Vi står på Guds stora och dyrbara löften.

28