Katastrofläge - titta i boken

C ANDA C E C A LV E RT

KATAS TROFL Ä G E Översättning av Hanna Christenson

www.semnos.com

1

Candace Calverts böcker på svenska: Akuten Katastrofläge

Originally published in the U.S.A. under the title: Mercy Hospital #2, Disaster Status, by Candace Calvert Copyright © 2009 by Candace Calvert Swedish edition © 2019 by Semnos Förlag with permission of Tyndale House Publishers, Inc. All rights reserved.

KATASTROFLÄGE Candace Calvert Svensk copyright © 2019 Semnos Förlag Björkgatan 9, 331 51 VÄRNAMO Översättning: Hanna Christenson Tryck: Danmark 2019 ISBN: 978-91-88771-21-6 2

Herren är min styrka och min sköld.

På honom litar mitt hjärta, jag får hjälp och mitt hjärta jublar.

P salm 28:7

3

4

KAPITEL ETT

J

Brandkapten Scott McKenna störtade in genom dörrarna till Pacific Mercy’s akutmottagning. Hans stövlar dunsade mot golvet och hans hjärta bultade medan det medvetslösa barnet stelnade och började rycka i hans famn. Han höll henne intill sig när hennes lilla ryggrad kröktes och hennes huvud studsade mot hans bröstkorg, gång på gång. ”Jag behöver hjälp här! Krampanfall!” ”Den här vägen.” En medlem av personalen gestikulerade mot honom. ”In till traumarummet. Kalla hit läkare!”

Scott joggade efter en trio av personal i gröna uniformer till ett inglasat rum, lade ner barnet på en brits och tog ett steg bakåt medan han släppte ut ett lättat andetag. Han strök en svettdroppe från pannan och försökte få en skymt av flickans ansikte. Han hade svept upp henne för fort för att ta en ordentlig titt på henne tidigare. Nu, när han betraktade henne på lite avstånd, högg det till i Scotts hjärta. Hon var sex eller sju år gammal med långa svarta flätor, flera hårband knutna i rosetter, runda örhängen och såg oroande blek ut trots den olivfärgade hyn. Hennes mörka ögon rullade bakåt, ofokuserade, när akutteamet omringade henne för att rensa luftvägarna, ge syre och klippa bort hennes blommönstrade kläder.

Hjärtmonitorn började pipa när en sjukhustekniker placerade gelförsedda elektroder på hennes lilla bröstkorg. Tacksamt nog upphörde krampanfallet, även om saliv – skummande som en saltad skogssnigel – fortfarande bubblade från hennes särade läppar.

5

Scott drog in ett långsamt andetag av luften som luktade sjukdom, bakteriedödande medel och nervös svett. Han tänkte på sin systerson, Cody, som låg på barnkliniken två våningar upp.

Akutläkaren, en vagt bekant kvinna, viftade med handen mot en sköterska. ”Sätt dropp och ta blodprover. Jag behöver en snabb glukoskontroll och temp. Ta fram lorazepam så att vi har det till hands ifall hon får ett till anfall. Vad ligger syremättnaden på?” ”98 procent genom andningsmasken, Dr. Stathos.”

Leigh Stathos. Golden Gate Mercy Hospital. Scott nickade, både för att han kände igen henne och på grund av ironin. Hon lämnade San Francisco. Jag har sökt jobb här … och på alla andra ställen. ”Bra. Då får vi se om jag kan få en medicinsk rapport också.”

Dr. Stathos snurrade runt mot Scott med ett ansiktsuttryck som antydde att hon försökte komma på var hon hade sett honom tidigare. Hennes blick flög till hans namnbricka. ”Just det. McKenna. Jag kände inte igen dig först. Vad var det som hände? Och var är resten av din enhet? Eller har de börjat skicka ut er en och en nu?” ”Nej. Men min enhet är inte här. Och jag kan inte avge någon rapport. Jag kom hit för att besöka en patient när en man vinkade till mig från parkeringen. Jag behövde bara ta en snabb titt på hans dotter för att förstå att jag måste springa hit med henne direkt.” Scott nickade mot en kvinna som grät i närheten av dörröppningen. ”Det där kan vara en familjemedlem. Hon befann sig i bilen tillsammans med henne.” ”Har hon fått några krampanfall tidigare?” ”Vet inte. Min spanska är inte så bra. Jag tror att de sa orden ’illamående’ och ’kräkningar’, men –” En av sköterskorna ropade till läkaren. ”Hon börjar rycka igen. Jag har satt dropp och glukosvärdet ligger på 84. Ingen feber. Hur mycket lorazepam ska jag ge henne? Hon väger runt tjugo kilo.”

Dr. Stathos gick tillbaka till britsen. ”Vi börjar med ett mil6

ligram. Men jag vill ta en titt på henne först. Lyssna på lungorna och kontrollera ögonen.” Hon tittade upp när en blond sköterska syntes i dörröppningen. ”Ja, Sandy?” ”Ursäkta, doktorn. Jag kunde inte få reda på så mycket, men hon heter Ana Galvez. Sex år gammal. Inga mediciner, inga allergier och inga tidigare anfall. Tror jag. Det förekom en viss språkförbistring och jag har inte lyckats få tag på en tolk än.

Men jag tyckte att du borde få reda på att ett dussin personer har kommit in med magsmärtor och huvudvärk. Parkeringen är fylld av fordon från en av de lokala bondgårdarna och –” Hon tystnade när barnet påbörjade ett fullskaligt krampanfall.

Två läkare rusade in genom dörren.

Scott stelnade. Ytterligare ett dussin patienter? Det betydde att hans spanska var så pass bra att han korrekt hade uppfattat det den skräckslagna familjen sagt alldeles innan han rusade hit med deras barn: ”Hay muchos más enfermos” – Det är många fler sjuka.

Han sneglade mot barnet som krampade på bristen. Vad var det som hände?

+++ Övervinn den. Slå rakt igenom den. Kontrollera den. Var större än slagpåsen.

Erin Quinns knytnäve for ut i en sista spektakulär, rondvinnande högerkrok som fick vinylsäcken att slå emot väggen. Och orsakade en tsunami i hennes mormors guldfisks akvarium. Vatten sköljde över kanten på det. ”Oj då! Ta det lugnt, kompis. Jag har dig.” Hon gick ner på knä och rätade upp akvariet med sina röda boxhandskar. Allt hon gjort de senaste sex månaderna handlade om att Iris Quinn skulle vara trygg, säker och lycklig, och nu hade hon nästan knockat kvinnans enda husdjur.

Erin såg på när guldfisken med de utstående ögonen försökte 7

rida ut vågen hon skapat. Hon visste exakt hur han kände sig.

Hennes egen situation var lika bekymrande: hon var trettioett år och bodde med sin mormor och en urgammal guldfisk vid namn Elmer Fudd i ett fyrtiofem kvadratmeter stort strandhus. Med två huslån och ett envist fall av duschmögel. Hon kände lukten av sitt senaste meningslösa försök att få bort det med hjälp av klorin och rynkade på näsan.

Men att flytta tillbaka till Pacific Point hade varit det bästa alternativet för hennes mormor när hon blev änka, både känslomässigt och ekonomiskt. Det var Erin övertygad om, även om hennes mormor fortfarande var skeptisk … och resten av släkten starkt emot det. Oavsett vilket var Erin fast besluten att få tillbaka gnistan i sin mormors ögon och hon hade upptäckt att miljöombytet var bra för henne själv med. Efter att ha fått sitt hjärta krossat förra året kändes det här huset, med sina varma minnen, som hemma. Något hon behövde mer än hon insett från början.

Erin drog i en lång slinga av sitt kopparröda hår och log.

Det faktum att hennes mormor just nu var på jakt efter volontärarbete var bevis på att de var på rätt spår. Själv hade hon ledigt från sjukhuset idag. Hon var iklädd capribyxor istället för sjukhusuniformen och skulle få tid att komma ikapp med sin onlinekurs, jogga på stranden i den tidiga vårsolen och ströva längs fiskmarknaden med sin mormor.

Hon vände sig om när hennes mobil började spelade melodin från Rocky och fick kämpa, med tänderna mot snörningen, för att få av sig boxhandskarna.

Hon slet upp telefonen och önskade omedelbart att hon inte gjort det. På skärmen stod det Akuten, Pacific Mercy. ”Hallå?” ”Åh, vad bra att vi fick tag på dig.” ”Inte direkt”, sa Erin när hon kände igen lättnaden i chefssköterskans röst samtidigt som hon hoppfullt sneglade mot dörren. ”Jag var precis på väg ut.” ”Dr. Stathos beklagar, men hon behöver dig här. Med en gång.

Vi har en kris här.”

8

Kris? Erins andetag flydde som en spräckt ballong. På akuten kunde en kris innebära vad som helst, men aldrig något bra. Hon hade hört nyheten på TV om ett enmansplan som störtat tidigt i morse, men piloten hade dödförklarats på plats och det fanns inga andra offer. Sjukhuset borde inte påverkas av det. Så … ”Vad har hänt?” ”Arton sjuka jordbruksarbetare”, förklarade sköterskan och höjde rösten över kaoset i bakgrunden. ”Kanske ytterligare några fler nu, för det kommer in nya hela tiden. Vi har fått slut på britsar, till och med i korridoren. ”På vilket sätt är de sjuka?” frågade Erin. Enbart antalet akutpatienter kvalificerade för en katastrofsituation, men bara om det berodde på en trafikolycka, explosion eller liknande tragedi. ”Dr. Stathos är inte säker. Men hon tror att det kan vara matförgiftning. De kommer från samma gård allihop. Alla kräks och –” ”Det är kris”, avslutade Erin åt henne med en suck. ”Jag förstod den delen. Men varför kör ambulanserna alla patienter till oss? De borde skicka några av dem till Monterey.” ”De kom inte i ambulanser. De körde hit i sina arbetsfordon.

Några killar låg till och med på flaket i en pickup. Det var rena turen att de inte rullade ut på motorvägen. Polisen har åkt ut till gården för att undersöka vad som hänt, men vi har redan överfullt. Och självklart fick media nys om det så nu kryllar platsen av journalister dessutom. Du vet hur aggressiva de kan vara. Jag är ledsen, men det här är mer än jag klarar på egen hand.”

Sköterskan var ny i sin chefsroll och Erin mindes själv hur otäckt det varit att ha den positionen när saker och ting gick snett på akuten. Måndagsskiften var oftast ganska lugna, men det här lät som … ”Säg till de andra att jag kommer och att vi förmodligen behöver slå traumalarm och … Ett ögonblick bara.”

Hon slet av den andra handsken och stegade bort, med mobilen mot örat, till den lilla garderoben hon delade med sin mormor. ”Stäng den öppna mottagningen så att ni kan ta dit de som inte 9

får plats på akuten. Ring säkerhetsvakterna så att de kan hjälpa till att få ordning på kaoset. Sjukhusprästen också. Och kolla upp om brandkåren har möjlighet att låna oss lite personal.”

Erin drog ner en sjukhusuniform med kamouflagemönster från galgen och började skala av sina capribyxor med ena handen. ”Jag kommer så snart jag kan. Jag ska bara ta en snabbdusch och skriva en lapp till mormor.” Och säga farväl till min lediga dag.

Nej, hon ville inte tänka så. För den högst ansvariga sköterskan på en avdelning var välmåendet hos personalen på sjukhuset av hög prioritet. Dessutom skulle Leigh Stathos aldrig tvinga henne till jobbet på hennes lediga dag om det inte var allvar. Erin hade hanterat värre saker. Som den där explosionen på dagiset i närheten av Sierra Mercy Hospital förra året. I jämförelse med den var matförgiftning inte så illa, inte ens när det hade drabbat två dussin personer. Tufft, ja. Livsomvälvande, nej. Vaktmästarna kunde hämta fler rondskålar för folk att kräkas i, hon skulle sätta några dropp, de skulle dela ut tabletter mot illamående och ta hand om patienterna och snart skulle allt vara under kontroll. ”No problemo”, mumlade hon när hon lade på och insåg sedan att den frasen i princip var all spanska hon kunde. Hon gjorde en mental notering om att de kunde behöva hyra in fler tolkar. Tolkar, rondskålar, mer personal och en stor skopa omsorg både för patienterna och hennes medarbetare. Det borde räcka.

Tio minuter senare nappade hon till sig ett äpple att äta på vägen, skrev en lapp till sin mormor och lade sina boxhandskar i hyllan under TV:n. Hon hade inget behov av kampsportsutrustning för det här extrapasset på akuten. Hon skulle snart vara hemma igen. Om två timmar, max.

+++ När Erin svängde in på sjukhusets parkering insåg hon att hon hade glömt sin namnbricka. Tur att säkerhetsvakterna kände henne. Hennes ögon vidgades när hon närmade sig ambulansin10

taget. Hon bromsade och hennes haka föll ner när hon såg ut över scenen vid akutmottagningens baksida: fyra dammiga och slitna lastbilar av typen man använder på en gård – varav en mycket riktigt var en pickup – minst tre skåpbilar från olika nyhetsstationer, en brandbil, en ambulans och flera polisbilar. Hon drog snabbt parkeringsbromsen i sin Subaro, öppnade dörren och kisade upp mot himlen. Var det en helikopter också? Seriöst?

Räckte det inte med nyheten om flygplanskraschen idag?

Flera sköterskor stod utanför dörrarna med skrivplattor och delade ut rondskålar till en rastlös kö av åtminstone ett dussin patienter i långärmade skjortor, tunga byxor och arbetsstövlar.

Inklusive en gammal man som verkade ostadig på benen där han torkade sig i pannan med en sliten snusnäsduk. En ung man i brandmansuniform, gift med en av sköterskorna på akuten, hjälpte också till. Bra. Det betydde att Erins förfrågan om extra personal hade besvarats.

Reportrar i välskurna kavajer stod lutade över något som såg ut att vara en tillfällig avspärrning, gjord av sågbockar och rep.

Den vaktades av en brandman i en jacka med sotfläckar och de bredaste axlar hon någonsin sett. Och ett ansikte lika hugget i sten som Mt Rushmore.

Erin låste bilen, grep sin tygväska, joggade bort mot avspärrningen och försökte minnas om hon hade sett den hårde brandmannen tidigare. Han var lång med kortklippt blont hår, en fast käke och robust profil. Med armarna i kors vände han sig om för att prata med någon på andra sidan avspärrningen, så hon kunde inte se hela hans ansikte. Eftersom hon kände alla brandmän som jobbade som akutsjukvårdare visste hon att han inte var en av dem. Kanske en volontärarbetare? Det var möjligt, men hon hade aldrig sett honom tidigare. Det var hon säker på.

För det räckte med det hon sett för att veta att hon skulle ha kommit ihåg den här mannen. Hennes ansikte hettade vid tanken så hon saktade ner på stegen och gick den sista biten.

Hennes växande nyfikenhet över vem han var fick vänta. Det 11

fanns inte tid till det just nu. Hon behövde klämma sig emellan de där sågbockarna, skynda in till akuten, få en rapport från chefssköterskan, brainstorma med Leigh Stathos och se vad hon kunde göra för att reda ut den här röran.

Erin stannade tvärt när den store brandmannen snurrade runt och blockerade hennes väg. ”Ursäkta mig”, sa hon och svepte sitt hår från ansiktet samtidigt som hon kisade upp mot honom.

Grå. Hans ögon var granitgrå. ”Jag behöver komma fram, tack.”

Hon försökte klämma sig förbi honom och uppfattade doften av citruscologne … blandad med rök. ”Tacka mig inte. Och stanna där du är.” Han klev ut framför henne så att hon blev tvungen att stanna. Det ryckte lite i hans mungipa, men det var inte ett leende. Han lade armarna i kors igen. ”Ingen får komma förbi här. Så lyder reglerna och jag håller mig till dem. Beklagar.”

Så lyder reglerna? Som om hon inte hade sin egen order att följa? Erin tvingade sig själv att dra ett djupt andetag. Herre, hjälp mig att se humorn i detta. Först hade hon blivit hitkallad på sin lediga dag och sedan fick hon inte ens komma in. Det var nästan lustigt när hon tänkte på det. Hon försökte le och lyckades få fram en stel grimas. Det här var lika lustigt som möglet i hennes dusch. Hon mötte hans blick och lade märke till att han hade ett litet ärr alldeles nedanför underläppen. Förmodligen från någons knytnäve. ”Jag jobbar här brandkapten … McKenna”, förklarade Erin medan hon läste namnet som stod tryckt på hans brandmansjacka. ”Faktum är –” Hon klappade på vänster bröstficka på sin sjukhusuniform innan hon mindes att hon hade glömt sätta dit namnbrickan – ”att jag är den ansvariga sköterskan för den här avdelningen. Men jag glömde min namnbricka.” ”Jag förstår”, sa han och släppte ner armarna. Han pekade mot en trio av reportrar som lutade sig över avspärrningen. ”Ser du reportern där borta, den långa kvinnan med en mikrofon och en chipspåse i handen? För tio minuter sedan drog hon fram en 12

vit rock från en av de där skåpbilarna och försökte påstå att hon var en läkare på väg till förlossningen. För tidigt födda tvillingar.” ”Helt otroligt. Det är ju –” ”Exakt därför jag står här”, avbröt brandkaptenen henne. ”Så utan personalbricka eller någon som kan gå i god för dig, kan jag inte släppa förbi dig.”

Hennes käke hårdnade och hon sneglade bort mot akutmottagningens dörrar. ”En av dina kollegor är där borta någonstans.

Chuck vet vem jag är. Han är gift med en av sköterskorna. Leta upp honom och fråga honom själv så får du se.”

McKenna skakade på huvudet. ”Jag kan inte lämna den här platsen.” ”Ring i så fall.” Erin pekade mot mobiltelefonen på hans bälte. ”Ännu bättre, fråga efter Dr. Stathos. Säg till henne att jag är här. Hon kan gå i god för mig. Numret är –” ”Jag har det”, sa han, tog upp telefonen och såg intensivt på henne medan han ringde upp. Han skrattade till. ”Ja. En rödhårig kvinna klädd i något som ser ut som en militärpyjamas … Ok, vänta lite … gröna ögon. Och hon är –” Hans blick vandrade diskret över henne – ”kanske 175 centimeter lång?”

Erins ögon smalnade. Vad var det här? En mönstring?

Brandmannen sänkte mobilen. ”Ditt namn?” ”Erin Quinn”, sa hon och kände det som om hon borde räcka fram handen eller något. Hon motstod impulsen. ”Hmm. Ja”, sa han i mobilen. ”Jag förstår. Okej.” Han harklade sig och avslutade samtalet.

Hon såg på honom. ”Fick du bekräftelsen du behövde?” ”Tja”, sa han och tog loss repet från sågbocken. ”Det verkar som att du är den du påstår att du är. Och att jag inte kommer bli tackad för att jag håller kvar dig. Det är tydligen på din begäran som jag är här. Inte för att jag vill vara det. Mina män arbetar fortfarande med det störtade planet, men …” Han tvekade och gav henne sedan ett aldrig så litet leende. Trots att det var över på en sekund förvandlade det hans ansikte från Mt Rushmore till 13

nästan mänskligt. ”Gå in, Erin Quinn. Du är sen.” Hans uttryck återvände till huggen sten. ”Och om det är någon tröst, ber jag om ursäkt. Men jag gjorde bara mitt jobb.” ”No problemo.” Erin slängde sin tygväska över axeln och klev förbi avspärrningen. Sedan vände hon sig om. ”Vad heter du i förnamn, McKenna?” ”Scott.”

Hon höll ut handen och blev förvånad över hur varm hans var. ”Tja, i så fall, Scott. Bra jobbat. Men att följa reglerna till punkt och pricka är inte alltid det viktigaste. Försök lita lite på folk, okej? Vi spelar i samma lag här.”

Tjugo minuter senare hade Erin kollat läget med sin personal och anslutit sig till Leigh Stathos i akutrummet. De tittade båda upp när en av vaktmästarna kom in genom dörren. ”Ville du ha de här?” frågade Sarge. ”Ja. Jättebra. Tack.” Erin nickade mot den långe mannen i fyrtioårsåldern som var klädd i sjukhusuniform, hade brunt hår samlat i en tofs i nacken och famnen full av rondskålar. ”Ställ de där i förrådet, är du snäll. Jag tror att vi kan behöva några extra lakan och sjukhuskläder också. Om det går bra.”

Hans intensiva blick mötte hennes en sekund innan han tittade ner igen. ”Ja, fröken. Ordnar det.”

Erin log åt Sarges välbekanta, formella salut och såg honom sedan gå iväg. Hans stora kropp rörde sig inte helt i takt till benprotesen. Hon vände tillbaka uppmärksamheten till Leigh och det mörkögda barnet på britsen mellan dem. Respiratorn, som tagit över hennes naturliga andning, gjorde ett regelbundet, blåsande ljud när den fyllde flickans lungor med luft. ”Så hon har haft två anfall, men aldrig något före den här dagen?” ”Verkar så.” Akutläkaren, med sitt långa mörka hår fäst i ett brett hårspänne, lyfte på lakanet som täckte barnet. ”Ser du att hennes muskler fortfarande rycker? Och hennes pupiller är sammandragna. Jag ska vara ärlig: jag gillar inte det jag ser. Det 14

enda jag vet säkert än så länge är att röntgen visar en aspirationspneunomi. Hon kvävdes antagligen av sina egna kräkningar på vägen hit. Jag har satt in antibiotika. Art är på väg”, sa hon och refererade till en av barnläkarna. ”Och jag har hört av mig till hälsovårdsnämnden.” ”Bra.” Erins ögonbryn drogs ihop. Det var märkligt. En timme efter att hon anlänt var Ana Galvez fortfarande medvetslös och hennes hud glittrade av svett. Trots att Leigh hade intuberat henne och hennes luftvägar rensades med jämna mellanrum, producerade barnet fortfarande stora mängder saliv. Hennes puls, som låg på knappt 70, var överraskande låg för hennes ålder och hon hade haft flera diarréanfall. Stackars barn. Vad har hänt dig?

Erin sneglade mot akutens väntrum, tacksam över att det hade lugnat sig något där ute. ”Jag förstår fortfarande inte. Ana kördes alltså hit från sitt hem? Inte från gården där alla andra blev sjuka?” ”Ja, men –” Leigh rättade till stetoskopet som hängde över axlarna på hennes grå sjukhusuniform – ”hon hade varit där tidigare. Kände sig dålig efter lunch och då körde hennes pappa hem henne.” ”Då handlar det alltså om maten. Men salmonella tar tid. Ändå passar symtomen in på det. De flesta av patienterna klagar över huvudvärk, illamående, kramper och diarré.” Erin kontrollerade hjärtmonitorn: pulsen låg på 58. Varför så låg? ”Vad har de ätit?”

Leigh suckade. ”Matlådor. Alla åt olika saker. Så det stämmer inte in på det vi ser alls. Jag hade velat att det var ett storkok av kycklingstuvning som alla åt. Då hade vi vetat vad som orsakade det. Men Sandy har pratat med tjugosex olika patienter nu och alla säger samma sak: de har plockat jordgubbar sedan klockan sex i morse, ätit lunch tillsammans runt elvatiden och –” ”Ledsen att avbryta, men något är … fel.” Erin och Leigh vände sig om vid sköterskans röst i dörröppningen.

Erins ögon vidgades. Sandy såg hemsk ut – blek, svettig, 15

tårögd. Sköterskan höll en darrande hand mot huvudet. Vad var det som hände?

Innan Erin hann fråga fladdrade Sandys ögonlock till och hennes knän gav vika.

16