Handen på hjärtat - titta i boken

Kapitel 1 Augusti Ben satt i sin pickup och skrev in adressen han skulle till i sin iPhone. När han angett GPS-koordinaterna klickade han på skärmen för att sätta igång kartappen. ”Fortsätt fram till vägen, och sväng sedan vänster”, sa Siri till honom.

Så pass mycket visste han redan. Han lade i växeln och följde uppfarten fram till vägen. När han svängde som han blivit tillsagd, kunde han inte låta bli att tänka på hur bra det hade varit om direktiven för livet var lika enkla att få. Att bara skriva in den önskade destinationen och simsalabim så fick man veta hur man kommer dit genom att köra fram till vägen och svänga till vänster.

Under de senaste sex månaderna verkade det som om han snubblat sig fram och funnit sin väg mer genom tillfälligheter än gudomlig vägledning. Han hade aldrig förlorat tron på att Gud hade gett honom en vision för gården, men att få det till stånd hade inte varit lika enkelt som han hade förväntat sig. Rådgivare hade varit motvilliga till att arbeta tillsammans med honom och till att lova att hänvisa klienter. Hästägare hade velat ha mer än han hade råd med för rätt sorts hästar. Försäkringsbolag ville ha en smärre förmögenhet för försäkringar. Hans bankman var skeptisk till om han skulle kunna klara sig mer än några månader.

Han hade blivit frustrerad av alla gånger han trott att en dörr öppnats, bara för att få den stängd rakt i ansiktet. Borde inte allt 9

enkelt falla på plats om det här verkligen var Guds plan? När han hade sagt så till morfar Grant kvällen innan, hade den gamle mannen skrattat och sagt till Ben att han hade mycket att lära. Det var inte precis vad han ville höra.

Ben hade inte erkänt för morfar Grant – hans mentor, hans rådgivare, hans favoritperson i världen – att han också trodde att Harmonystallet, som han kallade sin nya satsning, kunde bli mer än bara en verksamhet för att hjälpa andra. Det skulle kanske kunna bli ett sätt för honom att till sist gottgöra för vad han hade gjort mot sin bäste vän. Han kanske inte skulle bli avvisad nästa gång han försökte kontakta Craig. Ben stod i skuld till killen, och han ville hjälpa till. Om han bara fick en chans…

Siri avbröt de där mörkare tankarna, och sa till honom att svänga vänster igen. När han kom fram till vägkorsningen gjorde han det.

Landsvägarna på landsbygden i sydvästra Idaho var dragna i ett perfekt rutnät. Fastän vägarna kanske böljade i takt med hur landskapet höjde och sänkte sig, var de spikraka med få undantag.

På sin högra sida körde Ben förbi majsfält som han gissade snart skulle skördas. Vad som än hade växt på fältet på hans vänstra sida, hade det redan skördats och plöjts ner. Han undrade om Ashley Showalter bodde på en liknande gård.

Han hade inte ringt henne i förväg inför det här besöket. Han kanske borde ha avtalat en tid, men han hade blivit alltför uppjagad när två personer två dagar i rad hade berättat för honom att Ashley var någon han borde tala med om hästarna. Kanske anledningen till att han inte ringt henne först, var att han inte ville riskera ytterligare en stängd dörr. Han ville få chansen att se henne i ögonen och övertala henne om att hon borde hjälpa honom.

< Svetten rann nedför ryggen och ansiktet på Ashley medan hon bar 10

en bräda uppför stegen. Hon hade hellre velat sitta inomhus och dricka något kallt än att vara utomhus i den här extrema augustihettan. Men hon väntade på ännu en häst som skulle komma idag och ville bli färdig med det nya vindskyddet innan pickupen och hästsläpet körde in på uppfarten.

Det knastrande gruset sa henne att det kanske skulle vara för sent att få det färdigt. Hon tittade upp, men den silverfärgade pickupen som sakta kom körande mot uthuset hade inget hästsläp bakom sig. Toppen. Det sista hon önskade just nu var att bli avbruten.

Pickupen stannade, dörren öppnades och en man klev ut och åtföljdes av en gul labrador. Ashley var på väg att ropa för att varna för sina egna hundar, fastän de var instängda i huset, men föraren gick bakom pickupen och fällde ner bakluckan. Strax därefter hoppade labradoren upp i sängen och lade sig ner i skuggan av det närmsta trädet.

Hon tittade på medan mannen – som var i trettioårsåldern, lång, ljushårig och otroligt snygg – gick mot dörren till huset utan att slänga en blick åt hennes håll. Innan han kom fram ropade hon till honom. ”Det är ingen där.”

Han stannade till och vände sig om när han hörde hennes röst.

Utan att vänta på att han skulle svara klättrade hon nerför stegen. När hon kommit ner på marken var han på väg mot henne.

Han tog av sig solglasögonen, kisade med sina blå ögon mot den skarpa solen och log lite mot henne. ”Är det du som är Ashley Showalter?” ”Ja, det är jag.” ”Jag heter Ben Henning.” Han sträckte fram handen för att hälsa.

Hon nickade och skakade sedan hans hand. ”Jag fick höra att du kanske skulle kunna hjälpa mig.” ”Är du ute efter att köpa en häst?” ”Både ja och nej.” Han ryckte på axlarna och log igen.

Ashley höjde på ögonbrynen och väntade på en bättre förklaring.

11

”Jag har förmodligen råd att köpa en häst nu om priset är bra.

Men jag behöver fler än en. Eller kommer behöva så småningom.”

Hon undrade vad det var han menade med det. ”Jag äger en gård utanför Kuna.” Ben Henning stoppade ner fingertopparna i bakfickorna på sina jeans. ”Min morfar odlade alfalfahö där och jag hyrde ut det nu i sommar. Men nu skulle jag vilja använda stället till något annat. Jag planerar att öppna ett stall med hästterapi.”

Ashley kände hur hon vaknade till. Hon kunde inte rå för det.

Hon trodde på hästterapi. Att vara tillsammans med hästar läkte en människas själ. Det visste hon utifrån egen erfarenhet. ”Kan du någonting om hästar, mr Henning?” ”Kalla mig Ben, är du snäll. Ifråga om hästar är jag ingen cowboy ...” Han smålog och visade att han inte blev förnärmad av tonen i hennes fråga. ”Men jag vet vad som är bak och fram på en häst, och jag kan sadla och rida utan hjälp.”

Hon slappnade av en aning. ”Vi går och sätter oss där det är skugga.” ”Det låter bra, miss Showalter.” ”Ashley.” ”Ashley”, upprepade han.

Det var något med sättet han sa hennes namn som fick henne att darra till inuti. Klangen i hans röst var som varm honung. Hon blev inte glad över att hon reagerade så. Snygga män med massa charm var förbjudet. Bränt barn skyr elden, som det gamla talesättet säger. Och hon hade blivit bränd så det var ännu större anledning till att hålla sig affärsmässig.

När de satt sig ner på stolar på den täckta verandan, gav Ashley honom full uppmärksamhet. ”Berätta varför du vill öppna ett stall med hästterapi?”

Ben lutade sig framåt med armarna vilandes mot knäna, och harklade sig. Han fick något allvarligt över sig. ”Tror du på Gud, miss Showalter?”

12

”Tror jag ...” Hon lutade sig tillbaka i förvåning. Det där hade definitivt kommit som en blixt från klar himmel. Men Ben väntade och iakttog henne. Till sist sa hon: ”Ja, det … det gör jag.” ”Så det korta svaret på din fråga är att Gud sa till mig att det är vad jag ska göra med gården. Att göra det till en plats där själen blir helad och där hoppet förnyas genom hästar.” Han talade med visshet och hade en ny intensitet i blicken. ”Okej. Det låter ju bra. Men vad är det som gör dig så säker på… att Gud vill att du gör det?” ”Det är svårt att förklara. Det är bara något jag känner. Här inne.” Han klappade sig själv på bröstet med ena handen. ”Min morfar skulle säga att det handlar om att man vet att man vet att man vet.” Han log igen. ”Att man vet att man vet att man vet.” Det måste vara skönt att vara så säker på någonting. Hon nickade och uppmuntrade honom att fortsätta.

Han följde uppmaningen och sa: ”För några år sedan gick jag själv i själavård, och det rekommenderades att jag deltog i ett program med hästterapi. Om jag ska vara helt ärlig tyckte jag att det lät larvigt. Men när jag hade gått färdigt mina sex veckor i programmet, hade jag ändrat uppfattning. Det hjälpte faktiskt mig att vara tillsammans med hästarna. Jag förstår inte ens varför. Jag vet bara att det hjälpte. Jag mådde bättre eftersom jag hade tillbringat tid tillsammans med Blacky.” Han skrattade till lite medan han rätade på sig på stolen. ”Det var så han hette, valacken. Hur som helst – när jag ärvde min morfars gård, var jag inte säker på vad jag skulle göra med den. Jag är ingen bonde. Min mamma tycker att jag borde sälja den.”

Han fick något tungt över sig och blev tyst.

Eftersom hon kände ett märkligt behov av att distrahera honom från vad det än var som fick honom att rynka på pannan, frågade hon: ”Hur stor är gården?” ”Sexton hektar.” ”Wow.” Hon tänkte på allt hon skulle kunna göra med sexton 13

hektar. Pulsen slog ivrigare bara hon tänkte på det. Men hon hade ingen som skulle efterlämna ett sådant arv till henne, och hon skulle aldrig tjäna tillräckligt mycket på sitt jobb som affärsbiträde för att kunna köpa ett sådant ställe. Hon hade tur som hade sitt lilla hus och knappt ett hektar. ”Jag tänker inte sälja gården”, sa han eftertryckligt. ”Jag tänker göra något bra med den. Jag förväntar mig inte att kunna försörja mig på det. I alla fall inte till en början. Kanske aldrig. Men om några timmar på kvällen eller under en helg skulle kunna hjälpa en unge, eller en krigsveteran eller… en kille som jag, vem som helst som har det jobbigt…” Han lät orden tystna och strök planlöst med händerna längs armstöden på stolen.

Hon undrade vad han menade med ”en kille som jag”. Fram tills nu hade han sett så självsäker och samlad ut. Varför hade han behövt hästterapi? Var han någon som hade haft det jobbigt? ”Förlåt. Jag skenade iväg bara. Det är bara det att jag vill att det här ska gå.” ”Nej. Du ska inte be om förlåtelse för att du är engagerad i någonting. Särskilt inte när det är något som kan hjälpa andra.” ”Tack.” Han log en aning instämmande och lutade sig bakåt på stolen. ”Men jag förstår inte riktigt varför du kom hit för att träffa mig.” ”Jag antar att jag inte förklarade den biten så bra, eller hur? Jag fick veta att du känner i stort sett alla i dalen som har med hästar att göra; inklusive nätverket som arbetar med att rädda hästar. För mig verkar det som om vi kanske skulle kunna hjälpa varandra.

Jag har tagit reda på en massa saker nu i sommar. Jag vet att det finns olika sorters terapiprogram. Det som jag var med i låg på en avlägsen plats i bergen och hade ett smalt fokus. Jag har besökt ett som mer riktar sig till handikappade barn och vuxna och fokuserar på ridning.” Han lutade sig framåt och hade fått ivern tillbaka i blicken. ”Sedan finns det de där ställena som tar emot vanvårdade hästar och inte vill ha någonting av dem förutom att 14

ungar i riskgrupper får tillbringa tid tillsammans med dem, och visa dem kärlek till och med.” ”Trasiga hästar”, viskade hon, ”som hjälper trasiga människor.” ”Precis.” Han pekade på henne. ”Precis så är det. Trasiga hästar som hjälper trasiga människor. Det var några som föreslog att jag skulle prata med dig för att få hjälp med att hitta rätt hästar för mitt program.” Han slängde en blick mot det sneda vindskyddet. ”De sa att du har begränsat med plats, så du tar emot en häst, för den igenom krisen, och hittar sedan ett hem åt den. Jag har massa plats, och jag skulle vilja att Harmonystallet blev ett permanent hem för räddningshästarna som vi skaffar.”

Hon kände pulsen börja slå. ”Det är klart; om vi har ett ridprogram också – och jag skulle vilja ha det – kan inte alla hästar vara vanvårdade. Många av klienterna kommer att vara handikappade på det ena eller andra sättet, så jag måste ha hästar som man kan sadla och som är vältränade och snälla. Vi kanske kan köpa dem. Vi kanske kan hyra dem.” Han lutade sig framåt igen och blicken blev intensivare. ”Skulle du vilja hjälpa mig att hitta rätt hästar för våra ändamål?”

Det var frestande att luta sig fram mot honom också. Hon var så frestad att bli så engagerad i hans idéer och entusiasm att hon glömde bort att vara försiktig. Hon stod emot och svarade med försiktighet: ”Jag kan inte svara just nu. Jag måste få ta en titt på ditt upplägg. Och jag vill prata med den veterinär som du planerar att arbeta tillsammans med.”

För någon sekund såg hon besvikelse i hans blick, och hon undrade om han kanske skulle försöka säga något mer för att övertyga henne. Men till sist nickade han. ”Det är inte mer än rätt. Jag kan ordna så att jag kan visa dig runt på gården vilken dag som helst nästa vecka. Fundera ut vilken dag och tid som passar dig bäst, och så ser jag till att ordna det.” Hans blick hamnade för andra gången på vindskyddet. ”Jag avbröt dig i ditt arbete. Skulle du vilja ha lite hjälp innan jag åker?”

15

”Nej, tack. Jag klarar mig.” Hon svarade mer av gammal vana än något annat. Hon var van att göra saker själv och hade en djup ådra av självständighet.

Ben ställde sig upp. ”Då så, då ska du få göra det.” Han tog fram ett kort från sin plånbok och lade det på bordet bredvid hennes stol. ”Ring mig när du vet hur ditt schema ser ut.” ”Det gör jag.” Hon tog kortet och ställde sig också upp.

Han pausade, tittade på henne och log sedan plötsligt. ”Tack för att du lyssnade på mina idéer.” ”Det gjorde jag så gärna”, svarade hon och insåg att det var sant.

< Tacksamhet vällde upp i Ben medan han körde tillbaka till gården.

Han hade sett intresset i Ashley Showalters blick. Hon kanske inte hade sagt ja just nu, men magkänslan sa honom att han skulle höra ifrån henne innan veckan var slut. ”Tack, Gud”, sa han högt för sig själv och började le som en tok. ”Tack för den öppna dörren. Äntligen en öppen dörr.”

Den goda känslan varade inte länge. Den jagades på flykten när han mindes hur hans mamma kallat honom dum för att han höll fast vid så värdefull mark istället för att sälja den.

Ben kunde inte minnas när det någonsin hade varit bra mellan honom och hans mamma. Inte ens när han var liten. Hon hade tyckt illa om honom. Hon hade berättat för honom tusentals gånger att han hade förstört hennes planer. Wendy Henning hade blivit gravid som sextonåring och blivit mamma när hon var sjutton, och hade inte gift sig med Bens pappa. Visste hon ens vem som var hans pappa? Han hade ofta undrat det, men hon berättade det aldrig.

Han visste bara att hon skyllde alla sina problem – både då och nu – på att hon fick en unge. Förmodligen framtida problem också.

Det enda stabila som Ben upplevt under sin barndom hade varit tack vare morföräldrarna; i synnerhet hans morfar. Deras 16

gård hade varit en trygg punkt för honom. Han hade älskat att vara där när han var liten. Han älskade att vara där nu. Men han hade inte i sin vildaste fantasi förväntat sig att morfar Grant skulle ge honom gården. ”Sälj den”, hade hans mamma skrikit åt honom i telefonen den morgonen. ”Vet du vad den där marken är värd?” När han hade upprepat samma sak han sagt till henne varje gång hon tagit upp saken – att han inte tänkte sälja; det var då hon hade kallat honom dum för miljonte gången och lagt på luren. Den här scenen hade upprepats i flera månader.

Ben hade gjort en hel del dumma saker i sitt liv. Att behålla gården var inte en av dem. Det visste han i djupet av sin själ.

Han bromsade in pickupen och svängde av mot sina ägor och såg det genom skimret av gladare minnen. Han hade tillbringat oräkneliga antal helger här när han var liten grabb. Och för många år sedan, efter att Ben avtjänat tid på ungdomsanstalt, hade han bott här en tid tillsammans med sina morföräldrar. Den tiden hade gett honom de rötter han kom att behöva senare – tyvärr alltför många år senare – för att ordna upp sitt liv. Han kunde aldrig tacka Gud tillräckligt för vad han hade funnit på den här gården.

Huset var litet hur man än såg på det. Ett litet kök, ett litet vardagsrum, ett litet badrum och tre små sovrum på första våningen med ett vindsrum ovanpå. Bens gammelfarfar, som han var uppkallad efter, hade tillsammans med sina bröder Oscar och Andy använt vindsrummet under 1930- och 40-talet. Under de årtionden som följde hade köket rustats upp och huset värmdes nu upp av naturgas istället för med ved eller kol. Och ändå kände Ben att han förflyttades bakåt i tiden varenda gång han klev innanför dörren.

Han tyckte sig kunna höra sina förfäders röster; de som hade bott där och till och med dem som han aldrig känt.

Han parkerade pickupen bakom garaget, men istället för att gå in i huset vandrade han iväg mot stallet. Dusty, hans gula labrador, följde honom hack i häl. Det fanns inga hästar eller kossor i stallet 17

eller i de närliggande hagarna eller på betesmarkerna, och inga höns i hönshuset. Det hade inte funnits någon boskap på gården sedan åtminstone fem år innan morfar hade gett honom stället, och Ben såg fram emot att se gårdsplanen få liv igen. Hästar för terapisessionerna, såklart. Kanske en katt eller två i stallet, och till och med några höns i hönshuset igen.

Dusty lunkade iväg på upptäcktsfärd och när han kom tillbaka hade han en stor pinne i munnen. Ben tog pinnen och kastade iväg den med kraft. Hunden sprang efter och struntade i hur hett det var ute. Ben å andra sidan kände för att dricka något kallt i det luftkonditionerade vardagsrummet. ”Kom igen, grabben. Det är för varmt för att kasta pinnar.”

En kvart senare satt Ben på soffan och höll ett glas kall light-läsk i handen. Medan han smuttade på den återvände hans tankar till Ashley Showalter. Han visste inte vad han hade förväntat sig, men det hade inte varit den kvinnan som klivit ner från stegen när han kom dit. Hennes ljusbruna hår hade varit uppsatt i en hästsvans, men ett antal hårtestar hade slitit sig loss vilket fick henne att se härligt okammad ut. Ansiktet hade varit glansigt av svett. Hon var smal som en sticka och hade inte sett tillräckligt stark ut för att bära brädor uppför stegen, eller för att spika ihop samma brädor till ett vindskydd. Det var tydligt att skenet kan bedra.

Han hoppades verkligen att hon skulle ringa honom snart eftersom någonting i honom sa att hon var rätt person att hjälpa honom få igång Harmonystallet.

18